Som en varg i skymningen

”Det är därför jag har kommit till dig. Ditt folk hör oss inte eftersom de inte ser oss. De ser fyllon. De ser ruckel. De ser kasinon och visa män och människor som sträcker fram händerna. De ser allt de vill se, men de ser inte oss. Och om de inte ser oss så hör de oss inte. Och om de inte hör oss kan de inte lära sig av oss.”

Så förklarar den gamle lakotamannen Dan det uppdrag han gett den vite författaren Kent Nerburn – att synliggöra den indianska livssynen och erfarenheten; ett synliggörande som är nödvändigt både för ursprungsamerikanerna och för de vita. Han betecknar rentav uppdraget som en gåva – ehuru ingen lätt gåva;

”Inte alla gåvor är lätta gåvor. Den här gåvan som jag ger dig är inte någon lätt gåva. Folk kommer att utmana dig. Vita människor kommer att säga att du ljuger. Indianska människor kommer att säga att du försöker stjäla våra ord och lägga dem i den egen mun.”

Nerburn lyckas skriva på ett sätt som vederlägger sådana anklagelser och resultatet av hans ”gåva” från Dan är två böcker som på ett knivskarpt sätt blottlägger brutaliteten i koloniseringen av den nordamerikanska kontinenten och synliggör dess offer som levande, kännande och tänkande människor. Människor vars traditionella livssyn blir allt viktigare att ta till vara i en värld som är på väg mot ett existentiellt stup.

Citaten ovan kommer från Kent Nerburns andra bok om och med Dan; The Wolf at Twilight (New World Library 2009). Den utspelar sig drygt tio år efter händelserna i den första boken om Dan – Neither Wolf Nor Dog – som jag har recenserat i en tidigare bloggtext. Nu är Dan en mycket gammal och svag man, nära 90 år gammal och egentligen döende. Han kallar på Nerburn, som är den ende vite man han någonsin kunnat lita på, för att få hjälp med att söka spåren efter sin lillasyster Zintkala Zi/Yellow Bird, som försvann när hon gick på internatskola i North Dakota i början av 1920-talet. Att indianska barn helt enkelt dog eller bara ”försvann” var ganska vanligt på internatskolorna – skolor som drevs av olika kyrkor och religiösa samfund enligt en federal områdesindelning.

The Wolf at Twilight är en skakande blottläggning av de oerhörda övergrepp som begicks mot indianbarnen på internatskolorna. Den uttalade målsättningen för skolorna var ”att utrota indianen och rädda människan”. Barnens indianska identitet skulle förintas; de mer eller mindre kidnappades till skolorna som ofta låg mycket långt hemifrån, de tvångsklipptes, tvingades använda västerländska kläder, förbjöds att tala sina egna språk, fick västerländska namn, indoktrinerades med en massiv kristen propaganda, blev utsatta för sexuella övergrepp och bestraffades med brutala och bisarra våldsamma metoder för varje liten förseelse. Dans berättelser om sina egna upplevelser från samma internatskola som hans syster vistades på är en oerhört plågsam läsning. Dan berättar och Nerburn skriver på ett sådant sätt att läsaren känner en nästan fysisk samhörighet med alla dessa plågade indianbarn. Och man är villig att helt hålla med Dan när han beskriver internatskolesystemet som ”det sista stora indianmördandet” där den vita övermakten försökte döda det indianska hjärtat genom att göra det vitt.

När Zintkala Zi med tvång fördes iväg till internatskolan begav sig Dan frivilligt dit sedan han lovat sina föräldrar att skydda och ta hand om sin dövstumma lillasyster. Det misslyckades han givetvis med. Pojkar och flickor hölls strikt åtskilda på internatskolorna och på somrarna placerades de ofta ut hos vita bönder för att lära sig jordbruk. Familjen förlorade helt enkelt kontakten med Zintkala Zi och detta har plågat Dan under hela livet. Nu tror han att Kent Nerburn ska kunna hjälpa honom så att han innan han dör kan få klarhet i och kunna försonas med lillasysterns öde.

Bokens undertitel An Indian Elder’s Journey through a Land of Ghosts and Shadows visar att uppdraget är näst intill omöjligt. Det har gått 80 år sedan de båda var på internatskolan. De lyckas visserligen hitta själva skolbyggnaden men den är övergiven sedan många år och stadd i förfall. Register över elever är bristfälliga och fyllda av felaktigheter när det gäller namn och härkomst – om det över huvud taget finns några register kvar. Och dåtidens internatskolepersonal är sedan länge avlidna. Dan förtvivlar och blir allt bittrare i sin kritik av den vita kulturen och Nerburn känner sig alltmer maktlös och trött på utfallen mot de vita. Det var ju inte han som deltog i massakern vid Wounded Knee; det var inte han som plågade eleverna på internatskolorna. Dan påpekar då att Nerburn lever nedströms dessa händelser men att han likväl drar fördel av det som då hände. Står inte hans hus i Minnesota på mark som en gång ”tillhörde” dakotas?

”Ditt folks största svaghet är att ni inte vet hur ni ska lyssna. Ni har stängt era öron för andra röster. Inte bara för andra människors röster, utan för rösterna från hela skapelsen.”

När Nerburn och Dan tillsammans med följeslagaren Grover och blandrashunden Charles Bronson (förra bokens hund Fatback är död och begraven) kört av och an i det väldiga prärielandskapet i North och South Dakota, såväl i sommarens dallrande hetta som i vinterns skoningslösa snöstormar, utan att få tag på några verkligt användbara spår efter lillasystern befarar läsaren att hela projektet kommer att kollapsa eller att Dan ska hinna dö innan han kan komma till klarhet. Men genom Nerburns envisa efterforskningar på egen hand sedan han återvänt till Minnesota får han till slut upp ett spår som visar sig leda till Zintkala Zis grav på en övergiven bondgård i North Dakota. Den mycket skröplige Dan kan till slut genomföra sin egen begravnings- och försoningsceremoni för lillasystern och boken avslutas med ett Mitakuye oyas’in – till alla mina relationer.

Bokens titel då? Vargen i skymningen? Förklaringen kommer mot slutet där Dans följeslagare Grover beskriver honom som ”en gammal varg som vandrar i skymningen och gör sig redo att lägga sig ner”. Och dö, skulle man kunna lägga till. The Wolf at Twilight är en smärtsam berättelse om folkmordet på ursprungsfolken på den nordamerikanska kontinenten; ett folkmord som faktiskt fortsätter än idag genom institutionaliserat och strukturellt våld, missionering, fattigdom, sjukdomar, förgiftning av mark och luft genom utvinning av kol, olja och uran. Det är viktigt även för oss i det gamla Europa att känna till, för i urfolkens erfarenheter och livssyn finns nycklar till vår gemensamma framtid. Eller med Dans ord;

”Allt talade till oss. Allt gav oss ett budskap. Stenarna, träden, fåglarna, gräset. Det var därför vi tränades i att hålla munnen stängd och våra öron och ögon öppna”.

Árs ok fridr 2013

Finns några tydliga tecken på att ett skifte är på gång? Ett medvetandeskifte med en kosmisk dimension av ömsinthet gentemot Moder Jord? En transformation som förebådar en ny tidsålder? Högaktuella frågor i samband med just årets solvända den 21 december, men frågor som saknar entydiga svar. Det var i alla fall vad jag och den norsk-samiske shamanen Eirik Myrhaug kom fram till när vi nyligen satt ner för att analysera några trender i dagens värld. Eirik var på Stockholmsbesök för att hälsa på barn och barnbarn och han påpekade att det var i Stockholm som han utbildade sig till ingenjör på 1960-talet.

Eirik som ser sitt shamanska arbete som en del av ett betydligt större socialt, ekonomiskt och politiskt sammanhang ville veta mer om vad som händer på den shamanska scenen i Sverige. Jag märkte när jag berättade om sådant som jag känner till att det faktiskt pågår en hel del utöver de ”vanliga” shamankurserna; arbete för att aktivera och skydda heliga platser; ökande skaror som ceremonierar på gammalt och nytt sätt, försök att knyta samman traditionell andlighet med civilisationskritik och omställningsrörelsen, sammanvävningar av prästinne- och shamantraditioner och så, inte minst, arbetet kring nästa års möte i Gällivare med TheInternational Council of 13 Indigenous Grandmothers. Mormödrarna representerar en ödmjuk traditionell andlighet, manifesterad i bön och ceremoni, som tycks vara på frammarsch. Allt fler inser att visdom bara kan växa ur tacksamhet och att ödmjukhet förutsätter uppgörelse med egot och självviktigheten.

Det står inte stilla i Norge heller; i Sápmi tycks ett genombrott ha skett, manifesterat bl a i Ronald Kvernmos shamanfestival Isogaisa; utanför Oslo arrangerar Ailo Gaup sin årliga sjaman gathering och Eirik själv initierar viktigt ceremoniellt arbete. Men nu vill han vidga detta genom att återknyta till och vidareutveckla sitt 70-talsprojekt ekologisk ekonomi – en ekonomi som bygger in naturens kretslopp i sina beräkningsmodeller och som därmed kan bli en del av dessa kretslopp. Idag är det ännu tydligare än då att industricivilisationen, den globala kapitalismen, har passerat sin peak och är på nedgång. Den har uttömt sin förmåga till långsiktig förnyelse och vi ser många sammanhängande faktorer som samverkar och förstärker varandra i denna nedåtgående rörelse; skuldkris, peak oil, överexploatering av naturresurser (peak everything), ökande sociala klyftor åtföljda av politisk extremism och brutalt våld, klimatförändringar med oförutsägbara konsekvenser i form av oväder, översvämningar och torka, fortsatt befolkningsökning och tilltagande kamp om mark och andra naturresurser såväl inom som mellan stater.

I detta dystra perspektiv; hur långt räcker de tecken på medvetandeskifte och transformation som vi kan skönja? För både Eirik och mig ter sig de destruktiva krafterna som så mycket starkare än de kreativa motkrafterna. Det är uppenbart att en omställning till ett annat sätt att leva inte kommer att initieras uppifrån, vare sig från den ekonomiska eller politiska maktens kluster. Omställningen kan bara växa fram underifrån, ur motrörelsen som primärt måste bli en rörelse för det nya och inte emot det gamla. Och kanske kan den bara växa fram ur en situation där väldigt många människor fler än idag upplever tillvaron som outhärdlig? Ur kaos? Oddsen just nu är inget vidare, konstaterade vi, men kanske finns i det stora kosmiska kretsloppet en avsikt eller impuls som, oss ovetande, kan gripa in och påskynda en omställning. Behövs ett gudomligt ingripande? Ni som sett Quentin Tarantinos film Pulp Fiction vet vad jag menar. Jag tänker på scenen där Samuel L. Jackson och John Travolta ska driva in pengar från några knarkhandlare åt sin boss Marsellus Wallace och en av knarkhandlarna tömmer sin automatpistol mot de båda. Kulorna borde ha genomborrat dem två flera gånger om, men som genom ett mirakel är de oträffade. Ett fall av divine intervention, fastslår Jackson, som beslutar sig för att avbryta sin torpedverksamhet och i stället bli en kringvandrande pilgrim.

Men vi kan knappast förlita oss på ett gudomligt, medvetet ingripande från Det kosmiska kretsloppets avsikt eller från Moder Jord för att styra saker och ting rätt. Vi kan bara förlita oss på vår egen kraft och förmåga. Och det var nog så maya tänkte om sin långa kalender och den trettonde baktunens slut, som enligt de flesta kunniga bedömare inträffade den 21 december 2012 (enligt Carl Johan Calleman redan 28 oktober 2011); nämligen att den signalerar att det är dags för oss att byta spår; dags att ställa om. I det nya som växer fram är vi alla delaktiga med våra tankar och handlingar.

Árs ok fridr! För ett gott år/god äring och fred, frid, fröjd! Välkomna till den paleolitiska världsrevolutionen.

Varken varg eller hund

En vit författare som fördjupat sig i och skrivit om indiansk livssyn kontaktas av en gammal man på ett reservat. Den gamle har något att berätta. Författaren kommer efter viss betänketid och en lång bilfärd fram till den gamle mannens lilla hus och en märklig historia med djupdykningar i indiansk livssyn och leverne tar sin början och resulterar naturligtvis i en bok.

Jag kan förstå om läsaren anar ugglor i mossen. Är detta ytterligare en bluffbok av en viting som säger sig ha blivit invigd i de djupaste shamanska och andliga hemligheterna av en av de äldste? Svaret är nej. Det som Kent Nerburn åstadkommit med boken Neither Wolf Nor Dog (New World Library 1994, 2002) är ett verk av helt annan kvalitet och dimension. Detta är äkta vara. Den gamle lakotamannen – i boken kallad Dan – gör inte Nerburn till shaman, men får i denna underbara bok komma till tals i en serie monologer (little talks) som handlar om koloniseringen av landet (”Amerika”), övergreppen på dess ursprungliga invånare och hur alla dessa sår fortfarande smärtar och plågar många människor.

”Låt mig berätta hur vi förlorade landet”, inleder Dan en av sina många utläggningar. Och så berättar han, sida upp och sida ner, om koloniseringens alla fasor, om skillnaderna i tänkande mellan de vita och indianerna när det gäller grundläggande saker som synen på jorden – som ett levande, kännande väsen eller en resurs att äga och exploatera – synen på medvarelser, synen på att äga, vad som är viktigt i livet, frihet, heder, ordens och tystnadens betydelse, skillnaden på ledare och härskare, vad som är historia och hur man ska förhålla sig till den. Och en hel del annat också som skiljer de vitas föreställningsvärld från indianernas och som innebär att det faktiskt finns en till synes oöverbryggbar klyfta mellan dessa världar. Dan har en vision om att denna klyfta måste överbryggas för kommande generationers – och Moder Jords – skull. Han har helt enkelt valt Nerburn som språkrör eller snarare nedtecknare av alla tankar han samlat på sig under sitt nära 80-åriga liv. ”Jag vill få ner allt det här, det som jag har i sinnet”.

Bakgrunden till att han valde just Nerburn som språkrör är att denne tidigare har lett ett projekt på ojibwereservatet Red Lake i norra Minnesota där skolelever intervjuat sin far- och morföräldrar och nedtecknat deras traditionella berättelser. Resultatet blev två böcker – To Walk the Red Road och We Choose to Remember – som Dan har läst. Han säger sig lita på Nerburn eftersom ”du inte försöker vara indian”, men samarbetet mellan de båda blir knappast friktionsfritt – något som Nerburn skildrar på ett både självutlämnande och humoristiskt sätt. Efter Nerburns första försök att skriva ner Dans tankar blir han kritiserad för att ”skriva alltför vitt” och han måste rannsaka sina egna attityder i grunden. Är han bara en av dessa välmenande vita som drivs av skuldkänslor för övergreppen mot de indianska folken och vill ställa saker och ting tillrätta men gör det med ett typiskt ”vitt” förhållningssätt som i själva verket bara är en ny form av det koloniala förtrycket? Projicerar han sin egen bild av Indianen på Dan i stället för att verkligen lyssna till vad denne har att säga på sitt eget sätt? Berätta bara historien, får han höra. Just tell the story. Och Dan, ja han kan vara nog så skarp i sin kritik av de vita;

”Vi vet att vita människor har en ändlös hunger. De vill konsumera allt och göra det till en del av sig själva. Även om de inte äger det fysiskt så vill de äga det andligt. Det är det som händer med indianerna nu. De vita människorna vill äga oss andligt. Ni vill svälja oss så att ni kan säga att ni är oss. Det här är något nytt. Tidigare ville ni göra oss till er. Men nu är ni olyckliga med vilka ni är så ni vill göra er till oss. Ni vill ha våra ceremonier och våra sätt så att ni kan säga att ni är andliga. Ni försöker bli vita indianer.”

Dan är ju född efter de stora indiankrigen men har fått utstå sin beskärda del av det ännu pågående kulturella folkmordet. Som liten pojke blev han tvingad in i det avskyvärda internatskolesystemet vars uttalade syfte var att ”utrota indianen för att rädda människan”. Militärisk disciplin, tvångsklippning, förbud mot att använda det egna språket och allt som kunde påminna om den egna kulturen var några av de metoder som användes för att utrota den indianska identiteten. Resultatet enligt Dan;

”En del av vårt folk försöker vara vita. En del hatar allt som har med den vite mannen att göra. En del indianer försöker vara både och. En del försöker till och med återvända till de gamla livssätten som om inget av allt detta har hänt. Vi kämpar alla och det finns aldrig några svar. Varje generation måste kämpa. Kanske måste vi helt enkelt överlämna det i Den store andens händer.”

Neither Wolf Nor Dog innehåller inte bara Dans monologer utan också en ramberättelse i form av en sällsam bilfärd över prärien i South Dakota. Nerburn skriver med skönlitterära ambitioner och lyckas väl i sina beskrivningar av det vidsträckta prärielandskapets bistra skönhet och hur det kan påverka det mänskliga medvetandet. Färden går i en gungande Buick med den snaggade exsoldaten Grover (också lakota) vid ratten, den åldrade Dan bredvid honom i framsätet och Nerburn i baksätet tillsammans med Dans gamla hund Fatback, som spelar en viktig roll genom hela berättelsen. Läsaren får ta del av interiörer från dystra vägkrogar i det amerikanska bakvattnet, inblickar i strukturell vardagsrasism, besök på heliga platser och nedslag på historiska minnesplatser. Nerburn sjunker djupt ner i depressiva känslor av utanförskap – en känsla som han förstår präglar de flesta indianers relation till det vita USA, de rådande maktförhållandena.

Länge svävar Nerburn i okunnighet om vart bilfärden ska leda. Den går bl a via Sitting Bulls monument och ett omskakande möte med en regnstorm av värsta slag innan de kommer fram till Wounded Knee, den plats där USA:s federala armé den 29 december 1890 massakrerade uppemot 300 lakotas som var på flykt med hövdingen Sitanka/Big Foot. Majoriteten av de dödade var försvarslösa och utmärglade kvinnor, barn och gamlingar som mejades ner med kulspruta. Dan tar med Nerburn på en nattlig ceremoni och utesittning vid minnesplatsen över massakern. ”Mitt hjärta är tungt med det förflutna”, säger Dan som hela sitt liv har funderat på varför de vitas marsch västerut tog sig dessa fullständigt bestialiska former. Han säger sig fortfarande höra sina förfäders gråt och i Wounded Knee gråter också själva jorden. Den enkla ceremoni som Dan genomför får Nerburn att uppleva det som hände där och då som om det fortfarande händer. I en av bokens mest förtätade höjdpunkter hör och ser Nerburn människornas ordlösa skräck; han hör och ser dem bli mördade av det sjunde kavalleriet; han (och läsaren) känner allt detta som om han själv är en av Big Foots lakotas som får hela sin värld förstörd. Och han känner sig medskyldig till massakern.

”Jag känner mig så fruktansvärd, så skyldig, det är som om det är verkligt och jag måste göra något och det finns ingenting jag kan göra. Och jag kan inte stoppa det men jag vill inte att det ska hända… att det ska ha hänt. Jag vill inte att något av detta ska ha hänt. Jag vill att det ska ha funnits en annan väg”.

Vår ilska måste begravas och ni vita måste släppa er arrogans. Så sammanfattar Dan sina egna nattliga insikter i Wounded Knee. Jorden gråter och inget kan torka bort hennes tårar, säger Nerburn. Dan är nöjd med att den vite mannen vid hans sida på ett organiskt sätt har kunnat identifiera sig med det inträffade och när Nerburn berättar en märklig dröm som han haft efter att ha fallit i sömn utmattad av de starka upplevelserna konstaterar Dan; ”Jag tror att du är redo att skriva”.

Det kanske är dags att förklara bokens titel Neither Wolf Nor Dog. Den kommer från ett tal som tillskrivs Sitting Bull där denne förklarar att han inte vill bli instängd på ett reservat. Alla reservatsindianer som han sett har varit värdelösa säger han; ”De är varken röda krigare eller vita jordbrukare. De är varken varg eller hund”. Just detta är det som hänt med oss, säger Dan till Nerburn; ”Vi lyssnade till den vite mannen. Nu är vi varken varg eller hund. Sitting Bull hade rätt”.

När jag vänt det sista bladet i boken känner jag en stor tomhet, ja nästan en smärta, över att boken är slut. Var det inte så man kände som barn i slukaråldern när böckerna var utlästa? Man ville att de bara skulle fortsätta. Jag skulle kunna fortsätta lyssna till Dan – hur länge som helst. Vilken tur då att Kent Nerburn skrivit ytterligare en bok om denne visman – en bok som utspelar sig tio år senare när Dan är 90. Den heter The Wolf at Twilight. Den är beställd men ännu inte läst. Kanske återkommer jag till den.

Lakota köper in del av Black Hills

Tre lakotagrupper - Crow Creek Sioux Tribe, Rosebud Sioux Tribe och Shakopee Mdewakanton Sioux Community – har för nio miljoner dollar köpt in området Pe’Sla i Black Hills i South Dakota. Avsikten är att för framtida generationer skydda denna heliga plats som spelat och spelat en så viktig roll för lakotas andliga och kulturella liv.

Bland lakotas har försöken att samla in pengar till markköpet varit livligt diskuterat. Orsaken är att hela Black Hills redan är lakotaområde – stadfäst i fördrag mellan lakota och USA:s federala regering 1851 och 1868. Dessa fördrag upphävdes ensidigt av USA när guld påträffades i Black Hills och den federala regeringen ville öppna området för ekonomisk exploatering. Att samla in pengar för att köpa in ett område som enligt alla tänkbara rättsliga principer redan tillhör lakota kan inte vara rätt, anser många lakota. Det är ju ett sätt att faktiskt godkänna att USA brutit mot de gamla fördragen. Mot denna åsikt har många andra sagt att vi nu befinner oss i ett läge där huvuduppgiften är att skydda och bevara Black Hills som ett andligt kraftcentrum och då är detta markköp ett viktigt steg.

Nu är alltså köpet i hamn och hövdingar från de tre grupper som genomfört köpet säger i ett gemensamt uttalande;

- Idag är vi tacksamma över att tillsammans kunna stå inför Skaparen för att hjälpa vårt folk att bli helat genom att återta en av våra heligaste platser.
- Vi väntade inte på att USA skulle behandla oss rättvist vad gäller våra rättigheter till Black Hills. Vi handlade nu och utövade vår inneboende suveräna makt för att skydda denna högst heliga plats. Vi måste vidmakthålla vårt sätt att leva för framtida generationer.

På sajten LastRealIndians skriver Chase IronEyes att det otänkbara nu har inträffat;

- Det här en berättelse som överskrider ras, rum och linjär tid. Ceremonier har genomförts på Pe’Sla i tusentals år. De ceremonier som har genomförts vid Pe’Sla är för mänsklighetens överlevnad och förnyelsen av livets gåvor.

Vid Pe’Sla gjorde den kände andlige ledaren Black Elk sin vision quest och Arvol Looking Horse, beskyddare i 19:e generationen av Buffelkvinnans heliga pipa, har betonat Black Hills betydelse i vår tid när världen står inför omskakande förändringar;

- Vi människor sänder ut helig energi, vi har kraft, men vi använder den inte på det sätt som dessa tider kräver; våra profetior säger oss att vi ska återvända till Black Hills.

Chase IronEyes skriver i samma anda;

- Vi är villiga att försvara landet eftersom landet älskar oss. Vi vet att den här prestationen (köpet av Pe’Sla) är historisk; vi vet att detta bara är början. Vi måste leva genom att be, genom att behandla varandra med respekt, genom att rena våra sinnen och våra kroppar, genom att lära oss själva och våra barn våra språk, genom att erbjuda mat och vatten, och slutligen genom att delta i våra ceremonier i och utanför Black Hills.
- Det här landet älskar oss och vi får aldrig glömma vårt ansvar för Moder Jord och inte heller våra andliga instruktioner om hur vi ska leva på den här jorden, i den här tiden. Alla som är på den här kontinenten och runt om i världen måste respektera karaktären hos våra heliga platser – det är mänsklighetens sanna kännetecken.

Klokt talat. Att skydda, bevara och hålla de heliga platserna aktiva är en uppgift inte bara för lakotas utan lika mycket för oss andra i våra egna landskap.