USA-imperiet är på väg mot undergången

 När Storpotäten intog Vita huset i januari 2025 var det under ackompanjemang av en skur av aggressiva och mer eller mindre bisarra utspel och presidentordrar. Politik driven till det yttersta som skådespel, men nu har till och med det bisarra övertrumfats av det patetiska: Trump som bilförsäljare på gräsmattan framför Vita huset. Detta sker knappast från en styrkeposition utan är snarare ett uttryck för tomheten och svagheten hos denna uppumpade fantomfigur, insvept i den toxiska maskulinitetens mest destruktiva mantel.

Tankarna när man betraktar Trump och hans vice-Vance och vice-Musk går osökt till en annan uppblåst trio från anno dazumal, nämligen Hitler-Göring-Goebbels. Deras bisarrerier hade också transformerats till en patetisk variant av kapitalismens skådespelssamhälle. Men som vi alla vet: även det patetiska kan vara dödligt farligt om det förfogar över ett industriellt massmordsmaskineri. Hitler-Göring-Goebbels hade Wehrmacht och gaskamrarna. Trump-Vance-Musk har USA:s enorma kärnvapenarsenal och Big Tech-oligarkernas svartmagiska medier till sitt förfogande. Så varning utfärdas.
En tröst kan hämtas i att riktigt långsiktiga analyser otvetydigt tycks peka på att Storpotätens inträde i Vita huset och störtskuren av destruktiva presidentordrar egentligen är utslag av USA-imperiets inledda undergång. Den är på lång sikt oåterkallelig och påskyndas snarast av utspelen om den kommande fossilbränsleutopin och åtgärderna för att sätta Dumheten i högsätet.  
Jag vänder mig till Maya-kalenderns långa tideräkning som den tolkas av Carl Johan Calleman. Den bygger på att evolutionen – från de makrokosmiska sammanhangen ned till den mikrokosmiska subatomära nivån – har formats av nio kosmiska skapelsevågor som aktiverats vid olika tidpunkter i universums långa historia. De stora mänskliga civilisationerna har frambringats av den sjätte vågens paradigm. Nedanstående graf av Calleman visar hur de haft sin uppgång och blomstring under den sjätte vågens uppåtriktade fas (dagarna), medan den nedåtgående fasen (nätterna) signalerar nedgång och implosion. Dessa dag- och nattfaser löper var och en över 394 år och i grafen kan vi följa när de egyptiska, assyriska, romerska och brittisk/amerikanska imperierna har uppstått, blomstrat och börjat ruttna. För USA-imperiet inleddes nedgångsfasen omkring år 2011.

Visst kan man hämta inspiration och tröst i en sådan analys, samtidigt som man behöver vara medveten om (och ta höjd för) den förstörelse som imploderande imperier kan åstadkomma!

Men evolutionen styrs ju inte bara av en enda skapelsevåg utan av samspelet mellan alla nio vågorna och då blir det speciellt intressant att undersöka vad som hänt under påverkan av de sjunde, åttonde och nionde vågorna, som aktiverades år 1755, 1999 resp 2011. Framför allt kan vi se att den sjunde vågens paradigm (där dag- och nattfaserna respektive är 20 år) satt igång den industriella revolutionen på 1700-talet och på den samhällsnivå manifesterat sig som revolutionsutbrott, världskrig, demokratigenombrott, ungdoms- och studentrevolt och Sovjetimperiets implosion, för att nämna några av de senaste seklernas stora händelser. Sedan 2011 befinner sig även den sjunde vågen i en nattfas – något som avspeglat sig t ex i högerextremismens, klimatförnekelsens och den toxiska maskulinitetens genomslag på den politiska och samhälleliga scenen. Men som framgår av Callemans graf nedan så vänder den sjunde vågen till dagfas år 2031 och i samspel med de åttonde och nionde vågorna (som manifesterar mer kreativa och sammanfogande paradigm) kan det bana väg för progressiva genombrott på alla möjliga nivåer.

Och när den sjätte vågen övergår i dagfas cirka år 2405 kan riktigt goda saker hända….

Så: håll fast vid det goda och frukta inte det onda! Försvara och skydda Moder Jord!

(Carl Johan Calleman utvecklar sina analyser av Mayakalendern i ett flertal böcker, t ex Ett levande universum och The Nine Waves of Creation).

 

 

Carl Johan Callemans teori om allt

The Living Universe (Mayacal Publishing) är titeln på Carl Johan Callemans nya bok med den långa undertiteln The New Theory of Origins: Explaining Consciousness, the Big Bang, Fine-tuning, "Dark Matter", the Evolution of Life and Human History. Som i sina tidigare böcker utgår Calleman från Maya-kalenderns kosmologi och i ett hisnande kvantsprång lyckas han här förena makrokosmisk och mikrokosmisk kvantteori i en teori om allt. För den som vill vandra en shamansk väg och utöva ceremoniell magi är denna bok en näst intill outtömlig inspirationskälla. Calleman ger nya insikter både i den ordinära och i den icke-ordinära verkligheten, t ex vad gäller det kosmiska medvetandets essens och hur det kom sig att medvetandet aktiverade universums födelse genom Big Bang. Kunskap som kan vara nödvändig för alla som vill hitta utvägar ur de predikament som mänskligheten försatt sig i genom industricivilisationen. En utförlig analytisk text om The Living Universe finns på norrshamans hemsida.
I dagarna har den också kommit ut på svenska med titeln Ett Levande Universum: Den Nya Teorin om Alltets Ursprung: förklarar Medvetandet, Big Bang, Finjusteringen, "Dark Matter", Livets Utvecklig och Människans Historia.

Shamansk aktivism – under radarn och steget före

Vi har kommit en bit in i det 21:a århundradet och för den som har ögon att se och öron att höra står det klart att mänskligheten står inför ett antal predikament, ja en djup kris för hela jordsystemet, som hotar inte bara överlevnaden för den egna arten utan även för mängder av andra varelser. Jag syftar på det som brukar kallas den sjätte massutrotningen, en destruktiv process som är intimt sammanlänkad med de klimatförändringar och den överexploatering av jordens resurser som det mänskliga ekonomiska systemet fört med sig och rent av vilar på. Vad kan och bör shamaner göra åt allt detta? Traditionellt har shamaner ansvarat för sitt samfunds balans, såväl inre som yttre, och om den uppgiften ska anpassas till det 21:a århundradet så behöver shamaner inse att det idag gäller att bidra till balans inte bara lokalt eller regionalt utan i global skala och på kosmisk nivå. Dags alltså för vår tids nyshamaner att höja blicken från den egna naveln och kliva ut ur sina bubblor av privatterapi och egoutveckling. Hög tid att utveckla en shamansk aktivism som ersätter teatraliska ceremonier och fromma förhoppningar med verklig, verkningsfull magi – en magi som innebär ett kreativt samspel med det som Castaneda kallade Örnens emanationer, alltså det kosmiska energiflöde som är Alltets upphov. Och: en magi som förmår gripa in i det som konstituerar tillvaron – det kosmiska möjlighetsfältet.

När vi 1982 bildade det shamanska nätverket Yggdrasil var huvudinriktningen för mig och kanske majoriteten av de ursprungliga medlemmarna att åstadkomma något som liknade det som traditionella amerikanska indianer sammanfattat som att ”bevara ceremonierna och rädda jorden”. Så länge nätverket var aktivt höll vi ett avsevärt antal ceremonier med syfte att skydda specifika platser som hotades av exploatering eller att få utrotningshotade djurarter att frodas och växa till. Vi famlade i många stycken i mörkret när det gällde hur ceremonierna skulle utformas, hur och när kraft kunde ackumuleras och riktas. Kanske kan man likna det vid att vi sköt med hagelbössa rakt ut i mörkret, och dessutom oftast med lösa skott.

Likväl samlade vi på oss värdefulla erfarenheter som vi på olika håll senare försökt manifestera kreativt i våra ordinära verkligheter. För egen del har jag efterhand börjat förstå skillnaderna mellan inbillad och verklig magi och betydelsen av tid och plats för det magiska arbetet. Inte minst gäller det insikten att det i magiska sammanhang inte finns några enkla kausala samband, typ om jag gör A så inträffar B, och att magi bara är möjlig under vissa bestämda förhållanden som det gäller att lära sig att läsa av. Det handlar om så kallade synkroniciteter, dvs meningsfulla sammanträffanden av impulser från Det ovetbara (Unus Mundus, alltså det kosmiska möjlighetsfältet) och händelser i den ordinära verkligheten.

Här följer några av mina nuvarande tankar om hur shamansk aktivism eller om vi vill kalla det ceremoniellt motstånd ska kunna bli något som är vassare än fromma böner och magiska hagelsvärmar avlossade rakt ut i mörkret.

För att det 21:a århundradets magi ska kunna bli precisionssäker räcker det inte med att den har en kosmisk utgångspunkt, den behöver också koppla samman en förståelse av de ekologiska sambanden i hela jordsystemet med en precis analys av de ekonomiska drivkrafterna bakom destruktionen. Magin behöver vara grundad i en förståelse av vad det är i det kapitalistiska systemet som driver fram all förödelse. Och det är inte enskilda kapitalisters eller gruppers girighet och ondska (även om sådant spelar in) utan kapitalets valoriseringbehov och profitkvotens fallande tendens. För att fatta mig extremt kort: man måste förstå att grundorsaken till naturförstörelsen är kapitalets inbyggda ”eviga” och ”nödvändiga” strävan att motverka den fallande profitkvoten med ständigt stegrande vinster och därmed ständigt nya områden att exploatera (land, hav, berggrund, vård, omsorg, skola etc). I begreppet naturförstörelse räknar jag då självfallet in exploatering av mänskliga kroppar och mänskligt arbete. Shamaner behöver förstå att kapitalismen är oförenlig med ett (för alla arter) långsiktigt hållbart sätt att leva på jorden. Verklig magi strävar alltså efter ett systemskifte i mänsklighetens relation till den övriga naturen.

En verksam ceremoni förändrar inte bara världen utan även oss själva. Allt är i flöde och när vi i en ceremoni lyckas samstämma oss med det stora kosmiska energiflödet (Örnens emanationer) så förändras vi också – i form av såväl inre som yttre kvantsprång. Magin kan hämta inspiration från urfolks självförsvar mot kolonisering och exploatering och då överskrids begrepp som vit och svart magi. Man tar till de medel man har helt enkelt. Förutsättningen är att intentionen är klart icke-egoistisk och utan självviktighet. Ceremonier kan också hjälpa oss att ta in och bearbeta den sorg och förtvivlan som förstörelsen av världen ger upphov till. Vi måste acceptera vår egen förtvivlan och försöka transformera den till kreativ drivkraft. Om vi låter våra handlingar utgå från hjärtat behöver vi inte gripas av panik och bli lamslagna. Och ni som har er Castaneda i minnet vet att den andlige krigarens stig är en stig med hjärta och att den enda värdiga uppgiften är att vandra denna stig till slutet.

Magi – inte minst för att försvara Moder Jord – behöver en klar och tydlig riktning. Det kan även innebära att den tar sikte på makthavare/beslutsfattare för att på ett pro-aktivt och konstruktivt sätt bidra till att sätta stopp för destruktiva förslag och åtgärder. Det kan innebära att makthavares ambitioner och energier behöver fjättras. I extremfall kanske också nyckelpersoner behöver oskadliggöras, till exempel genom att deras mentala karta/mjukvara bringas att implodera. Det är dock knappast lämpligt att direkt konfrontera makten eftersom det högst troligt skulle medföra att man själv tar till sig och påverkas av det man vill bekämpa, vare sig man vill eller ej. Det är ingen idé att spela på maktens planhalva eller försöka besegra makten med dess egna medel. Bättre då med en magisk fjätter och helst en sådan som inte ens syns. Den kan utformas med inspiration från den mytiska berättelsen om hur asarna fjättrade Fenrisulven med hjälp av Gleipner. Det var en magisk lina som dvärgar smidde av följande sex ingredienser: katters buller, kvinnoskägg, bergets rötter, björnens senor, fiskens andedräkt och fågelspott. Om dessa beståndsdelar tolkas som runor kan vi hitta Feh, Bjarka, Pertra, Algiz, Ass och Lagu med ett sammanlagt talvärde av 90, vilket reducerat till ett naturligt tal blir 9, alltså Naud, som är nornornas och nödvändighetens runa. Med andra ord: en mycket kraftfull kosmisk fjätter.

Att genom magi försöka förändra stora strukturer och system är mycket svårt men knappast helt ogörligt. Shamanens aktivism arbetar mer indirekt än direkt så till vida att den riktar sig till det kosmiska potentialitetsfältet, Alltets urgrund, för att via kosmiska impulser manifesteras i det ordinära. Självklart kan den shamanska aktivismen också fungera som energigivare och beskyddare av krafter i den ordinära verkligheten, typ Greta Thunberg och organisationer som Fridays for Future och Skydda skogen, som arbetar för att få politiska genomslag som gynnar Moder Jord. Det kan ibland dock vara lämpligt eller nödvändigt att helt lämna denna nivå i tillvaron och göra ceremonier som enbart vänder sig till Det ovetbara och det som komma kan. Ett sätt att göra detta är att ackumulera kraft i en magisk ceremoni och sedan själv träda tillbaka och helt enkelt överlåta åt Oändlighetens aktiva sida eller vad man nu vill kalla det att ta hand om fortsättningen; man lägger ceremonin och dess energi i det icke-ordinäras händer. Förutsättningen för verksam magi av detta slag, liksom all magisk verksamhet, är att deltagarna har detroniserat dess största hinder, nämligen den egna självviktigheten. Eftersom skönheten redan finns som påtaglig närvaro i de globala och kosmiska kretsloppen eller möjligtvis ligger slumrande som potential så är ceremonins uppgift helt enkelt att släppa in den i det ordinära. Magin kan öppna en kanal från Det ovetbara/Unus Mundus in i det ordinära och för shamanen gäller då att inte stå hindrande i vägen med självviktighet eller hybris.

Vid all magi är det viktigt att analysera vilka krafter och intressen som är verksamma i en bestämd situation och det gäller att vi också utvecklar en förståelse för hur jorden själv kan aktivera motstånd i form av extrema väder, jordskalv, vulkanutbrott, tsunamis eller ruggiga virus. Då har vi att göra med utomordentligt kraftfulla energier och shamaner bör liksom alla andra undvika att konfrontera den vredgade jorden och i stället ta till harvärjan och söka skydd.

Ceremonier bör ske under maktens radar och magikerna måste hålla tand för tunga om vad de sysslar med. Makten bör inte ens känna till att ceremoniell motståndsaktivitet pågår och kommer då heller aldrig att förstå vad som verkligen hände – varför oväntade saker inträffade eller varför deras egen energi imploderade. Då kan ingen motkraft mobiliseras mot den ceremoniella verksamheten. Lika viktigt kan vara att ceremonin ligger ”steget före”, alltså genomförs innan en exploatering eller förstörelse har inletts; allra helst när den bara befinner sig på idéstadiet, eller ännu tidigare. Det är stor skillnad på pro-aktiva och re-aktiva ceremonier.

Även om den ceremoniella aktiviteten har en global och kosmisk dimension kommer den ofta att ha sin utgångspunkt i konkreta, regionala eller lokala frågor, som ju i och för sig också ingår i den stora kosmiska väven. Jag tänker exempelvis på ceremonier med syfte att aktivera, skydda och knyta samman kraftplatser. Liksom shamanen kan smida en magisk fjätter för att omintetgöra destruktiva handlingar kan hen väva ett magiskt skydd över heliga platser eller andra ställen som behöver skyddas. Det kan säkert gå till på många olika sätt och en mytisk beskrivning att hämta inspiration från är beskrivningen av hur nornorna vid Helge Hundingsbanes födsel tvinnade ”starka ödestrådar” av guld för den blivande hjälten; trådar som de ”fäste samman i mitten under månens sal” och vars ändar de gömde i öster och väster samtidigt som en tråd drogs norrut och befalldes att ”hålla hårt för evigt”.

Magiska ceremonier behöver rätt tid och plats för att kunna bli verksamma. Rätt plats är helig plats som ingår i ett kosmiskt nätverk av platser med förhöjd energi. Vid ceremonier är det av yttersta vikt att respektera platsens protokoll, det som också kallas ställets sed. Ödmjukhet påbjuds! Rätt tid är när synkroniciteter visar på gynnsamma impulser från Det ovetbara som vi kan observera i form av sammanfallande rörelser i den kosmiska väven och konkreta händelser i den ordinära verkligheten. Själv försöker jag också anpassa tidpunkter för ceremonier efter Carl Johan Callemans tolkning av mayakalenderns nio skapelsevågor. Ceremonier behöver ibland göras med kort varsel, vilket naturligtvis kan göra det svårt att samla ihop människor som är beroende av arbetsscheman, barnpassning, lediga dagar etc. Dock: avgörande är inte hur många som deltar i en ceremoni, det avgörande är kvaliteten på ceremonins uppsåt och energi. Individuella ceremonier kan få stor inverkan genom det som alkemisterna kallar multiplicatio, dvs att energin från en ceremoni, som är rätt utförd vid rätt tidpunkt, ögonblickligen kan spridas icke-lokalt genom hela kosmos. En framkomlig väg är att tidsmässigt samordna individuella ceremonier som hålls på olika platser men i ett gemensamt syfte. När man ceremonierar tillsammans med andra kan man uppleva det som brukar kallas svärm-intelligens, alltså att gruppens energinivå och shamanska intelligens blir högre än summan av de enskilda deltagarnas energier. Det är något som i sig även kan leda till väldiga individuella kvantsprång för deltagarna.

En viktig fråga när det gäller shamansk aktivism är om och hur en sådan verksamhet rent praktiskt behöver samordnas eller organiseras. En påtaglig risk är att en organisering trots goda intentioner kan bli tids- och energiödande och mynna ut i byråkratisering och förstelning. Vad som behövs är snarast icke-organisation och icke-byråkrati samt mer av spontanitet och flexibilitet. Hur detta kan lösas är en grannlaga och dynamisk uppgift, t ex när det gäller att utlysa eller kalla samman till ceremonier som behöver bedrivas under maktens radar. Då är det självfallet ingen bra idé att kalla samman via sociala internetforum (som ägs och kontrolleras av svartmagiska amerikanska tech-jättar) – annat än i väldigt allmänna eller vaga ordalag. Skulle ett alternativ kunna vara ett löst sammanhållet ceremoniellt akutnätverk med människor som med kort varsel, när signalerna från kosmos är de rätta, kan medverka i ceremoniellt motstånd?

Verkningsfulla ceremonier behöver vara icke-hierarkiska där var och en som deltar utgör ett eget ceremoniellt centrum och där alla medverkar på likvärdig och jämställd basis. Samtidigt bör allt hållas i det fördolda och ligga steget före exploatörerna. En inte alldeles lätt nöt att knäcka. Det är mycket som inte är färdigtänkt och jag välkomnar inspel från andra med konkreta reaktioner på denna text och/eller med mer allmänna tankar om shamansk aktivism och hur man kan utforma precisionsmagi för det kosmiska möjlighetsfältet. Bäst är att mejla tankarna direkt till mig på  norrshaman@gmail.com.

Kosmos befinner sig i ett kontinuerligt dynamiskt energiflöde och den som vill dansa med och samspela med detta flöde kan inte stå stilla eller spika fast sina idéer i några dogmatiska trossatser. Allt fast förflyktigas, som Karl Marx betonade i Kommunistiska manifestet för över 170 år sedan. Ett shamanskt manifest för det 21:a århundradet är något som formuleras i den shamanska praktiken genom det som Castaneda kallade smygandets konst och som jag föredrar att kalla manifesterandet, i samspel med Örnens emanationer. Och det övergripande syftet? Vad sägs om ”global shamansk socialism”?

(En längre version av denna artikel har publicerats i Gimle nr 3/2021 och på norrshamans hemsida.)

The existential shamanism of Carlos Castaneda

After taking part in a basic course in shamanism with the late Michael Harner in southern Sweden in 1983 my own shamanic journey brought me into different paths of wisdom; among them the Nordic tradition of Rune Magic and the strange world of Carlos Castaneda’s books. Many enthralling experiences and synchronicities convinced me that these different paths in mystical ways were quite entangled. So how is it that a shamanic tradition from Scandinavia has so much in common with the world of pre-Columbian Mesoamerican sorcerers? The longer and deeper that I have worked with rune magic, the more I have understood of Castaneda’s writings and the more I have been able to extract workable shamanic methods from the long expositions of Castaneda’s teacher don Juan Matus.

The authenticity of don Juan’s teachings have been questioned but to me it is crystal clear that they stem from ancient Mesoamerican traditions. This is corroborated e.g. by the new book by Carl Johan Calleman on the cosmological implications of Maya spirituality – Quantum Science of Psychedelics. The Mayan macrocosmic quantum theories fit very well with Castaneda’s view of the cosmos as a dynamic flow of vibrating fibres. To Castaneda this flow has its origin in what he calls the Eagle, or The Active Side of Infinity, and this is very close to what Calleman (and the Maya) calls The Tree of Life, or the Place of Creation. The origin of the runes is described in similar ways as the Great Void, Ginnungagap, a dimension that alchemists call Unus Mundus.

This understanding of the origin and essence of cosmos as a dynamic flow of formless energy which manifests in manifold ways in ordinary reality is the basis of everything that Castaneda wrote. His 12 books are filled with remarkable experiences and stories of how to achieve balance with this cosmic flow in order to gain knowledge and power; something that ultimately might lead to what Castaneda calls total freedom. My 90-page book on Castaneda is an effort to extract workable shamanic methods from his vast and overwhelming sea of words and, at the same time, keep him at arm’s length, since he harbors some very obvious and treacherous trickster qualities.

The main constituent of Castaneda’s path of knowledge is how to move one’s assemblage point, i.e. the receiving area on one’s energy body of flowing fibres in order to see and experience the essence of everything. A prerequisite of this is to dethrone one’s self-importance, erase one’s personal history, disrupt the routines of life, take full responsibility for one’s actions, achieve inner silence, become inaccessible and utilize death as an adviser (“our only true friend”). The aim of Castaneda’s path is to become a warrior, a man of knowledge, and when that happens all that counts is “energetic facts”. A man, or woman, of knowledge touches the world sparingly but with quality.

Castaneda’s way might seem very individualistic but that is an illusion. The warrior is part of everything else, being neither more nor less important than anything else, and he/she is in deep love with Mother Earth. Castaneda describes this in a wonderful scene where don Juan’s cohort don Genaro after an exhausting show of bodily tricks is lying on his stomach embracing the earth. She is his mother, his teacher and his conveyor of cosmic energy flowing from the active side of infinity. To me this means that the shaman’s knowledge and power is very much an outflow of the earth and the shaman’s freedom implies the freedom of Mother Earth.

(My books The Active Side of Infinity: Castaneda and Shamanism and Rune Magic and Shamanism can be ordered from Amazon or directly from norrshaman@gmail.com

This article was originally published in the May 2020 issue of The Echo World.) 

Ny fas i Callemans medvetanderevolution

Carl Johan Calleman har utifrån sin djupanalys och vidareutveckling av maya-kulturens kosmologi skrivit flera böcker som banat väg för ett helt nytt, revolutionärt paradigm. Nu bidrar han med ytterligare ett medvetandemässigt kvantsprång – Quantum Science of Psychedelics (Bear & Company 2020) med den långa undertiteln The Pineal Gland, Multidimensional Reality, and Mayan Cosmology.

Det som frambringat denna nya bok är dels nya insikter som Calleman har fått sedan den förra boken (The Nine Waves of Creation som jag recenserade här), och som han själv härleder till den resonans som han sedan 2011 har utvecklat med den nionde skapelsevågen, dels den återupplivade forskningen kring psykedelika och deras andliga och terapeutiska potential, som fått stor spridning genom Michael Pollans bok Psykedelisk renässans (Fri Tanke 2019).

Att psilocybinsvamp, peyotekaktus och ayahuasca har transcendenta egenskaper och sedan länge har använts i shamanska och ceremoniella sammanhang är ju väl känt. Vad den återupptagna forskningen kring dessa ämnen och mer nutida laboratorieframställda ämnen som LSD främst är intresserad av är om och hur de transcendenta upplevelserna kan vara framgångsrika i behandlingen av depressioner, ångest, posttraumatisk stress, missbruk m m. Callemans intresse för de psykedeliska substanserna handlar om hur och varför de framkallar medvetandemässiga kvantsprång, som leder till det han kallar kvant-healing, och vilken roll de kan spela i den stora kosmiska skapelseprocessen. För Calleman är det nyvaknade intresset för psykedelika (och för shamanism) del i en kosmisk plan, där de kan spela en konstruktiv roll i att omvandla mänskligheten – något som dock förutsätter att detta intresse på kollektiv nivå kan samordnas med impulserna till ett nyskapande enhetstänkande som utgår från den nionde skapelsevågen. Innan jag går vidare behöver jag nog rekapitulera huvuddragen i Mayas och Callemans kosmologiska tänkande om de nio skapelsevågorna. En grundlig översikt över denna kosmologi ingår förstås i Science of Psychedelics.

Mayas kosmologi är enligt Calleman en makrokosmisk kvantteori. De kvantteorier som vi i allmänhet hör talas om är mikrokosmiska kvantteorier, som kvantfysiken. Calleman tillämpar nu kvanttänkandet på kosmisk nivå och konstaterar att all utveckling har ägt rum genom kvantsprång, t ex hur livet en gång skapades och hur olika livsformer och arter har framträtt (och även försvunnit). Evolutionen har inte ägt rum gradvis och slumpmässigt utan språngvis och enligt en kosmisk plan som fanns närvarande redan före den materiella skapelsens begynnelse i Big Bang, i form av ett mönster, eller en matris, eller en geometri som Calleman kallar det. Den makrokosmiska kvantteorin beskriver evolutionen – materiellt, biologiskt, andligt och mentalt – som en lång serie av kvantsprång som utgår från skapelsevågorna. De uppför sig som sinuskurvor med toppar och dalar (här kallade dagar respektive nätter) som utgår från någonstans mitt i universum, från något som Maya kallade Skapelsens plats, eller Himlens hjärta eller Livets träd. Det är därifrån mönstret för hela skapelsen utgår och allt som frambringas i skapelsen är så att säga avbilder av detta ursprungliga Livets träd. Skapelsevågorna och de resonansmönster som uppstår mellan de olika vågorna bildar den underliggande rytmen och kvantfältet för hela universums utveckling.

Vi har att göra med nio skapelsevågor som har väldigt olika startpunkter och våglängder. Den första vågen, som gav upphov till galaxer, stjärnor, planeter och encelliga organismer, inleddes för drygt 16 miljarder år sedan och har en våglängd av 2,5 miljarder ljusår. Varje därpå följande våg har en våglängd som är en tjugondedel av den föregående vågens. Den andra vågen som inleddes för 820 miljoner år sedan och gav upphov till flercelliga djur, växter och svampar har därmed en våglängd på 126 miljoner år. Den tredje vågen inleddes för 41 miljoner år sedan och frambringade primater, däribland sådana som använde verktyg. Den fjärde började för drygt 2 miljoner år sedan och resulterade i homo-arter med stora hjärnor, redskapstillverkning och användning av eld. Ur den femte vågens mönster – aktiverat för 104 000 år sedan – uppstod andlighet, stamkulturer och konst. Den sjätte vågen, inledd för drygt 5 000 år sedan och med en våglängd på 788 år, gav upphov till ett dualistisk tänkande som födde fram civilisationer, nationer, vetenskap och religioner. Den sjunde vågen, aktiverad år 1755 och med en våglängd på 39 år, har resulterat i materialism, industrialism, demokrati, globalisering. De två sista skapelsevågorna har aktiverats först i vår egen tid. Den åttonde i januari 1999 med en våglängd av 2 år och effekter som digitala teknologier, kvinnliga energier och framryckning för asiatiska ekonomier och så den nionde i mars 2011 som kännetecknas av enhetsmedvetande. Den har så kort våglängd som 36 dagar vilket innebär att dess dag- och nattfaser är 18 dagar respektive.

Dessa nio skapelsevågor är det som driver kosmos evolution och de ligger bakom dess ökande komplexitet och tidsacceleration där kvantsprången har ägt rum allt snabbare och med kortare intervall. Denna vågformiga evolutionsprocess beskrevs av Maya som en bevingad orm, Quetzalcoatl eller Kukulcan. Den ena skapelsevågen har följt på den andra samtidigt som den föregående har fortsatt att vara aktiv. Idag har vi alltså, för första gången i historien, alla nio skapelsevågor aktiva samtidigt, vilket ger upphov till väldigt komplexa mönster av resonans mellan vågorna. Dessa mönster kallar Callamen för en helig kosmisk geometri som utgår från Livets träd och som flätar samman alla existensens nivåer – från den kosmiska till den mikrokosmiska. De högre vågorna, den femte till och med den nionde, innehåller de paradigm som skapar människors tänkande och kreativitet – paradigm som laddas ner i våra hjärnor. Det är alltså inte människans hjärna som skapar medvetandet utan hjärnan fungerar som en mottagare av information från skapelsevågorna. Våra individuella medvetanden skapas av de kosmiska vågorna och vågornas mönster är för oss som vatten är för fiskarna, skriver Calleman. Vi simmar i dem hela tiden.

När kvantsprång äger rum i skapelsevågorna sker förändringar i hur vi upplever verkligheten. Den femte vågen gav upphov till ett icke-dualistiskt ”shamanskt” medvetande där människor i gemen hade ett gränslöst medvetande där allting upplevdes som andligt och besjälat. Det var en epok där det inte fanns något behov av andliga och magiska specialister som shamaner och där det inte heller användes psykedeliska preparat eftersom det transcendenta medvetandet var människornas standardmedvetande (defaultläget). Shamaner och psykedelika dök upp för omkring 10 000 år sedan när kulturen höll på att förlora den direkta kontakten med Drömtiden, något som ”fullbordades” med det dualistiska paradigm som installerades med den sjätte vågen och gav upphov till civilisationer, stater och patriarkat. Då blockerades direktkanalen till Skapelsens plats och medvetandet kom att domineras av egot.

Det kan låta som om Calleman har en deterministisk syn på tillvaron och att allt i skapelsen, inklusive människors medvetanden och handlingar, helt och fullt bestäms av skapelsevågorna, men så är det definitivt inte. Vad hans kvantteori beskriver är snarare potentialiteter, alltså möjligheter och sannolikheter för hur världen kan utvecklas – fysiskt, mentalt och andligt. Essensen i teorin är att vi är kosmiska varelser, formgivna av skapelsevågornas matriser, att våra hjärnor är mottagare av ett kosmiskt medvetande som förmedlas till oss via jorden och att förändrade medvetandetillstånd har ett kosmiskt ursprung och frambringas av hur våra hjärnor samspelar med de kosmiska skapelsevågorna.

Det finns många olika metoder för att öppna en kanal till den kosmiska heligheten. Calleman har själv en del erfarenheter av traditionella ayahuasca-ceremonier som han analyserar och jämför med andra shamanska metoder som trumning och dans och metoder från andra traditioner som kundalini yoga och så kallad holotropisk andning a la Stanislav Grof. Alla dessa metoder handlar om en strävan efter att uppnå ett icke-splittrat helhetsmedvetande där direktkontakt kan upprättas (eller snarare återskapas) med det stora kosmiska medvetandet. Förutsättningen för detta är att gå bortom de medvetandeslöjor som den sjätte och sjunde skapelsevågen laddade ner i våra hjärnor och kärnan i alla metoder för att uppnå detta är att koppla bort egots begränsande ramar och göra hjärnan mottaglig för de högre skapelsevågornas kvantfält. Vi befinner oss idag i en unik historisk situation av möjligheter eftersom numera alla nio skapelsevågor är aktiva. Den åttonde vågen som inleddes 1999 innehåller visserligen ett dualistiskt paradigm men av ett slag som upphäver den sjätte vågens patriarkala dualitet. På så vis har den åttonde vågen banat väg för en ny feminism och en ny andlighet – i form av t ex neoshamanism och den nya vågen av psykedelisk forskning. Med den nionde vågen, som saknar dualitet och vars paradigm är dominerat av ljus, finns förutsättningar för att helt upphäva egots dominerande roll.

Det som shamanska tekniker och psykedeliska preparat kan åstadkomma är att upplösa de begränsande delar av medvetandet som hämmar eller omöjliggör vår kontakt med det kosmiska. Det finns inga helgjutna förklaringar, vare sig farmakologiska eller neurologiska, till hur psykedelika fungerar och Calleman analyserar på djupet möjliga sådana förklaringar, t ex vilka receptorer i hjärnan som kan vara de viktigaste när det gäller att binda till de sinnesvidgande molekylerna, och varför dessa i så fall är sinnesvidgande. För honom spelar tallkottkörteln en viktig funktion – ett ärtstort organ beläget exakt i mitten på undersidan av hjärnan. Dess funktion är långt ifrån fullständigt klarlagd och den är idag mest känd för att producera melatonin som reglerar kroppens sömnmönster. För Calleman fyller tallkottkörteln en central funktion som en sorts omkopplare och ankare för det kosmiska medvetandet och den fungerar därmed som en sorts organisatör av våra tankar och känslor enligt det grundläggande mönstret från Livets träd. Att med hjälp av psykedelika, yoga eller shamanska extasmetoder nå denna direktkontakt med högre kosmiska dimensioner är enligt Calleman en form av kvant-healing, vilket innebär att våra organismer då blir stämda i resonans med de kosmiska kvantfälten. Och väl att märka: de mystika upplevelserna är både verkliga och kosmiska och de är inte någon produkt av hjärnan. Vi lever i ett hav av möjligheter som skapas av det dynamiska samverkansmönstret mellan skapelsevågorna.

Var finns Livets träd och Skapelsens plats? Vanligtvis brukar Calleman placera dem någonstans mitt i universum men mot slutet av Quantum Science of Psychedelics skriver han uttryckligen att denna plats visserligen existerar men att vi inte vet vad eller var den är och att det också saknas bevis för deras existens. Här finns behov av fortsatt och fördjupande forskning. Det skulle vara väldigt intressant att försöka koppla samman Mayas och Callemans makrokosmiska kvantteori med den mikrokosmiska, alltså med kvantfysiken. Den har ju bland mycket annat kommit fram till en teori om icke-lokalitet, dvs att elementarpartiklar kan påverka varandra ömsesidigt och ögonblickligen även över stora avstånd. Allt tycks alltså befinna sig i ett kvantfält där det som inträffar på ett ställe omedelbart påverkar allt annat på andra ställen. Kvantfältet är inte lokaliserat utan finns därmed överallt och alltid – som en underliggande psykofysisk urgrund för allt som existerar. Vi kan kalla det för Unus Mundus, Drömtiden, Oändlighetens aktiva sida, Ginnungagap eller Himlens hjärta. Kanske är det just så som don Juan Matus svarar när Carlos Castaneda frågar honom var denna icke-ordinära värld finns: just här runtomkring oss som en parallell men vanligtvis osynlig värld. En förståelse för hur det makrokosmiska och mikrokosmiska hänger samman ser jag som en förutsättning för möjligheten att utöva verklig magi.

Calleman för också ett resonemang om begreppet andar som jag finner högintressant och som har många likheter med Castanedas syn även om Calleman närmar sig företeelsen från ett helt annat håll. Han betraktar andar som icke-fysiska vågformer i en parallell verklighet som vi normalt inte kan se men som blir synliga t ex med hjälp av psykedelika. Castanedas term är snarlik: icke-organiska varelser. Det kan finnas många olika sådana icke-fysiska vågformer skriver Calleman: sådana som alltid varit och kommer att förbli icke-fysiska, sådana som nu är icke-fysiska men kan komma at manifestera sig fysiskt när de får tillgång till de nödvändiga atomerna och molekylerna, och sådana som är vågformer frigjorda från fysiska kroppar som avlidit.

Att tillståndet i dagens värld i många avseenden är bedrövligt är enligt Calleman ett uttryck för att den globala civilisationens fundament fortfarande präglas av den sjätte vågen. Resultatet är människors dominans av naturen, överbefolkning, naturförstörelse, utrotning av växter och djur, klimatförändring och socialt förtryck och dominans. Den åttonde och nionde vågen skapar möjliga motkrafter och utvägar men kreativa förändringar kräver en kollektiv synkronisering med framför allt den nionde vågens enhetsparadigm – alltså att stora grupper agerar i resonans med dessa kvantfält. Shamanism och psykedelika ingår i en medvetanderevolution som kan upphäva egots dominans och som är väldigt olik andra revolutioner. ”Den är mer som en anti-revolution av människor som helt enkelt gör det som de av kosmos inspireras till att göra för helheten snarare än för sig själva.” Individer som kanske inte ens blir synliga i vårt sensationslystna samhälle, påpekar Calleman, som med denna bok själv definitivt har lämnat ett stort bidrag till denna medvetanderevolution.

Runorna är ett inkluderande kunskapssystem

Ju längre jag arbetar med runor desto mer inser jag deras inkluderande karaktär. Det gäller såväl människor som traditioner. I och för sig kan runor kännas lättare och mer självklara att ta till sig för dem som är uppväxta i våra nordliga trakter – runornas kärnområde. Men eftersom runorna kommer ur den icke-lokala urgrunden för all existens – Drömtiden, Unus Mundus, det kosmiska potentialitetsfältet – så innebär det att de finns allmänt tillgängliga. Runorna kommer till alla som gör sig mottagliga för deras kunskap och kraft, oavsett var personerna råkar vara uppväxta eller bosatta. Förutsättningen är rätt attityd; att man närmar sig runorna utan självviktighet och behandlar dem med respekt och ödmjukhet – utan att förfalska eller fördärva dem som det heter i Sången om Sigdrifa i Den poetiska Eddan. Runorna är vare sig patriotiska eller nationalistiska. De är kosmiska och erkänner inga gränser, vare sig geografiska, politiska, etniska eller kulturella.

Den inkluderande karaktären gäller också runornas relation till andra andliga och kosmologiska system. Eftersom runorna innehåller den kosmiska matrisen och både innehåller och speglar världen så speglar de också andra andliga traditioners väsen. Ju mer jag går på djupet i andra traditioner desto mer lär jag mig om runorna och desto mer ser jag likheterna och beröringspunkterna med andra system. Här följer några exempel:

Runor och shamanism. Runorna som extasmetod och färdmedel in i Drömtiden tillsammans med eller i stället för trumma. Enskilda runor motsvarar shamanismens kraftdjur och andehjälpare. Runmagins väsen är att bringa balans i tillvaron och det är ju shamanens huvuduppgift.

Runor och navajo-andlighet. Navajos grundläggande föreställning om hozho, att vandra i skönhet, finns inbyggt i runsystemet. Den healingceremoni som går under namnet Blessingway motsvaras av att sjunga alla utharkens 24 runor. Såväl navajos andlighet som utharken genomsyras av det heliga fyrtalet.

Runor och samisk tradition. Precis som jojken saknar utharken början och slut. Att jojka eller sjunga runor är ett sätt att sjunga landskapet och därmed balansera sig i de stora kretsloppen. Bilderna på de samiska shamantrummorna har många grundläggande likheter med runorna, som ett sätt att beskriva och orientera sig i både den ordinära och den icke-ordinära verkligheten.

Runor och judisk mystik. Precis som det hebreiska alfabetet är runorna en gudomlig gåva som kommit till människorna direkt från den kreativa kosmiska urkraften. Båda systemen har intrikata och heliga talmagiska sammanhang och innebörder. Såväl den judiske mystikern som runmagikern kan genom bön och sång lyfta illusionens slöja och se tillvaron sådan den är. Den judiska bönen har liksom runsången funktionen ”att laga världen”. Liksom Elohim har utharken en kosmisk kreativ dimension. Impulsen nedifrån framkallar impulsen uppifrån.

Runor och Jung. Alla runor rymmer yttre och inre dimensioner och kan liksom Jungs aktiva imagination föra oss i kontakt med våra djupast liggande skikt i det personliga och det kollektiva omedvetna. Att använda aktiv imagination eller runor har en helande djuppsykologisk effekt. Runorna är arketyper som genom användning kan frambringa synkroniciteter, alltså sammanfallande händelser i det inre och yttre som ger oss vägledning i det andliga arbetet.

Runor och kvantfysik. Runorna har frambringats ur den ursprungliga kosmiska matrisen. De är manifestationer av det kosmiska potentialitetsfältet och är i grunden icke-lokala mönster av relationer stadda i en ständig dynamisk förändring och förvandling. Runorna uttrycker den pågående kosmiska skapelsen och deras användning kan ha en ögonblicklig och kosmisk påverkan. Det som händer på en plats i väven händer samtidigt överallt i väven; som i det inre, så i det yttre; som där uppe, så här nere. 

Runor och alkemi. Det heliga giftermålet mellan ande och materia, mellan himmel och jord, mellan kungen och drottningen kan åstadkommas med utharken. Varje runa har en ljus och en mörk sida, en manlig och en kvinnlig, en andlig och en materiell, en inre och en yttre. Att viga samman polära runor är ett sätt att frambringa de vises sten, det alkemiska guldet, visdomen. Transformationen på individuell nivå kan få en spridning till kosmisk nivå i den process som alkemisterna kallar multiplicatio, och som finns inneboende i utharkens talmagi.

Runor och Maya-kosmologin. Carl Johan Callemans tolkning av Mayas nio kosmiska skapelsevågor har många beröringspunkter med utharken. De nio första runorna är matrisrunor som representerar nio olika aspekter (även kronologiska) av den kosmiska skapelsen. Den nionde runan, Naud, som är nornornas runa representerar den kosmiska nödvändigheten. Den nionde skapelsevågen har frambringat ett kosmiskt paradigm som kännetecknas av enhetstänkande och balans och det är precis vad nornornas runa är ett uttryck för.

Runor och Castaneda. Kärnan i Castanedas system är att uppleva energin direkt och bli en otadlig andlig krigare. Runorna är portar eller virvlar in i denna direktupplevelse av den kosmiska grundenergin. Runa nummer 16, Tyr-runan, är den andlige krigarens runa. Otadlig? Ja! Och Castanedas ”örn” som sitter i kosmos mitt och slukar avlidnas medvetande är för mig detsamma som Den Tomma, alltså den icke-runa, den Tomhet, som allt skapats ur och som allt återgår till.

Runorna talar till var och en på ett individanpassat sätt och de hjälper alla som respektfullt och ödmjukt samarbetar med dem att hitta sin egen väg. Runmagin innehåller ingen dogmatism. I runmagin är det runorna själva som är lärarna och utharken är ett självinstruerande system. Min erfarenhet säger mig dock att den som verkligen vill nå djup kunskap och även kunna medverka kreativt i den kosmiska skapelseprocessen bör arbeta med den 24-typiga utharken, alltså den runcykel som inleds med Ur-runan och som har Den Tomma som en underliggande potential. Det finns visserligen runmagiska skolor som arbetar med 16 runor (den yngre futharken) eller 18 runor (baserat på en tysk feltolkning av Havamal) men utövarna riskerar att gå miste om den mer fullödiga kraft och kunskap som kan utvecklas genom samverkan med de 24 runorna i utharken – oavsett hur högt man ropar eller hur mycket man rör på armar och ben medan man ropar.

Allt är nytt – hela tiden nytt

Det gamla förbundet mellan människa och natur grundades på mytiska och religiösa föreställningar som smulades sönder av den västerländska vetenskapliga revolutionen. Nu har dock denna vetenskap i sig nått därhän att den själv har upptäckt den transcendenta verkligheten och därmed banat väg för ett nytt förbund mellan människa och natur.

Så skulle en kanske kunna sammanfatta huvudlinjen i Lothar Schäfers bok In Search of Divine Reality: Science as a Source of Inspiration (The University of Arkansas Press 1997). Schäfer som under lång tid varit professor i fysikalisk kemi vid universitetet i Arkansas gör en djupdykning i kvantfysikens omskakande genombrott, som enligt honom själv alltså bör leda fram till ett nytt transcendent tänkande med djupt andliga dimensioner. Boken är väldigt akademiskt skriven och hårdfjällad för oss icke-fysiker, men väldigt tankeväckande. Dock bör den ses som ett preludium till Schäfers senare och mer lättillgängliga bok Infinite Potential som kom 2013 och som jag tidigare recenserat här. Så, den som vill få grepp om Schäfers tänkande ska nog primärt läsa Infinite Potential.

Enligt Schäfer visar kvantfysikens genombrott att universum är icke-lokalt, dvs att händelser i en del av universum ögonblickligen och snabbare än ljuset kan påverka förhållanden även långt borta, att universum är gjort av något icke-materiellt (mind-stuff), att människors medvetande är direkt sammankopplat med ”universums medvetandelika bakgrund” (the mind-like background of the universe), alltså en sorts universellt medvetande, att grunden för den materiella världen är icke-materiell, men att även allts minsta beståndsdelar (vågor eller partiklar beroende på hur vi mäter och observerar dem) har ”medvetandeliknande egenskaper” (mind-like properties), alltså en sorts proto-medvetande, att mänsklig moral kommer ur universums medvetandeliknande bakgrund, att vi via vårt medvetandes antenner får vägledning från universums djup, att vi har andliga behov eftersom universums natur är andlig. 

”Upptäckten av kvantvärlden har varit en källa till djup insikt i verklighetens natur, och många forntida idéer har fått en ny mening och oväntad betydelse”, skriver Schäfer.

Han gör främst en genomgång av vetenskapsteoretiska och filosofiska idéer (inte mytiska och religiösa) och kommer fram till att de hade en sorts förkunskap om det som kvantfysiken långt senare skulle komma fram till. De är inte korrekta om vi tar dem bokstavligt eller ordagrant men innehåller ändå en sanning (not correct when its archaic form is taken verbatim, but containing a truth nevertheless). Det är ju vad jag själv kommit fram till när det gäller t ex våra egna förkristna myter; de innehåller fragment av och potential till mer fullkomlig kunskap men behöver självfallet vidareutvecklas, nytolkas och anpassas till den nivå som universum befinner sig på idag. 

Schäfers resonemang om skillnaderna mellan det gamla och det nya förbundet med naturen känns väldigt givande. Det gamla förbundet är obsolet och behöver ge plats åt det nya förbundet, baserat på kvantfysikens genombrott. Här ser jag klara paralleller med Carl Johan Callemans tolkning av Maya-kosmologins nio skapelsevågor (min recension av Callemans The Nine Waves of Creation finns här. Den nionde vågen, vars hologram innehåller det som Calleman kallar enhetstänkandet, aktiverades först 2011. Det är först i och med dess aktivering som fullständig kunskap är möjlig. Idag kan vi veta. Och som jag ser det är utharkens runsystem ett av de bästa dynamiska verktygen för att kunna läsa av den kosmiska klockans tickande. Som Schäfer skriver: ”Universum är ett nätverk, inte ett urverk” (The universe is network, not clockwork). 

Kvantfysikens insikt i att universum är icke-lokalt och att påverkan kan ske ögonblickligen över enorma avstånd banar väg för en vetenskaplig förståelse av vad verklig magi är och vilka dess möjliga effekter kan vara. Samtidigt är jag ense med Schäfer om att förbundet med naturen och med kosmos måste nyskapas utifrån nya insikter om alltings essens. Magi behöver finna nya former för att vara verksam. Eftersom fullkomlig kunskap numera är möjlig och vi därmed kan bli det som Castaneda kallade otadliga andliga krigare (impeccable warriors) behöver vi inse att även om det ryms viktig kunskap i gamla traditioner så behöver de överskridas och transformeras. Allt fast förflyktigas; allt blir ständigt nytt. Och som Schäfer betonar: att sträva efter att leva i enlighet med universums ordning leder till ett autentiskt liv som leder till ett förbund med universums medvetandeliknande grund och möjliggör ett liv i harmoni med naturen, något han kallar det goda livet. Visst är detta ett hoppfullt och kreativt perspektiv i dessa mörka tider!

Heimdall, Odin and the Nine Waves of Creation

Myths constantly need to be decoded and reinterpreted so that we shall be able to retrieve new knowledge from them – new knowledge which is continuously being created by the great cosmic dance and thrown into the molds of the old myths. Everything is in constant state of movement and change - and so is the essence of the myths. Rereading Carl Johan Calleman’s seminal book The Nine Waves of Creation led me into the following contemplation: Do these insights exist in a fragmentary form in the pre-Christian myths, insights created from an alchemical coalescence of the cosmologies of the Mayan calendar and quantum physics? It does! – and this leads into an expanded interpretation of some truly archaic themes that concern Urvölvan, Heimdall and Odin. 

In his book, which I have previously reviewed in Swedish on this blog Calleman points out that the very number nine recurs in many original myths from across the world. There seems to have existed a rudimentary, or maybe better said intuitive, understanding that the world has been formed by nine different impulses, which qualitatively speaking are very different. In the Nordic tradition we have the myth of the world tree Yggdrasil and the nine worlds that are connected to, or maybe rather interwoven with the world tree. In the first song of the poetic Edda Urvölvan (the original female seer) has the following to say: 

I, born of giants, remember very early
those who nurtured me then;
I remember nine worlds, I remember nine giant women,
the mighty Measuring Tree down below the earth.

Calleman sees what he calls the Tree of Life – somewhere close to the center of the universe – as the sphere that all the creative impulses, both on a macro and a micro level, have emanated from. The Tree of Life is thus a sort of a cosmic matrix for everything that ever was and is: as above, so below; as inside, so outside. The question is now if the nine worlds in the Nordic tradition correspond to the nine creation waves that has brought the world forth. There does not seem to be a total conformity between the two, but common elements do exist and in this case there also exists a chronological order of the Nordic “worlds”, even if it is not a question of a hierarchical order. 

Eight of the worlds, which I would rather call spheres, can be combined into pairs and thus exist in a complementary and at the same time contradictory relationship to each other. They are polarities that mutually condition each other. The two oldest spheres are the cold and the heat, which from the Emptiness (Ginnungagap) bring forth the very first being, the androgynous giant Ymer (= the roaring, the rambunctious). The Cold = Nifelhem, the Heat= Muspellhem. The third sphere, which then takes the shape of Ymer is Jotunhem, which is balanced by Vanahem, the domain of fertility. The next pair in this chronological tale about cosmic creation is Helhem, the sphere of death, and Asgård, the dimension of the heavenly gods. Then follows Svartalvhem and Ljusalvhem, the life-generating forces of the earth and the air, and finally we have Mannhem, the sphere of the humans. What we are looking at here is a cosmic as well as a planetary and inner process of evolution. 

If we analyze the correspondence of the nine Nordic worlds with the nine waves of creation described by Calleman by means of the runic system of the uthark and in particular consider the numerological magic we arrive at the following highly interesting result: Nifelhem = Iss, which is rune no 10, Muspellhem = Ken with the numerical value 5, Jotunhem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) and Mannhem = Madr (19). The sum of these becomes 109. If we reduce this to a single digit number we get 1+0+9= 10, which in turn becomes 1+0=1. Rune no 1 is Ur, which represents the origin, the beginning and the creative, constructive primordial power. This seems to indicate that the myth about Yggdrasil and the nine worlds implies a creation story, which is consistent with the nine waves of creation of Calleman.

A character, which is strongly connected with this creative cosmic process, is Heimdall – the divine being which drank from the well of wisdom in exchange for one of his ears and thus had been endowed with a supernatural hearing and as a result had taken the place of guardian at the gate of the Dreamtime. Heimdall has been interpreted as a personification of the World Tree or the World Pillar and has a counterpart in Sapmi cosmology in the character called Veralden olmai, the man of the world or the worlds. That Heimdall indeed is the man of the worlds becomes clear from the Edda song about Hyndla. 

One was born in bygone days,
with enormous power of the sons of men;
then nine women gave birth to him, to the
spear-magnificent man,
daughters of giants, at the edge of the world.

Gialp bore him, Greip bore him,
Eistla bore him, and Eyrgiafa,
Ulfrun and Angeyia,
Imd and Atla, and Iarnsaxa.

One was born greater than all,
he was empowered with the strength of earth;
he is said to be the wealthiest of princes,
closely related to all the families. 

In the Edda of Snorres it is said about Heimdall: ”He is called the white god. He is big and holy. Nine virgins, all of them sisters, gave birth to him as a son.” A fragment from Heimdallsgaldern is also given there: 

I am the child of nine mothers,
I am the son of nine sisters. 

This song also exists in a more complete version: 

You are Heimdall, white among Asar,
high and holy and great.
Amazingly born in earliest days.
Man with mothers nine,
son of sisters nine. 

The mothers of Heimdall may simply be the nine waves of creation. That they are described as sisters is in order to point to the organic connections between the waves of creation. They have a common origin and are intimately connected, even if they carry different qualities, or better said potentialities. The nine waves bring forth Heimdall as a representative of the world in its totality. In this myth there is also an evolutionary chronology inscribed. 

Acording to Calleman the three last waves of creation were activated in the years 1755, 1999 and 2011. How did people more than a thousand years ago know that there were actually nine waves when only six had been activated? This is undoubtedly a question which complicates the analysis, but maybe people leaning towards esoterics felt a kind of pre-waves (as Calleman talks about) or they simply had a prophetic intuition about the cosmic dynamics – maybe attained by using runes as a means of divination. In contrast, it seems fully clear that it is only after 2011 that we are able to gain a more complete understanding of the nine waves of creation as well as the nature of the world and thus also possible ways towards bringing peace, harmony and balance. For this, there was an intuitive understanding already when the old myths were told, which emerges for instance from the initiatory rite of Odin at the World Tree. 

In Odins own words in Havamal: 

I know that I hung on a windy tree,
nine long nights,
wounded with a spear, dedicated to Oden,
myself to myself,
on that tree of which no man knows
from where its roots run.

No bread did they give me nor a drink from a horn,
downwards I peered,
I took up the runes, screaming I took them,
then I fell back from there. 

Then I began to quicken and be wise,
and to grow and to prosper;
one word found another word for me,
one deed found another deed for me.

Consequently it is only after the ninth night (read the ninth wave), that complete knowledge is possible. This is potentially present in all of creation for whoever makes oneself receptive. It did not exist in a complete form when these myths were narrated or written down and it only existed as a premonition or pre-wave when CG Jung developed his thoughts about the collective unconscious and synchronicities, or when Carlos Castaneda and Michael Harner wrote their texts about the path of the shaman in the 70-ties and 80-ties. This may explain why these groundbreaking authors chose individualist positions. Their stances are today completely insufficient, but they should be recognized that they have opened doors for us to acquire new knowledge. They were however not themselves capable of entering these doors, but yet made it possible for us to do so at this later point and then transcend their limitations. Today all necessary knowledge exists for us to be able to create peace and harmony and as a result it falls upon ourselves and those living today to do so. And this can only be the result of shared views and not in the form of spiritual ego trips. Carl Johan Calleman has realized this and through this he has made a very significant contribution to the world. As he himself writes as the final words of The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. 

(Translation from Swedish by Carl Johan Calleman. The quotes from The Poetic Edda are from the translation by Carolyne Larrington (2014).)

Heimdall, Oden och de nio skapelsevågorna

Heimdall och hans nio mödrar

Myter behöver ständigt avkodas och nytolkas för att vi ska kunna utvinna ny kunskap ur dem – ny kunskap som den stora kosmiska dansen kontinuerligt skapar och häller i de gamla myternas gjutformar. Allt är i rörelse och förändring – så även myternas essens. En omläsning av Carl Johan Callemans nyskapande bok The Nine Waves of Creation ledde fram till följande kontemplation: Finns det i de förkristna myterna några fragment av dessa nya insikter, som är gjorda utifrån en alkemisk sammansmältning av Mayakalenderns och kvantfysikens kosmologier? Det gör det – och det leder fram till en utvidgad tolkning av några riktigt uråldriga teman som berör Urvölvan, Heimdall och Oden. Häng med!

Calleman påpekar i sin bok, som jag tidigare recenserat här, att just nio-talet går igen i många ursprungliga myter världen över. Det verkar ha funnits en rudimentär eller ska vi säga intuitiv förståelse av att världen har formats av nio olika impulser, som kvalitativt sett är väldigt olika. I den nordiska traditionen har vi myten om världsträdet Yggdrasil och de nio världarna som är knutna till eller snarare kanske sammanvävda med världsträdet. I den första sången i Den poetiska Eddan berättar Urvölvan följande:

Urtidens mäktiga
jättar minns jag,
dem som i forntiden
fostrade mig;
nio världar minns jag,
nio jättekvinnor,
innan världsträdet
började växa.

Calleman ser det han kallar Livets träd – någonstans i universums mitt – som den sfär som alla skapande impulser på såväl makro- som mikronivå har utgått från. Livets träd är alltså en sorts kosmisk matris för hur allting har blivit och är: as above, so below; as inside, so outside. Frågan är nu om de nio världarna i nordisk tradition motsvarar de nio skapelsevågor som har frambringat världen som vi känner dem. Det rör sig inte om någon fullständig överensstämmelse men beröringspunkter finns och i så fall finns det också en kronologisk ordning på de nordiska världarna, även om det inte handlar om någon hierarkisk ordning.

Åtta av världarna, som jag hellre kallar sfärer, kan föras samman parvis och står alltså i ett komplementärt motsatsförhållande till varandra. De är polariteter som ömsesidigt betingar varandra. De två äldsta sfärerna är kölden och hettan som ur Tomheten (Ginnungagap) frambringar den allra första varelsen, den tvåkönade jätten Ymer (=den dånande, den larmande). Kölden = Nifelhem, hettan = Muspellhem. Den tredje sfären som alltså tar kropp i Ymer är Jättehem som balanseras av Vanahem, fruktbarhetens domän. Nästa par i denna kronologiska berättelse om den kosmiska skapelsen är Helhem, dödens sfär, och Asgård, himmelsgudarnas dimension. Därefter kommer Svartalvhem och Ljusalvhem, jordens och luftens alstrande krafter, och till sist Mannhem, människornas sfär. Vi har här att göra med såväl en kosmisk som en planetarisk som en inre utvecklingsprocess.

Om vi analyserar detta jämställande av de nordiska nio världarna med Callemans nio skapelsevågor med hjälp av utharkens runsystem och särskilt beaktar de talmagiska sammanhangen får vi följande högintressanta resultat: Nifelhem = Iss som är runa nr 10, Muspellhem = Ken med talvärde 5, Jättehem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) och Mannhem = Madr (19). Summan blir 109. Om vi reducerar detta till ett naturligt ental får vi 1+0+9= 10 som i sin tur blir 1+0=1. Runa nr 1 är Ur som står för ursprunget, början och den skapande, uppbyggande urkraften. Detta talar för att myten om Yggdrasil och de nio världarna rymmer en skapelseberättelse som väl låter förena sig med Callemans nio skapelsevågor.

En gestalt som är starkt förknippad med denna kreativa kosmiska process är Heimdall – den gudomliga varelse som hade fått en klunk ur visdomens källa i utbyte mot sitt ena öra och då hade begåvats med en översinnlig hörförmåga och sedan tagit plats som vaktman vid porten till Drömtiden.  Heimdall har tolkats som en personifikation av Världsträdet eller Världspelaren och har en motsvarighet i samisk kosmologi i den gestalt som kallas Veralden olmai, alltså världens eller världarnas man. Och att Heimdall är världarnas man framgår av Eddasången om Hyndla:

Arla i forntid
föddes en mäktig
och urstark man
av asarnas ätt,
en man med spjut,
född av nio mödrar,
nio jättekvinnor
vid jordens ände.

Han föddes av Gjalp,
han föddes av Greip,
han föddes av Eistla
och av Eyrgjafa,
han föddes av Ulfrun
och av Angeyja,
Imd och Atla
och Järnsaxa även.

En vart född
mäktigare än andra,
han som blev given
jordens krafter
och sades vara
av alla den störste,
släkt med varje
varelse på jorden.

I Snorres Edda sägs om Heimdall: ”Han kallas den vite asen. Han är stor och helig. Nio mör, alla systrar födde honom som sin son.” Där återges också ett fragment ur Heimdallsgaldern:

Nio mödrars barn är jag,
nio systrars son är jag.

Denna galder finns också i en mer fullständig version:

Heimdall är du, hudvit bland asar
hög och helig och stor.
Underbart född i urtidsdagar.
Man med mödrar nio,
son av systrar nio.

Heimdalls mödrar kan helt enkelt vara de nio skapelsevågorna. Att de beskrivs som systrar är för att visa på det organiska sambandet mellan skapelsevågorna. De har ett gemensamt ursprung och hänger intimt samman, även om de innehåller olika kvaliteter, eller ska vi säga potentialiteter. De nio vågorna frambringar Heimdall som representerar världen i sin totalitet. I denna myt finns också en evolutionär kronologi inskriven.

Enligt Calleman har de tre sista skapelsevågorna aktiverats år 1755, 1999 och 2011. Hur kunde människor för över 1 000 år sedan veta att det rörde sig om nio vågor när det bara var sex av dem som då var aktiverade? Det är onekligen en fråga som komplicerar analysen, men kanske var det så att esoteriskt bevandrade människor kände av en sorts ”förvågor” (Calleman talar om pre-waves) eller helt enkelt hade en profetisk intuition om den kosmiska dynamiken – kanske uppnådd genom att använda runor som divinationsmetod. Däremot är det helt klart att det är först efter 2011 som vi kan nå en mer fullständig förståelse av de nio skapelsevågorna och världens karaktär och därmed också möjliga vägar för att bringa fred, harmoni och balans. För detta fanns en intuitiv förståelse redan när de gamla myterna berättades, vilket framgår t ex av Odens initiationsrit på Världsträdet. Här med Odens egna ord i Havamal:

Jag vet att jag hängde
i vindpinat träd
nio hela nätter,
stungen med spjut
och offrad till Oden,
själv given till mig själv
på det mäktiga träd
som ingen mänska vet
av vad rot det är vuxet.

Jag fick ingen mat,
ej heller mjöd,
rätt ner såg jag,
runor tog jag upp,
tog dem skrikande
och föll från trädet.

Då började jag frodas,
fatta och förstå,
växa och trivas väl.

Alltså: det är först efter den nionde natten, läs den nionde vågen, som full kunskap är möjlig. Den finns närvarande som en potential i hela skapelsen för den som gör sig mottaglig. Den fanns inte i fullständig form när dessa myter berättades eller skrevs ner och den fanns inte annat än som en föraning eller för-våg när C G Jung utvecklade sina tankar om det kollektiva omedvetna och synkroniciteter, eller när Carlos Castaneda och Michael Harner skrev sina texter om shamanens väg på 1970- och 1980-talen. Det kan förklara varför dessa banbrytande författare valde individuella förhållningssätt. Deras hållning är idag helt otillräcklig men de ska naturligtvis ha kredd för att ha öppnat dörrar till ny kunskap. De förmådde dock inte själva att träda in genom dessa dörrar, men gjorde det ändå möjligt för oss att senare göra detta och därmed överskrida deras begränsningar. Nu finns all nödvändig kunskap för att skapa fred och harmoni och därmed faller också ett ansvar på oss idag att också göra detta. Och det kan bara ske gemensamt, inte i form av andliga egotrippar. Det har Carl Johan Calleman insett och därmed har han gjort en mycket viktig insats för världen. Som han själv skriver i avslutningen av The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. Allt finns alltså tillgängligt för oss för att kunna uppnå enhet med det heliga och enhet bland oss själva.

(Citaten ur Den poetiska Eddan är från Lars Lönnroths utgåva från 2016. Citaten ur Snorres Edda från Karl G Johanssons och Mats Malms utgåva från 2015).

Den tredje uppmärksamheten

En rundivination som jag gjorde efter en ceremoni ledde till att jag började läsa om Carlos Castanedas Örnens gåva. Många år sedan sist. Anledningen var primärt att jag ville fördjupa mig i frågeställningen om medvetandets möjlighet att överleva den fysiska döden. Den här gången upplevde jag boken som tämligen trist med mycket svammel och dödkött men den rymmer, liksom Castanedas övriga böcker, även en del glimrande avsnitt.

För att sätta in läsaren i Castanedas resonemang ska jag kort rekapitulera vad Örnen är för något. Den beskrivs som ”den makt som styr alla levande varelser … inte för att den är en örn eller har något med en örn att göra, utan därför att den för den seende framträder såsom en omätlig kolsvart örn. Vilande i upprätt ställning, så som örnar brukar sitta, når den upp i oändligheten.”

Alltså: någonstans mitt i kosmos finns en kraft som allt utgår ifrån och även återvänder till. Om vi ska ge detta en uppdaterad analys kan vi se paralleller med begrepp som det mytiska Ginnungagap, Carl Johan Callemans kosmiska livsträd, David Bohms Cosmic Holomovement, Rupert Sheldrakes morfiska fält, C G Jungs kollektiva omedvetna och alkemisternas Unus Mundus.

Enligt Castaneda förtär Örnen allt medvetande hos de varelser som ögonblicket innan levde på jorden men nu är döda och har svävat upp till Örnens näbb ”för att möta sin härskare, skälet till att de ägt liv”. Medvetande är Örnens föda.

Örnen låter sig inte bevekas av någon levande varelses böner men alla dessa har ändå fått en gåva av honom, nämligen möjligheten att ”hålla medvetandets låga vid liv och därmed makten att inte åtlyda budet att dö och förtäras.” Det finns alltså en möjlighet att i dödsögonblicket smita förbi Örnen och behålla sitt medvetande. Detta kallar Castaneda en övergång in i ”den tredje uppmärksamheten” – ett tillstånd av totalt medvetande och frihet. ”Att dö och bli slukad av Örnen är ingen utmaning. Att däremot smita förbi Örnen och bli fri är största djärvhet.”

Även om Castaneda ingår i en tradition där kunskapen sedan flera hundra år överförts direkt från mentor till elev ser jag detta försök att bevara medvetandet intakt efter döden som ett sätt att göra kunskapen tillgänglig för alla i eftervärlden. Det är ett sätt att lämna tydliga spår i Drömtiden, att aktivt nyskapa eller förstärka morfiska fält. Därför kan dessa resonemang vara av största intresse även för oss idag som försöker hitta fram till långsiktigt hållbara vägar att leva i balans och harmoni med Moder Jord. Sedan Castaneda skrev Örnens gåva i början av 1980-talet har de kosmiska processerna dock trätt in i så nya faser att vi kan tala om medvetandemässiga kvantsprång som gör hans författarskap mer eller mindre obsolet.

Kanske var det inte möjligt för Castaneda att komma längre än han gjorde medvetandemässigt. Om vi betraktar hans böcker och Michael Harners samtida popularisering av core shamanism utifrån Carl Johan Callemans teorier om maya-kalendern så kan vi konstatera att de skrev sina huvudverk när vare sig den åttonde eller nionde skapelsevågen hade aktiverats. (Mer om Callemans teorier i min recension av hans The Nine Waves of Creation) Det kan (i alla fall delvis) förklara den nästan extrema individualism som präglar såväl Castanedas som Harners versioner av shamanism. De befann sig i resonans med den sjunde dualistiska skapelsevågen och var så att säga det andliga uttrycket för den kosmiska impuls som på ekonomins och politikens område tog form av nyliberalism, reaganism och thatcherism. Samtidigt försökte de spränga och överskrida dualismen och förebådade på så vis även den åttonde och nionde vågen, som enligt Calleman aktiverades 1999 resp 2011). Det gjorde även C G Jung, märkligt nog flera decennier tidigare, vilket gör Jung till en än mer beundransvärd visionär.

Idag när den åttonde och framför allt den nionde skapelsevågen är aktiverade finns en helt annan och ny potential för att överskrida dualismen och uppleva och manifestera enhetstänkandet. Vi kan alltså idag träda in i Castanedas tredje uppmärksamhet inte bara när vi dör och sugs in av "Örnen" – utan här, i världen, nu och i vardagslivet. Castanedas och Harners shamanism var individuellt fokuserade – om shamanismen vill bidra kreativt till världen idag måste den vara kollektivt fokuserad; för det gemensamma bästa, för Moder Jords bästa, för kosmos bästa. Såväl Castaneda som Harner måste överskridas.

Det är där jag ser ett begrepp som ceremoniellt motstånd komma in. Vi kan idag gå in i "den tredje uppmärksamheten" genom vårt varande i världen. Detta kommer då också att växelverka med och återverka på det jag kallar Drömtiden, Unus Mundus, The Cosmic Holomovement. Vi kan med rätt handlingar vid rätt tidpunkt även återverka på och förändra Örnen, alltings upphov. Kanske kommer saker att verkligen kunna vända omkring år 2031 när den sjunde vågen, enligt Calleman, går in i en ny dagfas och då för första gången kan resonera med den åttonde och nionde vågen. Då kan det finnas oanade möjligheter att åstadkomma avgörande kreativa förändringar i världen. Men det vi gör även dessförinnan är viktigt. Vi kan redan nu bidra till att nyskapa och förstärka de morfiska fält som gynnar kreativa handlingar och därmed vandring i skönhet. Om det dessutom, som Castaneda förutskickar, kan leda till att vi som individer får möjlighet att smita förbi Örnen när vi dör är det väl bara att tacka och ta emot?

Skapelsens nio vågor och mänsklighetens öde

Den som vill förändra världen måste ha insikt i hur den är beskaffad och hur och när den kan förändras – annars är det stor risk att ens aktivism förblir fromma böner eller tomma gester. Ett viktigt steg på vägen kan vara att läsa Carl Johan Callemans nya bok The Nine Waves of Creation: Quantum Physics, Holographic Evolution and the Destiny of Humanity (Bear & Company 2016). Den innehåller en kosmologisk berättelse där vetenskap och andlighet befruktar och kompletterar varandra. Calleman har tidigare skrivit flera böcker med utgångspunkt från maya-kalenderns tideräkning och det är den som utgör fundamentet även i denna bok.

Callemans kosmologi är komplex men den som gör en djupläsning av The Nine Waves of Creation får vara med om en ögonöppnande och kanske även omvälvande process. Jag ska försöka sammanfatta huvuddragen i teorin. Källan till allt som finns och som hänt i universum är något som Calleman kallar Den centrala kosmiska axeln, eller Livets träd, eller Det Gudomliga Allt Som Är. Det är en sorts kosmisk matris, ”den geometriska källan till rum-tiden”, som sänder ut vågor och frambringar de hologram som skapar de materiella och mentala aspekterna hos livet överallt i kosmos. Alla existensnivåer är resultat av och reproducerar denna matris så att mikrokosmos avspeglar makrokosmos. Universum består av en hierarki av hologram inuti hologram, som är delar i en styrd och ändamålsenlig process. Världen är helt enkelt skapad för att genomgå ett antal stadier i en rörelse mot fullkomning.

Livets träd är det ursprungliga, det som frambringar Big Bang och allt som hänt därefter. Teorin om de nio vågorna hämtar Calleman från maya-kalendern men han visar att medvetenheten om universums nio nivåer eller stadier har funnits och finns i många kulturer världen över. The Nine Waves of Creation är fylld av diagram och sinuskurvor som åskådliggör de olika vågornas funktioner och egenskaper. De nio vågorna är inte materiella men de existerar. Vi kan inte se dem, vi kan inte mäta dem men vi kan se effekterna av dem. Calleman tänker sig att de sprider sig med ljusets hastighet och i en sorts spiralrörelse. Jämfört med andra vågor som mänskligheten lärt sig att studera, mäta och använda – som radiovågor, mikrovågor, ljusvågor och röntgenstrålning – så har skapelsevågorna otroligt mycket längre våglängder. Den första skapelsevågen har en våglängd på 2,5 miljarder ljusår. För varje efterföljande våg minskar våglängden med en faktor 20. Den andra vågen har då en våglängd på 126 miljoner ljusår, den sjätte en våglängd på 788,6 ljusår, den åttonde en på 2 år och den nionde en våglängd på ”bara” 36 dagar.

Den första vågen ger upphov till galaxer, stjärnor, planeter och de första biologiska cellerna; den andra vågen frambringar flercelliga organismer och växter; den tredje skapar upprättgående varelser som använder verktyg; under den fjärde vågen uppstår homosläkten som kan göra både eld och verktyg; den femte skapar stamkulturer, den första konsten och en ursprunglig andlighet; den sjätte föder fram det rationella tänkandet, civilisationer, nationer, skrivkonst, vetenskap, religioner, patriarkat, slaveri och krig; den sjunde resulterar i industrialism och demokrati; den åttonde i smart teknik, feminina energier och nyandlighet och den nionde slutligen i något som Calleman benämner enhetsmedvetande.

På bokens många sinuskurvor har Calleman prickat in imperiers uppgång och fall (inklusive det nuvarande USA-imperiets), vetenskapliga och teknologiska genombrott, ekonomiska uppgångar och kriser, historiska händelser som revolutioner och sammanbrott. Allt tycks vara styrt av skapelsevågornas hologram. Callemans genomgång tycks väldigt gedigen även om den som söker säkert kan hitta händelser som kan gå på tvärs mot sinuskurvornas förväntade toppar och dalar.

De olika vågorna har aktiverats enligt en exakt, matematiskt bestämd tidtabell och Calleman prickar in årtal och datum för de senaste vågorna: den sjunde aktiverades år 1755, den åttonde den 5 januari 1999 och den nionde den 9 mars 2011. Det unika med vår tid är inte att vågorna eller världen tar slut – de nio vågorna kommer att fortsätta i oändlighet – utan det unika är att för första gången i universums historia är alla nio vågorna aktiva samtidigt. För Calleman har totaliteten av de nio skapelsevågorna en tydlig riktning, de utvecklas i enlighet med inneboende rytm och mönster och har därmed också ett ändamål. Samtidigt måste jag betona att Calleman inte har en deterministisk syn på vågorna, alltså att de skapar världen oavsett vad vi och andra varelser tar oss före. Vågorna skapar möjligheter, potentialiteter och framför allt är det det intrikata samspelet, resonansen, mellan de olika vågorna och mellan de olika vågornas dag- och nattfaser som bidrar till variationerna i evolutionen. Interferensen, samspelet, mellan vågorna befinner sig i ett flöde av ständig förändring och utveckling.

Hur kommer vi människor in i denna kosmologiska modell? Vågorna skapar hologram som sätter ramarna för våra medvetanden – vad vi kan uppfatta och vad vi kan förstå. Vi förstår världen utifrån den information som vi får genom det särskilda filter som den dominerande vågens hologram förser oss med. Det innebär t ex att den mänskliga ”naturen” är starkt föränderlig och varierar beroende på vilken av vågorna som vi är i resonans med. Den femte vågen gav t ex upphov till ett medvetande som Calleman kallar ett shamanskt enhetstillstånd; den sjätte frambringade ett dualistiskt medvetande och hierarkiska religioner; den sjunde framfödde ateismen; den åttonde new age och nyshamanismen och slutligen den nionde som öppnar för en individuell relation till det gudomliga baserad på direkta upplevelser.

Det var den sjätte vågen som ledde till människans separation från naturen och det gudomliga och om vi vill förändra världen på ett avgörande sätt måste vi överskrida dualismen i vårt medvetande. Calleman benämner den sjätte vågens hologram som ”hologrammet av gott och ont” och skriver att det inte kan bekämpas öga mot öga utan helt enkelt måste överskridas och lämnas bakom oss. Vi människor har visserligen ingen makt över hologrammens design men vi har ändå ett val när det gäller vilka vågor vi vill utveckla resonans med. För första gången sedan universums tillblivelse har vi nu sedan mars 2011 möjlighet att balansera oss gentemot alla nio vågorna. Och enligt Calleman är detta helt avgörande för om mänskligheten ska kunna ta de avgörande stegen för att uppfylla sin ändamålsenliga ”kallelse”. Det enda sättet som mänskligheten kommer att ha en framtid på är om människor överskrider den sjätte vågen och skapar resonans med den nionde vågen. Det kan möjliggöra ”övergången till en civilisation som bygger på det feminina i den åttonde vågen och enhetstänkandet i den nionde vågen”. Vi står inför utmaningen att manifestera den gyllene åldern som kan skapa en fredlig värld, där vi lever ”i enhet med det gudomliga och i enighet bland oss själva”.

Den nionde vågen gör det möjligt för oss att överskrida våra egon och komma i resonans med det gudomliga, Allt Som Är. Detta medvetandesprång sker dock inte automatiskt utan är beroende av vår intention att nå enhetsmedvetandet, det högsta medvetandetillstånd som är tillgängligt för oss.

Calleman presenterar några förslag om hur vi kan börja förverkliga dessa intentioner:

1. Skaffa och sprida kunskapen om hur skapelsen har gått till och pågår.
2. Koppla samman oss själva och våra handlingar med den nionde vågen och därigenom få en personlig direktupplevelse av den nionde vågen. Till vår hjälp finns dataprogram, kalkylatorer, som visar när dag- och nattfaserna inträffar för den åttonde och nionde vågen (Calleman anger flera länkar till sådana kalkylatorer).
3. Hela oss själva och lämna bakom oss separationen från naturen och andra.
4. Förena andlighet och politik och med politisk handling arbeta för jämlikhet och balans.
5. Utveckla en personlig relation med det heliga. Gör er av med alla mellanhänder! Vi behöver personlig och direkt vägledning från Källan för att styra våra liv.

Framtiden hänger på oss, men än så länge är det bara en minoritet som har utvecklat resonans med den nionde vågen, skriver Calleman. Jag uppfattar ändå hans budskap som optimistiskt. Ingen är maktlös, skriver han på ett ställe i denna högintressanta bok som absolut är värd att läsa även om han skulle ha rätt bara till 50 procent.

Till sist ska jag ändå framföra några kritiska tankar som djupläsningen av The Nine Waves of Creation har lett till: Callemans nio vågor är inte riktigt detsamma som de traditionella uppfattningarna om nio världar. Det gäller t ex den nordiska varianten med nio världar längs världsträdet Yggdrasil – världar som alla antogs ha blivit skapade vid ett och samma tillfälle. Sedan har vi antydningarna i Völvans spådom om att det kan ha funnits nio tidigare universum. Traditionella hopis och navajoer anser att vi idag lever i den fjärde eller möjligen den femte världen. Världar och vågor är inte samma sak. Snarare ska skapelsevågorna jämföras med den kosmiska väven, Urds väv, som de tre nornorna väver vid en av världsträdets rötter. Den beskrivningen handlar ju om ett kosmiskt dynamiskt flöde som fortfarande äger rum.

Jag är också lite förvånad över att Calleman tänker sig att vågorna sprider sig med ljusets hastighet. Kvantfysiken öppnar ju för ett annat perspektiv, nämligen att påverkan mellan alla ting är omedelbara; att de äger rum ögonblickligen via det kosmiska kvantfältet eller potentialitetsfältet, som ju finns överallt.

När jag analyserar eventuella samband mellan skapelsevågorna och utharkens runsystem finner jag både likheter och skillnader. Jag ser det som att alla 24 runorna fanns närvarande redan i den första skapelsen, i det ursprungliga famntaget mellan isen och elden som frambringade den tvåkönade jätten Ymer (=den larmande, den dånande). Ymers vrål var så att säga den första vågen och de 24 runorna representerar olika frekvenser/våglängder av detta urvrål, alltså de grundläggande energier som skapat och fortsätter att skapa allt i kosmos. De nio första runorna är matrisrunor för de övriga och innehåller en viss kronologi. Alla fanns visserligen med från början men tyngdpunkten mellan de olika runorna och deras inflytande varierade. Kanske kan vi tala om en flödande oscillation mellan de olika runorna och då finns ju klara paralleller till Callemans interferenser mellan vågorna. Vad är det då som styr dessa oscillationer och interferenser? För Calleman handlar det om en inbyggd matematiskt exakt matris medan jag själv snarare lutar åt CG Jungs förklaring till vad som aktiverar olika arketyper i det kollektiva omedvetna. Detta omedvetna, som jag kallar Drömtiden, är enligt Jung ”en levande process som följer sina egna inre lagar”. Kanske kommer vi aldrig till fullo att kunna förstå Drömtidens egna inre lagar och varför impulser från det kosmiska potentialitetsfältet kommer när de kommer. Vi får helt enkelt försöka avläsa impulserna genom synkronistiska händelser och intuition. Kanske måste vi nöja oss med att kalla hela processen för Det Stora Mysteriet. Och även fortsättningsvis kommer livet att handla om  att balansera tillvarons motsatser. Kunskap om de nio skapelsevågorna kan då vara till stor hjälp.

(Callemans tidigare bok Vårt intelligenta universum har jag recenserat här.)