Var kan vi hämta kraft och hopp för att kunna möta den ångest och förtvivlan som klimatförändringar, biologisk utarmning och ekonomisk kris frambringar? Den frågan ställer Sanjay Khanna i en sympatisk artikel i Yes! Magazine . Och han svarar själv: i erfarenheter och berättelser från våra förfäder och förmödrar som erbjuder visdom som kan hjälpa oss att ta oss igenom dagens kriser.
Ett av de exempel Khanna ger är från Inupiat i Alaska, ett folk som redan nu drabbats av den ökande uppvärmningen; marken smälter helt enkelt under deras fötter och med krympande isar i Berings sund tilltar dessutom hotet mot deras försörjning från såväl industrifiske som kommersiell sjöfart. Men i Inupiat-kulturen finns berättelser bevarade som spänner över sju istider, alltså cirka 350 000 år, berättelser om hur landskapet och människorna genomlevt dramatiska klimatförändringar.
”Vår värld var grön och sedan snöade det. Det var varmt och sedan blev det kallt. De få som inte dog arbetade tillsammans. Snö och is lärde oss att vara mänskliga och tänka bortom våra individuella jag. I våra legender och vår historia gjorde snö och is oss till bättre människor och fick oss att använda vårt förstånd. Våra berättelser säger oss att vi inte blev verkliga människor förrän vi blev samhällen, förrän välfärden för helheten blev viktigare än välfärden för individen. Vi lärde oss av djuren, som vargarna, hur de tog hand om varandra.”
Men vi kan alla hämta styrka och inspiration ur den egna släktens berättelser skriver Khanna och ger ett exempel ur egen erfarenhet. Hans släkt kommer från norra Indien men bor sedan länge i USA. Vid en släktträff 2008 noterade hans då 91-åriga farmor att Sanjay verkade deprimerad, vilket han också var efter att under flera år ha forskat och skrivit om klimatförändringar. Precis som många andra kände han sig överväldigad av allvaret i klimatkrisen. Hans farmor såg honom djupt i ögonen och sa sedan bara två ord baserat på hennes långa livserfarenhet från Indien och ett liv som amerikansk invandrare: ”Bring gladness” (Bringa glädje).
Trots klimatforskarnas förutsägelser om stigande havsnivåer, torrperioder och kommande folkvandringar behövde jag hitta vägar till att väcka glädje i mig själv och andra, så enkelt var det, skriver Khanna.
- Jag hoppas att den inre styrka jag bevittnade hos min farmor förblir som ett frö i mig. Allt eftersom tiderna blir svårare ber jag att hennes förmåga att hela själ och kropp ska vara en egenskap som jag kan utveckla.
De förändringar som Peak Oil, klimatrubbningar och ekonomisk osäkerhet för med sig kommer att påverka oss alla, avslutar Khanna. Men de som kan samla kraft från berättelser om skönhet, mod, kärlek, vänlighet, generositet och god vilja kan då sprida positiva frön även i en social omgivning som alltmer präglas av oro och ångest.
Fortsättning på temat följer i kommande bloggtexter.
onsdag 10 november 2010
lördag 6 november 2010
Att komma ihåg vår djuriskhet
Den ekologiska krisen, förlusten av biologisk mångfald är ett resultat av att vi har förlorat vår anknytning till jorden. Vi har blivit blinda och döva för den icke-mänskliga världen. Så ungefär sa filosofen och ekologen David Abram när han den 5 november 2010 höll en föreläsning mitt i Stockholm med utsikt över Kungsgatans ström av bilar och urbana människor.
Men det finns utvägar för oss, betonar Abram. Vi kan börja tänka och tala annorlunda för att få ett annat deltagande i världen. Vi kan väcka upp våra djuriska sinnen, vi ska fira, hylla, att vi är djur. Språket bestämmer hur vi upplever världen och vi måste sluta tala om naturen som ett objekt, som något dött, som en resurs. Med andra sätt att tala med världen i stället för om världen, kan vi börja delta i världen på ett nytt sätt. Jorden är vår större kropp. Våra kroppar är i jordens kropp. Vi är omslutna av jorden. Också vi är gjorda av vildhet och det vilda finns närvarande även mitt i en stad. Vildheten finns överallt och vi kan släppa in den i vårt tänkande och vårt språk igen, t ex genom att betrakta allt som subjekt i stället för objekt.
Helt följdriktigt heter David Abrams senaste bok Becoming Animal – An Earthly Cosmology. (Hans förra bok The Spell of the Sensous har jag tidigare recenserat här). Abram ser medvetande som en egenskap som tillhör jorden, landskapet. Landskapet är ett medvetandefält där alla olika varelser deltar, var och en på sitt sätt och med sin egen artspecifika del av detta stora medvetande. Vi befinner oss inne i detta medvetande, vi deltar i jordens intelligens och det mänskliga medvetandet uppstår i samspelet mellan kroppen och jorden. Varje ekosystem har sitt eget särskilda medvetande, sin intelligensstil. Varje plats är ett unikt medvetandetillstånd och alla varelser som utgör denna plats och som lever på denna plats deltar i detta medvetande.
Ur den ömsesidighet som råder mellan jorden och alla varelser uppstår språk och även språket tillhör landskapet/jorden. Alla varelser har förmågan till språk och använder sina egna språk. Allt har makten att tala – och gör det också – även om den urbana människan till stor del har förlorat förmågan att lyssna till andra varelser. Vi har stängt våra sinnen och blivit döva för det som ständigt sägs och sjungs i landskapet. Men om vi slutar att tala med andra varelser och företeelser, så kommer de inte längre att tala med oss och vi förlorar förmågan att höra och förstå landskapet.
För att hitta vår väg tillbaka in i biosfären måste vi också vara beredda att gå igenom en massa sorg över all förstörelse som jorden drabbats av. Vi måste låta tårarna flöda, jorden behöver detta vatten, sa Abrams. För att kunna uppleva världen som en plats av glädje måste vi också våga konfrontera lidandet.
En längre recension av Becoming Animal finns på norrshaman.
Men det finns utvägar för oss, betonar Abram. Vi kan börja tänka och tala annorlunda för att få ett annat deltagande i världen. Vi kan väcka upp våra djuriska sinnen, vi ska fira, hylla, att vi är djur. Språket bestämmer hur vi upplever världen och vi måste sluta tala om naturen som ett objekt, som något dött, som en resurs. Med andra sätt att tala med världen i stället för om världen, kan vi börja delta i världen på ett nytt sätt. Jorden är vår större kropp. Våra kroppar är i jordens kropp. Vi är omslutna av jorden. Också vi är gjorda av vildhet och det vilda finns närvarande även mitt i en stad. Vildheten finns överallt och vi kan släppa in den i vårt tänkande och vårt språk igen, t ex genom att betrakta allt som subjekt i stället för objekt.
Helt följdriktigt heter David Abrams senaste bok Becoming Animal – An Earthly Cosmology. (Hans förra bok The Spell of the Sensous har jag tidigare recenserat här). Abram ser medvetande som en egenskap som tillhör jorden, landskapet. Landskapet är ett medvetandefält där alla olika varelser deltar, var och en på sitt sätt och med sin egen artspecifika del av detta stora medvetande. Vi befinner oss inne i detta medvetande, vi deltar i jordens intelligens och det mänskliga medvetandet uppstår i samspelet mellan kroppen och jorden. Varje ekosystem har sitt eget särskilda medvetande, sin intelligensstil. Varje plats är ett unikt medvetandetillstånd och alla varelser som utgör denna plats och som lever på denna plats deltar i detta medvetande.
Ur den ömsesidighet som råder mellan jorden och alla varelser uppstår språk och även språket tillhör landskapet/jorden. Alla varelser har förmågan till språk och använder sina egna språk. Allt har makten att tala – och gör det också – även om den urbana människan till stor del har förlorat förmågan att lyssna till andra varelser. Vi har stängt våra sinnen och blivit döva för det som ständigt sägs och sjungs i landskapet. Men om vi slutar att tala med andra varelser och företeelser, så kommer de inte längre att tala med oss och vi förlorar förmågan att höra och förstå landskapet.
För att hitta vår väg tillbaka in i biosfären måste vi också vara beredda att gå igenom en massa sorg över all förstörelse som jorden drabbats av. Vi måste låta tårarna flöda, jorden behöver detta vatten, sa Abrams. För att kunna uppleva världen som en plats av glädje måste vi också våga konfrontera lidandet.
En längre recension av Becoming Animal finns på norrshaman.
onsdag 3 november 2010
Wixárica försöker stoppa gruvbrytning
Wixárica-indianerna i de mexikanska delstaterna Jalisco, Nayarit och Durango kräver i ett upprop ett omedelbart stopp för planerna på att utvinna silver i Wirikuta-öknen. Det är hit som traditionella wixárica årligen genomför pilgrimsvandringar för att återskapa den långa resa som deras förfäder gjorde i Drömtiden till den plats där solen föddes. Under pilgrimsresan plockar wixárica peyotekaktusar som används ceremoniellt för att få kontakt med Drömtiden och dess heliga varelser, i synnerhet Den blå hjorten.Det kanadensiska mineralbolaget First Majestic Silver, baserat i Vancouver, har köpt 22 gamla tillstånd för gruvbrytning i området och tänker börja utvinna silver i dagbrott och med hjälp av cyanid – något som hotar vattentillgångarna för de människor som bor i området. Wixárica vill nu att dessa gamla gruvtillstånd upphävs och att inte heller några nya tillstånd ska utfärdas för ökenområdet Real de Catorce.
- Det är ett område för silvergruvor som spanjorerna öppnade och byggde en stad i anslutning till. Förmodligen var spanjorernas gruvdrift en av anledningarna till att wixárica flyttade västerut. Uppenbarligen har man nu nya möjligheter till lönsam drift, skriver författaren John Hedberg i ett mejl till mig. Han har sedan början av 1970-talet studerat wixárica och skrivit ett flertal böcker om dem, som jag tidigare recenserat här .
- Våra böner i Wirikuta handlar om att allt och alla levande varelser på denna planet ska fortsätta leva och att vår urgamla wixárica-kultur ska bibehållas och inte försvinna, så att grundelementen av kunskap och livets ljus som ger mening åt vår identitet som wixárica ska förnyas, heter det i deklarationen från wixárica, som finns i sin helhet på engelska och spanska på Vancouver Media Co-op .
Deklarationen kräver också att Mexiko ska lägga fram stategier som förbättrar livskvaliteten för invånarna i Wirikuta och att dessa förslag måste vara i harmoni med miljön till skillnad från gruvplanerna som erbjuder dem arbete i utbyte mot att de förstör sitt arvegods, landet.
Wixárica säger sig beredda att använda alla nödvändiga icke-våldsmedel för att stoppa gruvprojektet. Den som vill bidra kan skriva på ett upprop här .
måndag 1 november 2010
Afghansk feminist: Kriget är en katastrof
Kriget i Afghanistan är ett brott mot det afghanska folket och gynnar bara korrupta krigsherrar, knarkmaffian och fundamentalister som inte är bättre än talibanerna. Det säger Malalai Joya som vid 27 års ålder 2005 valdes in i det afghanska parlamentet som uttalad kritiker av såväl talibaner som krigsherrar. I parlamentet blev hon trakasserad på många olika sätt – hennes mikrofon stängdes av när hon skulle tala och hon blev till och med mordhotad. I det kritiserade valet i september i år ställde hon inte upp eftersom hon förlorat tilltron till möjligheterna att med röstsedeln påverka utvecklingen i Afghanistan till det bättre.
Den 12 oktober höll Joya ett tal i Vancouver i Kanada där hon riktade skarp kritik mot USA:s och Natos krigföring i Afghanistan. Delar av talet har publicerats i Toward Freedom. Joya beskrev Barack Obamas krigspolitik som en värre mardröm än de flesta hade föreställt sig med en fördubblad amerikansk truppstyrka, allt fler bombanfall med obemannade plan, så kallade drönare, och fler dödade civila afghaner:
- Obama talade mycket om hopp och förändring, men för afghanerna har den enda förändringen varit till det sämre. Vid det här laget borde hela världen känna till att det här kriget är en katastrof.
Joya talade om att fler och fler afghaner öppet protesterar mot USA:s ockupation och att presidentvalet 2009 var en bluff präglad av röstköp, valfusk och enorm korruption.
- Under de gångna fem åren har USA och dess allierade gjort krigsherrarna mäktigare så att de nu ännu lättare kan kidnappa valresultaten. De flesta medlemmarna i parlamentet är lagbrytare, inte lagstiftare. Många afghaner vägrade att rösta, de vill inte ha en så kallad demokrati och så kallade val där vapen och pengar har första och sista ordet. Den kanadensiska regeringen kallar detta ”demokrati” och ”framsteg”, men afghaner kallar det ett dåligt skämt. När rättvisa inte kan uppnås via valurnorna måste folket hitta alternativa vägar att kämpa för sina rättigheter.
Malalai Joya avslutade talet i Vancouver med att kräva ett slut på Natos ockupation av Afghanistan men kom inte själv med några mer konkreta förslag om hur utvecklingen i Afghanistan ska kunna vändas. Ändå är det viktigt att hennes röst blir hörd. Hon visar att kriget har varit och är kontraproduktivt och att det finns en uttalad inhemsk afghansk kritik mot alla stridande parter, USA och dess allierade (däribland Sverige), Karzai-regimen, krigsherrar, knarkmaffia och talibanerna.
Den 12 oktober höll Joya ett tal i Vancouver i Kanada där hon riktade skarp kritik mot USA:s och Natos krigföring i Afghanistan. Delar av talet har publicerats i Toward Freedom. Joya beskrev Barack Obamas krigspolitik som en värre mardröm än de flesta hade föreställt sig med en fördubblad amerikansk truppstyrka, allt fler bombanfall med obemannade plan, så kallade drönare, och fler dödade civila afghaner:
- Obama talade mycket om hopp och förändring, men för afghanerna har den enda förändringen varit till det sämre. Vid det här laget borde hela världen känna till att det här kriget är en katastrof.
Joya talade om att fler och fler afghaner öppet protesterar mot USA:s ockupation och att presidentvalet 2009 var en bluff präglad av röstköp, valfusk och enorm korruption.
- Under de gångna fem åren har USA och dess allierade gjort krigsherrarna mäktigare så att de nu ännu lättare kan kidnappa valresultaten. De flesta medlemmarna i parlamentet är lagbrytare, inte lagstiftare. Många afghaner vägrade att rösta, de vill inte ha en så kallad demokrati och så kallade val där vapen och pengar har första och sista ordet. Den kanadensiska regeringen kallar detta ”demokrati” och ”framsteg”, men afghaner kallar det ett dåligt skämt. När rättvisa inte kan uppnås via valurnorna måste folket hitta alternativa vägar att kämpa för sina rättigheter.
Malalai Joya avslutade talet i Vancouver med att kräva ett slut på Natos ockupation av Afghanistan men kom inte själv med några mer konkreta förslag om hur utvecklingen i Afghanistan ska kunna vändas. Ändå är det viktigt att hennes röst blir hörd. Hon visar att kriget har varit och är kontraproduktivt och att det finns en uttalad inhemsk afghansk kritik mot alla stridande parter, USA och dess allierade (däribland Sverige), Karzai-regimen, krigsherrar, knarkmaffia och talibanerna.
söndag 31 oktober 2010
Jorden skakar – har mångfalden räddats?
FN-mötet i Nagoya i Japan om biologisk mångfald hyllas som en stor framgång. 193 deltagande nationer lyckades träffa ett avtal om att bl a skydda 10 procent av kust- och havsområden och 17 procent av landområdena mot exploatering. Dessutom enades mötet om ett nytt avtal om en rättvis fördelning av de ekonomiska vinsterna från genetiska resurser, som bl a stärker urfolkens rätt att värna sina traditionella kunskaper.
– Det globala miljöarbetet, som fick sig en ordentlig törn på klimatmötet i Köpenhamn, är åter på banan. Det borgar gott för framtiden, säger Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen i en optimistisk kommentar. Frågan är om han jublar för tidigt.
Var det ett sammanträffande att Moder Jord skakade på sig mitt under FN-konferensen som till att börja med såg ut att gå i klimatkonferensens dystra spår? Jordskalvet, tsunamin och vulkanutbrottet i Indonesien kan definitivt tolkas som skarpa budskap från Moder Jord till mångfaldskonferensen. En varning om att mänskligheten håller på att överskrida tröskeln till no return när det gäller artutrotning. En rapport som presenterades under konferensen visar att en femtedel av ryggradsdjuren hotas av utrotning liksom drygt 40 procent av amfibierna, dvs groddjur och liknande. Ruggiga siffror!
Att skydda en liten del av hav och land (10 resp 17 procent) garanterar egentligen inte särskilt mycket när det gäller den biologiska mångfalden. Vad händer på övriga 90 och 83 procent? Antagligen business as usual, alltså exploatering i form av kalhyggen, gruvdrift, industriellt jordbruk och rovfiske. Det räcker med att betrakta ett vanligt svenskt kalhygge på oskyddad mark för att inse att det inte räcker med att skydda begränsade områden. Det handlar om att bli sams med jorden – att utveckla en ekonomi och ett sätt att leva på jorden som är hållbart på hur lång sikt som helst. Då måste också de grundläggande drivkrafterna i det kapitalistiska systemet ifrågasättas och en vilja finnas att införa helt andra tvingande styrmedel än i dagens marknadsekonomi. Det är frågor som mångfaldskonferensen nogsamt undvek och därför innebär avtalet på sin höjd lite ytputsning av det tilltufsade ekosystem som även kan kallas Moder Jord.
Likväl måste det tålmodiga arbetet för att försvara alla arters rätt till ett värdigt liv fortsätta. Politikerna behöver en blåslampa i häcken för att nu också förse avtalet i Nagoya med ekonomiska muskler, som Mikael Karlsson i Naturskyddsföreningen också konstaterar på sitt milda sätt:
– Nu är det viktigt att Sverige följer upp överenskommelserna och verkligen tillför nya resurser för att restaurera ekosystem i Syd. Vi hoppas regeringen samtidigt tar ett snabbt initiativ till att utveckla räkenskaper som sätter ekonomiskt värde på naturen i Sverige, höjer de nationella målen och stärker resurserna för arbetet med biologisk mångfald på hemmaplan.
En sådan liten men mycket lätt genomförd åtgärd skulle ju kunna vara att inte tillåta någon mer licensjakt på varg.
– Det globala miljöarbetet, som fick sig en ordentlig törn på klimatmötet i Köpenhamn, är åter på banan. Det borgar gott för framtiden, säger Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen i en optimistisk kommentar. Frågan är om han jublar för tidigt.
Var det ett sammanträffande att Moder Jord skakade på sig mitt under FN-konferensen som till att börja med såg ut att gå i klimatkonferensens dystra spår? Jordskalvet, tsunamin och vulkanutbrottet i Indonesien kan definitivt tolkas som skarpa budskap från Moder Jord till mångfaldskonferensen. En varning om att mänskligheten håller på att överskrida tröskeln till no return när det gäller artutrotning. En rapport som presenterades under konferensen visar att en femtedel av ryggradsdjuren hotas av utrotning liksom drygt 40 procent av amfibierna, dvs groddjur och liknande. Ruggiga siffror!
Att skydda en liten del av hav och land (10 resp 17 procent) garanterar egentligen inte särskilt mycket när det gäller den biologiska mångfalden. Vad händer på övriga 90 och 83 procent? Antagligen business as usual, alltså exploatering i form av kalhyggen, gruvdrift, industriellt jordbruk och rovfiske. Det räcker med att betrakta ett vanligt svenskt kalhygge på oskyddad mark för att inse att det inte räcker med att skydda begränsade områden. Det handlar om att bli sams med jorden – att utveckla en ekonomi och ett sätt att leva på jorden som är hållbart på hur lång sikt som helst. Då måste också de grundläggande drivkrafterna i det kapitalistiska systemet ifrågasättas och en vilja finnas att införa helt andra tvingande styrmedel än i dagens marknadsekonomi. Det är frågor som mångfaldskonferensen nogsamt undvek och därför innebär avtalet på sin höjd lite ytputsning av det tilltufsade ekosystem som även kan kallas Moder Jord.
Likväl måste det tålmodiga arbetet för att försvara alla arters rätt till ett värdigt liv fortsätta. Politikerna behöver en blåslampa i häcken för att nu också förse avtalet i Nagoya med ekonomiska muskler, som Mikael Karlsson i Naturskyddsföreningen också konstaterar på sitt milda sätt:
– Nu är det viktigt att Sverige följer upp överenskommelserna och verkligen tillför nya resurser för att restaurera ekosystem i Syd. Vi hoppas regeringen samtidigt tar ett snabbt initiativ till att utveckla räkenskaper som sätter ekonomiskt värde på naturen i Sverige, höjer de nationella målen och stärker resurserna för arbetet med biologisk mångfald på hemmaplan.
En sådan liten men mycket lätt genomförd åtgärd skulle ju kunna vara att inte tillåta någon mer licensjakt på varg.
fredag 29 oktober 2010
Behöver vargen en armé?
”The Wolf Armys mål och syfte är att rädda vargarna från fortsatt förföljelse och utrotning genom att grunda ett nätverk av människor, stärka oppositionen, kunskapen, kontakterna och de ekonomiska och politiska krafterna för att nå vårt mål.” Så lyder programförklaringen för en ny sajt på internet - Wolf Army Sweden . Wolf Army grundades i Sydafrika 2005 av Vincent Arthur Kennard, ex-militär och författare till boken The Wolf Chronicles. Nätverket har etablerats i flera länder och nu alltså även i Sverige.
Den 25 september ordnade armén en demonstration och artistgala för vargen i centrala Stockholm och på fotona från tillställningen kan man se Wolf Armys rödsvarta fanor i täten för marschen från Humlegården. Vad är nu detta, tänker jag. En armé? Rödsvarta fanor med varglogga på? För oss som var aktiva redan på 1960- och 1970-talen för detta osökt tankarna till väpnade grupper som RAF, Rote Armee Fraktion i Tyskland, Röda armén i Japan och kanske också till Röda brigaderna i Italien.
Programförklaringen skulle väl de flesta som värnar vargen som aktiv del i ekosystemet kunna ställa upp på, men namnet och symbolerna antyder en militans som man kan ställa sig frågande inför. Är namnet ett sätt att försöka skrämma de värsta varghatarna – de som inte drar sig för att tjuvskjuta och gräva ner vargar? Eller tänker man sig att konfrontera vargjägarna inne i skogen? I så fall tror jag att det är fel väg att gå. De militanta varghatarna känner skogarna väl, de kan hantera vapen och de är hänsynslösa. Att försöka besegra dem med deras egna metoder är en taktik som är dömd att misslyckas.
Är det någon sorts vargfetischism som ligger bakom arménamnet och flaggan? Handlar det om att locka till sig och bygga en starkt sammanhållen och kanske också hierarkisk grupp? Är detta en one-man-show styrd från Durban? Om man läser Kennards texter på hemsidan framgår att han ser tillvaron som ett enda långt krig mellan människa och varg. Det var inte förrän människan skaffade sig eldvapen som hon lyckades besegra vargen – ”jordklotets mest framgångsrika rovdjur” – och förpassa den till oländiga utmarker. Att låta hela sin kosmologi utgå från vargen och motsättningarna mellan varg och människa känns ärligt talat ganska skruvat.
Alla som läst mina texter och hört mina föredrag vet att jag är en uttalad vargförespråkare, och visst behöver vargstammen i Sverige såväl skydd som förnyelse, men behöver den verkligen en armé? Det finns redan ett antal organisationer som arbetar för vargens existensberättigande, så vad vill och kan denna nya armé tillföra? Det får framtiden utvisa helt enkelt.
Vargen är mer betjänt av ett långsiktigt, tålmodigt arbete för harmoni och balans med Moder Jord än av militanta motaktioner mot varghatare. Det största hotet mot vargen är inte varghatarna utan förstörelsen och utarmningen av ekosystemen, förlusten av biologisk mångfald. Vad det handlar om är att arbeta för biologisk mångfald, för ett ekosystem där vargen har sin givna plats, som en art bland alla andra, både som jägare och som jagad.
Den 25 september ordnade armén en demonstration och artistgala för vargen i centrala Stockholm och på fotona från tillställningen kan man se Wolf Armys rödsvarta fanor i täten för marschen från Humlegården. Vad är nu detta, tänker jag. En armé? Rödsvarta fanor med varglogga på? För oss som var aktiva redan på 1960- och 1970-talen för detta osökt tankarna till väpnade grupper som RAF, Rote Armee Fraktion i Tyskland, Röda armén i Japan och kanske också till Röda brigaderna i Italien.
Programförklaringen skulle väl de flesta som värnar vargen som aktiv del i ekosystemet kunna ställa upp på, men namnet och symbolerna antyder en militans som man kan ställa sig frågande inför. Är namnet ett sätt att försöka skrämma de värsta varghatarna – de som inte drar sig för att tjuvskjuta och gräva ner vargar? Eller tänker man sig att konfrontera vargjägarna inne i skogen? I så fall tror jag att det är fel väg att gå. De militanta varghatarna känner skogarna väl, de kan hantera vapen och de är hänsynslösa. Att försöka besegra dem med deras egna metoder är en taktik som är dömd att misslyckas.
Är det någon sorts vargfetischism som ligger bakom arménamnet och flaggan? Handlar det om att locka till sig och bygga en starkt sammanhållen och kanske också hierarkisk grupp? Är detta en one-man-show styrd från Durban? Om man läser Kennards texter på hemsidan framgår att han ser tillvaron som ett enda långt krig mellan människa och varg. Det var inte förrän människan skaffade sig eldvapen som hon lyckades besegra vargen – ”jordklotets mest framgångsrika rovdjur” – och förpassa den till oländiga utmarker. Att låta hela sin kosmologi utgå från vargen och motsättningarna mellan varg och människa känns ärligt talat ganska skruvat.
Alla som läst mina texter och hört mina föredrag vet att jag är en uttalad vargförespråkare, och visst behöver vargstammen i Sverige såväl skydd som förnyelse, men behöver den verkligen en armé? Det finns redan ett antal organisationer som arbetar för vargens existensberättigande, så vad vill och kan denna nya armé tillföra? Det får framtiden utvisa helt enkelt.
Vargen är mer betjänt av ett långsiktigt, tålmodigt arbete för harmoni och balans med Moder Jord än av militanta motaktioner mot varghatare. Det största hotet mot vargen är inte varghatarna utan förstörelsen och utarmningen av ekosystemen, förlusten av biologisk mångfald. Vad det handlar om är att arbeta för biologisk mångfald, för ett ekosystem där vargen har sin givna plats, som en art bland alla andra, både som jägare och som jagad.
tisdag 26 oktober 2010
Kinas överklass kalhugger Madagaskar
Ädelträ som avverkas olagligt i nationalparker på Madagaskar hamnar i kinesiska lyxmöbler, t ex i sängar av rosenträ som kostar en miljon dollar. Det framgår av en rapport som har lagts fram vid FN-konferensen i Japan om biologisk mångfald.
Rapporten som har gjorts av Environmental Investigation Agency och även refereras av BBC beskriver det hela som ”en flod av skogsavverkning i nationalparker och en flod av trä ut ur Madagaskar till Kina och Väst”. Avverkningarna handlar om rosenträ, ebenholts och palisander (jakaranda). 98 procent av virket hamnar i Kina och 2 procent i Europa och USA, där ädelträet kan ingå i musikinstrument.
Regeringen på Madagaskar har gjort en del försök att få stopp på avverkningarna men har inte lyckats i det politiska kaos som råder i landet och som ledde till en statskupp 2009. Det är förbjudet att avverka de ädla träslagen men samtidigt har regeringen utfärdat exporttillstånd för gamla lager av ädelträ och det har medfört att avverkningarna fortsätter, även i nationalparkerna.
I ett försök att bromsa avverkningarna vill regeringen få in de ädla träslagen i konventionen om internationell handel med hotade arter. Men det finns ju flera parter som antagligen blankt struntar i detta: dels de bolag som gör pengar på avverkningarna och handeln med de sällsynta träslagen, dels den vräkiga kinesiska överklass som vuxit fram under de senaste decenniernas mandarinstyrda rövarkapitalism. Så länge denna klass tillåts konsumera hotade arter i form av lyxmöbler, pälsar och medicin (t ex från tigrar) så länge är risken överhängande att destruktionen fortsätter. Skamligt Kina!
Rapporten som har gjorts av Environmental Investigation Agency och även refereras av BBC beskriver det hela som ”en flod av skogsavverkning i nationalparker och en flod av trä ut ur Madagaskar till Kina och Väst”. Avverkningarna handlar om rosenträ, ebenholts och palisander (jakaranda). 98 procent av virket hamnar i Kina och 2 procent i Europa och USA, där ädelträet kan ingå i musikinstrument.
Regeringen på Madagaskar har gjort en del försök att få stopp på avverkningarna men har inte lyckats i det politiska kaos som råder i landet och som ledde till en statskupp 2009. Det är förbjudet att avverka de ädla träslagen men samtidigt har regeringen utfärdat exporttillstånd för gamla lager av ädelträ och det har medfört att avverkningarna fortsätter, även i nationalparkerna.
I ett försök att bromsa avverkningarna vill regeringen få in de ädla träslagen i konventionen om internationell handel med hotade arter. Men det finns ju flera parter som antagligen blankt struntar i detta: dels de bolag som gör pengar på avverkningarna och handeln med de sällsynta träslagen, dels den vräkiga kinesiska överklass som vuxit fram under de senaste decenniernas mandarinstyrda rövarkapitalism. Så länge denna klass tillåts konsumera hotade arter i form av lyxmöbler, pälsar och medicin (t ex från tigrar) så länge är risken överhängande att destruktionen fortsätter. Skamligt Kina!
fredag 22 oktober 2010
USA kränker mänskliga rättigheter
USA har konsekvent misslyckats med att leva upp till sina åtaganden att skydda ursprungsfolkens mänskliga rättigheter. Dessa försyndelser måste USA stå till svars för. Det säger Navajo Nations kommission för de mänskliga rättigheterna i ett officiellt svar till FN:s råd för de mänskliga rättigheterna i Genève. Svaret ingår i FN:s översyn av om medlemsländerna lever upp till de mänskliga rättigheterna. I år är det USA som granskas.
Navajokommissionen pekar ut tre huvudområden där USA inte levt upp till sitt ansvar. Det gäller misslyckandet med att skydda heliga platser, tvångsförflyttningen av navajoer från Black Mesa och att navajos rätt till självbestämmande inte respekteras, skriver Farmington Daily News som har fått tillgång till rapporten.
Navajo Nation vill nu att FN:s råd för de mänskliga rättigheterna ställer följande frågor till USA:
Varför skyddar inte USA:s federala lagstiftning ursprungsamerikaners rätt att fritt uttrycka sin religiösa tro och utöva den såväl offentligt som privat?
Varför inleder inte USA en verklig dialog på jämställd fot med Navajo Nation om markanspråk och tvångsförflyttningar?
Varför förtrycker USA:s lagar och politik ursprungsnationernas nedärvda rätt till självbestämmande och suveränitet över sina områden, resurser, vatten och mineraler?
När kommer USA att godkänna FN-deklarationen om urfolkens rättigheter?
Vi får se om USA levererar några svar på dessa angelägna och pregnant frågor när FN-rådet för de mänskliga rättigheterna håller sin session i Genève i november.
Navajokommissionen pekar ut tre huvudområden där USA inte levt upp till sitt ansvar. Det gäller misslyckandet med att skydda heliga platser, tvångsförflyttningen av navajoer från Black Mesa och att navajos rätt till självbestämmande inte respekteras, skriver Farmington Daily News som har fått tillgång till rapporten.
Navajo Nation vill nu att FN:s råd för de mänskliga rättigheterna ställer följande frågor till USA:
Varför skyddar inte USA:s federala lagstiftning ursprungsamerikaners rätt att fritt uttrycka sin religiösa tro och utöva den såväl offentligt som privat?
Varför inleder inte USA en verklig dialog på jämställd fot med Navajo Nation om markanspråk och tvångsförflyttningar?
Varför förtrycker USA:s lagar och politik ursprungsnationernas nedärvda rätt till självbestämmande och suveränitet över sina områden, resurser, vatten och mineraler?
När kommer USA att godkänna FN-deklarationen om urfolkens rättigheter?
Vi får se om USA levererar några svar på dessa angelägna och pregnant frågor när FN-rådet för de mänskliga rättigheterna håller sin session i Genève i november.
onsdag 20 oktober 2010
Sverige ut ur Afghanistan!
De senaste dagarnas händelser visar tydligt att den svenska militära insatsen i Afghanistan ingår som en kugge i USA-imperiets krigföring. Vid eldstriden måndagen den 18 oktober då två svenska soldater skadades svårt deltog även attackhelikoptrar från USA. Vare sig talibaner eller vanliga afghaner ser nog någon större skillnad på pansarbilar som bär blågul flagg eller stjärnbaneret.
Vi vanliga medborgare som aldrig tillfrågats om den svenska truppinsatsen i Afghanistan kommer nu att få höra av makthavarna att vi måste hålla ihop och stå enade bakom våra blågula soldater, att inhemsk opposition mot krigsinsatsen i själva verket gynnar talibanerna och att de tilltagande striderna i sig är ett bevis för att truppinsatsen måste bestå eller rentav utökas.
Dessa och liknande argument är intellektuella förolämpningar mot krigsmotståndarna. Att det så kallade säkerhetsläget även i den ”svenska” delen av Afghanistan ”försämras” är helt enkelt ett uttryck för att det afghanska motståndet mot den utländska närvaron ökar, och för det finns det många goda skäl. Det blir onekligen fler och fler afghaner som ogillar närvaron och även är beredda att ta till vapen mot den. Det nio år långa kriget mot talibanerna har i själva verket stärkt dem och deras allierade. Ju längre de främmande truppinsatserna pågår, desto fler tycks talibanerna bli. Den militära närvaron sägs vara en förutsättning för civilt bistånd men förhållandet är det omvända: den militära närvaron försvårar eller omöjliggör civilt bistånd.
USA-imperiets så kallade krig mot terrorismen, som inleddes av George W Bush och som har fortsatts och även utvidgats av Barack Obama, används som täckmantel för allt möjligt otrevligt världen över – tortyr, hemliga fängelser, massmord på oskyldiga civila. I grunden är detta krig ett försök av USA att utvidga och säkra tillgången på energikällor och råvaror – som ju Afghanistan har visat sig rikt på. Men USA:s politik är kontraproduktiv och bidrar i stället till att på lång sikt ytterligare försvaga imperiet. Det är något som den styrande mandarinklassen i Kina självfallet drar nytta av. Den har en helt annan långsiktig, och antagligen betydligt mer framgångsrik, strategi för att säkra landets kommande behov av olja, gas, metaller och livsmedel. Det är en helt annan historia, men Sverige ska inte spela i världspolitiken efter vare sig USA:s eller Kinas manus. Den svenska truppinsatsen i Afghanistan måste avslutas så snabbt som möjligt!
Vi vanliga medborgare som aldrig tillfrågats om den svenska truppinsatsen i Afghanistan kommer nu att få höra av makthavarna att vi måste hålla ihop och stå enade bakom våra blågula soldater, att inhemsk opposition mot krigsinsatsen i själva verket gynnar talibanerna och att de tilltagande striderna i sig är ett bevis för att truppinsatsen måste bestå eller rentav utökas.
Dessa och liknande argument är intellektuella förolämpningar mot krigsmotståndarna. Att det så kallade säkerhetsläget även i den ”svenska” delen av Afghanistan ”försämras” är helt enkelt ett uttryck för att det afghanska motståndet mot den utländska närvaron ökar, och för det finns det många goda skäl. Det blir onekligen fler och fler afghaner som ogillar närvaron och även är beredda att ta till vapen mot den. Det nio år långa kriget mot talibanerna har i själva verket stärkt dem och deras allierade. Ju längre de främmande truppinsatserna pågår, desto fler tycks talibanerna bli. Den militära närvaron sägs vara en förutsättning för civilt bistånd men förhållandet är det omvända: den militära närvaron försvårar eller omöjliggör civilt bistånd.
USA-imperiets så kallade krig mot terrorismen, som inleddes av George W Bush och som har fortsatts och även utvidgats av Barack Obama, används som täckmantel för allt möjligt otrevligt världen över – tortyr, hemliga fängelser, massmord på oskyldiga civila. I grunden är detta krig ett försök av USA att utvidga och säkra tillgången på energikällor och råvaror – som ju Afghanistan har visat sig rikt på. Men USA:s politik är kontraproduktiv och bidrar i stället till att på lång sikt ytterligare försvaga imperiet. Det är något som den styrande mandarinklassen i Kina självfallet drar nytta av. Den har en helt annan långsiktig, och antagligen betydligt mer framgångsrik, strategi för att säkra landets kommande behov av olja, gas, metaller och livsmedel. Det är en helt annan historia, men Sverige ska inte spela i världspolitiken efter vare sig USA:s eller Kinas manus. Den svenska truppinsatsen i Afghanistan måste avslutas så snabbt som möjligt!
söndag 17 oktober 2010
Sju generationer framåt och bakåt
Ett vanligt talesätt bland ursprungsamerikaner är att man alltid ska tänka sju generationer framåt när man fattar beslut. Sju generationer motsvarar ungefär 200 år och uttrycket innebär alltså att man måste tänka över konsekvenserna av sina beslut 200 år framåt i tiden. Det är inte ett sätt att bestämma hur den sjunde generationen ska leva sitt liv och vilka värderingar de ska ha utan ett sätt att inte begränsa deras möjligheter till att leva de liv de önskar.
Att uttrycket gäller just sju generationer har sina förklaringar. Sju är helhetens och det fullkomligas tal, de sju riktningarnas tal – öst, väst, syd, norr, upp, ner och centrum. I den nordiska shamanska traditionen står runa nr sju – wynja – för fred, frid, fröjd. Men man skulle lika gärna kunna tala om nio generationer eller nittionio. Vad det handlar om är att fatta sådana beslut och handla på sådant sätt att man inte föröder möjligheterna för kommande generationer. Det förutsätter ett sätt att leva på jorden som är hållbart på hur lång sikt som helst.
En viktig dimension i detta generationsresonemang är också att det utgår från jordens, Moder Jords, perspektiv och innefattar alla andra arter. Det är ju inte bara människans sjunde generation som ska kunna leva på ett värdigt sätt utan också den n:te generationen av älgar, vargar, huggormar, dyngbaggar, daggmaskar, björkar och granar. Och alla andra i Urds väv.
Att tänka sju, eller nittionio, generationer framåt står i skarp kontrast till kapitalismens inneboende logik, som handlar om kapitalets vinstmaximering nu. Men det finns också en annan aspekt som jag alltmer kommit att fundera över: nämligen att detta generationsbegrepp måste sträcka sig ”bakåt” i tiden, in i ”det förgångna”, in i ”arla i urtid”. Våra beslut och handlingar måste ta hänsyn till sju generationer ”bakåt” också.
Vi som lever idag är produkter av alla våra förfödda – genetiskt, socialt, historiskt. Den västerländska uppfattningen av individualitet fördunklar det faktum att vi primärt är delar – mycket små sådana dessutom – av mycket större kollektiv och processer. Dels handlar det om vår släkt, våra förfödda, våra förfäder och förmödrar, dels handlar det om det mycket större mänskliga kollektivet och det ännu mycket större kollektivet av levande varelser, nu och historiskt. Detta sätter ramar för vår existens på ett sätt som det västerländska individbegreppet blundar för.
När jag tittar bakåt i min egen släkt som på både fädernet och mödernet kan spåras cirka 300 år bakåt i tiden får jag en hisnande känsla av samhörighet med dessa gamla anförvanter, pigor och drängar, torpare, gruvarbetare och smeder. Och jag får en stark känsla av att de fortfarande lever. Tiden är inte en rät linje utan en cyklisk process där det egentligen inte finns någon uppdelning i dåtid-nutid-framtid och man är inte död förrän man är glömd, som ett samiskt talesätt lyder. Det innebär för min del en insikt om att ansvarstänkandet måste utsträckas också ”bakåt” i tiden. Mina handlingar och beslut ska inte bara ta hänsyn till kommande sju generationer utan också till tidigare sju generationer. Egentligen känns en sådan tanke helt självklar när man smakat på den en stund, men frågan är hur man praktiskt går till väga? Ett sätt kan vara att i Drömtiden söka kontakt och kommunikation med dessa förfödda och försöka gå in i deras världsbild, deras livssyn och förhållningssätt. De hade naturligtvis begränsade insikter i hur våra liv skulle komma att gestalta sig i materiellt avseende med bilar och flygplan, internet och mobiltelefoner, konstgödsel och snabbmatskedjor. Men de hade säkert ett praktiskt förhållningssätt och en grundläggande livssyn som vi kan lära mycket av och som säger oss att vi idag inte handlar ansvarsfullt vare sig mot dem eller mot de kommande sju generationerna.
Att uttrycket gäller just sju generationer har sina förklaringar. Sju är helhetens och det fullkomligas tal, de sju riktningarnas tal – öst, väst, syd, norr, upp, ner och centrum. I den nordiska shamanska traditionen står runa nr sju – wynja – för fred, frid, fröjd. Men man skulle lika gärna kunna tala om nio generationer eller nittionio. Vad det handlar om är att fatta sådana beslut och handla på sådant sätt att man inte föröder möjligheterna för kommande generationer. Det förutsätter ett sätt att leva på jorden som är hållbart på hur lång sikt som helst.
En viktig dimension i detta generationsresonemang är också att det utgår från jordens, Moder Jords, perspektiv och innefattar alla andra arter. Det är ju inte bara människans sjunde generation som ska kunna leva på ett värdigt sätt utan också den n:te generationen av älgar, vargar, huggormar, dyngbaggar, daggmaskar, björkar och granar. Och alla andra i Urds väv.
Att tänka sju, eller nittionio, generationer framåt står i skarp kontrast till kapitalismens inneboende logik, som handlar om kapitalets vinstmaximering nu. Men det finns också en annan aspekt som jag alltmer kommit att fundera över: nämligen att detta generationsbegrepp måste sträcka sig ”bakåt” i tiden, in i ”det förgångna”, in i ”arla i urtid”. Våra beslut och handlingar måste ta hänsyn till sju generationer ”bakåt” också.
Vi som lever idag är produkter av alla våra förfödda – genetiskt, socialt, historiskt. Den västerländska uppfattningen av individualitet fördunklar det faktum att vi primärt är delar – mycket små sådana dessutom – av mycket större kollektiv och processer. Dels handlar det om vår släkt, våra förfödda, våra förfäder och förmödrar, dels handlar det om det mycket större mänskliga kollektivet och det ännu mycket större kollektivet av levande varelser, nu och historiskt. Detta sätter ramar för vår existens på ett sätt som det västerländska individbegreppet blundar för.
När jag tittar bakåt i min egen släkt som på både fädernet och mödernet kan spåras cirka 300 år bakåt i tiden får jag en hisnande känsla av samhörighet med dessa gamla anförvanter, pigor och drängar, torpare, gruvarbetare och smeder. Och jag får en stark känsla av att de fortfarande lever. Tiden är inte en rät linje utan en cyklisk process där det egentligen inte finns någon uppdelning i dåtid-nutid-framtid och man är inte död förrän man är glömd, som ett samiskt talesätt lyder. Det innebär för min del en insikt om att ansvarstänkandet måste utsträckas också ”bakåt” i tiden. Mina handlingar och beslut ska inte bara ta hänsyn till kommande sju generationer utan också till tidigare sju generationer. Egentligen känns en sådan tanke helt självklar när man smakat på den en stund, men frågan är hur man praktiskt går till väga? Ett sätt kan vara att i Drömtiden söka kontakt och kommunikation med dessa förfödda och försöka gå in i deras världsbild, deras livssyn och förhållningssätt. De hade naturligtvis begränsade insikter i hur våra liv skulle komma att gestalta sig i materiellt avseende med bilar och flygplan, internet och mobiltelefoner, konstgödsel och snabbmatskedjor. Men de hade säkert ett praktiskt förhållningssätt och en grundläggande livssyn som vi kan lära mycket av och som säger oss att vi idag inte handlar ansvarsfullt vare sig mot dem eller mot de kommande sju generationerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
