Allt är nytt – hela tiden nytt

Det gamla förbundet mellan människa och natur grundades på mytiska och religiösa föreställningar som smulades sönder av den västerländska vetenskapliga revolutionen. Nu har dock denna vetenskap i sig nått därhän att den själv har upptäckt den transcendenta verkligheten och därmed banat väg för ett nytt förbund mellan människa och natur.

Så skulle en kanske kunna sammanfatta huvudlinjen i Lothar Schäfers bok In Search of Divine Reality: Science as a Source of Inspiration (The University of Arkansas Press 1997). Schäfer som under lång tid varit professor i fysikalisk kemi vid universitetet i Arkansas gör en djupdykning i kvantfysikens omskakande genombrott, som enligt honom själv alltså bör leda fram till ett nytt transcendent tänkande med djupt andliga dimensioner. Boken är väldigt akademiskt skriven och hårdfjällad för oss icke-fysiker, men väldigt tankeväckande. Dock bör den ses som ett preludium till Schäfers senare och mer lättillgängliga bok Infinite Potential som kom 2013 och som jag tidigare recenserat här. Så, den som vill få grepp om Schäfers tänkande ska nog primärt läsa Infinite Potential.

Enligt Schäfer visar kvantfysikens genombrott att universum är icke-lokalt, dvs att händelser i en del av universum ögonblickligen och snabbare än ljuset kan påverka förhållanden även långt borta, att universum är gjort av något icke-materiellt (mind-stuff), att människors medvetande är direkt sammankopplat med ”universums medvetandelika bakgrund” (the mind-like background of the universe), alltså en sorts universellt medvetande, att grunden för den materiella världen är icke-materiell, men att även allts minsta beståndsdelar (vågor eller partiklar beroende på hur vi mäter och observerar dem) har ”medvetandeliknande egenskaper” (mind-like properties), alltså en sorts proto-medvetande, att mänsklig moral kommer ur universums medvetandeliknande bakgrund, att vi via vårt medvetandes antenner får vägledning från universums djup, att vi har andliga behov eftersom universums natur är andlig. 

”Upptäckten av kvantvärlden har varit en källa till djup insikt i verklighetens natur, och många forntida idéer har fått en ny mening och oväntad betydelse”, skriver Schäfer.

Han gör främst en genomgång av vetenskapsteoretiska och filosofiska idéer (inte mytiska och religiösa) och kommer fram till att de hade en sorts förkunskap om det som kvantfysiken långt senare skulle komma fram till. De är inte korrekta om vi tar dem bokstavligt eller ordagrant men innehåller ändå en sanning (not correct when its archaic form is taken verbatim, but containing a truth nevertheless). Det är ju vad jag själv kommit fram till när det gäller t ex våra egna förkristna myter; de innehåller fragment av och potential till mer fullkomlig kunskap men behöver självfallet vidareutvecklas, nytolkas och anpassas till den nivå som universum befinner sig på idag. 

Schäfers resonemang om skillnaderna mellan det gamla och det nya förbundet med naturen känns väldigt givande. Det gamla förbundet är obsolet och behöver ge plats åt det nya förbundet, baserat på kvantfysikens genombrott. Här ser jag klara paralleller med Carl Johan Callemans tolkning av Maya-kosmologins nio skapelsevågor (min recension av Callemans The Nine Waves of Creation finns här. Den nionde vågen, vars hologram innehåller det som Calleman kallar enhetstänkandet, aktiverades först 2011. Det är först i och med dess aktivering som fullständig kunskap är möjlig. Idag kan vi veta. Och som jag ser det är utharkens runsystem ett av de bästa dynamiska verktygen för att kunna läsa av den kosmiska klockans tickande. Som Schäfer skriver: ”Universum är ett nätverk, inte ett urverk” (The universe is network, not clockwork). 

Kvantfysikens insikt i att universum är icke-lokalt och att påverkan kan ske ögonblickligen över enorma avstånd banar väg för en vetenskaplig förståelse av vad verklig magi är och vilka dess möjliga effekter kan vara. Samtidigt är jag ense med Schäfer om att förbundet med naturen och med kosmos måste nyskapas utifrån nya insikter om alltings essens. Magi behöver finna nya former för att vara verksam. Eftersom fullkomlig kunskap numera är möjlig och vi därmed kan bli det som Castaneda kallade otadliga andliga krigare (impeccable warriors) behöver vi inse att även om det ryms viktig kunskap i gamla traditioner så behöver de överskridas och transformeras. Allt fast förflyktigas; allt blir ständigt nytt. Och som Schäfer betonar: att sträva efter att leva i enlighet med universums ordning leder till ett autentiskt liv som leder till ett förbund med universums medvetandeliknande grund och möjliggör ett liv i harmoni med naturen, något han kallar det goda livet. Visst är detta ett hoppfullt och kreativt perspektiv i dessa mörka tider!

Heimdall, Odin and the Nine Waves of Creation

Myths constantly need to be decoded and reinterpreted so that we shall be able to retrieve new knowledge from them – new knowledge which is continuously being created by the great cosmic dance and thrown into the molds of the old myths. Everything is in constant state of movement and change - and so is the essence of the myths. Rereading Carl Johan Calleman’s seminal book The Nine Waves of Creation led me into the following contemplation: Do these insights exist in a fragmentary form in the pre-Christian myths, insights created from an alchemical coalescence of the cosmologies of the Mayan calendar and quantum physics? It does! – and this leads into an expanded interpretation of some truly archaic themes that concern Urvölvan, Heimdall and Odin. 

In his book, which I have previously reviewed in Swedish on this blog Calleman points out that the very number nine recurs in many original myths from across the world. There seems to have existed a rudimentary, or maybe better said intuitive, understanding that the world has been formed by nine different impulses, which qualitatively speaking are very different. In the Nordic tradition we have the myth of the world tree Yggdrasil and the nine worlds that are connected to, or maybe rather interwoven with the world tree. In the first song of the poetic Edda Urvölvan (the original female seer) has the following to say: 

I, born of giants, remember very early
those who nurtured me then;
I remember nine worlds, I remember nine giant women,
the mighty Measuring Tree down below the earth.

Calleman sees what he calls the Tree of Life – somewhere close to the center of the universe – as the sphere that all the creative impulses, both on a macro and a micro level, have emanated from. The Tree of Life is thus a sort of a cosmic matrix for everything that ever was and is: as above, so below; as inside, so outside. The question is now if the nine worlds in the Nordic tradition correspond to the nine creation waves that has brought the world forth. There does not seem to be a total conformity between the two, but common elements do exist and in this case there also exists a chronological order of the Nordic “worlds”, even if it is not a question of a hierarchical order. 

Eight of the worlds, which I would rather call spheres, can be combined into pairs and thus exist in a complementary and at the same time contradictory relationship to each other. They are polarities that mutually condition each other. The two oldest spheres are the cold and the heat, which from the Emptiness (Ginnungagap) bring forth the very first being, the androgynous giant Ymer (= the roaring, the rambunctious). The Cold = Nifelhem, the Heat= Muspellhem. The third sphere, which then takes the shape of Ymer is Jotunhem, which is balanced by Vanahem, the domain of fertility. The next pair in this chronological tale about cosmic creation is Helhem, the sphere of death, and Asgård, the dimension of the heavenly gods. Then follows Svartalvhem and Ljusalvhem, the life-generating forces of the earth and the air, and finally we have Mannhem, the sphere of the humans. What we are looking at here is a cosmic as well as a planetary and inner process of evolution. 

If we analyze the correspondence of the nine Nordic worlds with the nine waves of creation described by Calleman by means of the runic system of the uthark and in particular consider the numerological magic we arrive at the following highly interesting result: Nifelhem = Iss, which is rune no 10, Muspellhem = Ken with the numerical value 5, Jotunhem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) and Mannhem = Madr (19). The sum of these becomes 109. If we reduce this to a single digit number we get 1+0+9= 10, which in turn becomes 1+0=1. Rune no 1 is Ur, which represents the origin, the beginning and the creative, constructive primordial power. This seems to indicate that the myth about Yggdrasil and the nine worlds implies a creation story, which is consistent with the nine waves of creation of Calleman.

A character, which is strongly connected with this creative cosmic process, is Heimdall – the divine being which drank from the well of wisdom in exchange for one of his ears and thus had been endowed with a supernatural hearing and as a result had taken the place of guardian at the gate of the Dreamtime. Heimdall has been interpreted as a personification of the World Tree or the World Pillar and has a counterpart in Sapmi cosmology in the character called Veralden olmai, the man of the world or the worlds. That Heimdall indeed is the man of the worlds becomes clear from the Edda song about Hyndla. 

One was born in bygone days,
with enormous power of the sons of men;
then nine women gave birth to him, to the
spear-magnificent man,
daughters of giants, at the edge of the world.

Gialp bore him, Greip bore him,
Eistla bore him, and Eyrgiafa,
Ulfrun and Angeyia,
Imd and Atla, and Iarnsaxa.

One was born greater than all,
he was empowered with the strength of earth;
he is said to be the wealthiest of princes,
closely related to all the families. 

In the Edda of Snorres it is said about Heimdall: ”He is called the white god. He is big and holy. Nine virgins, all of them sisters, gave birth to him as a son.” A fragment from Heimdallsgaldern is also given there: 

I am the child of nine mothers,
I am the son of nine sisters. 

This song also exists in a more complete version: 

You are Heimdall, white among Asar,
high and holy and great.
Amazingly born in earliest days.
Man with mothers nine,
son of sisters nine. 

The mothers of Heimdall may simply be the nine waves of creation. That they are described as sisters is in order to point to the organic connections between the waves of creation. They have a common origin and are intimately connected, even if they carry different qualities, or better said potentialities. The nine waves bring forth Heimdall as a representative of the world in its totality. In this myth there is also an evolutionary chronology inscribed. 

Acording to Calleman the three last waves of creation were activated in the years 1755, 1999 and 2011. How did people more than a thousand years ago know that there were actually nine waves when only six had been activated? This is undoubtedly a question which complicates the analysis, but maybe people leaning towards esoterics felt a kind of pre-waves (as Calleman talks about) or they simply had a prophetic intuition about the cosmic dynamics – maybe attained by using runes as a means of divination. In contrast, it seems fully clear that it is only after 2011 that we are able to gain a more complete understanding of the nine waves of creation as well as the nature of the world and thus also possible ways towards bringing peace, harmony and balance. For this, there was an intuitive understanding already when the old myths were told, which emerges for instance from the initiatory rite of Odin at the World Tree. 

In Odins own words in Havamal: 

I know that I hung on a windy tree,
nine long nights,
wounded with a spear, dedicated to Oden,
myself to myself,
on that tree of which no man knows
from where its roots run.

No bread did they give me nor a drink from a horn,
downwards I peered,
I took up the runes, screaming I took them,
then I fell back from there. 

Then I began to quicken and be wise,
and to grow and to prosper;
one word found another word for me,
one deed found another deed for me.

Consequently it is only after the ninth night (read the ninth wave), that complete knowledge is possible. This is potentially present in all of creation for whoever makes oneself receptive. It did not exist in a complete form when these myths were narrated or written down and it only existed as a premonition or pre-wave when CG Jung developed his thoughts about the collective unconscious and synchronicities, or when Carlos Castaneda and Michael Harner wrote their texts about the path of the shaman in the 70-ties and 80-ties. This may explain why these groundbreaking authors chose individualist positions. Their stances are today completely insufficient, but they should be recognized that they have opened doors for us to acquire new knowledge. They were however not themselves capable of entering these doors, but yet made it possible for us to do so at this later point and then transcend their limitations. Today all necessary knowledge exists for us to be able to create peace and harmony and as a result it falls upon ourselves and those living today to do so. And this can only be the result of shared views and not in the form of spiritual ego trips. Carl Johan Calleman has realized this and through this he has made a very significant contribution to the world. As he himself writes as the final words of The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. 

(Translation from Swedish by Carl Johan Calleman. The quotes from The Poetic Edda are from the translation by Carolyne Larrington (2014).)

Den tredje uppmärksamheten

En rundivination som jag gjorde efter en ceremoni ledde till att jag började läsa om Carlos Castanedas Örnens gåva. Många år sedan sist. Anledningen var primärt att jag ville fördjupa mig i frågeställningen om medvetandets möjlighet att överleva den fysiska döden. Den här gången upplevde jag boken som tämligen trist med mycket svammel och dödkött men den rymmer, liksom Castanedas övriga böcker, även en del glimrande avsnitt.

För att sätta in läsaren i Castanedas resonemang ska jag kort rekapitulera vad Örnen är för något. Den beskrivs som ”den makt som styr alla levande varelser … inte för att den är en örn eller har något med en örn att göra, utan därför att den för den seende framträder såsom en omätlig kolsvart örn. Vilande i upprätt ställning, så som örnar brukar sitta, når den upp i oändligheten.”

Alltså: någonstans mitt i kosmos finns en kraft som allt utgår ifrån och även återvänder till. Om vi ska ge detta en uppdaterad analys kan vi se paralleller med begrepp som det mytiska Ginnungagap, Carl Johan Callemans kosmiska livsträd, David Bohms Cosmic Holomovement, Rupert Sheldrakes morfiska fält, C G Jungs kollektiva omedvetna och alkemisternas Unus Mundus.

Enligt Castaneda förtär Örnen allt medvetande hos de varelser som ögonblicket innan levde på jorden men nu är döda och har svävat upp till Örnens näbb ”för att möta sin härskare, skälet till att de ägt liv”. Medvetande är Örnens föda.

Örnen låter sig inte bevekas av någon levande varelses böner men alla dessa har ändå fått en gåva av honom, nämligen möjligheten att ”hålla medvetandets låga vid liv och därmed makten att inte åtlyda budet att dö och förtäras.” Det finns alltså en möjlighet att i dödsögonblicket smita förbi Örnen och behålla sitt medvetande. Detta kallar Castaneda en övergång in i ”den tredje uppmärksamheten” – ett tillstånd av totalt medvetande och frihet. ”Att dö och bli slukad av Örnen är ingen utmaning. Att däremot smita förbi Örnen och bli fri är största djärvhet.”

Även om Castaneda ingår i en tradition där kunskapen sedan flera hundra år överförts direkt från mentor till elev ser jag detta försök att bevara medvetandet intakt efter döden som ett sätt att göra kunskapen tillgänglig för alla i eftervärlden. Det är ett sätt att lämna tydliga spår i Drömtiden, att aktivt nyskapa eller förstärka morfiska fält. Därför kan dessa resonemang vara av största intresse även för oss idag som försöker hitta fram till långsiktigt hållbara vägar att leva i balans och harmoni med Moder Jord. Sedan Castaneda skrev Örnens gåva i början av 1980-talet har de kosmiska processerna dock trätt in i så nya faser att vi kan tala om medvetandemässiga kvantsprång som gör hans författarskap mer eller mindre obsolet.

Kanske var det inte möjligt för Castaneda att komma längre än han gjorde medvetandemässigt. Om vi betraktar hans böcker och Michael Harners samtida popularisering av core shamanism utifrån Carl Johan Callemans teorier om maya-kalendern så kan vi konstatera att de skrev sina huvudverk när vare sig den åttonde eller nionde skapelsevågen hade aktiverats. (Mer om Callemans teorier i min recension av hans The Nine Waves of Creation) Det kan (i alla fall delvis) förklara den nästan extrema individualism som präglar såväl Castanedas som Harners versioner av shamanism. De befann sig i resonans med den sjunde dualistiska skapelsevågen och var så att säga det andliga uttrycket för den kosmiska impuls som på ekonomins och politikens område tog form av nyliberalism, reaganism och thatcherism. Samtidigt försökte de spränga och överskrida dualismen och förebådade på så vis även den åttonde och nionde vågen, som enligt Calleman aktiverades 1999 resp 2011). Det gjorde även C G Jung, märkligt nog flera decennier tidigare, vilket gör Jung till en än mer beundransvärd visionär.

Idag när den åttonde och framför allt den nionde skapelsevågen är aktiverade finns en helt annan och ny potential för att överskrida dualismen och uppleva och manifestera enhetstänkandet. Vi kan alltså idag träda in i Castanedas tredje uppmärksamhet inte bara när vi dör och sugs in av "Örnen" – utan här, i världen, nu och i vardagslivet. Castanedas och Harners shamanism var individuellt fokuserade – om shamanismen vill bidra kreativt till världen idag måste den vara kollektivt fokuserad; för det gemensamma bästa, för Moder Jords bästa, för kosmos bästa. Såväl Castaneda som Harner måste överskridas.

Det är där jag ser ett begrepp som ceremoniellt motstånd komma in. Vi kan idag gå in i "den tredje uppmärksamheten" genom vårt varande i världen. Detta kommer då också att växelverka med och återverka på det jag kallar Drömtiden, Unus Mundus, The Cosmic Holomovement. Vi kan med rätt handlingar vid rätt tidpunkt även återverka på och förändra Örnen, alltings upphov. Kanske kommer saker att verkligen kunna vända omkring år 2031 när den sjunde vågen, enligt Calleman, går in i en ny dagfas och då för första gången kan resonera med den åttonde och nionde vågen. Då kan det finnas oanade möjligheter att åstadkomma avgörande kreativa förändringar i världen. Men det vi gör även dessförinnan är viktigt. Vi kan redan nu bidra till att nyskapa och förstärka de morfiska fält som gynnar kreativa handlingar och därmed vandring i skönhet. Om det dessutom, som Castaneda förutskickar, kan leda till att vi som individer får möjlighet att smita förbi Örnen när vi dör är det väl bara att tacka och ta emot?

Skapelsens nio vågor och mänsklighetens öde

Den som vill förändra världen måste ha insikt i hur den är beskaffad och hur och när den kan förändras – annars är det stor risk att ens aktivism förblir fromma böner eller tomma gester. Ett viktigt steg på vägen kan vara att läsa Carl Johan Callemans nya bok The Nine Waves of Creation: Quantum Physics, Holographic Evolution and the Destiny of Humanity (Bear & Company 2016). Den innehåller en kosmologisk berättelse där vetenskap och andlighet befruktar och kompletterar varandra. Calleman har tidigare skrivit flera böcker med utgångspunkt från maya-kalenderns tideräkning och det är den som utgör fundamentet även i denna bok.

Callemans kosmologi är komplex men den som gör en djupläsning av The Nine Waves of Creation får vara med om en ögonöppnande och kanske även omvälvande process. Jag ska försöka sammanfatta huvuddragen i teorin. Källan till allt som finns och som hänt i universum är något som Calleman kallar Den centrala kosmiska axeln, eller Livets träd, eller Det Gudomliga Allt Som Är. Det är en sorts kosmisk matris, ”den geometriska källan till rum-tiden”, som sänder ut vågor och frambringar de hologram som skapar de materiella och mentala aspekterna hos livet överallt i kosmos. Alla existensnivåer är resultat av och reproducerar denna matris så att mikrokosmos avspeglar makrokosmos. Universum består av en hierarki av hologram inuti hologram, som är delar i en styrd och ändamålsenlig process. Världen är helt enkelt skapad för att genomgå ett antal stadier i en rörelse mot fullkomning.

Livets träd är det ursprungliga, det som frambringar Big Bang och allt som hänt därefter. Teorin om de nio vågorna hämtar Calleman från maya-kalendern men han visar att medvetenheten om universums nio nivåer eller stadier har funnits och finns i många kulturer världen över. The Nine Waves of Creation är fylld av diagram och sinuskurvor som åskådliggör de olika vågornas funktioner och egenskaper. De nio vågorna är inte materiella men de existerar. Vi kan inte se dem, vi kan inte mäta dem men vi kan se effekterna av dem. Calleman tänker sig att de sprider sig med ljusets hastighet och i en sorts spiralrörelse. Jämfört med andra vågor som mänskligheten lärt sig att studera, mäta och använda – som radiovågor, mikrovågor, ljusvågor och röntgenstrålning – så har skapelsevågorna otroligt mycket längre våglängder. Den första skapelsevågen har en våglängd på 2,5 miljarder ljusår. För varje efterföljande våg minskar våglängden med en faktor 20. Den andra vågen har då en våglängd på 126 miljoner ljusår, den sjätte en våglängd på 788,6 ljusår, den åttonde en på 2 år och den nionde en våglängd på ”bara” 36 dagar.

Den första vågen ger upphov till galaxer, stjärnor, planeter och de första biologiska cellerna; den andra vågen frambringar flercelliga organismer och växter; den tredje skapar upprättgående varelser som använder verktyg; under den fjärde vågen uppstår homosläkten som kan göra både eld och verktyg; den femte skapar stamkulturer, den första konsten och en ursprunglig andlighet; den sjätte föder fram det rationella tänkandet, civilisationer, nationer, skrivkonst, vetenskap, religioner, patriarkat, slaveri och krig; den sjunde resulterar i industrialism och demokrati; den åttonde i smart teknik, feminina energier och nyandlighet och den nionde slutligen i något som Calleman benämner enhetsmedvetande.

På bokens många sinuskurvor har Calleman prickat in imperiers uppgång och fall (inklusive det nuvarande USA-imperiets), vetenskapliga och teknologiska genombrott, ekonomiska uppgångar och kriser, historiska händelser som revolutioner och sammanbrott. Allt tycks vara styrt av skapelsevågornas hologram. Callemans genomgång tycks väldigt gedigen även om den som söker säkert kan hitta händelser som kan gå på tvärs mot sinuskurvornas förväntade toppar och dalar.

De olika vågorna har aktiverats enligt en exakt, matematiskt bestämd tidtabell och Calleman prickar in årtal och datum för de senaste vågorna: den sjunde aktiverades år 1755, den åttonde den 5 januari 1999 och den nionde den 9 mars 2011. Det unika med vår tid är inte att vågorna eller världen tar slut – de nio vågorna kommer att fortsätta i oändlighet – utan det unika är att för första gången i universums historia är alla nio vågorna aktiva samtidigt. För Calleman har totaliteten av de nio skapelsevågorna en tydlig riktning, de utvecklas i enlighet med inneboende rytm och mönster och har därmed också ett ändamål. Samtidigt måste jag betona att Calleman inte har en deterministisk syn på vågorna, alltså att de skapar världen oavsett vad vi och andra varelser tar oss före. Vågorna skapar möjligheter, potentialiteter och framför allt är det det intrikata samspelet, resonansen, mellan de olika vågorna och mellan de olika vågornas dag- och nattfaser som bidrar till variationerna i evolutionen. Interferensen, samspelet, mellan vågorna befinner sig i ett flöde av ständig förändring och utveckling.

Hur kommer vi människor in i denna kosmologiska modell? Vågorna skapar hologram som sätter ramarna för våra medvetanden – vad vi kan uppfatta och vad vi kan förstå. Vi förstår världen utifrån den information som vi får genom det särskilda filter som den dominerande vågens hologram förser oss med. Det innebär t ex att den mänskliga ”naturen” är starkt föränderlig och varierar beroende på vilken av vågorna som vi är i resonans med. Den femte vågen gav t ex upphov till ett medvetande som Calleman kallar ett shamanskt enhetstillstånd; den sjätte frambringade ett dualistiskt medvetande och hierarkiska religioner; den sjunde framfödde ateismen; den åttonde new age och nyshamanismen och slutligen den nionde som öppnar för en individuell relation till det gudomliga baserad på direkta upplevelser.

Det var den sjätte vågen som ledde till människans separation från naturen och det gudomliga och om vi vill förändra världen på ett avgörande sätt måste vi överskrida dualismen i vårt medvetande. Calleman benämner den sjätte vågens hologram som ”hologrammet av gott och ont” och skriver att det inte kan bekämpas öga mot öga utan helt enkelt måste överskridas och lämnas bakom oss. Vi människor har visserligen ingen makt över hologrammens design men vi har ändå ett val när det gäller vilka vågor vi vill utveckla resonans med. För första gången sedan universums tillblivelse har vi nu sedan mars 2011 möjlighet att balansera oss gentemot alla nio vågorna. Och enligt Calleman är detta helt avgörande för om mänskligheten ska kunna ta de avgörande stegen för att uppfylla sin ändamålsenliga ”kallelse”. Det enda sättet som mänskligheten kommer att ha en framtid på är om människor överskrider den sjätte vågen och skapar resonans med den nionde vågen. Det kan möjliggöra ”övergången till en civilisation som bygger på det feminina i den åttonde vågen och enhetstänkandet i den nionde vågen”. Vi står inför utmaningen att manifestera den gyllene åldern som kan skapa en fredlig värld, där vi lever ”i enhet med det gudomliga och i enighet bland oss själva”.

Den nionde vågen gör det möjligt för oss att överskrida våra egon och komma i resonans med det gudomliga, Allt Som Är. Detta medvetandesprång sker dock inte automatiskt utan är beroende av vår intention att nå enhetsmedvetandet, det högsta medvetandetillstånd som är tillgängligt för oss.

Calleman presenterar några förslag om hur vi kan börja förverkliga dessa intentioner:

1. Skaffa och sprida kunskapen om hur skapelsen har gått till och pågår.
2. Koppla samman oss själva och våra handlingar med den nionde vågen och därigenom få en personlig direktupplevelse av den nionde vågen. Till vår hjälp finns dataprogram, kalkylatorer, som visar när dag- och nattfaserna inträffar för den åttonde och nionde vågen (Calleman anger flera länkar till sådana kalkylatorer).
3. Hela oss själva och lämna bakom oss separationen från naturen och andra.
4. Förena andlighet och politik och med politisk handling arbeta för jämlikhet och balans.
5. Utveckla en personlig relation med det heliga. Gör er av med alla mellanhänder! Vi behöver personlig och direkt vägledning från Källan för att styra våra liv.

Framtiden hänger på oss, men än så länge är det bara en minoritet som har utvecklat resonans med den nionde vågen, skriver Calleman. Jag uppfattar ändå hans budskap som optimistiskt. Ingen är maktlös, skriver han på ett ställe i denna högintressanta bok som absolut är värd att läsa även om han skulle ha rätt bara till 50 procent.

Till sist ska jag ändå framföra några kritiska tankar som djupläsningen av The Nine Waves of Creation har lett till: Callemans nio vågor är inte riktigt detsamma som de traditionella uppfattningarna om nio världar. Det gäller t ex den nordiska varianten med nio världar längs världsträdet Yggdrasil – världar som alla antogs ha blivit skapade vid ett och samma tillfälle. Sedan har vi antydningarna i Völvans spådom om att det kan ha funnits nio tidigare universum. Traditionella hopis och navajoer anser att vi idag lever i den fjärde eller möjligen den femte världen. Världar och vågor är inte samma sak. Snarare ska skapelsevågorna jämföras med den kosmiska väven, Urds väv, som de tre nornorna väver vid en av världsträdets rötter. Den beskrivningen handlar ju om ett kosmiskt dynamiskt flöde som fortfarande äger rum.

Jag är också lite förvånad över att Calleman tänker sig att vågorna sprider sig med ljusets hastighet. Kvantfysiken öppnar ju för ett annat perspektiv, nämligen att påverkan mellan alla ting är omedelbara; att de äger rum ögonblickligen via det kosmiska kvantfältet eller potentialitetsfältet, som ju finns överallt.

När jag analyserar eventuella samband mellan skapelsevågorna och utharkens runsystem finner jag både likheter och skillnader. Jag ser det som att alla 24 runorna fanns närvarande redan i den första skapelsen, i det ursprungliga famntaget mellan isen och elden som frambringade den tvåkönade jätten Ymer (=den larmande, den dånande). Ymers vrål var så att säga den första vågen och de 24 runorna representerar olika frekvenser/våglängder av detta urvrål, alltså de grundläggande energier som skapat och fortsätter att skapa allt i kosmos. De nio första runorna är matrisrunor för de övriga och innehåller en viss kronologi. Alla fanns visserligen med från början men tyngdpunkten mellan de olika runorna och deras inflytande varierade. Kanske kan vi tala om en flödande oscillation mellan de olika runorna och då finns ju klara paralleller till Callemans interferenser mellan vågorna. Vad är det då som styr dessa oscillationer och interferenser? För Calleman handlar det om en inbyggd matematiskt exakt matris medan jag själv snarare lutar åt CG Jungs förklaring till vad som aktiverar olika arketyper i det kollektiva omedvetna. Detta omedvetna, som jag kallar Drömtiden, är enligt Jung ”en levande process som följer sina egna inre lagar”. Kanske kommer vi aldrig till fullo att kunna förstå Drömtidens egna inre lagar och varför impulser från det kosmiska potentialitetsfältet kommer när de kommer. Vi får helt enkelt försöka avläsa impulserna genom synkronistiska händelser och intuition. Kanske måste vi nöja oss med att kalla hela processen för Det Stora Mysteriet. Och även fortsättningsvis kommer livet att handla om  att balansera tillvarons motsatser. Kunskap om de nio skapelsevågorna kan då vara till stor hjälp.

(Callemans tidigare bok Vårt intelligenta universum har jag recenserat här.)