Är Oden kvantfysikens gudfader?

Den som vill få insikt i världen och dess väsen behöver bekanta sig en del med kvantfysikens teorier. Den moderna fysiken har vänt upp och ner på åtskilliga invanda föreställningar och den har djupgående filosofiska dimensioner. Framtiden ligger öppen, som den tyske kvantfysikern Hans-Peter Dürr underströk. Samtidigt betonade han dock att den inte är obegränsat öppen. Det finns naturlagar och sedvanor som sätter vissa gränser och även en man som Dürr kände ett behov att framhäva kvantfysikens samband med den klassiska fysiken – som en avgränsning mot den värsta sortens flumuppfattningar om kvantfysik som torgförts inom New Age. Där kan en få intrycket att kvantfysik innebär att en kan forma tillvaron som en vill med hjälp av sin egen vilja. En sådan vulgäruppfattning av vad magi är har inget att göra med kvantfysik men förs fram i dess namn pga okunnighet eller som en form av modernt bondfångeri. Magi är en oerhört komplex företeelse som hänger intimt samman med det som C. G. Jung kallade synkronicitet och som innefattar oerhört mycket mer än magikerns egen vilja. Vi lever ju i ett hav av relationer där många viljor och medvetanden är i farten och där utgången av en magisk ceremoni aldrig går att förutsäga.

Den som vill närma sig den äkta kvantfysikens tankar bör göra det via de verkliga kvantfysikerna och inte via dess amatörmässiga uttolkare. Jag har på denna blogg tidigare recenserat flera sådana böcker av F. David Peat, Lothar Schäfer och Hans-Peter Dürr. Jag kan också rekommendera texter av den man som kallas kvantfysikens fader, Werner Heisenberg, t ex hans självbiografiska berättelse om kvantfysikens historia – Physics and Beyond: Encounters and Conversations (Harper Torchbooks 1972). Annars tycks det som om mycket av det bästa i ämnet enbart finns på tyska. Jag har precis läst ut Dürrs Es giebt keine Materie! (Crotona 2013) och håller på att slutföra en verkligt svårtuggad antologi som har Dürr som redaktör – Physik und Transzendenz: Die grossen Physiker unserer Zeit über ihre Begegnung mit dem Wunderbaren (Driediger 2012). Här finns texter av kvantfysiker som Niels Bohr, Werner Heisenberg, Wolfgang Pauli, Pascual Jordan, Erwin Schrödinger och Carl Friedrich von Weizsäcker. Texterna spänner över en tidsrymd av 50 år och de äldsta texterna kan kännas mer eller mindre obsoleta. Dock får den tålmodige läsaren en god bild av hur kvantfysikens filosofiska och andliga dimension kontinuerligt har fördjupats. Till och med själve Albert Einstein är representerad med en text om naturvetenskap och religion. Einstein är inte ointressant i dessa perspektiv även om han inte kunde acceptera kvantfysikens osäkerhetsteorier, där han envist höll fast vid att ”Gud spelar inte tärning” – även om det är just det som kvantfysiken nu anses ha bevisat.

När Dürr säger att det egentligen inte finns någon materia innebär det definitivt inte att han förnekar verklighetens materiella sida eller ansluter sig till gamla platonska tankar om att bara anden är reell och den materiella verkligheten ett återsken av anden. Det är när vi genom kvantfysiken rör oss ner till atomnivå som den klassiska fysikens lagar tycks upphöra liksom vårt språks förmåga att återge det som där sker. Där, i grunden, finns ingen materia utan bara – ja vad ska vi kalla det? Energi kanske, information möjligen, eller potentialitet, eller kvantfält, eller den psykofysiska urgrunden (för att tala med Jung och Pauli) eller Urds väv (för att se parallellerna mellan kvantfysik och traditionell livssyn). På denna nivå kan vi bara tala i liknelser, säger Dürr, och riktar kritik mot majoriteten av dagens fysiker som ännu använder den klassiska fysikens kategorier. Han själv närmar sig esoteriska versioner av dagens stora religioner, framför allt buddhism och hinduism, i sina försök att beskriva kvantfysikens implikationer för vår världsbild. Det finns inget icke-levande; allt är förbundet med allt; tinget har försvunnit och blivit process; det finns något inbyggt i skapelsen som ständigt strävar efter utvidgning och expansion; i denna kreativa process är varje individs kreativa bidrag något som också förändrar och utvidgar Helheten; kvantfältet är läraktigt och är själva urgrunden på vilken allt utspelar sig.

Visst hade det varit intressant om Dürr eller för den delen Pauli eller Heisenberg eller Jordan hade haft större kunskaper om traditionellt shamanskt tänkande, om traditionell livssyn och urfolkstänkande. Säkert hade de hittat en del väldigt viktiga beröringspunkter mellan kvantfysiken och den ursprungliga andligheten. Men, och detta är ett viktigt men, det går ju inte att sätta likhetstecken mellan det som i ursprunglig andlighet anades eller förstods intuitivt och det som kvantfysiken visat med sina mätningar och avancerade teoribyggen om det allra minsta och det allra största. Vad jag försöker säga är att den som vill vandra en shamansk väg idag behöver införliva en hel del av kvantfysikens kunskaper och framsteg. Att idag arbeta shamanskt med samma tankar och metoder som shamaner använde för tusen eller hundra år sedan är knappast ett kreativt bidrag till den stora kosmiska processen – snarare en mer eller mindre patetisk gest utan någon större betydelse.

Som mina läsare vet arbetar jag huvudsakligen med runor och det system som kallas utharken. Jag ser runorna som arketyper som alltid har funnits inbyggda i skapelsen. De är öppna dynamiska processer som förändrar sig kontinuerligt som en del av den stora kosmiska förändringsprocessen. En runmagikers arbete idag handlar inte om att anpassa runorna till dagens värld utan att själv göra sig mottaglig för vad runorna är idag. Ständigt ny kunskap uttrycks i och genom runorna och ibland görs viktiga nyupptäckter, som när Lundaakademikern Sigurd Agrell på 1920-talet lanserade sin uthark-teori och som när amerikansen Ralph Blum på 1980-talet upptäckte (eller återupptäckte?) den tomma runan. Nya upptäckter och återupptäckter kan komma.

Men hur hänger Oden samman med kvantfysiken? Jo, Oden är en arketyp som alltid funnits – inte som en person eller gud eller väderfenomen utan som en ordnande princip i det kollektiva omedvetna (för att tala med Jung). Och liksom kosmos är i ständig förändring (allt fast förflyktigas, för att tala med Karl Marx) så är även arketyperna att betrakta som dynamiska processer. Det gäller självfallet också den arketyp som vi brukar kalla Oden men som också är känd under mer än 200 andra namn. Här kommer den kvantfysikaliska parallellen in. En elementarpartikel kan uppfattas som partikel eller som vågrörelse beroende på vilken metod vi använder för att betrakta den. Den är i själva verket ingetdera eller möjligen både och (men inte samtidigt) och samtidigt ytterligare något annat om vi kommer på nya sätt att ”betrakta” den. Beroende på hur Oden har betraktats, alltså beroende av observationsmetod, så har denna arketyp uppfattats på över 200 olika sätt. Och precis som elementarpartiklar kan transformeras från våg till partikel till strålning så kan Oden transformeras till fågel, orm eller fyrfotadjur. Han kan också transformera genus vilket framgår av en liten silverstatyett som hittades vid utgrävningar i Lejre i Danmark för några år sedan och som föreställer Oden i klänning. Precis som elementarpartiklar har Oden också sin antipartikel, Anti-Oden eller snarare sin Skugg-Oden i form av Loke/Lodur, som egentligen är ännu mer av hamn- och genusskiftare än Oden. Precis som antimaterian är högst kortlivad här på jorden är Lokes alla olika gestalter mer eller mindre kortlivade övergångsformer. Och när vi går på djupet med både Oden och Loke och skalar av alla yttre attribut och gestalter så återstår till sist ingenting. Vi kan, liksom Dürr, konstatera att det inte finns någon materia, någon Oden eller Loke. Allt är bara potentialitet i kvantfältet, i Urds väv, i det som jag kallar Drömtiden och som alkemisterna kallade Unus Mundus.

Men gör detta det befogat att kalla Oden för kvantfysikens gudfader? Ja, varför inte?

Praktverk om nordiska gudar saknar djup

Johan Egerkrans nya bok Nordiska gudar (B. Wahlströms 2016) är ett praktverk – precis som hans Nordiska väsen som kom ut 2013 och som jag recenserade här. Egerkrans är en driven illustratör som med sin hemvist i fantasygenren lyckas få in såväl dynamik som mystik när han ger sig i lag med den nordiska mytvärlden, eller ska vi säga tillvarons icke-ordinära dimension. Denna bok ligger helt rätt i tiden för en generation unga (och den lanseras som en barn- och ungdomsbok) som matats med estetik från dataspelsvärlden och filmatiseringar som Sagan om ringen. Egerkrans bilder känns därför betydligt mer moderna och ”rätt” än de nationalromantiska alster som brukar illustrera berättelserna ur Eddan. Men de är samtidigt lika mycket uttryck för sin egen tid som de nationalromantiska varianterna var för sin och kommer småningom att liksom de bli mer eller mindre obsoleta.

Egerkrans texter om skapelsen, gudarna och andra väsen samt världsundergången bygger nästan uteslutande på Snorre Sturlassons Edda med en del citat insprängda från Den poetiska Eddan. Detta riktar sökarljuset mot stora och viktiga problem. Egerkrans rör sig, liksom Snorre, nästa fullständigt på myternas exoteriska nivå där han rakt upp och ner berättar historier om märkliga gestalter som håller till i en sagovärld. Även om jag förstår att en barn- och ungdomsbok med tema från förkristna nordiska myter kanske måste utgå från denna nivå finns ju inget som förbjuder författaren att också glänta på myternas esoteriska innebörd. De nordiska myterna är oerhört komplexa berättelser om tillvarons allra innersta och yttersta. De handlar om visdom och kunskapsvägar, inre andlig utveckling och stora kosmiska skeenden.

Att Snorre skrev ner berättelserna på det sätt han gjorde hänger samman med att han var en storpolitisk spelare i den isländska eliten, att han var kristen och att han hade ett tydligt patriarkalt sätt att se på världen. Snorres manliga blick kommer i dagen i hans betoning av myternas krigiska inslag och hyllande av typiskt manliga egenskaper. Denna manliga blick går igen i Egerkrans bilder av muskulösa krigargudar och smala, vackra och i de flesta fallen också unga gudinnor. Det blir i längden tämligen schablonmässigt. (Vad alla ser arga och sura ut, undrade en bekant som just bläddrat igenom boken). Varför inte teckna Freja och Frigg som mogna kvinnor med svällande kroppsformer a la Venus från Wilmersdorf? Och inte måste Frej tecknas som en krigare i full rustning på en bepansrad galt? Den enda kända förkristna avbildningen av fruktbarhetsguden Frej är ju en sittande mansfigur med ståtlig erektion. Den hade varit något att bygga vidare på.

Snorres kristna livssyn återspeglas i uppdelningen av tillvaron i sådant som är ont respektive gott och Egerkrans överskrider inte denna kristet dualistiska hållning. Ragnaröksstriden skildras helt endimensionellt som en strid mellan ”ondskans och godhetens styrkor”. Det hade varit betydligt mer givande för läsaren om Egerkrans i stället hade utgått från de mer komplexa och ibland paradoxala skildringarna som återfinns i Den poetiska Eddan. I Völvans spådom skildras Ragnarök som en oundviklig och nödvändig världsförnyelse som frambringats ur en invecklad förhistoria där många olika väsen spelat roll, ibland konstruktivt, ibland destruktivt. Ragnarök kan också ses som en berättelse om inre processer – den kunskapssökande människans transformation, genom död till liv, och försök att balansera sina egna inneboende ljusa och mörka sidor.

Utifrån Egerkrans bok har jag funderat vidare på frågan om på vilket sätt myternas märkliga väsen över huvud taget ska kunna avbildas utan att ens egen kultur och tid sätter sin begränsande stämpel på dem. Här tror jag att vi får ta kvantfysiken till hjälp. Hans-Peter Dürr hävdar bestämt att vi bara kan närma oss beskrivningen av tillvarons innersta genom att tala i liknelser. Strängt taget finns inte materia. Företeelser kan visa sig som partiklar eller vågrörelser beroende på vilket betraktelsesätt som vi väljer. Allt kommer ur det kosmiska potentialitetsfältet som vi egentligen inte kan beskriva eftersom det föregår de kategorier som vi använder för att beskriva. Så är det också med de mytiska varelserna. De är arketyper och som arketyper saknar de form, som även C.G. Jung själv påpekade. Människans symboler är försök att approximativt försöka få ett grepp om arketyperna. Jamen, då skulle ju Egerkrans bilder kunna fungera som en sorts liknelser för att närma sig det ogripbara? Javisst, men han öppnar egentligen inga sådana esoteriska dörrar i denna bok.

Jag skulle vilja se en annan sorts litteratur och bildkonst ta sig an den förkristna nordiska mytvärlden. En litteratur som omskapar myterna utifrån nya kunskaper om tillvaron och utifrån den faktiska dynamik som kontinuerligt omvandlar kosmos. En bildkonst som kanske är mer abstrakt än avbildande. Oden måste ju inte avbildas som en skäggig man med spjut i ett högsäte. Det finns över 200 olika namn belagda för Oden. De är helt enkelt uttryck för olika sätt att betrakta den energi eller information som fått namnet Oden. Ibland ter han sig si och ibland så, på liknande sätt som partiklar och vågrörelser gör. Han kan ta kvantsprång, skifta hamn och förvandla sig till fågel eller fyrfotadjur, fisk eller orm. Och när vi dissekerar honom i hans inre upplöses hans form och blir bara vibration – den vilda jakten som drar fram som en rasande vind genom kosmos. Kanske har vi i Oden att göra med kvantfysikens gudfader? Någon borde skriva om det.