Heimdall, Odin and the Nine Waves of Creation

Myths constantly need to be decoded and reinterpreted so that we shall be able to retrieve new knowledge from them – new knowledge which is continuously being created by the great cosmic dance and thrown into the molds of the old myths. Everything is in constant state of movement and change - and so is the essence of the myths. Rereading Carl Johan Calleman’s seminal book The Nine Waves of Creation led me into the following contemplation: Do these insights exist in a fragmentary form in the pre-Christian myths, insights created from an alchemical coalescence of the cosmologies of the Mayan calendar and quantum physics? It does! – and this leads into an expanded interpretation of some truly archaic themes that concern Urvölvan, Heimdall and Odin. 

In his book, which I have previously reviewed in Swedish on this blog Calleman points out that the very number nine recurs in many original myths from across the world. There seems to have existed a rudimentary, or maybe better said intuitive, understanding that the world has been formed by nine different impulses, which qualitatively speaking are very different. In the Nordic tradition we have the myth of the world tree Yggdrasil and the nine worlds that are connected to, or maybe rather interwoven with the world tree. In the first song of the poetic Edda Urvölvan (the original female seer) has the following to say: 

I, born of giants, remember very early
those who nurtured me then;
I remember nine worlds, I remember nine giant women,
the mighty Measuring Tree down below the earth.

Calleman sees what he calls the Tree of Life – somewhere close to the center of the universe – as the sphere that all the creative impulses, both on a macro and a micro level, have emanated from. The Tree of Life is thus a sort of a cosmic matrix for everything that ever was and is: as above, so below; as inside, so outside. The question is now if the nine worlds in the Nordic tradition correspond to the nine creation waves that has brought the world forth. There does not seem to be a total conformity between the two, but common elements do exist and in this case there also exists a chronological order of the Nordic “worlds”, even if it is not a question of a hierarchical order. 

Eight of the worlds, which I would rather call spheres, can be combined into pairs and thus exist in a complementary and at the same time contradictory relationship to each other. They are polarities that mutually condition each other. The two oldest spheres are the cold and the heat, which from the Emptiness (Ginnungagap) bring forth the very first being, the androgynous giant Ymer (= the roaring, the rambunctious). The Cold = Nifelhem, the Heat= Muspellhem. The third sphere, which then takes the shape of Ymer is Jotunhem, which is balanced by Vanahem, the domain of fertility. The next pair in this chronological tale about cosmic creation is Helhem, the sphere of death, and Asgård, the dimension of the heavenly gods. Then follows Svartalvhem and Ljusalvhem, the life-generating forces of the earth and the air, and finally we have Mannhem, the sphere of the humans. What we are looking at here is a cosmic as well as a planetary and inner process of evolution. 

If we analyze the correspondence of the nine Nordic worlds with the nine waves of creation described by Calleman by means of the runic system of the uthark and in particular consider the numerological magic we arrive at the following highly interesting result: Nifelhem = Iss, which is rune no 10, Muspellhem = Ken with the numerical value 5, Jotunhem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) and Mannhem = Madr (19). The sum of these becomes 109. If we reduce this to a single digit number we get 1+0+9= 10, which in turn becomes 1+0=1. Rune no 1 is Ur, which represents the origin, the beginning and the creative, constructive primordial power. This seems to indicate that the myth about Yggdrasil and the nine worlds implies a creation story, which is consistent with the nine waves of creation of Calleman.

A character, which is strongly connected with this creative cosmic process, is Heimdall – the divine being which drank from the well of wisdom in exchange for one of his ears and thus had been endowed with a supernatural hearing and as a result had taken the place of guardian at the gate of the Dreamtime. Heimdall has been interpreted as a personification of the World Tree or the World Pillar and has a counterpart in Sapmi cosmology in the character called Veralden olmai, the man of the world or the worlds. That Heimdall indeed is the man of the worlds becomes clear from the Edda song about Hyndla. 

One was born in bygone days,
with enormous power of the sons of men;
then nine women gave birth to him, to the
spear-magnificent man,
daughters of giants, at the edge of the world.

Gialp bore him, Greip bore him,
Eistla bore him, and Eyrgiafa,
Ulfrun and Angeyia,
Imd and Atla, and Iarnsaxa.

One was born greater than all,
he was empowered with the strength of earth;
he is said to be the wealthiest of princes,
closely related to all the families. 

In the Edda of Snorres it is said about Heimdall: ”He is called the white god. He is big and holy. Nine virgins, all of them sisters, gave birth to him as a son.” A fragment from Heimdallsgaldern is also given there: 

I am the child of nine mothers,
I am the son of nine sisters. 

This song also exists in a more complete version: 

You are Heimdall, white among Asar,
high and holy and great.
Amazingly born in earliest days.
Man with mothers nine,
son of sisters nine. 

The mothers of Heimdall may simply be the nine waves of creation. That they are described as sisters is in order to point to the organic connections between the waves of creation. They have a common origin and are intimately connected, even if they carry different qualities, or better said potentialities. The nine waves bring forth Heimdall as a representative of the world in its totality. In this myth there is also an evolutionary chronology inscribed. 

Acording to Calleman the three last waves of creation were activated in the years 1755, 1999 and 2011. How did people more than a thousand years ago know that there were actually nine waves when only six had been activated? This is undoubtedly a question which complicates the analysis, but maybe people leaning towards esoterics felt a kind of pre-waves (as Calleman talks about) or they simply had a prophetic intuition about the cosmic dynamics – maybe attained by using runes as a means of divination. In contrast, it seems fully clear that it is only after 2011 that we are able to gain a more complete understanding of the nine waves of creation as well as the nature of the world and thus also possible ways towards bringing peace, harmony and balance. For this, there was an intuitive understanding already when the old myths were told, which emerges for instance from the initiatory rite of Odin at the World Tree. 

In Odins own words in Havamal: 

I know that I hung on a windy tree,
nine long nights,
wounded with a spear, dedicated to Oden,
myself to myself,
on that tree of which no man knows
from where its roots run.

No bread did they give me nor a drink from a horn,
downwards I peered,
I took up the runes, screaming I took them,
then I fell back from there. 

Then I began to quicken and be wise,
and to grow and to prosper;
one word found another word for me,
one deed found another deed for me.

Consequently it is only after the ninth night (read the ninth wave), that complete knowledge is possible. This is potentially present in all of creation for whoever makes oneself receptive. It did not exist in a complete form when these myths were narrated or written down and it only existed as a premonition or pre-wave when CG Jung developed his thoughts about the collective unconscious and synchronicities, or when Carlos Castaneda and Michael Harner wrote their texts about the path of the shaman in the 70-ties and 80-ties. This may explain why these groundbreaking authors chose individualist positions. Their stances are today completely insufficient, but they should be recognized that they have opened doors for us to acquire new knowledge. They were however not themselves capable of entering these doors, but yet made it possible for us to do so at this later point and then transcend their limitations. Today all necessary knowledge exists for us to be able to create peace and harmony and as a result it falls upon ourselves and those living today to do so. And this can only be the result of shared views and not in the form of spiritual ego trips. Carl Johan Calleman has realized this and through this he has made a very significant contribution to the world. As he himself writes as the final words of The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. 

(Translation from Swedish by Carl Johan Calleman. The quotes from The Poetic Edda are from the translation by Carolyne Larrington (2014).)

Heimdall, Oden och de nio skapelsevågorna

Heimdall och hans nio mödrar

Myter behöver ständigt avkodas och nytolkas för att vi ska kunna utvinna ny kunskap ur dem – ny kunskap som den stora kosmiska dansen kontinuerligt skapar och häller i de gamla myternas gjutformar. Allt är i rörelse och förändring – så även myternas essens. En omläsning av Carl Johan Callemans nyskapande bok The Nine Waves of Creation ledde fram till följande kontemplation: Finns det i de förkristna myterna några fragment av dessa nya insikter, som är gjorda utifrån en alkemisk sammansmältning av Mayakalenderns och kvantfysikens kosmologier? Det gör det – och det leder fram till en utvidgad tolkning av några riktigt uråldriga teman som berör Urvölvan, Heimdall och Oden. Häng med!

Calleman påpekar i sin bok, som jag tidigare recenserat här, att just nio-talet går igen i många ursprungliga myter världen över. Det verkar ha funnits en rudimentär eller ska vi säga intuitiv förståelse av att världen har formats av nio olika impulser, som kvalitativt sett är väldigt olika. I den nordiska traditionen har vi myten om världsträdet Yggdrasil och de nio världarna som är knutna till eller snarare kanske sammanvävda med världsträdet. I den första sången i Den poetiska Eddan berättar Urvölvan följande:

Urtidens mäktiga
jättar minns jag,
dem som i forntiden
fostrade mig;
nio världar minns jag,
nio jättekvinnor,
innan världsträdet
började växa.

Calleman ser det han kallar Livets träd – någonstans i universums mitt – som den sfär som alla skapande impulser på såväl makro- som mikronivå har utgått från. Livets träd är alltså en sorts kosmisk matris för hur allting har blivit och är: as above, so below; as inside, so outside. Frågan är nu om de nio världarna i nordisk tradition motsvarar de nio skapelsevågor som har frambringat världen som vi känner dem. Det rör sig inte om någon fullständig överensstämmelse men beröringspunkter finns och i så fall finns det också en kronologisk ordning på de nordiska världarna, även om det inte handlar om någon hierarkisk ordning.

Åtta av världarna, som jag hellre kallar sfärer, kan föras samman parvis och står alltså i ett komplementärt motsatsförhållande till varandra. De är polariteter som ömsesidigt betingar varandra. De två äldsta sfärerna är kölden och hettan som ur Tomheten (Ginnungagap) frambringar den allra första varelsen, den tvåkönade jätten Ymer (=den dånande, den larmande). Kölden = Nifelhem, hettan = Muspellhem. Den tredje sfären som alltså tar kropp i Ymer är Jättehem som balanseras av Vanahem, fruktbarhetens domän. Nästa par i denna kronologiska berättelse om den kosmiska skapelsen är Helhem, dödens sfär, och Asgård, himmelsgudarnas dimension. Därefter kommer Svartalvhem och Ljusalvhem, jordens och luftens alstrande krafter, och till sist Mannhem, människornas sfär. Vi har här att göra med såväl en kosmisk som en planetarisk som en inre utvecklingsprocess.

Om vi analyserar detta jämställande av de nordiska nio världarna med Callemans nio skapelsevågor med hjälp av utharkens runsystem och särskilt beaktar de talmagiska sammanhangen får vi följande högintressanta resultat: Nifelhem = Iss som är runa nr 10, Muspellhem = Ken med talvärde 5, Jättehem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) och Mannhem = Madr (19). Summan blir 109. Om vi reducerar detta till ett naturligt ental får vi 1+0+9= 10 som i sin tur blir 1+0=1. Runa nr 1 är Ur som står för ursprunget, början och den skapande, uppbyggande urkraften. Detta talar för att myten om Yggdrasil och de nio världarna rymmer en skapelseberättelse som väl låter förena sig med Callemans nio skapelsevågor.

En gestalt som är starkt förknippad med denna kreativa kosmiska process är Heimdall – den gudomliga varelse som hade fått en klunk ur visdomens källa i utbyte mot sitt ena öra och då hade begåvats med en översinnlig hörförmåga och sedan tagit plats som vaktman vid porten till Drömtiden.  Heimdall har tolkats som en personifikation av Världsträdet eller Världspelaren och har en motsvarighet i samisk kosmologi i den gestalt som kallas Veralden olmai, alltså världens eller världarnas man. Och att Heimdall är världarnas man framgår av Eddasången om Hyndla:

Arla i forntid
föddes en mäktig
och urstark man
av asarnas ätt,
en man med spjut,
född av nio mödrar,
nio jättekvinnor
vid jordens ände.

Han föddes av Gjalp,
han föddes av Greip,
han föddes av Eistla
och av Eyrgjafa,
han föddes av Ulfrun
och av Angeyja,
Imd och Atla
och Järnsaxa även.

En vart född
mäktigare än andra,
han som blev given
jordens krafter
och sades vara
av alla den störste,
släkt med varje
varelse på jorden.

I Snorres Edda sägs om Heimdall: ”Han kallas den vite asen. Han är stor och helig. Nio mör, alla systrar födde honom som sin son.” Där återges också ett fragment ur Heimdallsgaldern:

Nio mödrars barn är jag,
nio systrars son är jag.

Denna galder finns också i en mer fullständig version:

Heimdall är du, hudvit bland asar
hög och helig och stor.
Underbart född i urtidsdagar.
Man med mödrar nio,
son av systrar nio.

Heimdalls mödrar kan helt enkelt vara de nio skapelsevågorna. Att de beskrivs som systrar är för att visa på det organiska sambandet mellan skapelsevågorna. De har ett gemensamt ursprung och hänger intimt samman, även om de innehåller olika kvaliteter, eller ska vi säga potentialiteter. De nio vågorna frambringar Heimdall som representerar världen i sin totalitet. I denna myt finns också en evolutionär kronologi inskriven.

Enligt Calleman har de tre sista skapelsevågorna aktiverats år 1755, 1999 och 2011. Hur kunde människor för över 1 000 år sedan veta att det rörde sig om nio vågor när det bara var sex av dem som då var aktiverade? Det är onekligen en fråga som komplicerar analysen, men kanske var det så att esoteriskt bevandrade människor kände av en sorts ”förvågor” (Calleman talar om pre-waves) eller helt enkelt hade en profetisk intuition om den kosmiska dynamiken – kanske uppnådd genom att använda runor som divinationsmetod. Däremot är det helt klart att det är först efter 2011 som vi kan nå en mer fullständig förståelse av de nio skapelsevågorna och världens karaktär och därmed också möjliga vägar för att bringa fred, harmoni och balans. För detta fanns en intuitiv förståelse redan när de gamla myterna berättades, vilket framgår t ex av Odens initiationsrit på Världsträdet. Här med Odens egna ord i Havamal:

Jag vet att jag hängde
i vindpinat träd
nio hela nätter,
stungen med spjut
och offrad till Oden,
själv given till mig själv
på det mäktiga träd
som ingen mänska vet
av vad rot det är vuxet.

Jag fick ingen mat,
ej heller mjöd,
rätt ner såg jag,
runor tog jag upp,
tog dem skrikande
och föll från trädet.

Då började jag frodas,
fatta och förstå,
växa och trivas väl.

Alltså: det är först efter den nionde natten, läs den nionde vågen, som full kunskap är möjlig. Den finns närvarande som en potential i hela skapelsen för den som gör sig mottaglig. Den fanns inte i fullständig form när dessa myter berättades eller skrevs ner och den fanns inte annat än som en föraning eller för-våg när C G Jung utvecklade sina tankar om det kollektiva omedvetna och synkroniciteter, eller när Carlos Castaneda och Michael Harner skrev sina texter om shamanens väg på 1970- och 1980-talen. Det kan förklara varför dessa banbrytande författare valde individuella förhållningssätt. Deras hållning är idag helt otillräcklig men de ska naturligtvis ha kredd för att ha öppnat dörrar till ny kunskap. De förmådde dock inte själva att träda in genom dessa dörrar, men gjorde det ändå möjligt för oss att senare göra detta och därmed överskrida deras begränsningar. Nu finns all nödvändig kunskap för att skapa fred och harmoni och därmed faller också ett ansvar på oss idag att också göra detta. Och det kan bara ske gemensamt, inte i form av andliga egotrippar. Det har Carl Johan Calleman insett och därmed har han gjort en mycket viktig insats för världen. Som han själv skriver i avslutningen av The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. Allt finns alltså tillgängligt för oss för att kunna uppnå enhet med det heliga och enhet bland oss själva.

(Citaten ur Den poetiska Eddan är från Lars Lönnroths utgåva från 2016. Citaten ur Snorres Edda från Karl G Johanssons och Mats Malms utgåva från 2015).

Den tredje uppmärksamheten

En rundivination som jag gjorde efter en ceremoni ledde till att jag började läsa om Carlos Castanedas Örnens gåva. Många år sedan sist. Anledningen var primärt att jag ville fördjupa mig i frågeställningen om medvetandets möjlighet att överleva den fysiska döden. Den här gången upplevde jag boken som tämligen trist med mycket svammel och dödkött men den rymmer, liksom Castanedas övriga böcker, även en del glimrande avsnitt.

För att sätta in läsaren i Castanedas resonemang ska jag kort rekapitulera vad Örnen är för något. Den beskrivs som ”den makt som styr alla levande varelser … inte för att den är en örn eller har något med en örn att göra, utan därför att den för den seende framträder såsom en omätlig kolsvart örn. Vilande i upprätt ställning, så som örnar brukar sitta, når den upp i oändligheten.”

Alltså: någonstans mitt i kosmos finns en kraft som allt utgår ifrån och även återvänder till. Om vi ska ge detta en uppdaterad analys kan vi se paralleller med begrepp som det mytiska Ginnungagap, Carl Johan Callemans kosmiska livsträd, David Bohms Cosmic Holomovement, Rupert Sheldrakes morfiska fält, C G Jungs kollektiva omedvetna och alkemisternas Unus Mundus.

Enligt Castaneda förtär Örnen allt medvetande hos de varelser som ögonblicket innan levde på jorden men nu är döda och har svävat upp till Örnens näbb ”för att möta sin härskare, skälet till att de ägt liv”. Medvetande är Örnens föda.

Örnen låter sig inte bevekas av någon levande varelses böner men alla dessa har ändå fått en gåva av honom, nämligen möjligheten att ”hålla medvetandets låga vid liv och därmed makten att inte åtlyda budet att dö och förtäras.” Det finns alltså en möjlighet att i dödsögonblicket smita förbi Örnen och behålla sitt medvetande. Detta kallar Castaneda en övergång in i ”den tredje uppmärksamheten” – ett tillstånd av totalt medvetande och frihet. ”Att dö och bli slukad av Örnen är ingen utmaning. Att däremot smita förbi Örnen och bli fri är största djärvhet.”

Även om Castaneda ingår i en tradition där kunskapen sedan flera hundra år överförts direkt från mentor till elev ser jag detta försök att bevara medvetandet intakt efter döden som ett sätt att göra kunskapen tillgänglig för alla i eftervärlden. Det är ett sätt att lämna tydliga spår i Drömtiden, att aktivt nyskapa eller förstärka morfiska fält. Därför kan dessa resonemang vara av största intresse även för oss idag som försöker hitta fram till långsiktigt hållbara vägar att leva i balans och harmoni med Moder Jord. Sedan Castaneda skrev Örnens gåva i början av 1980-talet har de kosmiska processerna dock trätt in i så nya faser att vi kan tala om medvetandemässiga kvantsprång som gör hans författarskap mer eller mindre obsolet.

Kanske var det inte möjligt för Castaneda att komma längre än han gjorde medvetandemässigt. Om vi betraktar hans böcker och Michael Harners samtida popularisering av core shamanism utifrån Carl Johan Callemans teorier om maya-kalendern så kan vi konstatera att de skrev sina huvudverk när vare sig den åttonde eller nionde skapelsevågen hade aktiverats. (Mer om Callemans teorier i min recension av hans The Nine Waves of Creation) Det kan (i alla fall delvis) förklara den nästan extrema individualism som präglar såväl Castanedas som Harners versioner av shamanism. De befann sig i resonans med den sjunde dualistiska skapelsevågen och var så att säga det andliga uttrycket för den kosmiska impuls som på ekonomins och politikens område tog form av nyliberalism, reaganism och thatcherism. Samtidigt försökte de spränga och överskrida dualismen och förebådade på så vis även den åttonde och nionde vågen, som enligt Calleman aktiverades 1999 resp 2011). Det gjorde även C G Jung, märkligt nog flera decennier tidigare, vilket gör Jung till en än mer beundransvärd visionär.

Idag när den åttonde och framför allt den nionde skapelsevågen är aktiverade finns en helt annan och ny potential för att överskrida dualismen och uppleva och manifestera enhetstänkandet. Vi kan alltså idag träda in i Castanedas tredje uppmärksamhet inte bara när vi dör och sugs in av "Örnen" – utan här, i världen, nu och i vardagslivet. Castanedas och Harners shamanism var individuellt fokuserade – om shamanismen vill bidra kreativt till världen idag måste den vara kollektivt fokuserad; för det gemensamma bästa, för Moder Jords bästa, för kosmos bästa. Såväl Castaneda som Harner måste överskridas.

Det är där jag ser ett begrepp som ceremoniellt motstånd komma in. Vi kan idag gå in i "den tredje uppmärksamheten" genom vårt varande i världen. Detta kommer då också att växelverka med och återverka på det jag kallar Drömtiden, Unus Mundus, The Cosmic Holomovement. Vi kan med rätt handlingar vid rätt tidpunkt även återverka på och förändra Örnen, alltings upphov. Kanske kommer saker att verkligen kunna vända omkring år 2031 när den sjunde vågen, enligt Calleman, går in i en ny dagfas och då för första gången kan resonera med den åttonde och nionde vågen. Då kan det finnas oanade möjligheter att åstadkomma avgörande kreativa förändringar i världen. Men det vi gör även dessförinnan är viktigt. Vi kan redan nu bidra till att nyskapa och förstärka de morfiska fält som gynnar kreativa handlingar och därmed vandring i skönhet. Om det dessutom, som Castaneda förutskickar, kan leda till att vi som individer får möjlighet att smita förbi Örnen när vi dör är det väl bara att tacka och ta emot?

Sibirien tur och retur

Jag önskar att alla som på olika sätt använder shamanska metoder i sin andliga och världsliga verksamhet ska läsa denna bok av den rysk-amerikanske historikern/antropologen Andrei A. Znamenski: The Beauty of the Primitive – Shamanism and the Western Imagination (Oxford University Press 2007). Den som på något sätt är delaktig i den globala nyshamanska rörelsen bör nämligen känna till en del om shamanismens historia; om hur shamanism har undersökts och beskrivits; om hur det kom sig att den utvecklades från att vara ett specialintresse för en liten grupp antropologer till att bli en global andlig rörelse och del av en ekologisk och kulturell motrörelse mot den västerländska industricivilisationen.

På lite drygt 400 sidor gör Znamenski en imponerande sammanfattning av shamanismens öden och äventyr under de senaste 200 åren och han sätter in detta i stora sociala och politiska sammanhang. Detta är något av det mest omfattande och bästa jag har läst om shamanism. Boken tar sin utgångspunkt i de tidigaste uppteckningarna om sibirisk shamanism från 1700- och 1800-talen. Ursprungligen ansågs denna andliga tradition finnas enbart i Sibirien och ha sitt kärnområde hos evenkerna, som tidigare kallats tunguser. Det är också från tungusiskan som ordet shaman ursprungligen kommer. De första forskare som undersökte shamaner och deras verksamhet kom från Tsarryssland; en del var utsända av tsaren för att kartlägga imperiets exotiska kulturer, andra kom från Finland på jakt efter en finsk ursprungsidentitet medan åter andra var politiska motståndare till tsarismen som förvisats till Sibirien och var tvungna att hitta på något vettigt att göra under exilen.

Från början betraktades de sibiriska shamanerna som exotiska eller bisarra figurer som efterhand kom att betecknas som neurotiker, psykopater och bedragare. Termen ”arktisk hysteri” lanserades som en förklaring till shamanernas extatiskt präglade verksamhet och det var en teori som levde kvar en bra bit in på 1900-talet. En av dess mest ivriga förespråkare var Åke Ohlmarks som i Znamenskis bok med rätta framställs som fördomsfull och egentligen okunnig om shamanernas kosmologi, deras verksamhet och sociala roll. Småningom kom antropologerna att betrakta den sibiriska shamanismen mera utifrån dess egna förutsättningar och ekologiska sammanhang; från att ha betraktats som ett utslag för sinnessjukdom blev den alltmer betraktad som en föränderlig naturfilosofi och naturmedicin med en kreativ förmåga att på ett odogmatiskt sätt suga upp idéer från många olika håll, inklusive de stora religionerna. Shamanen var inte längre en galning utan en social funktionär som skapade ordning ur kaos.

Gradvis förstod antropologerna och religionsvetarna att denna företeelse inte bara fanns i Sibirien utan även i nordvästra Amerika och efterhand insåg de att shamanska kulturer faktiskt fanns över hela världen. Nu inträdde den stora generaliseringsperioden; antropologerna och religionshistorikerna koncentrerade sig på det som var gemensamt för de olika shamanska kulturerna, som shamanens trance och själsresor till andra världar. Den allra främsta företrädaren för denna tendens var den rumänskfödde religionshistorikern Mircea Eliade vars bok Shamanism – Archaic Techniques of Ecstacy blev epokgörande och starkt bidrog till att bana väg för författare och antropologer som Carlos Castaneda och Michael Harner. Shamanismen blev nu en global och modern rörelse, om än inte en massrörelse. Kanske borde den snarast betecknas som en antimodern rörelse, eftersom den var en del av den kritik mot västerländska tänke- och levnadssätt som blev en viktig social faktor från 1960-talet och framåt.

Znamenski anser att Castanedas berättelser om sin indianske mentor don Juan Matus är fiktion. Han kallar don Juan för Castanedas alter ego, men förringar ingalunda detta epokgörande författarskap. Castaneda baserade sig visserligen till stor del på kunskap som han läste sig till i universitetsbiblioteket i Los Angeles men han gjorde också otvivelaktigt en del så kallat fältarbete bland indiankulturer i Arizona, Kalifornien och Mexiko. Znamenski talar om Castanedas böcker som helande fiktion: ”Castaneda framstår som skapare av en kraftfull modern myt som hjälper till att andas in det andliga i våra liv igen.” Det är en vacker formulering och min egen slutsats är att Castaneda med sitt författarskap förkroppsligade en shamans uppgifter och sociala roll. Han var en shaman med en tydlig tricksterdimension.

Michael Harner byggde med sin core shamanism vidare på den generaliserade shamanism som Eliade banat väg för och han är den mest extreme förespråkaren för denna avkulturiserade shamanism. Znamenski påpekar helt riktigt att Harner faktiskt har upptagit en del viktiga element från västerländsk psykoterapi i sin shamanismversion, t ex är hans begrepp ”soul loss” klart influerat av psykoanalys. Det finns också viktiga skillnader mellan Harners bekväma core shamanism och ursprunglig shamanism som ofta innehöll moment av plågor och svårt lidande för shamanens del. I kärnshamanismen är alla andar välvilliga, något som en sibirisk shaman knappast skulle hålla med om.

Som en postmodern motrörelse har antropologer under de senaste decennierna blivit alltmer kritiska till Eliades och Harners generaliserade shamanism som rentav beskrivs som ”en abstraktion som inte har någonting med verkligheten att göra”. I själva verket är skillnaderna stora inte bara mellan olika shamanska kulturer och geografier utan också mellan de utövande individerna inom en och samma kultur och därför talar antropologer numera om shamanism som ”en individuell andlig teknik”. Den generaliserade shamanismen anses vara ett uttryck för ”koloniala fantasier från västerländska manliga upptäckare och skribenter”. Det går inte längre att tala om en shamanism så en del antropologer använder i stället termen i pluralis; shamanismer.

Znamenski skildrar ingående hur den nyshamanska rörelsen hämtat inspiration från amerikanska indiankulturer (men också avvisats av dess traditionella andliga utövare) för att under senare år alltmer söka efter sina egna rötter i europeisk och nordisk förkristen tradition. Även min och det shamanska nätverket Yggdrasils verksamhet och inriktning analyseras av Znamenski; i huvudsak på ett korrekt sätt. Han bygger därvidlag på den doktorsavhandling som Galina Lindquist publicerade 1997 Shamanic Performances on the Urban Scene. Neo-Shamanism in Contemporary Sweden. Galina var deltagande observatör i många av Yggdrasils ceremonier på slutet av 1980-talet och början av 1990-talet och intervjuade även flera av de ledande aktivisterna i nätverket. Allt fick hon väl inte rätt, t ex insåg hon inte vilken viktig inspirationskälla de samiska och arktiska shamanismerna spelade för Yggdrasil.

Znamenski beskriver sig själv som en sympatisk observatör av den nyshamanska rörelsen som han trots all dess spretighet och flummighet ser som en högst intressant och viktig andlig strömning i dagens värld. Andligheten inom nyshamanismen är inte av lägre eller sämre kvalitet än någon annan etablerad andlighet betonar han. Han vrider och vänder på argumenten från alla möjliga håll, även den kritiken mot nyshamanismen för ytlighet, kommersialisering och kolonialt utnyttjande som kommer från traditionella indianer och sibirier. Znamenski hyser förståelse för alla sidor i dessa konflikter men kritiserar traditionalisterna för att försöka frysa religioner och kulturer i tid och rum, något som aldrig inträffar i verkligheten, där allting befinner sig i ständig förändring. ”Det finns inget tydligt svar på vad som exakt utgör en traditionell ursprunglig andlighet.” För Znamenski är nyshamanismen numera lika traditionell och äkta som den gamla shamanismen. Jag tycker att han här går lite för långt i sitt postmoderna tänkande men jag njuter av hans grundliga genomgång av alla möjliga varianter, konflikter, kommersialiseringar och rena lurendrejerier som kan föras samman under den vitt omfamnande etiketten nyshamanism.

I det högintressanta slutkapitlet beskriver Znamenski hur shamanismen återvänder till Sibirien efter Sovjetunionens implosion i början av 1990-talet. Även om bolsjevikregimen efter revolutionen 1917 till att börja med såg positivt på shamanismen som ett uttryck för en urkommunistisk egalitär andlighet, vars magiska metoder kanske skulle kunna användas i världsrevolutionens tjänst, så ändrade den stalinistiska diktaturen radikalt uppfattning om shamanismen redan mot slutet av 1920-talet. Nu var shamanerna plötsligt klassfiender som stod i vägen för den socialistiska revolutionen och de skulle helt enkelt elimineras. Den långvariga och periodvis intensiva förföljelsen ledde till att bara spillror av de ursprungliga shamanismerna i Sibirien lyckades övervintra under den sovjetiska diktaturen. De kunde komma upp till ytan först efter Sovjetunionens sönderfall och nu som del i en sibirisk kulturell renässans. Men för att finna sin riktning och plats i denna nya sköna värld behövde de stöd och råd utifrån fö. Detta stöd kom, kanske lite paradoxalt kan tyckas, från den nyshamanska rörelsen i väst, framför allt från USA och Michael Harners kärnshamanism. Därmed hade den sibiriska shamanismen fullbordat en sorts tur- och returresa – från Sibirien till USA och så tillbaka till Sibirien igen. Nyshamanismen har inte bara hjälpt till att återuppliva den sibiriska shamanismen, den har också tagit med sig sina mer flummiga och kommersiella avarter och allt belyses av Andrei Znamenski som tar sig an det hela med samma öppna och glada sinne som präglar hela boken. Jag bugar mig i vördnad för hans arbete och önskar att The Beauty of the Primitive ska få många läsare, så även bland svenska nyshamaner.

Michael Harner writes his testament

Michael Harner’s book The Way of the Shaman (1980) opened a new dimension in the lives of many Westerners. The ground was already prepared by Carlos Castaneda’s writings about his experiences with his master, don Juan Matus, in Mexico. But, in contrast to Castaneda, Harner wrote a manual – a systematic description of how shamans can work hands-on.

I remember how I almost feverishly turned the pages of The Way of the Shaman and felt an intractable desire to start drumming and journeying into the other worlds. The fact that Michael Harner himself came to Sweden and gave a basic workshop in shamanism in the summer of 1983 was like a gift from Dreamtime. The impetus of this workshop was far-reaching; drumming groups were formed and a lot of soul journeying and ecstatic dancing was being performed. The Way of the Shaman was translated into Swedish and I had the privilege of writing the preface where I stated: “To those who want to try the way of the shaman Michael Harner’s book is indispensable.”

I wouldn’t make such a statement on Harner’s new book Cave and Cosmos – Shamanic Encounters with Another Reality (2013). Rather I would say that it might be indispensable to go beyond Harner’s version of shamanism if you really want to deeply root your shamanic way in Mother Earth.

I am deeply indebted to Michael Harner not only for the workshop in 1983 but above all for two pieces of advice on my own shamanic work; he advised me to go North in order to learn from Saami healers and shamans, and he had the good idea of how I should find a teacher in non-ordinary reality who could teach me the essence of the old Nordic runes. But this cannot stop me from being downright critical of Cave and Cosmos. To me it is a boring read, partly due to the long and detailed stories from Westerners (mostly white middleclass Americans) about what they have experienced when journeying into the dimension that is called the upper world or “heaven” in core shamanism.

I guess that Harner's point is that reading those accounts will demonstrate that Westerners can have similar experiences as traditional shamans but then it would have been enough with just a few journeying reports. After all, one of Harner’s main theses is that we all experience different things and that the meaning of the experiences only can be fully understood by the individual doing the journey. Another question that follows, and that Harner doesn’t address, is if you really can compare what an Inuit shaman-to-be experienced naked and alone in a snow hut after fasting for a couple of weeks to what a Westerner experiences during half an hour lying in a cozy and warm room with sonic driving sounds in the earphones. Are the experiences really of the same dimension? Doesn’t the Inuit shaman have a point when he claims that wisdom only comes through suffering and loneliness?

I remember how Harner in 1983 frenetically took notes of what people in the workshop told about their journeys explaining that he was working on a cosmological cartography. After 30 years we have part of this mapping in Cave and Cosmos - but it is hardly a coherent map of non-ordinary reality, since all maps of non-ordinary reality are individual and no one can draw a universal one. Some of the book’s drawings by Harner’s disciples describing the different levels of heavens remind me of the Swedish theologian, and Christian mystic Emanuel Swedenborg and his book Heaven and Hell from 1758 (In Latin: De Caelo et Ejus Mirabilibus et de inferno, ex Auditis et Visis = Heaven and its Wonders and Hell From Things Heard and Seen).

Is Harner trying to establish a new religion? He himself rejects such an idea. According to him, core shamanism is no religion since it is based on what each individual can experience. You don’t believe what other people tell you – not even Harner – instead you find out for yourself by directly experiencing how things are. That sounds good and is also a traditional shamanic standpoint, but core shamanism has been developed into its own brand of shamanism. This is quite obvious if you compare Cave and Cosmos to The Way of the Shaman, which really was a general introduction to some of the methods that traditional shamans use. Core shamanism has now been cleansed from most of the cultural and traditional features that you will find in “old” shamanism and turned into a modern, Western, individually designed kind of shamanism.

According to Harner, this “culture free” kind of shamanism is what best suits Westerners. This might be so, especially for those Americans who have lost contact with their own European indigenous traditions and haven’t found any creative way to connect to the land of Turtle Island. But there is a danger that this “culture free” kind of shamanism will be decoupled from the landscape, the world view and the ways of life where shamanism developed.

Even if you don’t look at core shamanism as a new religion it is obvious to me that it certainly has the potential to move in that direction. The core shamanism of Cave and Cosmos seems to be totally focused on soul journeying with the help of a drum or other sonic driving devices which only is part of what shamans traditionally devote themselves to. It represents a coherent system, a shamanism that is systemized in a way that is unknown to traditional shamans. One might call what Harner has created a shamanic “body” held together by certain basic theoretical key tenets that bears many similarities to religion. For years, Harner claimed that core shamanism has no “dogma.” Sadly, Cave and Cosmos negates that statement.

The main topic of Michael Harner’s paradigm seems to be the question of spirits – the existence of spirits, the proofs that they exist and the differences between varied types of spirits, those that dwell in this world (the middle world), those that dwell in heaven and those that dwell somewhere between. In The Way of the Shaman Harner wrote about energies, power and power animals, now this has changed into detailed descriptions and classifications of spirits. The shaman is seen mainly as a mediator between the humans who need help and the “compassionate spirits” who always know what everybody needs.

Which spirits do Harner’s disciples meet in heaven? It can be Benjamin Franklin, or Albert Einstein, or Jesus, or Buddha. The spirits are clever and adopt guises that are adjusted to the journeyer. These compassionate spirits, according to Harner, all have experiences from life on earth, either as humans or animals; they know everybody’s need and they only wish to do good – in contrast to some of the spirits in the middle world that have not been able to make it into heaven. Those spirits may cause chaos, sickness and all kinds of problems. For me, this talk about good and evil spirits is distressingly familiar and gives me bad vibrations. Has Michael Harner turned into a prophet? He stresses that his heavenly journeyers have the same experiences as the founders of the great religions and he interprets his disciples’ reports as proof that the heavens do exist. I accept that this is Harner’s experience, but my own 30 years of shamanic work tell me quite other stories about the cosmos and Mother Earth.

Harner writes that the power of the universe is so strong that shamans have to work with mediators such as power animals and spirits. My experience and understanding is that the cosmos chooses to let its power take familiar forms when it meets our consciousness, just to make it possible for us to handle this power. Carlos Castaneda wanted to take a further step, namely to experience energy directly instead of via its mediated forms. In his book The Wheel of Time he lets don Juan Matus explain how he has used shamanic rigmarole about allies, power plants, Mescalito, the little smoke, the wind, the spirits of rivers, mountains and chaparral as a way to lure Castaneda’s attention, as a way to trick him into the way of the spiritual warrior. Harner chooses the opposite way; instead of transcending form and experiencing energy directly he elaborates a highly systematic way on how to deal with the forms of power. This is not what I call spiritual freedom.

To me, shamanism has always had a political dimension, a Mother Earth dimension, and shamans sometimes have to take a stand in very practical and concrete ways, e.g. trying to stop the building of a pipeline or the mining for uranium or supporting indigenous peoples in their struggles to preserve their culture and land base. But the core shamanism of Cave and Cosmos seems to be more concerned with – and to prefer - Heaven than with Earth.

To Michael Harner core shamanism is sufficient unto itself. To me core shamanic methods can be used to reconnect to the shamanic traditions of your own landscape, but then you also have to transcend core shamanism. Shamanism cannot be “culture free”, at least not if you really want to put your shamanic feet deep down into the earth, making yourself accessible to the kiss of knowledge that is given not in heaven but by the spirits of the Earth, the landscape, from real existing animals and plants, from Mother Earth herself and through ceremony and prayer. 

(This article has been published in the fall issue 2013 of A Journal of Contemporary Shamanism. It was published in Swedish on this site May 3rd 2013: Michael Harner skriver testamente).

Michael Harner skriver testamente

Man skulle kunna tro att bilden här bredvid utgör omslag till en fantasyroman av dussinslaget. Så är det inte. Detta är omslaget till Michael Harners nya bok Cave and Cosmos – Shamanic Encounters with Another Reality (North Atlantic Books 2013). Det har gått 33 år sedan Harner (nu 84 år gammal) gav ut sin förra bok – den shamanska klassikern The Way of the Shaman. Den kom på svenska 1983 på Bokförlaget Korpen med titeln Shamanens väg och jag hade den stora äran att få skriva ett förord som jag avslutade med följande mening; ”För den som praktiskt vill pröva shamanens väg är Michael Harners bok oundgänglig.” Det kan ha stämt då, men det stämmer inte riktigt idag och mitt omdöme om Cave and Cosmos kan sammanfattas; ”För den som vill förankra shamanens väg i världen är det oundgängligt att överskrida Michael Harners version av shamanism, den som kallas core shamanism.”

The Way of the Shaman bidrog till att öppna en ny dimension av tillvaron för väldigt många västerlänningar. Marken var förberedd sedan flera år genom bl a Carlos Castanedas böcker om tiden med hans läromästare don Juan Matus i Mexiko men till skillnad från Castanedas böcker så hade Harner skrivit en manual – en systematisk beskrivning av hur shamaner praktiskt kan gå till väga. Jag minns hur jag nästan febrigt vände blad i The Way of the Shaman och fick en obändig lust att börja trumma och resa in i de andra världarna. Att Harner själv kom till Sverige och höll en grundkurs i shamanism 1983 kändes som en skänk från Drömtiden. Och vilken fart det blev på det shamanska arbetet därefter med trumgrupper, själsresor och extasdanser! Vi var lite drygt 40 personer på Harners kurs i Värmlandsnäs; jag undrar hur många av dem som fortfarande arbetar med shamanska metoder; hur många som gör det à la Harner och hur många som hittat egna vägar eller kanske hittat tillbaka till eller snarare fram till den egna inhemska traditionen?

Michael Harner spred en god stämning omkring sig i Värmlandsnäs; han var energisk och humoristisk; jag minns fortfarande hans säregna gnäggande skratt och några av hans one-liners, som den under kafferasten; ”Coffee is indispensable in all shamanic work!” För egen del fick jag ett par livsavgörande råd av Harner; dels att resa till Sápmi för att söka kontakt med samiska botare och shamaner, dels hur jag skulle kunna utröna runornas väsen genom att hitta en lärare i den icke-ordinära verkligheten. Jag står därför i en viss tacksamhetsskuld till Harner, vilket bör påpekas innan jag tar itu med min kritiska granskning av Cave and Cosmos som faktiskt är riktigt seg att ta sig igenom – inte minst därför att den till stor del utgörs av berättelser från västerlänningar (till övervägande del amerikaner) om vad de har upplevt på sina resor till det som i core shamanism kallas övervärldarna. För mig är det något av ett mysterium varför Harner fyller boken med dessa individuella redogörelser över hur det kan se ut i de andra världarna – hans tes är ju nämligen att vi alla upplever olika saker; att upplevelserna i den icke-ordinära verkligheten är perfekt anpassade till just den individ som gör dem och att innebörden i det upplevda därmed bara kan förstås på djupet av den individen.

Jag minns hur Harner frenetiskt antecknade vad alla berättade om sina upplevelser i det icke-ordinära under kursen i Värmlandsnäs. Många av deltagarna gick in i en sorts koma medan andra pladdrade på om än det ena än det andra som de hade sett och mött, men Harner var oupphörligt nyfiken. Han förklarade att han höll på med en kosmologisk kartografi och det tog alltså 30 år att få den färdig. Men det är ingen karta över den icke-ordinära verkligheten han presterat eftersom dessa kartor är individuella och ingen kan rita en allmängiltig sådan. I boken finns dock ett par versioner från några av Harners elever; teckningar som anger vad som finns i övervärldarna, hur många nivåer de stött på etc etc. När jag ser dessa teckningar kommer jag osökt att tänka på en gestalt som Emanuel Swedenborg och hans bok Himmel och helvete från 1758 (De Caelo et Ejus Mirabilibus et de inferno, ex Auditis et Visis = ungefär Om himlen och dess under och om helvetet, såsom hört och sett). Också Harners tankar om att det man upplever i den icke-ordinära verkligheten och att de råd man får där är perfekt anpassade till den individ som gör resan klingar lite swedenborgskt i mina öron.

Vad är då Cave and Cosmos för slags bok? Har Harner lagt grunden till en ny religion? Nej, säger han själv bestämt. Detta är inte religion eftersom det bygger på vad var och en med hjälp av shamansk trumning kan uppleva. Här tror man inte på vad andra säger – inte ens Harner – utan tar själv reda på hur saker och ting förhåller sig genom egen direkt upplevelse. Om The Way of the Shaman var en introduktion till några av shamanismens metoder så är Cave and Cosmos en djupdykning i och utveckling av core shamanism, som är en modern, västerländsk, individuellt inriktad version av shamanism som har rensats på det mesta av kulturella och traditionella särdrag. Enligt Harner är denna ”kulturfria” version av shamanism den som passar västerlänningar bäst. Han kan ha rätt, i alla fall vad gäller amerikaner som ju lever på koloniserat land, men samtidigt innebär denna ”kulturfria” variant att man kopplar loss hela systemet från det landskap och det levnadssätt där shamanismen vuxit fram. Är Harner helt up-to-date med hur hans nutida antropologkollegor resonerar? De tycks alltmer avlägsna sig från Eliades klassiska tolkning av shamanismen som Archaic Techniques of Ecstacy alltså som en samling metoder, till att betrakta shamanismen som ett sätt att leva och tänka, alltså som ett sätt att vara i världen.

Om Michael Harner själv får bestämma har han kanske inte skapat en ny religion men ingen kan ju säga hur hans Foundation for Shamanic Studies kommer att förvalta arvet efter honom. Vad man kan säga helt klart är att Harner med sin core shamanism och dess fokusering på själsresor med hjälp av trumma (som ju bara är en del av vad shamaner brukar ägna sig åt) har skapat ett sammanhållet system, en shamanism som är genomsystematiserad på ett sätt som den aldrig varit hos traditionella shamaner; kanske kan man kalla det som Harner skapat för en shamansk kropp, som hålls samman av vissa bestämda, grundläggande teoretiska grundvalar. I denna core-shamanska kropp finns ganska många västerländska shamanic practitioners som ägnar sig åt att hjälpa och heala andra västerlänningar men som sällan rör sig utanför denna västerländska kropp. Är Harners disciplar närvarande och aktiva i kampen för att skydda och försvara Moder Jord, för att stödja urfolkens kamp för land och identitet? I alla fall inte påfallande mycket. Jag kan tänka mig att deras resonemang kan gå så här: genom att hjälpa och heala oss själva och andra människor hjälper vi till att heala Moder Jord och rätta till obalanser i kosmos och därmed bidrar vi till att ge världen en bättre inriktning. Det finns en poäng i detta, det håller jag med om, men resonemanget kan också vara ett sätt att undvika att behöva ta ställning i viktiga frågor i världen. För mig har shamanismen alltid haft en politisk dimension, inte en partipolitisk utan en större politisk dimension, en Moder Jord-dimension och då kan det verkligen handla om att på plats, i det reellt existerande landskapet sätta eller ställa sig i vägen för en maskin som ska provborra efter uran.

Tyngdpunkten i Michael Harners paradigm verkar idag ligga på frågan om andars existens. I The Way of the Shaman talar han mer om energier och kraft, t ex i termer som kraftdjur; nu har dessa uttryck övergivits och allt mer handlar om andar; formlös energi och kraft har blivit andar med bestämd form och identitet. Harner lägger ner en hel del möda på att bena ut skillnaden mellan de andar som finns i den här världen (mellanvärlden i hans terminologi), de som finns i gränsområdet mellan den här och de andra världarna och de som enbart finns i undervärldarna respektive övervärldarna. Shamanen fungerar som förmedlande länk mellan andarna och människorna som behöver hjälp och andarna vet alltid vad alla behöver.

Vilka andar är det då som Harners resenärer möter i övervärldarna? Det kan vara Benjamin Franklin, eller Albert Einstein, eller Jesus eller Buddha; den gestalt som anden antar tycks anpassad till den individuella resenären. Det gemensamma för dem är att de är compassionate spirits, alltså medkännande andar. De har alla erfarenheter från livet på jorden (som människa eller djur), känner allas behov och vill bara gott. Detta till skillnad från de andar som håller till i mellanvärlden, t ex själar efter avlidna människor som inte kunna genomföra resan in i ”himlen”, och som kan ställa till kaos, problem och sjukdomar. I dessa resonemang känns Harner nästan som grundare av någon sorts andevetenskap à la Rudolf Steiner.

Bokens rapporter från resor in i övervärldarna visar att resenärerna har liknande upplevelser som grundarna av de stora religionerna haft. Enligt Harner visar detta att ”himlarna” är verkliga, ”men de är verkliga i en annan verklighet, den verklighet som shamaner kan nå för att hjälpa och heala andra”. Och denna verklighet nås alltså med hjälp av trumma eller annan form av det Harner kallar sonic driving.

Jag, och många andra, har använt core-shamanska metoder för att återknyta till den shamanska traditionen i våra egna landskap, i mitt fall till den nordiska shamanismen. Vi har då överskridit core-shamanismen för att kunna skjuta ner rötterna i den egna kulturella myllan. Så använd har core shamanism haft en avgörande betydelse för många människor, men i Cave and Cosmos ser jag en annan tendens framträda som dominerande hos Harner, nämligen att core shamanism är nog i sig själv. Det är den inte. Den fångar inte alls den spännande mångfald som finns i den shamanska livssynen; den har inte mycket att säga om de flytande gränserna mellan den ordinära och den icke-ordinära verkligheten; om de flytande gränserna mellan genus; mellan djur och människor; mellan människor och andeväsen och mellan det som har form och det som är formlöst. Core shamanism begränsar shamanismen till bara en del av vad den har varit och vad den kan vara; den har en statisk syn på vad de olika världarna egentligen är och hur de hänger samman; den begränsar innebörden av traditionella begrepp som bön och ceremoni; den uppskattar inte till fullo landskapet, de reellt existerande djuren och växterna och Moder Jord som de bästa lärarna och den anger inga vägar för att gå bortom formerna.

Harner skriver på ett ställe att universums kraft är så stark att shamaner arbetar med förmedlare, som kraftdjur och andar. Man kanske skulle kunna säga att kosmos väljer att låta sin energi när den möter våra medvetanden ta bekanta former, helt enkelt för att vi ska kunna handskas med dem. Carlos Castaneda ville ta ett steg till, nämligen att uppleva energi direkt i stället för via dessa uppenbarelseformer. I boken The Wheel of Time låter han don Juan Matus förklara att han använt shamanskt svammel om ”allierade, kraftväxter, Mescalito, den lilla röken, vinden, andarna i floder, berg och snår” som ett sätt att locka Castanedas uppmärksamhet, som ett sätt att lura honom in på den andlige krigarens väg. Harner väljer den motsatta vägen; i stället för att gå bortom formerna och uppleva energin direkt utarbetar han en systematik just kring formerna. Det är inte vad jag kallar andlig frihet.

Läsaren av dessa rader kanske får för sig att jag här ägnar mig åt ett lustfyllt fadermord. Icke alls. Detta är vad tyskarna kallar en auseinandersetzung, ett klargörande av ståndpunkter, som kan vara nödvändigt för det som komma skall. Om shamanismen ska bli verksam som kreativ medaktör i världen måste den förankras i Moder Jord och gå vida utöver core-shamanismens ramar för att kunna träda in i Drömtiden och delta i drömmandet av världen. Traditionell shamanism öppnar upp för ett betydligt större äventyr än den västerländska variant som kallas core shamanism.