Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 10 mars 2011

Om själens kretslopp

Vad händer med en människas väsen/själ när hon dör? Är det någon skillnad mellan människor som gjort goda respektive onda handlingar? Är själen odödlig? Reinkarnerar människan? Det är några av de frågor som jag har fått – med följdfrågan: vad har shamanismen för svar på dessa frågor?
Man kan inte säga att ”shamanismen” erbjuder något samstämmigt svar över huvud taget på dessa djupgående och mycket komplexa frågor. Det är stora skillnader mellan olika traditioner och mellan olika shamaner. Shamanismen bygger på en individuell kunskapsväg där shamanen utifrån sina upplevelser utarbetar sin egen kosmologi – om än inom sin kulturs ganska vida referensramar.
Inom den nordiska andliga traditionen, sejdtraditionen eller shamanismen om vi så vill, har jag stött på sju olika begrepp för själen, eller snarare för olika aspekter av själen, där den grundläggande själskraften är önd, den heliga vind/anda som genomströmmar allt och alla varelser. De övriga själsaspekterna är olika uttryck för önd – aspekter som utvecklas såväl omedvetet som medvetet under en människas jordevandring.
När träder önd in i den enskilda människan? Är det när hon nyfödd tar sitt första andetag eller sker det redan i moderlivet, eller rent av redan vi befruktningen? Min personliga tolkning är att önd ligger slumrande redan i det befruktade ägget, önd som en potential, som utvecklas och blir hel när barnet tar sitt första andetag. Och denna ”lilla” önd är fortfarande en del av den ”stora” önden, den som genomsyrar allt. Visserligen manifesterar den sig hos den enskilda individen som individuella särdrag men den är primärt en del av den stora önden som är en och odelbar.
Här finns en parallell i kosmisk skala. När uppstår önd, den heliga vinden över huvud taget? I den nordiska traditionen finns ”arla i urtid”, ”i åldrarnas morgon”, bara ett tomrum – ett väldigt gap, Ginnungagap. Det kan också uttryckas som att formlösheten är ursprunget. Men på ena ”sidan” gapet utvecklas elden/hettan och på den andra isen/kölden och när dessa två krafter möts i Ginnungagap uppstår önd, eller snarare väcks liv i önd, som tidigare funnits slumrande, som en potential i formlösheten. Ur detta famntag mellan hetta och köld skapas önd som materialiserar sig i jätten Ymer (den larmande) och urkon Audhumbla (möjligen en älgko) och därmed är själva den materiella skapelsen igång, för att i det som kallas Ragnarök långt senare återvända till formlöshet och därefter en ny skapelseprocess. På liknande sätt föds vi människor ur formlöshet och blir form för att så småningom upplösas och återgå till formlöshet igen (det som en del andligt inriktade personer kallar evigheten).
Denna process omfattar också önden/själen. På samma sätt som Moder Jord när vi har dött komposterar och transformerar våra kroppar till näringsämnen och byggstenar för andra och nya existenser transformerar hon också vår individuella önd, som ju ”bara” är ett individuellt uttryck för den stora önden, den heliga vinden. När vi dör lämnar önden oss och återgår till den stora önden och i den processen försvinner alla individuella särdrag. Det finns alltså inga själar med individuella särdrag eller ”minnen” kvar som svävar omkring i kosmos. Den del av önden som uppehållit mitt liv kommer inte att minnas att den varit i och gett liv åt min kropp. Det är ingen skillnad på vad som händer med önden hos den som gjort ont och den som gjort gott. Önden i sig är vare sig ond eller god, den bara är. Våra kroppar är bara förgängliga skal som den ”eviga” önden hållit vid liv ett kort ögonblick. Också våra föreställningar om våra jag, att vi skulle vara något från allt annat avgränsat och individuellt, är ett ”skal” eller snarare en illusion som önden ger liv en kort stund.
Vi, som individer, kommer ur formlöshet och går via form tillbaka till formlöshet. Frågan om etik och moral och om vi vill bidra till att göra gott eller ont i den här världen har alltså ingen bäring på vad som händer efter döden. Däremot har den en väldigt stor betydelse för hur livet på jorden gestaltar sig, inte bara för oss utan också för efterkommande generationer och för alla andra varelser och för Moder Jord själv. Valet är för mig helt enkelt och självklart; jag vill bidra till harmoni och balans, inte till kaos och förödelse. Jag vill hjälpa till att minska lidandet inte till att öka lidandet. Det är det enda värdiga sättet att leva.
(En längre och mer djuplodande version av denna artikel finns på norrshaman).