Coronapandemin är reell och jag flyttar kurs

Coronapandemin är reellt existerande. Moder Jord talar klartext för den som har öron att höra och ögon att se. Jag flyttar därför fram min kurs i shamansk runmagi till 25-26 september + 3 oktober. Mer info om kursen på norrshamans hemsida. Moder Jord skickar kontinuerligt nya signaler inte bara i form av virus utan även som jordskalv, mullrande vulkaner, extremväder och fascismens återkomst i nya kläder. Som Urvölvan sjunger i Eddan: Vet ni nu nog eller vad?

Det är många som uttalar sig tvärsäkert i dessa dagar, men kosmos är alldeles för komplext för enkla utsagor. Den kapitalistiska industricivilisationen har överträtt så många röda linjer som jorden dragit att det är svårt att se hur balans ska kunna återställas. Ja, jorden vet och på lång sikt kommer hon att läka sig själv - med eller utan mänsklig närvaro.

Såväl coronapandemin som klimatkrisen kan betecknas som ”wicked problems" (lömska problem), eller predikament utan enkla utvägar. Problemen är sammanvävda med system av andra problem och varje försök att lösa ett av dem kommer att skapa nya komplicerade problem i andra system, som kräver nya lösningar som i sin tur skapar nya problem på många andra håll. Allt är ett och hänger samman och de "lömskheter" som ligger inbyggda i pandemin och klimatkrisen kan bara "lösas" genom stora omställningar av mänsklighetens sätt att leva. Det finns inget normalt "normalt" att gå tillbaka till efter pandemin. Allt måste göras nytt - sätt att tänka, sätt att leva, sätt att producera mat och nyttigheter, sätt att bygga samhällen. 

Jag återkommer snart med en artikel på temat om shamaners uppgifter i detta 21:a århundrade. Tills dess kan jag be att få hänvisa till min text Är corona den tredje skakningen som är en analys av pandemin och andra predikament utifrån en hopi-profetia.

Är Corona den tredje stora skakningen?

Coronaviruset drabbar också världens urfolk och rapporter från Navajo Nation i sydvästra USA visar att deras siffror över smittade och döda per capita är jämförbara med storstäder som New York. Navajo Nation är glesbefolkad, här bor bara omkring 200 000 människor, men där de bor så bor de tätt – ofta flera generationer tillsammans. Omsorgen om de äldre är stor vilket medför täta sociala kontakter och därmed också smittorisk. Att det var en besökare från storstaden Tucson som förde in coronaviruset på reservatet spelar kanske mindre roll – i längden hade det varit omöjligt att hålla det ute. Även i hopi-reservatet, som ligger mitt inne i Navajo Nation, har smittan dykt upp, dock i mycket mindre omfattning än bland navajoerna. Det har säkert att göra med att de 12 hopibyarna redan i vardagslag håller sig rätt så isolerade från omvärlden.

Vilka traditionella ceremonier som nu utförs bland hopi och navajo har jag ingen aning om, men för min del har händelserna lett till en omläsning om hopis traditionella profetior som förutser tre väldiga skakningar som tecken på att vår värld – den fjärde världen – står inför sitt slut och att en femte värld väntar på att födas. De två första skakningarna har tolkats som första och andra världskriget och många traditionella hopier har trott att den tredje skakningen är ett kommande tredje världskrig. Nu funderar jag på om det kanske är coronapandemin som är den tredje skakningen.

Först dock några ord om vad hopiprofetiorna egentligen är. De ingår som delar av hopis berättelse om världens ursprung, födelse, utveckling, undergång och pånyttfödelse. Profetiorna är en del av den ursprungliga kunskapen (the original teachings) och uttrycker hopis hågkomster (remembrance) om sin egen historia och deras ömsesidiga samspel med allt annat i Det stora kretsloppet. I sådana profetior finns inga exakta förutsägelser utan mer allmän visdom om livets bittra realiteter och maningar till beredskap inför stora och oväntade förändringar. Livet är ingen trygg seglats i lugnt vatten.

Profetiorna rymmer också etiska och moraliska regler för rätt sätt att leva och varningar för vad som kan hända om man beter sig annorledes. De är platsbaserade, dvs de har sitt ursprung och sin innebörd i landskapet och förespråkar ett enkelt leverne med odling av majs och bönor som viktigaste inslag tillsammans med ceremoniella danser och det hemliga andliga arbetet i de underjordiska ceremonirummen, kivorna. Det som är speciellt med just hopis profetior är att de har tillmätts mycket stor betydelse inte bara av hopi själva utan även av andra urfolk. Hopis ceremoniella livssätt ses som en garant för att upprätthålla balans, inte bara i deras eget område i Arizona utan i världen som helhet.

Begreppet hopi är väldigt komplext och omfattar egentligen bara de gemensamma kulturella och andliga ramarna för tolv byar i nuvarande Arizona med sinsemellan stora skillnader. De flesta hopibyarna ligger på tre utskjutande bergsplatåer från det stora massivet Black Mesa – First Mesa, Second Mesa och Third Mesa. Mångfald är det naturliga tillståndet för allt liv och det gäller även för hopis andlighet och politik som kännetecknas av mångfald och splittring. Det sociala och religiösa livet präglas av indelningen i klaner, där olika klaner har olika historier och olika historiskt bestämda uppgifter. Utöver klanerna finns dessutom de hemlighetsfulla andliga sällskapen som har sina specifika uppgifter bl a i samband med årscykelns olika ceremonier. Det innebär att det inte finns någon enhetlig och en gång för alla fastställd framställning eller tolkning av hopiprofetiorna. Sedan 1970-talet har traditionella hopiledare utifrån sina tolkningar av profetiornas varningar gjort åtskilliga försök att få världen att ändra riktning – bort från industricivilisationens hotande kaos och kollaps. Det har skett vid möten i olika FN-organ och jag var själv med vid den fjärde Russeltribunalen i Rotterdam 1980 där traditionella hopiledare deltog med en sällsamt kraftfull ceremoni och vittnesmål om kolonialismens förödelse på de amerikanska kontinenterna. 

En av de hopiledare som under de senaste decennierna har framträtt offentligt (och det gör traditionella hopiledare helst inte) är Grandfather Martin Gashweseoma som tillhör eldklanen och där har rollen som väktare av de heliga stentavlorna, som enligt hopi själva stammar från Drömtiden. Jag återkommer till dessa stentavlor men ska först återge något av vad Gashweseoma sa på The Star Knowledge Conference i Sedona 1998 ”eftersom det nu är dags för den här informationen att komma ut”:

- Vi är på väg in i en framtid med mer intensiv förstörelse än den vi ser idag. Det som kommer är större än ni tror. Ni behöver förbereda er för det som kommer.

- För att förbereda er för de förändringar som kommer så måste ni ha tro och leva på det heliga sättet. Det är inte många, inte ens bland indianer, som håller fast vid den traditionella tron. Det har sagts att när förändringarna börjar så kommer människor tillbaka till de gamla sätten. De som inte följer de gamla sätten kommer att ställas inför svåra frågor. Det kommer att bli starkare vindar, bränder, jordbävningar, väderförändringar, naturkatastrofer och annat som ni inte kan se nu… Pengar kommer att bli värdelösa, människor måste kunna leva av landet och skaffa sin mat på det sättet. Vi kommer att gå igenom en depression där det kommer att bli ont om mat… Det kommer att bli svält. Det kommer att bli en stor förintelse, en massa liv kommer att förloras… De onda människorna kommer att elimineras. Bara de godhjärtade människorna kommer att klara det.

Martin Gashweseoma sa också att han trodde att det tredje världskriget skulle bryta ut omkring år 2000 (!) men att det inte finns något bestämt datum för när den stora Reningen kommer att inträffa. Det gäller att iaktta tecknen och förbereda oss själva. Efter Reningen kommer mänskligheten att bli enad igen med ett språk och en lag.

Förutsägelsen om det tredje världskriget föll ju lyckligtvis inte in – i alla fall inte år 2000, men jag vill påminna läsarna om att kärnvapenkapprustningen under de senaste åren har kommit in i en ny och farlig fas, där olika begränsningsavtal sägs upp till höger och vänster samtidigt som nya kärnvapenmakter kommer till. Hopiprofetiorna innehåller varningar och därmed också handlingsmöjligheter för att vi ska kunna undvika, eller i alla fall mildra, katastrofala händelser. För att förstå essensen av den andliga visdomen och kraften i profetiorna måste vi ha en viss kunskap om hopis historia och tankar. Primärt är då att hopi ser historien som cyklisk. Allt som hänt har hänt för att det har haft en mening och allt som händer har en mening i ett större kosmiskt perspektiv. Civilisationer, epoker och hela världar föds, utvecklas och dör för att ersättas av något nytt.

Alla cirka 30 hopiklanerna har olika berättelser om de vandringar som förde dem till deras nuvarande mesor. Men klanerna har inte bara olika historier, de har också olika uppgifter och funktioner. Att veta vilken klan man tillhör är att veta något om ens plats i världen, om varifrån man kommer och vilken roll man har i världen. All denna kunskap är muntlig och överförs mellan generationerna genom berättande, framför allt i kivorna och genom de årstidsbaserade ceremonierna. Det innebär att berättelsen förändras över tid och om delar av den faller i glömska eller om ceremonier slutar att utföras så är kunskapen borta.

I begynnelsen fanns bara tom, oändlig rymd. Ur den skapade Tawa den första världen som hyste insektsliknande varelser. Under ledning av Mormor Spindel begav sig varelserna ut på en lång vandring som småningom förde dem in i nya världar. Gradvis ändrade de form, fick päls och svansar och blev vargar och björnar och andra djur och så småningom utvecklades vissa till människor som odlade majs, vävde tyger, tillverkade lerkrukor, byggde byar och lärde sig göra eld. Nu befann de sig i den tredje världen. Svart magi, spel och dobbel fick människorna att missköta sina åkrar, regnen uteblev och stor nöd bröt ut. Efter många strapatser lyckades de människor som hade goda hjärtan att ta sig in i den fjärde världen via ett bambuträd. De andra gick under. Den nya världen formades av Mormor Spindel och den fick sol och måne, berg och floder, träd och gräs.

Människorna blev uppdelade på stammar som fick välja vilken majsplanta de ville odla och leva samman med. Hopi valde sist och fick den blå majsen som är den mest svårodlade och dessutom ger ganska mager skörd. Därmed valde hopi ett liv som är hårt, fullt av svårigheter och materiellt knapert men som samtidigt kan vara både högkvalitativt och långt. Hopi valde frivillig enkelhet i ett torrt och kargt område, men vet att de kommer att överleva alla svårigheter som de ställs inför. A och O för att klara detta hårda och enkla liv är vördnad för de heliga varelserna; för Tawa, Skaparen/solen, för Masauwu, den fjärde världens väktare och samtidigt eldens och dödens härskare, för Muyingwa, frukbarhetskraften, och för Balolohong, vattenormen som bringar regn.

För att få reda på var de skulle bosätta sig måste de olika hopi-klanerna vandra över hela den amerikanska kontinenten i både öst-västlig och nord-sydlig riktning. De lämnade spår efter sig bl a i form av bilder och symboler på klippor och bergväggar medan de väntade på ett tecken på himlen som skulle vägleda dem till deras plats i världen. Detta tecken kom i form av en supernova år 1054 som visade dem till de tre mesorna i nuvarande Arizona. Detta kallas klanernas återsamling och den pågick under flera hundra år. Den första klan som kom till mesorna var björnklanen som byggde byn Shungopavi, där de fortfarande bor. Alla klaner förde med sig någon speciell kunskap eller ceremoni som skulle vara till nytta för alla.

I hopiklanernas egna berättelser finns kunskap om de många platser dit de vandrat och där de bott och lämnat sina spår. Än idag genomför de pilgrimsvandringar till sådana platser för att hålla dem och deras kunskap vid liv och för att själva komma ihåg sin egen historia. Utan denna hågkomst tappar de orienteringen i världen och i tiden. Genom dessa pilgrimsvandringar återskapar hopiklanerna ständigt Drömtidens upplevelser, ja pilgrimsvandringarna är tillsammans med ceremonierna i kivorna och danserna på bytorgen deras sätt att delta i världens drömmande, i det eviga framfödandet av världen.

När hopiprofetiorna talar om den stora Reningen förefaller den vara en oundviklig och stor omskakning som världen måste genomgå för att kunna transformeras till den femte världen. Samtidigt sägs Reningen vara en följd av att så många människor har avvikit från den rätta vägen av harmoni och balans med Moder Jord och det osynliga och i den bemärkelsen är den ju inte oundviklig.

På sätt och vis kan man säga att hopiprofetiorna har förutsett industricivilisationens negativa inverkan på land, hav och vädersystem och dess kommande implosion. Att Moder Jord manifesterar sitt motstånd mot utvecklingen i form av jordbävningar, vulkanutbrott, torka, översvämningar och smittsamma sjukdomar förvånar ingen traditionell hopi. Profetiorna säger däremot inte så mycket konkret om hur den stora Reningen kommer att gå till eller vilken sorts värld som kommer att födas fram ur denna process. Det kan mycket väl tänkas att det finns hopipräster som förvaltar hemliga delar av profetiorna som också rymmer sådana aspekter och kanske mer konkreta råd om hur just hopi ska förbereda sig inför transformationen. Det kanske inte är självklart att dela med sig av den kunskapen till den värld som är icke-hopi och som i sig är orsak till civilisationens urspårning?

Ett tecken som hopi väntar på är den vite broderns återkomst. I den fjärde världens begynnelse, när de olika stammarna och klanerna fick i uppgift att vandra över kontinenterna i sökandet efter sina avsedda boplatser, fanns en grupp vita människor som drog österut och som i tidens fullbordan skulle återvända. Den vite brodern, pahana, förebådar den stora reningen och har en viktig funktion att fylla i den processen. Hopi har därför nyfiket hälsat de vita människor som närmat sig deras mesor från öster, men dessa vita har på olika sätt i stället försökt förslava hopi genom våld, missionering och tvångsomvändelse, kulturellt folkmord och dollarmutor till dem som övergivit den traditionella vägen. Effekten har blivit splittring och osämja bland hopi – något som faktiskt också har förutsetts i profetiorna och något som i sig driver på processen mot Reningen.

När vi så är inne på den försvunne vite brodern kommer vi osökt in på stentavlorna. Det är små tavlor i mörk sten med bilder och symboler inristade. På bilden intill håller Martin Gashweseoma en kopia av en av eldklanens stentavlor.

Vi vet inte när och hur dessa tavlor kom till hopi men enligt vissa uppgifter är de en gåva från den fjärde världens väktare Masauwu som hopi fick vid inträdet genom sipapu i den här världen (som för hopis del för övrigt ligger i Grand Canyon).

Den ena av eldklanens stenar saknar ett hörn och enligt profetian ska den vite brodern ha med sig detta hörn när han återkommer. Vare sig spanjorer eller amerikaner har bringat med sig det saknade hörnet. Tavlorna rymmer inte några fullständiga berättelser eller profetior eftersom sådana alltid är muntliga. Här finns bara enstaka symboler som är knutna till respektive klan med en del anvisningar om rätt sätt att leva. Kanske kan man se stentavlorna som en sorts minnesanteckningar som hopis andliga ledare fått som ett sätt att underlätta ihågkommandet av vem man är och var man kommer ifrån.

En av de mest intressanta hällbilderna i hopiland, som Martin Gashweseoma här visar, är den som brukar kallas Prophesy Rock, alltså profetiaklippan, och som innehåller en något mer detaljerad beskrivning av skillnaden mellan den rätta, traditionella vägen att leva och den vite mannens väg. Denna bild sägs vara ristad av Masauwu själv när han instruerade hopi i rätt sätt att leva för drygt 900 år sedan. 

I starkt stiliserad form kan denna bild återges som nedan.

En möjlig tolkning följer här: svastikan i solen och korset längst till höger är symboler för Det stora kretsloppet, de fyra kardinalriktningarna och tillvarons inneboende ursprungliga harmoni och balans. Den stora figuren till vänster är den fjärde världens väktare Masauwu, som ibland också kallas Den store anden. Han markerar med ena armen hopis inträde i den här världen genom sipapu i Grand Canyon. Den lodräta linje som börjar vid Masauwu är livets väg, den traditionella vägen som hopi får i uppdrag att vandra och bevara. Den delar sig snart i två, där den nedre är den traditionella vägen, medan den övre är den väg som leder allt längre bort från harmoni och balans med Moder Jord till kaos och förvirring. Korset och den lodräta linjen över det markerar den vite mannens och kristendomens inträde på kontinenten. Människorna på den övre linjen är hopier som valt den vite mannens väg som efterhand övergår i en zickzacklinje som mynnar ut i intet. Det visar hur den vite mannens civilisation upplöses i förödelse och undergång.

De två första cirklarna på den nedre linjen omtalas som de två stora skakningarna, som har tolkats som första och andra världskriget. Den lodräta linjen längre till höger visar på sista möjligheten att återvända till rätt sätt att leva och strax därefter kommer en cirkel som omnämns som den tredje stora skakningen. En del hopier anser att den förutser ett tredje världskrig, andra att den symboliserar den stora Reningen. Efter den fortsätter den traditionella vägen, majs kommer att växa i överflöd igen, dvs harmoni och balans kommer att återställas och regnen kommer som de ska. Allt ont har utrotats och figuren visar hur Masauwu återkommer. Han kallas den förste och den siste. Nu kan den traditionella livsvägen fortsätta för evärdlig tid.

Kan det vara så att den tredje cirkeln, den tredje stora skakningen, är coronapandemin som nu i maj 2020 har sitt epicentrum på de amerikanska kontinenterna? Och signalerar pandemin att vi nu har trätt in i den process som hopi talar om som den stora reningen? Otvetydigt finns ett mycket djupt och allvarligt budskap inbyggt i pandemin.

Det handlar inte om att vi ska försöka bli majsodlare i någon större omfattning i vår del av världen, men visst kan även vi dra lärdom ur denna komplexa berättelse. Industricivilisationens väg är ohållbar, ja den är en återvändsgränd. Vi bör förbereda oss för stora och omskakande omvälvningar, men det finns också kreativa möjligheter i denna transformation. Ur den kan vi skapa en livsväg i harmoni och balans med Moder Jord. För att citera vårt eget profetiska kväde Völvans spådom: ”vet ni nu eller ej?”

Att söka mening i en försvinnande existens

Författaren John Hedberg om ”Drömtid visdom paradox”, av Jörgen I Eriksson

Den svenska lutheranska religiositeten har kollapsat under övergången från direkt naturberoende näringssystem till människokontrollerad industrialisering med dess vetenskapliga bas. Man ska inte tro, man ska veta, förklarade min föreståndarinna redan i realskolans första klass. Och Sverige sägs nu vara det religiöst minst engagerade av jordens folkslag.
Kristet engagemang finns dock kvar genom eftersläpande kulturell tröghet. Inför vetenskapens beskrivningar av skapelsen har man i USA försökt försvara sin tro med forskningsrelaterade bevis för ”guds” finger i all tillvaro under beteckningen ”Intelligent Design”, förkortat ID. Andra religiösa varianter håller okritiskt kvar rigida system och förklarar kategoriskt en guds allmakt som inte kan ifrågasättas eller behöver bevisas. Vilket har hållbarhet så länge kunskapsnivåer är låga och yttrandefrihet kan kontrolleras.
I Sverige framförde redan Gustaf Vasa (1500-talet) åsikten att ”i vårt land må var och en bli salig på sin fason”. Vilket han motsägelsefullt följde upp med reformationen avsedd att bryta den katolska kyrkans dominans över själarna. Men det underliggande, mindre religiöst färgade motivet var att överföra kyrkans förmögenheter till staten. Han behövde dessa för att betala utgifter för den tyska flotta och legoknektar som låg bakom hans väg till makten. Som andra politiska ledare var han dock medveten om nödvändigheten av religion som styrmedel, och den katolska läran ersattes av den protestantiska som modell för ”salighet”.
Nu är vi i en liknande situation. Staten har deklarerat Gustav Vasas ursprungliga synpunkt. I det andliga vakuum som statskyrkans nedläggning gett upphov till slåss nu andra etablerade religioner om detta utrymme, medan övergivna sekulariserade protestanter famlar efter något som kan ersätta den förbindelse med himmelska, eviga, makter som de förlorat.
Det är uppenbarligen så att industrialiseringsprocessen med dess accelererande teknologiska utveckling saknar en andlig komponent som var väsentlig för den evolutionärt alltmer övergivna klassiska människan, och som finns som en diffus nyans i religioner. Något irrationellt, svårdefinierbart, bortom det religiöst eller teknologiskt förklarliga eller manipulerbara.
Dostojevskij (1821-1881) beskrev denna egenskap i ljuset av livets mekanisering så här: ”Även om människan verkligen visar sig vara en pianotangent, om man bevisar detta för henne med naturvetenskaperna och matematiken, så tar hon ändå inte reson utan gör avsiktligt tvärtom endast av otacksamhet. Egentligen bara för att vara självständig. Människan blir avsiktligt vansinnig bara för att slippa vara förnuftig, för att kunna hävda sig ”. Poeten William Woodsworth (1770-1850) påpekade orsaken till denna desperat tecknade alienation: ”… genom att skilja sig från naturen har människan skurit av rötterna till sitt eget varande…” Filosofen Erich Fromm (1900-1980) summerade sin tolkning av splittringen: ”Människan har frigjort sig från traditionella auktoriteter och blivit en `individ`. Men på samma gång har hon blivit isolerad, vanmäktig och ett redskap som ligger utanför henne själv och andra”.
En som har insett denna människans klyvnad, och även försöker göra något åt den, är författaren Jörgen I Eriksson. Den första impulsen kom genom kontakt med indiansk syn på tillvaron i Rotterdam 1980. Där bevakade han Russeltribunalen på uppdrag av Sveriges Radio. Det djupaste intrycket fick Jörgen I Eriksson från en hopiindian som framförde en invigningsceremoni, jag citerar: ”en man som från en annan tid … som på ett subtilt sätt slår an en ton och sätter igång en resa djupt i mitt inre”.
Hopi indianen representerade en livsåskådning som var människans innan vetenskap och teknologiskt styrda processer börjat dominera hennes tanke- och känslovärld. Som jag uppfattat saken kände Jörgen I Eriksson (som med utgångspunkt från denna upplevelse började intressera sig för indiankulturer) att han genom indianer, och senare med fokus på samer, kom i kontakt med människans mer ursprungliga tillvaro. En tid då hon fortfarande var direkt beroende av den natur i vilken hon kunde ses som den biologiska skapelsens krona. Jörgen anade därmed möjligheten av en annan, kompletterande inställning till livet än den vår maskinellt dominerade kultur ger.
Ett exempel på den förindustriella människans behov av, och uttryck för, upplevelse och erkännande av förbindelse med tillvarons totalitet, fanns hos wixárica indianerna i västra Mexikos bergområden. Ledda av maraakamer (shamanliknande funktioner) genomförde de en månadslång pilgrimsvandring. Under denna återvände de rituellt från sitt aktuella näringsfång som svedjebrukare till en tidigare kultur som jägare, och därifrån vidare till alltings födelse i den första elden (Big Bang för oss), personifierad som ”farfar eld”. För att i ritualernas slutskede pånyttfödas, ”ur sitt hemlands livmoder”, som fullvärdiga, mogna medlemmar förbundna med sin kulturhistoria och all tillvaro.
Jörgen I Eriksson summerar insikt om dessa naturnära relationer och intuitiva förståelse för alltings beroenden, genom en föreställning om Drömtid, översatt från shamaners upplevelser: ”Världen är en dynamisk process. Det är Drömmandet som har gett världen dess nuvarande form och den processen pågår fortfarande – Drömtiden är inte slut, den är närvarande här och nu. Allt är ett och hänger samman med allt annat … världen är en pågående ömsesidighet, ett hav av relationer, där vi alla är släkt och vi alla är ett”.
Jörgen I Eriksson tillägger en slutkommentar som för in en filosofisk nyans från vetenskapens vision om entropi, energiernas återgång till intet: ”Världen har uppstått ur formlöshet som har framfött en mångfald i form som så småningom återgår till formlöshet. Världen har en gång skapats och kommer en gång att upphöra. Är det ett mål? Ja, på sätt och vis. Personligen har jag inga som helst problem med att acceptera att utslocknandet är målet”. Men på vägen dit ser Jörgen I Eriksson människan förklaras av en så sann och fullständig insikt om tillvaron att hon en gång kommer att vandra på den ”i skönhet”.
Genom att upptas av ”Drömtid”, den shamaninspirerade inlevelsen i vårt förhållande till den värld vi lever i, föreställer sig Jörgen I Erikssons alltså att människan kan harmoniera sin existens. Därför – om du som läser detta är osäker på hur du ska förhålla dig i det radikala kulturskifte människan nu genomgår, kan det vara intressant att även ta del av Jörgen I Erikssons sökande, som han själv inte ser som avslutat. Och, som antytts, deklarerar han en viss utgångspunkt: vi är här som en tillfällig människans del av en helhet, engagerar våra energier i denna helhet och lämnar den för att som grundämnen återgå till andra sammanhang. Det är från denna realitet man ska söka kontakt med det innersta väsen som driver helheten och så acceptera att bli ett med denna även när man lämnar människans speciella roll.
John Hedberg

Hopi ber för healing i Japan och för Moder Jord

De traditionella ledarna i Shungopavi, en av hopibyarna på Andra mesan, brukar sällan kommunicera med omvärlden men har med anledning av jordbävnings- och tsunamikatastrofen i Japan skickat ut följande meddelande.
”Hopi ber för folket i Japan och för folk runt om i världen i den nuvarande krisen med en värld som är ur balans.
Vi befinner oss alla i en tid av stor förändring på Moder Jord och dessa händelser har förutspåtts av våra Äldste. Genom våra profetior och våra ceremonier vet vi att denna jords heliga land nu gråter. Våra barn riktar blickarna mot hopi för att balansera livet för deras framtid.
Våra Äldste har gett oss vägledning om hur vi ska ta oss igenom dessa förändringar. Mänskligheten väljer nu vilken väg allt liv ska ta och vi har vetat att den här tiden skulle komma.
Som hopi ber vi er att förena er med oss i bön för att balansera Moder Jord och allt liv. Vi tror att vi genom våra böner, och om vi ber med goda hjärtan som våra Äldste lärt oss, kan mildra följderna av dessa händelser.
Vi, hopi, förenar våra böner med Dalai Lamas och med människor från hela världen för att sända healing till Japan, jorden och allt liv. I denna förändringens tid uppmanar vi alla folk i världen att återvända till ett mer balanserat sätt att leva.
Det finns en väg för oss att följa som kan ta oss igenom denna förändringens tid. Vandra mjukt på jorden med respekt för henne och för allt liv. Återvänd till att förena våra hjärtan med hjärtat hos framtidens väg.
Förena era hjärtan med hopi och hedra vår Moder Jord genom att plantera trädgårdar och respektera vårt heliga liv som bringar regn och liv till kommande generationer.
Tack, och måtte goda saker hända i framtiden.
Lee Wayne Loamayestewa
Kikmongwi, ledare för Shungopavi”

Hopi vill fortsätta vara hopi

Med övertygande majoritet har invånarna i de tolv byarna i hopireservatet i Arizona avvisat ett förslag om ny författning. Med 656 röster mot 410 och 71 procents valdeltagande vid omröstningen den 27 januari visade hopi att de vill bevara sina byars självständighet och den traditionella maktställningen för de andliga ledarna.
Det innebär att författningen från 1936 med en tudelning av styrelsesättet i form av ett stamråd och en juridisk övervakande gren fortsätter att gälla. Förslaget till ny författning som har stötts av de federala amerikanska myndigheterna och stamrådets nuvarande ordförande LeRoy Shingoitewa gick ut på att införa ett fyrgrenat styrelsesätt med ett lagstiftande, ett verkställande och ett dömande organ kombinerat med en fjärde gren som skulle representera de tolv hopibyarna.
Det som väckte mest motstånd bland traditionella hopi var just denna fjärde enhet som skulle representera alla byarna. Självständighet är en helig princip i hopikulturen och idag är alla tolv hopibyarna helt självstyrande. De som är riktigt traditionella har valt att även stå utanför systemet med stamråd. Denna självständighet för de enskilda byarna är uråldrig – minst 1000 år och härrör från den tid när de hopi slog sig ner på sina bergsryggar, mesor, i nuvarande Arizona efter sina långa vandringar över den amerikanska kontinenten. Genom byarnas självständighet har de traditionella andliga ledarna, kikmongwi, kunnat bevara en del av sitt gamla inflytande. De måste nämligen godkänna byarnas representanter till stamrådet – om deras by över huvud taget vill delta i stamrådet.
Kampanjen mot den nya författningen leddes av den tidigare stamordföranden Ben Nuvamsa som hävdade att den skulle ha åsamkat hopifolket obotliga skador och utplånast mycket av det unika i hopikulturen. Hans första kommentar till valresultatet löd:
-Låt detta bli en läxa för våra stamledare att de inte utan vidare kan få igenom en lagstiftning som skulle förändra själva stommen i vårt samhälle, vår kultur, utan vårt medgivande.
-Vi är hopi. Våra valda ledare måste förstå och respektera våra traditionella hopivägar. Vår författning från 1936 avspeglar vilka vi är. Den respekterar våra byars nedärvda makt. Den är ett levande dokument med avsikt att bevara och skydda vår suveränitet.
Traditionella hopi är i och för sig inte överförtjusta i den gamla författningen heller men de vill förbättra den med ”förnuftiga, inkluderande och positiva förändringar”.
Mer om hopiomröstningen går att läsa i Navajo-Hopi Observer och Navajo Times .

Att måla kosmos och söka balans

Museum of Northern Arizona i Flagstaff är ett museum i världsklass med speciellt fokus på ursprungskulturerna i regionen – navajo, hopi, zuni, havasupai, hualapai. Nu har museet gett ut en hyllningsvärd årsskrift med det maffiga namnet Painting the Cosmos: Metaphor and Worldview in Images from the Southwest Pueblos and Mexico. Boken är rikt illustrerad och innehåller åtta olika texter av hög kvalitet om traditionell konst bland hopi i synnerhet och pueblokulturerna i Rio Grandes dalgång i allmänhet samt om sambanden med förkolumbiansk konst i Mexiko.
Författarna är huvudsakligen vidsynta amerikanska arkeologer och konstvetare, men det som framför allt höjer textens kvalitet är de hopis som medverkar, framför allt konstnärer och kulturhistoriker. Hela boken genomsyras av en respekt för pueblokulturerna och en vilja att lyssna till nutida hopis tolkningar av klippkonsten. Klippmålningarna kan vara flera tusen år gamla medan mural- och keramikmålningarna är 500-700 år gamla.
Det som fästs i motiven på berghällarna och i muralmålningarna på väggarna i de underjordiska ceremonirummen, kivorna, är en kosmologi – en berättelse om hur kosmos har uppstått och hur det är beskaffat. Även om det kan vara många hundra år mellan berghällarnas och kivornas utsmyckningar så uttrycks liknande kosmologiska principer i båda sorternas konst. Principer som kan sammanfattas under fyra rubriker: 1) världen består av flera olika skikt/dimensioner, 2) det finns alltid ett centrum, den plats där det är meningen att man ska vara och där man upplever harmoni och balans, 3) världens kvalitet bestäms av de fyra kardinalriktningarna och de färger som är förenade med riktningarna (vit, gul, röd och blå hos hopi), 4) världen befinner sig i ständig rörelse och förändring driven av dynamiska dualistiska energier.
Klippmålningarna beskrivs som ett sätt att bevara identiteten med landskapet och kontinuiteten med förfäderna och som ett sätt att hålla igång det pågående samtalet med den andliga dimensionen, det osynliga. Kivornas muralmålningar betecknas som att medium för bön där målningarna var/är intimt sammanvävda med övriga ceremoniella inslag – berättelser, sång och dans. Såväl de bemålade klipporna som kivorna var/är platser för transformation. Där kunde man föra den andliga världen och den här världen närmare varandra som en garanti för harmoniska relationer mellan människor och förfäder, växter, djur och vädersystemen. Inte bara konsten utan också själva platserna där den placerades var (och är) portar till andra dimensioner, till Drömtiden.
Det här är en konst som är både beskrivande och föreskrivande. Den berättar om världens uppkomst och essens och om den andliga världens beskaffenhet. Samtidigt föreskriver den hur människorna bör uppträda i världen, i livets stora väv. Målningarna, liksom hopis danser och sånger, betonar ömsesidigheten i naturen. Om människorna fullföljer sina uppgifter i tillvaron, t ex genom ceremonier och rätt förhållningssätt, så svarar Moder Jord och hennes andliga representanter med att sända regn och värme till växtligheten och människornas odlingar.
Målningar, berättelser, sånger och danser är uttryck för strävan efter balans och strävan efter centrum i en värld som befinner sig i ständig förändring. Det finns ett uttryck hos såväl hopi som zuni som översatt till engelska blir the middle place. Det är de platser där hopi och zuni, och även andra pueblofolk, slog sig ner efter sina långa vandringar över den amerikanska kontinenten. Och fortfarande år 2011 bor dessa folk på sin respektive middle place, precis som de lovat att de skulle göra vid inträdet i den här världen.
The middle place är alltså en geografisk plats i landskapet, men det är också en känsla, påpekar moderna hopi-konstnärer. En känsla av att vara hel, i balans. De beskriver därför sitt måleri som ett sökande efter denna mittplats, centrum, och denna balans.
Sambanden mellan klipp- och muralkonsten i sydvästra USA och konsten i förkolumbianska kulturer i Mexiko och övriga Centralamerika är påfallande. Men vem har påverkat vem? Kanske är det snarare så att det handlar mer om ett gemensamt förflutet än om direkt påverkan under den tid målningarna gjordes. De underliggande kosmologiska tänkesätten tycks vara desamma, eller i alla fall mycket lika. Och det gäller också sambanden mellan hopis 500 år gamla muralmålningar och dagens rituella sånger och danser. Här finns en påfallande kontinuitet i de grundläggande föreställningarna. Samtidigt nytolkar varje ny generation de gamla bilderna och symbolerna och ger dem på så vis ständigt nytt liv. I alla fall så länge som människorna fortsätter dialogen med bilderna och det de representerar – det osynliga.

Om profeter och profetior (6)

Grandfather Martin Gashweseoma visar här en av de mest intressanta hällbilderna i hopiland, en som brukar kallas Prophesy Rock, alltså profetiaklippan. Här finns en beskrivning av skillnaden mellan den rätta, traditionella vägen/sättet att leva och den vite mannens väg och en förutsägelse om vad som komma skall, i synnerhet för den vite mannens väg. I starkt stiliserad form kan denna bild återges som nedan.

En möjlig tolkning följer här: svastikan i solen och korset längst till höger är symboler för Det stora kretsloppet, de fyra kardinalriktningarna och tillvarons inneboende ursprungliga harmoni och balans. Den stora figuren till vänster är den fjärde världens väktare Masauwu, som ibland också kallas Den store anden. Han markerar med ena armen när hopi inträdde i den här världen (genom sipapu i Grand Canyon). Bågen till vänster om Masauwu är ett sent tillskott till den ursprungliga bilden som visar att hopi i begynnelsen fick uppmaningen att lägga ner sina vapen och inte använda våld under sin fortsatta vandring i världen.
Den lilla cirkeln snett nedanför en av Masauwus armar visar att han gett hopi ansvaret att beskydda den amerikanska kontinenten. Den lodräta linje som börjar vid Masauwu är livets väg, den traditionella vägen som hopi får i uppdrag att vandra och bevara. Den delar sig snart i två, där den nedre är den traditionella vägen, medan den övre är den väg som leder allt längre bort från harmoni och balans med Moder Jord till kaos och förvirring. Korset och den lodräta linjen över det markerar den vite mannens och kristendomens inträde på kontinenten. Människorna på den övre linjen är hopier som valt den vite mannens väg som efterhand övergår i en zickzacklinje som mynnar ut i intet. Det visar hur den vite mannens civilisation upplöses i förödelse och undergång. Den övre vägen är på så vis en återvändsgränd.
Cirklarna på den nedre linjen omtalas som de två stora skakningarna, som har tolkats som första och andra världskriget. Den lodräta linjen längre till höger visar på sista möjligheten att återvända till rätt sätt att leva och strax därefter kommer en cirkel som omnämns som den tredje stora skakningen. En del hopier anser att den förutser ett tredje världskrig, andra att den symboliserar den stora reningen. Efter den fortsätter den traditionella vägen, majs kommer att växa i överflöd igen, dvs harmoni och balans kommer att vara återställda och regnen kommer som de ska. Allt ont har utrotats och figuren visar hur Masauwu återkommer. Han kallas den förste och den siste. Nu kan den traditionella livsvägen fortsätta för alltid.
Vi ska inte försöka bli majsodlare i någon större omfattning i vår del av världen, men visst kan även vi dra en del lärdom ur denna komplexa berättelse. Industricivilisationens väg är ohållbar, ja den är en återvändsgränd. Vi bör förbereda oss för stora och omskakande omvälvningar, men det finns kreativa möjligheter i denna transformation. Ur den kan vi skapa en livsväg i harmoni och balans med Moder Jord.
Vilka slutsatser drar jag då av alla dessa funderingar i artikelserien om profeter och profetior?
1. Genuina eller traditionella profetior är förankrade i ett landskap och i ett folks sätt att leva och tänka och rymmer stor filosofisk kunskap om vem man är, var man kommer ifrån och hur man bör leva i harmoni och balans med Moder Jord.
2. Genuina profetior är väsensskilda från de välmenande ordmassor som moderna profeter och medier delger omvärlden. Trots uttalanden om motsatsen ställer sig sådana personer i egenskap av sin utvaldhet ovanför och över sina anhängare. Ingen kan heller veta varifrån budskapen kommer eller varför. Det är grogrunden för maktmissbruk, hierarkier, sekt- och religionsbygge.
3. Tanken om utvalda profeter och medier som tar emot budskap från andra dimensioner strider mot grundhållningen i traditionell livssyn och shamanism, som tvärtemot bygger på att kunskapen finns tillgänglig överallt för den som gör sig mottaglig. Var och en kan få samma kunskaper och insikter som så kallade profeter och medier.
4. Vi behöver inte vare sig profeter, medier eller profetior eftersom vi alla är Moder Jords barn och hon frikostigt delar med sig av kunskap och kraft till alla som vill ta emot den. Den kunskap vi behöver för att vandra i skönhet kan bara var och en finna fram till på egen hand, själv, och utveckla till en kreativ insats i världen, ja till ett kreativt samhällsbygge, tillsammans med andra fria och självständigt tänkande människor.

Om profeter och profetior (5)

När hopiprofetiorna talar om den stora reningen förefaller den vara en oundviklig och stor omskakning som världen måste genomgå för att kunna transformeras till den femte världen. Samtidigt sägs reningen vara en följd av att så många människor har avvikit från den rätta vägen av harmoni och balans med Moder Jord och det osynliga och i den bemärkelsen är den ju inte oundviklig.
På sätt och vis kan man säga att hopiprofetiorna har förutsett industricivilisationens negativa inverkan på land, hav och vädersystem och dess kommande implosion. Att Moder Jord manifesterar sitt motstånd mot utvecklingen i form av jordbävningar, vulkanutbrott, torka och översvämningar förvånar ingen traditionell hopi. Det som sker det sker för att det har en mening.
Profetiorna säger däremot inte så mycket konkret om hur den stora reningen kommer att gå till eller vilken sorts värld som kommer att födas fram ur denna process. Och det gör ju inte heller Valans spådom. Det kan mycket väl tänkas att det finns hopipräster som förvaltar hemliga delar av profetiorna som också rymmer sådana aspekter och kanske mer konkreta råd om hur just hopi ska förbereda sig inför transformationen. Varför skulle de dela med sig av den kunskapen till den värld som är icke-hopi och som i sig är orsak till civilisationens urspårning?
Ett tecken som hopi väntar på är den vite broderns återkomst. I den fjärde världens begynnelse, när de olika stammarna och klanerna fick i uppgift att vandra över kontinenterna i sökandet efter sina avsedda boplatser, fanns en grupp vita människor som drog österut och som i tidens fullbordan skulle återvända. Den vite brodern, pahana, förebådar den stora reningen och har en viktig funktion att fylla i den processen. Hopi har därför nyfiket hälsat de vita människor som närmat sig deras mesor från öster och söder, men hittills har varken spanjorer eller amerikaner uppfyllt kriterierna. Tvärtom har de vita försökt förslava hopi med våld, med missionering och tvångsomvändelse, med undervisning och kulturellt folkmord och med dollarmutor till dem som övergivit den traditionella vägen. Effekten har blivit splittring och osämja bland hopi – något som faktiskt också har förutsetts i profetiorna och något som i sig driver på processen mot den stora reningen, då allt ont ska förgöras.
När vi så är inne på den försvunne vite brodern kommer vi osökt in på stentavlorna. Det är små tavlor i mörk sten med bilder och symboler inristade. På bilden nedan håller Grandfather Martin Gashweseoma en kopia av en av eldklanens stentavlor i handen.
Vi vet inte när och hur dessa tavlor kom till hopi men enligt vissa uppgifter är de en gåva från den fjärde världens väktare Masauwu som hopi fick vid inträdet genom sipapu i den här världen (sipapu för hopis del ligger i Grand Canyon). På bilden nedan visas en avbildning av fram- och baksidorna på de fyra stentavlor som finns hos björnklanen respektive eldklanen.
Den ena av eldklanens stenar saknar ett hörn och enligt profetian ska den vite brodern ha med sig detta hörn när han återkommer. Vare sig spanjorer eller amerikaner har bringat med sig det saknade hörnet. Tavlorna rymmer inte några fullständiga berättelser eller profetior eftersom sådana alltid är muntliga. Här finns bara enstaka symboler som är knutna till respektive klan med en del anvisningar om rätt sätt att leva. Kanske kan man se stentavlorna som en sorts minnesstolpar som hopis andliga ledare fått som ett sätt att underlätta ihågkommandet av vem man är och var man kommer ifrån.
En del hopiprofetior (och jag vill betona att det finns flera sådana, knutna till olika klaner och andliga sällskap) talar om att andra folk också fick liknande stentavlor vid inträdet i den fjärde världen. Också för dem är stentavlorna en direkt länk till den ursprungliga tron (the original teachings) och en port till Drömtiden. Tavlorna säger också något om just detta folks ansvar i världen; de röda ska beskydda jorden (och rätt sätt att leva), de gula ska beskydda vinden (och den andliga upplysningen), de svarta ska beskydda vattnet och de vita ska beskydda elden. Dessa tavlor ska förutom på hopimesorna finnas i Tibet, Kenya och Schweiz och i tidernas fullbordan, i samband med den stora reningen ska de åter föras samman och mänskligheten förena sig i en gemensam strävan att vandra den rätta vägen.
Ja, kära läsare, så kan traditionella profetior lyda och ni märker skillnaden mellan dessa genuina profetiors språk och perspektiv och moderna profeters allmänt välmenande ordmassor. Med detta vill jag inte säga att vi ska börja tro på hopis profetior. De tillhör hopi och har specifik kunskap om rätt sätt att leva på jorden i hopiland. Jag menar inte heller att vi ska leta efter undangömda stentavlor i Schweiz eller här uppe i norr. Däremot kan vi kontemplera den livssyn och den visdom som kommer till uttryck i våra egna hällbilder, t ex Nämforsen, Glösa, Alta, Tanum och många fler platser. De har faktiskt mer eller mindre direkta beröringspunkter med hopis stentavlor. Kunskapen och budskapen finns i berget. De som knackade in eller målade bilderna tog helt enkelt fram det som redan fanns i berget. Det är kunskap som är fri för var och en att ta del av, direkt och inte silad genom någon profets tankefilter.
I nästa avsnitt ska jag som slutkläm analysera en speciell hällbild från hopiland eftersom den rymmer en del mycket intressanta perspektiv på världen och förhoppningsvis komma fram till ett kreativt förhållningssätt till profeter och profetior.

Om profeter och profetior (4)

Om vi godtar definitionen av begreppet hopi som ramarna för den kultur och andlighet som utövas av invånarna i de tolv hopibyarna i Arizona, så måste vi inse att det är mycket som vi som är icke-hopi aldrig kommer att få veta. Det gäller t ex vad de andliga hemliga sällskapen ägnar sig åt i sina underjordiska ceremonirum, kivorna, och det gäller berättelserna om världens och hopis historia, deras hemliga kunskap om världens väsen och det osynliga och det gäller innehållet i profetiorna. De har bara delvis delats med den värld som är icke-hopi. Kanske kommer vi att få höra mer om profetiorna när Reningens tid närmar sig eller är inne, men det är inte säkert.
För att förstå den andliga visdomen och kraften i profetiorna måste vi ändå ha en viss kunskap om hopis historia och tankar. Den kan vi pussla samman utifrån de fragment de har släppt iväg till oss som tillhör världen bortom de tre mesorna. Av dessa fragment vet vi att hopi ser historien som cyklisk. Allt som hänt har hänt för att det har haft en mening. Allt som händer har en mening i ett större sammanhang.
Alla cirka 30 hopiklanerna har olika berättelser om de vandringar som förde dem till deras nuvarande mesor. Först kom björnklanen för nästan 1000 år sedan. Men klanerna har inte bara olika historier, de har också olika uppgifter och funktioner. Björnklanen t ex betraktas som den andliga ledarklanen. Att veta vilken klan man tillhör är att veta något om ens plats i världen, om varifrån man kommer och vilken roll man har i världen. All denna kunskap är muntlig och överförs mellan generationerna genom berättande, framför allt i kivorna och genom de årstidsbaserade ceremonierna. Det innebär att historien, berättelsen, förändras över tid och om delar av berättelsen faller i glömska eller om ceremonier slutar att utföras så är de borta.
I begynnelsen fanns bara tom, oändlig rymd. Ur den skapade Tawa den första världen som hyste insektsliknande varelser. Under ledning av Mormor Spindel begav sig varelserna ut på en lång vandring som småningom förde dem in i nya världar. Gradvis ändrade de form, fick päls och svansar och blev vargar och björnar och andra djur och så småningom utvecklades vissa till människor som odlade majs, vävde, tillverkade lerkrukor, byggde byar och lärde sig göra eld. Nu befann de sig i den tredje världen. Svart magi, spel och dobbel fick människorna att missköta sina åkrar, regnen uteblev och stor nöd bröt ut. Efter många strapatser lyckades de människor som hade goda hjärtan att ta sig in i den fjärde världen via ett bambuträd. De andra gick under. Den nya världen formades av Mormor Spindel och hennes barnbarn, tvillingarna Pokanghoya och Polongahoya, och den fick sol och måne, berg och floder, träd och gräs.
Människorna blev uppdelade på stammar som fick välja vilken majsplanta de ville odla och leva samman med. Hopi valde sist och fick den blå majsen som kan vara svårodlad och ger ganska mager skörd. Därmed valde hopi ett liv som är hårt och fullt av svårigheter men som samtidigt kan vara både högkvalitativt och långt. Hopi valde frivillig enkelhet i ett torrt och kargt område, men vet att de kommer att överleva alla svårigheter som de ställs inför. A och O för att klara detta hårda och enkla liv är vördnad för de heliga varelserna; för Tawa, Skaparen/solen, för Masauwu, den fjärde världens väktare och samtidigt eldens och dödens härskare, för Muyingwa, frukbarhetskraften, och för Balolohong, vattenormen som bringar regn.
För att få reda på var de skulle bosätta sig måste de olika hopi-klanerna vandra över hela den amerikanska kontinenten i både öst-västlig och nord-sydlig riktning. De skulle lämna spår efter sig i form av husruiner och bilder och symboler på klippor och bergväggar medan de väntade på ett tecken på himlen som skulle vägleda dem till deras plats i världen. Detta tecken kom i form av en supernova år 1054 som visade dem till de tre mesorna i nuvarande Arizona. Detta kallas klanernas återsamling och den pågick under flera hundra år. Den första klan som kom till mesorna var björnklanen som byggde byn Shungopavi, där de fortfarande bor. Alla klaner förde med sig någon speciell kunskap eller ceremoni som skulle vara till nytta för alla.
I hopiklanernas egna berättelser finns kunskap om de många platser dit de vandrat och där de bott och lämnat sina spår. Än idag genomför de pilgrimsvandringar till sådana platser för att hålla dem och deras kunskap vid liv och för att själva komma ihåg sin egen historia. Utan denna hågkomst tappar de orienteringen i världen och i tiden. Genom dessa pilgrimsvandringar återskapar hopiklanerna ständigt Drömtidens upplevelser, ja pilgrimsvandringarna är tillsammans med ceremonierna i kivorna och danserna på bytorgen deras sätt att delta i världens drömmande, i det eviga framfödandet av världen. Och de tänker fortsätta med detta på sina mesor i väntan på den vite brodern, Pahana, som ska fullborda stentavlornas berättelser och bidra till den stora reningen. Mer om det i nästa avsnitt i denna serie om profeter och profetior.

Respit för San Francisco Peaks

En omröstning i veckan i stadsstyrelsen för Flagstaff i Arizona blev en framgång för områdets ursprungsfolk och ger ytterligare respit för bergsmassivet San Francisco Peaks. Med fem röster mot två beslutade styrelsen, bland annat efter passionerade inlägg från representanter för navajo, hopi, havasupai och zuni, att säga nej till tillverkning av konstsnö av stadens dricksvatten för skidanläggningen Snowbowl.
Striden om Snowbowl har pågått ända sedan den först byggdes på 1930-talet. Anledningen är att ursprungsfolken i Arizona, Utah och New Mexico betraktar San Francisco Peaks som ett mycket heligt massiv med en alldeles speciell plats i deras traditionella andlighet och livsstil. Här hämtar medicinmän och medicinkvinnor läkeörter och stenar, här håller hopis regnbringande kachinas till under vinterhalvåret, hit genomför de pilgrimsvandringar och håller ceremonier.
Striden har intensifierats de senaste åren sedan ägaren till skidanläggningen fått tillstånd av den federala Bureau of Land Management som formellt äger området att bygga ut anläggningen och också att använda renat avloppsvatten från Flagstaff för snötillverkning – något som urfolken såg som ett oerhört övergrepp på deras andlighet. Navajo (Diné) drev saken till domstol och lyckades tillfälligt stoppa snötillverkningen men en högre instans gav grönt ljus. Obama-administrationen bad dock parterna att försöka hitta alternativ och då dök förslaget upp att i stället använda Flagstaffs dricksvatten till snökanonerna – ett förslag som indiannationerna också motsatte sig. De är emot både skidanläggningen och all tillverkning av konstsnö där.
Sedan Flagstaff nu sagt nej till det senaste förslaget gäller det ursprungliga beslutet om renat avloppsvatten, men det har nu åter hamnat i domstol – den här gången med motiveringen att det skulle kunna innebära hälsorisker att tillverka sådan konstsnö. Kampen fortsätter alltså.
För den som vill läsa mer om denna viktiga strid hänvisar jag till Save the Peaks och citerar avslutningsvis vad presidenten för Navajo Nation, Joe Shirley Jr, lät hälsa till stadsstyrelsen i Flagstaff före den viktiga omröstningen om San Francisco Peaks, som heter Dook’o’osliid på navajo: ”Överallt i Navajoland kan man varje dag i veckan också i denna moderna värld höra sånger och ceremonier för att bringa balans till vårt folks liv som åkallar namnet på denna heliga plats, Dook’o’osliid. För oss Diné representerar det heliga berget i väst livet självt. Vårt heliga gudomliga väsen Kvinnan-som-förändrar sig (Changing Woman) placerade detta berg här för oss och fäste det vid jorden med en solstråle…Ända sedan dess har Diné rest till detta heliga berg för att samla örter och förrätta sina ceremonier och böner. Den vördnad som Diné känner för Dook’o’osliid har aldrig upphört eller minskat… Jag ber er att lyssna till min vädjan och ge ett svar så att det andliga livet för mitt folk kan fortsätta oantastat i 50 år, 100 år, 500 år till, så som det har gjort under det gångna millenniet.”

Kondoren dansar över Grand Canyon

Grand Canyon måste vara ett av världens mest fotograferade turistmål. Även i april är det en strid ström av besökare vid utsiktspunkterna längs med rimmen på 2 000 meters höjd. Man hör spanska, japanska, tyska, hindi och en hel del bräkande amerikanska idiom. Men under denna turistiska yta är detta en mycket helig och kraftfull plats.
Hopi och zuni anser att deras inträde i den här världen skedde just i Grand Canyon. Exakt var vill de naturligtvis inte avslöja, men traditionella hopier gör årliga pilgrimsvandringar till och i Grand Canyon. En sådan är utsökt och respektfullt beskriven i Jack Pages storverk Hopi. Canyonen är också hem för två andra indianfolk - havasupai och hualapai - som har egna reservat här.
Om man sätter sig i lugn och ro på någon av utsiktsplatserna, kopplar bort turistsorlet och försöker kontemplera canyonen i sitt eget inre djup kommer man att finna att detta djup hör samman med canyonens djup. Här finns en sinnesvidgande dimension som man kan göra sig mottaglig för och ta del av. Jag vill beskriva upplevelsen som sam-hörighet och sam-andning med Moder Jord. Detta är en mega-kraftplats.
Plötsligt uppenbarar sig en jättelik rovfågel rakt framför oss. Den bara finns där helt plötsligt precis som havsörnar kan göra därhemma. Med vingarna fullt utbredda och ett och annat makligt vingslag passerar den rakt över oss. Ett budskap? Absolut! Och vilken mäktig syn! Det är en kondor. De kan ha en vingbredd på över tre meter. På 1980-talet fanns bara ett 20-tal exemplar kvar av denna kondor, men genom ett idogt och lyckosamt kläcknings- och utplaceringsprogram finns det numera 300 kondorer - ett 60-tal av dem i Arizona. Ett antal häckar framgångsrikt i Grand Canyon.
När jag i solnedgången ser canyonens färger mättas och sedan blekna igen grunnar jag på kondorens budskap. Den har likt urbefolkningen här i sydväst lyckats överleva 500 års hårdhänt kolonisering och rovdrift för att lugnt och värdigt fortsätta sin upphöjda dans i det stora kosmiska kretsloppet. Och just i solnedgångens sista flämtande ljusspel ser jag canyonens väggar mycket långsamt, men ändå märkbart, röra sig med denna dans.

Chaco Canyon - världens centrum

I det nordvästra hörnet av New Mexico ligger Chaco Culture National Historical Park i ett torrt och strängt vackert landskap. Canyonen är någon kilometer bred och flera mil lång. Den ligger i navajoland, men inte formellt inom reservatsgränsen, och förvaltas idag av National Park Service. Där finns ett besökscenter och en asfalterad slinga på en och en halv mil som gör det lätt att ta sig mellan de olika monumenten.
Det knepiga är att ta sig till parken - de sista två milen dit består av usel grusväg, modell jättelikt tvättbräde. Man känner sig verkligen som mitt ute i ingenstans men under Chacos blomstringstid ca 800-1250 var det här ett andligt, ekonomiskt och politiskt centrum. Ett flertal byar, pueblos, ingick i komplexet. Flera av dem i nära kontakt med varandra. Det fanns ett utvecklat vägnät som också knöt avlägsna bosättningar till Chaco-systemet.
Centrum var Pueblo Bonito där idag en imponerande samling byggnader grävts fram och till viss del också rekonstruerats. Här fanns t ex två plazor, ett antal underjordiska ceremonikivor (se bilden) och byggnader på fyra-fem våningar med sammanlagt 600 rum. Numera anser sakkunskapen att det var högst ett par tusen personer som bodde permanent i Chacos centrum, antagligen en politisk och andlig elit. Periodvis bodde här betydligt fler människor som deltog i ceremonier och i byggarbetena som ständigt pågick. Handeln var omfattande - keramik, jordbruksprodukter, turkos, koppar och papegojor ända från Mexiko.
En lång torrperiod i kombination med jorderosion, skogsavverkning och inre motsättningar fick högkulturen att stagnera och småningom övergavs Chaco. Invånarna drog vidare, anslöt sig till andra samhällen eller utvecklade nya kulturer. Dagens hopi, zuni, acoma och navajo spårar flera av sina klaner till Chaco. För dem är detta därigenom ett mycket heligt område, som rymmer stor kunskap och kraft om världen och hur man bör leva.
Och ja - platsen är väldigt speciell. Sätter man sig ner på plazan i Pueblo Bonito och kontemplerar platsen kan man få en lätt svindlande närvarokänsla i Drömtiden. När jag lämnar platsen får jag syn på en korp som sitter ovanpå en ruinvägg och betraktar mig. Demonstrativt släpper han en skit och kliver sedan bakom en utskjutande sten, men efter tio sekunder kikar han nyfiket fram bakom stenen för att kolla in mig igen. Jag hälsar och undrar för mig själv om jag mött Chacos väktare.

Fortsatt motstånd mot konstsnö på heligt berg

Kampen fortsätter mot planerna på att tillverka konstsnö på skidanläggningen Snowbowl vid San Francisco Peaks utanför Flagstaff i Arizona, rapporterar tidningen Arizona Daily Sun. Bergen betraktas som heliga av 13 indianstammar i området, bland dem navajo, hopi och havasupai som har helt andra namn på bergen – som Doko’oo’slid och Nuvatukaovi.
Skidanläggningen Snowbowl ligger på federal mark men är privatägd. Den började byggas på 1930-talet trots motstånd från indiannationerna och har sedermera expanderat och även fått domstolsutslag på att de under vintermånaderna vid behov får tillverka konstsnö av renat avloppsvatten från staden Flagstaff. Indianernas hårdnackade motstånd mot dessa ingrepp, som man uppfattar som en skymf, har jag tidigare skildrat här och här .
När Obama-administrationen tillträdde avvaktade Jordbruksdepartementet med det slutgiltiga tillståndet och uppmanade Flagstaff att ta fram ett alternativ till avloppsvattnet som råvara för konstsnön. Nu finns ett sådant förslag som går ut på att pumpa upp vatten nedströms från Flagstaffs reningsverk men motståndet är kompakt även mot detta modifierade alternativ.
Leigh Kuwanwisiwma, chef för Hopi Cultural Preservation Office, säger till Arizona Daily Sun att hopis är emot all form av konstsnö på San Francisco Peaks, som de betraktar som vinterhem för det regnbringande kachinafolket.
Carletta Tilousi, som är medlem i havasupais stamråd, säger:
- Att av ekonomiska skäl tillverka konstsnö innebär fortfarande att man skymfar heliga berg. Vilken process de än använder för att göra konstsnö så är den fortfarande oacceptabel för havasupaifolket.
Motståndet mot exploateringen av San Francisco Peaks samordnas av Save The Peaks Coalition som på sin hemsida har massor av material om bergens historia och betydelse.

Delseger mot kolbrytning för hopi och navajo

En federal domare i Salt Lake City har annullerat tillståndet för Peabody Coal att fortsätta bryta kol i de jättelika dagbrotten vid Black Mesa i Navajo Nation i Arizona även efter år 2026 och så länge som det fanns kol kvar att bryta. Tillståndet som utfärdades av inrikesdepartementets Office of Surface Mining under George W Bushs sista dagar i presidentämbetet stred enligt domaren mot den federala miljölagen (National Environmental Policy Act).
Detta beslut är en viktig delseger för de organisationer bland hopi och navajo som har försökt få slut på rovdriften av det karga och undersköna landskapet vid Black Mesa. Jag har själv sett dessa jättelika dagbrott som har lett till sjunkande grundvattennivåer och föroreningar av luft, vatten och mark. Driften vid ett av de två dagbrotten har legat nere i ett par år sedan den enda avnämaren för kolet – Mojave-kraftverket i Nevada – lagts ner eftersom det inte klarade miljökraven. Men Peabody vill fortsätta brytningen och försöker hitta nya kolköpare. Domstolsutslaget sätter en rejäl käpp i hjulet för dessa planer och kan kanske vara startskottet för en omställning till grön energiproduktion i det soldränkta sydvästra USA.
- Beslutet är ett viktigt steg mot att återställa rättvisan för de urfolk som bor i området och har lidit under multinationella bolag som Peabody Energy, säger Wahleah Jones, navajo, i Black Mesa Water Coalition, en av de drivande organisationerna i motståndet mot kolbrytningen.
Läs mer på:
Center for Biological Diversity
Intercontinental Cry
Censored News