En levande shamansk kultur i Norge

 Nordnorge har gått från att vara en perifer och inskränkt landsända till att bli ett centralt område i ett globalt sammanhang, nämligen den internationella shamanismen.

Så skulle man kunna sammanfatta en av huvudteserna i boken Contemporary Shamanisms in Norway: Religion, Entrepreneurship and Politics (Oxford University Press 2017) av Trude Fonneland, professor i kulturvetenskap vid universitetet i Tromsö. Fonneland slår fast att det i Norge är den samiska shamanismen som har framträtt som den främsta shamanska riktningen. Men det är inte den gamla traditionen, noaidievuohta, som avses utan de nya varianter (observera pluralformen i Shamanisms) som framträdde mot slutet av 1900-talet och fått rejält med luft under vingarna under det senaste decenniet. Denna form av samisk shamanism är ”komplex, mångfacetterad och löst organiserad” och den har uppstått genom en högst modern kombination av element från den gamla noaidievuohta, från Michael Harners core shamanism, från nordisk sejdtradition och från andliga traditioner hos urfolk världen över, framför allt Nordamerika. Denna nya norska shamanism befinner sig i en spännande dynamik där den blir mindre och mindre ”core” och mer och mer lokalt inspirerad och förankrad – inte bara i gammal samisk tradition utan också i det nordnorska landskapet. Nordnorge, och framför allt området runt Tromsö, är i detta sammanhang inte längre ett perifert utan snarare ett centralt område som i sin tur återverkar på den internationella shamanscenen.

Akademiska kretsar har under lång tid sett ner på modern shamanism och betraktat den som icke-autentiskt New Age-flum, men nu har uppenbarligen denna fisförnäma attityd imploderat under trycket från verkligheten. Fonneland tar den moderna shamanismen på allvar och skriver: ”Jag studerar shamanismen utan fördomar och hoppas att jag har kunnat uppnå ett sympatiskt men kritiskt förhållningssätt.” Det är något helt annat än de attityder jag möttes av när jag vid mitten av 1980-talet började utforska shamanismen i Sápmi: roat höjda ögonbryn, lite spefulla leenden och mummel om romantiserad verklighetsbild. Idag utgör mina ”romantiserande” texter källmaterial för akademikerna. Det brukar sägas att även en klocka som står still visar rätt tid två gånger per dygn, och då vill jag påpeka att det inte är min klocka som står still.

Fonnelands bok bygger bl a på djupgående intervjuer med ledande personer inom den mångfacetterade norska shamanismen, bland dem Ailo Gaup (1944-2014), Eirik Myrhaug, Kyrre Gram Franck (initiativtagare till Världstrumman och Sjamanistisk forbund) och Ronald Kvernmo (ledare för shamanfestivalen Isogaisa). Ailo var länge den stora motorn i denna process och han drev en intensiv utåtriktad verksamhet i form av kurser och litteratur redan i slutet av 1980-talet. Även om Ailo till att börja med byggde väldigt mycket på core shamanism sökte han inspiration och kraft inom många andliga traditioner och på många håll i världen. Vid ett tillfälle beskrev han sig själv som en parabol inställd på kunskap från alla möjliga håll. Den attityden har förts vidare av hans adepter och framför allt i Sjamanistisk forbund som sedan 2012 är registrerat som statsunderstött religiöst samfund med rätt att utföra ceremonier som dop, vigsel och begravning. Sjamanistisk forbund har en uttalad ambition att skapa en levande shamansk kultur i Norge och förena samisk och nordisk shamanism. Det framgår också av förbundets kongeniala logga – världsträdet Yggdrasil med en trummande shaman som är innesluten i den samiska solsymbolen. Allt ses som besjälat; heligheten och kunskapen finns i naturen.

Trude Fonneland karakteriserar dessa moderna shamaner som bärare av lokala traditioner i en global miljö och skriver att de förenar natur och kultur, nya och gamla generationer, den andliga och den mänskliga världen, det samiska och det norska, det lokala och det globala. Hon noterar också att såväl Sjamanistisk forbund som Isogaisafestivalen har fått övervägande positiv behandling i norska medier (frånsett några sura reaktioner från kristna fundamentalister) för att vara ”ett positivt bidrag och ett nödvändigt alternativ, som förkroppsligar viktiga attityder när det gäller samtida miljöfrågor och materialistiska livsstilar”.

Jag tycker dock att professorn missar en del viktiga aspekter när hon så mycket fokuserar på sambanden mellan den nya shamanismen och New Age. Jag vill understryka att influenser även har kommit från helt andra håll, t ex från ekosofi och kvantfysik genom Eirik Myrhaug. Det komplexa förhållandet mellan den nya shamanismen och den traditionella noaidievuohta hade också varit givande att gräva djupare i. Hur ser representanter för den traditionella samiska botekonsten på den nya shamanismen? En fråga som hänger intimt samman med denna är också frågan om en norskspråkig samisk shamanism förlorar något väsentligt i jämförelse med en samiskspråkig. Vilka samband finns t ex mellan landskap och språk? 

Fonnelands undersökning hade kunnat vidgas till att också undersöka i vilken mån shamanismen har influerat och kommit till uttryck i andra kulturella sammanhang som film, bildkonst, litteratur, teater och även politik. Nu kopplar hon i och för sig samman den samiska shamanismens framträdande med samisk identitetspolitik och kampen mot exploatering av Sápmi (framför allt Altakampen) och det ger i och för sig en bra bakgrund. Men kan vi idag se någon påverkan från samisk shamanism i t ex Sametinget?

Hur som helst så kan Contemporary Shamanisms in Norway göra en svensk läsare grön av avund inför den enorma energi som tycks finnas i dessa shamanismer och i det fruktbara samarbete som i Norge har utvecklats mellan det samiska och det nordiska. 

Ailo Gaup har trätt in i det stora kretsloppet

Den samiske shamanen och författaren Ailo Gaup har avlidit i en ålder av 70 år. Ailo var en stor inspiratör för många människor världen över och hade en oerhörd betydelse för framväxten av en tidsanpassad samisk shamanism. Ailo föddes i Kautokeino i Nordnorge men växte upp hos en fosterfamilj i södra Norge. Han debuterade som lyriker 1982 med diktsamlingen Joiken og kniven, följd av samlingarna I Stallos natt (1984) och Under dobbel stjernehimmel (1986). I romanen Trommereisen (1988) och den fristående fortsättningen Natten mellom dagene (1992) skildrar Ailo viktiga delar av sin egen shamanska resa. Sjamansonen (2005) och Inn i naturen (2007) är beskrivningar av Ailos shamanska väg och kosmologi på en flödande och vacker prosa.

Som kurs- och ceremoniledare var Ailo uppskattad för sitt ödmjuka och intuitiva förhållningssätt. Jag hade själv förmånen att vid ett par tillfällen samarbeta med Ailo på kurser i Jokkmokk och Oslo och gjorde också ett par djuplodande intervjuer med honom för mina egna böcker om samisk shamanism. Det känns overkligt att Ailo nu har avslutat sin jordevandring och jag vill hylla honom och hans gärning med en förkortad och uppdaterad recension av hans bok Inn i naturen, som första gången publicerades 2007.

Ailo Gaups sätt att skriva påminner om en porlande fjällbäck. Ett kapitel i hans bok Inn i naturen – Utsyn fra Sjamansonen (Tre björner forlag 2007) handlar just om hur en kan frigöra sin kreativa sida i skrivande och målande. Han tycks ha en vidöppen kontakt med sin kreativa natur och trots att boken till formatet är liten (144 sidor) är det ändå en stor bok – i den bemärkelsen att den ger en bra introduktion i den samiska shamanismen, såväl i dåtid som nutid.

I grund och botten handlar Ailo Gaups version av samisk shamanism om hur en ska få slut på kriget mot naturen inom och utom oss. Det handlar om healing och healing på ett djupt plan. När man helar jorden helar en också kroppen och vice versa eftersom allt hänger samman och interagerar. Trumman har en helande kraft, liksom jojken – kanske främst den spontana jojk som skapas i ögonblicket – liksom umgänge med kraftdjuren, liksom ceremonier som genomförs vid solvändorna. Ailo betonar att noaidien har haft och har betydligt fler uppgifter än den som botare, till exempel ritualledare, spåman, konstnär, clown och social institution som ger råd om allt möjligt som är väsentligt i ett samiskt sätt att leva. Noaidien är helt enkelt en kunskapsbas, en insiktsbärare.

Ibland blir Ailo väldigt detaljerad. Det gäller till exempel när han beskriver hur en kan utforma sina årstidsceremonier för att bli ”synkron med naturen”. Då skriver han mycket ingående om vad som bör sjungas, ätas och drickas. Eller när han skriver om hur en frigör sin kreativa förmåga genom att skriva och måla. Då låter han som vilken ”livscoach” som helst. Men varför skulle inte en noaidie kunna komma med sådana råd om vardagslivet i det moderna samhället? Det här är kanske vår tids vardagsshamanism eller var dags shamanism?

Mitt i sina praktiska råd kan Ailo plötsligt drämma till med storstilade formuleringar som skakar om och piggar upp läsaren:

- Detta är icke psykoterapi…detta är självhjälp med mytiska hjälpmedel.

- Ensam må man göra det om man vill bli shaman.

- Jag gör inte längre trumresor för att uppleva extas, utan för att vakna från samhällshypnosen, från familjens, kulturens och samhällets hypnos.

Ett av de mer komplicerade ämnena i Inn i naturen formulerar Ailo själv:

- Du ska inte dela noaidiekonsten med icke-samer, säger en del samiska botare fortfarande till mig. Den ska inte delas för då försvinner kraften, säger de. De menar att jag bryter ett tabu. Jag svarar att kunskapen måste vara fri. Det man håller tillbaka, det stängs inne. Det som stängs inne stagnerar. Kunskapen ska vara tillgänglig för den som söker.

Ja, all kunskap och kraft finns i naturen – tillgänglig för alla som gör sig mottagliga för den. Men citatet visar på den spänning som finns i att både bevara och utveckla en tradition. Ailo betonar gång på gång att han söker användbar kunskap från alla möjliga håll i världen. Det är i och för sig ingenting märkligt. Noaidier har alltid tagit till sig intryck utifrån och det gör även de noaidier som är verksamma i vardagen i det samiska samfundet idag. Men det handlar också om att skydda kärnan i en tradition för att kunna bevara den och utveckla den och där hade jag önskat att Ailo hade gått djupare.

I slutet av Inn i naturen gör Ailo Gaup en mycket intressant betraktelse över de tre shamanvägar som han anser finns. Det handlar om ”den våta vägen” som har känslorna i fokus, ”den torra vägen” som är kunskapens och visdomens väg och ”icke-vägen”. Både den torra och våta vägen tar en gång slut, skriver Ailo. Om det inte sker är det en stor fara för att den utforskande vägen har förändrat sig till en religion.

Så beskriver Ailo hur han på Finnmarksvidda i ett ”uppvakningsögonblick” fann icke-vägen som är fri.

- Jag fann den genom att släppa allt som hade fört mig dit där jag var och hela den börda jag hade burit med mig ut på fjället.

- Genom att gå vägen till slutet fann jag icke-vägen. Nu har jag börjat The School of No-Path.

Och nu har Ailo helt och fullt beträtt icke-vägen och gått upp i Det stora kosmiska kretsloppet. Tack Ailo för all kunskap du delat med dig av.

Árs ok fridr 2013

Finns några tydliga tecken på att ett skifte är på gång? Ett medvetandeskifte med en kosmisk dimension av ömsinthet gentemot Moder Jord? En transformation som förebådar en ny tidsålder? Högaktuella frågor i samband med just årets solvända den 21 december, men frågor som saknar entydiga svar. Det var i alla fall vad jag och den norsk-samiske shamanen Eirik Myrhaug kom fram till när vi nyligen satt ner för att analysera några trender i dagens värld. Eirik var på Stockholmsbesök för att hälsa på barn och barnbarn och han påpekade att det var i Stockholm som han utbildade sig till ingenjör på 1960-talet.

Eirik som ser sitt shamanska arbete som en del av ett betydligt större socialt, ekonomiskt och politiskt sammanhang ville veta mer om vad som händer på den shamanska scenen i Sverige. Jag märkte när jag berättade om sådant som jag känner till att det faktiskt pågår en hel del utöver de ”vanliga” shamankurserna; arbete för att aktivera och skydda heliga platser; ökande skaror som ceremonierar på gammalt och nytt sätt, försök att knyta samman traditionell andlighet med civilisationskritik och omställningsrörelsen, sammanvävningar av prästinne- och shamantraditioner och så, inte minst, arbetet kring nästa års möte i Gällivare med TheInternational Council of 13 Indigenous Grandmothers. Mormödrarna representerar en ödmjuk traditionell andlighet, manifesterad i bön och ceremoni, som tycks vara på frammarsch. Allt fler inser att visdom bara kan växa ur tacksamhet och att ödmjukhet förutsätter uppgörelse med egot och självviktigheten.

Det står inte stilla i Norge heller; i Sápmi tycks ett genombrott ha skett, manifesterat bl a i Ronald Kvernmos shamanfestival Isogaisa; utanför Oslo arrangerar Ailo Gaup sin årliga sjaman gathering och Eirik själv initierar viktigt ceremoniellt arbete. Men nu vill han vidga detta genom att återknyta till och vidareutveckla sitt 70-talsprojekt ekologisk ekonomi – en ekonomi som bygger in naturens kretslopp i sina beräkningsmodeller och som därmed kan bli en del av dessa kretslopp. Idag är det ännu tydligare än då att industricivilisationen, den globala kapitalismen, har passerat sin peak och är på nedgång. Den har uttömt sin förmåga till långsiktig förnyelse och vi ser många sammanhängande faktorer som samverkar och förstärker varandra i denna nedåtgående rörelse; skuldkris, peak oil, överexploatering av naturresurser (peak everything), ökande sociala klyftor åtföljda av politisk extremism och brutalt våld, klimatförändringar med oförutsägbara konsekvenser i form av oväder, översvämningar och torka, fortsatt befolkningsökning och tilltagande kamp om mark och andra naturresurser såväl inom som mellan stater.

I detta dystra perspektiv; hur långt räcker de tecken på medvetandeskifte och transformation som vi kan skönja? För både Eirik och mig ter sig de destruktiva krafterna som så mycket starkare än de kreativa motkrafterna. Det är uppenbart att en omställning till ett annat sätt att leva inte kommer att initieras uppifrån, vare sig från den ekonomiska eller politiska maktens kluster. Omställningen kan bara växa fram underifrån, ur motrörelsen som primärt måste bli en rörelse för det nya och inte emot det gamla. Och kanske kan den bara växa fram ur en situation där väldigt många människor fler än idag upplever tillvaron som outhärdlig? Ur kaos? Oddsen just nu är inget vidare, konstaterade vi, men kanske finns i det stora kosmiska kretsloppet en avsikt eller impuls som, oss ovetande, kan gripa in och påskynda en omställning. Behövs ett gudomligt ingripande? Ni som sett Quentin Tarantinos film Pulp Fiction vet vad jag menar. Jag tänker på scenen där Samuel L. Jackson och John Travolta ska driva in pengar från några knarkhandlare åt sin boss Marsellus Wallace och en av knarkhandlarna tömmer sin automatpistol mot de båda. Kulorna borde ha genomborrat dem två flera gånger om, men som genom ett mirakel är de oträffade. Ett fall av divine intervention, fastslår Jackson, som beslutar sig för att avbryta sin torpedverksamhet och i stället bli en kringvandrande pilgrim.

Men vi kan knappast förlita oss på ett gudomligt, medvetet ingripande från Det kosmiska kretsloppets avsikt eller från Moder Jord för att styra saker och ting rätt. Vi kan bara förlita oss på vår egen kraft och förmåga. Och det var nog så maya tänkte om sin långa kalender och den trettonde baktunens slut, som enligt de flesta kunniga bedömare inträffade den 21 december 2012 (enligt Carl Johan Calleman redan 28 oktober 2011); nämligen att den signalerar att det är dags för oss att byta spår; dags att ställa om. I det nya som växer fram är vi alla delaktiga med våra tankar och handlingar.

Árs ok fridr! För ett gott år/god äring och fred, frid, fröjd! Välkomna till den paleolitiska världsrevolutionen.