Respit för Mekong-floden

Mekongfloden fortsätter att strömma fritt – åtminstone tills vidare. Det är följden av den oenighet om det stora dammbygget Xayaburi i Laos som kom i dagen vid ett möte den 19 april mellan representanter från Laos, Thailand, Kambodja och Vietnam. Den kontroversiella frågan om den jättelika vattenkraftdammen som är tänkt att leverera el till Thailand förs nu upp på ministernivå, men inget datum är bestämt för något sådant möte.
Meningen var att mötet den 19 april skulle spika planerna på Xayaburi-dammen som jag tidigare har skrivit om här . Ett projekt som skulle leda till tvångsförflyttning av 2 000 bybor och direkt påverka försörjningen för 200 000 människor som bor längs Mekong-flodens huvudfåra. Dammbygget skulle också direkt hota att utrota 41 fiskarter och få stora konsekvenser för eko- och vädersystem i ett stort område.
Såväl Thailand som Vietnam och Kambodja som båda ligger nedströms den planerade jättedammen anser att beslutsunderlaget innehåller kunskapsluckor som måste utredas ytterligare. Vietnam vill till och med besluta om ett tioårigt moratorium för all utbyggnad av Mekongs huvudfåra. Det är bara Laos regering som anser att det är dags att sätta spaden i jorden och det har man redan låtit göra för vägbyggen till den planerade byggplatsen.
Hotet mot Mekong är inte alls över i och med detta. Save the Mekong Coalition och International Rivers fortsätter sina kampanjer mot dammplanerna. Mer uppgifter om den senaste utvecklingen och länkar till bakgrundmaterial finns hos International Rivers .

Mekong-floden vill strömma fritt

Om en vecka, den 19 april, samlas regeringarna från Laos, Thailand, Kambodja och Vietnam för att diskutera och eventuellt fatta beslut som banar väg för en jättedamm i Mekongflodens övre lopp i Laos – den så kallade Xayaburi-dammen. Vid dammen planeras ett vattenkraftverk som ska ge 1260 megawatt – elektricitet som ska exporteras till Thailand. Xayaburi är den första av 11 planerade vattenkraftdammar som, om de byggs, kommer att förstöra ett av världens mest produktiva sötvattensfisken och hota försörjningen för uppemot två miljoner småbönder och fiskare längs Mekongfloden.
Lokalbefolkningen motsätter sig dammplanerna och motståndet har organiserats bl a i Save the Mekong Coalition. Hos organisationen International Rivers finns mer information om Mekongplanerna och möjligheter att skriva på ett upprop mot Xayaburidammen. Regeringarna i området är inte ense om byggplanerna och våra röster kan bidra till att skjuta upp eller omintetgöra dem. Att dämma upp denna mäktiga flod för kortsiktiga vinstintressen, som bara gynnar ett fåtal människor, är en dumhet som kommer att få svåra följder för en mängd andra människor, djur och växter, ja för en hel region.
Xayaburidammen är tänkt att bli 800 meter lång och kommer att kosta 3,5 miljarder dollar att bygga. Ett avtal om bygget finns redan mellan Laos regering och ett bolag i Thailand – Ch Karnchang. Men också de övriga länderna längs Mekong – Kambodja och Vietnam – måste ge sitt samtycke till projektet enligt de avtal om Mekong som finns.
Motståndarna mot dammbygget betonar att det allvarligt hotar den stora biologiska mångfald som kännetecknar Mekong. 41 fiskarter hotas av utrotning, bland dem den sällsynta jättekattfisken. 23 andra fiskarter kommer att få sina livsviktiga vandringar kraftigt störda eller omintetgjorda. Över 2 000 bybor kommer att tvångsförflyttas bara av Xayaburidammen.
”En fritt strömmande Mekong erbjuder säkerhet och välstånd både för nuvarande och kommande generationer”, skriver International Rivers. På lång sikt är en fritt strömmande Mekong det bästa både för vattnet, för människorna, fiskarna, landdjuren och alla växter i och längs flodens huvudfåra och stora översvämningsområden. Vatten vill alltid strömma fritt och det vill Mekong också.

Att behandla vatten ödmjukt

Vatten är livgivaren. Vattnet är det som står Dao närmast, sägs det i den kinesiska visdomstexten Dao De Jing. Vattnet är ett av de fyra elementen och i nordisk andlig tradition en förutsättning för allt liv. Världsträdet Yggdrasil hämtar sin näring ur tre källor – Urds brunn, Mimers brunn och Hvergelme – och de ödesskapande nornorna vattenöser Yggdrasils stam. Som embryon svävar vi i moderhavet och som mycket små välkomnas vi in i den mänskliga gemenskapen genom att vattenösas.
Traditionellt har människor haft ett ödmjukt förhållande till vatten och man har sökt samverkan och samarbete med vattnet i en ömsesidig gemenskap. Den bröts först i och med de storskaliga försöken med konstbevattning då de stora floderna i Mellanöstern, Indien och Kina skulle ”tämjas” för att bringa ständigt ökande skördar till de gryende stadscivilisationerna. Resultaten blev erosion, saltbemängda jordar, översvämningar och så småningom också bevattningsimperiernas undergång.
Det är tankar som sysselsätter mig när jag mödosamt vattnar mina trädgårdsland som nu inte fått något regn på två veckor. Hur kan man som husbehovsodlare på ett ödmjukt sätt använda Moder Jords vatten för att undvika att grödorna torkar bort? Verkligt regn kan man aldrig ersätta – här handlar det om livsuppehållande hjälpvattning. Ett alternativ är självfallet att ansluta en trädgårdsslang och en vattenspridare till sin egen brunn eller vattenledning, men det är ett mycket slösaktigt sätt att använda vatten. Vattnet sprids ut över en stor yta och är det riktigt varmt hinner mycket av vattnet dessutom dunsta innan det når jorden. Yrkesodlarnas laserperforerade slangar är ett bättre alternativ eftersom man då kan rikta vattnet med en viss precision just till de växter som man vill bistå. Men jag har ändå kommit fram till att den gamla hederliga vattenkannan är den bästa metoden.
Med vattenkannan kan man precisionsvattna både vad gäller tid och plats. Allra bäst är om man kan använda regnvatten som man samlat i tunnor, men i den pågående torrperioden är detta vatten för länge sedan slut för min del. Jag vill helst inte använda dricksvattnet från min bergborrade brunn och som tur är har jag en gammal grävd reservbrunn på tomten – en gång gårdens huvudbrunn för både människor och djur. Den håller vatten långt in i augusti även under torrår så detta vatten tar jag nu upp på gammaldags sätt med hjälp av en lång stång och en hink. En grundlig vattning kräver i mitt trädgårdsland 300-400 liter så först måste jag hinka upp 30-40 hinkar ur brunnen och sedan kånka de fyllda vattenkannorna cirka 30 meter till landet. Det blir många vändor och så lite extra väntetid emellanåt för att låta vattnet sjunka ner ordentligt. Arbetet är tungt, ja, men att på detta sätt bära och vara i närkontakt med vattnet är ett ödmjukt och respektfullt sätt att behandla Moder Jord. Vattnet och jag samspelar i en dans som utgör en liten del av vattnets stora kretslopp som i sin tur är en del av Det stora kretsloppet. Genom att vara nära vattnet är jag nära Dao.

Apacher försvarar land och vatten

Ett av apachefolken i sydöstra Arizona – Nnee eller, som de kallas på engelska, San Carlos Apache Tribe – bjuder hårt motstånd mot planerna på att öppna en koppargruva i Oak Flatsområdet. Det är ett variationsrikt landskap som består av berg, skogar, floder, öken och mäktiga klippformationer med mycket gamla hällbilder, skriver Indian Country Today , som också visar ett bildspel över området.
För traditionella apacher är området heligt och används för ceremonier och insamling av läkeväxter. Det utnyttjas också av icke-indianer för vandring, fågelskådning, bergsklättring och scoututflykter. Sex indianstammar i området ligger bakom en namninsamling med 4 000 namn mot planerna på koppargruvan och de får stöd också av naturskyddsorganisationen Sierra Club.
Förutsättningen för gruvbrytningen är ett resolutionsförslag i den amerikanska kongressen från bl a senator John McCain. Det innebär att området med kopparfyndigheterna ska överlåtas till bolaget Resolution Copper, som är ett dotterbolag till de brittisk-australiska mineraljätten Rio Tinto. I utbyte ska den federala regeringen få andra områden i Arizona som Resolution Copper äger.
Bolaget och politikerna som vill driva igenom gruvplanerna motiverar det hela med att det skulle ge 1 200 jobb i ett område som plågas av hög arbetslöshet. Ordföranden för San Carlos-apacherna, Wendsler Nosie, avfärdar argumentet:
- Folk som tror att pengarna kommer före vatten och land, som en del i Washington gör, förstör jorden och det är det våra argument handlar om. Det är fel.
- Det som binder oss alla samman i den här frågan är vattnet. När vattnet en gång har förorenats och förstörts, vart ska vi då ta vägen? Landet är heligt och mina argument handlar inte bara om apacherna utan också om människorna i de omgivande städerna… Jag talar också för dem: Vattnet är liv. Vattnet är det som kommer att bära framtiden.
- Vi kommer att hålla fast vid vår andliga tro och för att göra det måste vi ha landet. Det är så man har sagt till oss, att vår sista strid kommer att vara för vår andliga tro.

Skaparen kommer att visa sig som en varg

- Vi kan inte förlita oss på det moderna samhället för att överleva. Det är upp till oss alla att lära oss hur vi ska leva med naturen – vi kan inte förlita oss på civilisationen utan måste själva veta hur vi ska försörja oss.
Så skulle man kunna sammanfatta kärnan i budskapet från shoshone-indianen James Trosper som framträdde på Etnografiska museet i Stockholm på fredagskvällen den 26 februari. Trosper är bland mycket annat ledare för shoshonernas soldans.
Trosper fick frågor bl a om shoshonernas syn på vattnet och på vargen – frågor som har bäring också för oss i Sverige. Så här tolkar jag hans svar:
- Vattnet är mycket heligt för oss shoshoner och vi använder det i alla våra ceremonier. Vattnet har en själ och den lärde människorna vattensången som är en av våra viktigaste sånger. När vi i soldansen har fastat i tre dagar och tre nätter sjunger vi vattensången innan vi till slut får dricka. Då har vi en ödmjuk attityd till vattnet och öppnar oss för dess kunskap.
- Vargen har återinförts i Wyoming och det är jag mycket glad för. Vi berättar vinterhistorier med budskap. Ofta handlar de om coyote som gör fel saker och lär oss hur vi inte ska göra. Vargen däremot gör saker rätt och har en upphöjd position i våra berättelser. Vargen, buffeln och örnen är heliga och har speciell kraft och medicin för oss. Skaparen kommer att visa sig som en varg när han återkommer till jorden.
Man kan verkligen undra om de svenska vargjägarna har kläm på vem det är som de skjuter på.
Kvällen på Etnografiska museet ingick i en turné i Sydsverige som arrangerades av Klimatvågen . James Trosper inte bara talade utan dansade också i full utstyrsel som framgår av bilden ovan. Mycket imponerande. Detsamma kan sägas om trummaren/sångaren Verlon Gould som trots en rätt så aktningsvärd ålder falsettsjöng med obruten röst och trummade minst lika hårt som Gimle drummers en gång gjorde. Minnesvärt från kvällen var också Sofia Karlssons kongeniala tolkningar av ett par Dan Andersson-dikter.

Missbruk av vatten hotar industricivilisationen

De civilisationer som föregått den industriella har alla byggt på vatten och kontrollen av vatten och vattenflöden. Deras fall orsakades också av att de missbrukade vattentillgångarna. Även industricivilisationens kommande fall kan delvis förklaras av missbruk, vanskötsel, nedsmutsning, förgiftning och provokativt slöseri med de ändliga vattentillgångarna. Förutom Peak Oil, Peak Coal och klimatförändringar seglar även Peak Water upp som ett hot mot den livsstil som nu dominerar jordklotet.
Den skotske journalisten Alexander Bell har skrivit en bok som heter just Peak Water och som får en fyllig presentation i Irish Times.
Boken är en historisk genomgång av vattnets betydelse för mänskligheten, genom de stora civilisationerna fram till dagens industrisamhälle, vars industrier, jordbruk och allmänna livsstil konsumerar och förstör väldiga mängder vatten. Peak Water inträffar när samhällets ”behov” av vatten överstiger tillgången på användbart vatten.
Som extremexempel på slöseriet med vatten i dagens värld pekar Bell på Dubai och Las Vegas, båda två artificiella lyxstäder som har byggts på platser med små vattentillgångar. Dubai har världens högsta per capita-förbrukning av vatten. Städer som dessa bälgar i sig vatten för lyx och renlighet, och kommer att dö genom att de föröder sin omgivning (die by ecocide), skriver Bell.
Missbruket av vatten har redan idag medfört att stora floder som Colorado, Rio Grande, Gula floden och Yangtze åtminstone periodvis inte längre når havet. Vete-, ris- och majsproducerande områden i USA, Indien och Pakistan lider redan nu av vattenbrist och det är tveksamt om det i framtiden går att fortsätta med intensivt jordbruk där.
Bell understryker att verkligheten kräver att världen förändrar sin användning av vatten. ”Det kräver en ny sorts civilisation som bygger på globalt samarbete. Straffet om vi inte gör detta kommer att bli ett omfattande socialt kaos”.