Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 25 april 2010

Att dansa världen i balans

Att dansa kan vara ett sätt att berätta en historia från Drömtiden. Det kan vara ett sätt att framföra en bön till Det Stora Kretsloppet. Det kan vara ett sätt att tacka Moder Jord för skörden. Och det kan vara ett sätt att balansera tillvarons ljus och mörker - såväl inom som utom oss.
Jag har nu haft förmånen att få se White Mountain Apache Crown Dancers vid ett framträdande på Indian Pueblo Cultural Center i Albuquerque och det var något av det mäktigaste jag varit med om. De sex unga männen som dansade var till hälften vitmålade, till hälften svartmålade, men i det svarta fanns vita områden och vice versa och olika symboler för de fyra riktningarna. Över huvudena hade de svarta huvor och ovanpå dem stora hornliknande träkonstruktioner (crowns), som var bemålade med en massa olika symboler. I händerna bar de olika korsliknande träkäppar. På ryggen och armarna hade de instuckna tallkvistar och runt fötterna olika rasselband. Samtidigt som de dansade utstötte de märkliga gutturala läten och några av dem använde brummare.
Dansarna ackompanjerades av en grupp på drygt tio apachemän i stora cowboyhattar som envetet bankade på sina trummor och sjöng otroligt kraftfulla sånger. Ibland gjorde dansarna utfall mot publiken och jag kan tänka mig att de kan te sig rätt skräckinjagande i skymning eller i mörker. Hela den audiovisuella upplevelsen var så mäktig att nackhåren reste sig och tårar trängde fram i ögonen. Kort sagt: jag hamnade i extas, även om jag lyckades hålla mig kvar på stolen.
Danserna höll på i nära en timme med olika turer, rytmer och sånger utan att några förklaringar gavs, men en hel del kan man lista sig till. Vad dansarna gjorde var att viga samman mörkt och ljust i sina kroppar och med sina rörelser. De dansade fram en balans mellan konstruktivt och destruktivt, mellan kvinnligt och manligt, mellan ljus och mörker, dag och natt, sommar och vinter, liv och död. Att de hade huvor över ansiktet var för att de personifierade heliga varelser . Maskerna är ett sätt att visa sin ödmjukhet på - man är ju bara ändå en människa - och ett sätt att skydda sig för den enormt starka energi, som är förknippad med det heliga. Dansen är ett sätt att bidra till att skapa harmoni och balans i världen.
När jag lämnade kulturcentret blev jag passerad av en grupp storvuxna unga indianer i t-shirts och shorts. Det som stack fram av armar och ben var svart- och vitmålat. Det var dansarna! Måtte de fortsätta dansa många år ännu!