Till minne av John Hedberg

Författaren och civilisationskritikern John Hedberg har avlidit 88 år gammal. I och med detta tystnar ett författarskap som var unikt djuplodande och tanketransformerande. Det gäller framför allt hans böcker om wixárica/huicholindianerna i Mexiko och hans djärva tankar om hur mänskligheten utvecklats till en ny hybridart, underordnad maskinen. 

För att göra John Hedbergs unika författarskap någorlunda rättvisa måste man, även i en kort text som denna, sätta in honom och hans tankar i ett större perspektiv av civilisationskritik och anti-kolonialism. Hedberg hann ge ut uppemot 30 böcker som jag schematiskt delar in i fyra huvudgrupper – även om de griper in i varandra på ett organiskt sätt.

* Civilisationskritisk filosofi, framför allt i Den nya arten, Hybridiseringen och Megalomanias epikris: sökandet efter den ultimata Higgspartikeln. Det är texter där Hedberg lägger fram sin evolutionsteori om hur människan utvecklats till att inte längre vara en egen art utan numera ingår som en underordnad biologisk komponent i en ny hybridart av människa och maskin. Även om Den nya arten kom redan i början av 1970-talet känns den nästan profetisk med tanke på hur den moderna människan blivit mer eller mindre förslavad av sina digitala apparater och system.

* Skönlitteratur baserad på denna civilisationskritiska filosofi, som Sydamerika, genom en döende, Vingdöden, Pilens ande och Pojken och monstret. 

* Undersökningarna av wixárica-kulturen i en serie böcker: Dagbok från Mexico, Den blå hjorten, Wixárica, Indiansommar, Paradisets barnbarn och Schizofrenia: klyvnaden.

* Rapporter och tankar om segling i små båtar: Anteckningar om en liten båt och en lång resa, Nära vattnet – långa seglingar i liten båt och Exit – segling i små båtar. Dokumentär om en döende art.

Under sitt sista decennium bearbetade Hedberg sitt eget åldrande och förestående död i böcker som Livets mening: uppgradering till rationell insikt, Helvete, med önskan om död i njutning: livets slutskede belyst genom en åldrings problem med prostata och Hjärta, prostata, stroke: erfarenheter av sjukdomsförlopp och behandlingar - med förslag om livets slutskede ur en patients perspektiv. Dessutom tog han sig före att i tre band försöka beskriva kristendomens historiska utveckling under titeln Caesar, Cleopatra, Antipater, Jesus: perspektiv på kristendomens uppkomst.

Hedbergs civilisationskritik är grunden för hela författarskapet och därmed också för hans intresse för wixárica, båtbyggnad och segling. Han kom ur en blekingsk släkt av sjömän, lotsar och fiskare, byggde sina segelbåtar själv hemma på tomten och skrev för några år sedan i ett brev till mig att: ”…det är först genom kontakten med wixárica och deras konkreta rituella återvändande jag insett den djupare betydelsen av mitt seglande”. Det han syftar på är främst wixáricas återkommande pilgrimsvandringar till Virakotaöknen, där de samlar in peyotekaktusar för senare ceremoniell användning, och till Stilla havskusten vid San Blas, där de ber Moder Hav om god nederbörd och fruktsamhet. 

Det var en sådan pilgrimsgrupp som Hedberg i maj 1970 fick syn på när han stressade av på de milslånga sandstränderna vid San Blas efter en ansträngande resa genom USA. Det blev en livsomvälvande upplevelse för Hedberg och inledningen på hans mångåriga undersökningar om wixárica: ”För några ögonblick tycktes de stanna upp i andakt inför något de såg eller upplevde. Mellan människorna och stranden, himlen och havet fanns plötsligt en märkbar spänning av energi lik den man känner under åskväder. Den föreföll koncentrera en oerhörd laddning av krafter över stranden och för en kort stund förbinda allt med sin genomträngande utstrålning. Jag kände detta som en hastig adrenalinkick och en vibrerande känsla i snabba växlingar mellan överväldigande lycka, vemod, styrka, sorgsenhet, kraft och tomhet. Ingången till en hemlig grotta hade öppnats framför mig. Den lät mig bevittna en tillvaro jag inte kände till och som förmedlade djup ångest och samtidigt en känsla av tillfredsställelse, som om jag tillförts väsentligheter som saknats i mitt liv. Den lilla gruppen hade förbundit mig med djupa känslomässiga stämningar ur människans förflutna, tidigare kulturella utvecklingssteg, som vi nu förlorar kontakten med.”

Alla som är intresserade av urfolks filosofi och motstånd mot kolonial exploatering har en guldgruva att ösa ur i Hedbergs böcker. Och det gäller även alla som är intresserade av mer djupgående kritik av grunderna för industricivilisationen. John Hedbergs författarskap går utöver det mesta och saknar motstycke, åtminstone i svensk litteratur. 

2010 när Paradisets barnbarn kom ut skrev jag en längre text om Hedbergs författarskap och tankar som finns att läsa här. 

Att söka mening i en försvinnande existens

Författaren John Hedberg om ”Drömtid visdom paradox”, av Jörgen I Eriksson

Den svenska lutheranska religiositeten har kollapsat under övergången från direkt naturberoende näringssystem till människokontrollerad industrialisering med dess vetenskapliga bas. Man ska inte tro, man ska veta, förklarade min föreståndarinna redan i realskolans första klass. Och Sverige sägs nu vara det religiöst minst engagerade av jordens folkslag.
Kristet engagemang finns dock kvar genom eftersläpande kulturell tröghet. Inför vetenskapens beskrivningar av skapelsen har man i USA försökt försvara sin tro med forskningsrelaterade bevis för ”guds” finger i all tillvaro under beteckningen ”Intelligent Design”, förkortat ID. Andra religiösa varianter håller okritiskt kvar rigida system och förklarar kategoriskt en guds allmakt som inte kan ifrågasättas eller behöver bevisas. Vilket har hållbarhet så länge kunskapsnivåer är låga och yttrandefrihet kan kontrolleras.
I Sverige framförde redan Gustaf Vasa (1500-talet) åsikten att ”i vårt land må var och en bli salig på sin fason”. Vilket han motsägelsefullt följde upp med reformationen avsedd att bryta den katolska kyrkans dominans över själarna. Men det underliggande, mindre religiöst färgade motivet var att överföra kyrkans förmögenheter till staten. Han behövde dessa för att betala utgifter för den tyska flotta och legoknektar som låg bakom hans väg till makten. Som andra politiska ledare var han dock medveten om nödvändigheten av religion som styrmedel, och den katolska läran ersattes av den protestantiska som modell för ”salighet”.
Nu är vi i en liknande situation. Staten har deklarerat Gustav Vasas ursprungliga synpunkt. I det andliga vakuum som statskyrkans nedläggning gett upphov till slåss nu andra etablerade religioner om detta utrymme, medan övergivna sekulariserade protestanter famlar efter något som kan ersätta den förbindelse med himmelska, eviga, makter som de förlorat.
Det är uppenbarligen så att industrialiseringsprocessen med dess accelererande teknologiska utveckling saknar en andlig komponent som var väsentlig för den evolutionärt alltmer övergivna klassiska människan, och som finns som en diffus nyans i religioner. Något irrationellt, svårdefinierbart, bortom det religiöst eller teknologiskt förklarliga eller manipulerbara.
Dostojevskij (1821-1881) beskrev denna egenskap i ljuset av livets mekanisering så här: ”Även om människan verkligen visar sig vara en pianotangent, om man bevisar detta för henne med naturvetenskaperna och matematiken, så tar hon ändå inte reson utan gör avsiktligt tvärtom endast av otacksamhet. Egentligen bara för att vara självständig. Människan blir avsiktligt vansinnig bara för att slippa vara förnuftig, för att kunna hävda sig ”. Poeten William Woodsworth (1770-1850) påpekade orsaken till denna desperat tecknade alienation: ”… genom att skilja sig från naturen har människan skurit av rötterna till sitt eget varande…” Filosofen Erich Fromm (1900-1980) summerade sin tolkning av splittringen: ”Människan har frigjort sig från traditionella auktoriteter och blivit en `individ`. Men på samma gång har hon blivit isolerad, vanmäktig och ett redskap som ligger utanför henne själv och andra”.
En som har insett denna människans klyvnad, och även försöker göra något åt den, är författaren Jörgen I Eriksson. Den första impulsen kom genom kontakt med indiansk syn på tillvaron i Rotterdam 1980. Där bevakade han Russeltribunalen på uppdrag av Sveriges Radio. Det djupaste intrycket fick Jörgen I Eriksson från en hopiindian som framförde en invigningsceremoni, jag citerar: ”en man som från en annan tid … som på ett subtilt sätt slår an en ton och sätter igång en resa djupt i mitt inre”.
Hopi indianen representerade en livsåskådning som var människans innan vetenskap och teknologiskt styrda processer börjat dominera hennes tanke- och känslovärld. Som jag uppfattat saken kände Jörgen I Eriksson (som med utgångspunkt från denna upplevelse började intressera sig för indiankulturer) att han genom indianer, och senare med fokus på samer, kom i kontakt med människans mer ursprungliga tillvaro. En tid då hon fortfarande var direkt beroende av den natur i vilken hon kunde ses som den biologiska skapelsens krona. Jörgen anade därmed möjligheten av en annan, kompletterande inställning till livet än den vår maskinellt dominerade kultur ger.
Ett exempel på den förindustriella människans behov av, och uttryck för, upplevelse och erkännande av förbindelse med tillvarons totalitet, fanns hos wixárica indianerna i västra Mexikos bergområden. Ledda av maraakamer (shamanliknande funktioner) genomförde de en månadslång pilgrimsvandring. Under denna återvände de rituellt från sitt aktuella näringsfång som svedjebrukare till en tidigare kultur som jägare, och därifrån vidare till alltings födelse i den första elden (Big Bang för oss), personifierad som ”farfar eld”. För att i ritualernas slutskede pånyttfödas, ”ur sitt hemlands livmoder”, som fullvärdiga, mogna medlemmar förbundna med sin kulturhistoria och all tillvaro.
Jörgen I Eriksson summerar insikt om dessa naturnära relationer och intuitiva förståelse för alltings beroenden, genom en föreställning om Drömtid, översatt från shamaners upplevelser: ”Världen är en dynamisk process. Det är Drömmandet som har gett världen dess nuvarande form och den processen pågår fortfarande – Drömtiden är inte slut, den är närvarande här och nu. Allt är ett och hänger samman med allt annat … världen är en pågående ömsesidighet, ett hav av relationer, där vi alla är släkt och vi alla är ett”.
Jörgen I Eriksson tillägger en slutkommentar som för in en filosofisk nyans från vetenskapens vision om entropi, energiernas återgång till intet: ”Världen har uppstått ur formlöshet som har framfött en mångfald i form som så småningom återgår till formlöshet. Världen har en gång skapats och kommer en gång att upphöra. Är det ett mål? Ja, på sätt och vis. Personligen har jag inga som helst problem med att acceptera att utslocknandet är målet”. Men på vägen dit ser Jörgen I Eriksson människan förklaras av en så sann och fullständig insikt om tillvaron att hon en gång kommer att vandra på den ”i skönhet”.
Genom att upptas av ”Drömtid”, den shamaninspirerade inlevelsen i vårt förhållande till den värld vi lever i, föreställer sig Jörgen I Erikssons alltså att människan kan harmoniera sin existens. Därför – om du som läser detta är osäker på hur du ska förhålla dig i det radikala kulturskifte människan nu genomgår, kan det vara intressant att även ta del av Jörgen I Erikssons sökande, som han själv inte ser som avslutat. Och, som antytts, deklarerar han en viss utgångspunkt: vi är här som en tillfällig människans del av en helhet, engagerar våra energier i denna helhet och lämnar den för att som grundämnen återgå till andra sammanhang. Det är från denna realitet man ska söka kontakt med det innersta väsen som driver helheten och så acceptera att bli ett med denna även när man lämnar människans speciella roll.
John Hedberg

Wixárica vädjar till omvärlden

Wixárica-indianerna i Mexiko (också kända som huicholer) fortsätter att göra motstånd av all kraft mot det kanadensiska bolaget First Majestic Silvers planer på att bryta silver i det heliga området Virakota i San Luis Potosi i centrala Mexiko. I mer än tusen år har wixárica gjort sina årliga pilgrimsvandringar till Virakota där de under ceremoniella former samlar peyotekaktusar och genomför ceremonier på berget Cerro Quemado – solens födelseplats.
I samband med att traditionella wixáricaledare från det autonoma området Tatei Kie uppvaktade parlamentet i Mexico City gjorde de också den 3 mars ett uttalande där de vädjade om stöd från omvärlden. De ger uttryck för wixáricas hopp om respekt för sina andliga traditioner och de heliga platser som de har ansvarat för sedan urminnes tid genom att sjunga, be och göra pilgrimsvandringar ”för livet och för hela världen, som våra förfäder lärde oss”.
I uttalandet fördöms den mexikanska regeringens inkonsekventa politik där den å ena sidan har undertecknat ett fördrag med wixárica om skydd av deras heliga platser och förklarat Virakota som ett historiskt och kulturellt skyddat område och å andra sidan har gett First Majestic Silver 22 licenser för silverutvinning i området. En gruvbrytning skulle medföra oåterkalleliga skador på flora, fauna och vattentillgångar i detta torra, men biologiskt mångfaldiga område.
Gruvbolaget har i en desinformationskampanj hävdat att brytningen ska äga rum mer än två kilometer från de heliga platser där wixárica genomför sina ceremonier, men det är inte bara själva offerplatsen som är heliga påpekas det i uttalandet. Det är hela berget och hela Virakota som är heligt.
”Vi uttrycker vårt folks totala motstånd mot gruvan i Virakota som har förenat oss för att försvara den plats där solen föddes och där vi vårdar livet självt. Vi kommer inte att vika undan för något i detta försvar och vi kallar på hela världen att delta i ansträngningarna att undvika denna fruktansvärda förstörelse av det heliga och bestämt motsätta sig de mörka intressena bakom den, som söker vår andliga död”.
Uttalandet uppmanar den mexikanska regeringen att respektera tidigare överenskommelser om att skydda Virakota och införa ett moratorium för alla gruvprojekt i området. Hur kan vi hjälpa till i denna kamp? T ex genom att delta i kampanjen mot gruvplanerna hos Cultural Survival och genom att skriva brev till sametingen i Norge och Sverige och uppmana dem att göra solidaritetsuttalanden för wixárica.
Hela uttalandet från wixárica finns att läsa på Intercontinental Cry som också har en utmärkt engelskspråkig video på 12 minuter om wixárica och Virakota. En av de intervjuade beskriver där Virakota som en naturens juvel som ger balans åt hela världen. Författaren John Hedberg som ägnat en rad böcker åt wixárica har också skrivit en mycket bra artikel om den pågående striden som finns att läsa på norrshaman . Hedbergs författarskap finns presenterat här och själv har jag tidigare skrivit om wixáricas kamp mot gruvplanerna här .

Wixárica försöker stoppa gruvbrytning

Wixárica-indianerna i de mexikanska delstaterna Jalisco, Nayarit och Durango kräver i ett upprop ett omedelbart stopp för planerna på att utvinna silver i Wirikuta-öknen. Det är hit som traditionella wixárica årligen genomför pilgrimsvandringar för att återskapa den långa resa som deras förfäder gjorde i Drömtiden till den plats där solen föddes. Under pilgrimsresan plockar wixárica peyotekaktusar som används ceremoniellt för att få kontakt med Drömtiden och dess heliga varelser, i synnerhet Den blå hjorten.
Det kanadensiska mineralbolaget First Majestic Silver, baserat i Vancouver, har köpt 22 gamla tillstånd för gruvbrytning i området och tänker börja utvinna silver i dagbrott och med hjälp av cyanid – något som hotar vattentillgångarna för de människor som bor i området. Wixárica vill nu att dessa gamla gruvtillstånd upphävs och att inte heller några nya tillstånd ska utfärdas för ökenområdet Real de Catorce.
- Det är ett område för silvergruvor som spanjorerna öppnade och byggde en stad i anslutning till. Förmodligen var spanjorernas gruvdrift en av anledningarna till att wixárica flyttade västerut. Uppenbarligen har man nu nya möjligheter till lönsam drift, skriver författaren John Hedberg i ett mejl till mig. Han har sedan början av 1970-talet studerat wixárica och skrivit ett flertal böcker om dem, som jag tidigare recenserat här .
- Våra böner i Wirikuta handlar om att allt och alla levande varelser på denna planet ska fortsätta leva och att vår urgamla wixárica-kultur ska bibehållas och inte försvinna, så att grundelementen av kunskap och livets ljus som ger mening åt vår identitet som wixárica ska förnyas, heter det i deklarationen från wixárica, som finns i sin helhet på engelska och spanska på Vancouver Media Co-op .
Deklarationen kräver också att Mexiko ska lägga fram stategier som förbättrar livskvaliteten för invånarna i Wirikuta och att dessa förslag måste vara i harmoni med miljön till skillnad från gruvplanerna som erbjuder dem arbete i utbyte mot att de förstör sitt arvegods, landet.
Wixárica säger sig beredda att använda alla nödvändiga icke-våldsmedel för att stoppa gruvprojektet. Den som vill bidra kan skriva på ett upprop här .

Unika böcker om wixárica-indianerna

Nästan 40 år efter att John Hedberg för första gången såg en grupp wixárica-indianer på en sandstrand på Mexikos västkust ger han ut två böcker som summerar hans unika och grundliga undersökningar av denna kultur – den indiankultur i Mexiko som allra längst stod emot kolonialismen och bevarade sina gamla traditioner (och för det mesta går under de spanska kolonisatörernas namn huicholer).
Båda böckerna bär huvudtiteln Paradisets barnbarn. Den ena är en helt enastående fotobok där Hedberg i storslagna färgbilder tagna under drygt 30 år åskådliggör wixáricas landskap, liv och andlighet. Fotoboken har undertiteln Bilder från en döende, 1970-2001 och beskrivs av författaren själv som ”en undersökning av en försvinnande kultur i övergången från samlande/jakt till svedjebruk”. Den andra boken har undertiteln Lärdomar genom wixárica-indianerna i Mexiko 1970-2001. Båda böckerna är utgivna 2009 på Hedbergs eget förlag EXIT.
De flesta av dagens drygt 20 000 wixáricas bor numera utanför det traditionella huicholområdet i de otillgängliga bergstrakterna i Sierra Madre Occidental och har mer eller mindre assimilerats av den mexikanska majoritetskulturen. Hedberg beskriver det som att de flesta wixárica inför suget från den industriella kulturen flydde sin egen och att det han bevittnat är slutfaser i stammens kulturella upplösning.
Under årens lopp har Hedberg gjort nio resor till wixárica. Han har knutit personliga kontakter med wixárica, bott med dem på ensligt belägna gårdar, deltagit i olika ceremonier och tuggat peyote. Men även om han ändå aldrig riktigt blir insläppt i kulturen skaffar han sig en mycket grundlig kunskap om deras historia, vandringar, andlighet, myter, försörjningsmetoder och livssätt. Och inte bara kunskap i en yttre bemärkelse utan verklig förståelse inifrån. Centralt för denna förståelse är att Hedberg tidigt inser att andlighet för wixárica är ett sätt att leva.
Det finns ingen åtskillnad mellan andligt och världsligt i en traditionell wixáricas tankevärld. Det som i västerländsk terminologi brukar kallas gudar betraktas helt enkelt som släktingar, där de viktigaste är Tátewari, farfar eld, Nákawe, växandets moder, Kaumari, storebror hjort/den blå hjorten, som är kunskapen och undervisar shamanerna, och majsmodern som ger wixárica deras föda. Den andliga aspekten av livet handlar till stor del om att skapa och vidmakthålla en balans till alla natursläktingar och de stora kosmiska kretsloppen.
Den ceremoniellt utnyttjade kaktusen peyote, hikuri, har vuxit fram ur storebror hjorts fotspår och ger visioner som förbinder wixárica med förfäder och historia. I wixáricas föreställningsvärld finns ett intimt samband mellan hjorten, peyoten och majsen och de har överfört ursprungliga föreställningar från samlar- och jägartillvaron till jordbruksepoken som ett sätt att ceremoniellt bearbeta sin existentiella ångest.
John Hedbergs böcker om wixárica går utöver det mesta och saknar motstycke, åtminstone i svensk litteratur. En längre recension av hans författarskap går att läsa här.

Huicholer, peyote och helig ömsesidighet

Att med hjälp av förändrade medvetandetillstånd få visdom, vägledning och bot för sig själv, andra människor och naturen är kärnan i huicholindianernas traditionella livssyn. Den handlar om att upprätta en helig ömsesidighet med landskapet och dess osynliga, andliga dimension för att bibehålla balansen med naturens krafter.
Ungefär så sammanfattar Tom Soloway Pinkson de mexikanska huicholindianernas förhållningssätt i sin bok The Shamanic Wisdom of the Huichol – Medicine Teachings for Modern Times (2010). När bokens första upplaga kom 1995 hade den titeln Flowers of Wiricuta – A Gringo’s Journey to Shamanic Power och den titeln beskriver bättre vad boken handlar om, nämligen psykologen Pinksons egen resa till andlig insikt och kraft via en strulig uppväxt, LSD-experiment, bergsklättring, terapi med drogmissbrukare i vildmarken och arbete med döende patienter. Den röda tråden i Pinksons utveckling är resorna till huicholerna i centrala Mexikos bergstrakter och initieringen i deras shamanska tradition genom deltagande i ceremonier och strapatsfyllda pilgrimsvandringar till Wiricutaöknen på jakt efter de heliga peyotekaktusarna, visionsgivarna.
Pinkson ger en god inblick i huicholernas kosmologi som han beskriver som en erfarenhetsbaserad världsbild byggd på relationer och samspel med naturens andliga krafter och förändrade medvetandetillstånd. Han lyssnar och lär på ett respektfullt sätt för att med hjälp av huicholernas livssyn kunna skapa ett sätt att leva i harmoni med universums ständigt föränderliga rytmer. Den shamanska kraft han eftersträvar handlar inte om dominans och kontroll utan om att upprätta rätt relationer till universum så att man kan leva i vad han kallar en helig ömsesidighet med skapelsen.
Pinksons bok är ett starkt inlägg för att respektera urfolken och deras visdom och för att stödja dem i deras försök att bevara och skydda sin suveränitet och sina ceremonier. För egen del kanaliserar han sitt arbete med att återsakralisera vardagen genom en organisation som han kallar Wakan, genom sitt arbete med svårt sjuka och döende patienter och genom sina workshops. Mer om detta kan man hitta på hans webbsajter Nierica och Journey to Sacred Living .
Den som vill lära sig mer om just huicholerna, eller wixarica, som de kallar sig själva kan med fördel också läsa någon av John Hedbergs böcker i ämnet: Dagbok från Mexico (1976), Den blå hjorten (1980), Wixarica (1993), Indiansommar (1997) och Paradisets barnbarn (2009). Hedbergs envetna ansträngningar att kartlägga huicholernas komplexa kultur och världsbild är värda stor respekt och de äldre böckerna bör kunna hittas på antikvariat.

Att balansera världen

På Museum of Indian Arts & Culture i Santa Fe pågår just nu en otroligt viktig utställning om huicholindianerna i Mexiko och deras unika kultur med dess peyotebaserade andliga tradition och dess färgsprakande garntavlor som skildrar händelser och kunskaper från Drömtiden. Utställningen bär det talande namnet Balancing the World, Att balansera världen.
När jag besökte museet var Mariano Valades - en av de främsta garnkonstnärerna - på plats i museet för att demonstrera denna fascinerande konstart. De intrikata motiven framställs med olikfärgade garner som med stor precision och kreativitet anbringas på en trä- eller plywoodskiva som täckts med bivax.
Hur komplementära motsatser balanserar varandra i den ständigt pågående skapelsen är kärnan i huicholernas föreställningar, konst och ceremonier. Som människor är deras uppgift främst att genomföra de traditionella ceremonierna som ett bidrag till världens dynamiska balans. Eftersom huicholerna traditionellt lever genom att odla majs och bönor m m handlar grunden i ceremonierna om balansen mellan det torra och det våta, mellan solen/hettan och jorden/regnen, mellan manliga och kvinnliga heliga varelser.
Huichiolerna har alltid gjort intensivt motstånd mot att koloniseras, såväl geografiskt som kulturellt och andligt. De har gradvis dragit sig allt högre upp i de otillgängliga Sierra Madre-bergen, där det idag lever omkring 15 000 huicholer på utspridda familjegårdar. Självklart har de påverkats av den globala kapitalismen och åtminstone delvis dragits in i penning- och varuekonomin, men de har lyckats bevara oväntat mycket av sina gamla traditioner. Författaren John Hedberg har tidigare skildrat denna process bland huicholerna i flera unika böcker, t ex Mexicansk dagbok från 1976 och Den blå hjorten från 1980.
Huicholernas ceremoniella livsstil och kosmologi innehåller kunskaper och erfarenheter som är viktiga för hela mänskligheten och Moder Jord. Mer om detta kan den intresserade hitta hos The Huichol Center for Cultural Survival , en organisation baserad i Mexiko som arbetar aktivt för att föra in den traditionella huicholkunskapen i det tjugoförsta århundradet. Det sker bl a genom olika utbildningsinsatser bland huicholerna för att uppmuntra användningen av det egna språket och genom försäljning av högkvalitativt huicholhantverk.