Slutet för tillväxten

Vi står inför den femte stora omvandlingen i mänsklighetens historia, skriver Richard Heinberg i sin nya bok The End of Growth: Adapting to Our New Economic Reality (New Society Publishers 2011). Den första omvandlingen var förmågan att använda eld, den andra var språket som tog samarbete och planering till en helt ny nivå, den tredje var övergången till jordbruk, den fjärde var den industriella revolutionen med fossila bränslen som motor och den femte är övergången till ett uthålligt, förnybart och stabilt samhälle.
Denna femte omvandling är helt nödvändig, men ingalunda garanterad eller ödesbunden, eftersom industricivilisationen nått vägs ände. De problem vi står inför går i princip att lösa, skriver Heinberg, men det finns ett väldigt viktigt om och ett minst lika viktigt men: om vi är beredda att förändra vårt sätt att leva och samhällets fundamentala strukturer, men samhället som helhet verkar inte benäget att göra vad som krävs för att lösa problemen. Så frågan är: hur djup behöver krisen bli för att det som Heinberg kallar uthållighetsrevolutionen ska inträffa?
Heinberg är initiativtagare till Post Carbon Institute och han har tidigare skrivit böcker som The Party’s Over och Peak Everything – båda har blivit klassiker inom Peak Oil-samfundet. I den nya boken ger sig Heinberg in i en djupanalys av den globala kapitalismens och framför allt finanskapitalets drivkrafter. Han påbörjade analysen under finanskrisen 2008 och hans ståndpunkt kan sammanfattas som: ekonomisk tillväxt som vi har känt den är slut. Heinberg pekar ut tre huvudorsaker: 1) uttömning av fossila bränslen och mineraler, 2) miljöförstöring och klimatförändring, 3) finansiella konvulsioner till följd av att det ekonomiska systemet inte kan anpassas till knapphet på resurser och till stigande miljökostnader.
Finanskapitalismen är en lånedriven ekonomi, där mer pengar skapas genom nya lån och inte genom ökad produktion. Detta system kan bara fungera någorlunda smärtfritt så länge det växer men nu har systemet gått in i väggen. Dels till följd av energibrist och råvarubrist, dels till följd av att vi har nått gränsen för hur mycket skulderna kan växa - för hushåll, för företag och för stater. De stimulanspaket som många regeringar sjösatt (genom att öka sina skulder) har i bästa fall varit ett sätt att köpa tid, men har inte kunnat lösa de underliggande problemen. Att fortsätta stimulera ekonomin enligt Keynes recept är enligt Heinberg bara en bro som inte leder någonstans (a bridge to nowhere) i en epok där Moder Jord allt tydligare sätter gränser när det gäller tillgången på billig energi och på råvaror. Det riskerar bara att förlänga lidandet. Nyliberalernas recept med nedskärningar som en utväg ur krisen är ännu värre: det riskerar att omgående ta död på patienten.
Lösningen ligger enligt Heinberg i att vi först måste inse att vi nått slutet på en era och vårt nuvarande sätt att organisera ekonomin, politiken och vardagslivet. I stället för fåfänga försök att bibehålla eller återskapa ”det gamla normala” måste vi ställa om ekonomin till en hälsosam jämviktsekonomi (a steady-state economy) som bygger på 1) att förnybara resurser bara kan utnyttjas i en långsammare takt än de växer till, 2) att ej förnybara resurser bara kan förbrukas i en sjunkande takt och med ökad återanvändning av metaller och mineraler 3) att världens befolkning måste minska till den nivå som är möjlig när resurser utnyttjas på detta sparsamma sätt. Denna nivå kommer att vara betydligt lägre än dagens.
Hoppet om en återupptagen tillväxt (på lång sikt) är futilt eftersom världen har nått en omedelbar och ej förhandlingsbargräns för tillväxten, betonar Heinberg som följdriktigt också underkänner alla fromma förhoppningar om så kallad grön tillväxt. Vi står inför den jättelika uppgiften att försöka styra och administrera en allmän krympning (degrowth) av produktion och konsumtion. (Civilization is about to be downsized). Det handlar om att omdefiniera begrepp som framsteg och välstånd, att mäta välstånd med andra parametrar än ”bruttonationalprodukten”, t ex bruttonationallycka, och det handlar om att på kort sikt genomföra reformer av det finansiella systemet för att undvika en ekonomisk kollaps som skulle försvåra en omställning ytterligare. Här går Heinberg igenom många praktiska och konkreta förslag som alternativa valutor, lokala valutor, lokala banker med räntefria lån med förebild från den svenska JAK-banken etc.
Vi kan inte vänta på att de politiska eliterna kommer att ta de steg som är nödvändiga för denna väldiga omställning, men vi kan inte heller förlita oss på individuella utvägar skriver Heinberg. Om vi väntar på regeringarna blir det för lite gjort och för sent, om vi agerar som individer blir det för lite, men om vi agerar som samhällen (gemenskaper) kan det räcka och ske i tid. Den allra viktigaste tillgången i omställningen är enligt Heinberg fungerande lokala samhällen. Därför är det av högsta prioritet att bibehålla den sociala sammanhållningen. Den som någorlunda följer med i vad som sker inom EU och USA och tillväxtländer som Kina, Brasilien och Indien är väl medveten om att den globala kapitalismen verkar åt andra hållet: de sociala klyftorna vidgas.
Med The End of Growth har Richard Heinberg tagit ett viktigt steg i kritiken av industricivilisationen. Han har inte bara visat på det ohållbara i en ökad exploatering av energi- och råvarukällor utan även visat (liksom Karl Marx gjorde med sin tids kapitalism) på de inbyggda ekonomiska motsättningar som ofelbart tycks leda mot en systemimplosion samt på att omvandlingen måste vara social. Inte illa!

Att hitta kraft och hopp i mörkret (2)

Hur förbereder man sig för industricivilisationens nedgång och sammanbrott? På webben kan man hitta alla möjliga attityder – från att utöva fredliga påtryckningar vid FN:s klimatkonferenser eller sätta sin digitala signatur under upprop mot Islands valjakt till att förespråka sabotage för att påskynda sammanbrottet eller att bygga upp alternativa jordbrukssamhällen på landsbygden. På bloggen The Story of Here ger Alan Wartes läsarna fredliga och kreativa alternativ som bygger på närvaro och handling i nuet. Hur kan man förbereda sig för svåra omställningar och samtidigt leva väl här och nu?
Wartes som tillsammans med sin hustru driver en handelsträdgård (urban farm) i Denver, Colorado, skriver att de flesta som har börjat inse omfattningen av den omställning som mänskligheten står inför under de kommande åren beskriver sitt tänkande och sina handlingar som ”förberedelse”. Detta är ett adekvat ord men ofullständigt, menar Wartes, eftersom dess fokus enbart ligger i framtiden.
- Förberedelse ser alltid framåt även när den medför lämpliga handlingar i nuet. Faran är att detta kan leda till ett liv som för alltid är uppskjutet, och som väntar på en signal från någon utomstående källa om när det är dags att verkligen göra det som man har förberett sig för.
Wartes använder uttrycket ”en handgjord värld” för att beskriva hur världen kan komma att gestalta sig efter Peak Oil och andra omställningar – ett uttryck han lånat från James Howard Kunstlers framtidsroman A World Made by Hand. Men en handgjord värld behöver inte vänta på att något ska kollapsa:
- Det handlar inte så mycket om ett tillstånd i världens affärer som ett tillstånd i hjärta och medvetande understött av mina händers arbete. Det är den värld som jag redan hjälper till att skapa tillsammans med min familj och mina grannar. New Leaf Gardens – vårt urbana jordbruk på ett halvt tunnland – är inte en anakronism, det är prototypen för vad som komma skall.
Vi har släppt vår tro på ”tillväxtens kult” fortsätter Wartes:
-Om jag väljer en handgjord värld i det dagliga livets små ögonblick så kommer jag att vara redo för framtiden när den kommer. Och vem vet – kanske kommer människor omkring mig att bli inspirerade till att göra likadant? Med våra händer upptäcker vi, dag för dag, ett alternativ till galenskapen runt omkring oss. Vad tror ni? Det kanske inte är så svårt när allt kommer omkring.
- Jag vill att det outhärdliga oljudet från den här maskinkulturen ska sluta så att vi kan fortsätta med ett liv som är hårt, men också gott.
Nästa bloggtext handlar om hur man kan använda ceremonier för att transformera sin förtvivlan till positiv handling.

Valet försvårar och försenar omställningen

Efter en torftig valrörelse där de riktigt stora framtidsfrågorna undveks i högre eller mindre grad av alla partier (även Miljöpartiet) fick vi ett valresultat som var ännu bedrövligare än valrörelsen. Fortsatt borgerligt alliansstyre (i minoritet) och till råga på allt med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Den nödvändiga omställningen av samhället till ett långsiktigt hållbart livssätt i balans med Moder Jord blir nu ännu mer skjuten på framtiden och därmed ännu svårare.
Vad vi kan vänta oss framöver är fortsatt satsning på biltrafik och vägutbyggnad, fortsatt satsning på kärnkraft, öppning för uranbrytning, fortsatt satsning på destruktivt industrijordbruk och plantageskogsbruk, fortsatt minskad biologisk mångfald, fortsatt övergödning av sjöar och vattendrag och allt detta i ett samhälle med ökande sociala skillnader. Samhället slits isär alltmer samtidigt som naturförödelsen tilltar. I sanning ett dystert perspektiv – i synnerhet i perspektiv av pågående klimatförändringar.
Naturligtvis har jag inga illusioner om att det rödgröna blocket på allvar skulle ha tagit itu med de uppräknade problemen och jag kan känna en viss förståelse för de gröna anarkister och primitivister som valde att bojkotta valet eftersom ingen deltagande part på allvar ifrågasatte tillväxtsamhället. Men, och detta är ett viktigt men, ett rödgrönt maktskifte hade kunnat inleda en uppbromsning av industricivilisationens värsta excesser och därmed hade det kunnat ge oss ett bättre utgångsläge inför den nödvändiga omställningen av samhället till en lägre konsumtionsnivå. Det hade också kunnat bromsa upp utvecklingen av sam-hället till ett sär-hälle. De väldiga problem som måste lösas framöver kräver nämligen gemensamma lösningar. Det finns inga individuella lösningar på predikament som Peak Oil, Peak Soil, Peak Phosphorus, Peak Water – ja Peak Everything.
Nu får vi räkna med en fyraårsperiod med ökande social och naturlig förödelse, ackompanjerad av gläfsanden från Sverigedemokraterna. Men, kära vänner, vi får göra som de tyska kärnkraftsmotståndarna, som har lovat regeringen Merkel en het höst efter beslutet att förlänga kärnkraftverkens drifttid med 8-14 år. Vi får lova alliansregeringen fyra heta år. Några av de stora stridsfrågorna framöver blir kärnkraft och uranbrytning, rovdrift på skog och jord, vargjakt och storskaliga vägprojekt som Förbifart Stockholm. Vi ses på barrikaderna, men glöm inte att det som krävs för de kommande stora omställningarna är att vi också ägnar oss åt det jag kallar Det stora återlärandet – att vi håller liv i och tillägnar oss praktiska kunskaper om hur man lever i ett post-olje-samhälle, i balans med Moder Jord. Och kom ihåg att den paleolitiska världsrevolutionen bara är i sin linda och att dansen i Det stora kosmiska kretsloppet fortsätter!