Underskott och överskott – allt hänger samman

Också en del ekonomiska analytiker har konstaterat att det underskott som de europeiska ledarna borde vara mest rädda för inte är de ofattbart stora statliga budgetunderskotten utan det demokratiska underskottet i EU. Allt fler centraliserande beslut fattas av allt färre personer och många vanliga EU-medborgare uppfattar det som försök att ”bakvägen” införa en gemensam ekonomisk politik och därmed i praktiken göra om EU till en federal stat.
De senaste veckornas beslutsfattande vad gäller skuldkrisens följder har koncentrerats till en liten grupp ”supermakthavare” – Tysklands förbundskansler Merkel, Frankrikes alltmer tilltufsade president Sarkozy, eurozonens ordförande Juncker, unionens ”president” van Rompuy, Europeiska centralbankens chef Draghi och i viss mån EU-kommissionens ordförande Barroso. Förr talade man om upplysta despoter, men i det här fallet tror jag att begreppet oupplysta despoter vore mera på sin plats. Det gemensamma mantrat från dessa superbeslutsfattare är att allt de föreslår är nödvändigt för att undvika eurons, EU:s och därmed Europas och eventuellt hela världens undergång. Jag är övertygad om att mycket av skrämselpropagandan och besluten uppifrån kommer att mötas med kraftigt motstånd nerifrån, från den icke önskvärda del av EU-ekvationen som vid högtidliga tillfällen går under namn som ”folket”. EU-ledarna har en het höst, vinter och vår att vänta och det är svårt att sia vad som kan komma ut ur detta.
Underskott och överskott hänger intimt samman och är två sidor av samma företeelse. I direkt anslutning till den pågående skuldkrisen kan vi se en mängd olika underskott-överskott vars samband olika maktspelare försöker dölja. Det demokratiska underskott som jag nämnde innebär samtidigt ett maktöverskott för den politiska eliten (och en allt mindre del av eliten). Statliga budgetunderskott och statsskulder ger överskott på andra håll – för banker och andra finansiella institut, pensionsfonder, hedgefonder etc. Skuldkrisen i Europa är ett uttryck inte bara för att vissa länder är korrupta och levt mycket över sina tillgångar utan också för att EU som helhet, ja industricivilisationen som helhet, lever över jordens tillgångar. Skuldkris uppstår när nya skulder inte längre kan finansieras (egentligen döljas) genom ekonomisk tillväxt. Överförbrukning av resurser idag (=överskott) leder till knapphet på resurser i morgon (=underskott). Överskott för skogsbolagen leder till underskott i biologisk mångfald och vild reproduktion. Överskott för bönder och livsmedelsproducenter leder till underskott av fisk och annat liv i haven. Överskott av varor idag leder till underskott på resurser i framtiden.
Om vi granskar förhållanden på den svenska hemmaplanen ser vi att ökande överskott i mångas privata plånböcker (”jobbskatteavdrag”) leder till växande underskott för andra, som sjuka, arbetslösa och hemlösa. Överskott i den egna plånboken motsvaras av underskott i gemensamma resurser som personal på äldreboenden och förskolor. Underskott i kommunala satsningar leder till överskott i dagisgrupper och skolklasser. Överskott hos privata vårdbolag som Carema leder till underskott i omvårdnad. Överskott i det snäva privatekonomiska tänkandet leder till underskott i empati och medkänsla.
Underskott i långsiktighet leder till överskott i kortsiktighet. Underskott i visdom leder till överskott av dumhet (hos den svenska politiska eliten dessutom sammanvävd med dryghet – jag tror inte jag behöver nämna några namn). Underskott av andlighet och kontemplation leder till överskott av stress, ytlighet och våld. Underskott av kreativ närvaro i livet leder till överskott av passiv konsumtion och diverse missbruk.
Underskott och överskott hänger samman och förutsätter varandra. Allt hänger samman och för oss alla gäller det att ta ansvar och hitta sätt att hjälpa till att minska den tilltagande obalansen mellan underskott och överskott.

De dödas dag - Att lyssna till Drömtiden

Som många andra runt om i världen firar jag de dödas dag idag, den 1 november. Jag beger mig till en av ”mina” mega-kraftplatser där jag tänker mig att sprickan mellan världarna, porten till Drömtiden är som mest vidöppen, där slöjan mellan dimensionerna är som tunnast denna dag.
Jag hälsar platsens rådare, sjunger utharken och bjuder in de döda att tala till mig. På ytan händer inte mycket, annat än att vinden friskar i som svar på runsången. Den stora vinden svarar på min egen lilla vind. Jag tackar alla mina förfäder och förmödrar som möjliggjort min egen dans i Det stora kretsloppet. Jag namnger min döde far och mina döda far- och morföräldrar och sjunger för dem.
Ett diskret, men ändå märkbart ljus faller in i landskapet och något säger mig att jag befinner mig ”mellan världarna”, där Drömtiden begynner. En ljusvingad liten insekt – någon sorts mal - kommer vinglande i vinden och sätter sig en stund på min arm. Platsens väktare? I övrigt rätt så stilla. Jag ger passivt akt. Talar om döden med landskapet, som svarar i form av en inre visshet, en sorts inre ljus, som efter en stund söker manifestera sig som ord: att fullfölja, att arbeta med och inte emot. En märklig mening kommer ut ur mig: ”Det stora skrattet är moder och fader till döden”.
Jag har tidigare skrivit om detta stora skratt som finns innerst i allt, det som finns inuti Tomheten och Det formlösa ur vilket allt föds. Det stora skrattet som den existentiella glädje som ligger under och konstituerar allt varande, allt som är. Detta stora skratt är också upphovet till döden.
För övrigt är det inga döda förfäder eller förmödrar som talar till mig. Hur skulle de kunna det? Visserligen bär vi dem alla med oss i vårt dna och i våra kulturella och sociala betingelser och begränsningar. Men som individer har de ju för länge sedan lösts upp i sina beståndsdelar och uppgått i Det stora kosmiska kretsloppet där de omvandlats i något annat och blivit byggstenar i nya existenser och livsformer – utan att ha några individuella minnen kvar från tidigare existenser. De döda talar till oss framför allt genom de spår de har lämnat efter sig i Drömtiden. Dessa drömspår, dessa sånglinjer kan vi vandra längs och avlyssna lite varstans i landskapet. Och kanske tolkar vårt medvetande dessa spår i ord som ”att fullfölja, att arbeta med och inte emot”. Det är upp till var och en att tolka budskapen efter bästa individuella förmåga – i praktisk handling. För mig handlar det om att ödmjukt fullfölja och fullgöra en verksamhet som är samstämd med Moder Jords långsiktiga intressen. För denna bekräftelse tackar jag idag alla mina döda förfäder och förmödrar.
(Bilden ovan visar en mötesplats mellan levande och döda, en port till Drömtiden – en nordrinnande trefaldighetskälla i Upplands Väsby.)

Äldre navajoer bekräftar klimatförändringar

Klimatförändringarna får sanddynerna i Navajo Nation i sydvästra USA att snabbt växa till och börja röra på sig. Det kan var och en som bilat i Arizona och New Mexico intyga. Sandstormar blir allt vanligare och rätt vad det är kan vägar vara mer eller mindre blockerade av sandvallar. Detta har också USA:s Geologiska Undersökningar, USGS, nu fastslagit som ett ovedersägligt, vetenskapligt faktum.
Bakom undersökningen står geologen Margaret Hiza Redsteer, som under en tioårsperiod har studerat sanddynernas tillväxt i Navajo Nation och kompletterat satellitbilder, GPS och andra moderna vetenskapliga metoder med intervjuer med äldre navajoer om förhållandena ett par generationer tillbaka.
Ungefär en tredjedel av navajoreservatet – ungefär lika stort som Irland – utgörs av sanddyner som i olika grad hålls stabila med hjälp av ett tunt växttäcke. Detta tunna växttäcke har navajoerna kunnat utnyttja för en framgångsrik fårskötsel, men nu tunnas växttäcket ut alltmer till följd av klimatförändringarna – en följd av både stigande temperaturer och minskad nederbörd. Den nuvarande torrperioden har pågått åtminstone sedan mitten av 1990-talet. Det leder till att nya sanddyner skapas genom erosion av torrlagda flodbäddar och till att så kallade inaktiva sanddyner har börjat röra på sig. I Grand Falls-området i sydvästra Navajo Nation har sanddynerna växt med 75 procent sedan 1995 och de rör sig åt nordost med nära 40 meter om året. Sandspridningen hotar vägnätet, bostäder och kanske mest påtagligt får- och kreatursskötseln som fortfarande är en mycket viktig faktor i navajoekonomin.
Intervjuerna med äldre navajoer kunde fylla i många av forskarnas kunskapsluckor, t ex när det gäller hur marken tidigare har använts, förekomsten av sandstormar, tillgången till källvatten, nivåerna för grundvatten och flodfåror m m.
Margaret Hiza Redsteer poängterar att ursprungsbefolkningar som lever i karga områden av detta slag är de första att märka av klimatförändringarna:
- Den årliga nederbörden här har precis räckt till så att de har klarat sig. Även en liten förändring får enorma effekter.
John Leeper, ansvarig för vattenfrågor i navajoadministrationen beskriver Redsteers forskning som ytterst viktig när det gäller att förstå magnituden i de klimatutmaningar som navajoerna står inför:
- Om de trender som hon beskriver fortsätter kommer mycket av Navajo Nation att påverkas allvarligt och stora områden kan bli obeboeliga.
Redsteer har också börjat forska praktiskt om hur spridningen av sanddyner kan begränsas eller förhindras med hjälp av olika hinder och grässådd.
- Hennes arbete ger oss perspektiv på vilka steg som kan och måste tas för att motverka de skadligaste av dessa trender. Hennes arbete kommer att hjälpa navajofolket att kunna fortsätta sina liv här långt in i framtiden, säger John Leeper.
Måtte han ha rätt!

Taino, historisk fotnot som lever vidare

De indianer som 1492 välkomnade Columbus i Karibien, taíno, drabbades oerhört hårt av mötet med de spanska erövrarna och länge trodde man att de helt hade dött ut. Men de lever kvar, inte bara i många karibiers dna utan även som en separat etnisk grupp. Livaktiga spår av deras kultur och traditioner finns i Dominikanska republiken, Haiti och på östra Kuba, visar en häpnadsväckande artikel i Smithsonian Magazine.
Taínos ursprung har spårats till Orinocodeltat i nuvarande Venezuela och de började bosätta sig på de karibiska öarna på 400-talet f. Kr. De kunde tillverka kanoter som bar 100 paddlare och deras småskaliga fiske och jordbruk var väl utvecklat. De odlade yucca, potatis, majs och bönor. De framställde keramik, skulpturer och klippkonst av hög kvalitet och var fler än tre miljoner när spanjorerna började kolonisera Amerika. Inom 50 år hade taíno reducerats till en folkspillra till följd av sjukdomar som mässling och smittkoppor, umbäranden som slavarbetare i guldgruvor och plantager, tvångsäktenskap med erövrarna och naket militärt våld från kolonialmakten.
Men taíno finns kvar. En intressant trend är att alltfler unga på de karibiska öarna, även bland stadsbor, öppet definierar sig som just taíno eller i alla fall som ättlingar till taíno. Och det är många karibier som bär på taíno-dna. Det gäller t ex 15-18 procent av invånarna i Dominikanska republiken. I Puerto Rico har 60 procent av invånarna mitokondrie-dna (som ärvs på mödernet) av indianskt ursprung.
Smithsonians reporter Robert M. Poole reser runt i Haiti, Dominikanska republiken, Puerto Rico och Kuba och hittar förvånansvärt många spår efter taíno-kulturen – i traditionell arkitektur, småskaliga jordbruks- och fiskemetoder och folklig läkekonst. Det rör sig visserligen inte om de mäktiga shamaner, caciques, som reste in i Drömtiden med hjälp av pulver från hallucinogena frön, utan om enklare botare som har bevarat traditionell kunskap om läkeväxter och handpåläggning.
På Kuba träffar Poole en man i 70-årsåldern, Francisco Ramírez Rojas, som bor inte långt från den amerikanska Guantánamobasen. Ramírez förvaltar en gammal läkekonst som han lärt av en gammelfabror och han tar med reportern ut på en tur i landskapet för att leta medicin. Ramírez går fram till ett cederträ och klappar om det:
”Det här trädet är en släkting. Det har känslor som vi, så det måste behandlas med respekt. Om man gör te från barken på det här trädet, så har det massvis med kraft. Det är bra vid förkylning och andningsproblem. Men om man inte ber om tillåtelse innan man skär av barken så kanske det inte fungerar. Så jag ber alltid en liten bön så att trädet vet att jag är seriös och att jag vill dela dess kraft. ’Ge mig av din kraft för att kunna bota.’ Det är vad jag ber om.”
”Om vi förväntar oss att få mat från jorden så måste vi ge något tillbaka. När det är såtid ber vi alltid en bön och gräver ner en liten sten eller ett mynt på åkern, som ett litet budskap till jorden, så att hon hjälper till att producera.”
Robert M. Poole beskriver hur nackhåren reser sig på honom när han hör Ramírez tala med växter på exakt samma sätt som spanska krönikörer beskrev för över 500 år sedan. Och traditionen verkar ha goda förutsättningar att överleva. Ramírez själv för kunskaperna vidare till sin son, Vladimir Lenin Ramírez – ett namn som visar att det är många olika tankespår som möts på östra Kuba. Och mångfald är ju Moder Jords naturliga tillvägagångssätt.

Stjärnskådning hos aboriginer

En äggformad stencirkel i Victoria i Australien kan visa sig vara äldre än Stonehenge och vara ett belägg för att aboriginer hade omfattande astronomiska kunskaper, rapporterar BBC.
Stenformationen är 50 meter bred och innehåller fler än 100 stenblock av basalt. Europeiska kolonisatörer såg formationen den första gången för 200 år sedan och den kartlades av arkeologer 1977 men det är först nu som man börjar förstå en del av syftet med anläggningen.
Formationen har uppenbarligen byggts av Wadda Wurrung-folket som var områdets ursprungliga invånare. När traditionella språk och seder förbjöds av kolonialmakten i början av 1900-talet försvann gradvis stenblockens betydelse ur det folkliga medvetandet. Denna traditionella kunskap försöker nu ett team med arkeologer, astronomer och aboriginska rådgivare att återskapa.
Det visar sig att stenarna bl a visar var solen går ner vid sommarsolståndet, vintersolståndet samt vår- och höstdagjämning. Gruppen anser sig också ha bevisat att aboriginerna har använt formationen till mer avancerade astronomiska beräkningar och det är uppenbart att man kan tala om aboriginsk vetenskap – aboriginal science.
Fynden ligger helt i linje med den ökande förståelsen för att aboriginska myter rymmer avancerad kunskap om solens, månens och stjärnornas rörelser. En av dessa myter berättar om den jättelika emu som kan ses i Vintergatan i april och maj och vars uppdykande signalerar till människorna att det nu är rätt tid att samla in ägg från emuerna i landskapet. En annan myt berättar om solkvinnan som jagar en månman och det famntag som blir resultatet av denna jakt. För oss på jorden visar sig detta som en solförmörkelse. Myten uttrycker alltså en avancerad förståelse för vad en solförmörkelse egentligen är.
Teamet som undersöker stenformationen talar nu om häpnadsväckande förmågor hos aboriginkulturen. Kanske kan det leda till att fler i Australien tar av sig sina koloniala glasögon när de betraktar aboriginerna.

Etiopiens regering som en bulldozer mot urfolken

Det är inte bara de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som hålls fängslade av regeringen i Etiopien. Den senaste tiden har också omkring 100 medlemmar av mursi- och bode-stammarna gripits för att de motsätter sig bygget av den jättelika Gibe-dammen i Omo-floden, rapporterar Survival International.
När Gibe-dammen står klar kommer den att ha skapat en sjö som är 15 mil lång och ha dränkt stora delar av landskapet där flera ursprungsfolk lever. Dammen kommer att hota existensen för 200 000 människor – dels de som lever och odlar längs den 76 mil långa floden, dels de som lever och livnär sig vid Turkanasjön i Kenya. (En tidigare bloggtext om dammen finns här).
Etiopiens regering planerar att hyra ut stora arealer jordbruksmark till utländska intressen för odling och export av bl a sockerrör och brödsäd – odlingar som ska konstbevattnas med vatten från Gibe. Nu tar den etiopiska regeringen i med hårdhandskarna mot motståndarna till dammbygget – framför allt de urfolk som lever längs Omo-floden och vars marker kommer att översvämmas.
Survival International citerar vad en etiopisk polisman sa till en grupp bybor i området: ”Regeringen är som en bulldozer, och alla som motsätter sig utvecklingsprojekten kommer att krossas som en person som ställer sig framför en bulldozer”.
Stephen Corry på Survival International säger: ”Den etiopiska regeringen och dess utländska uppbackare har föresatt sig att stjäla urfolkens mark och förstöra deras livssätt. De vill reducera självförsörjande stammar till ett tillstånd av beroende, kasta alla som motsätter sig detta i fängelse och låtsas att detta är något som har att göra med ’framsteg’ och ’utveckling’. Det är skamlöst, brottsligt och måste bemötas kraftfullt av alla som bryr sig om grundläggande mänskliga rättigheter”.
Detta gäller självfallet också fallet med de båda svenska journalisterna. De måste omgående friges.

Från småknoddar till Occupy Wall Street

På min löprunda i dag mötte jag en dagisgrupp på promenad. Det var junioravdelningen som var ute i sina lysande reflexvästar. Jag talar alltså om två-åringar. De tittade storögt på mig när jag sprang förbi. De var helt enkelt ute och gick, och var helt och fullt närvarande i detta, medan jag själv helt enkelt var ute och sprang, också fullt närvarande. En gemenskap över generationsgränserna omslöt oss där vi var inbegripna i två av människans ursprungliga aktiviteter - två av de aktiviteter som en gång gjorde oss till människor.
Jag fylldes av en stor existentiell glädje bara genom att se småknoddarna. Det kan man knappast säga om de rapporter som strömmar in om och från den globala kapitalismens tilltagande problem. Detsamma gäller de fåfänga försöken från Europas politiska ledare att lösa skuldproblemen med hjälp av ännu mera skuld – till Grekland, till Irland, till Portugal, till Spanien, till Italien och i allt större utsträckning (här är vi bara i början) till de banker som köpt på sig ”säkerheter” för dessa länders skulder. Till de europeiska politikernas försvar kan man säga att de i alla fall försöker hitta lösningar – även om de självfallet bara väljer att behandla symptom och inte gå till roten med problemen. USA:s politiska elit däremot sitter lamslagen i sina respektive ideologiska skyttegravar utan att förstå att USA-imperiets glansdagar är över och att deras egentliga uppgift är att administrera imperiets implosion på skonsammast möjliga sätt.
I grunden står de europeiska politikerna (och samhällena) inför samma grundproblem. Industricivilisationen lever över jordens tillgångar och detta faktum går i längden inte att dölja med en skulddriven ekonomi. Mer skuld, som skapas av imaginära pengar, så kallade funny money, kan ge ytterligare lite respit men ändrar inget i grunden: en ekonomi som förutsätter ständig tillväxt är omöjlig på ett ändligt jordklot. Som Richard Heinberg har visat i sin bok The End of Growth har vi nu nått det stadium där vare sig hushåll, företag eller stater kan lösa problemen genom att dra på sig ännu mera skuld. Vi måste i stället hitta vägar till att bygga en ekonomi och ett samhälle som är i takt med Moder Jord.
Det är många människor, också i industricivilisationen som tänker och känner att något är fel i grunden. Många känner det in på bara skinnet genom förlorade jobb, förlorade hus, förlorade framtidsmöjligheter, förlorade besparingar. Det är en del av förklaringen till den spontana rörelse som nu sprider sig över USA under namnet Occupy Wall Street, OWS. Det handlar om människor som har fått nog av det nuvarande systemet och vill ha något annat. Kritiker och förståsigpåare säger att rörelsen saknar fokus och frågar sig vilket program den har – vad vill de, vilka är deras krav? Men, hallå, detta är en spontan rörelse som växer fram nerifrån och vill något annat. De vet inte mer än vi hur detta andra kan och ska gestaltas. Det här är en rörelse som åtminstone delvis befinner sig under maktens radar och därför varken förstås eller rapporteras i någon utsträckning att tala om. Det ska bli mycket intressant att se hur OWS utvecklas. Jag tror att den har större potential till att bli systemöverskridande än t ex protesterna i Grekland mot besparingsprogrammen. Även de protesterna är högst förståeliga men styrs till stor del av fackföreningarna, som ju själva är djupt insyltade i den uppenbarligen genomkorrupta feodala version av demokrati och ekonomi som präglar Grekland. Vill de grekiska protesterna verkligen någonting annat?
Vi står onekligen inför en spännande höst. Det gäller också småknoddarna i sina reflexvästar. De kommer helt enkelt att fortsätta att vara ute och gå och vara närvarande i gåendet och på sitt sätt delta i Det stora kretsloppet, i världens ömsesidiga pågående.