Charles Alexander Eastman var en dakota (en av sioux-nationerna) som föddes i nuvarande Minnesota och tillbringade sin barndom i Manitoba i Kanada dit många dakotas flydde efter nederlagen mot den amerikanska armén 1862. Hans dakotanamn var Ohiyesa och hans far, Ite Wakandhi Ota (Many Lightnings) var en av de 300 dakotakrigare som dömdes till döden för att de gripit till vapen mot USA:s armé. Majoriteten av de dödsdömda fick sina domar omvandlade till fängelsestraff men 38 av dem hängdes annandag jul 1862 i USA:s största massavrättning. Övriga dakota tvingades iväg på långa marscher till fångenskap i andra delstater, en del flydde över gränsen till Kanada – bland dem den då fyraårige Ohiyesa som kom att uppfostras av sin farmor och farbror. Fadern var en av de benådade och under fängelsetiden gick han över till kristendomen och började sedan ett nytt liv som jordbrukare. Han hämtade hem den då 15-årige Ohiyesa från Manitoba, gav sonen hans engelska namn och satte honom i amerikansk skola övertygad om att den vite mannens väg var den enda realistiska att vandra. Ohiyesa blev framgångsrik i vitingarnas utbildningssystem och avlade småningom läkarexamen i Boston. Hans första jobb som läkare blev på Pine Ridge-reservatet i South Dakota där han fick vara med och ta hand om den ruggiga efterbörden till sjunde kavalleriets massaker på uppemot 300 lakotas vid Wounded Knee 1890.
Även om Charles Eastman under många år hade skolats i den vita kulturen gjorde hans starka barndomsupplevelser av det fria livet i Manitoba och mötet med det vita barbariet i Wounded Knee att han i själ och hjärta alltid kom att betrakta sig som en dakota. Han kom att viga sitt liv åt att försvara ursprungsamerikanernas kultur, religion och mänskliga rättigheter. Hans kritik av de federala myndigheterna gjorde det svårt för honom att få jobb som läkare men med hjälp av sin vita hustru Elaine Goodale, som själv var kunnig i lakota-språket och var verksam som indianskoleinspektör och författare, lyckades han finna en ny väg för sin livsuppgift, nämligen författarens väg. Hans unika kombination av djupa kunskaper om traditionellt dakota-liv och förmågan att uttrycka sig på engelska gjorde hans böcker till storsäljare. Genombrottet kom 1902 med Indian Boyhood och hans skrivartalang ledde senare till ytterligare elva böcker.
Charles Eastman är en av huvudpersonerna i den amerikanska tv-filmen Bury My Heart at Wounded Knee som nyligen visades på SvT. Jag blev starkt gripen av Eastmans öde, som skildras på ett korrekt och inkännande sätt i filmen, och jag fick en stark lust att bekanta mig närmare med hans författarskap. Valet föll på den tunna boken (45 sidor) med titeln The Soul of the Indian i nyutgåva från 2003 på Dover Publications. Den publicerades ursprungligen 1911 och är naturligtvis präglad av sin tid, men den är ändå en av de mest stringenta och skarpa sammanställningarna som finns om indiansk andlighet och traditionell livssyn. Eastman ansåg att indiansk andlighet under ganska lång tid hade urvattnats och korrumperats av mötet med den vita kulturen och hans ambition var att beskriva hur den genuina andligheten tedde sig före kontakten med de vita.
Eastman beskriver genomgående det högsta andliga väsendet som Det stora mysteriet och han påpekar att dyrkan av detta mysterium skedde i tystnad, i ensamhet och helt fritt från självhävdelse. Språk är otillräckligt för kontakten med det heliga eftersom detta möte går bortom språket. Den andliga upplevelsen är personlig och direkt och ingen annan kan förmedla eller kritisera en andlig upplevelse. ”Varje själ måste möta morgonsolen, den nya, friska jorden och Den stora tystnaden ensam!” Mötet med det andliga som Eastman också kallar Det osynliga sker i naturen utan några tempel och helgedomar – förutom naturens egna.
Samvaron med Det osynliga, som är kärnan i den andliga strävan, beskriver han som hambeday, ett uttryck som han översätter till ”mystisk känsla”, ”drömmande” och ”medvetande om det heliga”. Om man vistas bland många människor i städer eller byar försvinner mycket av den andliga kontakten och kraften. I naturen däremot är allt genomsyrat av ande, alla varelser har en själ, och redan i moderslivet och som litet barn skolas indianen in i ett religiöst sätt att tänka och förhålla sig, påpekar Eastman. Känslan av samhörighet och syskonskap med alla andra varelser och hela skapelsen inympas som ett självklart sätt att vara. Det finns bara en enda plikt i livet och det är att be, att ge uttryck för ett dagligt erkännande av Det osynliga och Det eviga. Alla dagar är heliga och varje handling är en andlig handling.
Redan på Eastmans tid fanns människor som exploaterade och förvrängde den traditionella andligheten i kommersiella syften och han bemödar sig om att beskriva de ursprungliga tankarna bakom de viktigaste ceremonierna och det ursprungliga sättet att utföra dem, det som traditionella ursprungsamerikaner idag kallar proper protocol. De fundamentala ceremonier som han beskriver närmare är framför allt inipi, det som brukar kallas svetthydda, soldansen och bruket av den heliga pipan och hur de hänger intimt samman med de mytiska berättelserna om deras ursprung och uppkomst. Det är ceremonier som bara kan utföras inom specifika kulturella ramar.
Ett särskilt avsnitt ägnar Eastman åt de egenskaper som ansågs viktiga bland traditionella dakotas, egenskaper som vi idag kanske skulle säga är grunden i en andlig kunskapsväg. Det allra viktigaste var att utveckla självkontroll, han skriver till och med om perfekt självkontroll. Till självkontrollen hör tystnaden som han beskriver som balans mellan kropp, själ och tanke. I tystnaden finns Det stora mysteriet, i tystnaden kan man höra Det stora mysteriet och utveckla självkontroll, mod, uthållighet, tålamod, värdighet och vördnad. Tystnad är karaktärens hörnsten, skriver Eastman. Till en traditionell karaktär räknar han också givmildhet. Kärlek till ägodelar är en svaghet som ska övervinnas. Den som samlade på saker hade låg status i indianska kulturer.
Till modet hör att inte frukta döden, för själen är odödlig och återvänder till sitt ursprung – Det stora mysteriet – när man dör. Därmed finns själen överallt och genomsyrar hela naturen. Det var också dit, till naturen, som Eastman/Ohiyesa själv alltid längtade – för alltid positivt präglad av sina barndomsupplevelser. Sina sista elva år levde han i en liten stuga han lät bygga i Ontario i Kanada vid Lake Hurons strand. När han avled 1939 vid 81 års ålder hade han inte publicerat en enda rad de sista 18 åren. Man kan anta att han kontemplerade sitt unika levnadsöde men kanske framför allt ägnade den tiden åt att söka samvaro med Det stora mysteriet.
Den som vill läsa mer om dakotas kan med fördel bekanta sig med Waziyatawins arbete som jag skrivit om här . Hon hämtar åtskilliga beskrivningar av dakota-livet ur Eastmans böcker, som alltså är lätt åtkomliga som nytryck.
