Det finns inga runrader – bara processer

Runorna är en sammanfattning av de krafter som konstituerar universum och en berättelse om alltings ursprung, essens och inre väsen. Runorna är en dynamisk och föränderlig karta över ett föränderligt universum; de är en process av kunskap och kraft – en rörelse av samma slag som universums grundläggande spiralformade energidans utan början och slut och utan hierarki, där det ena följer på det andra och omvandlas från det ena till det andra. Runorna är portar till Drömtiden, den icke-ordinära verkligheten, som ständigt föder fram den ordinära verkligheten – som natten föder fram morgonens daggdroppar.

Denna livssyn finns inbyggd i runsystemet, eller ska vi kanske säga: finns närvarande som en potential i runorna. Det fantastiska med runsystemet är att det är ett självgående kunskapssystem om man använder det på rätt sätt. Det innebär att man primärt lär sig om runorna och deras väsen genom att umgås med dem och använda dem. Som jag ser det är det Moder Jord som talar genom runorna eftersom all kunskap och kraft är av Moder Jord. Man kan fråga sig om de magiker som systematiserade runorna för 2 000 år sedan, eller kanske mer, visste allt detta. Skapade de medvetet ett system som med naturnödvändighet och över tid skulle utvecklas till ett alltmer komplext och kraftfullt kunskaps- och magisystem? Min uppfattning är att de skapade ett ramverk som var i harmoni och balans med universums inneboende rörelse men att runorna kräver en kontinuerlig och kreativ användning för att dess fulla potential ska kunna utvecklas. I det inbegriper jag kreativa impulser från annan ursprunglig livssyn, t ex samisk och indiansk.

Så har min egen process sett ut; genom att gå in i och ta del av kunskaper och erfarenheter från bl a samisk shamanism och navajo-andlighet har jag kunnat utvinna allt större visdom och kraft ur runsystemet – något som jag har försökt fånga i boken Runmagi och shamanism, nu med tillnamnet 3.0, och dess engelska översättning Rune Magic and Shamanism – Original Nordic Knowledge from Mother Earth. Om jag har gått in i runsystemet från en shamansk attityd och kunskapsväg så har andra närmat sig runorna från t ex olika västerländska magiska traditioner.  Det kan man finna många prov på i engelsk och amerikansk runmagisk litteratur. Gemensamt för alla dessa är att de behandlar runsystemet som en futhark och inte en uthark och därmed går miste om utharkens mer komplexa livssyn och större magiska kraft.

Länge har jag trott att det bara var jag av nutida runmagiker som skrev om utharken (även om det är många, i synnerhet i Sverige, som använder den) men nu inser jag att jag i flera år faktiskt har haft en medvandrare, av inte oävet slag. Det handlar om boken Uthark – Nightside of the Runes av Thomas Karlsson, ledargestalt i Dragon Rouge-orden, som säger sig stå för ”den drakonska initiatoriska magin”. Boken gavs ut redan 2002 (Ouroboros) och någon läsare kanske tycker att det är märkligt att jag inte läst den förrän nu 2012. Inte så konstigt egentligen; jag rör mig inte i västerländskt magiska ordnar och sällskap, och allra minst bland sådana som ständigt betonar sin dragning till mörkret och att målet för arbetet är ”självdeifikation”, dvs att bli ”en gud”.  Flirten med det mörka ger ju Dragon Rouge en viss nimbus av svartmagi och den flirten finns kvar även i denna bok där Karlsson med emfas hävdar att utharken står för runornas nattsida och att utharken är runornas mörka version. Den moderne runmagikern måste enligt honom söka runornas visdom i ”existensens nattsida” och vandra en initiationsväg som han kallar Hel-vägen (alltså ner till dödsriket och tillbaka). Ibland får jag intrycket att Karlsson med detta helt enkelt menar att utharken är den esoteriska förståelsen av runorna medan futharken står för den exoteriska versionen, och i så fall är jag enig med honom. Annars är det ju så att utharken i sig är en dynamisk process som kännetecknas av balans mellan det ”ljusa” och det ”mörka”, mellan konstruktion och destruktion, mellan maskulint och feminint, mellan dag och natt, mellan hetta och köld, mellan liv och död. Att Oden initierades i runornas väsen genom att hänga i världsträdet i nio dygn och därmed gick igenom en klassisk shamansk invigning med dödskonfrontation och återfödelse innebär inte att han tog upp runorna ur ”existensens nattsida”. Han tog upp dem ur Moder Jord, han gjorde sig tillgänglig för Moder Jords kunskap, som går bortom alla dessa kategorier av ljus och mörker.

Förhoppningsvis får Thomas Karlssons bok många läsare inom de västerländska magiska traditionerna, för den har många goda sidor och är överraskande kreativ och odogmatisk. Man skulle rentav kunna säga att han i sina bästa stunder närmar sig en shamansk förståelse av runsystemet. Han betonar att tiden är cyklisk och att runorna därför också rör sig i cykler – efter den tjugofjärde runan feh börjar en ny cykel med den första runan ur etc etc – och därmed är också kunskapen om runorna cyklisk och inte linjär. Utharken beskrivs som mångdimensionell, den nordiska magiska traditionen som intuitiv och spontan och runornas hemligheter som tillgängliga för alla som är beredda att bege sig in i det okända med en ”järnvilja som Oden”.

Trots betoningen av att runornas kunskap är cyklisk så envisas Karlsson med att tala om runorna som ”en rad” som han delar in i tre ätter. Men det finns inga runrader, det finns bara processer. Möjligen kan man säga att runraderna och ätterna här hemma i futharken och det kan ju vara en av förklaringarna till att den inte har någon större magisk potential. Den västerländska magins ceremoniel ligger tung över vissa av bokens avsnitt, t ex i Karlssons version av en runceremoni, där vi återfinner alla möjliga dammiga ordensattiraljer som altare, spjut, svärd, dryckeshorn, stav, bälte och dräkt. För all del; den som anser sig behöva alla dessa prylar för att arbeta med runor må göra det, men utharken kräver det näppeligen. Att arbeta med utharken handlar först och främst om att stämma sig i harmoni och balans med universums rörelse. Det kan man göra helt utan yttre attribut – det viktiga är att med ljud, tankar, attityder och den egna organismen vibrera sig i samstämning med Moder Jord.

En annan begränsning i Karlssons bok är hans utgångspunkt att vi idag bara kan tillägna oss en del av den kunskap som forntidens visa hade. Han tycks mena att de ursprungliga runmagikernas kunskap var betydligt större än något vi ens kan komma i närheten av idag och därför verkar han inte heller intresserad av att införliva nya landvinningar, som t ex den icke-runa som kallas Den tomma och som tillskapades för bara några decennier sedan. Jag menar tvärtemot Karlsson att vi idag har möjlighet att överträffa de ursprungliga runmagikerna både i kunskapsdjup och i magisk kraft genom att låta runorna befruktas av impulser från andra andliga traditioner som de ursprungliga runmagikerna inte hade en susning om.

Sen frågar jag mig också; vad är avsikten med Uthark – Nightside of the Runes? Att bidra till harmoni och balans i världen? Att försvara Moder Jord mot exploatering och förtryck? Att återskapa ömsint kunskap som kan vara ytterst betydelsefull när något nytt måste byggas ur industricivilisationens avveckling? Nej, det handlar i typisk Dragon Rouge-stil om att med runorna kunna böja världen efter sin vilja och bli gudalik. För mig känns det alldeles för individuellt inskränkt. I stället för att böja världen efter min vilja strävar jag efter att kunna med-agera med Moder Jord, att röra mig med henne och inte emot henne.

Ursprungliga mormödrar på fredsstigen

2004 bildades en löst sammanhållen organisation med en grupp äldre traditionella kvinnor – visdomsbärare från ursprungskulturer världen över. Från början var de 13 och därför kallas organisationen International Council of 13 Indigenous Grandmothers. De har sedan bildandet hållit sina rådsmöten på respektive mormoders hemort, ex-vis i New Mexico, South Dakota, Oaxaca, Dharamsala, Oregon, Arizona, Kagoshima, Anchorage och Brasilia. Senare i år hålls rådsmöte nr 11 och 12 i Montana respektive Katmandu och så i juli 2013 – det trettonde rådsmötet i Gällivare!
Orsaken till att Gällivare har valts som mötesplats är att Laila Spik i sin egenskap av ”Saami Grandmother” var inbjuden till rådsmötet i South Dakota 2007 och då på stående fot bjöd hela gänget till Sverige och Sápmi. Detta möte äger rum den 11-14 juli 2013 och blir verkligen något att delta i för alla som är intresserade av att hitta fram till ett ödmjukt sätt att leva på och med Moder Jord.
Varför detta råd av ursprungliga mormödrar? Så här säger de själva i sin korta programförklaring;
”Vi representerar en global allians av bön, utbildning och healing för vår Moder Jord, alla hennes invånare, alla barn och för de kommande sju generationerna. Vi är djupt bekymrade över den exempellösa förstörelsen av vår Moder Jord och förstörelsen av ursprungliga sätt att leva. Vi tror att instruktionerna från våra förföräldrar kommer att lysa upp vår väg genom en osäker framtid. Vi ser fram emot att främja vår vision genom att förverkliga projekt som skyddar våra olika kulturer: landskap, mediciner, språk och ceremoniella sätt att be och genom projekt som utbildar och ger näring åt våra barn.”
Mormödrarna ägnar alltså mycket tid åt ceremonier och bön och då gäller detta bön i en ursprunglig bemärkelse, vilket innebär ett ömsesidigt samtal och energiutbyte mellan människor och Moder Jord, mellan människor och landskap med alla dess synliga och osynliga invånare.
Den som vill bekanta sig närmare med mormödrarna som personer och med deras verksamhet kan med fördel ta del av filmen For the Next 7 Generations som Auroras Ring ordnar offentliga visningar av och säljer som dvd (se adresser nedan). Filmen är klart intressant även om den bitvis är ganska taffligt filmad och ger ett i mitt tycke alldeles för stort utrymme åt mormödrarnas träff med Dalai Lama, som här mest framstår som en rolig gubbe. Vad en shaman-intresserad person hellre skulle vilja se mer av är ceremonierna i Mexiko resp Brasilien med intagande av ansenliga mängder svamp (psilocybiner) och ayahuasca. Dessutom hade man velat ha mer av den nepalesiska shamankan Aama Bombo (Nepal) och hennes arbete under trans.
Om man vill veta mer om vilka 13 Indigenous Grandmothers är och vad de sysslar med utöver rådsmötena kan man titta in på deras välmatade hemsida som drivs av stödorganisationen Center for Sacred Studies. I Sverige arbetar organisationen Auroras ring med det praktiska genomförandet av Gällivare-mötet, som förutom rådsöverläggningarna kommer att rymma diverse föreläsningar och workshops om samer och andra urfolk samt ceremonier och musik i en salig blandning. På Auroras ring kan man också se vad som är på gång innan rådsmötet 2013. T ex kommer en av mormödrarna, Margaret Behan (cheyenne-arapaho) till Sverige i april och framträder bl a på Årsta Folkets Hus i Stockholm den 4 april. Mer info på https://www.facebook.com/events/196260170475747/

Stjärnskådning hos aboriginer

En äggformad stencirkel i Victoria i Australien kan visa sig vara äldre än Stonehenge och vara ett belägg för att aboriginer hade omfattande astronomiska kunskaper, rapporterar BBC.
Stenformationen är 50 meter bred och innehåller fler än 100 stenblock av basalt. Europeiska kolonisatörer såg formationen den första gången för 200 år sedan och den kartlades av arkeologer 1977 men det är först nu som man börjar förstå en del av syftet med anläggningen.
Formationen har uppenbarligen byggts av Wadda Wurrung-folket som var områdets ursprungliga invånare. När traditionella språk och seder förbjöds av kolonialmakten i början av 1900-talet försvann gradvis stenblockens betydelse ur det folkliga medvetandet. Denna traditionella kunskap försöker nu ett team med arkeologer, astronomer och aboriginska rådgivare att återskapa.
Det visar sig att stenarna bl a visar var solen går ner vid sommarsolståndet, vintersolståndet samt vår- och höstdagjämning. Gruppen anser sig också ha bevisat att aboriginerna har använt formationen till mer avancerade astronomiska beräkningar och det är uppenbart att man kan tala om aboriginsk vetenskap – aboriginal science.
Fynden ligger helt i linje med den ökande förståelsen för att aboriginska myter rymmer avancerad kunskap om solens, månens och stjärnornas rörelser. En av dessa myter berättar om den jättelika emu som kan ses i Vintergatan i april och maj och vars uppdykande signalerar till människorna att det nu är rätt tid att samla in ägg från emuerna i landskapet. En annan myt berättar om solkvinnan som jagar en månman och det famntag som blir resultatet av denna jakt. För oss på jorden visar sig detta som en solförmörkelse. Myten uttrycker alltså en avancerad förståelse för vad en solförmörkelse egentligen är.
Teamet som undersöker stenformationen talar nu om häpnadsväckande förmågor hos aboriginkulturen. Kanske kan det leda till att fler i Australien tar av sig sina koloniala glasögon när de betraktar aboriginerna.

Radiosändare vs medlevande kunskap

För första gången på drygt 100 år finns det varg i Stockholms län. Det började ifjol med att en ung hane med ryskt eller finskt påbrå vandrade ner i Rialatrakten och sedan stannade kvar. Under hösten fick han sällskap av en ung hona, som nu löper och det innebär att det kan bli ungar framme i maj.
Allt detta är gott och väl och man tycker att paret borde lämnas ifred, men då bestämmer sig länsstyrelsen för att förse också honan med en radiosändare. I ett inslag i SVT:s lokala nyhetsprogram ABC fick vi se hur den fina honan sövdes med ett bedövningsskott, vägdes, mättes och undersöktes på alla möjliga vis innan hon slutligen försågs med ett rejält halsband med en radiosändare. Motiveringen är att man vill veta hur vargar lever i ett så pass befolkat område, vad de livnär sig på etc.
Detta kan vara att spela varghatarna i händerna. Det har hänt förr att de lyckats pejla in sändarförsedda vargar och avlivat dem. Och detta visar i blixtbelysning den kvalitativa skillnaden mellan västerländsk och ursprunglig vetenskap (native science).
Västerländsk vetenskap närmar sig det som ska studeras som ett objekt som den försöker lära känna utifrån, från utsidan, t ex genom att hänga på en radiosändare på en varg. Ursprunglig vetenskap däremot är relationell, den ser kunskap som ett resultat av en process där man samverkar och samspelar med det som studeras. Det är ett sätt att lära känna företeelser inifrån och bygger på synen att det inte finns någon dualism mellan den som studerar och det som studeras – de är delar av samma livsväv. Det blir en annorlunda kunskap och ofta dessutom en bättre kunskap. Den som tvivlar på det kan läsa Ynge Ryds bok Ren och varg. Samer berättar. (Läs recension här ). De gamla samernas kunskap om såväl renen som de vilda djuren är otroligt djupgående, detaljerad och imponerande. De kan t ex berätta om vargens blick när den anfaller en ren, att den inte hör något just när den hugger och varför den inte är ett hot när den ylar. Denna otroligt rika kunskap har de fått genom att leva med djuren, genom att delta i naturens processer, genom att lyssna på de gamlas berättelser och genom intuition. Ett ödmjukt och överlägset sätt att skaffa sig kunskap som kommer att behövas i allt större utsträckning för den som vill leva i harmoni och balans med skapelsen.