Slutet för tillväxten

Vi står inför den femte stora omvandlingen i mänsklighetens historia, skriver Richard Heinberg i sin nya bok The End of Growth: Adapting to Our New Economic Reality (New Society Publishers 2011). Den första omvandlingen var förmågan att använda eld, den andra var språket som tog samarbete och planering till en helt ny nivå, den tredje var övergången till jordbruk, den fjärde var den industriella revolutionen med fossila bränslen som motor och den femte är övergången till ett uthålligt, förnybart och stabilt samhälle.
Denna femte omvandling är helt nödvändig, men ingalunda garanterad eller ödesbunden, eftersom industricivilisationen nått vägs ände. De problem vi står inför går i princip att lösa, skriver Heinberg, men det finns ett väldigt viktigt om och ett minst lika viktigt men: om vi är beredda att förändra vårt sätt att leva och samhällets fundamentala strukturer, men samhället som helhet verkar inte benäget att göra vad som krävs för att lösa problemen. Så frågan är: hur djup behöver krisen bli för att det som Heinberg kallar uthållighetsrevolutionen ska inträffa?
Heinberg är initiativtagare till Post Carbon Institute och han har tidigare skrivit böcker som The Party’s Over och Peak Everything – båda har blivit klassiker inom Peak Oil-samfundet. I den nya boken ger sig Heinberg in i en djupanalys av den globala kapitalismens och framför allt finanskapitalets drivkrafter. Han påbörjade analysen under finanskrisen 2008 och hans ståndpunkt kan sammanfattas som: ekonomisk tillväxt som vi har känt den är slut. Heinberg pekar ut tre huvudorsaker: 1) uttömning av fossila bränslen och mineraler, 2) miljöförstöring och klimatförändring, 3) finansiella konvulsioner till följd av att det ekonomiska systemet inte kan anpassas till knapphet på resurser och till stigande miljökostnader.
Finanskapitalismen är en lånedriven ekonomi, där mer pengar skapas genom nya lån och inte genom ökad produktion. Detta system kan bara fungera någorlunda smärtfritt så länge det växer men nu har systemet gått in i väggen. Dels till följd av energibrist och råvarubrist, dels till följd av att vi har nått gränsen för hur mycket skulderna kan växa - för hushåll, för företag och för stater. De stimulanspaket som många regeringar sjösatt (genom att öka sina skulder) har i bästa fall varit ett sätt att köpa tid, men har inte kunnat lösa de underliggande problemen. Att fortsätta stimulera ekonomin enligt Keynes recept är enligt Heinberg bara en bro som inte leder någonstans (a bridge to nowhere) i en epok där Moder Jord allt tydligare sätter gränser när det gäller tillgången på billig energi och på råvaror. Det riskerar bara att förlänga lidandet. Nyliberalernas recept med nedskärningar som en utväg ur krisen är ännu värre: det riskerar att omgående ta död på patienten.
Lösningen ligger enligt Heinberg i att vi först måste inse att vi nått slutet på en era och vårt nuvarande sätt att organisera ekonomin, politiken och vardagslivet. I stället för fåfänga försök att bibehålla eller återskapa ”det gamla normala” måste vi ställa om ekonomin till en hälsosam jämviktsekonomi (a steady-state economy) som bygger på 1) att förnybara resurser bara kan utnyttjas i en långsammare takt än de växer till, 2) att ej förnybara resurser bara kan förbrukas i en sjunkande takt och med ökad återanvändning av metaller och mineraler 3) att världens befolkning måste minska till den nivå som är möjlig när resurser utnyttjas på detta sparsamma sätt. Denna nivå kommer att vara betydligt lägre än dagens.
Hoppet om en återupptagen tillväxt (på lång sikt) är futilt eftersom världen har nått en omedelbar och ej förhandlingsbargräns för tillväxten, betonar Heinberg som följdriktigt också underkänner alla fromma förhoppningar om så kallad grön tillväxt. Vi står inför den jättelika uppgiften att försöka styra och administrera en allmän krympning (degrowth) av produktion och konsumtion. (Civilization is about to be downsized). Det handlar om att omdefiniera begrepp som framsteg och välstånd, att mäta välstånd med andra parametrar än ”bruttonationalprodukten”, t ex bruttonationallycka, och det handlar om att på kort sikt genomföra reformer av det finansiella systemet för att undvika en ekonomisk kollaps som skulle försvåra en omställning ytterligare. Här går Heinberg igenom många praktiska och konkreta förslag som alternativa valutor, lokala valutor, lokala banker med räntefria lån med förebild från den svenska JAK-banken etc.
Vi kan inte vänta på att de politiska eliterna kommer att ta de steg som är nödvändiga för denna väldiga omställning, men vi kan inte heller förlita oss på individuella utvägar skriver Heinberg. Om vi väntar på regeringarna blir det för lite gjort och för sent, om vi agerar som individer blir det för lite, men om vi agerar som samhällen (gemenskaper) kan det räcka och ske i tid. Den allra viktigaste tillgången i omställningen är enligt Heinberg fungerande lokala samhällen. Därför är det av högsta prioritet att bibehålla den sociala sammanhållningen. Den som någorlunda följer med i vad som sker inom EU och USA och tillväxtländer som Kina, Brasilien och Indien är väl medveten om att den globala kapitalismen verkar åt andra hållet: de sociala klyftorna vidgas.
Med The End of Growth har Richard Heinberg tagit ett viktigt steg i kritiken av industricivilisationen. Han har inte bara visat på det ohållbara i en ökad exploatering av energi- och råvarukällor utan även visat (liksom Karl Marx gjorde med sin tids kapitalism) på de inbyggda ekonomiska motsättningar som ofelbart tycks leda mot en systemimplosion samt på att omvandlingen måste vara social. Inte illa!

De sex heliga riterna

Traditionella lakota-, dakota- och nakota-indianer brukar tala om de sju heliga riter som de fick i Drömtiden av Vita buffelkvinnan – riter som genomsyrade det gamla vardagslivet. De riter som är mest kända i omvärlden är de som av den vite mannen kallats visionssökning, svetthydda och soldans. En mycket traditionell andlig mans (Black Elk) berättelse om riterna upptecknades 1947 av den amerikanske religionsvetaren Joseph Epes Brown och finns även utgiven i svensk översättning under titeln Den heliga pipan: Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter (Författarförlaget 1978).
Ett föremål som Vita buffelkvinnan lämnade efter sig var den allra första heliga pipan, canupa, som är tänkt att fungera som en sorts sammanhållare eller ryggrad i alla riter och ceremonier. Denna pipa förvaltas nu i nittonde generationen av Arvol Looking Horse som jag skrivit en hel del om tidigare och som man kan höra tala om de sju heliga riterna och deras betydelse på en färsk ljudupptagning, som gjordes i slutet av juli vid 16th Indigenous Environmental Network's Protecting Mother Earth Conference. Ljudupptagningen och ett referat finns på Brenda Norrells blogg Arvol säger bl a att Moder Jord är sjuk nu men att folket med hjälp av den heliga pipan ska kunna hitta tillbaka till ett andligt sätt att leva och ta sig igenom dagens svårigheter.
Att det för lakota handlar om sju heliga riter är ingen tillfällighet. Sju är ett heligt tal i många traditioner och genomsyrar mycket av den esoteriska andligheten. Det talas t ex om de sju riktningarna som allt måste balanseras mot – förutom de fyra kardinalriktningarna öster, söder, väster och norr också zenit (upp), nadir (ned) och centrum/mitten. Jag har ganska länge kontemplerat frågan huruvida den nordiska shamanska traditionen innehåller någon liknande systematik av heliga riter och nu kan jag lägga fram en preliminär rapport. Jag har inte hittat sju heliga riter, men väl sex. Och sex är också ett heligt tal. I samisk traditionell livssyn talar man om sex riktningar och i den nordiska runmagin står sex för gifu, gåvorunan, harmonirunan. De sex heliga riterna stammar från Drömtiden, arla i urtid, de har överbringats av olika heliga varelser, men primärt av de kvinnliga väsen som går under beteckningen nornor – kanske vår motsvarighet till Vita buffelkvinnan? Till skillnad från lakota så har vi ingen levande muntlig tradition om de heliga riterna utan man får söka fragment av hur det har gått till och vilka riter det rör sig om bl a i Eddans sånger. De riter det handlar om är runmagi, utesittning, blot/ceremoni, galder, sejd och kontemplation/ordskifte/visdomsövning.
Runmagi. De sex riternas moder på liknande sätt som Drömtiden är moder till den ordinära verkligheten och Ginnungagap moder till hela världen. Redan i Eddans första sång Valans spådom gör runorna entré i beskrivningen av de tre nornorna Urd, Verdande och Skuld: ”de skuro i trä … de lagar stifta, de liv kora, de tälja ödena för åldrarnes barn”. Nornorna väver den väv, Urds väv, som håller samman allt i hela kosmos och som innehåller allt i hela kosmos, allt som hänt, händer och kommer att hända och i denna väv skär de i trä, dvs ristar runor.
Utesittning. En nordisk motsvarighet till lakotas ”vision quest” som också den finns omnämnd redan i Valans spådom i formuleringen om valan: ”Ensam satt hon ute, då den åldrige kom”. Den som kom för att fråga valan var Oden och han kom eftersom valan/völvan minns allt från åldrarnes morgon och kan se ”vitt och vida genom världens åldrar”. Det handlar om insikter som man kan få genom att sitta ute, direkt på Moder Jord, för att avkoda hennes budskap och kraft. En variant av utesittning är att meditativt röra sig genom landskapet på en landskapsgång (walkabout).
Blot/ceremoni. Ceremonin är ett samtal med det osynliga, med den icke-ordinära verkligheten och inget underdånigt offrande av någon sorts beskyddaravgift. Att denna ceremoni också stammar från Drömtidens gestalter framgår av Valans spådom där det berättas att ”asarna möttes på Idavallen, timrade höga harg och hov”, dvs ceremoniplatser eller altare om man vill översätta till nusvenska. I Haves ord frågar Oden sedan han tagit upp runorna från Moder Jord: ”vet du hur du bedja skall, vet du hur du blota skall” och lite senare: ”Bättre är att icke bedja, än för mycket blota, gåva ser jämt efter gengåva”. I detta fångar Oden den ömsesidighet som enligt traditionell livssyn präglar all existens. För att få måste man ge, och den som ger den får. Allt hänger samman med allt annat i den dynamiska kosmiska väven.
Galder. Att jojka eller sjunga magiska sånger dels för att stämma sig själv i harmoni och balans med Moder Jord, dels för att åstadkomma förändringar i den kosmiska väven är något som utövas i alla shamanska traditioner. Den sångart som går under namnet galder har med verbet gala att göra, som göken och tuppen galer, och det visar att galdern är en del av en mycket gammal livssyn och tradition, där människa och djur anses kunna tala med och lära av varandra. I Haves ord skildras hur Oden förutom insikt i runornas väsen också får 18 kraftsånger av sin morbror, en jätte. Dessa ”fimbulsånger” som kan ge ”lycka om du lär dem” är helt enkelt en serie galdrar.
Sejd, är ursprungligen beteckningen för den shamanska trancen och själsresan och den därmed förbundna magin, men har senare kommit att beteckna hela shamanpraktiken. Den mest kända beskrivningen av en sejdsession finns i Erik Rödes saga och beskriver händelser i den nordiska kolonin på Grönland strax efter år 1 000. I Valans spådom nämns också sejd i beskrivningen av den ”onda valan” Heid, ”som ofärd trollade; sejda hon kunde, sejda döden, alltid älskad av onda kvinnor”. Man anar ett manligt perspektiv bakom denna formulering. Sejden, som ansågs förbunden med den ”största makt” blev småningom alltmer förknippad med kvinnlig magi.
Kontemplation/ordskifte/visdomsövning. Visdom definierades i den traditionella livssynen som insikt i det fördolda. En aspekt av detta är att namnge och därmed förklara allting i alla världar. Orden, språket är i sig heligt och är en funktion av den anda, önd, som de heliga varelserna i Drömtiden blåste in i de första människorna. I Eddasången Vaftrudners ordskifte utmanar Oden den allvise jätten Vaftrudner på en duell i urtidskunskap (”fresta ordgåvan”, ”fresta mannavett”) och i Allvismål är det Tor som utmanar dvärgen Allvis på en visdomsduell för att slippa gifta bort sin dotter till dvärgen. Kontemplation är ett sätt att djupt begrunda sina andliga upplevelser och med sitt tänkande försöka lära känna alla företeelser inifrån.
Jag har i denna översikt över riterna använt mig av Eddan för att visa på deras uråldriga och heliga ursprung. Däremot ger Eddan inga anvisningar om hur riterna bör utövas. Här gäller för var och en att kreativt anpassa de urgamla riterna till dagens värld. Världen är en pågående dynamisk ömsesidighet och riterna måste därmed anpassas till det kosmiska kretsloppets föränderliga spiraldans. Det är en dröm som drömmer oss. Det är livet som lever oss. Det är önd som andas oss. Allt är ett och hänger samman.
(En längre version av denna artikel finns på norrshaman).

USA-imperiet utvidgar sin hemliga krigföring

USA har en hemlig militär inom militären, en ny maktelit inom Pentagon med stor makt hemmavid och global räckvidd. Dessa styrkor bedriver ett hemligt krig mot ”terrorismen” världen över. Operationer genomförs i drygt 75 länder och innan årets slut kan det röra sig om 120 länder. Det avslöjar journalisten och historikern Nick Turse på bloggen TomDispatch – en blogg som envetet granskar USA-imperiets krigföring världen över.
De styrkor som Turse skärskådar i sin grundligt researchade artikel ägnar sig åt det som kallas ”special operations” och finns samlade under Special Operations Command, SOCOM. Detta kommando upprättades 1987, utgörs numera av elitenheter från USA:s alla vapenslag och har sitt högkvarter på MacDill Air Force Base i Florida. Mordräden i Pakistan mot Usama bin Ladin genomfördes av en styrka som kallas Navy SEALS och som ingår i SOCOM. Just denna styrka hade genomfört 10-12 operationer inne i Pakistan före räden mot bin Ladin – okänt mot vad eller vilka. Samma natt som bin Ladins hus attackerades genomförde andra SOCOM-förband 12 nattliga räder inne i Afghanistan.
Förutom att spåra upp och döda eller kidnappa misstänkta terrorister ägnar sig specialförbanden åt spaning och underrättelseverksamhet, förhör av misstänkta terrorister i hemliga fängelser och utbildning av utländska specialtrupper och säkerhetstjänster. Utrustningen är den yppersta med helikoptrar och avancerade vapen som obemannade bombplan, så kallade drönare. Bara i Afghanistan driver SOCOM dessutom ett 20-tal hemliga fängelser. Men specialförbanden är också synnerligen aktiva i flera andra länder i Mellanöstern och Afrika, som Jemen och Somalia. Hur livet kan gestalta sig i ett hemligt fängelse i Somalias huvudstad Mogadishu skildras i en avslöjande artikel i The Nation . Fängelset finns i källaren till en muromgärdad byggnad vid Mogadishus flygplats och står under kontroll av underrättelsetjänsten CIA. Flera av fångarna är misstänkta medlemmar av den somaliska gruppen al-Shabab. Några av dem tycks ha blivit kidnappade i Kenyas huvudstad Nairobi, oklart av vem, fått en säck över huvudet och sedan flugits till Mogadishu där de i det hemliga fängelset månad in och månad ut underkastas ideliga förhör utan att få veta vad de är misstänkta för, hur länge de ska hållas fängslade och, naturligtvis, utan att få kontakta några advokater.
SOCOM har cirka 60 000 anställda med en budget på minst 6,3 miljarder dollar (betydligt mer om man räknar in insatserna i Irak och Afghanistan). Såväl storleken på styrkorna som antalet operationer har ökat kraftigt under president Barack Obama. Inom SOCOM finns ett speciellt kommando som kallas Joint Special Operations Command, JSOC, som rapporterar direkt till presidenten. JSOC har till främsta uppgift att spåra upp och döda misstänkta terrorister och arbetar efter en global ”hit list”, alltså en sorts dödslista över misstänkta personer. Nick Turse beskriver JSOC som presidentens ”privata lönnmordsstyrka”. Turse citerar John Nagl, en tidigare rådgivare till den fyrstjärniga generalen David Petraeus som nu tillträtt som CIA-chef där Nagl karakteriserar JSOC som ”en antiterroristisk dödsmaskin i närmast industriell skala” (”an almost industrial-scale counterterrorism killing machine”). Olycksbådande skriver också Turse att SOCOM kommer att få en allt större roll när de reguljära trupperna tas hem från Irak och Afghanistan. Visserligen befinner sig USA-imperiet på nedgång men uppenbarligen kan vi under lång tid framöver räkna med att dess militära styrkor, reguljära eller hemliga, kommer att slå till världen över mot allt som med rätt eller orätt misstänks stå i vägen för dess intressen.

Att krympa kostymen och odla en kolonilott

Här i det torra Norduppland håller björkarna på med sommarens andra fällning av gula löv. Den första genomfördes i slutet av juni. Genom att fälla en del av sina löv kan björken tillfälligt dra ner på livsprocesserna för att klara torrperioder. Än så länge behåller björkarna mera löv än de släpper, men om torkan blir mycket svår och långvarig släpper de hela lövverket och kan i värsta fall också dö.
Björkens strategi att krympa kostymen och dra ner på livsprocessen för osökt tankarna till den globala ekonomins kriser och predikament. När det gäller ekonomier, samhällen och civilisationer brukar man på engelska använda begrepp som ”downsizing”, ”downshifting”, ”rightsizing” för att beskriva en nödvändig krympning. Det kan gälla t ex en civilisation som genom konstbevattning eroderar bort jordbruksmark och därmed minskar möjligheterna att föda sin befolkning eller som på andra sätt lever över sina tillgångar.
Vad som hände mayacivilisationen är ett exempel på hur människor blev tvungna att ”downshifta” för att överleva när livet i de stora städerna med dess jättelika politiska och religiösa byråkratier blev omöjligt att fortsätta till följd av effekterna av ett överintensivt majsjordbruk. Befolkningen minskade men många överlevde också, t ex genom att lämna städerna, bosätta sig i mindre byar och gå över till småskaligt jordbruk.
Är det en liknande process av ”downsizing” som vi kan se i världsekonomin just nu? En påtvingad krympning av kostymen som i grunden har mer att göra med vikande tillgång på energi och viktiga råvaror än med vikande tillgång på krediter?
De ekonomiska problemen har säkert en rad komplexa orsaker som griper in i varandra, men kanske har vi, som Richard Heinberg skriver i sin nya bok The End of Growth nått vägs ände för det ekonomiska system som kräver ständig tillväxt för att fungera. Ständig tillväxt är omöjlig på ett jordklot med begränsade resurser, menar Heinberg – vars högintressanta bok jag ska recensera i en kommande bloggtext.
För vissa är en påtvingad ”downsizing” redan i gång (eller borde vara det i alla fall). Det gäller i synnerhet euro-medlemmar som Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Italien som det senaste decenniet (minst) levt över sina tillgångar med hjälp av pengar lånade till låga ”tyska” räntor. Dessa stater har också överdimensionerade, ineffektiva och korrupta statliga byråkratier som har fått extra mycket gödning genom medlemskapet i valutaunionen. Tanken med att ta in de sydeuropeiska staterna i euro-zonen var bl a att den gemensamma valutan på sikt skulle minska de ekonomiska och sociala klyftorna mellan Nord och Syd inom EU men det visade sig vara en dröm. Skillnaderna har i stället ökat och nu växer också det politiska motståndet i Nord mot att plöja ner mer pengar i ständigt nya räddningspaket för Syd. Det sker samtidigt som de finansiella aktörerna – som bl a har hand om våra pensionspengar – visar att dessa räddningspaket saknar trovärdighet.
En ”downsizing” äger också rum i USA och precis som i t ex Grekland krymps kostymen allra mest för dem som har minst. (Inom parentes kan man konstatera att även den svenska alliansregeringen redan genomfört en sådan ”downsizing” riktad mot de svagaste – sjuka och arbetslösa). USA:s problem handlar inte bara om krympande energi- och råvarutillgång utan också om en växande arbetslöshet och ett antal resursslukande krig – allra mest i Irak och Afghanistan förstås men USA:s så kallade krig mot terrorismen innebär aktiv militär närvaro i 120 länder, ofta i hemlighet och dolt för den amerikanska allmänheten. (I min nästa bloggtext ska jag ta upp USA:s permanenta krigföring med exempel från Somalia och Pakistan).
USA-imperiet är på nedgång och har för första gången fått sin kreditvärdighet sänkt (av ett amerikanskt institut!) vilket inte är en dag för tidigt med tanke på sårbarheten i dess ”kuliss-ekonomi” – ett imperium som är en koloss på lerfötter. EU-bygget knakar i fogarna och runt om i unionen sticker fula högerextremister upp sina trynen. Industricivilisationen befinner sig nu inne i den process som ärkedruiden John Michael Greer kallar ”the long descent”, den långa nedstigningen eller utförsbacken och som han karakteriserar som att rulla nerför en sluttning.
Vi kan inte leva över våra tillgångar och Moder Jord sätter gränserna. En ”downsizing” kommer vare sig vi vill eller inte. Det bästa är om den kan genomföras på ett någorlunda planerat sätt där bördorna fördelas rättvist – inte bara mellan människorna i industriländerna, utan också mellan Nord och Syd i global skala och mellan människor och andra arter. Vi kan utgå från att den politiska makteliten inte kommer att genomföra en sådan ”rightsizing”. Den måste komma underifrån, från oss vanliga människor. Det finns en oändlig massa olika sätt att delta i denna rörelse. Ett sätt är att odla. Att anlägga en trädgård, själv eller tillsammans med andra, för att odla mer av sin egen mat. Eftersom en majoritet av världens människor idag bor i städer är det särskilt viktigt att odla i städerna. En hederlig gammal svensk folkrörelse som kolonirörelsen har en mer civilisationskritisk dimension än vad många tror. Många fler kolonilotter behövs.