Geronimo är kanske den ursprungsamerikan som vid sidan av Crazy Horse blivit den främsta symbolen för ett kompromisslöst motstånd mot koloniseringen av Nordamerika. Geronimo har blivit en ikon och projektionsyta för senare tiders motstånd mot USA-imperiet, nästan i klass med superikonen Che Guevara. Nu har den svenske författaren Peter Glas (pseudonym) skrivit en bok om denna ikon med titeln Geronimo (Bakhåll 2011), där han försöker ge en mer komplex bild av mannen som person, motståndsledare och strateg och sätter in honom i ett större sammanhang. Geronimo var apache och det innebar att leva i och vara del av en kultur som hade utvecklats i samspel med ett kargt, storslaget och krävande landskap i sydvästra USA, dit apacherna kommit vandrande norrifrån för drygt 1 000 år sedan.Peter Glas färdas själv genom detta landskap mer än 100 år efter de så kallade apachekrigen, han besöker platser där Geronimo bott och jagat, där han fredsförhandlat och kapitulerat för de federala trupperna, där han hållits inspärrad i krigsfångenskap och där han slutligen dog. Han träffar och intervjuar motvilliga apacher och han skildrar det magnifika landskapet i Arizona. Författarens egna upplevelser ger liv och närvarokänsla åt berättelsen om Geronimo, som han bygger på ett gediget researcharbete av tillgänglig litteratur om den gamle krigaren i synnerhet och om apacher i allmänhet.
Motvilliga apacher, ja. Det är åtskilliga som inte vill bli intervjuade och jag känner väl igen den attityden från mina resor bland apachernas grannar och språkliga släktingar – navajo. Varför vill du intervjua mig? Skriva en bok om Geronimo? Varför det? Vitingar skriver bara lögner om oss, varför skulle du göra annorlunda? Peter Glas har stor förståelse för apachernas ovilja till samtal men strävar enträget vidare och får också en del riktigt bra intervjuer. Men egentligen tycker jag inte att han lyckas förklara varför just han bör skriva en bok till om Geronimo – inte ens för läsaren.
Lär vi känna Geronimo på djupet med denna bok? Ja och nej. Han kan vara lika undflyende för den moderne läsaren som för de generaler som hade i uppdrag att fånga in honom och hans stamfränder i gränstrakterna mellan Arizona/New Mexico i USA och Sonora/Chihuahua i Mexiko. Glas gör ett gediget arbete med att redovisa de olika turerna i Geronimos kamp för att försvara apachernas livsrum och kultur, hans kapitulationer och förflyttningar till reservat, hans utbrytningar från reservaten och till sist den fruktansvärda fångenskapen långt borta i Floridas fuktiga träskklimat. Geronimo hade ett bindande (!) löfte från USA:s armé att hans grupp skulle få återvända till hemtrakterna efter två års krigsfångenskap, men det dröjde 27 år innan så skedde – via reservatsliv i Alabama och Oklahoma. Geronimo själv avled i hög ålder i Oklahoma 1909. De drygt 500 apacher som från början spärrades in i Florida tillsammans med Geronimo hade genom sjukdomar som TBC och malaria minskat till drygt 250. Majoriteten av dem valde att ansluta sig till mescalero-apachernas reservat i New Mexico där deras ättlingar bor än idag.
Peter Glas är förundrad över flera paradoxer han stöter på hos apacherna. Geronimo själv som var den federala statens fiende nummer ett belönades småningom av president Theodore Roosevelt med en medalj för att han deltog i en parad i Washington som en symbol för att indiankrigen nu var slut. Och apacher idag kan se det som en ära i att kriga för USA i t ex Irak. Att livet innehåller många paradoxer när man försöker leva i två världar samtidigt – både den traditionella och den moderna – har jag själv sett åtskilliga exempel på hos navajo.
Jag hade önskat att Peter Glas hade försökt sätta sig mer in i den traditionella livssyn som apacherna hade (och har) utöver enkla konstateranden om att de levde i samklang med naturen, hade en bärkraftig livsstil och att de blev förlorare i den historiska processen trots att de hade rätt. Den som vill få en inblick i apachernas komplexa kosmologi har inte så mycket att hämta i boken Geronimo – de får gå vidare till t ex Keith Bassos fantastiska Wisdom Sits in Places, som jag tidigare recenserat här
Glas får av flera apacher höra att Geronimo fortfarande är mycket omstridd också bland apacher. Många anser att han med sin kompromisslösa våldsutövning (som Glas ingalunda döljer) drog olycka över apacherna som helhet. Jag hade önskat att Glas tydligare hade analyserat att Geronimo aldrig representerade någon stor del av apache-folket. Han tillhörde en underavdelning till de som kallas chiricahua-apacherna. Den största apache-gruppen kallas Western Apache och där ingår White Mountain Apache, San Carlos Apache, Yavapai-Apache och Tonto Apache, som idag återfinns på flera stora och mindre reservat i Arizona. Sedan finns jicarilla, mescalero och lipan på reservat i New Mexico. Många apacher bor också i storstäder som Phoenix, Tucson och Los Angeles. Flera av dagens apache-folk livnär sig på kasino- och hotellverksamhet, turism, hantverk, skogsbruk och boskapsskötsel. White Mountain Apache driver till och med en alpin skidanläggning. Och att traditionella värderingar och livssyn lever starkt även där framgår inte minst av Keith Bassos bok. Det hade jag velat läsa om i Peter Glas bok också. Jag hade också velat läsa mer om Geronimos andliga sida - han ska bl a haft botekraft och andra magiska förmågor, men man får aldrig riktigt klart för sig om det verkligen förhöll sig så eller om det handlar om skrönor.
