Signelser från Småland (4)

De flesta här meddelade läsningar är antecknade efter muntligt föredrag av äldre män och kvinnor, hörande till den samhällsklass, som knappt känner annan litteratur än den andliga och denna inskränkt till bibeln, katekesen, psalmboken och någon äldre postilla. Jag har alltså inte behövt misstänka, att mina källor inte varit en ogrumlad arvsägen, vilken muntligen fortplantats från släktled till släktled. I några fall har jag kommit över en och annan skriven eller präntad anteckning med värdighet av ”recept”, vilken ägaren ställt till min tjänst för avskrift. Att förvärva dessa med allmogehand nedskrivna anteckningar för museets samlingar har sällan lyckats mig, vilket väl bevisar, att innehavarna trott på deras nytta. Det vanliga svaret vid sådana försök från min sida har blivit: ”Han får la va nöjder, då jag låter honom skriva å lappen; nöttar dä inte, ska’ar dä inte å ha an kvar.” Svartkonstböcker har ofta blivit omtalade, men någon äldre sådan har jag inte lyckats komma över i Småland.

Vid uppteckning av läsningarna har jag först låtit min sagesman läsa en sådan för mig, varefter anteckning gjorts och sedan granskats genom jämförelse med den av honom ånyo upprepade formeln. Några ändringar av den sålunda erhållna texten har jag sedan aldrig tillåtit mig eller sökt framkalla genom fortsatta spörsmål.

Mot ormbett:

Ormen låg i ring på rot,
han bet Kristus i sin fot.
Det gör dig sveda och vånne.
Det skall jag bota med min hånne.
I tre heliga namn. Amen.
(Vånne = vånda, hånne = hand. Läsningen från Skirö socken, Östra härad).

Burman under askerot
stack vår herre i hans fot.
Det skall jag bota med min ånne
och stryka bort med min hånne.
Du ska inte lida ve eller vånne.
(Ånne = ande, andedräkt. Läsningen från Bäckseda socken, Östra härad).

Förbannad vare den, som kryper i gräset
och hväser och fräser,
som stuckit vår herre Krist i sin häl.
Detta stick skall försvinna,
som detta vatten skall förrinna.
I tre heliga namn. Amen.
(Signaren ger den ormbitne vatten att dricka. Läsningen från Alseda socken, Östra härad).

Att stämma blod:

Jesus gick sig över en kyrkogård.
Han stämde blod och läkte sår.
Din blod skall inte mer rinna;
din värk skall inte mer värka, svullna eller svida,
önskar jag i namn Gud Faders, Guds sons och Gud den heliga andes. Amen.
(Läsningen från Virserums socken, Aspelands härad).

Såsom Simeon och sankte Päar
drogo not uti en flod,
och som de stämde vatten,
så stämmer jag blod.
I Gud faders, i Guds sons och Gud den helige andes namn. Amen.
(Även på tre mil från den lidande kan man genom att läsa ovanstående bota honom, endast man känner hans namn och hemvist, eller om det är ett djur, dess färg. Läsningen från Lemnhults socken, Östra härad).

Vår herre Jesus Kristus
for sig ned åt hafsens djup
med elva apostlar.
Han gjorde väl,
han stämde blod,
han döfde värk.
I de tre heliga namn. Amen.
(Läsningen från Skirö socken, Östra härad).

Som synes - många shamanska inslag: handpåläggning, andedräkt, vatten, avståndsbot, magiska ord som anknyter till mytiska händelser i Drömtiden. Läsningen av formeln försatte både botare och patient i ett förändrat medvetandetillstånd. Kanske kan formuleringen ”for sig ned åt hafsens djup” beskriva en själsresa till undervärlden.

Signelser från Småland (3)

I vanliga fall är det ganska svårt att få del av den klokes vetande, synnerligen av läsningarna. Ett av skälen härtill är den gängse tron, att man genom att lära dem åt andra själv går i mistning av den hos dem inneboende övernaturliga kraften att bota; därtill kommer blygsel för det olovliga, som skulle finnas i dylika, och rädslan att bli åtalad. ”Förr i världen, då mor levde, och jag var ung, ville hon nog, att jag skulle lära sådant där, men jag hade aldrig lust; och nu har jag alldeles glömt bort det lilla jag då kunde, så det lönar inte, att han frågar mig efter några läsningar”, är ett av de svar, med vilka man oftast avspisas, då man som främling ber en klok lyfta på en flik av sitt vetandes isisslöja. Emellertid kan försöket löna sig utmärkt. Jag erinrar mig en liten händelse från mina vandringar i Östra härad, som möjligen i sammanhang härmed bör anföras.

Av flera personer hade jag fått anvisning på en gammal gubbe, som enligt allmänna tron satt inne med en stor fond av läsningar och dithörande vetande. Ett besök gjordes alltså, och under bemödande att vinna gubbens förtroende framförde jag mitt ärende. ”Då lärer han väl te doktare, kan jag tro?” sporde gubben. På mitt nekande svar fortsatte han: ”Vad vill han då med tocket, om han inte tänker bota folk och kräk?” Mitt försök att övertyga honom om, att jag antecknade såväl läsningar som vidskepliga föreställningar endast därför, att de kunde bli bidrag till historien om våra förfäders gamla tro, bemöttes med ett misstroget grymtande, liktydigt med: ”Av det där tror jag, så mycket jag vill.” Efter mycken underhandling och sedan han fått del av vad jag i läsningsväg hade antecknat, blev han slutligen medgörligare och lät mig veta, hur det går till att ”läsa bort” frostskador, ormbett, villarpaskott (= hastigt påkommen sjukdom), olet (= svinsjukdom) och att ”stämma blo”, men under försäkran vid varje meddelande, att detta också var allt han kunde erinra sig. Jag försökte till sist ett i vanliga fall osvikligt medel, penningar, men förgäves. Gubben hörde inte på det örat; och jag fick gå med den övertygelsen att ”fader Sven” – hans fullständiga namn var Sven eller Svente Lång – nog kunnat lämna flera värdefulla meddelanden, ifall han inte i mig sett en, som ville ta konsten från honom.

De föreskrifter man har att iaktta vid lärandet av en läsning är inte många. Jag har antecknat följande, som anses åtminstone för de viktigaste, om ens flera är att komma ihåg. Äldre bör lära yngre och endast åt en, i motsatt fall förlorar läsningen sin kraft; är det fråga om oskylda, inte besläktade, ska dessutom man lära kvinna och kvinna lära man; denna uppfattning delades synbarligen dock inte av den ovan omtalade Svente Lång, då han tog del av mina anteckningar; kraften av en läsning överflyttas från läraren till lärjungen, men endast till den, som först får lära. Vad åter användningen av läsningarna och därmed förknippade åtgörande angår, lämnar läsningarna själva inte sällan åtskilliga vinkar. Exempelvis må anföras en av de här nedan återgivna signelserna för ormbett, där man får veta, att signaren ska sitta på en jordfast sten, vifta med en spånten eller, enligt en annan läsart, med sin hand och blåsa med sin ”ande” på det sårade stället; att med handen stryka över den sjuke är även ett mycket vanligt botemedel. Läsningen bör upprepas tre eller nio gånger (1), och ofta bestäms, att man ska spotta lika många gånger, under det man läser. Vid botande av en del sjukdomar föreskrivs, att den sjuke ska ta plats på en jordfast sten, belägen antingen vid ett vägamot, där tre vägar möts, eller åt norr (2) från den sjukes bostad. Månsken likasom spott, malt, salt och vitlök (3) är utmärkta medel mot såväl sjukdomar som förgörelse, så även stål, videkvistar, ler, kol och vidbindetrådar (4) samt vatten och stundom mjölk. Ett drag, vilket genomgår nästan alla här nedan återgivna signelser, och vilket de äger gemensamt med våra fornnordiska och medeltida kväden av samma art, är den mytiska uppfattningen av sjukdomar och skadedjur. Bäggedera betraktas såsom personligheter, vilka signaren talar till, dövar och driver bort. I sammanhang med denna föreställning står även tron, att man utsätter sig för fara genom att nämna sjukdomar, skadedjur och även mytiskt tänkta föremål vid deras i skriftspråket vanliga namn. Läsningarna brukar i dessas ställe mycket ofta omskrivningar, angivande någon egenskap hos det man viter eller läser bort, sålunda: oron, den som kryper i gräset, satans huvudhår med flera i stället för orm; björnamman, för moderpassion; makt, för blod; nyttan, för mjölk och så vidare.

(1) Det mystiska tre- och niotalet möter oss ofta i Eddans hedniska sånger. Jämför Valans spådom, Den höges sång, Solsången med flera.
(2) Enligt heden åskådning var norr ett heligt väderstreck.
(3) I sången om Sigdrifa får Sigurd rådet att lägga en lök i drycken: ”jag vet att då varder dig aldrig mjödet blandat med men”.
(4) Vidbindetrådar, den del av varpen i en väv, med vilken början av väven fästs i vävstolen.

Signelser från Småland (2)

Om sättet varpå kloka Anna förvärvade sitt hemlighetsfulla vetande, finns följande berättelse. Hennes moder, som också ansågs ”veta litet mer än andra”, höll en dag på att koka en vit orm, vilken hon dragit fram under sin förstutrappa. Då gumman gått ut att skaffa bränsle och tillsagt dottern, då ett vanligt tolv års barn, att under tiden se efter grytan, råkade Anna att bränna sin ena hand av grytans innehåll och stack för att stilla svedan fingrarna i munnen. Mera behövdes inte. När modern en stund därefter kom igen, sade Anna: ”Vet I mor så underligt, rätt som jag satt här vid fyren, kom det för mig, att våran so går med tretton grisar, och de är vitplattiga alla tretton.” – ”Ja så”, svarade modern, som genast insåg, hur saken förhöll sig, ”du har inte kunnat låta bli vällingen; du får nu ta vid, där jag slutar, och nog får du en födkrok, så länge du lever.” Samma tradition, som för övrigt inte så litet erinrar om ett drag i sagan om Sigurd Fafnesbane, där han berättas genom en liknande händelse ha erhållit förmågan att tyda fåglalåt, upprepas även om kloka Stina. Om denna senare lever dessutom en mängd andra sägner på folkets läppar. Personer som ännu 1880 mindes henne, uppgav, att hon botade mestadels med läsningar, mätning och knytning, och att hon aldrig visade sig till något ont i sitt grannhälle, vilket med andra ord vill säga, att hon inte befattade sig med förgörelse och andra konster. Enligt annan sagesman skulle hon dock ägt en svartkonstbok och stått i förbindelse med onda makter. Samme meddelare berättade även, att gumman ständigt gick klädd i skinnpäls, och att hon, då någon ville tala med henne, hängde ett täckelse för sitt ansikte, därför att hon var så ”oansenlig”, att hon inte ville visa sig för folk. ”Skam” (= djävulen) hade nämligen en gång velat ta henne, men hur gumman svängde sig, fick han den gången endast hälften av hennes näsa.

Min sagesman berättade vidare, att Stina med sitt ord kunde stanna ett ök, så att detta inte kunde komma ur fläcken, förrän hon ville. En gång var dock denna hennes konst vanmäktig, emedan ökets ägare försiktigtvis satt ett stycke flygrönn i oket. Berättaren tillade: ”En besynnerlig kärring var hon i alla fall. Då hon var död, och hennes lik skulle föras till kyrkogården, skrek ugglan, ehuru det var ljusa dagen. Hon fick hederlig begravning, men någon klockringning fick hon inte, ty prästen hade veckan förut skickat klockorna till nya kyrkan, och Stina var den sista, som jordades i gamla kyrkogården. Om det är sant, att hennes lik togs över ringmuren och inte genom kyrkporten, när hon skulle begravas, kan jag inte med visshet säga, men ordet går så.”

Ett annat sätt att vinna klokskap är att förskriva sig till den lede själv, som enligt folktron ligger inne med allt slags hemlighetsfullt vetande. För att komma i personlig beröring med honom fordras endast, att man med sitt blod skriver sitt namn på en liten papperslapp och en torsdagsnatt sticker in denna i nyckelhålet på kyrkdörren samt därpå tre gånger motsols går kring kyrkan. Detta bör upprepas de två följande torsdagsnätterna. Sista gången kommer den anropade och frågar, vad den sökande önskar, samt ställer hela sitt förråd av läsningar och konster, sammanfattat i en så kallad svartkonstbok, till hans tjänst.

(Här ser vi tydliga spår av shamanism. Den täckelse som Stina hängde för sitt ansikte har stora likheter med völvornas sejdhuva. Det som här betecknas som ”den lede själv” är en kristen demonisering av völvornas och sejdkarlarnas andliga lärare i den icke-ordinära verkligheten.)

Signelser från Småland (1)

Texten Signelser från Småland ingår i Meddelanden från Nordiska museet 1897 och är sammanställd av Per Gustaf Vistrand som då var amanuens vid museets allmogeavdelning och museets bibliotekarie. Vistrand hade antecknat signelserna under resor i Småland åren 1879 och 1880 – i ett område och en tid med traditionell livssyn som ett viktigt inslag i vardagslivet. Vistrands inledande analytiska text innehåller många intressanta observationer och jag återger huvuddelen av hans text samt ett antal representativa signelser. Texten är uppdelad i sju avsnitt som publiceras på bloggen varannan dag. Jag har moderniserat stavningen i Vistrands egen text men inte i de magiska läsningarna. Här följer avsnitt 1.

Småland är kanske i högre grad än något av södra Sveriges andra landskap rikt på minnen av forntida religiösa åskådningar och fäderneärvda bruk. Orsaken får till en del sökas i landets avskilda läge, vilket hindrat en ny tids odling att göra sig gällande och undantränga den gamla; men smålänningens benägenhet för det övernaturliga och den vördnad, med vilken han betraktar och vidhåller hävdvunna bruk och seder, kan dock bäst förklara, att så mycket i synnerhet av gamla överlämningar, skrock, sägner och religiösa föreställningssätt ännu träffas hos honom.

Särskilt anmärkningsvärd är den mängd av så kallade signelser eller läsningar, vilka leva kvar i folkets minne, och medelst vilka allmogen på sina ställen än idag tror sig kunna bota sjukdomar och ormbett, stämma blod, fördriva skadedjur och så vidare.

De flesta av dem, för att icke säga alla, har en mycket ålderdomlig prägel, som ger anledning att hänföra deras uppkomst till en långt avlägsen tid. Våra sagor ger även stöd för en sådan uppfattning. Heid, den visa valan, sjöng enligt Eddan stark trollsång för Oden mot lön av halsguld och ringar, allfader själv manade henne ur sin grav med trolldomsdigra dödsgaldrar, och med runosånger kunde man bota sjukdomar, döva svärd, stilla storm och eld med mera dylikt. Samma uppfattning av det talade ordets makt spåras även i våra medeltidsvisor och uttalas oförtydbart i landets äldre domböcker. Allmogen vet naturligtvis inte mycket om detta. I regel har de, hos vilka här nedan meddelade läsningar upptecknats, lärt dem av far eller mor och dessa i sin ordning av förfäder, så långt de minns, eller av någon finlandsgubbe eller finlandsgumma under ”den stora ofre’n”.

Personer, som äger ovan antydda kunskaper, sägs vara kloka. Oftast är det gamla kvinnor, som känner läsningarna och de sympatiska kurerna. Stina i Karlshult, som 1853 dog i Hjälmsryds församling i Västra härad, och kloka Anna, som bodde någonstans i södra Kronobergs län, var sådana gummor, vilka på sin tid stod högt i rop för sin klokskap och av den yngre folkdiktningen gjorts till snart sagt mytiska personligheter, kring vilka hon hopat sagodrag från vitt skilda tider.

Folktro i Nederkalix 1927 (3)

Personer som var maktbegåvade, seende eller mångkunniga hade ofta fått sina förmågor genom någon sorts kontakt med de dödas sfär. Med Per Hedmans ord: ”Seende kunde vem som helst bli, t ex genom att torka sig i ögonen med bårdukar eller genom att titta under likkistan.”

”De avlidnas andar kallas stundom ’dödfolk’. Enligt beskrivning som jag fått äro de småväxta av ungefär en meters längd, ha ingen egentlig form utan se ut som slöjor. Somliga ha huvud, andra äro utan. Vidare ha de vit klädnad, om de dött saliga; svart om de dött osaliga.”

”Den som är synande kan ibland möta så fullt av dödfolk att han måste gå rakt igenom dem. De vika då åt sidan och lämna rum. I synnerhet samlas dessa på kyrkogårdar, vid likkistor, i hus där någon håller på att dö osv. Ofta skrämmer de hästar och kor och hindra dem från att komma fram. De båda då någons död.”

En av Hedmans namngivna källor, folkskollärare Eriksson i Vånafjärden berättar om hamnföreställningarna i hembyn Ryssbält:

”Hamnen är människans andliga dubbelgångare, som följer henne under livstiden, men som även kan visa sig efter människans död. Vidare kan hamnen avlägsna sig från den levande människan och uppenbara sig för någon. När hamnen av någon levande visar sig, anses det att den antingen bådar olycka eller också att man snart kommer i beröring med dess ägare.

Ett mycket vanligt uttryck är också, då man möter någon helt oväntat: ’Är det du eller din hamn?’

Visar sig hamnen efter någon död, t ex när man är ute på sjön i hårt väder, betyder det att man är i stor livsfara och man bör då vara på sin vakt.”

”Hos löjtnant Kants föräldrar på Johannesberg i Kalix (1860-talet) hade en dräng dött. Sedan liket blivit svept och inflyttat i ett uthus, hände en klar månskensnatt att den döde kom till en man, som bodde i gården intill, och visade sig för honom. Med ett drag av smärta hade vålnaden fört handen mot sin hals, liksom om den ville dra ut något föremål, som fastnat där. Strax därpå försvann synen. Husbondfolket blev genast varskott om händelsen och man lät undersöka liket. Det visade sig då, att vid svepningen en knappnål hade blivit instucken i halsen på den döde. Nålen avlägsnades och den döde spökade inte vidare.”

Hedman rapporterar om landan, landrået som anses uppträda som en liten rödklädd gumma, i djurgestalt, som en hund eller en vit fågel eller helt utan gestalt. Hon var än illasinnad, än välvillig. Det gällde att inte äta av landans mat, för då kunde man bli landtagen och försvinna från den ordinära världen.

Den 84-årige Enbom i Målsön filosoferar inför Hedman om tro och tvivel när det gällerupplevelserna av det fördolda: ”Världen har inte förändrat sig någonting, utan allt vad vi trodde på och såg med våra egna ögon, såsom landan, sjörået och andra övernaturliga väsen, kunna inte ha försvunnit, utan måste ännu finnas kvar. Att de inte numera visa sig beror väl på att människorna inte längre tro på dem eller bry sig om dem, men förr fingo vi se dem och kommo jämt i beröring med dem.”

Alltså: rent shamanska föreställningar och insikter så sent som 1927.

Folktro i Nederkalix 1927 (2)

”Att stilla blod vid sår, näsblödning och dylikt har varit ganska vanligt”, skriver Per Hedman i sin uppsats från 1927 och fortsätter: ”Blod kan ställas både på nära håll och långt håll. Detsamma gäller värk.”

”Somliga botare var särskilt maktbegåvade, berömda och kända inom stora områden.” Att vara maktbegåvad innebar att ha förmågor utöver det vanliga på många områden – förutom att bota sjukdomar kunde maktbegåvade personer också leta reda på drunknade personer och söka upp tjuvgods.

Bland de metoder som Hedman nämner är användning av stål (för det mesta i form av en kniv) och det heliga tretalet samt överföring av sjukdomar till så kallade värkträd eller kyrkogårdsmull:

”Står man t ex på en plats och det plötsligt börjar göra ont och värka någonstans i kroppen kallas detta jordskott. För att upphäva det onda tager man en kniv, som strykes i en rundel tre gånger motsols kring det onda stället.”

”Man kan även mot jordskott taga jord från kyrkogården till låns och trycka den mot det sjuka stället eller blanda den med vatten och gnida. Härvid är det viktigt att man sedan återställer jorden till kyrkogården, ty annars får man jordskottet själv.”

”Från Börjelsbyn berättas om en klok gubbe, att han för att igenskaffa ett stulet lås frammanade andar. Tjuven tvingades därigenom att återställa låset. Men gubben själv blev så hårt ansatt av andarna, att han måste tillkalla en annan klok, med vars hjälp han lyckades driva bort dem.”

I morgon avslutas utdragen ur Per Hedmans uppsats med uppgifter om hur en kunde bli seende, skifta hamn och umgås med de dödas andar.

Folktro i Nederkalix 1927 (1)

Sommaren 1927 intervjuade Per Hedman människor i Nederkalix socken om gammal livssyn. Det resulterade året efter i en uppsats för studier i religionshistoria som förblev opublicerad. Senare, 1949, gav Nederkalix sockens hembygdsgille ut en bok av Hedman med titeln Folktro från Nederkalix socken. Den opublicerade uppsatsen från 1928 ingick i mitt researchmaterial inför boken Blodstämmare och handpåläggare och häromdagen träffade jag ”av en slump” på detta material igen. Nu lägger jag ut några godbitar ur uppsatsen på bloggen så att fler kan få nytt av dem.

Detta är del 1 av 3 som handlar om formler, magiska läsningar och hur en kan skydda sig själv och sin boskap mot det onda:

”Ehuru läsningen hade stor betydelse, var den dock inte alltid nödvändig utom i sådana fall, då sjukdomen tänktes ha en rent övernaturlig orsak. Man måste då vara på sin vakt mot den onde själv, som kunde göra djuren skada, mot landrået, mot elaka människor, som blott behövde kasta sina blickar på djuren för att därmed göra dem ont.”

För att skydda djuren mot ont och från att ”hemsökas av djävulen” kunde en trycka in lite kvicksilver i ladugårdsväggen eller hänga en lie på väggen.

Om korna reds av maran skulle en tre gånger motsols gå med eld runt korna.

Eld och stål, gärna i kraftfull kombination, är en otroligt gammal tradition som går långt tillbaka i förkristen tid. Och det gäller också flera av de följande exemplen på metoder mot ont:

En häst eller ko kunde också tryggas genom att en backade dem in i ladugården; genom att motsols tre varv strö tre nävar salt och mjöl runt djuret; genom att ge en brödbit med egen svett till djuret att äta; genom att bygga in mynt i ladugårdsgolvet eller genom att låta korna gå över stål vid betesgång. En ko som hade kalvat kunde en skydda genom att gå runt den tre gånger motsols med en glödande sticka.

Som synes är det heliga tretalet högst levande i de traditionella bote- och skyddsmetoderna i Nederkalix för mindre än 100 år sedan.

I morgon fortsätter utdragen ur Per Hedmans uppsats med metoder mot blödningar och värk med mera.

Sejdare och völvor för yttrandefrihet

Andlig skolningsväg i ny bok av Jörgen I Eriksson

Recension skriven av Eta Christensson för nättidningen Naturtro.

I många tusen år har människor levt här i Norden. De har haft sin världsåskådning, sin syn på människan och hennes uppgift i världen. De har sökt visdom, de har gått en andlig skolningsväg. Men om den skulle vi ingenting veta om inte kristna munkar på 1200-talet, eller tidigare, hade nedtecknat den visdomsskatt som bevarats i muntlig tradition. Det var så den så kallade Poetiska Eddan kom till, den som är föremål för Jörgen I Erikssons senaste bok Eddans dolda visdom.

Jörgen I Eriksson, författare, runmagiker och traditionsbärare inom nordisk shamanism, är känd i en stor läsekrets för sina böcker om samisk och indiansk visdom. Med den bakgrunden är han väl lämpad att ta sig an den Poetiska Eddan. Han bygger sin tolkning på tre olika översättningar från isländskan men använder sig även av shamanska metoder som trumresa, utesittning och rundragning. Han framhåller att Eddans dolda visdom är en av många möjliga tolkningar och uppmanar läsaren att själv utforska de gamla myterna.

Eddans dolda visdom bjuder på flera aha-upplevelser. Det jag finner intressantast är den nytolkning som författaren gör angående kvinnornas plats och betydelse. Han gör upp med  den gamla patriarkala tolkningen av Edda-världen, där kvinnor är bifigurer som endast passivt deltar i männens kamp för överlevnad. Odens Valhall har utmålats som en plats där modiga män övar sig i strid, äter fläsk och dricker mjöd. Jörgen I Eriksson frammanar istället en bild av visdomstörstande andliga krigare av båda könen som lever av vatten, luft och eld, som i en ”andlig bastu” som ger andlig näring. Han menar att myterna ofta ”handlar om hur kvinnor initierar män”. ”Det är kvinnor som undervisar män om runor och galdrar och det är kvinnor som bjuder män att dricka visdomsmjöd ur framsträckta dryckeshorn.”

Boken tar upp flera sådana exempel. En scen med skön symbolik är den där Oden djupt inne i berget firar bröllop med jättedottern Gunnlöd och i bröllopsgåva erhåller visdomsmjödet. Ett annat exempel är Sigurd Fafnesbanes möte med Sigdrifa uppe på ett högt berg. Hon ger honom tillsammans med mjödet kraft, läkedom och kunskap om galdrar och runor.

Men Jörgen I Eriksson är inte bara ute efter att bjuda in kvinnosläktet till delaktighet. Han menar att myternas möten mellan män och kvinnor djupast sett är något som sker i vårt inre, där det manliga och det kvinnliga samverkar i ett evigt växelspel. Det är en initiation det handlar om, ”där manlig och kvinnlig energi förenas och därigenom transformeras till något högre”.

Det finns en hel del talmagi i boken. För att förstå den är det bra att ha läst Erikssons bok om Runmagi och shamanism, där han redogör för varje runas talvärde. I Eddans dolda visdom visas hur genomtänkt den urgamla mytkompositionen måste vara, då innehållet i verserna ofta talmässigt stämmer överens. Sigdrifa förklarar hur runorna kom till och räknar upp 24 olika sätt, vilket påminner om att den äldsta runraden har just 24 runor. I boken finns flera andra exempel som borde göra en talmagiker fascinerad.

Ett särskilt kapitel ägnas Loke, den ständiga trickstern som är invånarna i Asgård till både nytta och skada. Han är Odens ”blodsbror” och skugga, och kanske är han även vår skugga, psykoanalytiskt sett?   Jörgen I Eriksson frågar sig om det är möjligt att på ett shamanskt sätt samarbeta med Loke och kommer fram till att det är bäst att undvika honom. Lokes egenskaper är ”helt enkelt inte eftersträvansvärda för den som söker andlig utveckling”. Risken finns här att Erikssons slutsats istället verkar lockande och utmanar den ständigt kunskapstörstande shamanlärjungen, som givetvis själv får ta konsekvenserna.

Eddans dolda visdom har skrivits i syfte att lyfta fram en urgammal andlig kunskapsväg. Dess verser kan fungera som ”portar” till den andliga världen, den som Jörgen I Eriksson kallar Drömtiden. De kan sjungas eller reciteras, och den värld de berättar om kan göras till mål för olika typer av själsresor. Eriksson betonar att den kunskap vi därigenom kan uppnå inte främst handlar om hur livet levdes förr, utan hur vi kan och bör leva det idag. Var och en kommer att göra sina egna Edda-tolkningar, vilket inte hindrar att slutresultatet kan bli ett tillstånd av harmoni och balans, detsamma som ”att tänka och vandra i skönhet”.

Nya boken: Eddans dolda visdom

Nu är min nya bok klar – Eddans dolda visdom (norrshaman 2014). Avsikten är att göra Eddans esoteriska kunskap tillgänglig för alla som vill vandra en andlig väg fylld av skönhet, harmoni och balans. Även i det tjugoförsta århundradet kan Eddans sånger fungera som portar in i det som brukar kallas den icke-ordinära verkligheten, det fördolda eller Drömtiden.
Sångerna i Den poetiska Eddan innehåller gåtfulla och spännande mytiska berättelser sprängfyllda av dold andlig kunskap, som det är möjligt även för oss idag att finna och avkoda. Det är kunskap inte bara om den yttre världen och dess skapelse utan också om våra inre världar, våra personligheters födelse, död och transformation och olika vägar att nå visdom.
Vi kan ta del av den dolda visdomen genom att sjunga fram berättelserna, på liknande sätt som de ursprungliga heliga varelserna sjöng fram världen i begynnelsen, ”arla i urtid”. Ett annat sätt att ta del av myternas visdom är att göra själsresor med hjälp av olika trådar i berättelsernas väv. Det kan ske genom att recitera myten högt eller för sitt inre i kombination med någon lämplig metod för att förändra medvetandet, t ex trumning. Det är ett sätt att få del av mytens inre väsen, dess essens och dess esoteriska kunskap. Mina tolkningar grundar sig i en shamansk ”läsning” där jag kombinerat själsresor med djup begrundan och divination med hjälp av runor.

När vi idag försöker avkoda de dolda budskapen måste vi inse att avkodningen kan leda till olika resultat beroende på vem som gör den och vilka mentala filter som tolkningen passerar genom. Myterna talar till olika läsare på olika sätt och det går inte att fastställa några oomtvistliga och slutgiltiga tolkningar. Myterna har sin egen dynamik som möjliggör ständigt nya upptäckter och insikter.
Eddans dolda visdom är inte en bok om hur sångerna användes förr eller vilken kunskap de innehöll då. Det är en bok om hur ny kunskap kontinuerligt kan utvinnas ur myterna och hur dessa sånger kan användas idag och framöver. Det är sedan upp till var och en att göra sin egen Eddatolkning och komma fram till hur en själv kan införliva dessa mytiska kunskaper i sitt eget liv.
Eddans dolda visdom är en häftad bok på 85 sidor som kan beställas direkt av mig på mejladressen jorgen.i.eriksson@bredband.net. Priset (inklusive frakt) är 180 kr. Mer info om boken och norrshamans övriga böcker finns på min hemsida.