Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

onsdag 14 april 2010

Naturen visar sin styrka

Att sitta instängd i en flygplanskropp i sammanlagt 12 timmar på en yta ungefär lika stor som en värphönas kan ge upphov till många civilisationskritiska tankar. Kritiken skärps dessutom lätt efter några timmars väntan och transferförflyttning på storflygplatser som Chicago och Denver.
Hur kommer eftervärlden att betrakta dessa megaanläggningar som breder ut sig över ofattbart stora ytor? Som monument över vår tids härskande elit? Eller som medelstora städer dygnet runt bebodda av flygindustrins tusentals flitiga arbetare? Städer med ett eget liv, men utan en övergripande story om varför man gjorde allt detta?
På flygplatsen i Denver finns numera en förarlös tunnelbana som fraktar resenärerna mellan terminalerna och till bagageutlämningen och vars ankomst till hållplatserna signaleras med ett fränt rockriff. Ändå gör sig naturen påmind även på denna den mest onaturliga plats. Bredvid några av hissarna kan man se en reglad dörr med texten “tornado shelter”, alltså skyddsrum för virvelstormar. Naturens kraft är fortfarande mycket större än människans.
Det blir jag också varse när jag i bil kör söderut från Denver mot Santa Fe. Mil efter mil breder prärien ut sig med Klippiga bergen och Sangre de Christo i fonden till höger. Detta landskap är stort, det är storslaget och det är mäktigt. Dess mäktighet får flygresans obehag att sakta tona bort för att ersättas av en sorts harmonisk bävan. Här är människan liten och horisonten stor. Det blåser kraftigt från sydväst. Sliter i bilen och skickar upp buskar och annan bråte på vägen. Här och var piskar vinden upp stora moln av sand och jord, speciellt där någon bonde dristat sig till att plöja den känsliga marken. Här kan man med egna ögon se matjorden blåsa bort. Präriens ekosystem tål helt enkelt inte konventionellt jordbruk.
Längs en stor del av vägen tycks extensivt kreatursbete vara den vanligaste aktiviteten på prärien och det är säkert något som ekosystemet klarar. Här och där ser man små bondgårdar kura bakom en kulle eller i en träddunge. Många har övergivits, står i fullt förfall och håller på att återtas av naturen. Jag tänker: Huga, att bli fast härute under vinterns snöstormar!
Blanca Peak, väktaren i öster till navajoernas land - Diné Bikeyah - visar sig från sin mest imposanta sida mot en klarblå himmel (se bilden ovan). Just när jag tagit bilden slår en vråk ett byte i gräset mellan vägbanorna bara några meter bort. För mig ett tydligt budskap från Moder Jord. En tillfällighet säger kanske ni. Men i ett tänkande som använder sig av paradoxer sker inget (eller allt) av en tillfällighet.