Den empatiska civilisationen

Innan vi kan rädda oss själva undan klimatförändringar måste vi bryta en ond cirkel och omfatta en samhällsmodell som grundar sig på vetenskapens nya förståelse av den mänskliga naturen, nämligen att människan till sin natur är en empatisk varelse. Det är huvudtanken i Jeremy Rifkins nya bok The Empathic Civilization.
Rifkin är tidigare kanske mest känd för sina böcker och tankar om entropi och att det ekonomiska systemet måste bygga på termodynamikens lagar. På CultureLab – en av tidskriften New Scientists bloggar – intervjuas Rifkin om sina idéer när det gäller den empatiska civilisationen.
Rifkin pekar på två händelser under de senaste åren som visar att vi befinner oss i slutet av en epok. Den första inträffade i juli 2008 när oljepriset steg till 147 dollar per fat och ledde till höjda livsmedelspriser och matkravaller i ett 30-tal länder. Detta var själva jordbävningen, säger Rifkin, den efterföljande finanskraschen var efterskalvet. Den andra händelsen var sammanbrottet vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn i december 2009. Världens politiska ledare var oförmögna att ta sig an vår tids problem eftersom de lever med ett gammalt paradigm från 1700-talet om den autonoma individen och den suveräna nationalstaten.
Mot detta sätter Rifkin nya upptäckter inom evolutionsbiologi, neurovetenskap och antropologi som visar att människan till sin natur är en social art, där hjärnan är uppkopplad för empatisk samverkan med andra. Om vi erkänner att Homo sapiens har blivit Homo empathicus så bör det leda till helt nya former av uppfostran, utbildning och affärsmodeller, säger Rifkin. Han vill ersätta det som idag kallas geopolitik och grundar sig på föreställningen om suveräna nationalstater med biopolitik där alla tar ett personligt ansvar för sin del av biosfären och där resultatet av samverkan blir att såväl individernas som nationalstaternas ramar överskrids. Rifkin börjar närma sig Native Science som alltsedan Drömtiden har förstått att allt är ett och hänger samman.