Medicinmän analyserar klimatet

Sydvästra delarna av USA är sedan ett decennium inne i en torrperiod, något som visar sig bland annat i de låga vattennivåerna i de jättelika dammarna i Coloradofloden – Lake Powell och Lake Mead t ex. Den gångna vintern bringade dock mycket snö, bland annat i Navajo Nation, och frågan är om det är början på en vändning eller en mer kortsiktig förändring.
Vattennivån i Chinle Wash som flyter genom Canyon de Chelly mitt inne i navajoreservatet och rinner ut i San Juan-floden är den högsta sedan 1993 (se bilden). Det har medfört ett tillfälligt stopp för all turisttrafik inne i canyonen, i jeep, till häst och till fots. I samhället Chinle har man byggt fördämningar med hjälp av sandsäckar – mycket ovanligt för att vara i Navajo Nation.
Våren i sydväst har dessutom varit ovanligt blåsig, vilket jag själv kunde konstatera när jag körde runt i området i april. Vid flera tillfällen hamnade jag i sandstormar med nästan obefintlig sikt och nu läser jag i Navajo Times att motorvägen I-40 stängdes av i förra veckan till följd av sandstorm. Då ska ni veta att detta är en viktig pulsåder för gods- och persontransporter i USA – från hamnarna på västkusten till adressater i centrala eller östra USA.
Storytellern och canyon-guiden Adam Teller berättar för Navajo Times att traditionella navajoer betraktar hårda vårvindar som ett gott omen och som en rening:
- Vinden blåser iväg det gamla för att bana väg för det nya.
Medicinmän på navajoreservatet ägnar just nu stor möda åt att analysera den senaste tidens extrema väder. Ordföranden för Diné Hataali Association, Anthony Lee, säger till tidningen att hans egen organisation tillsammans med två andra sammanslutningar av medicinmän/sångare har genomfört diagnostiska ceremonier för att finna ut varför naturen beter sig som den gör i år.
- Vi har en del preliminära slutsatser men vi behöver fortfarande genomföra en fjärde och sista ceremoni för att nå klarhet, säger Anthony Lee.
Ett exempel på hur traditionella navajoer använder uråldrig kunskap för att orientera sig i dagens värld. Andra navajoer som tidningen intervjuar ser de hårda vårvindarna som en tydlig uppmaning från Moder Jord att stammen borde satsa på att bygga ut vindkraften i stället för att som nu låta Peabody Coal bryta kol på reservatet för att generera el till storstadsområden som Phoenix och Las Vegas.

Långt ifrån Fimbulvinter

”Det kommer en vinter som kallas fimbulvinter. Då driver det yrsnö från alla väderstreck. Det blir hård köld och bitande vindar, och solen lyser inte. Det blir tre vintrar i följd och ingen sommar emellan.” Så beskriver Snorre Sturlasson den fruktansvärda köldperiod som är inledningen på Ragnarök, den nordiska varianten av världsundergång och världsförnyelse.
Död och undergång genom köld var det värsta som våra förfäder kunde tänka sig – åtminstone för cirka 1 000 år sedan. Kanske bygger berättelsen om Fimbulvintern på minnen från den köldperiod som inleddes cirka 1 000 år f Kr eller från den som varade år 300-800 e Kr. Det handlade om köldperioder då odlingszonerna försköts kraftigt söderut i Europa och jordbruk praktiskt taget blev omöjligt i stora delar av det som nu kallas Sverige. Och den så kallade Lilla istiden från 1500-talet och flera århundraden framöver rymde också långa och kalla vintrar och korta, svala somrar. I Uppland lever fortfarande berättelser om svälten på brukssamhällena kring 1860 då somrarna var så korta och kalla att brödsäden aldrig mognade.
Med detta vill jag säga att mediernas, Banverkets, SJ:s och SL:s tal om den innevarande vintern som extrem är grovt ohistoriskt och ett sätt att rikta fokus på fel saker. De ansvariga har under lång tid sparat på underhåll, rationaliserat bort personal och alltmer förlitat sig på ytterst väderkänslig high-tech. Det är inte vintern och kölden som är extrem. Det är industricivilisationens sårbarhet som är extrem.
Jag själv, som ännu inte nått en full mansålder, kommer ihåg åtskilliga vintrar med både mer snö och lägre temperaturer än vi har nu. I februari 1956 traskade jag t ex iväg till skolan på det småländska höglandet i 32 minusgrader. Vintern 1965-66 låg snön i nordöstra Småland från början på november och fram till Valborg. Men skoltåget – en svensktillverkad dieseldriven rälsbuss – fungerade varje dag. Då fanns fortfarande en allmän insikt om att vi måste anpassa oss till världen och klimatet. Nu verkar majoriteten i mänsklig hybris tro att naturen villigt anpassar sig till oss och våra önskemål. Allt tal om en extrem vinter visar bara hur långt från naturens kretslopp som de flesta människor i industricivilisationen lever.

Evo Morales utlyser nytt klimatmöte

I kölvattnet av fiaskot vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009 har nu Bolivias president Evo Morales bjudit in till en alternativ klimatkonferens. Den ska hållas den 20-22 april i Cochabamba och Morales räknar med deltagande från världens urfolk, sociala rörelser, miljöaktivister och regeringar “som vill arbeta tillsammans med sina folk”.
Morales har tidigare riktat hård kritik mot FN:s klimatmöte både i sitt eget tal på mötet och efteråt där han anklagade kapitalismen för att ha orsakat klimatproblemen genom att ignorera naturens och urfolkens rättigheter.
Avsikten med det kommande alternativa mötet i Cochabamba är bland annat att öka trycket på industriländerna så att de erkänner att de har en klimatskuld till de fattiga länderna och att försöka inrätta en internationell domstol om miljöbrott. Morales vill också att mötet ska mynna ut i en resolution om Moder Jords rättigheter av liknande slag som FN-konventionen om mänskliga rättigheter och om urfolkens rättigheter.
Läs mer här.

Ár ok fridr

Den urgamla formeln Ár ok fridr är den nordiska andliga traditionens motsvarighet till navajoindianernas hozho, dvs ett eftersträvansvärt tillstånd av harmoni och balans. Ár ok fridr var de magiska ord som uttalades just kring solvändan, vintersolståndet, för att det kommande året skulle ge god årsväxt och fred, frid, fröjd.
När jag nu strax efter vintersolståndet och i skenet från nyårsaftonens fullmåne skriver dessa ord är det med en förhoppning om att kölden och rimtursarna ska uppfylla sin ursprungliga roll i den stora kosmiska dansen för att återskapa harmoni och balans för Moder Jord och hennes klimat.
Världens politiska ledare åstadkom ju inga substantiella resultat vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn och det var väl knappast att vänta när mötet dominerades av representanter för det imploderande USA-imperiet och den mandarinstyrda kinesiska rövarkapitalismen.
Bland de traditionella vismännen och viskvinnorna bland världens urfolk finns en stor insikt om att det är andra krafter som måste mobiliseras för att skapa harmoni och balans för Moder Jord. Runt om i världen hålls ceremonier för, ja just det, Ár ok fridr, och Moder Jord själv mobiliserar också egna motkrafter. Se t ex vad The International Council of Indigenous Grandmothers håller på med.

Global nedkylning?

Den som vill skaffa sig ett mer långsiktigt och historiskt perspektiv på klimatförändringarna ska absolut läsa boken Global nedkylning – Klimatet och människan under 10 000 år. Den är skriven av Fredrik Charpentier Ljungqvist som är doktorand i historia vid Stockholms universitet.
Efter att ha läst boken är man mycket medveten om att klimatet är dynamiskt och förändrar sig både ofta (historiskt sett) och kraftigt. Efter den senaste istidens slut har det varit såväl varmare som kallare perioder än nu och författaren ger många exempel på kulturer som påverkats kraftigt eller rent av gått under till följd av klimatförändringar; babylonier, romare, mayaindianer, nordiska bosättningar på Island och Grönland m fl. De flesta kulturer baserade på jordbruk får problem när växtzoner flyttar norrut eller söderut eller när det blir torka i stället för regn och tvärtom. Även om mänskliga aktiviteter delvis ligger bakom den pågående klimatförändringen så är orsakerna oftast betydligt mer komplexa och ännu inte fullt förstådda – jordbanan runt solen, solens aktivitet, föränderliga havsströmmar och vindar som förändras eller försvagas m m.
Att tro att vi människor med olika åtgärder kan sätta ett tak för klimatförändringen, t ex max två graders uppvärmning från nu, är ett uttryck för hybris förstår man när man läst denna bok. Det handlar mer om att kunna anpassa sig till förändringarna. Och få slut på rovdriften av naturen. De kulturer som klarat klimatförändringar sämst är de som har haft överbefolkning och missbrukat och överutnyttjat naturtillgångarna. Det gäller helt enkelt att avveckla industricivilisationen och bygga ett samhälle i harmoni och balans med Moder Jord. Och vi borde ha börjat i förrgår.