Fukushima – deja vu

Vad var det vi sa? Visst är frestelsen stor att säga just så med anledning av det pågående kärnkraftshaveriet i Fukushima i Japan. För mig som var med i kärnkraftsmotståndet redan på 1970-talet är det mesta bekant. Framför allt kärnkraftsmaffians argument, som nu tycks löpa enligt två gamla huvudspår: exotisering och bagatellisering. Det som hände/händer i Japan sägs vara följden av unika faktorer som är otänkbara här (jättelik jordbävning och enorm tsunami) och egentligen är det inte så allvarligt det som händer om det nu över huvud taget händer.
Precis som på 70-talet kan vi nu se experter med akademiska meriter som proklamerar att rädslan för strålning är farligare än själva strålningen och att inte ens katastrofen i Tjernobyl har gett några spår i cancerstatistiken (frånsett sköldkörtelcancer hos barn i kärnkraftverkets närhet). Också Dagens Nyheter raljerar på ledarplats över rädslan för strålning genom att tala om strålpistoler och liknande från vår barndoms serier. Argumenten är en förolämpning mot vår intellektuella förmåga. Om nu utsläppen från Tjernobyl inte var farligare än så då skulle man väl inte behöva vidmakthålla de förbjudna zonerna runt haveriplatsen?
Kärnkraften är livsfarlig var en av parollerna från Nej-sidan i folkomröstningen om kärnkraft 1980. Den förlöjligades å det grövsta av kärnkraftsmaffian, men är faktiskt lika sann idag som då. Om vi betraktar hela kärnkraftcykeln så rymmer den livsfarliga dimensioner såväl vid normaldrift utan haverier, som vid eventuella haverier. Man måste nämligen räkna in även uranbrytningen och bränsleprocessen liksom förvaringen av det utbrända kärnbränslet i ekvationen. Vad gäller uranbrytning har jag noga studerat dess effekter på navajo-reservatet i sydvästra USA. Flera väldokumenterade böcker visar de förödande konsekvenserna för landskapet, för grundvattnet och för djuren och människorna i form av tidigare helt okända sjukdomar (inte bara cancer). Och det handlar om konsekvenser som fortsätter att ticka långt efter att själva uranbrytningen upphört. Navajo-nationen har förbjudit all framtida uranhantering på reservatet, men i närområdet realiseras nu förnyade planer på uranutvinning. Inte bara navajo utan även hopi, havasupai, hualapai och flera andra av områdets ursprungsfolk kämpar emot så gott de kan.
De långsiktiga konsekvenserna är än mer uttalade när det gäller det utbrända kärnbränslet som måste hållas åtskilt från grundvatten, luft och allt liv i minst hundratusen år. Naturligtvis en omöjlighet att kunna garantera något sådant. Det kan inte heller det aktuella förslaget om att förvara avfallet i kopparkapslar 500 meter ner i urberget. Här har vi ett stort dilemma att hantera. Personer som inte längre finns i livet beslutade om den svenska kärnkraftsatsningen har generöst överlämnat avfallsproblemet till oss och till kommande generationer. På något sätt måste skiten tas om hand, men ännu viktigare är att se till att det inte produceras nytt högstrålande avfall.
Dags att blåsa liv i motståndsrörelsen mot kärnkraft och uranbrytning! Just nu pågår en namninsamling under namnet Ja till livet – Nej till kärnkraft som ska överlämnas till regeringen den 26 april – årsdagen av Tjernobylkatastrofen. Skriv på här . Och just den 26 april planeras demonstrationer mot kärnkraften, bl a genom uppropet Tiotusen mot kärnkraft på Facebook.