Maskin-imperiet under demontering

Det finns ett gemensamt mönster för hur imperier går under. Historiskt sett har nedgångsprocesserna varit komplexa och utdragna – ofta har de sträckt sig över flera hundra år. Det är många faktorer som har samverkat och de direkt utlösande orsakerna kan skilja sig åt (överutnyttjande av naturresurser, militära angrepp utifrån, naturkatastrofer etc) men gemensamt är att imperier går under när de blivit alltför komplexa.
Upp till en viss nivå är komplexiteten och den därmed sammanhängande storleken en positiv och dynamisk faktor, men någonstans, någon gång når alla imperier en punkt när komplexiteten blir alltför komplex och blir en tärande och rent av destruktiv faktor. Det krävs mer resurser för att upprätthålla samhällets komplexitet än vad komplexiteten ger tillbaka. Det kan handla om svårigheter att försörja en svällande stadsbefolkning, problem med att underhålla stora konstbevattningssystem, storskaliga jordbruksmetoder som eroderar bort matjorden, tekniska system som bryter samman, kostsamma militära äventyr och maktstrukturer som inte längre går att vare sig motivera eller underhålla.
Ta alla stora imperier som uppstått och försvunnit under den mänskliga historien och ni hittar samma mönster: i Babylonien, Indien, Kina, inka- och maya-imperierna, Romarriket, de spanska, brittiska och sovjetiska imperierna och nu också USA-imperiet.
När vi använder ord som sammanbrott, undergång, implosion eller demontering för det tankarna till snabba och katastrofala förlopp, men de flesta imperier har imploderat så långsamt att invånarna kanske inte ens märkt eller förstått att imperiet befunnit sig i fritt fall. Som den amerikanske ärkedruiden John Michael Greer har påpekat handlar en imperieundergång snarare om att rulla nedför en sluttning än att störta rakt ner i ett bråddjup. Och under nedgångsprocessen kommer också perioder av tillfällig stabilisering och rentav uppgång, t ex när det gäller materiella förhållanden.
Det brittiska imperiets nedgång inleddes t ex redan efter första världskriget men accelererade under och efter det andra världskriget. Fynden av Nordsjöolja, liksom den finansiella sektorns snabba tillväxt, hejdade tillfälligt nedgången under 1980- och 1990-talen men nu är den i full sving igen.
Sovjetimperiets implosion gick snabbare av flera specifika orsaker, bl a den ohållbara krigföringen i Afghanistan, kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl och det alltmer korrupta politiska systemet.
USA-imperiet då? Ja, frågar ni mig så säger jag att nedgången inleddes med förlusten i Vietnamkriget som ägde rum samtidigt som USA:s ställning som ledande industrination urholkades, med så kallade rostbälten av nedlagda industrier i norra och nordöstra USA. En tredje viktig faktor var att USA redan då, på 1970-talet, blev en oljeimportör i stället för oljeexportör. Sedan har nedgången delvis maskerats av finanssektorns uppblomstring (vars komplexitet var starkt bidragande till krisen 2008 och spelar en viktig roll i den kommande, fortsatta nedgången) och kontinuerlig krigföring i t ex Irak och Afghanistan. Men ”den enda supermakten” (till följd av sovjetimperiets implosion) har tänjt sina militära resurser till det yttersta och ihåligheten i dess makt är uppenbar, även om den amerikanska krigsmakten fortfarande besitter en enorm eld- och förstörelsekraft. Att det är det militärindustriella komplexet som har makten i detta imperium framgår med all önskvärd tydlighet av president Obamas senaste regeringsrockad: CIA-chefen Panetta blir försvarsminister medan chefen för Afghanistaninsatsen general Petraeus blir ny CIA-chef.
Hur kommer då Sverige in i detta sammanhang? Jo, vi är en del av industricivilisationens imperium, som vi också kan kalla maskincivilisationens imperium eller maskinimperiet. Vi följer med i nedgången. Det finns många tecken på att även det svenska samhällets komplexitet nått sådana nivåer att den har blivit en nedbrytande faktor. Hela privatiseringsvågen när det gäller allmän, gemensam egendom, i form av utförsäljning eller så kallad avknoppning är ett uttryck för denna process. Stora och viktiga sektorer av samhället har gjorts ogenomskinliga, alltmer komplicerade och svåra att överblicka. Jag tänker på sådant som bolagiseringen och uppsplittringen av SJ i ett antal bolag med ansvar för delområden av infrastrukturen. Resultat: kaos och oklara ansvarsförhållanden. Eller ta skolan – en av industrisamhällets grundbultar: avknoppad, utsåld, fragmentiserad och ”övervakad” av ett skolverk utan muskler och verktyg. Eller elproduktion och –distribution: konkurrens som inte är konkurrens utan oligopol med en inriktning som konserverar bestående produktions- och konsumtionssystem.
På vår rullning nedför industricivilisationens slänt kan det vara viktigt att återreglera mycket av det som avreglerats och skingrats för vinden – inte minst för att det underlättar den omställning som industrisamhället förr eller senare måste igenom för att vi människor ska kunna leva i balans med Moder Jord. Redan under rullningen nerför är det viktigt att vi som individer och kollektiv börjar ställa om våra sätt att tänka, producera och konsumera, resa och bo. Att börja omställningen nu är ett sätt att bidra till maskinimperiets demontering. Att maskincivilisationen närmar sig sin bortre parentes bör vi hälsa med glädje eftersom det kan bana väg för ett nytt och bättre sätt att leva.

Hela gurusystemet är sjukt

På sanskrit betyder guru den "ärevördige, ”tung”, ”aktad", ”den som skingrar mörkret” och det är ju ungefär samma innebörd som i engelskans ”elder” som i många ursprungsamerikanska traditioner används om visa män och kvinnor. Den gamla nordiska motsvarigheten till guru är närmast visman, viskvinna, klok – termer som användes om personer som vi idag kanske sätter beteckningen shaman på. Språkligt har innebörden av guru förskjutits så att en modern etymologisk ordbok beskriver den som ”karismatisk ledargestalt” och som jag hellre skulle kalla sektledare och småpåve (självutnämnd eller uppsatt på piedestal av devota undersåtar).
Jag började fundera mer ingående på begreppet guru när jag läste att mannen som kallat sig Sai Baba har avlidit – sörjd av mängder av människor i Indien och runt om i världen. När jag stillsamt påpekade i en kommentar på Facebook att Sai Baba också borde ihågkommas för sina sexuella övergrepp på småpojkar möttes jag av censur och ilskna svar. I blixtbelysning blev jag varse det sjuka i hela gurusystemet – hur guru-anhängare helt enkelt vägrar ta till sig totalbilden av, eller ska vi säga komplexiteten eller rent av de mörka sidorna hos, den dyrkade ledaren.
Vad gäller Sai Baba är det ju väldokumenterat att han hade pedofila böjelser, som han också praktiserade. En av dem som offentligt avslöjat Sai Babas övergrepp och trolleriknep är Conny Larsson, som under många år var verksam i hinduiskinspirerade sekter, först hos Maharishi Mahesh Yogi och senare hos Sai Baba. På sin sajt Sai Baba Exposed presenterar Larsson bl a sina böcker om tiden hos dessa guruer. I en intervju med Svenska Dagbladet säger han:
– Genom min bok hoppas jag kunna väcka människor, få dem att fundera över sina liv och vem som förklarar vad de ska tänka. Sektmentaliteten finns ju inte bara inom religiösa grupper, utan i lika hög grad inom familjer, politiska partier och företag.
Guruföreteelsen hänger intimt samman med religioner. Det kan handla om religioner vars dogmer tillåter eller uppmuntrar uppkomsten av guruer, t ex reinkarnationstron inom hinduismen och buddhismen. Sai Baba byggde hela sin verksamhet på att egna påståenden att han skulle vara en reinkarnation av en tidigare Sai Baba eller rent av gudarna Shiva och Shakti. Den tibetanska buddhismens nuvarande Dalai lama – Tenzin Gyatso – bygger sin position på att andra personer i den religiösa hierarkin pekat ut honom som en reinkarnation av den ursprungliga Dalai lama. För den som liksom jag inte kan omfatta tron på reinkarnation är det svårt eller omöjligt att betrakta sådana personer som mer högtstående än mig själv eller vilken annan människa som helst. Visserligen har Tenzin Gyatso en viss utstrålning, och han ska definitivt inte likställas med en sådan bluffmakare som Sai Baba, men hans kunskaper är inte mer omfattande eller djupgående än kunskaperna hos andra personer som ägnat många års studier åt den andliga dimensionen av tillvaron. Jag tänker t ex på medicinmän som jag mött, som Arvol Looking Horse, lakota, eller Johnson Dennison, navajo – två personer som under inga omständigheter skulle låta sig placeras på en guru-piedestal av några anhängare.
Ett speciellt fenomen som kan ”drabba” guruer av Dalai lamas upphöjda karaktär är att de ofta slipper undan en kritisk granskning av nattståndna och reaktionära ställningstaganden som gäller människors väl och ve i den här världen. Jag tänker framför allt på hur omvärldens allmänna välvilja har bortsett från Dalai lamas homofoba åsikter och abortmotstånd.
Inom andra religioner, som kristendomen, kan guruer dyka upp när de nyskapar eller omskapar dogmer på ett sätt som gör att de antingen kastas ut ur den religiösa gemenskapen eller frivilligt bryter sig ut och bildar en ny kyrka, som t ex Joseph Smith som grundade mormonismen på 1830-talet. Även om sådana guruer inte bygger sin ställning på svårsmälta påståenden om att de reinkarnerar den ena eller andra ärkeängeln eller aposteln så kräver de ändå att anhängarna ska tro på andra rövarhistorier om hur deras lära kommit till. I Joseph Smiths fall handlade det om guldtavlor som han hittade och där Gud hade plitat ner Mormons bok. Sådana påståenden är liksom reinkarnationspåståenden ett sätt att disciplinera anhängarna enligt ett klassiskt vi-mot-resten-av-världen-perspektiv.
Guruer in spe kan också ta sig för att plocka lite här och där i olika traditioner och sätta samman de olika elementen till en ny religion eller andlig väg. Sådana personer finns det gott om inom new age-rörelsen – t ex Keisha Crowther och Harley Swiftdeer – men jag ska inte här gå djupare in på just den företeelsen, som i grunden handlar om att expandera sitt ego på andras bekostnad. Det beklagliga är att de, liksom mer ”klassiska” guruer, så lätt finner okritiska och underdåniga anhängare. Jag har helt enkelt svårt att förstå varför så många slänger allt kritiskt tänkande överbord när de tror att de har fått någon sorts andlig upplevelse förmedlad av en guru. Det gäller inte bara hur Sai Baba-anhängare ser rött när man påpekar att mannen var pedofil utan också hur anhängare till Maharishi eller Osho inte gillar när man kritiserar hur deras guruer vältrade sig i materiell lyx.
Som många av mina läsare känner till är jag själv verksam inom ursprunglig andlighet, old school shamanism, en tradition som bygger på en individuell, demokratisk och anarkistisk kunskapsväg. Var och en går sin egen andliga väg och det finns egentligen bara en enda lärare och auktoritet längs den vägen, nämligen Moder Jord. All kunskap och kraft finns hos Moder Jord och är tillgänglig för alla. Det finns inget behov av någon guru och Moder Jord verkar inte heller genom någon guru. Till den som till äventyrs drabbats av guru-feber säger jag: ta tillbaka makten över ditt eget tänkande. Tänk själv och gå din egen väg. Du är ju redan buddha!

Respit för Mekong-floden

Mekongfloden fortsätter att strömma fritt – åtminstone tills vidare. Det är följden av den oenighet om det stora dammbygget Xayaburi i Laos som kom i dagen vid ett möte den 19 april mellan representanter från Laos, Thailand, Kambodja och Vietnam. Den kontroversiella frågan om den jättelika vattenkraftdammen som är tänkt att leverera el till Thailand förs nu upp på ministernivå, men inget datum är bestämt för något sådant möte.
Meningen var att mötet den 19 april skulle spika planerna på Xayaburi-dammen som jag tidigare har skrivit om här . Ett projekt som skulle leda till tvångsförflyttning av 2 000 bybor och direkt påverka försörjningen för 200 000 människor som bor längs Mekong-flodens huvudfåra. Dammbygget skulle också direkt hota att utrota 41 fiskarter och få stora konsekvenser för eko- och vädersystem i ett stort område.
Såväl Thailand som Vietnam och Kambodja som båda ligger nedströms den planerade jättedammen anser att beslutsunderlaget innehåller kunskapsluckor som måste utredas ytterligare. Vietnam vill till och med besluta om ett tioårigt moratorium för all utbyggnad av Mekongs huvudfåra. Det är bara Laos regering som anser att det är dags att sätta spaden i jorden och det har man redan låtit göra för vägbyggen till den planerade byggplatsen.
Hotet mot Mekong är inte alls över i och med detta. Save the Mekong Coalition och International Rivers fortsätter sina kampanjer mot dammplanerna. Mer uppgifter om den senaste utvecklingen och länkar till bakgrundmaterial finns hos International Rivers .

Bolivia lagfäster Moder Jords rättigheter

Bolivia står i färd med att anta en lag som garanterar en rad rättigheter för Moder Jord och som innebär inrättande av en ombudsman för Moder Jord som ska se till att lagen efterlevs. Det här är första gången som ett land genom lagstiftning slår fast att Moder Jord är ett levande subjekt med en rad rättigheter.
Lagförslaget definierar Moder Jord som helig och ”ett dynamiskt levande system sammansatt av ett odelbart samhälle av alla sammanhängande, ömsesidigt beroende och komplementära livssystem och levande varelser, som delar ett gemensamt öde”. Moder Jord omfattar alltså allt som är naturen och finns i naturen, från mikroorganismer till klimatologiska och geologiska processer. Alla dessa varelser och processer omfattas av rättigheterna i lagförslaget.
Innan dessa rättigheter definieras går lagtexten igenom de bindande principerna i lagen, t ex att alla mänskliga aktiviteter måste ske i dynamisk balans med Moder Jords inneboende kretslopp och processer, att Moder Jords rättigheter tar överhanden över individuella rättigheter och att Moder Jord inte får göras till varor eller ingå i någons privata egendom.
Sedan räknas sju rättigheter för Moder Jord upp:
1. Rätten till liv.
2. Rätten till mångfald.
3. Rätten till vatten.
4. Rätten till ren luft.
5. Rätten till balans.
6. Rätten till återställande.
7. Rätten att leva utan föroreningar.
Lagen fastställer att den bolivianska staten, samhället och folket måste utveckla balanserade sätt att producera och konsumera för att tillfredsställa behovet hos Bolivias folk att ”leva väl” samtidigt som Moder Jords balans bevaras.
För den brittiska tidningen The Guardian beskriver Bolivias vicepresident Alvaro Garcia Linera den nya lagen:
-Den skapar världshistoria. Jorden är moder till alla. Den nya lagen upprättar ett nytt förhållande mellan människan och naturen vars harmoni måste bevaras som en garanti för dess förnyelse.
Det ska bli spännande att se hur Bolivia i praktisk handling kommer att balansera den nya lagen mot intressena hos såväl inhemska som utländska företag och finansintressen och krav från den egna befolkningen om att komma ur den materiella fattigdomen. President Evo Morales och hans regering har tagit ett viktigt steg på vägen mot ett mänskligt samhälle i balans med Moder Jord. Bolivia är ett föredöme för den övriga världen.
En längre text om detta finns på min hemsida .

Tiveden – ropare, heliga källor och drottning Stava

Namnet Tiveden är en sammansättning av Tyr/Tiwaz och ved (=skog), alltså Tyrs skog, Fader Himmels skog. Den gör skäl för namnet på flera sätt: här finns gamla offerkällor, heliga berg och ceremoniplatser och inte minst en skog som är opåverkad av det industriella skogsbruk som växte fram efter andra världskriget. Det senare gäller förstås bara de 1 353 hektar av Tiveden som avsattes som nationalpark 1983 – utanför parken ser man åtskilliga spår av det moderna skogsbruket i form av kalhyggen, ensartade planteringar och ungskogar.
Många har den felaktiga uppfattningen att Tivedens nationalpark är en urskog, men det är den inte ännu. Fast den kan utvecklas till en riktig urskog om den får fortsätta att vara ifred. I den officiella presentationen av nationalparken sägs: ”I Tiveden nationalpark ska skogen få utvecklas till urskog. Den skog som nu växer här är opåverkad av de senaste årtiondenas storskaliga skogsbruk. Så stora sammanhängande områden med gammal skog är mycket ovanliga i södra Sverige. Skogens ålder och mäktighet och det vilt formade landskapet ger nationalparken dess karaktär och motiverar att den skyddas… Nationalparkens värde som fristad för växter och djur kommer att öka i takt med att skogen åldras.”
Själva landskapet i Tiveden är ett urtidslandskap genomkorsat och präglat av väldiga sprickbildningar som åstadkoms för en miljard år sedan. Också Vättern bildades vid denna tid (”arla i urtid”). Istiderna har också satt mäktiga spår i landskapet med ansamlingar av jättelika stenblock. Isälvarna spolade också bort det mesta av finare material så jordtäcket är tunt. Det gör att växtligheten domineras av hällmarkstall på bergsryggarna och granskog i de fuktiga dalgångarna. Sedan 1600-talet har skogsfinnar svedjebränt och kolat i skogarna och skogsbruk förekom även inne i nationalparksområdet ända fram till mitten av 1900-talet.
Efter att ha genomfört en kurs på temat Att vandra i skönhet i och strax utanför nationalparken kan jag konstatera att Tiveden besitter stor kraft. Skogen är mäktig, bergen är storslagna och här finns flera hot spots, gamla offer- och ceremoniplatser, som vill samspela med oss människor. Det gäller t ex Trollkyrka, vars namn tyder på en mycket gammal ceremoniell användning. I mer modern tid, första halvan av 1800-talet, användes platsen av de så kallade roparna – en extatiskt inriktad frikyrklig strömning som här kunde praktisera sin tro utanför den kyrkliga och världsliga övermaktens kontroll. En annan hot spot är Stenkälla, en gammal offerkälla intill ett par väldiga flyttblock. Och strax utanför nationalparken ligger Stavahall, en klippa vid sjön Unden. Enligt lokala sägner är den uppkallad efter drottning Stava som ska ha kastat sig i vattnet från klippan som en sorts offer efter en extatisk dans som pågått i flera dagar. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att flera kursdeltagare fick helt andra upplysningar av drottning Stava själv – uppenbarligen en stark och stridbar företrädare för ett samfund av balans och harmoni mellan kvinnligt och manligt. Själv skulle jag beteckna drottning Stava som platsens andliga essens och inre form på liknande sätt som drottning Omma är Ombergs andliga essens och inre form på andra sidan Vättern.
Men för att få kontakt med Tivedens rådare, med dess osynliga sida, behöver man inte söka upp dessa hot spots – det räcker med att gå in i nationalparken, sätta sig vid en gran eller en tall uppe på en bergsrygg och bara ta emot. Här finns många spår från Drömtiden och det är lätt att komma in i dem. Eller som en kursdeltagare sa: att låta sig hittas av det osynliga. Självfallet borde nationalparken utvidgas så att betydligt mer än 1 353 hektar av detta magiska landskap får växa och leva fritt.

Det våras för buffeln

Buffeln spelade under mycket lång tid en viktig och balanserande roll för livet på de stora prärierna i västra Nordamerika. Den betade och gödslade den gräsbevuxna marken och gynnade på så sätt tåliga gräs med djupa rötter som höll jorden på plats och hindrade erosion. Trots att buffelhjordarna som mest uppgick till miljontals djur var prärien ändå ett ekosystem i balans. Det fortsatte den att vara även när prärieindianer som lakota, arapaho, comancher, kiowa, cheyenner och blackfoot utvecklade den livsstil som byggde på buffeln som grundbult i ekonomi, kultur och livssyn.
För dessa urfolk var och är buffeln ett mycket heligt djur. Lakota fick t ex sina sju heliga riter från den vita buffelkvinnan i ”avlägsen tid”, dvs i Drömtiden. De fick också den första heliga pipan av denna buffelkvinna – den pipa som idag förvaltas av Arvol Looking Horse på Rosebudreservatet i Syddakota.
När den vite mannen som ett led i krigföringen mot prärieindianerna mot slutet av 1800-talet masslaktade bufflar och försökte odla upp prärien förde han in kaoskrafter i präriens välbalanserade ekosystem. Miljoner bufflar dödades och lämnades att ruttna på vidderna och det var ytterst nära att buffeln blev helt utrotad. Lika illa gick det för de ursprungsamerikaner som var nära knutna till buffeln. Krig, sjukdomar, svält och tvångsförflyttning till reservat slog sönder dessa vackra och blomstrande kulturer. Och prärien själv utarmades genom kraftig jorderosion.
Idag finns bara några små rester av de gamla buffelhjordarna kvar i vilt tillstånd – huvudsakligen i nationalparken Yellowstone i Wyoming och Montana. Där lever nära 4 000 bufflar – men inte helt tryggt. Under de hårda vintrarna i Yellowstone söker de sig ofta utanför nationalparkens gränser för att hitta bete, vilket den mäktiga boskapsbranschen i området fruktar eftersom buffeln är bärare av brucellabakterier som kan leda till missfall hos smittad tamboskap. Bufflar som strövar utanför Yellowstone har helt enkelt fångats in och slaktats. Detta ska inte blandas ihop med den begränsade jakt på buffel som vissa indianstammar, t ex Nez Perce, har rätt att bedriva enligt gamla fördrag.
Nu blir det för första gången på över 100 år möjligt för buffeln att fritt ströva utanför Yellowstones gränser. Det är den glädjande innebörden i ett avtal som träffats mellan den federala regeringen, delstaten Montana och företrädare för flera indianstammar i området. Avtalet innebär att nära 40 000 hektar federal och delstatlig mark i Montana öppnas för bufflarna i Yellowstone trots motstånd från de inflytelserika boskapsfarmarna, som fruktar skador på mark och stängsel, utöver risken för brucellasmitta. Mer om avtalet finns att läsa här .
För jordens framtid är både buffelns och prärieindianernas överlevnad viktig. Det finns anledning också för oss att fira avtalet i Montana.

Mekong-floden vill strömma fritt

Om en vecka, den 19 april, samlas regeringarna från Laos, Thailand, Kambodja och Vietnam för att diskutera och eventuellt fatta beslut som banar väg för en jättedamm i Mekongflodens övre lopp i Laos – den så kallade Xayaburi-dammen. Vid dammen planeras ett vattenkraftverk som ska ge 1260 megawatt – elektricitet som ska exporteras till Thailand. Xayaburi är den första av 11 planerade vattenkraftdammar som, om de byggs, kommer att förstöra ett av världens mest produktiva sötvattensfisken och hota försörjningen för uppemot två miljoner småbönder och fiskare längs Mekongfloden.
Lokalbefolkningen motsätter sig dammplanerna och motståndet har organiserats bl a i Save the Mekong Coalition. Hos organisationen International Rivers finns mer information om Mekongplanerna och möjligheter att skriva på ett upprop mot Xayaburidammen. Regeringarna i området är inte ense om byggplanerna och våra röster kan bidra till att skjuta upp eller omintetgöra dem. Att dämma upp denna mäktiga flod för kortsiktiga vinstintressen, som bara gynnar ett fåtal människor, är en dumhet som kommer att få svåra följder för en mängd andra människor, djur och växter, ja för en hel region.
Xayaburidammen är tänkt att bli 800 meter lång och kommer att kosta 3,5 miljarder dollar att bygga. Ett avtal om bygget finns redan mellan Laos regering och ett bolag i Thailand – Ch Karnchang. Men också de övriga länderna längs Mekong – Kambodja och Vietnam – måste ge sitt samtycke till projektet enligt de avtal om Mekong som finns.
Motståndarna mot dammbygget betonar att det allvarligt hotar den stora biologiska mångfald som kännetecknar Mekong. 41 fiskarter hotas av utrotning, bland dem den sällsynta jättekattfisken. 23 andra fiskarter kommer att få sina livsviktiga vandringar kraftigt störda eller omintetgjorda. Över 2 000 bybor kommer att tvångsförflyttas bara av Xayaburidammen.
”En fritt strömmande Mekong erbjuder säkerhet och välstånd både för nuvarande och kommande generationer”, skriver International Rivers. På lång sikt är en fritt strömmande Mekong det bästa både för vattnet, för människorna, fiskarna, landdjuren och alla växter i och längs flodens huvudfåra och stora översvämningsområden. Vatten vill alltid strömma fritt och det vill Mekong också.

Att ta tillbaka sitt tänkande

Hur påverkar den moderna digitala tekniken oss som människor? Förändrar den vad det innebär att vara människa? Vingklipper internet människans personlighet? Det är några av de väsentliga frågor som avhandlats i Obs! i P1 den senaste veckan. Jag ska här ta upp några egna konkreta exempel som visar hur tveeggad den digitala tekniken är – den ger fördelar men har också baksidor som förminskar vår mänskliga potential och ökar vårt slaveri under de ting som vi omger oss med.
Det första exemplet handlar om hur vi överlåter vårt tänkande, eller i alla fall allt fler tankefunktioner, till apparater och databaser som är bortom vår kontroll. Det gäller t ex när vi lägger allt mer av vårt minne i en vanlig mobiltelefon eller en smartphone. Nästan ingen kommer idag ihåg telefonnummer till sina vänner och familjemedlemmar – det får telefonen själv sköta om. Det är ju bekvämt men sårbart eftersom telefonen utan förvarning kan drabbas av en stroke som slår ut minnesfunktionen. Det kan man i och för sig gardera sig mot genom att ha telefonnumren nedskrivna i en liten telefonbok. Men man kan inte gardera sig mot den försämrade minnesfunktion som drabbar den som inte regelmässigt, på daglig basis, aktivt arbetar med sitt eget minne. Att släppa alltmer av det man vill och bör komma ihåg till elektroniska apparater och externa databaser eller ”molnet” för att använda ett modeuttryck är helt enkelt ett sätt att försämra sin egen tankeförmåga, förminska sin tankepotential och därmed också sin mänskliga potential och som en följd av detta bli lättare manipulerbar. I förlängningen kan man säga att detta faktiskt kan innebära ett hot mot demokratin, den äkta demokratin i ordets ursprungliga innebörd av folkstyre.
Det andra exemplet handlar om gps och internets olika karttjänster. Visst är det bra att snabbt kunna hitta adresser på en detaljerad karta i stället för att behöva gissa sig fram. Men när jag nyligen skulle köra från Stockholmstrakten till Växjö fick jag både av Eniro och av Google Maps förslag på resvägar som jag utifrån sunt förnuft misstänkte inte var de bästa. Jag följde ändå rekommendationen på nervägen och kunde konstatera att den inte var optimal. Utifrån egen kartläsning och fundering valde jag en annan väg hem som visade sig vara mycket bättre i alla avseenden – standard och bredd, snabbhet, trafikmängd, omkörningsmöjligheter, hastighetsbegränsningar mm. Och i själva Växjö där jag skulle leta upp ett bed & breakfast valde jag redan i förväg bort karttjänsternas virriga rekommendationer. Med hjälp av en stadskarta och mitt eget tänkande hittade jag en betydligt enklare väg genom centrala Växjö. Jag tog helt enkelt tillbaka kontrollen över mitt tänkande. Själva tankeansträngningen vid kartläsning och funderandet var inte bara rolig, den stimulerade också min hjärna att koppla samman nya synapser. Jag använder inte heller gps eftersom det är ett system som inte bara passiviserar och vingklipper det egna tänkandet utan också underminerar användarens känsla av rumslig belägenhet, förståelse för landskapets topografi. Dessutom är gps ett system som kontrolleras av Pentagon. USA:s krigsmakt kan när som helst stänga systemet för privata användare.
Mitt tredje exempel handlar om de så kallade sociala medierna på internet, som Facebook och Twitter och, i alla fall delvis, bloggosfären. Jag är själv sparsamt närvarande i det sociala nätverkandet men noterar att många är väldigt aktiva och tycks ha hav av tid att lägga ner på ideliga statusrapporter om vad man gör just nu eller hur man mår, kommentarer till andras statusrapporter, gilla-markeringar, spel- och applikationsinbjudningar, länkningar till youtube-filmer om allt mellan himmel och jord. Ibland tänker jag: har de inget liv? Och nästa tanke: vad gjorde de med all denna tid före Facebook? Läste de tidningar och böcker, träffade de eller ringde de till vänner i verkliga livet eller satt de bara och slappade eller kontemplerade tillvaron? Antagligen ägnade de sig åt någon verksamhet som inte var mallad av internetbolag och som troligen också innebar en mer kreativ användning av det egna tänkandet
De sociala medierna och smartphones har lett till att allt fler skriver. Idag skriver kanske fler människor än någonsin förr – i alla fall oftare – men de skriver kortare och ytligare. Skrivandet töms på innehåll och djup. Och – kanske viktigare – tänkandet, det djupa tänkandet, får allt mindre plats. Också tänkandet blir mer flyktigt och fragmentariskt och människor som tänker fragmentariskt får en fragmentarisk bild av verkligheten. Det i sin tur gör världen osammanhängande och obegriplig och människorna mer manipulerbara.
Ofta är det bättre att icke-göra, att bara vara, än att vara ”aktiv” på internet. Aktiviteten där är ofta illusorisk. Ta t ex alla namninsamlingar för eller mot saker som man uppmanas att ansluta sig till på nätet. Visst kan de fylla en funktion och visst kan man med dagens digitala kontaktnät snabbt få ihop väldigt många namnunderskrifter på en protest. Men lättheten att klicka sitt ja till en kampanj bidrar till att minska kampanjens tyngd. När jag och många andra 1979 gick runt och knackade dörr för att samla namn bakom kravet på en folkomröstning om kärnkraftens framtid la vi ner många, många timmar nerför och uppför trappor och vid dörrar i direkta möten med medmänniskor. Ett sådant idogt fysiskt och mentalt arbete ger större tyngd åt en kampanj. En sådan underskrift väger tyngre, är mindre flyktig och innehåller ett större mått av ansvar än en snabb knapptryckning via internet. Det vet också de makthavare som idag får ta emot massprotester från nätet.
När man använder termen sociala medier är det i sig en urholkning av det samspel, den samvaro och den samhörighet som ligger i ordets ursprung. Facebook och andra internetbaserade medier bör i stället kallas för pseudo-sociala medier. Visst – de tillfredsställer en del (men bara en liten del!) av våra genetiskt, evolutionärt nedärvda sociala behov. De behov som band samman de ursprungliga samfunden av samlare och jägare, såväl i vardagens bestyr med att samla mat och ved som i de mer ceremoniella och högtidliga stunderna kring lägerelden då man berättade om Drömtiden och alltings ursprung eller dansade för harmoni och balans.
Gemenskapen på pseudo-sociala medier kan aldrig ersätta de nätverk (oftast lokala eftersom reella nätverk alltid är platsbaserade) som knyter samman människor i verkliga livet. En revolution (som i Egypten) kan få lite hjälp på vägen av Facebook och Twitter när det gäller att sprida information om demonstrationer och möten men den verkliga revolutionen görs på gatan (som på Tahrir-torget), på arbetsplatser och i den fysiska världens samspel mellan människorna och mellan människorna och den övriga skapelsen. Om vi ska avveckla industricivilisationen och hitta fram till ett långsiktigt hållbart sätt att leva på jorden är det lokala sociala nätverk och handfasta praktiska kunskaper vi behöver utveckla. Vi behöver ta tillbaka vårt tänkande – både den ordinära och i den icke-ordinära verkligheten.

Örnfjädrar – bara för ursprungsamerikaner

I många ursprungsamerikanska kulturer spelar örnen en speciell roll som budbärare till och från Det stora mysteriet. Fjädrar och andra delar från örnen används ceremoniellt och man sprider inte dessa ceremoniella föremål utanför sin kulturella kontext – till förtret för en del låtsasindianer och new age-folk. Nu har ett utslag i en appellationsdomstol slagit fast att innehav av och ceremoniell användning av örnfjädrar kommer att förbli reserverad för medlemmar i federalt erkända indianstammar. Det är en dom som bör hälsas med tillfredsställelse av alla som värnar en traditionell andlighet.
Domen som utförligt refereras i Indian Country Today innehåller en noggrann avvägning mellan de lagar som ska skydda religionsutövning och de som ska skydda örnpopulationen från utrotning. Den är slutpunkten (?) för en process som pågått i över tio år och drivits av en person från Utah, Samuel Ray Wilgus, som 1998 av en domstol i Salt Lake City dömdes för innehav av 141 örnfjädrar i strid med den lag (Bald and Golden Eagle Protection Act) som ska skydda den vithövdade havsörnen och kungsörnen.
Wilgus, som är vit, hävdar att han adopterats av en paiute-familj och säger sig utöva traditionell indiansk andlighet. Därmed menar han, borde han ha rätt att använda örnfjädrar i enlighet med Religious Freedom Restoration Act. Av det skälet överklagade han den fällande domen, men också appellationsdomstolen gick alltså emot Wilgus. Domstolen motiverar sitt utslag med att Wilgus vare sig är född inom eller tillhör någon federalt erkänd indianstam och att författningens garantier för religiös frihet inte ger icke-indianer någon rätt att inneha och använda örnfjädrar.
En sådan rätt skulle utgöra ett hot mot hela örnpopulationerna i Nordamerika. Örnarna fick lagligt skydd 1940 (vithövdad havsörn) och 1962 (kungsörn) för att skydda dem mot utrotning. Därmed förbjöds all handel och byteshandel med örnar och örndelar. Enda undantaget är ursprungsamerikanernas ceremoniella användning, som regleras av Fish and Wildlife Service via något som kallas National Eagle Repository utanför Denver dit alla döda örnar som påträffas i USA ska skickas. Idag kan väntetiden för att få örnfjädrar därifrån vara så lång som fyra år – något som traditionella indianer inte gillar, men som kanske är en nödvändig väg att gå för att garantera örnarnas överlevnad på lång sikt.
Appellationsdomstolen anser nu att dess utslag möjliggör överlevnad för såväl örnarna som ursprungsamerikanernas traditionella andlighet.
Får ni av någon anledning tag på en örnfjäder från USA gör då som Annika Banfield som for över och lämnade tillbaka den – i hennes fall till Arvol Looking Horse. Detta är fint skildrat i hennes film Spirits for Sale .

Libyen: vad sker i det som synes ske?

Jag får ett förtvivlat mejl från en gammal vän som rasar över den "hycklande koncensusfebern i riksdagen, över beslutet att skicka svenska stridsflygplan till Libyen”. Han meddelar samtidigt att han går ur Miljöpartiet som en protest mot partiets stöd för Libyeninsatsen. Tänker du skriva något på bloggen, frågar han med anledning av bristen på ifrågasättande av intellektuell halt den offentliga debatten.
Fyra vänsterpartister och en miljöpartist la ner sina röster i riksdagen (för att slippa rösta med Sverigedemokraterna men ändå markera motstånd) men annars är det i stort sett bara Svenska Freds som kritiserat den svenska insatsen på något mer djupgående sätt. Ordföranden Anna Ek har beskrivit den svenska flygplansinsatsen som ett gigantiskt misstag som bara gynnar Gripen-projektet och vapenindustrin.
I USA förekommer en rätt intensiv debatt om Libyeninsatsen. En orsak är att president Obama inte informerade eller diskuterade med kongressen innan han fattade beslut om detta sitt eget första krig (såväl Irak som Afghanistan har han ju ärvt). Men kritiken handlar också om kostnaden för insatsen (samtidigt som icke-militära budgetposter skärs ner), svårigheten att förutsäga hur insatsen kan utvecklas, och Obama-administrationens hyckleri (Khadaffi bekrigas samtidigt som andra auktoritära regimer som hotar och dödar sitt eget folk hålls under armarna, t ex Bahrain, Saudiarabien, Jemen, Irak).
Till bilden av hyckleri hör ju också att Libyen i mångt och mycket har köpt sina vapen från de västmakter som nu försöker förstöra dessa vapen. EU:s vapenexport till Libyen ökade mellan 2005 och 2009 från 72 till 343 miljoner euro. Största exportländer var Italien, Frankrike och Storbritannien.
På al-Jazira kan man hitta många intressanta debattinlägg. Hamid Dabashi vid Columbiauniversitetet i New York diskuterar den mycket väsentliga frågan om hur vi kan stödja det folkliga upproret mot Khadaffi-regimen utan att för den skull omfamna den USA-ledda invasionen. Dabashi påpekar att USA och Nato missbrukar Khadaffis övergrepp för att flytta fram sina egna positioner i Medelhavet och Nordafrika.
Mahmood Mamdani , som också är verksam vid Columbiauniversitetet, skriver utifrån lärdomarna i Afghanistan att militära interventioner har en tendens att växa och själva bli det verkliga problemet och han ser framför sig hur ett Afghanistanliknande inbördeskrig kommer att utvecklas i Libyen. Interventionen används för att testa nästa generations vapen, vapen för krigföring i städer och tättbebyggda områden, påpekar Mamdani.
Insatsen handlar självfallet också om Libyens olja och i viss mån också om inrikespolitiska skäl (framför allt för den franske presidenten Sarkozy). Att blottlägga västmakternas verkliga drivkrafter innebär ju inte på minsta vis att man stödjer Khadaffi-regimen eller anser att omvärlden stillatigande skulle ha tolererat massakrer på upprorsrörelsen. Att ställa besvärliga frågor om hur rebellerna behandlar sina fångar (bl a afrikanska immigranter som anklagas för att vara legosoldater) eller hur de tänker sig framtiden är inte heller något stöd för Khadaffi.
Bomber leder inte till fred och militära insatser sätter nästan alltid igång oförutsägbara kedjereaktioner av våld och kaos. Det folkliga upproret i Libyen vävs in i ett västligt militärt äventyr som ingen kan kontrollera. Sverige riskerar att bli en del av problemet i stället för en del av lösningen i Libyen.