Med epatraktor in i Drömtiden

Anna Kjellin bor i Dalarna men har sedan många år studerat shamanism i den ryska republiken Tuva i Sibirien, hos Michael Harner i USA och i Sverige. I Tuva har hon bott med shamaner och deltagit i både vardagsliv och mer spektakulära ceremonier. Det har bl a resulterat i boken Calling the Bear Spirit som innehåller en mängd shamansånger från Tuva översatta till engelska. Den boken har jag tidigare recenserat här .
Nu har Kjellin tagit steget in i skönlitteraturens värld med Jordens önskan. Den ena huvudpersonen är den unga flickan Nagoon som växer upp som arvtagare i en shamansk släkt i Tuva. Men shamanismen är i avtagande efter det hårda sovjetiska förtrycket och flickan är ensam och utstött och förstår inte alls hur hon ska kunna föra shamanismen vidare. Händelser utanför hennes kontroll gör att hon kidnappas och blir offer för den brutala ryska människohandeln. Hon hamnar på bordell i Frankfurt, sätter småningom eld på etablissemanget och blir mirakulöst räddad av en man från Dalsland som råkar gå förbi. Hon gifter sig senare med denne grävmaskinsentreprenör och föder sonen Holger, som blir bokens andra huvudperson.
Nagoon slits mellan familjerollen i Dalsland och livsuppgiften som arvtagare till flera generationers shamaner i Tuva. Hon lämnar familjen och beger sig tillbaka till Tuva, medan sonen Holger växer upp tillsammans med fadern. Holgers favoritsyssla är att meka med sin epatraktor men han får djup kontakt med sitt shamanska moderarv när han kraschar med epatraktorn och konfronteras med döden. Han börjar gräva i sin mammas bakgrund, går shamankurser, börjar praktisera trumresor och får som kallelse att arbeta mot miljöförstöringen och för Moder Jord. När han är klar med gymnasiet reser han till Tuva och bor med sin mamma och hennes släkt under några månader. Han får då också en djupare introduktion i shamanska metoder av en manlig shaman i Tuva.
Berättelsen slutar på flyget tillbaka till Sverige. Holger känner sig rik och lycklig. Han har nu två familjer och två hemländer, han har initierats i shamanismen och tänker ta itu med ett trädplanteringsprojekt i Tuva, som sitt bidrag till harmoni och balans för Moder Jord.
Jordens önskan spänner över ett mycket brett spektrum – från de vidriga interiörerna i den ryska människohandeln till fantastiska ridturer i Tuvas vildmark och själsresor in i den icke-ordinära verkligheten. Kanske gapar Kjellin över för mycket, men för mig var boken en riktig bladvändare. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå för Nagoon och Holger. Skönlitteratur om shamanism hör inte till vanligheterna och Kjellins geniala idé att låta en tonåring i epatraktor få en shamansk initiation är så lysande att den i sig gör boken värd att läsa. Den kan beställas via Bokus eller andra internetbokhandlar. Anna Kjellins egen webbsajt finns här .

Wounded Knee i våra tankar och hjärtan

December 1890 var kall och snöig i lakotaindianernas område, det som idag kallas South Dakota. Detta var efter de militära nederlagen mot USA. Detta var också kort efter den uppblommande optimism som den så kallade andedans-rörelsen hade fört med sig. Pauite-indianen Wovoka hade fått en vision om att man skulle dansa för att få kontakt med sina förlevande och att dansen skulle leda till att allt skulle bli bättre – den vite mannen skulle försvinna från Sköldpaddsön och bufflarna komma tillbaka. Den federala makten uppfattade andedansen som ett försök till uppror och försökte stoppa den med bryska metoder. I efterdyningarna av detta mördades den 14 december en av hunkpapa-siouxernas största hövdingar Tatanka Yotanka (Sitting Bull), som hade vägrat att ingripa mot andedansarna. Och i efterdyningarna av andedansrörelsen var hövdingen Sitanka (Big Foot) i spetsen för drygt 300 lakotas på marsch genom det vintriga prärielandskapet för att söka skydd hos oglala-hövdingen Mahpíya Lúta (Red Cloud) vid Pine Ridge.
Vid Wounded Knee blev Sitanka och hans luggslitna grupp, som huvudsakligen bestod av kvinnor och barn men ganska få krigare, upphunna och inringade av det sjunde kavalleriet. När kavalleristerna på morgonen den 29 december krävde att de fåtaliga krigarna skulle lämna ifrån sig sina vapen gjorde några lakotas motstånd och svaret från blårockarna blev att öppna eld mot och skjuta ihjäl så många indianer som möjligt. När det hela var över hade minst 150 lakotas, bland dem Sitanka, dödats. Om man räknar in dem som avled senare av sina skador kan det röra sig om kanske 300 döda. Bland de vita soldaterna var det ett 30-tal som fick sätta livet till.
Händelsen har kallats massakern i Wounded Knee och har blivit en gripande och mycket dyster symbol över USA:s indianpolitik med dess etniska rensningar, folkförflyttningar, massakrer, kulturella folkmord och brutna fredsavtal. Som en påminnelse om platsens symboliska betydelse ockuperades den i februari 1973 av aktivister från American Indian Movement (AIM). Ockupationen av Wounded Knee pågick i 71 dagar. I efterdyningarna sköts senare två FBI-agenter ihjäl i området och för de morden dömdes lakotaaktivisten Leonard Peltier till dubbelt livstidsstraff. Peltier själv hävdar att han är oskyldig. Polisutredningen och rättegången innehåller många oklarheter och märkligheter, men alla försök att få Peltier friad eller benådad har misslyckats. Han sitter för närvarande i fängelset i Lewisburg, Pennsylvania. Mer om Leonard Peltier går att läsa på Leonard Peltier Defense Offense Committee .
På hundraårsdagen av massakern i Wounded Knee arrangerades en ritt längs samma väg som Sitanka vandrade i december 1890. Ridturen avslutades i Wounded Knee med en ceremoni som kallades ”att torka bort tårarna” (wiping away the tears). Sedan dess har denna ridtur arrangerats varje år och så även i år – till 120-årsminnet. Arvol Looking Horse, beskyddaren av lakotas heliga pipa, brukar vara den som leder ceremonin. Han ber då för fred och enighet, för att USA en dag ska be lakotas om ursäkt för det sjunde kavalleriets fruktansvärda dåd, och för att de 23 soldater som belönades för sina insatser i Wounded Knee ska fråntas sina medaljer. Mer om detta i Native American Times.
Barack Obama har nu haft två år på sig att framföra en ursäkt, inte bara till lakotas, utan till alla indiannationer som utsatts för folkmord, men varken jag eller ursprungsamerikanerna har hört något substantiellt i den riktningen. Vad vi kan göra är att den 29 december sända en tanke och bön till Sitanka och de andra offren i Wounded Knee och kanske också skicka en solidaritetsyttring till Leonard Peltier och andra indianska fångar som försmäktar i det amerikanska fängelsesystemet.

Ár ok fridr – en runceremoni

Den traditionella nordiska välgångsönskningen vid midvinterfesten var/är Ár ok fridr – För gott år, god årsväxt, och fred, frid, fröjd. Om man sätter in denna formel i utharken får man följande magiska innebörd: Ár=jara som är runa nr 11 i utharken. Den står för den kvinnliga fruktbarheten och skörd/äring/växandets kretslopp. Fridr=wynja som är runa nr 7 och står för den grundläggande existentiella livsglädjen/livskraften och för lycka=harmoni och balans. 11 + 7 = 18, som är eh-runan, shamanens runa, Odens och hans häst Sleipners runa och som står för resan in i Drömtiden. 18 är samtidigt 2 x 9. Runa nr 2 som är thurs-runan och står för en grundläggande destruktiv kraft och samtidigt för den visdom som förknippas med jättarna och stammar från ”arla i urtid” och ”åldrarnas morgon”. Runa nr 9 är naud, nödrunan, som representerar Odens shamaninvigning i världsträdet men också nornorna och deras vävande av den allomfattande kosmiska väven, som allt är en del av. Utharken visar således att det finns mycket att kontemplera just kring vintersolståndet.
Vid midvinterfesten, när man drack jul och skålade för Jolnir och hans extatiska följe, avgav man också löften för det kommande året, s k bragelöften, och man förstärkte och förnyade sina relationer genom att ge gåvor – till medmänniskor, till husdjuren och husatomten, till sina förlevande och till alla andra osynliga. Som en liten gåva till denna bloggs läsare kommer här en liten runceremoni som är lämplig att göra närsomhelst, men kanske framför allt under den mörka årstiden.
I alla shamanska kulturer spelar ceremonier en oerhört central roll. Ceremonin är ett sätt att samtala med Moder Jord, med landskapet och alla dess varelser, såväl synliga som osynliga. Ceremonin är ett ömsesidigt energiutbyte mellan Moder Jord och människan. Ceremonin är ett sätt att förankra sig och balansera sig i tillvaron och att få kunskap och kraft direkt från Moder Jord och Drömtiden.
I denna ceremoni använder jag runorna som verksamma hjälpmedel, som portar till Drömtiden. Det system jag arbetar med är det äldsta runsystemet, utharken som innehåller 24 runor. Utharken är kunskap av Moder Jord, för Moder Jord. Den är ett sakrament som vi enligt mytiska beskrivningar fått som gåva från Drömtidens heliga varelser. Utharken innehåller esoterisk kunskap från världens början och den är, precis som världen, en dynamisk och öppen process. När man försöker att grafiskt åskådliggöra utharken bör man göra den som ett öppet cykliskt kretslopp, som en spiralrörelse.
Utharken ger insikt i det osynliga, i den icke-ordinära verkligheten. Den är en port in i Drömtiden och fungerar som våra tentakler in i Drömtiden, samtidigt som Drömtiden kan tala till oss genom runorna. När man gör en runceremoni koncentrerar man sig först och främst på runornas ljud och bäst är att ljuda hela utharken, alla 24 runor. Att ljuda alla 24 är ett utmärkt sätt att stämma sig i harmoni och balans med Moder Jord.
En runceremoni som man gärna, men inte nödvändigtvis, kan genomföra utomhus inleds lämpligen med att man hälsar riktningarna för att förankra sig på platsen och i Moder Jord. Det vanligaste är att hälsa de fyra kardinalriktningarna – öster, söder, väster och norr – men man kan också utvidga hälsningen till sex eller sju riktningar. Man lägger då helt enkelt till zenit och nadir och som en sjunde riktning centrum/mitten.
Därefter ljudar jag hela utharken och börjar då med urrunan. Runorna ljudas lämpligen i en följd, i ett flöde där den ena övergår i den andra, för utharken har ingen början och inget slut, ingen hierarki och ingen polaritet och det ena följer på det andra. Man väljer själv hur länge man stannar på varje runa. Så här lyder hela utharken som ett flöde:
Ur-thurs-ass-reid-ken-gifu-wynja-hagal-naud-iss-jara-pertra-eoh-algiz-sol-tyr-bjarka-eh-madr-lagu-ing-odal-dagaz-fä.
I den kortaste versionen ljudar man utharken ett varv men man kan göra precis så många gånger som man vill och behöver. I den nordiska traditionen är talen 3, 4, 6, 7 och 9 speciellt laddade och därför kan det vara lämpligt att ljuda utharken just så många gånger.
I en utvidgad variant av denna ceremoni kan man förbereda ljudandet av utharken med att andas utharken. Det går till så att man tar in runan på inandning och släpper ut den på utandning. Man ljudar med andedräkten de respektive runorna på både in- och utandning, närmast som en form av viskning. Det är ett sätt att införliva runorna i sin organism för att lära känna deras väsen och energi inifrån.
När man lär känna runorna bättre kan man också visualisera de olika runorna samtidigt som man ljudar dem. Men det är runans ljud som är det väsentliga. Här handlar det om urljud från Drömtiden, från allts början. För varje gång man ljudar utharken får man del av Moder Jords kunskap och kraft. Själv gör jag denna runceremoni varje morgon som ett sätt att förankra mig i världen och som ett sätt att komma i harmoni och balans med Det stora kretsloppet.

Salish Elders varnar Kiesha Crowther

Kiesha Crowther, alias Little Grandmother, har fått stort genomslag i new age-kretsar där hon poserar som en ”Native American Shaman” och hävdar att hon invigts till shaman av de äldste (Elders) på Flatheadreservatet i Montana varifrån hon stammar på mödernet enligt egen utsaga. På Flatheadreservatet lever Salish och Kootenai-stammarna.
Crowther hävdar att hon är ”Sioux and Salish” på mödernet. Problemet är bara att ingen på Flatheadreservatet tycks ha en aning om vem Kiesha Crowther eller hennes mamma är. Nu har olika personer kontaktat stamrådet på Flatheadreservatet – Confederated Salish and Kootenai Tribes – och på deras registreringskontor säger man bestämt att Kiesha Crowther aldrig har varit medlem av stammen. Många på reservatet verkar vara helförbannade på vad Crowther sagt om sitt ursprung och sin shamaninvigning och reservatets ”Culture and Elders Committee” har gjort ett skarpt uttalande mot Crowther utifrån kommitténs uppdrag att skydda stammarnas kultur. Jag återger det för att mina läsare ska kunna skapa sig en egen bild av varför Crowther rör upp så starka negativa känslor bland traditionella ursprungsamerikaner.
”Kultur- och äldstekommittén i de förenade Salish och Kootenai-stammarna på Flatheadreservatet skyddar stammarnas immateriella kulturella resurser inklusive språk, sånger, berättelser etc. Ingen av stammarnas äldste har träffat Kiesha Crowther och inte heller tolererar de hennes påståenden och handlingar. Hon är inte deras 'shaman', hon har ingen rätt att göra anspråk på denna titel. De äldste i de förenade Salish och Kootenai-stammarna på Flatheadreservatet vill att hon omedelbart slutar med och avstår från att göra sådana falska anspråk som undergräver de traditioner som medlemmarna i Kultur- och äldstekommittén i de förenade Salish och Kootenai-stammarna försöker bevara”.
Detta är väl närmast att jämföra med en bannbulla, men enskilda Salishindianer är ännu mer upprörda. Här följer ett brev från en Salishkvinna, Ashla. Denna text las ut på Facebook men togs bort efter påtryckningar från Crowthers organisation The Tribe of Many Colors.
”Jag är ledsen Kiesha. Jag växte upp på Flatheadreservatet. Hela min familj finns utspridd överallt där. De finns från Arlee hela vägen till Polson, från öst till väst, och ingen känner till dig. Jag har talat med stammens äldste som inte har en aning om vem du är. På pow wow frågade jag runt för att höra om du hade gjorts till shaman över vårt reservat och vårt folk. Folk skrattade mig rakt upp i ansiktet.
Det här är något som du inte kan reda ut i ett stycke eller två på din webbsajt. Orsaken till att jag och andra har pekat ut dig som en bedragare är för att du stjäl från heliga läror (sacred teachings) och gör new age av det. Du kombinerar de uråldriga lärorna med läror om skallar och JAG ÄR-medvetandet från St Germains läror som inte har någonting alls att göra med vår kultur eller vår livssyn. Värst av allt är att du tar betalt av folk för att lära dem osanningar. Ceremonierna är inte till salu.
Du spottar på mitt folk och minnet av mina förfäder. Ända tills jag drar mitt sista andetag på Moder Jord kommer jag att fortsätta tala klartext mot dig tills du slutar att använda min kultur och tjäna pengar på oss. Du ljuger för alla. Det är därför du reser till andra länder för att lära ut saker. Du reser till dessa andligt utsvultna människor som är redo att dö för att få en indiansk upplevelse och du skedmatar dem med stora doser av new age-kvacksalveri. Du är lika farlig som den där mannen som gjorde svetthyddor i Arizona där människor som desperat längtade efter visioner dog.
Det finns INGEN från Flathead som har ställt sig upp och sagt: JA, Kiesha Crowther är shaman över oss. Du måste sluta med detta, för det kommer att hinna upp dig och du blir tvungen att konfrontera de äldste här. Du kan inte fortsätta resa till andra länder och berätta dessa lögner. Om du är ärlig, låt oss då se bilder på dig med de äldste som gjorde dig till shaman. Du är oärlig och alla ser det. Om du sa sanningen skulle du ge namn och bevis och dessa människor skulle stå upp för dig.... Din dynasti av lögner och utnyttjande kommer att ta slut eftersom folket kommer att börja dyka upp på dina föreläsningar och berätta sanningen om dig.
Kom ihåg; VÅRA CEREMONIER är inte till salu.”
För att citera Arvol Looking Horse, förvaltare av Lakota-indianernas heliga pipa: “Det kommer att dyka upp många falska profeter under de kommande åren”.
Den som vill läsa mer om skillnaden mellan moderna, new age-profetior och traditionell kunskap hänvisas till min serie Profeter och profetior som tidigare publicerats på denna blogg och även finns i samlad form på min hemsida .
Den som vill sätta sig mer in i vad Salish-kulturen är eller vill ha kontakt med stamrådet hänvisas till Confederated Salish & Kootenai Tribes.

Urfolkens rätt till historiska kultplatser

Av John Hedberg
I de mexikanska wixárica-indianernas (huichol) ritualer ingår årliga pilgrimsvandringar till ett tidigare, delvis mytiskt beskrivet hemland. Det ligger vid staden Real de Catorce, fyrtio svenska mil österut, räknat från deras nuvarande boplatser i västra Mexikos mest svårtillgängliga bergstrakter. Resan företogs tidigare till fots, under en månadslång, strapatsrik vandring. Vilket säger något om den betydelse färden har för stammens kulturella identitet. Numera använder man sig av bussar, av bekvämlighet men också därför att landskapet på vägen förändrats radikalt genom vägbyggen, industriföretag, inhägnade rancher etc.
Behovet av förbindelsen med ursprunget är dock lika absolut som tidigare. Men nu har det tillkommit ännu en industriell verksamhet som kan bli slutet för wixáricas speciella kultur. Det centrala utflyktsmålet, Virakota och Cerro Quemado, ”Brända Berget”, vid staden Real de Catorce hotas av förstörelse. På berget finns en ring markerad med stenar där man tände Farfar eld vid pilgrimernas ankomst (bilden ovan). Platsen kallades de gamlas gård. Där har eldar tänts i oktober och november varje år under de århundraden wixárica vandrat till platsen. I ritualer ingår sånger om att man kommit för att ära förfäderna som befinner sig på en plats där de i motsats till wixáricas jordeliv lever för evigt. Man sjunger om glädjen i att lära, söka kunskap, för att bli delaktiga av wixáricas myter och historia. Tackar Farfar eld för att han beskyddat resan, överlämnar önskningar till elden i form av tecken på pilar, och som gåvor skålar med majs, kex, choklad. Efter ankomstceremonin genomförs ritualer som genom ”återvändande till hemlandets livmoder” leder till återfödande som ”riktiga wixárica”. 
Gruvbrytning förstör möjligheten till denna kulturskapande upplevelse både genom fysisk verksamhet och den förändring av platsens speciella känsla detta innebär. Mer förödande än om kyrkan hos en djupt troende kristen församling skulle jämnas med marken och ersättas av gruvhål med tillhörande byggnationer. En kyrka kan uppföras på annan plats – men wixáricas Cerro Quemado är unikt och oersättligt.  Som kultplats är Virakota en parallell till  klagomuren i Jerusalem och lika väsentlig, men med mindre makt till försvar.
Projektet medför också förödande negativa konsekvenser för områdets permanent boende som omfattar sexton befolkningscentra, vars invånare tillsammans med wixárica nu försöker stoppa det. Om brytning startas blir det en modernare variant av 1700-talets spanska exploatering av platsens silverfyndigheter, som gjorde Real de Catorce till en av Spaniens rikaste kolonistäder. Men ursprungsbefolkningar har numera andra möjligheter att hävda sin rätt och det ska bli intressant att följa ännu en uppgörelse mellan rätt till ett områdes kulturella betydelse och kortsiktig ekonomisk verksamhet. Vad som talar för ursprungsbefolkningens sak är wixáricas centrala betydelse i Mexikos historiska utveckling, och kopplat till detta turistnäringen som är beroende av attraktionskraften hos landets mångfacetterande indiankulturer.
För mer om wixárica se http://www.johnhedberg-exit.se.
Mer om det planerade gruvprojektet i Virakota finns här.

Sveket i Cancun mot Moder Jord

FN:s klimatkonferens i Cancun i Mexiko avslutades förra helgen med att 193 av de 194 deltagande länderna ställde sig bakom en icke-bindande överenskommelse om marknadsbaserade lösningar för att skydda skog plus vaga åtaganden om hjälp till klimatåtgärder i utvecklingsländer och mer eller mindre substanslösa löften om att minska utsläppen av växthusgaser. Ett enda land stod ut: Bolivia, som vägrade skriva under. Sveriges miljöminister Andreas Carlgren beskyllde Bolivia för att vilja ta hela klimatkonferensen som gisslan för att få igenom särintressen. Skäms Carlgren! Det var bara Bolivia som stod upp för Moder Jords rättigheter. Övriga 193 länder, inklusive Sverige, har tagit Moder Jord som gisslan för att inte behöva gå till roten med klimatkrisen.
Många gräsrotsorganisationer och representanter för urfolk har fördömt Cancunöverenskommelsen för att den innebär en fortsatt behandling av Moder Jord som en vara att köpa och sälja och för att den inte kommer att leda till några verkliga framsteg i kampen mot klimatförändringarna.
Indigenous Environmental Network la fram sin kritik mot Cancun i ett uttalande den 11 december. Där sägs att man reagerar mot överenskommelsen med indignation och avsky och att den saknar substans. Här är i korthet något av kritiken:
Vi har inte råd med dessa orättvisa och falska ”lösningar” eftersom klimatförändringarna redan dödar våra folk, kulturer och ekosystem. Vi behöver reella åtaganden om att minska utsläppen vid källan och behålla de fossila bränslena i marken.
Vi kräver respekt för Moder Jord och en fundamental omdefinition av industrisamhällets relationer med planeten.
De föreslagna ”lösningarna” gynnar USA, industriländerna, big business, industrin och finansiella spekulanter.
Marknaden kommer inte att skydda våra rättigheter. Marknadsbaserade förhållningssätt har misslyckats med att stoppa klimatförändringarna eftersom de är utformade för att göra jorden och atmosfären till varor.
Åtgärderna för att skydda skogar, det så kallade REDD-programmet, tillåter förorenarna att fortsätta förgifta land, vatten, luft och våra kroppar utan att göra något åt klimatkrisen.
Klimatlösningar måste baseras på 1) urfolkens rättigheter, 2) Moder Jords rättigheter och 3) en rättvis omställning bort från fossila bränslen.
Bolivias chefsförhandlare i Cancun, FN-ambassadören Pablo Solon utvecklar de bolivianska ståndpunkterna i en intervju i Toward Freedom. Där understryker han att det behövs ett helt annat synsätt för att bemöta klimatförändringarna:
- Ett synsätt som inte ser Moder Jord som en vara, som ett objekt, som ett ting, utan i stället erkänner att naturen är vårt hem och att vi måste ha en respektfull relation till vårt hem och att vi inte kan sälja den eller köpa den utan att vi i stället måste erkänna dess rättigheter och integritet. Det är därför vi verkar för ett erkännande av Moder Jords rättigheter i dessa förhandlingar. Vi har inget behov av att gynna ett nytt varufierande av naturen, i stället behöver vi utveckla en process för att erkänna naturens rättigheter.
Nästa år hålls FN:s klimatförhandlingar i Durban i Sydafrika. Kampen fortsätter. Det verkligt intressanta tror jag kommer att ske utanför FN-processen, på gräsrotsnivå. Bolivia och Evo Morales kommer att spela en mycket viktig roll.

Obama ställer sig bakom urfolksdeklarationen

När USA:s president Barack Obama öppnade sitt årliga möte med representanter för de federalt erkända indiannationerna, White House Tribal Nations Conference, förklarade han att USA nu stödjer FN:s deklaration om urfolkens rättigheter. USA har dragit benen efter sig och i det längsta vägrat att ställa sig bakom deklarationen från 2007, men sedan Australien, Nya Zeeland och Kanada godkänt deklarationen blev det ohållbart för USA att stå kvar som ensam motståndare.
FN-deklarationen tillerkänner världens urfolk grundläggande mänskliga rättigheter och rätt till självbestämmande, språk, jämlikhet och land.
I sitt öppningstal i Washington lovade president Obama att komma med ett mer utförligt uttalande och tillade:
- Det som betyder betydligt mer än ord – vad som betyder mer än varje resolution eller deklaration – är handlingarna som krävs för att matcha dessa ord.
FN:s deklaration om urfolkens rättigheter är inte juridiskt bindande och därför kanske inte kongressen behöver godkänna den. Där misstänker jag annars att motståndet kan vara rätt intensivt mot att erkänna ursprungsamerikanernas rättigheter.
Att deklarationen inte är juridiskt bindande är också ett av skälen till att den svenska regeringen har ställt sig bakom den. Däremot har man ju inte, som är allom bekant, ratificerat ILO-konvention 169 om urfolkens rätt till mark och vatten eftersom den är juridiskt bindande och kan få konsekvenser för den fortsatta exploateringen i Sápmi.
Hur som helst är president Obamas uttalande ett första steg (om än litet) mot ett Washingtonerkännande av ursprungsamerikanernas kollektiva rättigheter vad gäller land, kultur och andlighet.

Korpilombolo 2 – Framtid efter Peak Oil

”Korpilombolo är ett finskt uttryck för en tvådelad sjö i ödemarken som genomflyts av en bäck”. Så inleds historien om Korpilombolo på nattfestivalens hemsida. Enligt vissa källor fanns de första invånarna här redan 1680 men det var inte förrän 1856 som byn blev en egen församling. Något senare blev det en egen kommun och störst var den på 1950-talet, med över 4000 invånare. Skogen var (och är) dominerande näringsgren. Inte för inte heter byns hotell, numera vandrarhem, Tre sågar. Idag ingår Korpilombolo i Pajala kommun och har cirka 550 invånare.
Befolkningsminskningen har alltså varit stor och snabb, precis som i så många andra så kallade glesbygdskommuner. En sådan nedåtgående spiral brukar bli självförgörande med tilltagande pessimism och passivitet och gradvis försämrat utbud av affärer, utbildning och vård. Centrala myndigheter och organ brukar då inte vara mycket att förlita sig på trots allt fagert ljug från politikerhåll om att hela Sverige ska leva. I Korpilombolo har invånarna försökt ta eget ansvar för utvecklingen – kulturföreningen driver sedan 2004 den unika nattfestivalen för ”filosofi, litteratur och konst”, en ekonomisk förening bildades för att ta över och driva det nedlagda hotellet och många bybor har blivit småföretagare som driver bageri, verkstäder och entreprenadföretag knutna till skogsbruket.
Hoppet tycks ha återvänt till Korpilombolo. Byns invånarantal har stabiliserats, familjer i reproduktiv ålder flyttar tillbaka – något som garanterar ett bra underlag för förskola och skola. Livsmedelsbutiken finns kvar, liksom bensinmacken och färgaffären och lagom till nattfestivalen i år öppnades en ny restaurang. Hoppet står också till den nya järnmalmsgruva som ska öppnas i Kaunisvaara strax utanför Pajala.
Har byborna fog för sin entusiasm? Jag tror det och en anledning till det stavas Peak Oil. Visserligen är Korpis-borna precis som vi som bor på andra håll i landet beroende av olja för det mesta i tillvaron, men Korpilombolo har stora fördelar inför de kommande stora omställningarna. Byn ligger mitt i en förnybar resurs av betydande slag: skogen. Av skogens råvaror kan man framställa etanol och biodiesel, bygga hus och göra flis att värma husen med. Rätt skött kommer skogen att ge väldiga resurser i form av bär, medicinalväxter och djur att jaga. Bäckar, åar och älvar ger rent vatten att dricka och fånga fisk i. Och – inte minst viktigt – här finns människor som är beredda att ta eget ansvar för framtiden, här finns många barn som växer upp i överblickbara sociala sammanhang och så finns många utflyttade som säkert kan tänka sig att flytta tillbaka och hugga i för vettiga projekt. Här finns också viktiga traditioner att falla tillbaka på, traditioner som inte försvunnit in i det förflutnas dimmor, t ex hantverksfärdigheter, folklig läkekonst och magi.
Det finns ett ganska starkt laestadianskt inslag i Korpilombolo – en av förklaringarna till det stora elevunderlaget - men laestadianerna är inte dominerande och en mycket intressant fråga är hur den laestadianska småföretagarandan kommer att utvecklas under trycket från Peak Oil. Kanske kan den bli en impulsgivare också till det som är icke-laestadianskt och samtidigt luckra upp sin andliga slutenhet?
Byar av liknande slag som Korpilombolo ska inte behöva frukta Peak Oil utan se den som en möjlighet till stor transformation och ett långt liv i balans med Moder Jord.
Läs mer om Korpilombolo här.

Korpilombolo 1 – Magisk nattfestival

Egentligen är det helt fantastiskt att ett litet samhälle som Korpilombolo med kanske 500 invånare kan arrangera en två veckor lång nattfestival på temat filosofi, litteratur och konst. Varje år sedan sex år tillbaka. Och med idel högintressanta programpunkter och medverkande!
När det är som mörkast, när vi kryper alldeles nära årets längsta natt passar kulturföreningen i Korpilombolo på att bjuda in en massa andra människor för att delta i en sorts gemensam kontemplation och ett samtal om viktiga förhållanden och berättelser. Det är under årets mörkaste period som det lämpar sig allra bäst att lyssna till de verkligt djupgående berättelserna om alltings ursprung och beskaffenhet. Hos navajo berättar man de starkaste berättelserna från Drömtiden just nu – när åskfåglarna och ormarna sover. Hopi kontemplerar sin hemliga kunskap under vinterhalvåret när de regnbringande kachinorna vilar sig i San Francisco Peaks. Och visst var det på vintern som våra förlevande satt runt elden eller vid spisen och samtalade om alltets ursprung, hur allt uppstått ur inget, ur det väldiga Ginnungagap, hur allt hängde samman i Urds kosmiska väv och vilka öden som kunde vänta människornas barn.
Det är alltså en mycket god gammal tradition som nattfestivalen i Korpilombolo anknyter till samtidigt som man länkar sig samman med andra folk världen över som gör på liknande sätt. I årets festival deltog strupsångare från Mongoliet och jojkare från Sápmi, här hölls föredrag om maya-kulturen, om runmagi och urfilosofi, om vismannen Vifast Björklund, om fransk litteratur och rysk musik och mycket mycket mer.
Själv hade jag den stora förmånen att få hålla mitt föredrag i Uusitalogården, Korpilombolos hembygdsgård, som ses på bilden ovan. Den siste som bodde på gården och brukade den var Sven Uusitalo, känd också som blodstämmare. En mycket stark upplevelse att få tala om shamanism och urfilosofi i denne blodstämmares vardagsrum. Som alltid när jag håller föredrag i sådana här nordliga trakter så består publiken av både lokalt bofasta och rätt så långt tillresta personer. Och många av dem kan berätta om en pappa eller mamma, en morfar eller farfar som kan eller kunde stämma blod eller utföra annan magisk bot. Så kallat övernaturliga upplevelser, vad jag föredrar att kalla möten med oändlighetens aktiva sida, tycks vara mycket vanliga – precis som jag kunde notera redan 1986 efter mina första shamanska undersökningsresor i Sápmi.
Men kulturföreningen i Korpilombolo är mer verksam i den ordinära än i den icke-ordinära verkligheten. Nattfestivalen är ett av många initiativ för att vända en negativ trend med avfolkning och uttunnad samhällsservice, ett sätt att generera besökare och inflöde av pengar och andra resurser, men också ett sätt att samla byns invånare i en gemensam kreativ handling för en fortsatt framtid för Korpilombolo – en by som i någon form funnits här åtminstone sedan 1680. Samtidigt öppnar nattfestivalen upp byn för spännande impulser och kunskap utifrån. Under nattfestivalens två veckor befinner sig Korpilombolo faktiskt i världens centrum.
Läs mer om nattfestivalen här.
Nästa bloggtext kommer att handla om varför en by som Korpilombolo har framtiden för sig – framtiden efter Peak Oil.

Om profeter och profetior (6)

Grandfather Martin Gashweseoma visar här en av de mest intressanta hällbilderna i hopiland, en som brukar kallas Prophesy Rock, alltså profetiaklippan. Här finns en beskrivning av skillnaden mellan den rätta, traditionella vägen/sättet att leva och den vite mannens väg och en förutsägelse om vad som komma skall, i synnerhet för den vite mannens väg. I starkt stiliserad form kan denna bild återges som nedan.

En möjlig tolkning följer här: svastikan i solen och korset längst till höger är symboler för Det stora kretsloppet, de fyra kardinalriktningarna och tillvarons inneboende ursprungliga harmoni och balans. Den stora figuren till vänster är den fjärde världens väktare Masauwu, som ibland också kallas Den store anden. Han markerar med ena armen när hopi inträdde i den här världen (genom sipapu i Grand Canyon). Bågen till vänster om Masauwu är ett sent tillskott till den ursprungliga bilden som visar att hopi i begynnelsen fick uppmaningen att lägga ner sina vapen och inte använda våld under sin fortsatta vandring i världen.
Den lilla cirkeln snett nedanför en av Masauwus armar visar att han gett hopi ansvaret att beskydda den amerikanska kontinenten. Den lodräta linje som börjar vid Masauwu är livets väg, den traditionella vägen som hopi får i uppdrag att vandra och bevara. Den delar sig snart i två, där den nedre är den traditionella vägen, medan den övre är den väg som leder allt längre bort från harmoni och balans med Moder Jord till kaos och förvirring. Korset och den lodräta linjen över det markerar den vite mannens och kristendomens inträde på kontinenten. Människorna på den övre linjen är hopier som valt den vite mannens väg som efterhand övergår i en zickzacklinje som mynnar ut i intet. Det visar hur den vite mannens civilisation upplöses i förödelse och undergång. Den övre vägen är på så vis en återvändsgränd.
Cirklarna på den nedre linjen omtalas som de två stora skakningarna, som har tolkats som första och andra världskriget. Den lodräta linjen längre till höger visar på sista möjligheten att återvända till rätt sätt att leva och strax därefter kommer en cirkel som omnämns som den tredje stora skakningen. En del hopier anser att den förutser ett tredje världskrig, andra att den symboliserar den stora reningen. Efter den fortsätter den traditionella vägen, majs kommer att växa i överflöd igen, dvs harmoni och balans kommer att vara återställda och regnen kommer som de ska. Allt ont har utrotats och figuren visar hur Masauwu återkommer. Han kallas den förste och den siste. Nu kan den traditionella livsvägen fortsätta för alltid.
Vi ska inte försöka bli majsodlare i någon större omfattning i vår del av världen, men visst kan även vi dra en del lärdom ur denna komplexa berättelse. Industricivilisationens väg är ohållbar, ja den är en återvändsgränd. Vi bör förbereda oss för stora och omskakande omvälvningar, men det finns kreativa möjligheter i denna transformation. Ur den kan vi skapa en livsväg i harmoni och balans med Moder Jord.
Vilka slutsatser drar jag då av alla dessa funderingar i artikelserien om profeter och profetior?
1. Genuina eller traditionella profetior är förankrade i ett landskap och i ett folks sätt att leva och tänka och rymmer stor filosofisk kunskap om vem man är, var man kommer ifrån och hur man bör leva i harmoni och balans med Moder Jord.
2. Genuina profetior är väsensskilda från de välmenande ordmassor som moderna profeter och medier delger omvärlden. Trots uttalanden om motsatsen ställer sig sådana personer i egenskap av sin utvaldhet ovanför och över sina anhängare. Ingen kan heller veta varifrån budskapen kommer eller varför. Det är grogrunden för maktmissbruk, hierarkier, sekt- och religionsbygge.
3. Tanken om utvalda profeter och medier som tar emot budskap från andra dimensioner strider mot grundhållningen i traditionell livssyn och shamanism, som tvärtemot bygger på att kunskapen finns tillgänglig överallt för den som gör sig mottaglig. Var och en kan få samma kunskaper och insikter som så kallade profeter och medier.
4. Vi behöver inte vare sig profeter, medier eller profetior eftersom vi alla är Moder Jords barn och hon frikostigt delar med sig av kunskap och kraft till alla som vill ta emot den. Den kunskap vi behöver för att vandra i skönhet kan bara var och en finna fram till på egen hand, själv, och utveckla till en kreativ insats i världen, ja till ett kreativt samhällsbygge, tillsammans med andra fria och självständigt tänkande människor.

Om profeter och profetior (5)

När hopiprofetiorna talar om den stora reningen förefaller den vara en oundviklig och stor omskakning som världen måste genomgå för att kunna transformeras till den femte världen. Samtidigt sägs reningen vara en följd av att så många människor har avvikit från den rätta vägen av harmoni och balans med Moder Jord och det osynliga och i den bemärkelsen är den ju inte oundviklig.
På sätt och vis kan man säga att hopiprofetiorna har förutsett industricivilisationens negativa inverkan på land, hav och vädersystem och dess kommande implosion. Att Moder Jord manifesterar sitt motstånd mot utvecklingen i form av jordbävningar, vulkanutbrott, torka och översvämningar förvånar ingen traditionell hopi. Det som sker det sker för att det har en mening.
Profetiorna säger däremot inte så mycket konkret om hur den stora reningen kommer att gå till eller vilken sorts värld som kommer att födas fram ur denna process. Och det gör ju inte heller Valans spådom. Det kan mycket väl tänkas att det finns hopipräster som förvaltar hemliga delar av profetiorna som också rymmer sådana aspekter och kanske mer konkreta råd om hur just hopi ska förbereda sig inför transformationen. Varför skulle de dela med sig av den kunskapen till den värld som är icke-hopi och som i sig är orsak till civilisationens urspårning?
Ett tecken som hopi väntar på är den vite broderns återkomst. I den fjärde världens begynnelse, när de olika stammarna och klanerna fick i uppgift att vandra över kontinenterna i sökandet efter sina avsedda boplatser, fanns en grupp vita människor som drog österut och som i tidens fullbordan skulle återvända. Den vite brodern, pahana, förebådar den stora reningen och har en viktig funktion att fylla i den processen. Hopi har därför nyfiket hälsat de vita människor som närmat sig deras mesor från öster och söder, men hittills har varken spanjorer eller amerikaner uppfyllt kriterierna. Tvärtom har de vita försökt förslava hopi med våld, med missionering och tvångsomvändelse, med undervisning och kulturellt folkmord och med dollarmutor till dem som övergivit den traditionella vägen. Effekten har blivit splittring och osämja bland hopi – något som faktiskt också har förutsetts i profetiorna och något som i sig driver på processen mot den stora reningen, då allt ont ska förgöras.
När vi så är inne på den försvunne vite brodern kommer vi osökt in på stentavlorna. Det är små tavlor i mörk sten med bilder och symboler inristade. På bilden nedan håller Grandfather Martin Gashweseoma en kopia av en av eldklanens stentavlor i handen.
Vi vet inte när och hur dessa tavlor kom till hopi men enligt vissa uppgifter är de en gåva från den fjärde världens väktare Masauwu som hopi fick vid inträdet genom sipapu i den här världen (sipapu för hopis del ligger i Grand Canyon). På bilden nedan visas en avbildning av fram- och baksidorna på de fyra stentavlor som finns hos björnklanen respektive eldklanen.
Den ena av eldklanens stenar saknar ett hörn och enligt profetian ska den vite brodern ha med sig detta hörn när han återkommer. Vare sig spanjorer eller amerikaner har bringat med sig det saknade hörnet. Tavlorna rymmer inte några fullständiga berättelser eller profetior eftersom sådana alltid är muntliga. Här finns bara enstaka symboler som är knutna till respektive klan med en del anvisningar om rätt sätt att leva. Kanske kan man se stentavlorna som en sorts minnesstolpar som hopis andliga ledare fått som ett sätt att underlätta ihågkommandet av vem man är och var man kommer ifrån.
En del hopiprofetior (och jag vill betona att det finns flera sådana, knutna till olika klaner och andliga sällskap) talar om att andra folk också fick liknande stentavlor vid inträdet i den fjärde världen. Också för dem är stentavlorna en direkt länk till den ursprungliga tron (the original teachings) och en port till Drömtiden. Tavlorna säger också något om just detta folks ansvar i världen; de röda ska beskydda jorden (och rätt sätt att leva), de gula ska beskydda vinden (och den andliga upplysningen), de svarta ska beskydda vattnet och de vita ska beskydda elden. Dessa tavlor ska förutom på hopimesorna finnas i Tibet, Kenya och Schweiz och i tidernas fullbordan, i samband med den stora reningen ska de åter föras samman och mänskligheten förena sig i en gemensam strävan att vandra den rätta vägen.
Ja, kära läsare, så kan traditionella profetior lyda och ni märker skillnaden mellan dessa genuina profetiors språk och perspektiv och moderna profeters allmänt välmenande ordmassor. Med detta vill jag inte säga att vi ska börja tro på hopis profetior. De tillhör hopi och har specifik kunskap om rätt sätt att leva på jorden i hopiland. Jag menar inte heller att vi ska leta efter undangömda stentavlor i Schweiz eller här uppe i norr. Däremot kan vi kontemplera den livssyn och den visdom som kommer till uttryck i våra egna hällbilder, t ex Nämforsen, Glösa, Alta, Tanum och många fler platser. De har faktiskt mer eller mindre direkta beröringspunkter med hopis stentavlor. Kunskapen och budskapen finns i berget. De som knackade in eller målade bilderna tog helt enkelt fram det som redan fanns i berget. Det är kunskap som är fri för var och en att ta del av, direkt och inte silad genom någon profets tankefilter.
I nästa avsnitt ska jag som slutkläm analysera en speciell hällbild från hopiland eftersom den rymmer en del mycket intressanta perspektiv på världen och förhoppningsvis komma fram till ett kreativt förhållningssätt till profeter och profetior.

Om profeter och profetior (4)

Om vi godtar definitionen av begreppet hopi som ramarna för den kultur och andlighet som utövas av invånarna i de tolv hopibyarna i Arizona, så måste vi inse att det är mycket som vi som är icke-hopi aldrig kommer att få veta. Det gäller t ex vad de andliga hemliga sällskapen ägnar sig åt i sina underjordiska ceremonirum, kivorna, och det gäller berättelserna om världens och hopis historia, deras hemliga kunskap om världens väsen och det osynliga och det gäller innehållet i profetiorna. De har bara delvis delats med den värld som är icke-hopi. Kanske kommer vi att få höra mer om profetiorna när Reningens tid närmar sig eller är inne, men det är inte säkert.
För att förstå den andliga visdomen och kraften i profetiorna måste vi ändå ha en viss kunskap om hopis historia och tankar. Den kan vi pussla samman utifrån de fragment de har släppt iväg till oss som tillhör världen bortom de tre mesorna. Av dessa fragment vet vi att hopi ser historien som cyklisk. Allt som hänt har hänt för att det har haft en mening. Allt som händer har en mening i ett större sammanhang.
Alla cirka 30 hopiklanerna har olika berättelser om de vandringar som förde dem till deras nuvarande mesor. Först kom björnklanen för nästan 1000 år sedan. Men klanerna har inte bara olika historier, de har också olika uppgifter och funktioner. Björnklanen t ex betraktas som den andliga ledarklanen. Att veta vilken klan man tillhör är att veta något om ens plats i världen, om varifrån man kommer och vilken roll man har i världen. All denna kunskap är muntlig och överförs mellan generationerna genom berättande, framför allt i kivorna och genom de årstidsbaserade ceremonierna. Det innebär att historien, berättelsen, förändras över tid och om delar av berättelsen faller i glömska eller om ceremonier slutar att utföras så är de borta.
I begynnelsen fanns bara tom, oändlig rymd. Ur den skapade Tawa den första världen som hyste insektsliknande varelser. Under ledning av Mormor Spindel begav sig varelserna ut på en lång vandring som småningom förde dem in i nya världar. Gradvis ändrade de form, fick päls och svansar och blev vargar och björnar och andra djur och så småningom utvecklades vissa till människor som odlade majs, vävde, tillverkade lerkrukor, byggde byar och lärde sig göra eld. Nu befann de sig i den tredje världen. Svart magi, spel och dobbel fick människorna att missköta sina åkrar, regnen uteblev och stor nöd bröt ut. Efter många strapatser lyckades de människor som hade goda hjärtan att ta sig in i den fjärde världen via ett bambuträd. De andra gick under. Den nya världen formades av Mormor Spindel och hennes barnbarn, tvillingarna Pokanghoya och Polongahoya, och den fick sol och måne, berg och floder, träd och gräs.
Människorna blev uppdelade på stammar som fick välja vilken majsplanta de ville odla och leva samman med. Hopi valde sist och fick den blå majsen som kan vara svårodlad och ger ganska mager skörd. Därmed valde hopi ett liv som är hårt och fullt av svårigheter men som samtidigt kan vara både högkvalitativt och långt. Hopi valde frivillig enkelhet i ett torrt och kargt område, men vet att de kommer att överleva alla svårigheter som de ställs inför. A och O för att klara detta hårda och enkla liv är vördnad för de heliga varelserna; för Tawa, Skaparen/solen, för Masauwu, den fjärde världens väktare och samtidigt eldens och dödens härskare, för Muyingwa, frukbarhetskraften, och för Balolohong, vattenormen som bringar regn.
För att få reda på var de skulle bosätta sig måste de olika hopi-klanerna vandra över hela den amerikanska kontinenten i både öst-västlig och nord-sydlig riktning. De skulle lämna spår efter sig i form av husruiner och bilder och symboler på klippor och bergväggar medan de väntade på ett tecken på himlen som skulle vägleda dem till deras plats i världen. Detta tecken kom i form av en supernova år 1054 som visade dem till de tre mesorna i nuvarande Arizona. Detta kallas klanernas återsamling och den pågick under flera hundra år. Den första klan som kom till mesorna var björnklanen som byggde byn Shungopavi, där de fortfarande bor. Alla klaner förde med sig någon speciell kunskap eller ceremoni som skulle vara till nytta för alla.
I hopiklanernas egna berättelser finns kunskap om de många platser dit de vandrat och där de bott och lämnat sina spår. Än idag genomför de pilgrimsvandringar till sådana platser för att hålla dem och deras kunskap vid liv och för att själva komma ihåg sin egen historia. Utan denna hågkomst tappar de orienteringen i världen och i tiden. Genom dessa pilgrimsvandringar återskapar hopiklanerna ständigt Drömtidens upplevelser, ja pilgrimsvandringarna är tillsammans med ceremonierna i kivorna och danserna på bytorgen deras sätt att delta i världens drömmande, i det eviga framfödandet av världen. Och de tänker fortsätta med detta på sina mesor i väntan på den vite brodern, Pahana, som ska fullborda stentavlornas berättelser och bidra till den stora reningen. Mer om det i nästa avsnitt i denna serie om profeter och profetior.

Om profeter och profetior (3)

Traditionella profetior är en del av ett folks berättelse om hur det har kommit in i den här världen, vandrat omkring, hittat sin plats att leva på och om vilka stora omskakningar som framtiden kan bära i sitt sköte. En sådan berättelse rymmer också etiska och moraliska regler för rätt sätt att leva och varningar för vad som kan hända om man frångår rätt sätt att leva. Profetian är en sorts kompass för hur man bör handla och sådana profetior är inte bara knutna till en viss grupp utan också till ett visst landskap. Profetian har sitt ursprung och sin innebörd i landskapet. Den är platsbaserad, men samtidigt dynamisk och föränderlig över tid eftersom världen befinner sig i en dynamisk process och profetian är en del av världen.
Det finns profetior hos de flesta folk och i allmänhet överförs de via muntlig berättartradition, något som bäddar för att de ständigt utvecklas och förändras. Ibland skrivs de ner och då händer flera saker: dels fryses profetians innehåll och form och dels abstraheras profetian och förlorar sitt direkta samband med landskapet, den töms på sin verbala kraft och förvandlas till litteratur. Så har t ex skett med Völuspá, Valans spådom i Eddan, som trots detta fortfarande rymmer stor poetisk kraft i sin skildring av världen från dess födelse till dess undergång och pånyttfödelse. Men ingen kan på allvar hävda att Valans spådom i detalj beskriver vare sig hur världen skapades eller hur och när den ska gå under. Det gör inte heller Mayakalendrar eller profetior från olika urkulturer i Amerika.
Låt mig ta hopi som ett lämpligt exempel eftersom deras profetior har tillmätts så stor betydelse inte bara av hopi själva utan även av andra ursprungsamerikaner och många människor i industricivilisationen. Innan man dyker in i hopis komplexa historia, kultur och andlighet kan det vara på sin plats med en reservation. Det finns en hel del skrivet om hopi – det allra mesta av vita antropologer, religionsvetare och språkforskare. På svenska finns Livets väg från 1977, redigerad av Gunilla Hultgren och huvudsakligen baserad på material från Frank Waters Book of the Hopi (1969) som av många betraktats som Boken om hopi. Många hopier gillar den däremot inte. I Susanne och Jake Pages stora fotobok Hopi (1982) ges en mer komplex bild av hopi och där säger en man rakt ut att det mesta som vita skrivit om hopi är fel.
Begreppet hopi är väldigt komplext och omfattar egentligen bara de gemensamma kulturella och andliga ramarna för tolv byar i nuvarande Arizona med sinsemellan stora skillnader. De flesta hopibyarna ligger på tre utskjutande bergsplatåer från det stora massivet Black Mesa – First Mesa, Second Mesa och Third Mesa. Mångfald är det naturliga tillståndet för allt liv och för hopi är det inget problem att de har olika åsikter om det mesta. Men mångfalden gör att man nästan aldrig kan säga att så här anser hopierna eller så här gör hopierna. Man kan inte ens säga att hopiledarna tycker si eller så, för såväl andligheten som politiken kännetecknas av mångfald och splittring. Det sociala och religiösa livet präglas av indelningen i klaner, där olika klaner har olika historier och olika historiskt bestämda uppgifter. Utöver klanerna finns dessutom de hemlighetsfulla andliga sällskapen som har sina specifika uppgifter bl a i samband med årscykelns olika ceremonier. Att som Kiesha Crowther/Little Grandmother hävda att hon stöds av ”hopiledarna” är därför ett uttalande som är både okunnigt, fräckt och utmanande. Skillnaderna mellan moderna profeter som Crowther och traditionella visdomsbärare blir uppenbar om man lyssnar till hur en traditionell profetia kan te sig. Här handlar det inte om egoboost och allmänt välmenande tal om kärlek utan om kommande konvulsioner, undergångar och reningar av ofattbart slag.
En av de traditionella hopiledare som under de senaste decennierna har gjort en del offentliga framträdanden (och det gör traditionella hopiledare inte gärna) är Grandfather Martin Gashweseoma som tillhör eldklanen och där har rollen som väktare av de heliga stentavlorna, som enligt hopi själva stammar från Drömtiden. Jag återkommer till dessa stentavlor men ska först återge något av vad Gashweseoma sa på The Star Knowledge Conference i Sedona 1998 ”eftersom det nu är dags för den här informationen att komma ut”:
- Vi är på väg in i en framtid med mer intensiv förstörelse än den vi ser idag. Det som kommer är större än ni tror. Ni behöver förbereda er för det som kommer.
- Människorna kommer längre och längre bort från den rätta vägen och när de är helt förvirrade, då kommer Reningen. Hopis härkomst går tillbaka till azteker och maya, som har liknande läror.
- För att förbereda er för de förändringar som kommer så måste ni ha tro och leva på det heliga sättet. Det är inte många, inte ens bland indianer, som håller fast vid den traditionella tron. Det har sagts att när förändringarna börjar så kommer människor tillbaka till de gamla sätten. De som inte följer de gamla sätten kommer att ställas inför svåra frågor. Det kommer att bli starkare vindar, bränder, jordbävningar, väderförändringar, naturkatastrofer och annat som ni inte kan se nu. Förändringarna kommer framför allt att beröra dem som bor i de stora städerna eftersom det är så mycket korruption i städerna… Pengar kommer att bli värdelösa, människor måste kunna leva av landet och skaffa sin mat på det sättet. Vi kommer att gå igenom en depression där det kommer att bli ont om mat… Det kommer att bli svält. Det kommer att bli en stor förintelse, en massa liv kommer att förloras… De onda människorna kommer att elimineras. Bara de godhjärtade människorna kommer att klara det.
Martin Gashweseoma sa också att det tredje världskriget kommer att bryta ut omkring år 2000 (!) men att det inte finns något bestämt datum för när Reningen kommer att inträffa. Det gäller att iaktta tecknen och förbereda oss själva. Efter Reningen kommer mänskligheten att bli enad igen med ett språk och en lag.
Ska vi tro på detta? Inte i bokstavlig bemärkelse förstås. Men vi bör lyssna till den visdom, det drömmande, som ligger under sådana uttalanden. Den visdomen kan vi hitta bl a i hopiklanernas berättelser om sina vandringar över kontinenten. Mer om det i nästa avsnitt.
Den som i väntan på det vill läsa mer om Martin Gashweseoma kan lämpligen göra det här.

Om profeter och profetior (2)

Profeter och medier brukar betona att de inte är förmer än någon annan, men samtidigt har de genom sin direktkontakt med ”andra sidan”, med de eteriska budskapssändarna, en överordnad position gentemot sina anhängare. De säger visserligen att anhängarna ska lyssna med sina egna hjärtan, men till vad? Jo, till profetens/mediets budskap – som ju är omöjligt att kontrollera varifrån det kommer eller hur det uppkommit.
Hela idén med profeter och medier och utvalda uttolkare av budskapen från det osynliga strider mot grundläggande tankar inom traditionell livssyn och shamanism. De är nämligen demokratiska andliga traditioner utan hierarkier, där var och en med beprövade metoder själv kan få del av budskapen från naturen och det osynliga. Denna kunskap finns tillgänglig för alla och det är shamanismens kärna. Man går sin egen väg, själv, och har direktkontakt med allt som finns i landskapet, såväl synligt som osynligt.
Med rätt metoder kan alla få del av Moder Jords kunskaper och därför är det viktigare att berätta om metoderna än om de budskap man eventuellt får. Men profeterna tycks mer fascinerade av att tala om just sina egna budskap än av att beskriva metoder som gör det möjligt för var man och var kvinna att på egen hand ta del av samma eller liknande kunskap. Kunskap som även i en shamansk livssyn kan komma från avlidna vismän och viskvinnor, fastän man i traditionell shamanism sällan eller aldrig talar om hemliga shamansällskap eller liknande.
Så varför lita till budskap som silats genom profeter? Är det inte bättre att använda sitt eget kritiska förnuft och själv söka vägledning från livets stora väv, Det stora kretsloppet, Moder Jord? Kunskapen och kraften finns att tillgå överallt för den som gör sig åtkomlig, framför allt på heliga platser som under lång tid har använts för traditionella ceremonier, alltså samtal och energiutbyte med Moder Jord och det osynliga.
Idén om utvalda profeter och medier är elitistisk, anti-demokratisk och hierarkisk. Traditionell andlighet kännetecknas av icke-polaritet och icke-hierarki, där det ena följer på det andra i en dynamisk process, en spiralrörelse utan början och slut. I traditionell andlighet finns därför inget behov av utvalda som tar emot budskap från andra världar och sedan portionerar ut dem till en andäktigt lyssnande skara anhängare. Det leder till passivitet och underdånig beundran som i sin tur är grogrunden för sekt- och religionsbyggen.
Om man ser problematiken från det osynligas sida kan man ställa frågan så här: varför skulle det osynliga välja att framföra sitt budskap via en profet i stället för att göra kunskapen tillgänglig överallt för alla? Det osynliga är alltid starkare än det synliga och det osynliga är också smartare än det synliga. Därför väljer det osynliga att låta sin kunskap vara närvarande överallt i landskapet, och i mer koncentrerad form på heliga platser. Så har det osynliga verkat i tusentals år. Att moderna människor i gemen befinner sig långt från denna kunskap idag beror på att de är inkapslade i industricivilisationens urbana livsstil – inte på att det saknas eller finns för få profeter.
Profeter och medier har alltid sett sig själva som medskapare i en pågående medvetandetransformation. Nu är det dags igen med mycket snack om 2012 och mayakalendrar, som dock kan vara feltolkade med tiotals eller hundratals år. Little Grandmother har i en av sina mer spejsade monologer gjort en massa förutsägelser om det innevarande året 2010, förutsägelser som inte har slagit in. Och så är det med de flesta profetior som säger sig veta något mer konkret om framtiden. De har oftast fel. I den mån de stämmer med vad som verkligen hänt är det för att de har varit så vagt formulerade att de möjliggör väldigt selektiva facit. Världen är faktiskt beskaffad på så sätt att den inte utvecklas enligt en förutbestämd plan utan beroende på människors (och även andra varelsers) medvetna och omedvetna val och handlingar. Ska man verkligen behöva säga det till tänkande människor år 2010?
När det gäller profetior är det också en väldigt stor skillnad på personliga profetior, som framförs av folk som Little Grandmother och Nostradamus, och traditionella profetior som utvecklats som del av ett folks utveckling och vandringar. Då ingår profetian som en del av stammens berättelse om världens ursprung, födelse, utveckling och eventuella undergång och pånyttfödelse. Då är profetian en del av vad hopi t ex kallar den ursprungliga kunskapen (the original teachings) och då är den ett uttryck för stammens hågkomster (remembrance) och dess ömsesidiga samspel med allt annat i Det stora kretsloppet. I sådana profetior finns inga exakta förutsägelser utan mer allmän visdom om livets bittra realiteter och maningar till beredskap inför stora och oväntade förändringar. Livet är ingen trygg seglats i lugnt vatten.
Om detta och i synnerhet om hopis profetior handlar nästa text i denna bloggserie.

Om profeter och profetior (1)

Vem talar? På uppdrag av vem? Vem lyssnar? Och vad gör lyssnarna med det de hör? Det är några frågor jag har bearbetat bl a med anledning av det senaste årets uppståndelse kring Kiesha Crowther, alias Little Grandmother. Frågorna handlar om så mycket mer än Little Grandmother och innan jag kände mig mogen att skriva något över huvud taget var jag tvungen att göra en djupdykning i det som finns skrivet om hopi-indianernas historia, andliga traditioner och profetior. Hur detta hänger samman ska jag försöka förklara i sex bloggtexter där detta är den första.
Kiesha Crowther är bara en av de senaste i en lång rad av självutnämnda medier/profeter som framträtt genom den mänskliga historien. Gemensamt för dem är att de konstruerar en personlig berättelse som ofta går ut på att de har indianskt eller annat spännande påbrå (ofta svårt eller omöjligt att kontrollera) och att de fått sin profetiska/mediala förmåga genom olika ovanliga, så kallade övernaturliga, händelser – oftast spontant och oönskat. Det kan handla om att de hört röster som gett dem mer eller mindre detaljerade anvisningar eller att de märkt att de kan kommunicera med djur och växter. Ibland har dessa händelser inträffat redan i barndomen. För andra kommer kallelsen helt opåkallat och överraskande i vuxen ålder, som för snickaren Sture Johansson som blev medium för den egyptiske mystikern Ambres.
Likheterna med spontana shamanska initiationer kan vara påfallande och en del av medierna kallar sig också shamaner, t ex Kiesha Crowther. Kunskapen sägs komma från avlidna vismän och viskvinnor och ibland från hemliga sällskap av visa personer, som ingen annan tidigare har hört talas om. De ger sina instruktioner från ”andra sidan”, ”övervärlden” eller andra platser i universum som ”Sirius”. Men det finns också stora skillnader mellan traditionell shamanism, som utövas på ett tillbakadraget sätt, i det fördolda och som del av ett sätt att leva, och den sorts andlighet som de här moderna medierna ger uttryck för. Det brukar motiveras med att vår tid med dess enorma problem kräver nya former och arbetssätt och det är ju ett argument som kan vara svårt att invända mot. Mediernas framträdande sägs vara en del av den stora medvetandeförändring som är nödvändig för att styra om världens riktning och undvika en förestående katastrof – också det synpunkter som har dykt upp många gånger tidigare i historien.
Varje medium är ett uttryck för idéer och strömningar i sin egen tid. Moderna medier som Ambres och Little Grandmother har för det mesta ett sympatiskt budskap som går ut på att vi alla har ett ansvar för Moder Jords öde, att det är vi som måste styra om riktningen och att vi alla har en gudomlig gnista av kärlek inom oss. Om de som lyssnar på dessa moderna medier verkligen tar budskapen på allvar och omsätter det i konkret och kreativ handling så är det naturligtvis bra och då behöver vi inte ha så mycket synpunkter på om de personer som framför budskapen verkligen är vad de utger sig för att vara eller om det verkligen är genuina budskap/profetior som de överbringar.
Innan vi alla ropar hallelujah så kan dock några eftertankens och varningens ord vara på sin plats. Man har ju rätt att tro precis vad man vill, men måste man tro på allt? Varför kasta sitt eget kritiska tänkande över bord? Är det inte så att väldigt många som fascineras av t ex Little Grandmother blir så uppslukade av sin egen entusiasm och andliga yra att de i själva verket blir mindre aktiva i världen än tidigare? I religiös hänryckning har välmenande människor många gånger förr gått vilse i rörelser som byggts upp kring karismatiska ledare. Nånsin hört talas om Korpela-rörelsen i laestadianska kretsar i Norrbotten som på 1930-talet gjorde sig av med världsliga ägodelar i väntan på den gudasända ark som skulle föra dem till himmelriket? Arken kom aldrig och Korpela sönderföll i sina beståndsdelar under stort mänskligt lidande, sexuella övergrepp och rättsprocesser. Nånsin hört talas om den självutnämnde medicinmannen Sun Bear som gjorde sig skyldig till sexuella övergrepp på kvinnliga lärjungar? Eller Harley Swiftdeer Reagans sekt Deer Tribe som utvecklats till en ”andlig” variant av pyramidspel. Swiftdeer själv säger sig vara medlem i Twisted Hairs Society – en astral sammanslutning som härstammar från Sirius. Hur kan man kontrollera det? Eller Carlos Castaneda som efter att ha skrivit sina epokgörande böcker om lärotiden med shamanen don Juan Matus byggde en egen liten sekt som gav honom fri tillgång till sex med kvinnliga disciplar?
Just nu är det mycket positiva känslor kring Little Grandmothers Tribe of Many Colors. Mottot är One Mother – One Tribe. Det kan låta OK så länge som medlemmarna inser att det är jorden och inte Kiesha Crowther som är Mother. Och det är OK så länge som detta inte blir en ny religion med allt förtryckande som följer av detta. Det verkar dock saknas inbyggda spärrar som kan förhindra det. Jag tar del av oroande rapporter från USA om anhängare till Little Grandmother som blir fanatiska fans och sätter på sig stora skygglappar mot omvärlden.
Den bisarra mormonkyrkan, The Church of Jesus Christ of Latter Day Saints, känns mycket avlägsen från Little Grandmother eller hur? Men när den grundades av Joseph Smith på 1830-talet så bestod den av en liten grupp hängivna människor som kände avsmak för de etablerade kristna kyrkorna och ville bygga något nytt för att förbättra världen. Smith fick en vision och kallelse av liknande slag som moderna profeter. Ängeln Moroni sökte upp honom å Guds vägnar och såg till att han fick en samling guldtavlor, vars text han skrev ner i Mormons Book. Guldtavlorna for sedan upp till Gud igen. I den turbulenta religiösa, sociala och etniska miljö som rådde i USA under första halvan av 1800-talet fick Smith viktiga känslosträngar att vibrera hos många människor. Trots att vare sig Internet eller Facebook fanns växte rörelsen snabbt och gav sig ut på sin långa vandring för att hitta sitt jordiska paradis. De stannade inte förrän vid Salt Lake och då var Joseph Smith redan död. Resten är historia som man brukar säga. Visserligen var mormonkyrkan från början inte en kyrka of many colors – den var väldigt vit – men fortfarande kallar mormonerna den högste ledaren i sin hierarkiska organisation för profet.
Kanske tycker någon att jag har kommit bort från ämnet men i nästa text ska jag förklara varför vi över huvud taget inte behöver profeter eller medier för att ta del av den kunskap de säger sig förmedla. I väntan på nästa text kan ni ju alltid gå in på New Age Frauds and Plastic shamans. Där beskrivs Kiesha Crowther som en fraud i ett snabbt svällande diskussionsforum – något som har pressat henne till att själv gå i svaromål på Tribe of Many Colors sajt.