Ursprungliga mormödrar på fredsstigen

2004 bildades en löst sammanhållen organisation med en grupp äldre traditionella kvinnor – visdomsbärare från ursprungskulturer världen över. Från början var de 13 och därför kallas organisationen International Council of 13 Indigenous Grandmothers. De har sedan bildandet hållit sina rådsmöten på respektive mormoders hemort, ex-vis i New Mexico, South Dakota, Oaxaca, Dharamsala, Oregon, Arizona, Kagoshima, Anchorage och Brasilia. Senare i år hålls rådsmöte nr 11 och 12 i Montana respektive Katmandu och så i juli 2013 – det trettonde rådsmötet i Gällivare!
Orsaken till att Gällivare har valts som mötesplats är att Laila Spik i sin egenskap av ”Saami Grandmother” var inbjuden till rådsmötet i South Dakota 2007 och då på stående fot bjöd hela gänget till Sverige och Sápmi. Detta möte äger rum den 11-14 juli 2013 och blir verkligen något att delta i för alla som är intresserade av att hitta fram till ett ödmjukt sätt att leva på och med Moder Jord.
Varför detta råd av ursprungliga mormödrar? Så här säger de själva i sin korta programförklaring;
”Vi representerar en global allians av bön, utbildning och healing för vår Moder Jord, alla hennes invånare, alla barn och för de kommande sju generationerna. Vi är djupt bekymrade över den exempellösa förstörelsen av vår Moder Jord och förstörelsen av ursprungliga sätt att leva. Vi tror att instruktionerna från våra förföräldrar kommer att lysa upp vår väg genom en osäker framtid. Vi ser fram emot att främja vår vision genom att förverkliga projekt som skyddar våra olika kulturer: landskap, mediciner, språk och ceremoniella sätt att be och genom projekt som utbildar och ger näring åt våra barn.”
Mormödrarna ägnar alltså mycket tid åt ceremonier och bön och då gäller detta bön i en ursprunglig bemärkelse, vilket innebär ett ömsesidigt samtal och energiutbyte mellan människor och Moder Jord, mellan människor och landskap med alla dess synliga och osynliga invånare.
Den som vill bekanta sig närmare med mormödrarna som personer och med deras verksamhet kan med fördel ta del av filmen For the Next 7 Generations som Auroras Ring ordnar offentliga visningar av och säljer som dvd (se adresser nedan). Filmen är klart intressant även om den bitvis är ganska taffligt filmad och ger ett i mitt tycke alldeles för stort utrymme åt mormödrarnas träff med Dalai Lama, som här mest framstår som en rolig gubbe. Vad en shaman-intresserad person hellre skulle vilja se mer av är ceremonierna i Mexiko resp Brasilien med intagande av ansenliga mängder svamp (psilocybiner) och ayahuasca. Dessutom hade man velat ha mer av den nepalesiska shamankan Aama Bombo (Nepal) och hennes arbete under trans.
Om man vill veta mer om vilka 13 Indigenous Grandmothers är och vad de sysslar med utöver rådsmötena kan man titta in på deras välmatade hemsida som drivs av stödorganisationen Center for Sacred Studies. I Sverige arbetar organisationen Auroras ring med det praktiska genomförandet av Gällivare-mötet, som förutom rådsöverläggningarna kommer att rymma diverse föreläsningar och workshops om samer och andra urfolk samt ceremonier och musik i en salig blandning. På Auroras ring kan man också se vad som är på gång innan rådsmötet 2013. T ex kommer en av mormödrarna, Margaret Behan (cheyenne-arapaho) till Sverige i april och framträder bl a på Årsta Folkets Hus i Stockholm den 4 april. Mer info på https://www.facebook.com/events/196260170475747/

Bolivia i post-kapitalistisk omvandling

-Vi hoppas kunna gå bortom kapitalismen även om detta inte kan vara ett enskilt lands uppgift. Det säger Bolivias vicepresident Álvaro García Linera i en intervju om läget i landets avkoloniseringsprocess, sex år efter att aymara-indianen Evo Morales valdes till president. Intervjun som gjordes av Luis Hernández Navarro publicerades ursprungligen i den mexikanska dagstidningen La Jornada den 7 februari 2012. Här följer ett utdrag i svensk tolkning baserat på en engelsk översättning från Bolivia Rising;
LHN: Ni har styrt Bolivia i sex år. Har ni verkligen uppnått några framsteg i att avklonisera staten?
AGL: Det fundamentala faktum som vi har upplevt i Bolivia handlar om hur rollen har förändrats för de människor som utgjort och utgör den demografiska majoriteten – ursprungsfolken. Tidigare var ursprungsfolken tvingade till att vara bönder, arbetare, hantlangare, bärare eller uppassare till följd av brutaliteten i den europeiska invasionen och bördorna från århundraden av dominans, som genomsyrade synsättet både hos den härskande och de underordnade klasserna. Nu är representanter för ursprungsfolken ministrar (både män och kvinnor), parlamentsledamöter, chefer för statliga företag, författningsutformare, domare i högsta domstolen, guvernörer och president.
Avkolonisering är en process för att avveckla de institutionella, sociala, kulturella och symboliska strukturer som har knutit människors dagliga aktiviteter till de intressen, hierarkier och berättelser som har påtvingats av utomstående makter. Kolonialism innebär territoriell dominans påtvingad genom tvång som över tid blir en ”andra natur”. Den blir inetsad i det ”normala” beteendet, i den dagliga rutinen och de vardagliga sätten att uppfatta tillvaron hos de dominerade folken. Därför tar det lång tid att avveckla dominans-maskineriet. I synnerhet behövs tid för att förändra den dominans som har tagit sig uttryck i det allmänna synsättet och att förändra människors kulturella vanor.
De organisatoriska formerna hos den nuvarande urfolksrörelsen – kollektiv, bönder, fackföreningar – och deras arbetssätt med diskussioner på stormöten, traditionell rotation på förtroendeposter och, i en del fall, gemensam kontroll över produktionsmedlen, gör att de idag är i centrum för det politiska beslutsfattandet och att de utgör en god del av Bolivias ekonomi.
För att idag påverka statsbudgeten eller känna till regeringens agenda hjälper det inte alls att frottera sig med höga representanter från Internationella valutafonden, Den inter-amerikanska utvecklingsbanken eller USA:s eller de europeiska ländernas ambassader. Idag går statsmaktens bana genom debatterna och besluten i församlingar av urfolk, arbetare och grannskapskommittéer.
Politikens subjekt och de verkliga maktinstitutionerna återfinns nu på ursprungsbefolkningens folkliga arena. Idag är statens verkliga makt lokaliserad inom det som en gång kallades ”konflikt-scenarier” som fackföreningar och samhällsgrupper. Och de som tidigare var förvisade till att vara tysta och underordnade subjekt är de som utformar dagens politik.
Detta sätt att öppna upp de historiska möjligheternas horisont för ursprungsfolken – så att de inte bara kan vara bönder, arbetare, murare, hushållsarbetare utan också utrikesministrar, senatorer eller domare – är den största och mest egalitära revolutionen i Bolivia sedan landet bildades. De undanträngda förnäma härskande klasserna använder en torr och nedsättande fras för att beteckna de senaste sex årens ”förintelse”: ”Indianer har makten.”
LHN: Hur ska den ekonomiska modell som har införts karakteriseras? Är den ett uttryck för det 21:a århundradets socialism? Är det en form av post-nyliberalism?
AGL: I grunden är det en post-nyliberal model, en post-kapitalistisk omvandling. Ledd av ursprungsbefolkningens rörelse har den omfattat att återta kontrollen över naturresurser som var i främmande händer (gas, olja, en del mineraler, vatten, elektricitet) och placera dem i statens händer. Andra resurser som statlig mark, stora egendomar och skogar har hamnat under gemensam kontroll av ursprungsfolk och bönder.
Idag är staten den huvudsakliga skaparen av välstånd. Detta välstånd valoriseras inte som kapital; det omfördelas genom hela samhället i form av bonusar, hyror, sociala förmåner, frysning av taxorna för samhällsviktiga tjänster och av bränslepriser, samt subventioner till jordbruksproduktion. Vi försöker prioritera välstånd i form av bruksvärde framför bytesvärde. I detta avseende uppträder inte staten som en kollektiv kapitalist i den statskapitalistiska bemärkelsen utan agerar som en omfördelare av kollektivt välstånd bland de arbetande klasserna. Den agerar också som en främjare av de materiella, tekniska och föreningsmässiga kapaciteterna bland bönder, hantverkare och andra produktionsgrupper. Vi sätter vårt hopp till att röra oss bortom kapitalismen genom denna utvidgning av gemensamhetsandan bland befolkningen i stad och på land, även om vi vet att detta är en universell uppgift och inte bara uppgiften för ett enskilt land.
LHN: En del hävdar att Bolivia förblir en leverantör av råvaror till den internationella marknaden och att den rådande utvecklingsmodellen i praktiken inte ifrågasätter denna roll. Är det sant? Innehåller den en ackumulationsfas som förenas med en omfördelning av inkomster?
AGL: Varken utvinning (eller inte utvinning) av råvaror, eller industrialismen erbjuder något vaccin mot orättvisa, exploatering och ojämlikhet. I sig själva är de varken produktionssätt eller sätt att hantera välstånd. De är tekniska system för att bearbeta naturen genom arbete. Och beroende på hur de använder dessa tekniska system, och hur de hanterar det välstånd som därigenom produceras, står ekonomiska regimer för mer eller mindre rättvisa, oavsett hur de exploaterar arbete.

Moder Jords rättigheter och ursprungligt livssätt

Indigenous Environmental Network bjuder in till en internationell konferens den 4-6 april på Haskell Indian Nations University i Lawrence Kansas, USA på temat ”Moder Jords rättigheter: att återskapa ursprungliga livssätt av ansvar och respekt”. Inbjudan innehåller en fint formulerad text om Moder Jords rättigheter som jag här återger in extenso.
I april 2010 inträffade en historisk händelse. Mer än 32 000 människor, inkluderande urfolk, sociala rörelser, småbönder och en del regeringsledare, samlades i Cochabamba, Bolivia, för Världskonferensen om klimatförändringar och Moder Jords rättigheter. Två av konferensens resultat var Folkets fördrag och Den universella deklarationen om Moder Jords rättigheter. Fördraget och deklarationen gav röst åt världens folk som upplever effekterna av klimatkaos och dess många åtföljande problem, inklusive åderlåtningen av färskvatten och andra naturresurser och problemen med livsmedelssäkerhet, fattigdom och miljökris tillsammans med den finansiella kollapsen i USA och globalt.
Under Cochabamba-konferensen föreslog Bolivias president Evo Morales officiellt att FN ska anta en deklaration som erkänner att naturen eller Moder Jord har vissa inneboende rättigheter som vi människor måste respektera och försvara. Om FN och nationella och lokala regeringar antar deklarationen om Moder Jords rättigheter skulle det utöka den kategori som innehar lagliga rättigheter och det skulle initiera en global omvandling.
Våra profetior och läror säger oss att livet på Moder Jord är i fara och står inför en tid med stora omvandlingar. Som urfolk accepterar vi det ansvar som vi ålagts av våra profetior att berätta för världen att vi måste leva i fred med varandra och med jorden för att säkerställa harmoni i skapelsen.
Våra ursprungliga livssätt är de första ”gröna ekonomierna”. Detta är mer än en abstrakt filosofi. Vår Moder Jord är livets källa. Vatten är hennes livsblod. Välbefinnande för den naturliga miljön leder till uthållighet för våra folks fysiska, mentala, känslomässiga och andliga liv. Moder Jords hälsa och urfolkens hälsa är intimt sammanflätade. När våra hemland har god hälsa är också våra folk friska. Detta oskiljaktiga förhållande måste respekteras för våra kommande generationers skull och för jordens välmåga.
Allianser formas på global nivå av urfolk och grupper och individer som har tagit ställning för att skapa ett rättssystem som ser och behandlar naturen och Moder Jord som ett självständigt väsen med grundläggande rättigheter. Detta för att hjälpa fram ett paradigm som är baserat på urtänkande och urfilosofi och garanterar lika rättigheter för naturen och hedrar ömsesidigheten i allt liv.
Detta är den största utmaningen som mänskligheten står inför i det 21:a århundradet. Hur ska vi om-orientera de dominerande industrisamhällena så att de åstadkommer mänskligt välbefinnande på ett sätt som bidrar till Moder Jords hälsa i stället för att underminera den? Med andra ord – hur ska vi leva i harmoni med naturen?
Vi bjuder in mänskligheten att komma samman för att förbättra vårt kollektiva mänskliga uppträdande så att vi kan utveckla en mer hållbar värld. Vi kan bevara, skydda och fullfölja våra heliga plikter att leva med respekt i denna underbara skapelse. Vi har makten och ansvaret för att åstadkomma en förändring.
Tom B.K. Goldtooth, Indigenous Environmental Network
Dr. Daniel Wildcat, Haskell Indian Nation University

Nu är det februari 2012

Visserligen har inte året hunnit så långt ännu – om vi nu ska använda denna mänskliga kategorisering av det som brukar kallas tid – men redan sker intressanta saker. Skatorna samlar kvistar och bygger bon. Koltrastar badar i smältvattnet på gården. Kråkorna iakttar stillsamt det hela från en upphöjd position. Talgoxarna och blåmesarna filar sina strofer. Det stora kretsloppet rullar på. Det kan man känna tillit till.
Men allt tal om detta år som den stora medvetandehöjningens år? Om vi ser oss omkring ser vi då de tecken på det stora skifte, den värdeförskjutning som så många talat om? Låt oss inte handla i enlighet med illusioner utan utifrån en karta som någorlunda stämmer överens med verkligheten, alltså den verkliga verkligheten. I denna verklighet ser jag många ruggiga tendenser som vi måste förhålla oss till på ett, ska vi säga, nyktert sätt. Jag ska här ta upp några av dem.
USA-imperiet må vara på nedgång – jag själv brukar säga ända sedan Vietnamkriget, Noam Chomsky säger ända sedan andra världskrigets slut – men denna makt som idag styrs av logiken hos ett jättelikt säkerhetsindustriellt komplex har fortfarande en förfärande destruktiv inverkan och potential. När nu t ex USA:s försvarsminister Panetta offentligt talar om Israels förestående militära angrepp mot Irans kärnanläggningar finns självfallet en avsikt. Nämligen att förbereda den amerikanska allmänheten, och världen i övrigt också, på ett kommande krig mot Iran – ett krig som skulle få förödande konsekvenser och oöverskådliga följdeffekter inte bara för Mellanöstern utan för hela världen och inte minst för industricivilisationens energiförsörjning. Att Irans atomprogram i sig utgör en ruggig tendens gör ju inte saken bättre på något sätt.
De senaste åren har president Obama utvidgat det som George W Bush kallade ”kriget mot terrorismen” – dels genom förstärkning och utstationering av mer eller mindre hemliga specialförband, dels genom en storsatsning på obemannade attackflygplan, så kallade drönare. USA förbehåller sig rätten att var som helst i världen angripa var och en som anses utgöra ett hot mot USA:s nationella säkerhet. Oroväckande, eller hur? Och inga starka motkrafter tycks vara i rörelse i USA. Även om occupy-rörelsen har satt fingret på ökande klassklyftor tycks den ha förlorat det mesta av sin gatuenergi. Majoriteten av amerikaner saknar probleminsikt och motrörelserna tycks på sin höjd kunna fördröja ett eller annat galet exploateringsprojekt. Men på det stora hela maler den stora amerikanska maskinen på med gasen i botten och tilltagande destruktion för att utvinna kol, olja och gas att bränna upp.
Det gör den också i Kina och Ryssland där man i och för sig kan ana ett växande motstånd mot makten, men det är knappast ett motstånd som på allvar utmanar det rådande ekonomiska systemets logik. Speciellt bekymmersamt är dessutom att Rysslands premiärminister och blivande president Putin nu profilerar sig som en ivrig upprustare, inte minst av den ryska kärnvapenarsenalen.
Däremot hackar den ekonomiska maskinen betänkligt i Europa där maktens rådande besparingsparadigm i länder som Grekland driver fram förhållanden som påminner om den industriella revolutionens England på 1800-talet. En optimist skulle kanske kunna säga att det ur dessa europeiska krisförhållanden skulle kunna växa fram ett medvetandeskifte av det slag som 2012-romantikerna talar om. Tyvärr verkar det skifte som pågår snarare bana väg för obehagliga högerextrema tendenser. 2012 tycks bli ett år av tilltagande polarisering i Europa – av ett mer destruktivt än konstruktivt slag.
Till allt detta ska vi lägga de redan kända predikamenten som ligger som en hotfull klangbotten med betydligt längre räckvidd i tid än det vi kallar 2012: peak oil och energikris, uttömning av råvaruresurser, erosion av matjord, utarmning av vattentillgångar, klimatförändringar, minskande biologisk mångfald, ohållbar skulddriven tillväxtekonomi. Det ger en ganska mörk karta över verkligheten 2012, men det är likafullt denna mörka karta vi måste orientera oss i när vi försöker hitta utvägar ur industrisamhällets återvändsgränder. Jag tror att vi som lever i civilisationens centrum, i vilddjurets buk, därvidlag har ett särskilt stort ansvar. Illusioner om att ett medvetandeskifte från kosmiska krafter ska lyfta oss ur detta gör mer skada än nytta. Vi måste själva hitta vägarna ut. Tillsammans. Och under maktens radar.

Att vandra i skönhet - Tiveden 27-29 april

"Att med urgamla metoder få del av landskapets kraft och kunskap för att kunna ställa om till ett hållbart liv på jorden." Så lyder temat för denna helgkurs som hålls i Tivedens magiska skogslandskap. Den filosofiska utgångspunkten är kritiken av den i västerlandet rådande uppfattningen om att vi står över och utanför naturen, vilket har lett till rovdrift och naturförödelse. Mot detta sätter vi synen på Jorden som en självorganiserande organism, ett levande väsen med medvetande, personlighet och egen vilja. Vi människor är en del av denna organism och därmed är vi också del av den förstörelse som vår moderna livsstil förorsakar. Men vi kan också bli en del av läkandet.
Kursinnehåll: traditionell filosofi, urfilosofi, och shamanska kunskapsmetoder för att ta del av Moder Jords inneboende kunskap och kraft och återfinna vår roll som ansvarsfulla medaktörer med allt annat liv på jorden. Vi kopplar samman traditionella metoder som utesittning, ceremonier, landskapsgång, själsresor och kontemplation med modern vetenskap och Gaia-teorin. Ett avsnitt tar upp matens andliga dimension ochdess roll i klimat- och omställningsarbetet. Avsikten är att kunna göra återkopplingar till dagens miljösituation och söka förståelse för hur dessa metoder kan bidra till att möta de allvarliga kriser allt levande på jorden står inför och omvandla vår ångest inför förstörelsen till kreativt handlande
Tyngdpunkten ligger på att deltagarna, tillsammans och individuellt, ska hitta kreativa sätt i sitt arbete med omställning till en hållbar livsstil, till att vandra i skönhet på Moder Jord.
Mer information om denna kurs samt praktiska uppgifter om kostnad, anmälan m m hittar du på norrshaman.

Kommunism 5.0 – strategi för en ny värld

”Kapitalismen har misslyckats. Kapitalackumulationen har nått en punkt där den inte kan fortsätta utan att förstöra den mänskliga civilisationen och mänsklighetens livsgrundval. Det är inte något som kommer i en avlägsen framtid. Det händer nu.”
Så skulle den ödesmättade upptakten till en bok om världens stora kriser kunna lyda, men i den norske marxisten Pål Steigans bok En gång skall jorden bliva vår (Leopard förlag 2011) är detta ett avsnitt ur slutkapitlet. Dessförinnan har Steigan systematiskt bearbetat det han kallar planetens sju stora kriser – klimat, energi, biologisk mångfald, kväve/fosfor, färskvatten, jord och mat, livet i världshaven – och kopplat samman dem med det rådande globala kapitalistiska systemet. Det är en systemkris vi befinner oss mitt uppe i och Steigan vill hitta en möjlig utväg. Därav bokens undertitel: Strategi för en ny värld.
Det är denna strategi som han utvecklar i bokens slutkapitel varifrån jag hämtat det inledande citatet. Utifrån sin marxistiska analys konstaterar Steigan att kapitalackumulationen ligger som en premiss för hela samhällsutvecklingen och att en ekonomi, som bygger på ständig tillväxt, är omöjlig i en ändlig värld. I sin jakt efter fortsatt kapitalackumulation dammsuger kapitalet världen på mineraler, olja, kol, mänsklig arbetskraft, jordbruksmark, vattenresurser och världshavens en gång myllrande liv. Resurserna omvandlas till konsumtionsvaror och avfall i en utarmningsprocess som hotar livsförutsättningarna för såväl människor som väldigt många andra arter. I detta läge handlar det enligt Steigan inte om att som miljörörelsen vända sig mot det ena eller andra symptomet – man måste rikta kritiken, och kampen, mot orsakerna, dvs det ekonomiska systemet. Vi måste helt enkelt frambringa en annan värld för att ta oss ur detta predikament.
Det kan ske genom en process som Steigan kallar Kommunism 5.0. Vad är då det? Helt enkelt en teori för att ”skapa ett bra samhälle utan den form av tillväxt som vi känner till idag, ett samhälle som samtidigt fördelar resurserna på ett rättvist och rimligt sätt” och ”bästa möjliga samhälle som inte grundar sig på tillväxt”. Varför kalla detta för kommunism? För Steigan är kommunism ett klasslöst, ekologiskt samhälle, som är ”både praktiskt genomförbar och strategiskt helt nödvändig just av ekologiska skäl”. Men termen är inte det viktiga: gemenskapssamhälle eller solidaritetssamhälle går också bra för honom. Det handlar om ”vanligt sunt förnuft satt i system”. Men 5.0 då? Jo, Steigan ser fyra tidigare distinkta versioner av kommunismen, som han vill avgränsa sig mot: Kommunism 1.0 var de medeltida bondekrigens religiösa kommunism baserad bl a på apostlarnas och de första kristnas gemenskapsliv; Kommunism 2.0 var den utopiska kommunismen som växte fram efter den franska revolutionen; Kommunism 3.0 var Marx, Engels, manifestet och arbetarklassens inträde i världshistorien som en aktiv kraft; Kommunism 4.0 var den ryska revolutionen och de så kallade realsocialistiska staterna, som i själva verket var statskapitalistiska samhällen. Kommunism 5.0 beskrivs av Steigan som ”ett kaotiskt buskage av initiativ, omskrivningar, nyskrivningar och experimenterande”. Ingen har patent på Kommunism 5.0 – inte heller Steigan.
Liksom Marx lägger inte heller Steigan fram några detaljerade planer när det gäller avvecklingen av den industriella kapitalismen och framväxten av den nya världen. Han analyserar de krafter och processer som kapitalismens kriser frambringar och han ser framför sig en period med omfattande och tilltagande klasskamp. Med tanke på att överklassen är beväpnad till tänderna ”finns ingen orsak att hysa några illusioner om att kapitalismen kommer att lämna den historiska scenen på ett fredligt och hänsynsfullt sätt”. Han ser därför minst två faser av kommunism 5.0: ”Den första är rent självförsvar. Det är att etablera en gemenskap för att helt enkelt överleva. Detta kan ske lokalt, regionalt och mer eller mindre spontant. Nästa steg blir att stabilisera och utveckla detta till ett globalt system av interagerande gemenskap, ett globalt alternativ till den dödsdömda kapitalismen”.
Vilka ska då åstadkomma denna transformation? Enligt Pål Steigan utgörs ”det revolutionära subjektet” av en stor och brokig samling: arbetarklassen (som globalt sett är större än någon gång tidigare i historien), medelklassen och stora delar av intelligentian, bönder och fiskare samt urbefolkningar, dvs ”det överväldigande flertalet av jordens befolkning som redan drabbas av alla kriser… Det är dags att ta makten ifrån den enda procent som verkligen tjänar på eländet.”
Som läsare kanske ni undrar om detta omnämnande av urbefolkningarna som en del av det revolutionära subjektet innebär att Steigan på något sätt lyfter fram urfolkens filosofi eller andlighet som en nödvändig inspiration eller förutsättning för strategin för en ny värld? Svaret är nej. Han utgår från ett västerländskt paradigm men har likväl presterat sådana tankefrukter att jag med gott samvete kan avsluta min recension med en uppmaning: Läs En gång skall jorden bliva vår. Åtminstone slutkapitlet!

Stark tillväxt bland ursprungsamerikaner

Det är nu 5,2 miljoner av USA:s invånare som tillhör gruppen ursprungsamerikaner, eller som den definieras av folkräkningsmyndigheten: American Indians and Alaska Natives. Det framgår av 2010 års folkräkning som nu offentliggörs kontinuerligt. Sedan den förra folkräkningen år 2000 har ursprungsamerikanerna ökat med 27 procent. Det är en betydligt högre siffra än för den amerikanska befolkningen i stort, som ökade med 9,7 procent. Ändå utgör ursprungsamerikanerna bara 1,7 procent av USA:s totala befolkning som uppgår till 308,7 miljoner.
Uppgifterna i folkräkningen bygger på self-identification, dvs hur invånarna själva uppfattar sig. Statistiken för ursprungsamerikaner är nedbruten i grupperna alone och in combination, dvs de som betraktar sig som enbart navajo eller lakota t ex och de som är ”uppblandade” med vita, svarta eller latinos, men ändå primärt uppfattar sig själva som indianer. Siffrorna ovan gäller summan av båda grupperna.
Folkräkningen visar att majoriteten av ursprungsamerikanerna är bosatta i västra USA. De delstater som har störst indiansk befolkning är Kalifornien med 723 000 (14 procent av hela befolkningen), Oklahoma med 482 000 (9 procent) och Arizona med 353 000 (7 procent).
De flesta indianer och inuiter – 78 procent – bor utanför reservat och de största koncentrationerna återfinns i storstäder som New York (112 000), Los Angeles (54 000), Phoenix (44 000), Oklahoma City (37 000) och Anchorage (36 000). Det största reservatet är Navajo Nation i Arizona/New Mexico/Utah som har 174 000 invånare.
En av folkräkningens tabeller erbjuder den intresserade läsaren detaljerade informationer om ett 50-tal olika stammar. Den största är cherokee med 819 000 medlemmar och den näst största är navajo med 332 000. Många cherokeer är uppblandade med vita, svarta och latinos och det är bara 284 000 cherokeer som räknar sig som enbart cherokee. Bland navajoerna är den överväldigande majoriteten (86 procent) enbart navajo så navajo räknas numera som den största indianstammen i USA. Bland blackfeet är förhållandet det motsatta: 74 procent av blackfeet är av blandat ursprung. Den som vill fördjupa sig i folkräkningens tabeller hänvisas till rapporten från US Census Bureau: http://www.census.gov/prod/cen2010/briefs/c2010br-10.pdf
Är dessa siffror intressanta för andra än indian-freaks? Jag tycker det. Det är en positiv nyhet att den ursprungsamerikanska befolkningen växer snabbare än totalbefolkningen i USA och att ökningen sker i alla regioner. Med tanke på det folkmord som de har varit utsatta för och med tanke på den kolonisering och det kulturella, sociala och religiösa förtryck som fortfarande pågår är detta anmärkningsvärt. Det visar på en seghet och uthållighet hos såväl människor som idéer och traditioner som kan komma att spela en viktig roll i de turbulenta tider som väntar industricivilisationen. Vi kan säkert lära något av detta.