Stjärnskådning hos aboriginer

En äggformad stencirkel i Victoria i Australien kan visa sig vara äldre än Stonehenge och vara ett belägg för att aboriginer hade omfattande astronomiska kunskaper, rapporterar BBC.
Stenformationen är 50 meter bred och innehåller fler än 100 stenblock av basalt. Europeiska kolonisatörer såg formationen den första gången för 200 år sedan och den kartlades av arkeologer 1977 men det är först nu som man börjar förstå en del av syftet med anläggningen.
Formationen har uppenbarligen byggts av Wadda Wurrung-folket som var områdets ursprungliga invånare. När traditionella språk och seder förbjöds av kolonialmakten i början av 1900-talet försvann gradvis stenblockens betydelse ur det folkliga medvetandet. Denna traditionella kunskap försöker nu ett team med arkeologer, astronomer och aboriginska rådgivare att återskapa.
Det visar sig att stenarna bl a visar var solen går ner vid sommarsolståndet, vintersolståndet samt vår- och höstdagjämning. Gruppen anser sig också ha bevisat att aboriginerna har använt formationen till mer avancerade astronomiska beräkningar och det är uppenbart att man kan tala om aboriginsk vetenskap – aboriginal science.
Fynden ligger helt i linje med den ökande förståelsen för att aboriginska myter rymmer avancerad kunskap om solens, månens och stjärnornas rörelser. En av dessa myter berättar om den jättelika emu som kan ses i Vintergatan i april och maj och vars uppdykande signalerar till människorna att det nu är rätt tid att samla in ägg från emuerna i landskapet. En annan myt berättar om solkvinnan som jagar en månman och det famntag som blir resultatet av denna jakt. För oss på jorden visar sig detta som en solförmörkelse. Myten uttrycker alltså en avancerad förståelse för vad en solförmörkelse egentligen är.
Teamet som undersöker stenformationen talar nu om häpnadsväckande förmågor hos aboriginkulturen. Kanske kan det leda till att fler i Australien tar av sig sina koloniala glasögon när de betraktar aboriginerna.

Att demaskera maskincivilisationen

För varje sann civilisationskritiker är det väldigt lockande att öppna en bok med texter som vill ”avslöja och befria oss från våra kollektivt mest omhuldade teknologiska fetischer och tvångsföreställningar” och som försöker utveckla alternativa idésystem med högre sannings- och överlevnadsvärde. En sådan bok är Myten om maskinen – Essäer om makt, modernitet och miljö (Daidalos 2010) av Alf Hornborg, kulturantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet.
Hornborg är som mest spännande när han formulerar och analyserar begrepp som ”teknomassa”, ”maskinen som fetisch” (inspirerad av Marx teori om pengar som fetisch), ”maskinen som komplott”, ”maskinen som samhälleligt fenomen”, ”imperialismens termodynamik”, ”teknik som omfördelning av tid och rum”, ”den industriella revolutionen som miljöbelastningsförskjutning” etc. Hornborg anser att teknisk utveckling och tillväxt är organiskt förbundna med och förutsätter underutveckling och miljöförstörelse någon annanstans. Maskiner är samhälleliga fenomen som inte kan existera utan ojämn överföring av energi och resurser mellan olika skikt i världssamhället, mellan centrum och periferi. De industriella infrastrukturerna i Europa, Nordamerika och Ostasien kan inte existera utan de djupa klyftorna mellan rika och fattiga.
Världen är för Hornborg ett nollsummespel och inte det eviga ymnighetshorn som industricivilisationens nationalekonomi predikar. Industrialisering på en plats förutsätter dess frånvaro på en annan. Maskincivilisationen bygger på en kolonisering av periferin och dess resurser – och även på en kolonisering av framtidens generationer och resurser. Genom tekniken blir den enes tidsförlust (de som arbetar med att ta fram resurser och energi till maskineriet) den andres tidsvinst (de som bor i centrum och njuter frukterna av maskineriet). Genom själva utbytesprocessen förstärks i sin tur det ojämna utbytet. Det ojämna utbytet ökar maskinsamhällets möjligheter till ännu mer ojämnt utbyte – det är det som ekonomer betecknar som fortsatt (och ”nödvändig”) tillväxt. Teknik handlar, enligt Hornborg, i grunden om att förbruka tid och rum i syfte att spara tid och rum, för någon. Människor och natur på en plats exploateras för att spara tid och rum för och överföra resurser till andra människor på andra platser.
Hornborg ser talet om ”miljöhänsyn” och ”hållbarhet” som en fortsatt illusion om maskinsamhällets möjlighet att överleva på lång sikt. Det förhärskande paradigmet går ju ut på att sprida industri, tillväxt och utveckling till hela världen men enligt Hornborg är det en omöjlighet eftersom maskineriet, ja hela den tekniska utvecklingen, bygger på ett globalt utbyte som alltid gynnar vissa på bekostnad av andra. Teknikens själva väsen är att omfördela tid och rum.
Hornborg konstaterar att civilisationer bryter samman när de blir för komplexa och att de småskaliga samhällen som växer fram ur stora civilisationers implosion är mer ändamålsenliga än de stora imperierna och statsapparaterna när det gäller livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati. En stor global kris ”kan faktiskt vara vår stora möjlighet”. Hornborg pekar t ex på hur man skulle kunna skapa en särskild utbytessfär och valuta för det lokala landskapets produkter (livsmedel, byggmaterial, energi) för att skilja dem och skydda dem från spekulation och produkter som fordrar en global arbetsfördelning (telekommunikationer, avancerad medicin m m). ”Det skulle åter bli rationellt att hushålla med resurserna på ett sätt som i första hand syftar till långsiktig försörjning av människor, snarare än maskiner”. Och kanske kan hans eget teoretiska arbete bidra till den nödvändiga omställningen/avvecklingen av maskincivilisationen.
På min hemsida finns en längre analys av Myten om maskinen där jag också utvecklar en kritik av Hornborgs försök att överskrida maskincivilisationens tankesystem med dess egna tankekategorier.

Universum är en cyklisk process

Inom astronomin och populärvetenskapen är teorin om Big Bang allmänt accepterad. Universum föddes ur en otroligt liten ”singularitet” för drygt 14 miljarder år sedan och har alltsedan dess expanderat. Det är en kosmologi som har en början men inget slut och som inte ställer frågan, och än mindre besvarar den, om vad som hände före Big Bang? Nu har en brittisk och en armenisk astronom hittat spår efter händelser före Big Bang och på grundval av dessa fynd lagt fram en ny teori som anser att universum har en cyklisk historia. Big Bang har föregåtts av tidigare eoner och vår nuvarande eon kommer att följas av nya.
Teorin presenteras på BBC av astronomen Roger Penrose vid Oxfords universitet. Han har tillsammans med Vahe Gurzadyan vid universitetet i Jerevan studerat 11 000 områden i universum där galaxer har kolliderat och där det då har bildats supermassiva svarta hål. Runt dessa kluster av galaxer har de funnit koncentriska ringar, där variationen i den mikrovågsstrålning som fyller hela universum är ovanligt låg. Dessa ringar är ett uttryck för en oväntad ordning i ett hav av oordning och de representerar enligt Penrose och Gurzadyan spåren av händelser som inträffat mot slutet av den föregående eonen, alltså före Big Bang.
Den nya teorin om cykliska universum kallas conformical cyclic cosmology (CCC) och kullkastar den gängse bilden av Big Bang och ett ständigt expanderande universum utan slut. Teorin ifrågasätter däremot inte universums pågående expansion:
- Vår eon är en i raden av sådana saker där tidigare eoners avlägsna framtid på något sätt blir vår eons Big Bang, säger Roger Penrose till BBC. Han efterlyser samtidigt fortsatt forskning för att skaffa fler belägg för teorin.
CCC-teorin är ytterligare ett exempel på hur avancerad fysik – såväl när det gäller kvantfysiken och teorier om materiens minsta ”beståndsdelar” som när det gäller den storskaliga kosmologin – närmar sig urtänkande, det som också brukar kallas Native Science. Fråga en traditionell hopi eller navajo och de svarar att världen/universum är en cyklisk process och att vi är inne i den fjärde eller femte världen/eonen. Allt föds, växer och dör för att ge plats för det nya som föds, växer och dör. Det är en process av drömmande som bara fortsätter och fortsätter.

Om att tänka naturen

Att fälla träd och hugga sin vedbrand kan vara en meditativ verksamhet av hög kvalitet. Men att strax före rötmånaden få in den huggna veden från skogen till vedboden för eftertorkning och förvaring känns mest som ett tröstlöst slit. Inte särskilt tungt men trist – i synnerhet när man som jag lätt blir plaskvåt av svett och därmed fungerar som myggmagnet. Det är myggår i år och för att freda mig och över huvud taget kunna koncentrera mig på vedplockandet måste jag hänga ett myggnät över kepsen. Uthärdligt – ja. Men njutningsfullt – knappast!
Själva vedbärandet lockar inte fram några stora eller djupa tankar – annat än på kallt vatten och kafferast. Men efter en natts sömn och omedveten drömbearbetning och meditation märker jag att det monotona arbetet ändå omformat något i min tankevärld. Det är uppenbarligen så att aktiv medvaro i landskapet – i form av arbete med växter, djur och mineraler – öppnar upp medvetandet för nya dimensioner och tankemönster. Denna medvaro – även när den sker via ett monotont och trist arbete – hjälper oss att komma ur den bubbla som vi vanligtvis är instängda i.
Vad innebär det då mer konkret att komma ut ur denna bubbla? Det är svårt att fånga i ord eftersom detta går bortom språket, eller i alla fall det språk vi numera använder. Men det handlar om att tänka i takt med naturen, om att ens eget tänkande sker i samsvängning med naturens tänkande. Kan man då säga att naturen över huvud taget tänker? Ja, alla processer i naturen har sitt eget inbyggda tänkande – det som gör att en tall är en tall, en sten en sten och en fjäril en fjäril. Det som är essensen i varat.
Jag kan t ex uppleva detta när jag utför en annan ganska monoton och trist syssla, nämligen rensning i trädgårdslandet. Pysslandet omkring potatis, brytbönor, morötter, mangold, lök etc gör att jag kan komma in i dessa växters medvetandesfär. Jag skulle vilja beskriva det som att man får kontakt med växterna och deras tänkande. Det är en sorts identitetskänsla. Väl att beakta är inte växternas eller naturens tänkande logiskt eller analytiskt. Det är helt enkelt annorlunda. Kanske kan man kalla det för ett metaforiskt tänkande som Gregory Cajete gör i Native Science. Den identitetskänsla jag talar om handlar inte om att tänka på växterna eller tänka om växterna eller att försöka tänka som växterna. Det är snarare att tänka växterna. Att tänka brytbönan – på liknande sätt som en jojk inte handlar om att jojka om något utan att jojka detta något.
Är denna identitetskänsla en känslomässig upplevelse, eller en andlig upplevelse? Ja och nej. Det är något mer och det är inte en känsla av eufori, av att vara ett med allt och liknande. För min del handlar det helt enkelt om ett konstaterande att det är så här jag tänker en växt eller sten. Detta är växtens tänkande. Det är så här det är. Eller för att uttrycka sig kortare om naturens väv av processer: Det är. Eller ännu kortare, för att uttrycka just det som pågår i processen: Är.

Visdom kommer av rätt sätt att leva

Jag kör längs nordrimmen av Canyon de Chelly för att ta mig de fyra milen från Chinle till Tsaile där navajoernas universitet - Diné College - ligger. Det har snöat under natten och landskapet är bländande vitt i morgonsolen. Jag kör genom ett fruset ögonblick där bara de eviga korparna flaxar upp då och då längs vägen. Huvudbyggnaden på campus dyker upp som en glimrande kub på höger sida. Den är åttakantig till formen precis som en traditionell navajobostad, en hogan, ska vara. Därinne sitter den man jag ska diskutera navajofilosofi med idag - Wesley Thomas, föreståndare för Diné Studies.
På min fråga om vad visdom är börjar Thomas skissa på ett papper samtidigt som orden flyter ur honom som en lugn ström. Detta ämne har han ägnat mycket tid åt. Han skissar fyra nivåer i den traditionella navajosynen på hur visdom utvecklas: common sense, responsibility, being wise och having wisdom. Sunt förnuft fostras man till under uppväxten, ansvar tar man när man bildar familj, vis kan man bli när man lärt av livet som förälder och blivit far- eller morförälder och när man blivit ännu äldre och har barnbarnsbarn kan man ha visdom.
- Visdom är något som man uppnår över tid, men ålder är ingen garanti för att man verkligen blir vis. Inte heller måste man nödvändigtvis ha barnbarn eller barnbarnsbarn, säger Thomas. Det viktiga är att man lär av sina misstag och erfarenheter och går igenom vissa stadier. Visdom måste få komma till en, man kan inte förvänta sig den, eller skriva in den på agendan och tro att man själv kan bestämma när. Man får den genom att leva på rätt sätt som den egna kulturen förespråkar. Att söka visdom är som att försöka få tag på regnbågen. Det är ouppnåeligt - den förflyttar sig bara.
Enligt Thomas är visdom något som bara kan uttryckas inom och som en del av den egna kulturella kontexten. Han talar kritiskt om de indianer som klivit utanför sin kultur och spelar visa (masquerading wisdom) och får beundrare och anhängare bland visdomstörstande vita.
- Vi genomskådar lätt dessa personer, säger Thomas. De säljer ut sin kultur och det kommer att slå tillbaka på dem själva. Det som sänds ut kommer tillbaka.
Den fundamentala skillnaden mellan västerländsk filosofi och urfilosofi (indigenous philosophy)?
- Västerländsk filosofi är jag, jag, jag (me, me, me), medan urfilosofi är vi, oss, vårt (we, us, ours). Det västerländska utgår från jaget medan urfilosofin i vi-et innefattar jaget, alla släktingar, djuren, växterna, jorden, luften, vattnet, allt. Den står för en holistisk förståelse av världen. Urvetenskap (native science) vill veta hur helheter fungerar, hur allting samverkar.

Den empatiska civilisationen

Innan vi kan rädda oss själva undan klimatförändringar måste vi bryta en ond cirkel och omfatta en samhällsmodell som grundar sig på vetenskapens nya förståelse av den mänskliga naturen, nämligen att människan till sin natur är en empatisk varelse. Det är huvudtanken i Jeremy Rifkins nya bok The Empathic Civilization.
Rifkin är tidigare kanske mest känd för sina böcker och tankar om entropi och att det ekonomiska systemet måste bygga på termodynamikens lagar. På CultureLab – en av tidskriften New Scientists bloggar – intervjuas Rifkin om sina idéer när det gäller den empatiska civilisationen.
Rifkin pekar på två händelser under de senaste åren som visar att vi befinner oss i slutet av en epok. Den första inträffade i juli 2008 när oljepriset steg till 147 dollar per fat och ledde till höjda livsmedelspriser och matkravaller i ett 30-tal länder. Detta var själva jordbävningen, säger Rifkin, den efterföljande finanskraschen var efterskalvet. Den andra händelsen var sammanbrottet vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn i december 2009. Världens politiska ledare var oförmögna att ta sig an vår tids problem eftersom de lever med ett gammalt paradigm från 1700-talet om den autonoma individen och den suveräna nationalstaten.
Mot detta sätter Rifkin nya upptäckter inom evolutionsbiologi, neurovetenskap och antropologi som visar att människan till sin natur är en social art, där hjärnan är uppkopplad för empatisk samverkan med andra. Om vi erkänner att Homo sapiens har blivit Homo empathicus så bör det leda till helt nya former av uppfostran, utbildning och affärsmodeller, säger Rifkin. Han vill ersätta det som idag kallas geopolitik och grundar sig på föreställningen om suveräna nationalstater med biopolitik där alla tar ett personligt ansvar för sin del av biosfären och där resultatet av samverkan blir att såväl individernas som nationalstaternas ramar överskrids. Rifkin börjar närma sig Native Science som alltsedan Drömtiden har förstått att allt är ett och hänger samman.

Radiosändare vs medlevande kunskap

För första gången på drygt 100 år finns det varg i Stockholms län. Det började ifjol med att en ung hane med ryskt eller finskt påbrå vandrade ner i Rialatrakten och sedan stannade kvar. Under hösten fick han sällskap av en ung hona, som nu löper och det innebär att det kan bli ungar framme i maj.
Allt detta är gott och väl och man tycker att paret borde lämnas ifred, men då bestämmer sig länsstyrelsen för att förse också honan med en radiosändare. I ett inslag i SVT:s lokala nyhetsprogram ABC fick vi se hur den fina honan sövdes med ett bedövningsskott, vägdes, mättes och undersöktes på alla möjliga vis innan hon slutligen försågs med ett rejält halsband med en radiosändare. Motiveringen är att man vill veta hur vargar lever i ett så pass befolkat område, vad de livnär sig på etc.
Detta kan vara att spela varghatarna i händerna. Det har hänt förr att de lyckats pejla in sändarförsedda vargar och avlivat dem. Och detta visar i blixtbelysning den kvalitativa skillnaden mellan västerländsk och ursprunglig vetenskap (native science).
Västerländsk vetenskap närmar sig det som ska studeras som ett objekt som den försöker lära känna utifrån, från utsidan, t ex genom att hänga på en radiosändare på en varg. Ursprunglig vetenskap däremot är relationell, den ser kunskap som ett resultat av en process där man samverkar och samspelar med det som studeras. Det är ett sätt att lära känna företeelser inifrån och bygger på synen att det inte finns någon dualism mellan den som studerar och det som studeras – de är delar av samma livsväv. Det blir en annorlunda kunskap och ofta dessutom en bättre kunskap. Den som tvivlar på det kan läsa Ynge Ryds bok Ren och varg. Samer berättar. (Läs recension här ). De gamla samernas kunskap om såväl renen som de vilda djuren är otroligt djupgående, detaljerad och imponerande. De kan t ex berätta om vargens blick när den anfaller en ren, att den inte hör något just när den hugger och varför den inte är ett hot när den ylar. Denna otroligt rika kunskap har de fått genom att leva med djuren, genom att delta i naturens processer, genom att lyssna på de gamlas berättelser och genom intuition. Ett ödmjukt och överlägset sätt att skaffa sig kunskap som kommer att behövas i allt större utsträckning för den som vill leva i harmoni och balans med skapelsen.

Traditionell kunskap och kvantfysik

Att bevara, skydda och tillämpa ursprunglig kunskap är en av de viktigaste frågorna i dagens värld, inte bara för urfolken utan också för oss i industriländernas kärnområden. Traditionell kunskap, som är av naturen och för naturen och som alltid uppstår i ett dynamiskt samspel mellan människa och övrig natur, har fått beteckningen Native Science. Gregory Cajete, tewa-indian från Santa Clara Pueblo i New Mexico och föreståndare för Native American Studies vid universitetet i Albuquerque har skrivit en hel bok på detta tema och med detta namn. Den har jag tidigare recenserat här.
Cajete är en av de akademiker med urfolkstillhörighet som medvetet och aktivt arbetar med att sammanfoga traditionell kunskap (indigenous knowledge) med vissa aspekter av västerländsk vetenskap, i synnerhet kvantfysik. Andra som arbetar med liknande avancerade tankeprojekt är navajoerna Nancy Maryboy och David Begay som bland annat ger kurser i traditionell astronomi vid universitetet i Flagstaff i Arizona och är aktiva i organisationen Indigenous Education Institute.
Som jag ser det befinner sig dessa personer i den absoluta täten när det gäller att utveckla ett nytt avancerat paradigm, en ny kosmologi för en ny värld. Nu sällar sig också inuiter i Kanada till detta pågående idéarbete genom att i Ottawa inrätta ett forskningscentrum, The Inuit Knowledge Centre, Inuit Qaujisarvingat, som ska kombinera inuitisk och västerländsk kunskap.
Avsikten är att hjälpa västerländska forskare att samspela på ett ändamålsenligt sätt med inuitiska samhällen och även ge inuiter tillgång till västerländska vetenskapliga system. På så vis vill inuiterna öka sitt inflytande i frågor som självstyre för de arktiska folken, resursanvändning och klimatförändringar. Inuitisk traditionell kunskap har ofta nedvärderats i arktisk forskning men den har ett eget berättigande och kan tillföra nytt djup och nya perspektiv. Det är dags för oss inuiter att ta ledningen över forskningen om vårt eget folk och vårt eget hemland, säger Mary Simon, ordförande för inuitorganisationen Inuit Tapiriit Kanatami.