Om den gamla och nya tidens shamaner

”Det går inte att avgränsa mellan shamanism, ekologi, ekonomi och politik på något enkelt sätt. Allt är sammanvävt. Till syvende och sist handlar det om hur resurser ska skapas, ägas och fördelas och det är inget nytt med det.”

Den som fäller dessa ord är shamanen Kalinski i den ryska delrepubliken Tuva i södra Sibirien sedan han samrått med sina hjälpandar om vad det är han ska lära ut till sin unge adept Holger som kommer från Sverige. Trots att Holger är son till en kvinnlig shaman från Tuva i hennes tidigare äktenskap med en svensk man kan han inte bli en tuvansk shaman med uppgift att föra vidare deras nedärvda kunskap för att läka sjukdomar, förbättra enskilda människors öde eller säkra den tuvanska kulturen inför framtiden. Nya tider ställer nya krav på shamanerna.

Det gäller för Holger att bli shaman av en ny typ och andarnas vägledning förbryllar hans mentor Kalinski som känner att han famlar sig fram i okänd terräng: ”Vi har alltid vetat att allt är ett. Men detta är större på ett annat sätt. Idén om att tänka och arbeta med hela Moder Jord som utgångspunkt. Att omfatta allt och alla som bor på jorden. Den idén är ny. Det är som att vår planet har gått från att uppfattas som oändligt stor till att bli en liten ärta. Ett dammkorn av liv i galaxernas hopar av miljarder stjärnor. I den nya tiden ser ansvaret annorlunda ut. Allt vi gör måste prövas mot dammkornets begränsningar.”

Det här är reella frågor som alla inom såväl den gamla som den nyshamanska rörelsen borde ställa sig och även försöka lösa i praktisk handling. En av dem som gör det är Anna Kjellin från Torsång i Dalarna och hon gör det bl a i sina böcker om människor från Tuva och Sverige vars öden vävts samman genom dramatiska händelser som frambringats av den globala kapitalismens hänsynslösa framfart. Den första boken heter Jordens önskan (Recito 2010) och den recenserade jag på min blogg under rubriken Med epatraktor in i Drömtiden. Nu föreligger den fristående fortsättningen med titeln Jordens hopp (Fri Press 2014) och i den är handlingen huvudsakligen förlagd till Tuva som Kjellin har stor erfarenhet av och kunskap om. Kalinski, Holger och alla andra personer i boken är fiktiva men uppenbarligen modellerade efter verkliga shamaner och personer som Kjellin lärt känna under sina resor i Tuva.

Ramhandlingen i Jordens hopp är att den unge Holger tillsammans med sin flickvän Eva och kompisen Frida hälsar på sin mamma Nagoon i Tuva och under några intensiva sommarmånader deltar i arbetet med den halvnomadiska släktens boskap samtidigt som han ska fortsätta sin shamanska utbildning hos sin mentor Kalinski. Läsaren får en bra bild av tuvanernas vardagsliv och hur det genomsyras av andlighet, ceremonier och samtal med andarna. Samtidigt undviker Kjellin skickligt att hamna i en romantiserad exotism – Tuva har liksom de flesta andra perifera delar av Ryssland fått sin beskärda arvedel av kolonisering, stalinistiskt förtryck, sovjetisk implosion och rövarkapitalism. Materiell fattigdom, missbruksproblem, urusel infrastruktur; Kjellin rör sig bland människor med tuffa livsvillkor i det som hon själv brukar kalla Vilda östern. Den förra boken utspelades mot en fond av hänsynslös människohandel och i Jordens hopp sticker den upp sitt fula huvud i en något annorlunda skepnad – handeln med mänskliga organ. Kjellin väver in reell farlighet och spänning i boken när handlingen mot slutet förflyttas till Petersburg.

Efter Sovjetunionens implosion har den inhemska shamanismen fått ett glädjande uppsving i Tuva och har en viktig roll att spela såväl för enskilda människor som för samhället i stort och dess försök att övervinna koloniseringens posttraumatiska stress och hitta fram till ett hållbart sätt att leva och förena gammalt och nytt. Egentligen är det i grunden samma problem som den globala kapitalismen och dess ständiga behov av ekonomisk tillväxt ställer Holger och hans flickvän Eva inför. De vill verkligen bidra till att värna skogen och rädda jorden men famlar också fram i okänd terräng. Vad ska de göra och hur ska de göra det? Hur ska de kunna förena sitt andliga sökande med ett vardagsliv som inte föröder utan bevarar naturen och dess mångfald?

Det här är frågeställningar som Kjellin själv har brottats med i många år när hon försökt omsätta kunskaperna från sin shamanska utbildning inom Michael Harners core shamanism (som ju kan tyckas rätt ointresserad av reella globala problem) till en shamanism som verkligen deltar i världen; till verksamhet för ett annat sätt att tänka och leva. När Holgers flickvän Eva får följande handfasta råd från andevärlden (i gestalt av Frigg) låter det nästan som en beskrivning av Kjellins eget arbete med fäbodsdrift och annan jordbaserad verksamhet i Dalarna: ”Att hedra den nordiska kvinnan med hennes seder, kraft och urgamla kunskap, det är ditt uppdrag. Att sprida kunskap om hur vi kvinnor har levt och tänkt i detta land i urminnes tider… Du ska hjälpa din tids kvinnor att väva drömmar som är av godo.” Det handlar alltså om gammal nordisk kvinnokunskap som står för styrka, andlig kraft och skicklighet i att försörja sig. Frigg betonar också för Eva att andliga uppdrag oftast är väldigt praktiska.

Holger får för sin del avgörande kunskap när han i bokens slutkapitel gör en shamansk själsresa på ett hotellrum i Jyväskylä (!) där han möter en gestalt som kallas Ljusmästaren som avslutar sin utläggning med: ”Hoppet står till att många människor tar upp kampen för kärleken till livet, till vattnet och till människan. Du är en av bärarna av det hoppet, Holger.” Den unge mannen tänker plugga nationalekonomi för att kunna utarbeta alternativ till den eviga tillväxtens ekonomiska system. Vi kan nog se fram emot en ny flyhänt skriven bok från Kjellin om hur en shamansk ekonomisk modell kan se ut.

Árs ok fridr 2013

Finns några tydliga tecken på att ett skifte är på gång? Ett medvetandeskifte med en kosmisk dimension av ömsinthet gentemot Moder Jord? En transformation som förebådar en ny tidsålder? Högaktuella frågor i samband med just årets solvända den 21 december, men frågor som saknar entydiga svar. Det var i alla fall vad jag och den norsk-samiske shamanen Eirik Myrhaug kom fram till när vi nyligen satt ner för att analysera några trender i dagens värld. Eirik var på Stockholmsbesök för att hälsa på barn och barnbarn och han påpekade att det var i Stockholm som han utbildade sig till ingenjör på 1960-talet.

Eirik som ser sitt shamanska arbete som en del av ett betydligt större socialt, ekonomiskt och politiskt sammanhang ville veta mer om vad som händer på den shamanska scenen i Sverige. Jag märkte när jag berättade om sådant som jag känner till att det faktiskt pågår en hel del utöver de ”vanliga” shamankurserna; arbete för att aktivera och skydda heliga platser; ökande skaror som ceremonierar på gammalt och nytt sätt, försök att knyta samman traditionell andlighet med civilisationskritik och omställningsrörelsen, sammanvävningar av prästinne- och shamantraditioner och så, inte minst, arbetet kring nästa års möte i Gällivare med TheInternational Council of 13 Indigenous Grandmothers. Mormödrarna representerar en ödmjuk traditionell andlighet, manifesterad i bön och ceremoni, som tycks vara på frammarsch. Allt fler inser att visdom bara kan växa ur tacksamhet och att ödmjukhet förutsätter uppgörelse med egot och självviktigheten.

Det står inte stilla i Norge heller; i Sápmi tycks ett genombrott ha skett, manifesterat bl a i Ronald Kvernmos shamanfestival Isogaisa; utanför Oslo arrangerar Ailo Gaup sin årliga sjaman gathering och Eirik själv initierar viktigt ceremoniellt arbete. Men nu vill han vidga detta genom att återknyta till och vidareutveckla sitt 70-talsprojekt ekologisk ekonomi – en ekonomi som bygger in naturens kretslopp i sina beräkningsmodeller och som därmed kan bli en del av dessa kretslopp. Idag är det ännu tydligare än då att industricivilisationen, den globala kapitalismen, har passerat sin peak och är på nedgång. Den har uttömt sin förmåga till långsiktig förnyelse och vi ser många sammanhängande faktorer som samverkar och förstärker varandra i denna nedåtgående rörelse; skuldkris, peak oil, överexploatering av naturresurser (peak everything), ökande sociala klyftor åtföljda av politisk extremism och brutalt våld, klimatförändringar med oförutsägbara konsekvenser i form av oväder, översvämningar och torka, fortsatt befolkningsökning och tilltagande kamp om mark och andra naturresurser såväl inom som mellan stater.

I detta dystra perspektiv; hur långt räcker de tecken på medvetandeskifte och transformation som vi kan skönja? För både Eirik och mig ter sig de destruktiva krafterna som så mycket starkare än de kreativa motkrafterna. Det är uppenbart att en omställning till ett annat sätt att leva inte kommer att initieras uppifrån, vare sig från den ekonomiska eller politiska maktens kluster. Omställningen kan bara växa fram underifrån, ur motrörelsen som primärt måste bli en rörelse för det nya och inte emot det gamla. Och kanske kan den bara växa fram ur en situation där väldigt många människor fler än idag upplever tillvaron som outhärdlig? Ur kaos? Oddsen just nu är inget vidare, konstaterade vi, men kanske finns i det stora kosmiska kretsloppet en avsikt eller impuls som, oss ovetande, kan gripa in och påskynda en omställning. Behövs ett gudomligt ingripande? Ni som sett Quentin Tarantinos film Pulp Fiction vet vad jag menar. Jag tänker på scenen där Samuel L. Jackson och John Travolta ska driva in pengar från några knarkhandlare åt sin boss Marsellus Wallace och en av knarkhandlarna tömmer sin automatpistol mot de båda. Kulorna borde ha genomborrat dem två flera gånger om, men som genom ett mirakel är de oträffade. Ett fall av divine intervention, fastslår Jackson, som beslutar sig för att avbryta sin torpedverksamhet och i stället bli en kringvandrande pilgrim.

Men vi kan knappast förlita oss på ett gudomligt, medvetet ingripande från Det kosmiska kretsloppets avsikt eller från Moder Jord för att styra saker och ting rätt. Vi kan bara förlita oss på vår egen kraft och förmåga. Och det var nog så maya tänkte om sin långa kalender och den trettonde baktunens slut, som enligt de flesta kunniga bedömare inträffade den 21 december 2012 (enligt Carl Johan Calleman redan 28 oktober 2011); nämligen att den signalerar att det är dags för oss att byta spår; dags att ställa om. I det nya som växer fram är vi alla delaktiga med våra tankar och handlingar.

Árs ok fridr! För ett gott år/god äring och fred, frid, fröjd! Välkomna till den paleolitiska världsrevolutionen.