Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

måndag 26 april 2010

Att bo på sin heliga plats

Vi har funnits på denna plats sedan urminnes tider - långt innan historien började skrivas. Och vi bor fortfarande i denna by som vi betraktar som helig. Den förklaringen möts man av när man besöker Taos Pueblo, som ligger alldeles utanför staden Taos i norra New Mexico.
Byn är upptagen på Unescos lista över levande världsarv och man får betala en avgift för att få gå runt i pueblon. Vill man ta bilder kostar det tio dollar extra för kameran med stränga anvisningar om att inte fotografera byinvånare, kyrkogården eller inne i kyrkan.
Det är en katolsk kyrka det handlar om. Den är byggd i adobe - lera, halm och vatten - precis som de övriga traditionella två- och trevåningshusen i pueblon. Varje år måste adobefasaderna underhållas för att husen ska stå emot det hårda klimatet. En del hus i den traditionella pueblon används inte längre som bostäder utan som verkstäder och butiker av pueblons många skickliga hantverkare.
El och vatten får inte dras in i husen - dricksvattnet hämtas från floden som strömmar genom pueblon med fint rent vatten uppifrån Blue Lake i de höga bergen ovanför. Det var via Blue Lake som taos-indianerna kom in i den här världen och sjön anses därför förenad med en alldeles särskild andlig dimension. Sedan några decennier och efter lång kamp har taosinvånarna också exklusiv rätt att vistas i och använda området runt sjön.
Tre fjärdedelar av invånarna sägs vara katoliker men det betonas samtidigt att den traditionella andligheten genomsyrar vardagslivet till 100 procent. Inne i kyrkan tar det sig uttryck i att Madonnan i grön klänning - Lady of Guadaloupe - intar den centrala platsen omslingrad av majs och bönstänglar, medan Jesus förpassats åt sidan. Madonnan har helt enkelt smält samman med Pachamama, Moder Jord.
Delar av det rituella livet, som vissa kollektiva majsdanser, är öppna för åskådare, medan byn kan vara helt stängd för besökare vid andra ritualer. Mycket av den andliga verksamheten sker i Pueblos underjordiska kivar, som ligger i förbjudet område för besökare som mig.
Själva anser taos alltså att de bott på denna plats sedan Drömtiden och det är historiskt belagt att de gjort det i minst 1 000 år. Inte underligt då att de betraktar hela pueblon som en helig plats. Helt följdriktigt också eftersom deras världsbild innebär att de lever sin andlighet. Vardagsaktiviteterna utförs på ett heligt sätt, som en medveten beståndsdel i Det Stora Kretsloppet, ja som en sorts bön eller ceremoni.
Taos Pueblo är en av de sista anhalterna på min USA-resa. Några mil norröver passerar jag för andra gången på två veckor Blanca Peak, den östra väktaren över navajoernas land, Diné Bikeyah. Jag kliver ur bilen och tar några foton på det i dag snögnistrande berget. Just då lyfter en vråk på uppvindarna alldeles bakom mig. En cirkel har fullbordats.