”Det kommer en vinter som kallas fimbulvinter. Då driver det yrsnö från alla väderstreck. Det blir hård köld och bitande vindar, och solen lyser inte. Det blir tre vintrar i följd och ingen sommar emellan.” Så beskriver Snorre Sturlasson den fruktansvärda köldperiod som är inledningen på Ragnarök, den nordiska varianten av världsundergång och världsförnyelse. Död och undergång genom köld var det värsta som våra förfäder kunde tänka sig – åtminstone för cirka 1 000 år sedan. Kanske bygger berättelsen om Fimbulvintern på minnen från den köldperiod som inleddes cirka 1 000 år f Kr eller från den som varade år 300-800 e Kr. Det handlade om köldperioder då odlingszonerna försköts kraftigt söderut i Europa och jordbruk praktiskt taget blev omöjligt i stora delar av det som nu kallas Sverige. Och den så kallade Lilla istiden från 1500-talet och flera århundraden framöver rymde också långa och kalla vintrar och korta, svala somrar. I Uppland lever fortfarande berättelser om svälten på brukssamhällena kring 1860 då somrarna var så korta och kalla att brödsäden aldrig mognade.
Med detta vill jag säga att mediernas, Banverkets, SJ:s och SL:s tal om den innevarande vintern som extrem är grovt ohistoriskt och ett sätt att rikta fokus på fel saker. De ansvariga har under lång tid sparat på underhåll, rationaliserat bort personal och alltmer förlitat sig på ytterst väderkänslig high-tech. Det är inte vintern och kölden som är extrem. Det är industricivilisationens sårbarhet som är extrem.
Jag själv, som ännu inte nått en full mansålder, kommer ihåg åtskilliga vintrar med både mer snö och lägre temperaturer än vi har nu. I februari 1956 traskade jag t ex iväg till skolan på det småländska höglandet i 32 minusgrader. Vintern 1965-66 låg snön i nordöstra Småland från början på november och fram till Valborg. Men skoltåget – en svensktillverkad dieseldriven rälsbuss – fungerade varje dag. Då fanns fortfarande en allmän insikt om att vi måste anpassa oss till världen och klimatet. Nu verkar majoriteten i mänsklig hybris tro att naturen villigt anpassar sig till oss och våra önskemål. Allt tal om en extrem vinter visar bara hur långt från naturens kretslopp som de flesta människor i industricivilisationen lever.
