Moder Jord talar (3)

Detta är del tre i serien med texter från en drygt 30 år gammal anteckningsbok där jag skrivit ner rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång som en sorts poesi. När jag åter läser texterna känner jag igen varenda situation och slungas åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa upplevelser i en serie bloggtexter. 

Ceremoni

Jag häller mjöd
tre gånger på blotstenen.

Árs ok fridr.

Åkallar de sex
riktningarna
söker visdom
kraft
tålamod
och visioner.

Inte för egen del.

Sjunger mig
skallrar mina skallror
mullrar min trumma.

Ett uppgående
som bryter sönder
som släpper loss
isbjörnskäftarnas malande
till slamsor

för att sedan sätta samman
och se igenom
allt.

Det ljus som avslöjar
hemligheterna
som ger insikter i det fördolda
finns som ett strömmande.

Det går alltid nerifrån
och upp
ur Jorden.

Ibland hörs det
nästan som om det passerade
en vindharpa
upphängd i en björk
innan lövverket tätnat.

Oftast i skymning
eller gryning
då det väger
mellan världarna
och passagen
är fri.

Moder Jord talar (2)

Här fortsätter serien med texter från en drygt 30 år gammal anteckningsbok med rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång – nedtecknade som en sorts poesi. När jag åter läser texterna känner jag igen varenda situation och slungas åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa upplevelser i en serie bloggtexter. Här är del 2.

Utesittning

Jag somnar
i den ljumma
augustinatten
just som månen
i söder
slukas av ett jättelikt
svart moln.

Alla ljud är så nära.
De betande korna
på andra sidan Svartån.
Långt i norr
ett intensivt åskväder
som mullrar utdraget
och bländar månen.

Jag sover djupt
och drömmer
om en man
som ligger ute
på samma sten som jag.
Bara ett järngaller
skiljer oss åt.

Jag vaknar strax före
soluppgången.
Någon startar en traktor
för att pumpa upp vatten
till en torr beteshage.
Hans närvaro
är i mig.

När solen glider över
skogsbrynet
kommer en sång
till mig
och ur mig.
Entonigt glider den ner
från stenen och ut över
ungskogen.
Hej Sol!

En man
insvept i en filt
på en stor sten i norra Uppland
hälsar solen
med en entonig sång.
Allt eftersom soluppgången
rör sig västerut
hälsas den av andra
män och kvinnor
på många andra platser.
De är övertygade om
att solen tog sig över
horisonten
tack vare deras sånger.
Alla andra sover
och tror att solens uppgång
är självklar.

De skulle bara veta!

Moder Jord talar (1)

Häromdagen kom en gammal anteckningsbok från början av 1980-talet fram. Ingenting sker av en slump så jag började läsa. Boken innehåller rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång – nedtecknade som en sorts poesi. När jag läste texterna kände jag igen varenda situation och slungades åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa drygt 30 år gamla upplevelser i en serie bloggtexter. Varsågoda!

Urskogsvandring

Jag stirrar
i det strömmande vattnet.
Forsen
mumlar om
vattnet i mina ådror
som faller
och är av vatten.
Kråka
blickstilla
iakttar mig
från toppen av sin al.

Vandrar
i mitt inre landskap.
Bäck
ringlar
under kullfallna träd.
Porlet öronbedövande
i tystheten.
Ljuset faller ner
i tunnlar.
Träffar också mig.

Höstskogen
står uppochner
i sjön.
Dimmorna driver.
Hackspett hackar
i torr tall.
En and
landar långt ut
och långt
in.

Jag tackar martallarna
för att de
fullgör sina uppgifter.
Försöker finna mina egna.
Korp
visar sig
rakt ovanför.
Vänder snabbt
som om
den visste.

Plötsligt
finner jag
min kultplats
djupt inne
bland
vindfällda träd
torrakor
och mossa.
Hjärtat bankar
och jag vill vara
ensam.
Bara nötskrika
raspar.

En bön för lodjuren

Den statligt sanktionerade och mycket illa genomtänkta vargjakten i Sverige pågick bara i några dagar innan den stoppades i rättssamhällets juridiska maskineri. Heder åt Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen som drev den juridiska processen. Bara tre vargar hann dödas innan jägarna fick lomma hem med oförrättat ärende. Förhoppningsvis är denna seger för vargen inte bara temporär utan ett första steg mot en mer upplyst och vidsynt vargpolitik.

Men nu väntar i stället årets upplaga av lodjursjakten. Beslutet om jaktkvoter ligger hos länsstyrelserna som kommit fram till att 102 lodjur får skjutas under jaktsäsongen som varar i en månad i Mellansverige och en och en halv månad längre norrut. På en del håll, som i Norrbotten och Västerbotten, får jägarna skjuta fler lodjur än förra året; i andra områden betydligt färre, som i Västernorrland, eller inga alls, som i Jämtland. (Fler uppgifter om årets lojakt finns hos Svenska Rovdjursföreningen).

Enligt riksdagens rovsdjurspolitik är målet för lodjuren, som beskrivs som en ”nära hotad” art, cirka 300 föryngringar om året. Det betyder att det bör födas 300 kullar med lodjursungar för att stammen som nu är på 1400-1900 individer inte ska minska. Årets jaktkvoter är enligt Rovdjursföreningen för höga för att ens nå upp till dessa blygsamma mål. Och man kan ju rent allmänt ställa sig kritisk till den mänskliga hybris som tar sig uttryck i så kallad rovdjurspolitik där människor stadgar hur många djur som ska få finnas av den ena eller andra arten. Det handlar om en rent kolonial hållning mot den övriga skapelsen att människan som klok ”förvaltare” av naturen ska bestämma över jordens tillgångar. Förr motiverades en sådan inställning med att den monoteistiske guden (alltid manlig!) delegerat ansvaret för skapelsen till människan. Idag kan regering och riksdag knappast motivera sin rovdjurspolitik med att den är given av Gud; nu handlar det mer om att gå högljudda minoriteter som jägarna till mötes – för att knipa röster och för den nuvarande miljöministerns del försöka förhindra att man ramlar ur riksdagen. Visst är det jämmerligt att sådana överväganden ska få avgöra ödet för andra arter!

För min del anser jag att människan inte alls har någon ”rätt” att bestämma eller ”reglera” andra arters numerär. Tillvaron handlar om att alla arter ska ha sin rättmätiga plats i livets stora cirkel. Människans ansvar handlar om våra egna aktiviteter – inte om andras aktiviteter. Det är vi människor som ska lägga band på oss själva i hela skapelsens intresse. Vi ska reglera och förvalta oss själva och våra handlingar så att vi också kan ta vår rättmätiga plats i det stora kretsloppet – och rättmätig i det sammanhanget innebär att ta hänsyn till hela den övriga skapelsen och dess rättigheter.

Så, för mig låter det absurt att låta skjuta 102 lodjur. Det finns inte för många lodjur i Sverige. Det finns för få lodjur och det finns trakter där det inte finns några alls trots att naturen både är lämplig för lo och har behov av lo. Jakten är helt enkelt ett stolleprov, som bör upphöra. Som icke-våldsanhängare kan man hjälpa till i arbetet för lodjuren genom att stödja organisationer som Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen som driver det opinionsmässiga och juridiska arbetet gentemot maktetablissemanget. Utöver det kan vi ägna oss åt det som traditionella indianer kallar bön och som jag föredrar att kalla ceremoni. En god vän till mig gjorde följande upprop inför lojakten på en shamansajt;

”Jag beger mig till en högt belägen plats och vänder mig i sång och dans till makterna och ber för att lons fruktsamhet ska vara stabil. Att de utvalda lokatternas ångest och lidande före döden blir minimal och jägarnas effektivitet hög. Att enskilda jägares aversion gentemot lon ska minska och att respekten och empatin ska öka. Att motståndarsidans förakt minskar och respekten och förtroendet för jaktlagen ökar. Att det kalla kriget mellan jägarkåren och motståndarna ska minska och samverkan öka. Att användningen av ordet dom minskar och ordet vi ökar. Den som har en liknande syn kan med fördel göra något där den befinner sig. Väl mött!”

Den heliga pipan är mäktigare än en atombomb, sa Mathew King, lakota. Med den heliga pipan ber man och därför kan man säga att bönen och ceremonin är mäktigare än en atombomb. Man kan precis som min vän söka sig till en helig plats och ceremoniera för att lokatterna ska lyckas hålla sig undan jägarna, för att vädret ska gynna lokatterna och de ska bli svåra att spåra, för att jägarna ska inse att troféjakt är en meningslös syssla och för att de ska förstå att lon har lika stor eller större ”rätt” till rådjuren än jägarna har. Man kan sjunga runor, trumma, jojka och dansa för lokatterna. Och precis som traditionella irokeser gör bör man inleda ceremonin genom att tacka Moder Jord, vintern, lokatterna, ja allt.

Ett litet tips till dem som arbetar med kraftdjur; det här är ett utmärkt tillfälle att sätta dem i arbete. Skicka in dem i landskapet där de praktiskt kan assistera i lokatternas försök att göra sig oåtkomliga. Om det är kraftdjur värda namnet kommer de att kunna göra skillnad!

Den 1 mars är startdatum för jakten.

Budskap från en ädel röd man

”Godhet är det naturliga tillståndet i den här världen. Världen är god! Även när den tycks vara ond så är den god. Det finns bara godhet i Gud. Och samma godhet finns i oss alla. Du kan känna den i dig själv. Du vet när du känner dig god invärtes. Ja, också du är Guds barn. Du är god. Du är helig. Respektera dig själv. Älska godheten i dig själv. För sedan in denna godhet i världen. Det är allas instruktioner.”

Så säger den gamle lakotan Mathew King (1902-1989) också känd under namnet Noble Red Man till den vite författaren Harvey Arden. Arden har tillsammans med fotografen och författaren Steve Wall ställt samman en omfattande dokumentation av intervjuer med äldre, traditionella indianer, bl a i böckerna Wisdomkeepers, Travels in a Stone Canoe, To Become a Human Being som jag tidigare recenserat på denna blogg. Mathew King förekommer på flera ställen hos Arden/Wall och har också ägnats en egen bok; Noble Red Man – Lakota Wisdomkeeper Mathew King (Beyond Words 1994). Boken är en sammanställning som Harvey Arden gjort av sina egna intervjuer med Mathew King och bandinspelningar med Mathew som hans familj har gjort. Denna lilla bok på drygt 100 sidor erbjuder ett stilla flöde av lakota-visdom silat genom en gammal mans erfarenhet och medvetande.

Noble Red Man är ett namn som Mathew fått efter sin morfar och han har även flera andra namn som knyter an till egenskaperna hos äldre anförvanter, t ex Crazy Horse, som var Mathews gammelfarbror. Från honom fick han namnet Kills Enemy Alone. ”Jag har den kraften också, men jag använder den inte”, säger han till Arden när han blivit en gammal, mild och vis man. Han berättar öppenhjärtigt om den väldiga ilska som han i yngre dagar kände över hur lakotas och andra ursprungsamerikaner hade behandlats av USA, men nu betonar han att han inte hatar någon längre. ”Att hata skadar hataren mer än den som är hatad. Vi har inget hat i våra hjärtan.”

Och ändå finns det anledning att göra ett mycket envetet och bestämt motstånd mot den vita koloniseringen av den amerikanska kontinenten – en process som fortfarande pågår. Innan den vite mannen kom till Amerika var det ett paradis, säger Mathew King. ”Allt var fritt. Vi var fria och det var också djuren och fåglarna och floderna och hela detta underbara land från kust till kust. All fritt. Allt rent. Allt lyckligt.”

Mathew King har kanaliserat mycket av sin energi till kampen för Black Hills – det bergsområde som lakotas anser är deras födelseplats som nation och som de tillförsäkrades i Fort Laramie-fördraget 1868. Som de flesta säkert känner till bröt den federala regeringen mot detta fördrag bara några år senare när guld hittades i Black Hills och bergen öppnades för olika former av exploatering. USA:s högsta domstol har senare erkänt att detta var ett flagrant fördragsbrott och lakotas har tillerkänts 100 miljoner dollar i kompensation – pengar som de vägrar att ta emot eftersom de aldrig tänker ge upp eller sälja Black Hills. Mathew betonar att Black Hills är lakotas kyrka. Vinden, regnet och stjärnorna är deras bibel, säger han.

Vid ockupationen 1973 av Wounded Knee i South Dakota, platsen där sjunde kavalleriet i USA:s armé 1890 massakrerade uppemot 300 lakotas, spelade Mathew King en viktig roll som andlig rådgivare till aktivisterna från American Indian Movement som genomförde aktionen. Ockupationen pågick i drygt 70 dagar och i Mathew Kings version var den en seger. Hela världen fick reda på hur USA behandlar sin ursprungsbefolkning och aktivisterna lyckades stå emot den massiva federala polisinsatsen. Detta tack vare den heliga pipans kraft. ”Den heliga pipan är mäktigare än några gevär, mäktigare än en atombomb till och med.” ”Vi överlevde och vi kommer att överleva. Det är just det som Wounded Knee handlar om. Överlevnad.”

Man kan alltså vara en militant aktivist även utan vapen, t ex om man har tillgång till den heliga pipan som lakotas en gång i urtiden fick av Den vita buffelkalvkvinnan. Det kan vara ett sätt att segla under maktens radar. ”Människor frågar mig hur jag vet vad jag vet. Jag svarar att jag lyssnade till de gamla, de Äldste.” Av De äldste fick Mathew lära sig att bönen är det som håller världen uppe. Bönen är hans primära redskap. Han ber med den heliga pipan. Han ber i soldansen. Han ber i svetthyddan. Han ber när han gör utesittning, vision quest, i Black Hills och Crazy Horse kommer till honom och lär honom saker som de levande har glömt. ”Saker som den vite mannen aldrig kan veta eller förstå.” Våra sånger är böner till Gud, våra trummor är ett sätt att tala med Gud, säger han. Mathew King ber ständigt; ”Det finns bara en tid att be och det är nu. Det finns ingen bättre tid att be än nu.” Bönen beskriver han som ett samtal med det som han på engelska kallar Gud och som är detsamma som Wakan Tanka, Den store anden, Det stora mysteriet, Det stora mystiska – detta som varken är han eller hon och egentligen är omöjligt att definiera. Men det viktigaste inslaget i bönen är inte att tala, utan att lyssna; ”Det är så man ber till Gud. Man lyssnar.”

Många vita frågar Noble Red Man hur de kan hjälpa indianerna och hans svar är; ”Det jag försöker göra är att röra vid ert hjärta. Om jag gör det så vet ni också vad ni ska göra.” Hans egen dröm är att indianer och vita en dag ska kunna be och ceremoniera tillsammans för att gemensamt lösa sina problem; ”En dag kommer vi att hålla ceremonier tillsammans och örnen kommer att förena sig med oss. Han kommer att dansa med oss. Ni kommer att lära er hur det är att dansa med örnen.”

Att vandra på jorden utan att lämna spår

Alla har sin egen väg att vandra. Det finns en väg för alla och man hittar den alltid framför sig. Den bästa vägen är den andliga. Det är den enda vägen som hjälper dig att bli en människa. Alla vägar leder till Skaparen och man vet i sitt inre när man vandrar sin egen väg. När en människa är nära Skaparen så vet hon helt enkelt saker. Det kallas vetandet (the knowing).

Så kan man sammanfatta några av resonemangen i boken To Become a Human Being – The Message of Tadodaho Chief Leon Shenandoah (Hampton Roads Publishing Company 2001). Den är sammanställd av fotografen och författaren Steve Wall. Han är redan känd för läsare av min blogg genom recensionerna av hans böcker tillsammans med Harvey Arden – Wisdomkeepers och Travels in a Stone Canoe  – underbara böcker som innehåller intervjuer med traditionella indianska traditionsbärare. Också To Become a Human Being är en intervjubok; den här gången med Leon Shenandoah (1915-1996) som under åren 1969-1996 uppbar tadodaho-ämbetet i irokesfederationen. Shenandoah tillhörde onondaga-nationen, en av de sex stammarna i irokesfederationen. Den som utnämns till tadodaho är federationens högste politiske och andlige ledare och talesman gentemot det omgivande amerikanska samhället. Tadodahon är också den som inleder varje rådsmöte i federationen med den traditionella tacksägelsen. ”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar.”

Skaparen är det ord som Shenandoah använder och som många andra traditionalister skulle kalla Det stora mysteriet, Det stora okända eller Den store anden. Visserligen talar han om Skaparen som en han men betonar samtidigt att Skaparen varken är han eller hon; Skaparen är både och men samtidigt varken eller, förklarar han.

Steve Wall förde samtal med Leon Shenandoah i 13 år och boken på bara lite drygt 90 sidor rymmer en kondenserad version av Shenandoahs utläggningar under tematiska kapitelindelningar med rubriker som Uppdraget, Lyssna till instruktioner, Vara stark, Bli en människa, Andar, Vägen och Profetior. Texten blir som ett långt och fritt flöde direkt ur en gammal onondagas traditionella tankevärld med insprängda fina svart-vita foton på Shenandoah. Wall själv lyser i stort sett med sin frånvaro.

Själva kärnan i onondaga-tänkandet är att alla arter en gång i urtiden fick sina respektive instruktioner om hur man ska leva. Den vite mannen har glömt sina instruktioner; och det har även många indianer; men traditionalisterna håller fast vid de ursprungliga tankarna och en av dem är att de har en plikt att genomföra sina ceremonier, där man som sagt aldrig ber om något utan tackar för allt som Skaparen har gett liv till och även ställt till förfogande. När man tackar blir man en människa och ju mer man tackar desto mer minns man av ceremonierna som vi har till uppgift att utföra.

Om vi inte upprätthåller våra ceremonier så kommer Moder Jord att gråta och människorna att glömma vilka de är, säger Shenandoah. Våra ceremonier kommer från de ursprungliga instruktionerna; ni vita har glömt era och kan inte göra våra ceremonier. ”Om ni började göra våra ceremonier skulle ni kunna hamna i problem och röra upp saker som ni inte vet hur ni ska handskas med. Det skulle vara som att släppa ut något ur asken som skulle kunna skada er. Man måste veta vad man gör när man gör saker som att tala med andarna. De kan hjälpa en och de kan skada en.” Shenandoahs råd till de vita kan förefalla enkelt, på gränsen till banalt; att börja odla igen. Då kan instruktionerna komma tillbaka. Det är första steget på väg tillbaka till Skaparen.

”Ni måste leva av landet, vilket innebär att ni måste plantera. Det är därifrån ni får er näring. Ingen tycks ha tid att vidröra jorden; ingen är villig att sätta ner händerna i mullen. Hur kan ni veta något väsentligt om ni inte gör det. Ni vill veta instruktionerna! Börja med Jorden.”

Hela boken är en plädering för en enkel livsstil, ett liv i harmoni och balans med Moder Jord; att ”leva ett hedervärt liv och hålla sin väg ren”. ”Det är ett privilegium att vandra på jorden. Vi måste vandra på ett sådant sätt att vi aldrig lämnar några spår.” Samtidigt beskriver Shenandoah den andliga vägen som en aktivistisk väg; så länge det finns hunger och fattigdom finns det uppgifter att utföra. Den andliga vägen innebär att man vill ändra systemen så att alla människor kan leva med värdighet och leva i fred och harmoni. ”Jag arbetar för Skaparen. Jag vägrar att delta i något som skulle förstöra vad Han har skapat.”

Buddhism, shamanism och djupekologi

”Jag tror att buddhism, shamanism och djupekologi på sina olika sätt uppmanar oss att lägga vårt öra mot jordens kropp, att lyssna noga till det som verkligen sägs och att besinna konsekvenserna av det vi hör.” Så kan man sammanfatta utgångspunkten i boken The Fruitful Darkness – A Journey Through Buddhist Practice and Tribal Wisdom (Grove Press 2004) av Joan Halifax. Den första upplagan kom 1993 men den känns ännu väldigt aktuell.

Joan Halifax är ursprungligen antropolog och är kanske mest känd för sina böcker om shamanism som Shamanic Voices och Shaman – The Wounded Healer samt boken The Human Encounter with Death som hon skrev tillsammans med sin dåvarande make Stanislav Grof. Numera leder hon Upaya Zen Center i Santa Fe, New Mexico.

I The Fruitful Darkness väver Halifax samman de andliga traditioner som hon studerat och varit verksam inom. Detta är en meditativ bok, väl värdig en zen-abbot, och hon ger generöst citatutrymme åt såväl shamanska mentorer, t ex huichol-indianen Don José Rios, som åt sin buddhistiske läromästare Thich Nhat Hanh. Läsaren får följa med Halifax på ansträngande pilgrimsvandringar och utesittningar i Tibet och Mexiko och vara närvarande vid samtal med elders hos hopi, navajo och lakota. Det hon söker och det som hennes andliga traditioner erbjuder vägar till är det hon kallar ”kunskapens kyss”, upplevelsen av sammanhang och identitet med allt annat; olika sätt att lära sig direkt av Moder Jord; direkt kunskap, direkt kännande, direkt förståelse. Eller för att återanvända Carlos Castanedas geniala koncept; att uppleva energin direkt.

Det fruktbara mörkret, the fruitful darkness, är källa till denna kunskapens kyss. ”De viktigaste hemligheterna tycks alltid gömma sig i skuggorna”, i kulturens, psykets och naturens mörker. Och dessa hemligheter kan man nå genom tystnad och ensamhet, allra helst i vildmarken. Tystnaden, tomheten, är förutsättningen för den direkta kunskapen. Visdomen kan var och en hitta i den direkta upplevelsen av tystnad, stillhet, ensamhet, enkelhet, ceremoni och vision, skriver Halifax.

Kunskap får man alltså genom att som Castaneda betonade stilla eller tysta den inre monologen och släppa in Moder Jords alla röster. Halifax understryker att Jorden är en gemenskap som ständigt samtalar med sig själv, ett kommunicerande universum, där även vi människor är inbäddade i den stora samtalande väven. Att ceremoniera eller att sitta ute på heliga platser är ett av sätten att delta i detta stora kosmiska samtal, att tala platsens/landskapets språk och knyta an till allt annat.

Såväl buddhismen som shamanismen har en icke-dualistisk syn på tillvaron; självet har inga gränser; vår själv-identitet innefattar även sol och vind, jord och vatten, djur och växter. ”Jorden är ett varande av många familjer, många klaner, som samagerar i ett oavbrutet utbyte av energi, ett pågående utbyte av information. Jorden är ett jättelikt pågående av kommunikation.” Själva varat eller snarare varandet (beingness) inbegriper förbundenhet, ömsesidigt beroende och ömsesidigt inträngande. För att uttrycka sig enklare: allt är ett och hänger samman.

För Halifax är såväl buddhism som shamanism och djupekologi inriktade på att delta i världen och läka dess sår. En sådan läkning kan åstadkommas genom att vi återvänder till de traditionella sätten/vägarna; genom att vi besöker och håller ceremonier på heliga platser för att återställa balanser och komma ihåg deras helighet; genom att vi berättar de traditionella berättelserna för att skydda jorden.

Bland de traditionella berättelserna intar profetiorna en alldeles särskild plats. Halifax menar att profetiorna berättas för att påminna om vad som måste göras för att återställa harmoni på jorden. De aktualiseras och berättas när vi har övergett de traditionella vägarna – som en varning till oss att det är hög tid att förändra och förnya vårt sätt att se på tillvaron. En kall decemberkväll i början av 1990-talet i köket hemma hos James Kootshongsie i den traditionella hopibyn Hotevilla spänner denne elder blicken i Halifax och säger:

”Lyssna min vän. Vi har glömt varifrån vi har kommit. Vi har glömt världarna som fanns före den här. Vi har återvänt till en tid av kaos, och livet hänger på en skör tråd. Kan du höra detta, dotter? Förstår du vad jag säger?”

Tacksägelse – kort variant

Jag tackar jord.

Jag tackar himmel.

Jag tackar sol.

Jag tackar måne.

Jag tackar natt.

Jag tackar dag.

Jag tackar gryning.

Jag tackar skymning.

Jag tackar vinter.

Jag tackar sommar.

Jag tackar vår.

Jag tackar höst.

Jag tackar årsvarvet.

Jag tackar norr.

Jag tackar söder.

Jag tackar öster.

Jag tackar väster.

Jag tackar eld.

Jag tackar is.

Jag tackar vatten.

Jag tackar luft.

Jag tackar köld.

Jag tackar hetta.

Jag tackar regn.

Jag tackar snö.

Jag tackar alla vindar.

Jag tackar alla växter.

Jag tackar mullen som allt växer ur.

Jag tackar alla djur.

Jag tackar alla som simmar, springer, krälar och flyger.

Jag tackar alla berg.

Jag tackar alla sjöar.

Jag tackar alla bäckar och floder.

Jag tackar alla hav.

Jag tackar alla skogar.

Jag tackar alla öknar.

Jag tackar alla heliga platser.

Jag tackar det osynliga.

Jag tackar upplysning.

Jag tackar insikt.

Jag tackar självkännedom.

Jag tackar visdom.

Jag tackar ödmjukhet.

Jag tackar mina förmödrar och förfäder.
Jag tackar alla mina relationer.

Jag tackar Det stora kretsloppet.

Jag tackar Önd som skänker liv till allt.

Jag tackar Tomheten – allts ursprung.

Jag tackar Drömtiden.

I tacksamhet avslutas allt.

Att vandra Ommas stigar

Landskapet är genomsyrat av helighet men det finns platser som är mer heliga än andra; platser där sprickan mellan världarna är vidare än annorstädes; platser som är portar till Drömtiden. Och bland dessa heliga platser finns sådana som har extra stor räckvidd såväl historiskt som geografiskt. Jag brukar kalla dem för megaplatser. En sådan är Omberg, det en mil långa och tre kilometer breda berget vid Vätterns östra strand.

Sent omsider har en stor liten bok (112 sidor) om detta storslagna berg kommit till mig. Den heter Vaniljdoft och dimslöjor – Att vandra Ommas stigar (Lavkattans Bokförlag 2007) och är skriven av bildkonstnären Ana Danielsson, själv bosatt i Hästholmen vid Ombergs södra spets. Detta är med Anas egna ord ”En bok om Omberg och dess sägner”; och det är en bok som präglas inte bara av Danielssons skira språk och målningar utan också av Steve Danielssons foton av Ombergs trolska miljö. Det är en njutning att med långsam läsart ta sig fram i denna bok och varsamt guidas längs bergets stigar till fornborgar, grottor, heliga källor, rika kalkkärr, porlande bäckar och branta stup. Här finns granurskog, bokskog, ekskog, idegranar, den vaniljdoftande purpurknipproten och så förstås Vätterns lättrörliga vatten med sina luftbilder och hägringar. Detta är en plats präglad av skönhet och magi med väsen som talar till oss om vi bara lyssnar och där vi vistas i ”parallella världar, i en mångdimensionell tillvaro.”

”Omma som är bergets rådare vandrar ännu på sina stigar. Många sägner berättar om henne. Hon kan förbindas med en feminin arketyp, med den ursprungliga livgivande gudinnan. Som alla arketypiska energier visar hon sig i olika skepnader, beroende på vem som ser henne och i vilket sammanhang hon dyker upp. Hon är en gåtfull och gäckande gestalt som föder vår själ och får oss att förundrade förnimma livets mening.”

Ana Danielssons styrka är att hon sätter in Omma och Omberg i ett stort mytiskt och globalt sammanhang. Omberg är en del av ett nätverk som spänner över hela jorden och drottning Omma själv kan spåras ända ner i jägarstenåldern. På Omberg har människor bott i 10 000 år och lämnat rikhaltiga andliga spår efter sig – t ex i de hällristningar som finns i Hästholmen och förutom ormprydda skepp också innehåller en magisk björntass. När det gäller Ommas ursprung följer Danielsson flera olika spår, som alla kan vara en del av sanningen. Omma kan vara hustru till Omi, som är ett av Odens många binamn; ett spår som är helt i sin ordning när man betänker att korpen är en av Ombergs karaktärsfåglar. Som hustru till Omi är Omma fågelgudinna, full av visdom och förknippad med berguven. Aspekter av Omma kan också länkas samman med gudinnor som Lilith, Artemis, Hekate och Hel.

Berget i sig har sedan mycket lång tid betraktats som ett levande och medvetet väsen och det är inte säkert att det har fått sitt namn efter Omma; det kan likaväl var en avledning av verbet omma, åmma (=ryka) som namnat Omberg och än idag säger människor i trakten att berget ommar när dess hjässa ligger insvept i sina karakteristiska dimslöjor.

Danielsson vill med sin bok skydda och värna detta heliga berg, som otroligt nog i mångt och mycket saknar juridiskt skydd mot skogsavverkning och annan exploatering. Det finns fem små naturreservat på Omberg och den största markägaren, statliga Sveaskog, har utsett Omberg till ”ekopark” med löfte om att bevara bergets natur- och kulturvärden. Det känns inte helt tillförlitligt, eller hur? Och från flygvapnet, som fortfarande huserar i Karlsborg på andra sidan Vättern, kommer hot i form av planer på utvidgade skjutfält och övningsområden. Ska missiler avfyrade av JAS Gripen och dånande Nato-flygplan skrämma Omma på flykten? Planerna har självfallet mötts av motstånd från lokalbefolkningen – samordnat bl a av Rädda Vättern.

Ana Danielsson ställer krav på sina läsare;

”Myter, sägner och sagor är kollektiva drömmar; områden som behöver skyddas. I vildmarken är det överlevnad som är viktigast. Omberg med sin kvinnliga rådare Omma är också ett stycke vildmark som ännu lever. Kommer vi att skydda och bevara detta unika berg med dess vilda och besjälade natur?”

Som jag ser det har vi inget annat val än att försöka bevara ceremonierna och försvara Moder Jord. Ett sätt är att besöka Omberg och ödmjukt ceremoniera där. Med Ana Danielssons bok och en karta över Omberg i jackfickan är man en bit på väg.

Som en varg i skymningen

”Det är därför jag har kommit till dig. Ditt folk hör oss inte eftersom de inte ser oss. De ser fyllon. De ser ruckel. De ser kasinon och visa män och människor som sträcker fram händerna. De ser allt de vill se, men de ser inte oss. Och om de inte ser oss så hör de oss inte. Och om de inte hör oss kan de inte lära sig av oss.”

Så förklarar den gamle lakotamannen Dan det uppdrag han gett den vite författaren Kent Nerburn – att synliggöra den indianska livssynen och erfarenheten; ett synliggörande som är nödvändigt både för ursprungsamerikanerna och för de vita. Han betecknar rentav uppdraget som en gåva – ehuru ingen lätt gåva;

”Inte alla gåvor är lätta gåvor. Den här gåvan som jag ger dig är inte någon lätt gåva. Folk kommer att utmana dig. Vita människor kommer att säga att du ljuger. Indianska människor kommer att säga att du försöker stjäla våra ord och lägga dem i den egen mun.”

Nerburn lyckas skriva på ett sätt som vederlägger sådana anklagelser och resultatet av hans ”gåva” från Dan är två böcker som på ett knivskarpt sätt blottlägger brutaliteten i koloniseringen av den nordamerikanska kontinenten och synliggör dess offer som levande, kännande och tänkande människor. Människor vars traditionella livssyn blir allt viktigare att ta till vara i en värld som är på väg mot ett existentiellt stup.

Citaten ovan kommer från Kent Nerburns andra bok om och med Dan; The Wolf at Twilight (New World Library 2009). Den utspelar sig drygt tio år efter händelserna i den första boken om Dan – Neither Wolf Nor Dog – som jag har recenserat i en tidigare bloggtext. Nu är Dan en mycket gammal och svag man, nära 90 år gammal och egentligen döende. Han kallar på Nerburn, som är den ende vite man han någonsin kunnat lita på, för att få hjälp med att söka spåren efter sin lillasyster Zintkala Zi/Yellow Bird, som försvann när hon gick på internatskola i North Dakota i början av 1920-talet. Att indianska barn helt enkelt dog eller bara ”försvann” var ganska vanligt på internatskolorna – skolor som drevs av olika kyrkor och religiösa samfund enligt en federal områdesindelning.

The Wolf at Twilight är en skakande blottläggning av de oerhörda övergrepp som begicks mot indianbarnen på internatskolorna. Den uttalade målsättningen för skolorna var ”att utrota indianen och rädda människan”. Barnens indianska identitet skulle förintas; de mer eller mindre kidnappades till skolorna som ofta låg mycket långt hemifrån, de tvångsklipptes, tvingades använda västerländska kläder, förbjöds att tala sina egna språk, fick västerländska namn, indoktrinerades med en massiv kristen propaganda, blev utsatta för sexuella övergrepp och bestraffades med brutala och bisarra våldsamma metoder för varje liten förseelse. Dans berättelser om sina egna upplevelser från samma internatskola som hans syster vistades på är en oerhört plågsam läsning. Dan berättar och Nerburn skriver på ett sådant sätt att läsaren känner en nästan fysisk samhörighet med alla dessa plågade indianbarn. Och man är villig att helt hålla med Dan när han beskriver internatskolesystemet som ”det sista stora indianmördandet” där den vita övermakten försökte döda det indianska hjärtat genom att göra det vitt.

När Zintkala Zi med tvång fördes iväg till internatskolan begav sig Dan frivilligt dit sedan han lovat sina föräldrar att skydda och ta hand om sin dövstumma lillasyster. Det misslyckades han givetvis med. Pojkar och flickor hölls strikt åtskilda på internatskolorna och på somrarna placerades de ofta ut hos vita bönder för att lära sig jordbruk. Familjen förlorade helt enkelt kontakten med Zintkala Zi och detta har plågat Dan under hela livet. Nu tror han att Kent Nerburn ska kunna hjälpa honom så att han innan han dör kan få klarhet i och kunna försonas med lillasysterns öde.

Bokens undertitel An Indian Elder’s Journey through a Land of Ghosts and Shadows visar att uppdraget är näst intill omöjligt. Det har gått 80 år sedan de båda var på internatskolan. De lyckas visserligen hitta själva skolbyggnaden men den är övergiven sedan många år och stadd i förfall. Register över elever är bristfälliga och fyllda av felaktigheter när det gäller namn och härkomst – om det över huvud taget finns några register kvar. Och dåtidens internatskolepersonal är sedan länge avlidna. Dan förtvivlar och blir allt bittrare i sin kritik av den vita kulturen och Nerburn känner sig alltmer maktlös och trött på utfallen mot de vita. Det var ju inte han som deltog i massakern vid Wounded Knee; det var inte han som plågade eleverna på internatskolorna. Dan påpekar då att Nerburn lever nedströms dessa händelser men att han likväl drar fördel av det som då hände. Står inte hans hus i Minnesota på mark som en gång ”tillhörde” dakotas?

”Ditt folks största svaghet är att ni inte vet hur ni ska lyssna. Ni har stängt era öron för andra röster. Inte bara för andra människors röster, utan för rösterna från hela skapelsen.”

När Nerburn och Dan tillsammans med följeslagaren Grover och blandrashunden Charles Bronson (förra bokens hund Fatback är död och begraven) kört av och an i det väldiga prärielandskapet i North och South Dakota, såväl i sommarens dallrande hetta som i vinterns skoningslösa snöstormar, utan att få tag på några verkligt användbara spår efter lillasystern befarar läsaren att hela projektet kommer att kollapsa eller att Dan ska hinna dö innan han kan komma till klarhet. Men genom Nerburns envisa efterforskningar på egen hand sedan han återvänt till Minnesota får han till slut upp ett spår som visar sig leda till Zintkala Zis grav på en övergiven bondgård i North Dakota. Den mycket skröplige Dan kan till slut genomföra sin egen begravnings- och försoningsceremoni för lillasystern och boken avslutas med ett Mitakuye oyas’in – till alla mina relationer.

Bokens titel då? Vargen i skymningen? Förklaringen kommer mot slutet där Dans följeslagare Grover beskriver honom som ”en gammal varg som vandrar i skymningen och gör sig redo att lägga sig ner”. Och dö, skulle man kunna lägga till. The Wolf at Twilight är en smärtsam berättelse om folkmordet på ursprungsfolken på den nordamerikanska kontinenten; ett folkmord som faktiskt fortsätter än idag genom institutionaliserat och strukturellt våld, missionering, fattigdom, sjukdomar, förgiftning av mark och luft genom utvinning av kol, olja och uran. Det är viktigt även för oss i det gamla Europa att känna till, för i urfolkens erfarenheter och livssyn finns nycklar till vår gemensamma framtid. Eller med Dans ord;

”Allt talade till oss. Allt gav oss ett budskap. Stenarna, träden, fåglarna, gräset. Det var därför vi tränades i att hålla munnen stängd och våra öron och ögon öppna”.