Att nå Drömtiden från E 4

När jag häromkvällen körde till Norduppland på E 4-an hade jag en märklig upplevelse som jag inte kan tolka på annat sätt än att jag körde in i Drömtiden – samtidigt som jag susade fram genom det uppländska landskapet. Hur hänger detta ihop?

Jag har tidigare i samband med en bilfärd mellan Jokkmokk och Storforsen haft en stark upplevelse av att köra in i Drömtiden – något som jag skildrat i ett kapitel i boken Naturens återkomst. Men den här upplevelsen i skymningen denna sena majkväll var helt ny för mig.

Det var i höjd med Knivsta på bron över sjön Valloxen som jag blev medveten om att något väldigt speciellt höll på att hända, eller redan hände. Ända sedan resans inledning i Sollentuna kände jag en alldeles speciell upprymdhet som vid Valloxen accentuerades – som om jag där passerade en gräns, eller körde in i en annan zon. Jag var medveten om känslan men försökte inte analysera den utan lät den helt enkelt växa allt eftersom färden fortsatte norrut. På Uppsalaslätten svängde vägen så att jag under en period körde rakt in i solnedgången och då slog det mig i en blixtrande insikt; jag kör inne i Drömtiden.

Utan att logiskt försöka analysera upplevelsen fortsatte jag norrut med farthållaren inställd på 110. Trafiken var tämligen gles, men en och annan bil var på väg söderut och några enstaka körde om mig. Känslan av Drömtid fördjupades och det var som om min egen lugna andning var det som drev bilen framåt. För varje andetag borrade jag mig djupare in i Drömtiden och allt längre norrut i det försommargröna uppländska landskapet. Känslan höll i sig ända fram till resmålet där jag klev ur bilen och på regnmätaren såg att Syster Regn hade gjort ett välsignat besök med fem underbara millimeter. Ännu idag – ett dygn senare – finns Drömtidskänslan kvar som en sorts klangbotten i allt jag gör. Skillnaden mot igår är att jag nu både kan och vill kontemplera upplevelsen.

Vad var det som hände - egentligen?

Bidragande till upplevelsen var säkert monotonin i bilkörningen på den glestrafikerade E 4-an. Jag blev helt enkelt mottaglig för eller ska vi säga tillgänglig för tillvarons Drömtidsaspekt. Den ordinära tillvaron är som jag ser det en funktion av Drömtiden; vi lever ”inuti” Drömtiden men kan medvetet eller omedvetet öppna oss och gå in i (eller ut i) detta större. Men det kan också finnas en aktiv aspekt av Drömtiden som medvetet griper in i våra liv – det som Carlos Castaneda kallade ”oändlighetens aktiva sida”. Ett uttryck för det kan vara den kvinna som kom gående på en av motorvägsbroarna vid Uppsala precis som jag passerade under bron. Varför korsades våra vägar just där och då? Vilket budskap hade hon till mig? Eller var det jag som hade ett budskap till henne? Var hon också inne i Drömtiden?

Om jag nu var i Drömtiden när jag passerade Uppsala innebär det att Uppsala finns i Drömtiden?

Uppsala finns inte i Drömtiden. Men jag befann mig i Drömtiden samtidigt som jag passerade Uppsala i den ordinära verkligheten. Jag vandrade i två världar – samtidigt. Kanske kan man säga att min upplevelse, eller till och med jag själv, var multidimensionell? Och vad är förresten jaget i detta sammanhang? Var det jag som upplevde detta märkliga eller var det Drömtiden som ville uttrycka sig genom en fysisk, levande varelse. Var det helt enkelt så att Drömmandet drömde alltihop?

Var jag verkligen vaken?

Jag var vaken och högst närvarande i den ordinära verkligheten. Jag vill poängtera att jag var väldigt närvarande i bilkörningen. Däremot dåsade min medpassagerare.

Kan allt ha varit en inbillning?

Vad betyder egentligen ordet inbilla? Det ursprungliga ordet är inbilda, att göra en inre bild av något. Inbillning kan alltså i sin ursprungliga betydelse tolkas som en inre upplevelse av något, en inre resa. Men vad är inre och yttre i detta sammanhang – det finns ju bara en värld. Allt är ett och hänger samman.

Hur vill jag beskriva känslan av denna Drömtidsupplevelse?

Som jag nämnde började det med en känsla av upprymdhet, som bl a hade att göra med positiva och goda upplevelser tidigare under dagen. Men denna känsla av upprymdhet övergick gradvis i något jag skulle kunna kalla uppfyllnad. Det märkliga med denna känsla av att vara uppfylld av något positivt i sin tur expanderade till/transformerades till ingenting, alltså en känsla av ingenting. Bättre ord är kanske tomhet.

Det låter nästan sorgligt. Var det den känsla av vemod som Carlos Castaneda skriver så smärtsamt vackert om som en av universums grundläggande energier?

Nej – denna tomhet hade inget med vemod att göra. Snarare då med en stillsam extas, men det primära är att känslan var tomhet, känslan var ingenting; och det kändes helt i sin ordning, helt OK.

Så vad ville Oändlighetens aktiva sida som försatte mig i detta tillstånd?

Det är det jag kontemplerar just nu, bl a i denna text. Det jag minns av känslan att samtidigt andas mig framåt på motorvägen och i Drömtiden är en övertygelse om att jag just då verkligen rörde mig med den grundläggande rörelsen i universum, det som Castaneda kallar intent och som jag på svenska kallar avsikt. Alltså att jag rörde mig i enlighet med den inbyggda matrix som får universum att röra sig i en dynamisk spiral. Och att detta på något vis är vad all ursprunglig livssyn och andlighet handlar om i grunden, nämligen att vandra i skönhet.

Det finns inga runrader – bara processer

Runorna är en sammanfattning av de krafter som konstituerar universum och en berättelse om alltings ursprung, essens och inre väsen. Runorna är en dynamisk och föränderlig karta över ett föränderligt universum; de är en process av kunskap och kraft – en rörelse av samma slag som universums grundläggande spiralformade energidans utan början och slut och utan hierarki, där det ena följer på det andra och omvandlas från det ena till det andra. Runorna är portar till Drömtiden, den icke-ordinära verkligheten, som ständigt föder fram den ordinära verkligheten – som natten föder fram morgonens daggdroppar.

Denna livssyn finns inbyggd i runsystemet, eller ska vi kanske säga: finns närvarande som en potential i runorna. Det fantastiska med runsystemet är att det är ett självgående kunskapssystem om man använder det på rätt sätt. Det innebär att man primärt lär sig om runorna och deras väsen genom att umgås med dem och använda dem. Som jag ser det är det Moder Jord som talar genom runorna eftersom all kunskap och kraft är av Moder Jord. Man kan fråga sig om de magiker som systematiserade runorna för 2 000 år sedan, eller kanske mer, visste allt detta. Skapade de medvetet ett system som med naturnödvändighet och över tid skulle utvecklas till ett alltmer komplext och kraftfullt kunskaps- och magisystem? Min uppfattning är att de skapade ett ramverk som var i harmoni och balans med universums inneboende rörelse men att runorna kräver en kontinuerlig och kreativ användning för att dess fulla potential ska kunna utvecklas. I det inbegriper jag kreativa impulser från annan ursprunglig livssyn, t ex samisk och indiansk.

Så har min egen process sett ut; genom att gå in i och ta del av kunskaper och erfarenheter från bl a samisk shamanism och navajo-andlighet har jag kunnat utvinna allt större visdom och kraft ur runsystemet – något som jag har försökt fånga i boken Runmagi och shamanism, nu med tillnamnet 3.0, och dess engelska översättning Rune Magic and Shamanism – Original Nordic Knowledge from Mother Earth. Om jag har gått in i runsystemet från en shamansk attityd och kunskapsväg så har andra närmat sig runorna från t ex olika västerländska magiska traditioner.  Det kan man finna många prov på i engelsk och amerikansk runmagisk litteratur. Gemensamt för alla dessa är att de behandlar runsystemet som en futhark och inte en uthark och därmed går miste om utharkens mer komplexa livssyn och större magiska kraft.

Länge har jag trott att det bara var jag av nutida runmagiker som skrev om utharken (även om det är många, i synnerhet i Sverige, som använder den) men nu inser jag att jag i flera år faktiskt har haft en medvandrare, av inte oävet slag. Det handlar om boken Uthark – Nightside of the Runes av Thomas Karlsson, ledargestalt i Dragon Rouge-orden, som säger sig stå för ”den drakonska initiatoriska magin”. Boken gavs ut redan 2002 (Ouroboros) och någon läsare kanske tycker att det är märkligt att jag inte läst den förrän nu 2012. Inte så konstigt egentligen; jag rör mig inte i västerländskt magiska ordnar och sällskap, och allra minst bland sådana som ständigt betonar sin dragning till mörkret och att målet för arbetet är ”självdeifikation”, dvs att bli ”en gud”.  Flirten med det mörka ger ju Dragon Rouge en viss nimbus av svartmagi och den flirten finns kvar även i denna bok där Karlsson med emfas hävdar att utharken står för runornas nattsida och att utharken är runornas mörka version. Den moderne runmagikern måste enligt honom söka runornas visdom i ”existensens nattsida” och vandra en initiationsväg som han kallar Hel-vägen (alltså ner till dödsriket och tillbaka). Ibland får jag intrycket att Karlsson med detta helt enkelt menar att utharken är den esoteriska förståelsen av runorna medan futharken står för den exoteriska versionen, och i så fall är jag enig med honom. Annars är det ju så att utharken i sig är en dynamisk process som kännetecknas av balans mellan det ”ljusa” och det ”mörka”, mellan konstruktion och destruktion, mellan maskulint och feminint, mellan dag och natt, mellan hetta och köld, mellan liv och död. Att Oden initierades i runornas väsen genom att hänga i världsträdet i nio dygn och därmed gick igenom en klassisk shamansk invigning med dödskonfrontation och återfödelse innebär inte att han tog upp runorna ur ”existensens nattsida”. Han tog upp dem ur Moder Jord, han gjorde sig tillgänglig för Moder Jords kunskap, som går bortom alla dessa kategorier av ljus och mörker.

Förhoppningsvis får Thomas Karlssons bok många läsare inom de västerländska magiska traditionerna, för den har många goda sidor och är överraskande kreativ och odogmatisk. Man skulle rentav kunna säga att han i sina bästa stunder närmar sig en shamansk förståelse av runsystemet. Han betonar att tiden är cyklisk och att runorna därför också rör sig i cykler – efter den tjugofjärde runan feh börjar en ny cykel med den första runan ur etc etc – och därmed är också kunskapen om runorna cyklisk och inte linjär. Utharken beskrivs som mångdimensionell, den nordiska magiska traditionen som intuitiv och spontan och runornas hemligheter som tillgängliga för alla som är beredda att bege sig in i det okända med en ”järnvilja som Oden”.

Trots betoningen av att runornas kunskap är cyklisk så envisas Karlsson med att tala om runorna som ”en rad” som han delar in i tre ätter. Men det finns inga runrader, det finns bara processer. Möjligen kan man säga att runraderna och ätterna här hemma i futharken och det kan ju vara en av förklaringarna till att den inte har någon större magisk potential. Den västerländska magins ceremoniel ligger tung över vissa av bokens avsnitt, t ex i Karlssons version av en runceremoni, där vi återfinner alla möjliga dammiga ordensattiraljer som altare, spjut, svärd, dryckeshorn, stav, bälte och dräkt. För all del; den som anser sig behöva alla dessa prylar för att arbeta med runor må göra det, men utharken kräver det näppeligen. Att arbeta med utharken handlar först och främst om att stämma sig i harmoni och balans med universums rörelse. Det kan man göra helt utan yttre attribut – det viktiga är att med ljud, tankar, attityder och den egna organismen vibrera sig i samstämning med Moder Jord.

En annan begränsning i Karlssons bok är hans utgångspunkt att vi idag bara kan tillägna oss en del av den kunskap som forntidens visa hade. Han tycks mena att de ursprungliga runmagikernas kunskap var betydligt större än något vi ens kan komma i närheten av idag och därför verkar han inte heller intresserad av att införliva nya landvinningar, som t ex den icke-runa som kallas Den tomma och som tillskapades för bara några decennier sedan. Jag menar tvärtemot Karlsson att vi idag har möjlighet att överträffa de ursprungliga runmagikerna både i kunskapsdjup och i magisk kraft genom att låta runorna befruktas av impulser från andra andliga traditioner som de ursprungliga runmagikerna inte hade en susning om.

Sen frågar jag mig också; vad är avsikten med Uthark – Nightside of the Runes? Att bidra till harmoni och balans i världen? Att försvara Moder Jord mot exploatering och förtryck? Att återskapa ömsint kunskap som kan vara ytterst betydelsefull när något nytt måste byggas ur industricivilisationens avveckling? Nej, det handlar i typisk Dragon Rouge-stil om att med runorna kunna böja världen efter sin vilja och bli gudalik. För mig känns det alldeles för individuellt inskränkt. I stället för att böja världen efter min vilja strävar jag efter att kunna med-agera med Moder Jord, att röra mig med henne och inte emot henne.

Avkolonisering och traditionell livssyn idag

I både USA och Kanada finns en stark antikolonial och välartikulerad rörelse bland akademiker från ursprungsbefolkningarna. En del av dem är verksamma vid universitet inom ramarna för institutioner som kallas Native American Studies, First Nation Studies, Indigenous Studies och liknande. Jag har tidigare recenserat böcker från skribenter ur denna rörelse, t ex av Waziyatawin och Jennifer Nez Denetdale  och nu har turen kommit till en högintressant samling texter från Kanada under redaktörskap av Leanne Simpson, nishnaabekwe. Boken har titeln Lighting the Eighth Fire – The Liberation, Resurgence and Protection of Indigenous Nations (Arbeiter Ring Publishing, Winnipeg, 2008).

Jag rekommenderar starkt denna bok för alla som är intresserade av att knyta samman avancerat nutida antikolonialt tänkande med traditionell livssyn och urfilosofi. Det är nämligen precis det som dessa texter handlar om, eller för att uttrycka det med Leanne Simpsons ord; ”återta och vidmakthålla traditionell livssyn och tillämpa den i samtiden”, ”återskapa och tänka ut hur vi ska leva våra traditioner i samtiden” något som innebär ”ett individuellt och kollektivt ansvar att avkolonisera – oss själva, våra familjer, våra samhällen, våra nationer och Kanada”. Och kärnan i allt detta kan sammanfattas i parollen ”skydda landet och skydda kunskapen”.

Vad är det då för en åttonde eld som åsyftas i bokens titel? Ursprunget är en nishnaabeg-profetia om en kommande tid när ett nytt folk ska framträda för att återuppliva traditionella språk, filosofier, kulturer, politiska och ekonomiska system. I dagens värld, efter flera hundra års kolonial exploatering, kulturellt förtryck och folkmord handlar det för ursprungsamerikaner om att återknyta till de ursprungliga sätten att tänka och leva, att föra in kunskapen från förfäderna och förmödrarna i vår tid och då fånga den revolutionära innebörden av denna kunskap. Det handlar om att skapa en ny generation, som känner full samhörighet med landet, Moder Jord, och med de elders, kunskapsbärare som fortfarande är i livet. Eftersom ursprunglig kunskap och filosofi är invävda i språken är det av yttersta vikt att bevara och vitalisera ursprungsbefolkningarnas språk.

Detta är naturligtvis ingen liten eller lätt uppgift för de ursprungsamerikaner som växer upp idag och som är avskurna från såväl landskap som traditionell filosofi och språk. Det första steget är att hitta tillbaka till tänkesätt och handlingsvägar som går bortom den koloniala mentalitetens begränsningar, vi måste hitta nya sätt att älska jorden och nya sätt att älska oss själva och våra folk, skriver Taiaiake Alfred, mohawk, i bokens förord. Och Laura Hall, kanienkehaka mm, påpekar att ”vägar till motstånd är alltid synliga för dem som kan se genom det koloniala tänkandets dimmor”. Detta är samtidigt vägar till att återskapa och bevara balansen i kosmos.

Detta är en bok med mängder av skarpa formuleringar som känns väldigt allmängiltiga för oss människor som lever i industricivilisationens begynnande nedgångsfas, en civilisation som bygger på våld mot och exploatering av människor, växter, djur, skogar, vatten, jord och mineraler. Vårt landskap föröds av samma krafter som ligger bakom förstörelsen av urfolken och deras landskap. Vi betraktar också världen genom det koloniala tänkandets dimmor och behöver frigöra oss från detta enfaldiga sätt att betrakta världen som en resurs att exploatera och i stället återknyta till de verkligt gamla kunskaperna om världen som en sammanhållen väv av liv och medvetande. Även om vi saknar kunskapsbärare, elders, av det slag som fortfarande finns på reservaten runt om i USA och Kanada så kanske vi ändå kan hitta vägar till det som i Lighting the Eighth Fire kallas det goda livet, the good life, där vi lever den ursprungliga kunskapen, förnyar våra relationer med allt levande, tackar skapelsen och förbereder för kommande generationer.

Att öva sig i tacksamhet

”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar. Vi tar inte för givet att ett träd bara finns där. Vi tackar Skaparen för trädet. Om vi inte tackar Honom kanske Han tar bort trädet. Det är vad våra ceremonier handlar om, det är därför de är viktiga – också för er, Den vite mannen. Vi ber för harmoni i hela världen. Vi tror att om vi inte gjorde våra ceremonier i Långhuset så skulle världen upphöra. Det är våra ceremonier som håller samman världen. En del människor tror kanske inte på detta, de kan skratta åt det, men det är sant. Skaparen vill bli tackad. När vi går in i Långhuset och tackar Honom för Skapelsen så knäböjer Han och lyssnar till oss. Han sätter örat intill Långhusets fönster. Han hör sina egna barn, så han väntar med att förstöra världen ett tag till.”

Så säger Leon Shenandoah, onondaga, i boken Wisdomkeepers (som jag tidigare recenserat här). Att tacka för det som finns och lever i stället för att be om sådant man vill ha uttrycker en attityd till världen som är central i all traditionell livssyn. Det handlar om den grundläggande ömsesidigheten i tillvaron; att allt är ett och hänger samman. I Eddasången Haves ord uttrycker Oden en liknande insikt efter sin nio dygn långa initiationshängning i Världsträdet och resa in i Drömtiden;

Bättre är att icke bedja, än för mycket blota,

gåva ser jämt efter gengåva;

bättre intet offrat, än för mycket ödslat:

så stadgade Tund i tidernas morgon,

då upphöjd han vart, sedan åter han vänt.

För onondaga och de fem andra nationer som ingår i irokesförbundet – mohawk, oneida, cayuga, seneca och tuscarora – är tacksägelsen i sig en andlig metod, ett redskap för att förändra sitt medvetande och gå in i Drömtiden eller Den stora verkligheten – The Great Reality – som den också kallas. Varje rådsmöte som de sex nationerna håller i Långhuset inleds med en lång tacksägelse av talmannen. I Wisdomkeepers återges den version som Irving Powless Sr, onondaga, höll 1984. Den omfattar fem sidor i boken och inleds med tack till Skaparen för att rådsmedlemmarna har kunnat samlas. Sedan fortsätter tacksägelsen att räkna upp viktiga företeelser – Moder Jord och alla arter som växer, rör sig och lever på och av henne; alla växter, odlade och vilda, som vi människor kan livnära oss av; alla däggdjur och fiskar som ger oss mat, kläder och andra nyttigheter; vinden, åskan regnen, solen, månen, vattnet, ljuset och mörkret. Tacksägelsen innebär att man tackar för att alla varelser fullgör de plikter de ålagts av Skaparen, det som brukar kallas De ursprungliga instruktionerna, The Original Instructions. Låt det fortsätta så, lyder en mening som avrundar varje enskilt tack.

En annan version av tacksägelsen finns utgiven på svenska i ett litet behändigt häfte som man kan bära med sig i fickan. Översättningen är gjord av Göran Gennvi och skriften är utgiven av Naturakademin. Den kostar 50 kr och kan beställas från gennvi@naturakademin.se. 

Med Görans tillåtelse återger jag här ett par korta avsnitt av tacksägelsen;

”Moder Jord. Vi är alla tacksamma för att Moder Jord finns, eftersom Hon ger oss allt som vi behöver för att leva. Hon ger våra fötter stöd när vi går på henne. Det gläder oss att Hon fortsätter att bry sig om oss precis som Hon gjort ända från tidernas begynnelse. Vi sänder hälsningar och tack till Moder Jord.”

”De fyra vindarna. Vi är alla tacksamma för de krafter vi känner som de Fyra Vindarna. Vi hör deras röster i den vinande vinden, medan vindarna friskar upp oss och renar luften vi andas. De hjälper till att växla årstiderna. Från de fyra olika håll de blåser ifrån, kommer de med budskap och ger oss styrka. Vi samlar våra sinnen och själar, och sänder våra hälsningar och tack till de Fyra Vindarna.”

”Åskvarelserna. Nu vänder vi oss emot väst där våra förfäder, Åskvarelserna, bor. Med blixtar och åska i rösterna, kommer de med vatten som förnyar livet. Vi förenar våra sinnen i ett och sänder våra hälsningar och vår tacksamhet till våra förfäder, Åskvarelserna.”

Med inspiration från detta kan man utforma sin egen tacksägelseceremoni, som man kan göra i samband med en utesittning eller som en fristående ceremoni. Detta är en ceremoni som bör genomföras utomhus och helst på en kraftplats. Efter att ha bett platsens rådare om tillåtelse att hålla ceremonin just där hälsar man de fyra (eller sex) kardinalriktningarna. För att stämma sig i harmoni och balans med landskapet kan man sedan sjunga någon lämplig kraftsång eller runorna i utharken. Och sedan är det bara att sätta igång med att tacka allt som man kan komma på att tacka. En lämplig ingång till tacksägelsen kan vara att tacka det som möjliggjort att man kommit till just denna plats denna dag. Det kan leda vidare till tack för att man överhuvud taget finns till och vad som gjort att man finns till; föräldrar, far- och morföräldrar etc etc; allt som möjliggör livet, såväl ens eget som allt annat levande; allt som gett kunskap; all kärlek man har mött i livet; årsvarvens kretslopp, alla andra arter, alla andra medvetanden, alla element och naturföreteelser, kosmiska kretslopp etc etc.

Man märker snabbt att detta är en ceremoni som kan pågå väldigt, väldigt länge och att det är en ceremoni som kan rymma såväl ångest som glädje, skratt såväl som tårar. Detta är en ceremoni med en stark katarsisk dimension. Om man börjar gråta är det bara att låta tårarna flöda – och tacka för dem. Denna ceremoni är en övning i ödmjukhet som kan leda till starka upplevelser av att man rent fysiskt, på cellnivå, hänger samman med och kommunicerar med allt annat; insikter som omfattar hela organismen och går bortom intellektet, eller, om man så vill, vidgar definitionen av intellekt.

Tacksägelseceremonin är ett sätt att komma till insikt i hur man är invävd i ett hav av relationer med allt annat. Min egen existens vore omöjlig utan det hav av relationer som jag är inbäddad i. Detta är ett sätt att verkligen lära känna Urds väv, den kosmiska väven som allt ingår i. En tacksägelseceremoni tar ganska lång tid att genomföra och det är en av anledningarna till att man inte gör den alltför ofta – kanske ett par gånger om året i samband med solstånden. En kortform av tacksägelsen som man kan kombinera med och/eller inkludera i alla andra ceremonier och böner är den som lakota-indianerna har utvecklat i formeln som avslutar alla deras böner; Mitakuye Oyasin, To All My Relations, Till alla mina släktingar/relationer.