Om den gamla och nya tidens shamaner

”Det går inte att avgränsa mellan shamanism, ekologi, ekonomi och politik på något enkelt sätt. Allt är sammanvävt. Till syvende och sist handlar det om hur resurser ska skapas, ägas och fördelas och det är inget nytt med det.”

Den som fäller dessa ord är shamanen Kalinski i den ryska delrepubliken Tuva i södra Sibirien sedan han samrått med sina hjälpandar om vad det är han ska lära ut till sin unge adept Holger som kommer från Sverige. Trots att Holger är son till en kvinnlig shaman från Tuva i hennes tidigare äktenskap med en svensk man kan han inte bli en tuvansk shaman med uppgift att föra vidare deras nedärvda kunskap för att läka sjukdomar, förbättra enskilda människors öde eller säkra den tuvanska kulturen inför framtiden. Nya tider ställer nya krav på shamanerna.

Det gäller för Holger att bli shaman av en ny typ och andarnas vägledning förbryllar hans mentor Kalinski som känner att han famlar sig fram i okänd terräng: ”Vi har alltid vetat att allt är ett. Men detta är större på ett annat sätt. Idén om att tänka och arbeta med hela Moder Jord som utgångspunkt. Att omfatta allt och alla som bor på jorden. Den idén är ny. Det är som att vår planet har gått från att uppfattas som oändligt stor till att bli en liten ärta. Ett dammkorn av liv i galaxernas hopar av miljarder stjärnor. I den nya tiden ser ansvaret annorlunda ut. Allt vi gör måste prövas mot dammkornets begränsningar.”

Det här är reella frågor som alla inom såväl den gamla som den nyshamanska rörelsen borde ställa sig och även försöka lösa i praktisk handling. En av dem som gör det är Anna Kjellin från Torsång i Dalarna och hon gör det bl a i sina böcker om människor från Tuva och Sverige vars öden vävts samman genom dramatiska händelser som frambringats av den globala kapitalismens hänsynslösa framfart. Den första boken heter Jordens önskan (Recito 2010) och den recenserade jag på min blogg under rubriken Med epatraktor in i Drömtiden. Nu föreligger den fristående fortsättningen med titeln Jordens hopp (Fri Press 2014) och i den är handlingen huvudsakligen förlagd till Tuva som Kjellin har stor erfarenhet av och kunskap om. Kalinski, Holger och alla andra personer i boken är fiktiva men uppenbarligen modellerade efter verkliga shamaner och personer som Kjellin lärt känna under sina resor i Tuva.

Ramhandlingen i Jordens hopp är att den unge Holger tillsammans med sin flickvän Eva och kompisen Frida hälsar på sin mamma Nagoon i Tuva och under några intensiva sommarmånader deltar i arbetet med den halvnomadiska släktens boskap samtidigt som han ska fortsätta sin shamanska utbildning hos sin mentor Kalinski. Läsaren får en bra bild av tuvanernas vardagsliv och hur det genomsyras av andlighet, ceremonier och samtal med andarna. Samtidigt undviker Kjellin skickligt att hamna i en romantiserad exotism – Tuva har liksom de flesta andra perifera delar av Ryssland fått sin beskärda arvedel av kolonisering, stalinistiskt förtryck, sovjetisk implosion och rövarkapitalism. Materiell fattigdom, missbruksproblem, urusel infrastruktur; Kjellin rör sig bland människor med tuffa livsvillkor i det som hon själv brukar kalla Vilda östern. Den förra boken utspelades mot en fond av hänsynslös människohandel och i Jordens hopp sticker den upp sitt fula huvud i en något annorlunda skepnad – handeln med mänskliga organ. Kjellin väver in reell farlighet och spänning i boken när handlingen mot slutet förflyttas till Petersburg.

Efter Sovjetunionens implosion har den inhemska shamanismen fått ett glädjande uppsving i Tuva och har en viktig roll att spela såväl för enskilda människor som för samhället i stort och dess försök att övervinna koloniseringens posttraumatiska stress och hitta fram till ett hållbart sätt att leva och förena gammalt och nytt. Egentligen är det i grunden samma problem som den globala kapitalismen och dess ständiga behov av ekonomisk tillväxt ställer Holger och hans flickvän Eva inför. De vill verkligen bidra till att värna skogen och rädda jorden men famlar också fram i okänd terräng. Vad ska de göra och hur ska de göra det? Hur ska de kunna förena sitt andliga sökande med ett vardagsliv som inte föröder utan bevarar naturen och dess mångfald?

Det här är frågeställningar som Kjellin själv har brottats med i många år när hon försökt omsätta kunskaperna från sin shamanska utbildning inom Michael Harners core shamanism (som ju kan tyckas rätt ointresserad av reella globala problem) till en shamanism som verkligen deltar i världen; till verksamhet för ett annat sätt att tänka och leva. När Holgers flickvän Eva får följande handfasta råd från andevärlden (i gestalt av Frigg) låter det nästan som en beskrivning av Kjellins eget arbete med fäbodsdrift och annan jordbaserad verksamhet i Dalarna: ”Att hedra den nordiska kvinnan med hennes seder, kraft och urgamla kunskap, det är ditt uppdrag. Att sprida kunskap om hur vi kvinnor har levt och tänkt i detta land i urminnes tider… Du ska hjälpa din tids kvinnor att väva drömmar som är av godo.” Det handlar alltså om gammal nordisk kvinnokunskap som står för styrka, andlig kraft och skicklighet i att försörja sig. Frigg betonar också för Eva att andliga uppdrag oftast är väldigt praktiska.

Holger får för sin del avgörande kunskap när han i bokens slutkapitel gör en shamansk själsresa på ett hotellrum i Jyväskylä (!) där han möter en gestalt som kallas Ljusmästaren som avslutar sin utläggning med: ”Hoppet står till att många människor tar upp kampen för kärleken till livet, till vattnet och till människan. Du är en av bärarna av det hoppet, Holger.” Den unge mannen tänker plugga nationalekonomi för att kunna utarbeta alternativ till den eviga tillväxtens ekonomiska system. Vi kan nog se fram emot en ny flyhänt skriven bok från Kjellin om hur en shamansk ekonomisk modell kan se ut.

Sibirien tur och retur

Jag önskar att alla som på olika sätt använder shamanska metoder i sin andliga och världsliga verksamhet ska läsa denna bok av den rysk-amerikanske historikern/antropologen Andrei A. Znamenski: The Beauty of the Primitive – Shamanism and the Western Imagination (Oxford University Press 2007). Den som på något sätt är delaktig i den globala nyshamanska rörelsen bör nämligen känna till en del om shamanismens historia; om hur shamanism har undersökts och beskrivits; om hur det kom sig att den utvecklades från att vara ett specialintresse för en liten grupp antropologer till att bli en global andlig rörelse och del av en ekologisk och kulturell motrörelse mot den västerländska industricivilisationen.

På lite drygt 400 sidor gör Znamenski en imponerande sammanfattning av shamanismens öden och äventyr under de senaste 200 åren och han sätter in detta i stora sociala och politiska sammanhang. Detta är något av det mest omfattande och bästa jag har läst om shamanism. Boken tar sin utgångspunkt i de tidigaste uppteckningarna om sibirisk shamanism från 1700- och 1800-talen. Ursprungligen ansågs denna andliga tradition finnas enbart i Sibirien och ha sitt kärnområde hos evenkerna, som tidigare kallats tunguser. Det är också från tungusiskan som ordet shaman ursprungligen kommer. De första forskare som undersökte shamaner och deras verksamhet kom från Tsarryssland; en del var utsända av tsaren för att kartlägga imperiets exotiska kulturer, andra kom från Finland på jakt efter en finsk ursprungsidentitet medan åter andra var politiska motståndare till tsarismen som förvisats till Sibirien och var tvungna att hitta på något vettigt att göra under exilen.

Från början betraktades de sibiriska shamanerna som exotiska eller bisarra figurer som efterhand kom att betecknas som neurotiker, psykopater och bedragare. Termen ”arktisk hysteri” lanserades som en förklaring till shamanernas extatiskt präglade verksamhet och det var en teori som levde kvar en bra bit in på 1900-talet. En av dess mest ivriga förespråkare var Åke Ohlmarks som i Znamenskis bok med rätta framställs som fördomsfull och egentligen okunnig om shamanernas kosmologi, deras verksamhet och sociala roll. Småningom kom antropologerna att betrakta den sibiriska shamanismen mera utifrån dess egna förutsättningar och ekologiska sammanhang; från att ha betraktats som ett utslag för sinnessjukdom blev den alltmer betraktad som en föränderlig naturfilosofi och naturmedicin med en kreativ förmåga att på ett odogmatiskt sätt suga upp idéer från många olika håll, inklusive de stora religionerna. Shamanen var inte längre en galning utan en social funktionär som skapade ordning ur kaos.

Gradvis förstod antropologerna och religionsvetarna att denna företeelse inte bara fanns i Sibirien utan även i nordvästra Amerika och efterhand insåg de att shamanska kulturer faktiskt fanns över hela världen. Nu inträdde den stora generaliseringsperioden; antropologerna och religionshistorikerna koncentrerade sig på det som var gemensamt för de olika shamanska kulturerna, som shamanens trance och själsresor till andra världar. Den allra främsta företrädaren för denna tendens var den rumänskfödde religionshistorikern Mircea Eliade vars bok Shamanism – Archaic Techniques of Ecstacy blev epokgörande och starkt bidrog till att bana väg för författare och antropologer som Carlos Castaneda och Michael Harner. Shamanismen blev nu en global och modern rörelse, om än inte en massrörelse. Kanske borde den snarast betecknas som en antimodern rörelse, eftersom den var en del av den kritik mot västerländska tänke- och levnadssätt som blev en viktig social faktor från 1960-talet och framåt.

Znamenski anser att Castanedas berättelser om sin indianske mentor don Juan Matus är fiktion. Han kallar don Juan för Castanedas alter ego, men förringar ingalunda detta epokgörande författarskap. Castaneda baserade sig visserligen till stor del på kunskap som han läste sig till i universitetsbiblioteket i Los Angeles men han gjorde också otvivelaktigt en del så kallat fältarbete bland indiankulturer i Arizona, Kalifornien och Mexiko. Znamenski talar om Castanedas böcker som helande fiktion: ”Castaneda framstår som skapare av en kraftfull modern myt som hjälper till att andas in det andliga i våra liv igen.” Det är en vacker formulering och min egen slutsats är att Castaneda med sitt författarskap förkroppsligade en shamans uppgifter och sociala roll. Han var en shaman med en tydlig tricksterdimension.

Michael Harner byggde med sin core shamanism vidare på den generaliserade shamanism som Eliade banat väg för och han är den mest extreme förespråkaren för denna avkulturiserade shamanism. Znamenski påpekar helt riktigt att Harner faktiskt har upptagit en del viktiga element från västerländsk psykoterapi i sin shamanismversion, t ex är hans begrepp ”soul loss” klart influerat av psykoanalys. Det finns också viktiga skillnader mellan Harners bekväma core shamanism och ursprunglig shamanism som ofta innehöll moment av plågor och svårt lidande för shamanens del. I kärnshamanismen är alla andar välvilliga, något som en sibirisk shaman knappast skulle hålla med om.

Som en postmodern motrörelse har antropologer under de senaste decennierna blivit alltmer kritiska till Eliades och Harners generaliserade shamanism som rentav beskrivs som ”en abstraktion som inte har någonting med verkligheten att göra”. I själva verket är skillnaderna stora inte bara mellan olika shamanska kulturer och geografier utan också mellan de utövande individerna inom en och samma kultur och därför talar antropologer numera om shamanism som ”en individuell andlig teknik”. Den generaliserade shamanismen anses vara ett uttryck för ”koloniala fantasier från västerländska manliga upptäckare och skribenter”. Det går inte längre att tala om en shamanism så en del antropologer använder i stället termen i pluralis; shamanismer.

Znamenski skildrar ingående hur den nyshamanska rörelsen hämtat inspiration från amerikanska indiankulturer (men också avvisats av dess traditionella andliga utövare) för att under senare år alltmer söka efter sina egna rötter i europeisk och nordisk förkristen tradition. Även min och det shamanska nätverket Yggdrasils verksamhet och inriktning analyseras av Znamenski; i huvudsak på ett korrekt sätt. Han bygger därvidlag på den doktorsavhandling som Galina Lindquist publicerade 1997 Shamanic Performances on the Urban Scene. Neo-Shamanism in Contemporary Sweden. Galina var deltagande observatör i många av Yggdrasils ceremonier på slutet av 1980-talet och början av 1990-talet och intervjuade även flera av de ledande aktivisterna i nätverket. Allt fick hon väl inte rätt, t ex insåg hon inte vilken viktig inspirationskälla de samiska och arktiska shamanismerna spelade för Yggdrasil.

Znamenski beskriver sig själv som en sympatisk observatör av den nyshamanska rörelsen som han trots all dess spretighet och flummighet ser som en högst intressant och viktig andlig strömning i dagens värld. Andligheten inom nyshamanismen är inte av lägre eller sämre kvalitet än någon annan etablerad andlighet betonar han. Han vrider och vänder på argumenten från alla möjliga håll, även den kritiken mot nyshamanismen för ytlighet, kommersialisering och kolonialt utnyttjande som kommer från traditionella indianer och sibirier. Znamenski hyser förståelse för alla sidor i dessa konflikter men kritiserar traditionalisterna för att försöka frysa religioner och kulturer i tid och rum, något som aldrig inträffar i verkligheten, där allting befinner sig i ständig förändring. ”Det finns inget tydligt svar på vad som exakt utgör en traditionell ursprunglig andlighet.” För Znamenski är nyshamanismen numera lika traditionell och äkta som den gamla shamanismen. Jag tycker att han här går lite för långt i sitt postmoderna tänkande men jag njuter av hans grundliga genomgång av alla möjliga varianter, konflikter, kommersialiseringar och rena lurendrejerier som kan föras samman under den vitt omfamnande etiketten nyshamanism.

I det högintressanta slutkapitlet beskriver Znamenski hur shamanismen återvänder till Sibirien efter Sovjetunionens implosion i början av 1990-talet. Även om bolsjevikregimen efter revolutionen 1917 till att börja med såg positivt på shamanismen som ett uttryck för en urkommunistisk egalitär andlighet, vars magiska metoder kanske skulle kunna användas i världsrevolutionens tjänst, så ändrade den stalinistiska diktaturen radikalt uppfattning om shamanismen redan mot slutet av 1920-talet. Nu var shamanerna plötsligt klassfiender som stod i vägen för den socialistiska revolutionen och de skulle helt enkelt elimineras. Den långvariga och periodvis intensiva förföljelsen ledde till att bara spillror av de ursprungliga shamanismerna i Sibirien lyckades övervintra under den sovjetiska diktaturen. De kunde komma upp till ytan först efter Sovjetunionens sönderfall och nu som del i en sibirisk kulturell renässans. Men för att finna sin riktning och plats i denna nya sköna värld behövde de stöd och råd utifrån fö. Detta stöd kom, kanske lite paradoxalt kan tyckas, från den nyshamanska rörelsen i väst, framför allt från USA och Michael Harners kärnshamanism. Därmed hade den sibiriska shamanismen fullbordat en sorts tur- och returresa – från Sibirien till USA och så tillbaka till Sibirien igen. Nyshamanismen har inte bara hjälpt till att återuppliva den sibiriska shamanismen, den har också tagit med sig sina mer flummiga och kommersiella avarter och allt belyses av Andrei Znamenski som tar sig an det hela med samma öppna och glada sinne som präglar hela boken. Jag bugar mig i vördnad för hans arbete och önskar att The Beauty of the Primitive ska få många läsare, så även bland svenska nyshamaner.

Landet har ande – en shaman i Altai förklarar

- Landet har andedräkt, navelsträng, näsa, mun, ögon och öron. Allt som finns på jorden är levande, säger Slava Cheltuev, shaman och ledare i Kosh Agach-regionen i den ryska delrepubliken Altai. Han framträder i en drygt åtta minuter lång video som producerats med bidrag från FN-universitetet och som man kan se på sajten Intercontinental Cry .
I denna välproducerade video betonar den altaiiska shamanen att traditionell kunskap måste återupplivas för att möta det 21:a århundradets problem.
-Naturen förändrar sig kraftigt. Vår sommar kommer en månad tidigare. Det regnar inte. Jorden håller på att bli utmattad, säger Cheltuev, som beklagar människors förändrade beteende och förlusten av urgammal visdom. Han förespråkar återupprättande av ett harmoniskt förhållande till den lokala miljön där djur, växter, vatten och berg hålls i respekt.
I videon får vi följa Cheltuev i hans vardagssysslor hemma i byn samtidigt som han berättar om sitt shamanska värv. Detta är äkta vara, detta är traditionell shamanism som ett sätt att leva och tänka. Cheltuev började vandra den shamanska vägen vid 40 års ålder och han förklarar att har sedan dess har arbetat för att hjälpa och bota människor.
-Jag hämtar styrka från mina andar, mina andebeskyddare och från mina förfäder.
I videon får vi också se Cheltuev leda en uråldrig höstceremoni – de gula lövens ceremoni – en ceremoni som han varit med om att återuppliva. Det är en ceremoni där man bl a skänker mat och mjölkprodukter till det osynliga och tackar för året som gått. Människorna i Altai har alltid levt i och med naturen och ännu idag livnär de sig mestadels på boskapsskötsel. De är beroende av vattenflödena från de höga bergens glaciärer och ser med oro på klimatförändringarna som väntas leda till att glaciärerna minskar kraftigt under det kommande seklet. Det kan hota existensen både för djur och människor i Altai.
-Genom att lära våra barn och lägga band på oss själva och visa återhållsamhet kan förstörelsen av naturen stoppas, säger Cheltuev.
Men det gäller inte bara för människorna i Altai utan i hela världen.
-Vår jord är helig. Alla som bor på jorden måste respektera sin plats. Vi måste respektera den, skydda den och då kommer den att ge oss liv och hälsa.

Med epatraktor in i Drömtiden

Anna Kjellin bor i Dalarna men har sedan många år studerat shamanism i den ryska republiken Tuva i Sibirien, hos Michael Harner i USA och i Sverige. I Tuva har hon bott med shamaner och deltagit i både vardagsliv och mer spektakulära ceremonier. Det har bl a resulterat i boken Calling the Bear Spirit som innehåller en mängd shamansånger från Tuva översatta till engelska. Den boken har jag tidigare recenserat här .
Nu har Kjellin tagit steget in i skönlitteraturens värld med Jordens önskan. Den ena huvudpersonen är den unga flickan Nagoon som växer upp som arvtagare i en shamansk släkt i Tuva. Men shamanismen är i avtagande efter det hårda sovjetiska förtrycket och flickan är ensam och utstött och förstår inte alls hur hon ska kunna föra shamanismen vidare. Händelser utanför hennes kontroll gör att hon kidnappas och blir offer för den brutala ryska människohandeln. Hon hamnar på bordell i Frankfurt, sätter småningom eld på etablissemanget och blir mirakulöst räddad av en man från Dalsland som råkar gå förbi. Hon gifter sig senare med denne grävmaskinsentreprenör och föder sonen Holger, som blir bokens andra huvudperson.
Nagoon slits mellan familjerollen i Dalsland och livsuppgiften som arvtagare till flera generationers shamaner i Tuva. Hon lämnar familjen och beger sig tillbaka till Tuva, medan sonen Holger växer upp tillsammans med fadern. Holgers favoritsyssla är att meka med sin epatraktor men han får djup kontakt med sitt shamanska moderarv när han kraschar med epatraktorn och konfronteras med döden. Han börjar gräva i sin mammas bakgrund, går shamankurser, börjar praktisera trumresor och får som kallelse att arbeta mot miljöförstöringen och för Moder Jord. När han är klar med gymnasiet reser han till Tuva och bor med sin mamma och hennes släkt under några månader. Han får då också en djupare introduktion i shamanska metoder av en manlig shaman i Tuva.
Berättelsen slutar på flyget tillbaka till Sverige. Holger känner sig rik och lycklig. Han har nu två familjer och två hemländer, han har initierats i shamanismen och tänker ta itu med ett trädplanteringsprojekt i Tuva, som sitt bidrag till harmoni och balans för Moder Jord.
Jordens önskan spänner över ett mycket brett spektrum – från de vidriga interiörerna i den ryska människohandeln till fantastiska ridturer i Tuvas vildmark och själsresor in i den icke-ordinära verkligheten. Kanske gapar Kjellin över för mycket, men för mig var boken en riktig bladvändare. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå för Nagoon och Holger. Skönlitteratur om shamanism hör inte till vanligheterna och Kjellins geniala idé att låta en tonåring i epatraktor få en shamansk initiation är så lysande att den i sig gör boken värd att läsa. Den kan beställas via Bokus eller andra internetbokhandlar. Anna Kjellins egen webbsajt finns här .

Att kalla på björnens ande

Den som vill få en inblick i hur sibirisk shamanism gestaltade och gestaltar sig har nu fått en guldgruva att ösa ur. Det handlar om boken Calling the Bear Spirit – Ancient Shamanic Invocations and Working Songs from Tuva (Kjellin 2010), som har shamanen, antropologen och professorn i historia Mongush B Kenin-Lopsan som sammanställare.
Boken innehåller en mastig samling shamanska kraftsånger från den ryska delrepubliken Tuva som ligger norr om Mongoliet. Sångerna samlades in, med stora personliga risker, under sovjettiden medan shamanismen fortfarande var förbjuden. Kenin-Lopsan vill rädda de kunskaper som shamanerna födda före "civilisationens intåg" hade. Sångerna ges nu ut av Anna K Kjellin, som besökt Tuva flera gånger, och hjälpt till att översätta sångerna till engelska.
Kraftsångerna, eller algysher som de benämns i Tuva, är personliga sånger som shamanerna använder för att kalla in sina skydds- och hjälpandar, för att ställa sig i harmoni och balans med landskapet, för att bota sjuka människor, för att påverka väder och vind, för att välsigna äktenskap etc. Här får vi en god inblick rakt in i ett antal sibiriska shamanska medvetanden. De magiska sångerna är oftast väldigt rakt på sak, ibland kan de ha stor poetisk kraft och det fina med denna samling är att den ger en osminkad bild av vad shamanism kan handla om – här filtreras ingenting genom ett västerländskt new age-tänkande.
Bokens titel kommer av att björnen i Tuva betraktas som en helig varelse sedan björnanden Khayirakan i Drömtiden steg ned till jorden från den nionde himlen för att skapa människorna. Många shamaner har björnen som hjälpare och beskyddare och samtalar med den under den shamanska ritualen.
Kraftsångerna präglas i allmänhet av en ödmjuk ton gentemot det osynliga. Shamanen befaller ytterst sällan sina andehjälpare – det handlar i stället om att be andehjälparna om bistånd. Det här är fint broderade böner om sjukdomsbot och annan hjälp till utsatta människor. Jag kommer osökt att tänka på vad den samiske shamanen Eirik Myrhaug en gång sa till mig: Vi kan be, men vi kan inte bestämma.
En längre recension av boken finns på norrshaman och förlagets information om boken finns här.