Strömmande vatten, svävande älgar

I Glösa i Krokoms kommun i Jämtland finns en liten men mycket speciell hällristningslokal. På en berghäll intill Glösabäcken finns ett 30-tal distinkta bilder inhuggna – de flesta föreställer älgar och nästan alla har huvudet riktat uppströms, mot norr. Mitt i den strida bäckfåran ligger ett klippblock som starkt påminner om ett älghuvud. Efter ristningshällen kastar sig bäcken över klippkanten ner i en djup ravin och lite längre ner rinner den ut i sjön Alsen.
I närheten av ristningarna har Alsens hembygdsförening ställt i ordning en liten utställning om shamanismen hos de människor som gjorde ristningarna för minst 6 000 år sedan, kanske ännu längre sedan. Dessutom har föreningen rekonstruerat en stenåldershydda och byggt en stämningsfull utställnings- och möteslokal som kallas Älghallen. En halv kilometer bort finns en liten utställning om områdets fångstgropar. Denna småskaliga anläggning tar varje sommar emot cirka 5 000 turister och det finns lyckligtvis ingen ambition att utveckla någon massturism. På denna magiska plats höll jag i helgen en kurs i Runmagi och shamanism.
Curt Lofterud, en av eldsjälarna i hembygdsföreningen, betonar att det här är det enda hällristningsmuseet som fokuserar på de andliga föreställningarna, livssynen, hos de jägare och samlare som avsatte spåren i hällen. Han är också väl medveten om att det är ganska unikt för en hembygdsförening att så uttalat ägna sig åt de allra första mänskliga invånarna och deras kultur – även om han själv ser detta som en självklarhet. Dessa tidiga förfäder satte ju sin prägel på bygden under flera tusen år!
Vilket budskap har då ”älgklanens folk” som de kallas här lämnat efter sig på berghällen? Min uppfattning är att de har knackat fram de bilder som redan fanns i berget – för dem höll älgens rådare till i berget, intill bäcken, som då kanske var ännu vildare. Ristningarna var ett sätt att ödmjukt tacka älgens rådare och att samtala med den/dem för att få fortsatt lycka i jakten och allt det övriga livet. Men också för att tydliggöra den kunskap som man kan få om man verkligen lyssnar till berget och bäcken – Moder Jord och hennes strömmande, livgivande vatten. Med ristningarna skickar de ett tydligt budskap rakt in i framtiden: stanna upp på denna plats, lyssna till platsens rådare, respektera älgen och alla andra levande varelser och vandra ödmjukt och varsamt på Moder Jord.

Ekonomisk tillväxt eller fred med Moder Jord?

Det 21:a århundradets stora vänsterdebatt kan mycket väl komma att handla om ekonomisk tillväxt kontra en omdefinition av civilisationens värden. Det skriver den framstående vänsterfilosofen Immanuel Wallerstein i en text som återges av Energy Bulletin .
Utgångspunkten för Wallersteins resonemang är den debatt som har blossat upp i Latinamerika mellan den traditionella vänstern och den så kallade indigenista-rörelsen. (Jag har själv skildrat den tidigare här). Den traditionella vänstern som sitter vid regeringsmakten i länder som Brasilien, Venezuela och Ecuador satsar på ekonomisk tillväxt med hjälp av exploatering och export av naturresurser som olja. Genom ökad statlig kontroll över verksamheten ska tillväxten också komma de breda massorna till del och leda till ökat välstånd och social utjämning. Mot detta står indigenista-rörelserna som inte har ekonomisk tillväxt som primärt mål utan i stället talar om att sluta fred med Moder Jord, pachamama, och återskapa eller bevara ekologisk balans. De talar inte om att ”leva bättre” utan om att ”leva väl”.
Också i Bolivia under president Evo Morales kan man se en tilltagande konflikt mellan de makthavande socialisterna och radikala indigenistas – som i alla dessa länder beskylls för att gå den konservativa oppositionens och till och med USA:s ärenden. Dessa beskyllningar är rent demagogiska och gravt missvisande. En möjlig utväg ur detta predikament kan vara avtal av det slag som Ecuadors president Rafael Correa nyligen undertecknade med FN:s utvecklingsfond UNDP om att inte tillåta oljeborrning i nationalparken Yasuni i den nordöstra delen av landet. Det innebär att områdets urfolk lämnas ifred och att Ecuador får ekonomisk ersättning av en del industriländer som kompensation för den uteblivna oljeexporten (detta avtal skrev jag nyligen om här).
Immanuel Wallerstein finner konflikten mellan traditionell vänster och indigenistas mycket intressant. Här handlar det om fundamentala förhållningssätt, nämligen vilken ”annan värld” som vänstern egentligen vill ha: ”Är det en som grundas på ständig ekonomisk tillväxt, även om den är ’socialistisk’ och skulle höja realinkomsterna för folken i den globala södern? Eller är det vad en del kallar en förändring av civilisationens värdeuppfattningar, en värld av att leva väl, buen vivir?” Detta är ingen lätt debatt, konstaterar Wallerstein, som menar att den kommer att spridas från den latinamerikanska vänstern till Asien, Afrika och Europa.
Vi får hoppas att Wallerstein får rätt. När hörde någon senast en europeisk vänsterrepresentant tala om Moder Jords rättigheter?

Seger för urfolk över gruvjätte

Dongria Kondh vs Vedanta blev förvånansvärt och mycket glädjande en seger för urfolket i den indiska delstaten Orissa. Dongria Kondh som består av 8 000 människor har i flera år gjort motstånd mot det brittisk-indiska gruvbolaget Vedantas planer på en stor bauxitgruva vid det heliga berget Nyamgiri och nu har Indiens miljöminister stoppat de kontroversiella gruvplanerna, rapporterar Survival International.
Beslutet är också en seger för alla som engagerat sig i kampen mot Vedantas planer, framför allt Survival International som fått 10 000 personer att skriva protestbrev till den indiska regeringen. Den indiske miljöministern säger nu att Vedanta har gett prov på ett chockerande och högljutt förakt för urbefolkningars rättigheter. Tidigare har den norska staten och Church of England sålt sina aktier i Vedanta i protest mot de kontroversiella gruvplanerna.
Jo Woodman i Survival International säger i en kommentar:
- Detta är en seger som ingen trodde skulle vara möjlig. Kampanjen för Dongria Kondh blev ett lackmustest på huruvida en liten, marginaliserad stam kan stå upp mot ett massivt multinationellt bolag som har en armé av lobbyister och PR-firmor och regeringens öra. Otroligt nog har Dongrias mod och orubblighet tillsammans med stödet från många människor i Indien och Survivals anhängare världen över segrat.

Att kalla på björnens ande

Den som vill få en inblick i hur sibirisk shamanism gestaltade och gestaltar sig har nu fått en guldgruva att ösa ur. Det handlar om boken Calling the Bear Spirit – Ancient Shamanic Invocations and Working Songs from Tuva (Kjellin 2010), som har shamanen, antropologen och professorn i historia Mongush B Kenin-Lopsan som sammanställare.
Boken innehåller en mastig samling shamanska kraftsånger från den ryska delrepubliken Tuva som ligger norr om Mongoliet. Sångerna samlades in, med stora personliga risker, under sovjettiden medan shamanismen fortfarande var förbjuden. Kenin-Lopsan vill rädda de kunskaper som shamanerna födda före "civilisationens intåg" hade. Sångerna ges nu ut av Anna K Kjellin, som besökt Tuva flera gånger, och hjälpt till att översätta sångerna till engelska.
Kraftsångerna, eller algysher som de benämns i Tuva, är personliga sånger som shamanerna använder för att kalla in sina skydds- och hjälpandar, för att ställa sig i harmoni och balans med landskapet, för att bota sjuka människor, för att påverka väder och vind, för att välsigna äktenskap etc. Här får vi en god inblick rakt in i ett antal sibiriska shamanska medvetanden. De magiska sångerna är oftast väldigt rakt på sak, ibland kan de ha stor poetisk kraft och det fina med denna samling är att den ger en osminkad bild av vad shamanism kan handla om – här filtreras ingenting genom ett västerländskt new age-tänkande.
Bokens titel kommer av att björnen i Tuva betraktas som en helig varelse sedan björnanden Khayirakan i Drömtiden steg ned till jorden från den nionde himlen för att skapa människorna. Många shamaner har björnen som hjälpare och beskyddare och samtalar med den under den shamanska ritualen.
Kraftsångerna präglas i allmänhet av en ödmjuk ton gentemot det osynliga. Shamanen befaller ytterst sällan sina andehjälpare – det handlar i stället om att be andehjälparna om bistånd. Det här är fint broderade böner om sjukdomsbot och annan hjälp till utsatta människor. Jag kommer osökt att tänka på vad den samiske shamanen Eirik Myrhaug en gång sa till mig: Vi kan be, men vi kan inte bestämma.
En längre recension av boken finns på norrshaman och förlagets information om boken finns här.

Vägar ut eller återvändsgränder?

Författaren, chefredaktören m m Göran Greider har skrivit en av de mest tänkvärda politiska debattböckerna på länge – Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Anslaget är stort: utgångspunkten i Greiders analys är den finansiella krisen och klimatkrisen och i detta väver han också in sin egen (och vänsterns) utveckling de senaste 40 åren. Det hela mynnar ut i ett antal idéer om möjliga utvägar ur mänsklighetens predikament.
Greider skriver flyhänt och personligt och det är lätt att känna sympati för honom som människa och för hans idéer. Analyserna av finans- och klimatkriserna är välgrundade och går på djupet till skillnad från många andras lättköpta skällande på giriga bankdirektörer och det parasitära finanskapitalet. Med en marxistisk ekonomisk analys i botten fastslår Greider att finanskapitalismen representerar en utveckling av kapitalismen där nya produktionsmedel som snabba datasystem och internet har möjliggjort en kapitaltillväxt utan tidigare motsvarighet. Samtidigt har det skett en massiv överföring av resurser från vanliga lönearbetare till finanskapitalet (sedan början av 80-talet har lönernas andel av bruttonationalprodukten stadigt minskat i industriländerna) som dammsugit världen på jakt efter nya projekt för att växa ytterligare. En annan väsentlig faktor som Greider pekar på är militariseringen av ekonomin – det var egentligen först med inträdet i andra världskriget som USA övervann den förra djupa depressionen och de senaste decennierna tycks det vara USA:s krigföring runtom i världen som förhindrat eller i alla fall skjutit upp mer djupgående kriser. Tills nu.
Greiders analys av såväl finanskrisen som klimatkrisen är systemkritisk. Som huvudorsak pekar han ut den kapitalistiska tillväxtekonomin, som måste tämjas och växlas in på helt andra hållbara spår för att världen, som vi känner den, ska ha en framtid. Greider, som helhjärtat bekänner sig till reformismen, känner förtvivlan över att den traditionella vänstern i industriländerna verkar stå svars- och strategilös inför de dubbla (och sammanhängande) finans- och klimatkriserna och han söker med ljus och lykta världen över efter sociala rörelser som skulle kunna bära upp och genomföra en förändring av världen till att bli mer jämlik och i balans med klimat och naturresurser. För en vänsterman som Greider måste denna rörelse komma ur arbetarklassen, som utgör majoriteten av befolkningen, och då menar han den globala arbetarklassen. Men kanske är det bara en from förhoppning att likt Greider tro att den kinesiska arbetarklassen ska kunna utgöra spjutspetsen i en önskvärd omvandling av världen? Hans strategi för att omvandla samhället är med nödvändighet ganska vag, men frågan är om inte en del av hans så kallade vägskyltar till framtiden mera pekar in i återvändsgränder än i utvägar. Demokratisk planhushållning? Globalt styre? Låter välmenande men hur ska detta kunna åstadkommas i en värld där energibrist snarare kommer att leda till mindre än till mera globalisering? Kanske handlar det inte så mycket om den värld vi skulle vilja ha utan snarare om den värld som vi kommer att tvingas anpassa oss till.
Själv hade jag önskat att Greider hade tagit in urfolksperspektiv och urfilosofi i resonemangen. Eller känner han, som många andra vänstertänkare, inte till urtänkandets civilisationskritiska potential? Likaså saknar jag mer djupgående resonemang om de omskakande effekter för hela industricivilisationen som den sinande tillgången på billig fossil energi kommer att få – ganska snart. Peak Oil, Greider?

Nytt hopp för Dongria Kondh

Det brittiska gruvbolaget Vedantas planer på att bryta bauxit vid det heliga berget Nyamgiri i den indiska delstaten Orissa har drabbats av ytterligare ett bakslag. Nu har en utredning från Indiens miljödepartement slagit fast att gruvplanerna är ett direkt hot mot överlevnaden för Dongria Kondh-folket.
Enligt Survival International anklagar den indiska regeringsrapporten Vedanta Resources för att ha brutit mot indiska lagar och för att man tillsammans med lokala myndigheter har förfalskat dokument om Dongria Kondh i ett försök att få igenom gruvplanerna. Rapporten slår fast att den planerade gruvan skulle få förödande konsekvenser för Dongria Kondhs kultur, religion och ekonomi. Att tillåta bauxitbrytning där skulle vara olagligt heter det. Det slutliga beslutet om gruvplanerna kommer att fattas av den indiska centralregeringen.
En bakgrund till gruvstriden i Orissa finns i en tidigare text på min blogg. Tidigare har den norska staten och Church of England sålt sina aktier i Vedanta i protest mot de kontroversiella gruvplanerna. Survival International driver kampanj mot gruvplanerna och för Dongria Kondh-folket. Den kan man stödja här .

Pakistans timmermaffia förvärrade katastrofen

Att översvämningarna i Pakistan slog till så snabbt – det talas om extremt snabbt stigande vattennivåer – berodde på att så mycket av landets skogar har avverkats. Landskapet förmådde inte absorbera de väldiga regnmängderna från den intensiva monsunen utan det mesta spolades iväg med Indus och dess biflöden.
På al Jazeera kan man läsa en artikel under rubriken Timmermaffian förvärrade översvämningarna där företrädare både för myndigheter och miljöorganisationer är ense om att avskogningen är en starkt bidragande orsak till katastrofen. I området Malakand ska 70 procent av skogen ha avverkats illegalt mellan 2007 och 2009. Det skedde när talibaner kontrollerade området och ingick en ohelig allians med den så kallade timmermaffian för att få del av dess feta inkomster. Idag täcks bara 5 procent av Pakistans yta av skog.
Ett speciellt problem var allt det illegalt avverkade timmer som låg och väntade på att bli fraktat söderut. Det spolades helt enkelt med av de svällande floderna och slog sönder mängder av broar. Dessutom har timmerbrötarna fyllt upp flera dammar, t ex Turbeladammen, vilket också medverkar till att förvärra översvämningarna.
Till råga på allt har massvis med träd slitits loss av vattenmassorna vilket ytterligare decimerar skogarna. Chefen för Pakistans katastrofmyndighet säger till al Jazeera att en av landets viktigaste uppgifter framöver är att återplantera skog.
Moder Jord vill vara täckt av vegetation, skogar vill växa i mångfald och vatten vill strömma fritt. Det är förutsättningar för en dynamisk balans i landskapet.
När katastrofen väl har inträffat kan vi som har vårt på det torra naturligtvis bistå våra drabbade medmänniskor i Pakistan, t ex genom Läkare utan gränser som redan finns på plats.

Indus – Den stora modern

Redan för 9 000 år sedan födde Indus fram en av världens tidigaste jordbrukskulturer. Idag är Indusdalen hem för 100 miljoner människor, men just detta år föder dess vattenmassor fram död och elände. Indus, som brukar kallas Den stora modern, har visat sina destruktiva sidor och översvämmat stora delar av Pakistan. Hon kan vara både vän och fiende.
Det är säkert många med mig som letat i medierapporteringen från översvämningarnas Pakistan för att hitta försök till förklaringar och orsakssammanhang. Inte mycket står att finna men på BBC finns ändå en artikel som redovisar nya intressanta forskningsrön om Indus samspel med klimatet i ett längre tidsperspektiv.
Vattenflödena i Indus är beroende av smältvatten från glaciärer i Himalaya och, framför allt, av monsunregnen från Indiska oceanen. I värmeperioder blir oceanens ytvatten varmare, vilket ökar monsunernas intensitet. Omvänt innebär kallare perioder svalare ytvatten och minskade monsunregn. Under värmeperioden för cirka 6 000 år sedan förde Indus med sig betydligt större vatten- och slammängder än idag. Den beskrivs närmast som en monsterflod. För 4 000 år sedan blev klimatet kallare, vattenflödena i Indus minskade drastiskt, det blev torka och ökenutbredning och högkulturer längs Indus kollapsade.
Nu är vi uppenbarligen på väg in i en ny värmeperiod som dessutom kan ge ändrade nederbördsmönster. I årets augustimonsun fick Pakistan på bara en vecka halva den nederbörd som brukar komma under tre månader. Vattenflödet i Indus tiofaldigades snabbt – dammar och skyddsvallar förmådde inget mot dessa enorma vattenmängder. I själva verket kan dammar och skyddsvallar ha förvärrat översvämningarna. Skogsavverkningar i Indus övre lopp har lett till ökade sedimentmängder i vattnet – något som också förvärrat läget.
En organisation som International Rivers har tidigare beskrivit Indus som ett flodsystem i kraftigt förfall (a highly degraded river system) till följd av dammbyggen och bevattningskanaler. Dammbyggena har lett till tvångsförflyttningar av hundratusentals människor och en oerhörd utarmning av floddalens ekosystem. Dessa dammbyggen har finansierats av institutioner som Världsbanken som ett led i att ”modernisera” Pakistan. Alla mänskliga ingrepp i naturen har en baksida, inte minst i komplexa flodsystem, och vatten vill strömma fritt - det är något vi kan lära oss av Indus.
En helt annan fråga är varför appellerna om hjälp till de nödlidande i Pakistan ger så klent gensvar i industriländerna. Är det ett uttryck för en strukturell islamofobi i mediernas rapportering, i hjälporganisationers och regeringars insatser och i reaktionerna från oss vanliga medborgare?

Perus urfolk bildar politiskt parti

Representanter för Perus urfolk förbereder ett eget politiskt parti inför valen bästa år. Alberto Pizango, som leder Aidesep, en federation av fler än 60 urfolk i den peruanska delen av Amazonas, säger till BBC att huvudmålet för det nya partiet är att skydda landets regnskog och urfolkens rättigheter, såväl i Amazonas som i de andinska högländerna.
Det nya partiet får namnet Alliansen för ett alternativ för mänskligheten, förkortat som APHU. Tanken är att partinamnet ska föra tankarna till quechua-ordet apu som är beteckningen på de andeväsen som finns på heliga platser - företrädesvis höga berg i Anderna.
Hitintills har urfolken i Peru haft en mycket blygsam representation i den nationella politiken trots att de utgör mer än hälften av landets 30 miljoner invånare. De största indianfolken är quechua och aymara.
Alberto Pizango som står under åtal för att ifjol ha lett våldsamma protester mot oljeexploatering i Amazonas, säger i ett uttalande att partiet vill gripa den politiska agendan för att rädda vår planet och att man vill nå inte bara urfolken utan alla medborgare som vill försvara skogarna, naturen och livet.
Bakgrunden till partibildningen och åtalshotet mot Pizango är att Perus president Alan Garcia ifjol vägrade att godkänna en lag som skulle ge urfolken möjlighet att stoppa olje- och mineralexploatering i sina områden. Bildandet av APHU visar att urfolken inte ger upp utan tänker träda in på den politiska arenan för att försvara Moder Jord. Heja APHU!

Dammbyggen hotar urfolk

Idag är det FN:s urfolksdag och då passar Survival International på att publicera en rapport om hur allt fler dammbyggen hotar urfolkens existens. Jakten på ”grön” energi har lett till en boom för dammbyggen och Världsbanken pumpar in 11 miljarder US-dollar i 211 olika vattenkraftprojekt världen över.
Världsbanken är dock inte den största finansiären av dammbyggen numera – den rollen har tagits över av den kinesiska staten. Kinesiska statliga banker är t ex med och finansierar dammbyggen i Sarawak i Malaysia, som hotar penan-folkets existens, och överväger att gå in i bygget av en jättedam i Omo-floden i Etiopien – ett bygge som kan utplåna åtta olika urfolk. Detta bygge har jag tidigare skrivit om här.
En positiv nyhet som kan sätta käppar i hjulen för Omo-flodens uppdämning är att Europeiska Investeringsbanken har beslutat att dra sig ur projektet. Mer om detta hos Survival International.
Dammbyggen nådde en global topp under 1970-talet, men en omfattande kritik mot effekterna för natur och urfolk i kombination med sjunkande oljepriser ledde till en kraftig nedgång för vattenkraftsutbyggnaden under 1980- och 1990-talen. Som en följd av stigande oljepriser och oron för klimatförändringar har intresset för vattenkraft ökat igen – och därmed också hotbilden mot urfolken. Ett flertal exempel ges i rapporten från Survival International som kan läsas i sin helhet här.

Dan Andersson revisited (2)

Efter att ha läst Göran Greiders bok om Dan Andersson – Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke – hade jag rätt stora förhoppningar på Dan Anderssons novellsamling Det kallas vidskepelse, som jag lyckades få tag på antikvariskt. Jag tänkte att texterna skulle kunna vara en bra introduktion till finnmarkernas traditionella livssyn och ett försök att överbrygga klyftan mellan det skogsfinska och det österländska, som ju utövade stor lockelse på Dan Andersson. Jag hoppades att han skulle försöka se parallellerna och finna mycken andlig lärdom också i den egna kulturens förhållningssätt.
Men jag blev ganska besviken. Det känns att novellerna är skrivna i en väldigt annorlunda tid – vilket i och för sig inte behöver göra dem mossiga. Det är snarare stilen i sig som jag upplever som ett problem - historierna känns konstruerade och programmatiska och dialogerna uppstyltade och hurtfriska (talade folk verkligen så på den tiden?) Den botare som Andersson har modellerat sin "trollkarl" Karigo efter har verkligen existerat. Han hette Karl Pettersson (1863-1915), kallades Nybo-Kalle och var känd som sjukdomsbotare och fjärrskådare. Sådana fanns och finns både här och var och är i allmänhet mycket ödmjuka, empatiska och värdiga personer. Karigo däremot blir exotiserad och demoniserad av Andersson. Botaren och hans verksamhet beskrivs närmast som en serie spökhistorier och fylleslag där brännvinet flödar och osaliga andar och gastar hälsar på. Och Karigo själv tycks ha fått sin kraft av Djävulen.
Detta är närmast en karikatyr av folklig läkekonst och magi och en sakfråga är högst berättigad: visste Dan Andersson överhuvud taget något om folklig läkekonst och magi annat än vad han hört i form av skrönor? Texterna får mig att tvivla. Här hade han annars haft ett hav av rika erfarenheter att ösa ur – för att ur dessa folkliga berättelser vaska fram den underliggande traditionella livssynen och filosofin som onekligen levde kvar väldigt länge i finnmarkerna.
Som novellförfattare är Dan Andersson ojämn - han kan glimma till som i Midnatt vid varma källorna men hamnar alltsomoftast i en sorts bygdeförfattarstil – fången i sin egen tid och dess föreställningar trots försöken att bryta sig loss. Det är egentligen inte så underligt att det är Dan Anderssons poesi och inte hans prosa som eftervärlden framför allt tagit till sitt hjärta. Och där tror jag att Göran Greider med sin bok har gjort en värdefull insats för att avromantisera den schablonmässiga kulten kring Dan Andersson och befria honom ur den upphöjda vemodsbox som trubadurer och andra uttolkare placerat honom i. Jag minns med en rysning av obehag de muzakversioner av Dan Anderssons texter som Hootenanny Singers plågade oss med på 60- och 70-talet. Att Dan Andersson fortfarande har något att säga oss visar flera nutida och djärvare sångare, t ex Sofia Karlsson, som ramar in och skaver texterna i ett kongenialt och lite motsträvigt musikaliskt sammanhang. Det är ingen idyll Dan Andersson skildrar – det är en djup existentiell klyvnad och i den kan vi alla känna igen oss.

Dan Andersson revisited (1)

Två år efter att Göran Greiders bok om Dan Andersson kom ut har jag äntligen haft tid att djupläsa denna förnämliga introduktion till den folkkäre poeten. Boken är också en guide till ett mycket annorlunda och materiellt sett oerhört mycket fattigare Sverige än det vi lever i idag. Bokens titel är hämtad från en av Dan Anderssons noveller – Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke – och Greider borrar djupt såväl i Anderssons rastlösa inre sökande som i frågan varför denne till synes otidsenlige författare fortfarande känns så aktuell.
Greiders analys imponerar. Han har verkligen försökt kartlägga Dan Anderssons hav av relationer och yttre och inre spänningsfält. Hans beskrivning av den triad av problemkomplex som Dan Andersson brottas med känns mycket träffande: klass, etnicitet och religion. Samtliga dessa är på ett intrikat sätt sammanvävda i och av hans dominante fadersgestalt. Fadern är folkskolelärare när Dan föds men degraderar sig frivilligt till torpare/skogsarbetare, han stammar från invandrade finska svedjebönder och han är djupt troende i en gammaltestamentlig kristendomstradition.
Dan Andersson gör ideliga försök att bryta sig ur sina begränsande omständigheter, såväl genom skrivandet som genom sitt kringflackande - samtidigt som han obönhörligt sugs tillbaka in i det han vill lämna. Greiders beskrivning av honom som en gränsmänniska känns helt rätt. Dan Andersson präglas av en djup klyvnad av existentiellt slag - mellan stad och landsbygd, mellan politik och andlighet, mellan gammaltestamentlig fadersreligion och österländsk visdom, mellan andlighet och nihilistisk västerländsk filosofi. Han har ett starkt socialt patos, han är en period rentav revolutionär ungsocialist, men förkvävs samtidigt av det påvra intellektuella livet bland vanligt folk. Han känner både stolthet och skam över sitt ursprung. I alla de inre bataljer som han utkämpar tillkommer kärleken som ytterligare en komplicerande faktor. Förhållandet med borgarflickan Märta Larsson från Stockholm, som han mötte på Brunnsviks folkhögskola, var himlastormande och omskakande men omöjligt att fullfölja eftersom Märtas far satte p för denna allians med en urfattig författare in spe.
Greider skildrar empatiskt det nästan outhärdligt inre tryck som Dan Andersson måste ha levt under dessa år, och han är grundlig i sin analys av varför Dan Andersson tvekar i steget. Han vågar aldrig löpa linan ut och bryta sig fri. Kanske var han på väg mot något sådant när han vid 32 års ålder dog i en hotellsäng i Stockholm, förgiftad av ångor efter en vägglusbekämpning, men det kommer vi ju aldrig att få veta. Dan Andersson levde som en ständig sökare, han nosade på än det ena, än det andra (t ex vad gäller andlighet och filosofi) men tog aldrig de avgörande stegen – kanske för alltid hämmad av den dominante fadersgestalt som han bar i sitt inre.
Greider analyserar den folkliga kult som snabbt uppstod kring Dan Andersson direkt efter hans död och som sedan blossat upp med ojämna mellanrum. Förklaringen var enligt Greider mystiken, det universella upproret och hans karismatiska yttre gestalt. För egen del tror jag att grunden till att många människor fortfarande fascineras av Dan Andersson är hans envetna och nästan febriga försök att övervinna den existentiella klyvnaden och att hans texter – även i sin ofullkomlighet – fortfarande kan inspirera till eget sökande. I min nästa text ska jag analysera Dan Anderssons novellsamling Det kallas vidskepelse.

Ecuador lämnar olja i marken

Regeringen i Ecuador har efter många om och men nu skrivit under ett avtal med FN:s utvecklingsfond UNDP om att inte tillåta oljeborrning i nationalparken Yasuni i den nordöstra delen av landet. Det innebär att uppskattningsvis 900 miljoner fat olja inte pumpas upp och att atmosfären besparas koldioxidutsläpp på 400 miljoner ton.
Avtalet innebär att Ecuador ska få 3,6 miljoner dollar ur en särskild fond som bl a flera EU-länder lovat att pumpa in pengar i. Det ger Ecuador ungefär hälften av vad landet skulle ha tjänat på att exportera oljan. Avtalet är också en seger för huaorani-folket och flera andra urfolk som lever i Yasuni i det övre Amazonas. De slipper nu få sin hembygd förödd och förgiftad av oljebolagen. Det är också en seger för Moder Jord och alla miljöaktivister som kämpat för att skydda Yasuni som har en biologisk mångfald med få motsvarigheter.
Denna glädjande nyhet förmedlas av BBC och Upside Down World som också höjer ett varningens finger. Ecuadors president Correa har med detta avtal visserligen undantagit Yasunis nationalpark från oljeexploatering men han har samtidigt öppnat för oljeprospektering i andra delar av Ecuadors Amazonas-region och det är något som kan drabba andra urfolk, som achuar och shuar.

Sverige en del av problemet i Afghanistan

Wiki Leaks publicering av 90 000 hemliga dokument om kriget i Afghanistan har i många länder lett till en förnyad och kritisk debatt om kriget och det egna landets deltagande. I Tyskland har t ex tidskriften Der Spiegel i en ledare konstaterat att den tyska militära närvaron i Afghanistan numera är en del av problemet och inte av lösningen. Den så kallade säkerheten i det ”tyska” området av Afghanistan har stadigt försämrats och det gäller för övrigt situationen i hela Afghanistan. Trots massiva truppförstärkningar, framför allt av USA, är läget just nu det värsta sedan invasionen 2001 och Afghanistan tycks återigen göra skäl för epitetet ”begravningsplats för imperier”.
I Sverige är dock debatten om Afghanistaninsatsen mycket lam. Den borgerliga regeringsalliansen kör med fortsatt hög svansföring och ropar ut att den är redo att skicka fler svenska soldater till Afghanistan och s-ledaren Mona Sahlin sa under sitt besök i landet att det inte nu går att sätta ett datum för när Sverige ska lämna Afghanistan. Varför inte? Argumentet brukar vara att det då skulle utbryta fullständigt kaos i Afghanistan, men detta är politiskt mumbo-jumbo av samma slag som att den svenska insatsen bidrar till säkerhet såväl i Afghanistan som i regionen och här hemma. Att till och med Nato-medlemmen Nederländerna har tagit hem sina 1 900 soldater från Afghanistan och att flera andra länder säger sig vilja göra detsamma senast 2012 visar väl att även en svensk reträtt är både möjlig och önskvärd.
Precis som Der Spiegel konstaterade så kan vi i Sverige också säga att ”vår” truppnärvaro i Afghanistan är en del av problemet och inte av lösningen. Visserligen ingår de svenska soldaterna i den så kallade Isaf-styrkan, men hur kan vanliga afghaner se skillnad på renodlade USA-trupper och Isaf-soldater? Och hur ska de kunna veta att det är blågula soldater som är ute och far och inte den ökända amerikanska enheten 373 som har till uppgift att söka upp och döda alla som Pentagon satt upp på sin svarta lista över misstänkta talibaner?
Ju längre de utländska trupperna har varit i Afghanistan desto fler civila afghaner har fått sätta livet till – medvetet eller av misstag. Ju fler utländska trupper som stationerats i Afghanistan desto starkare har stödet blivit för talibanerna och andra som motsätter sig utländsk truppnärvaro. Ju fler de utländska soldaterna har blivit desto mer opium har producerats i Afghanistan. Att Afghanistan rymmer stora tillgångar av mineraler som järn, koppar och litium kan delvis förklara USA:s närvaro i landet, men som många amerikanska kritiker av kriget påpekar så har USA-imperiet nu inträtt i ett stadium av permanent krigföring.
Sanningen är att även Sverige deltar i USA-imperiets permanenta krigföring. Vill vi verkligen det? Det är inte Barack Obama som ska bestämma när svenska trupper tas hem från Afghanistan. För att den svenska regeringen ska våga fatta ett beslut om reträtt behövs uppenbarligen tryck från en stark folklig rörelse. Jag ansluter mig till den: Sverige ut ur Afghanistan!