Moder Jords rättigheter och ursprungligt livssätt

Indigenous Environmental Network bjuder in till en internationell konferens den 4-6 april på Haskell Indian Nations University i Lawrence Kansas, USA på temat ”Moder Jords rättigheter: att återskapa ursprungliga livssätt av ansvar och respekt”. Inbjudan innehåller en fint formulerad text om Moder Jords rättigheter som jag här återger in extenso.
I april 2010 inträffade en historisk händelse. Mer än 32 000 människor, inkluderande urfolk, sociala rörelser, småbönder och en del regeringsledare, samlades i Cochabamba, Bolivia, för Världskonferensen om klimatförändringar och Moder Jords rättigheter. Två av konferensens resultat var Folkets fördrag och Den universella deklarationen om Moder Jords rättigheter. Fördraget och deklarationen gav röst åt världens folk som upplever effekterna av klimatkaos och dess många åtföljande problem, inklusive åderlåtningen av färskvatten och andra naturresurser och problemen med livsmedelssäkerhet, fattigdom och miljökris tillsammans med den finansiella kollapsen i USA och globalt.
Under Cochabamba-konferensen föreslog Bolivias president Evo Morales officiellt att FN ska anta en deklaration som erkänner att naturen eller Moder Jord har vissa inneboende rättigheter som vi människor måste respektera och försvara. Om FN och nationella och lokala regeringar antar deklarationen om Moder Jords rättigheter skulle det utöka den kategori som innehar lagliga rättigheter och det skulle initiera en global omvandling.
Våra profetior och läror säger oss att livet på Moder Jord är i fara och står inför en tid med stora omvandlingar. Som urfolk accepterar vi det ansvar som vi ålagts av våra profetior att berätta för världen att vi måste leva i fred med varandra och med jorden för att säkerställa harmoni i skapelsen.
Våra ursprungliga livssätt är de första ”gröna ekonomierna”. Detta är mer än en abstrakt filosofi. Vår Moder Jord är livets källa. Vatten är hennes livsblod. Välbefinnande för den naturliga miljön leder till uthållighet för våra folks fysiska, mentala, känslomässiga och andliga liv. Moder Jords hälsa och urfolkens hälsa är intimt sammanflätade. När våra hemland har god hälsa är också våra folk friska. Detta oskiljaktiga förhållande måste respekteras för våra kommande generationers skull och för jordens välmåga.
Allianser formas på global nivå av urfolk och grupper och individer som har tagit ställning för att skapa ett rättssystem som ser och behandlar naturen och Moder Jord som ett självständigt väsen med grundläggande rättigheter. Detta för att hjälpa fram ett paradigm som är baserat på urtänkande och urfilosofi och garanterar lika rättigheter för naturen och hedrar ömsesidigheten i allt liv.
Detta är den största utmaningen som mänskligheten står inför i det 21:a århundradet. Hur ska vi om-orientera de dominerande industrisamhällena så att de åstadkommer mänskligt välbefinnande på ett sätt som bidrar till Moder Jords hälsa i stället för att underminera den? Med andra ord – hur ska vi leva i harmoni med naturen?
Vi bjuder in mänskligheten att komma samman för att förbättra vårt kollektiva mänskliga uppträdande så att vi kan utveckla en mer hållbar värld. Vi kan bevara, skydda och fullfölja våra heliga plikter att leva med respekt i denna underbara skapelse. Vi har makten och ansvaret för att åstadkomma en förändring.
Tom B.K. Goldtooth, Indigenous Environmental Network
Dr. Daniel Wildcat, Haskell Indian Nation University

Nu är det februari 2012

Visserligen har inte året hunnit så långt ännu – om vi nu ska använda denna mänskliga kategorisering av det som brukar kallas tid – men redan sker intressanta saker. Skatorna samlar kvistar och bygger bon. Koltrastar badar i smältvattnet på gården. Kråkorna iakttar stillsamt det hela från en upphöjd position. Talgoxarna och blåmesarna filar sina strofer. Det stora kretsloppet rullar på. Det kan man känna tillit till.
Men allt tal om detta år som den stora medvetandehöjningens år? Om vi ser oss omkring ser vi då de tecken på det stora skifte, den värdeförskjutning som så många talat om? Låt oss inte handla i enlighet med illusioner utan utifrån en karta som någorlunda stämmer överens med verkligheten, alltså den verkliga verkligheten. I denna verklighet ser jag många ruggiga tendenser som vi måste förhålla oss till på ett, ska vi säga, nyktert sätt. Jag ska här ta upp några av dem.
USA-imperiet må vara på nedgång – jag själv brukar säga ända sedan Vietnamkriget, Noam Chomsky säger ända sedan andra världskrigets slut – men denna makt som idag styrs av logiken hos ett jättelikt säkerhetsindustriellt komplex har fortfarande en förfärande destruktiv inverkan och potential. När nu t ex USA:s försvarsminister Panetta offentligt talar om Israels förestående militära angrepp mot Irans kärnanläggningar finns självfallet en avsikt. Nämligen att förbereda den amerikanska allmänheten, och världen i övrigt också, på ett kommande krig mot Iran – ett krig som skulle få förödande konsekvenser och oöverskådliga följdeffekter inte bara för Mellanöstern utan för hela världen och inte minst för industricivilisationens energiförsörjning. Att Irans atomprogram i sig utgör en ruggig tendens gör ju inte saken bättre på något sätt.
De senaste åren har president Obama utvidgat det som George W Bush kallade ”kriget mot terrorismen” – dels genom förstärkning och utstationering av mer eller mindre hemliga specialförband, dels genom en storsatsning på obemannade attackflygplan, så kallade drönare. USA förbehåller sig rätten att var som helst i världen angripa var och en som anses utgöra ett hot mot USA:s nationella säkerhet. Oroväckande, eller hur? Och inga starka motkrafter tycks vara i rörelse i USA. Även om occupy-rörelsen har satt fingret på ökande klassklyftor tycks den ha förlorat det mesta av sin gatuenergi. Majoriteten av amerikaner saknar probleminsikt och motrörelserna tycks på sin höjd kunna fördröja ett eller annat galet exploateringsprojekt. Men på det stora hela maler den stora amerikanska maskinen på med gasen i botten och tilltagande destruktion för att utvinna kol, olja och gas att bränna upp.
Det gör den också i Kina och Ryssland där man i och för sig kan ana ett växande motstånd mot makten, men det är knappast ett motstånd som på allvar utmanar det rådande ekonomiska systemets logik. Speciellt bekymmersamt är dessutom att Rysslands premiärminister och blivande president Putin nu profilerar sig som en ivrig upprustare, inte minst av den ryska kärnvapenarsenalen.
Däremot hackar den ekonomiska maskinen betänkligt i Europa där maktens rådande besparingsparadigm i länder som Grekland driver fram förhållanden som påminner om den industriella revolutionens England på 1800-talet. En optimist skulle kanske kunna säga att det ur dessa europeiska krisförhållanden skulle kunna växa fram ett medvetandeskifte av det slag som 2012-romantikerna talar om. Tyvärr verkar det skifte som pågår snarare bana väg för obehagliga högerextrema tendenser. 2012 tycks bli ett år av tilltagande polarisering i Europa – av ett mer destruktivt än konstruktivt slag.
Till allt detta ska vi lägga de redan kända predikamenten som ligger som en hotfull klangbotten med betydligt längre räckvidd i tid än det vi kallar 2012: peak oil och energikris, uttömning av råvaruresurser, erosion av matjord, utarmning av vattentillgångar, klimatförändringar, minskande biologisk mångfald, ohållbar skulddriven tillväxtekonomi. Det ger en ganska mörk karta över verkligheten 2012, men det är likafullt denna mörka karta vi måste orientera oss i när vi försöker hitta utvägar ur industrisamhällets återvändsgränder. Jag tror att vi som lever i civilisationens centrum, i vilddjurets buk, därvidlag har ett särskilt stort ansvar. Illusioner om att ett medvetandeskifte från kosmiska krafter ska lyfta oss ur detta gör mer skada än nytta. Vi måste själva hitta vägarna ut. Tillsammans. Och under maktens radar.

Att vandra i skönhet - Tiveden 27-29 april

"Att med urgamla metoder få del av landskapets kraft och kunskap för att kunna ställa om till ett hållbart liv på jorden." Så lyder temat för denna helgkurs som hålls i Tivedens magiska skogslandskap. Den filosofiska utgångspunkten är kritiken av den i västerlandet rådande uppfattningen om att vi står över och utanför naturen, vilket har lett till rovdrift och naturförödelse. Mot detta sätter vi synen på Jorden som en självorganiserande organism, ett levande väsen med medvetande, personlighet och egen vilja. Vi människor är en del av denna organism och därmed är vi också del av den förstörelse som vår moderna livsstil förorsakar. Men vi kan också bli en del av läkandet.
Kursinnehåll: traditionell filosofi, urfilosofi, och shamanska kunskapsmetoder för att ta del av Moder Jords inneboende kunskap och kraft och återfinna vår roll som ansvarsfulla medaktörer med allt annat liv på jorden. Vi kopplar samman traditionella metoder som utesittning, ceremonier, landskapsgång, själsresor och kontemplation med modern vetenskap och Gaia-teorin. Ett avsnitt tar upp matens andliga dimension ochdess roll i klimat- och omställningsarbetet. Avsikten är att kunna göra återkopplingar till dagens miljösituation och söka förståelse för hur dessa metoder kan bidra till att möta de allvarliga kriser allt levande på jorden står inför och omvandla vår ångest inför förstörelsen till kreativt handlande
Tyngdpunkten ligger på att deltagarna, tillsammans och individuellt, ska hitta kreativa sätt i sitt arbete med omställning till en hållbar livsstil, till att vandra i skönhet på Moder Jord.
Mer information om denna kurs samt praktiska uppgifter om kostnad, anmälan m m hittar du på norrshaman.

Kommunism 5.0 – strategi för en ny värld

”Kapitalismen har misslyckats. Kapitalackumulationen har nått en punkt där den inte kan fortsätta utan att förstöra den mänskliga civilisationen och mänsklighetens livsgrundval. Det är inte något som kommer i en avlägsen framtid. Det händer nu.”
Så skulle den ödesmättade upptakten till en bok om världens stora kriser kunna lyda, men i den norske marxisten Pål Steigans bok En gång skall jorden bliva vår (Leopard förlag 2011) är detta ett avsnitt ur slutkapitlet. Dessförinnan har Steigan systematiskt bearbetat det han kallar planetens sju stora kriser – klimat, energi, biologisk mångfald, kväve/fosfor, färskvatten, jord och mat, livet i världshaven – och kopplat samman dem med det rådande globala kapitalistiska systemet. Det är en systemkris vi befinner oss mitt uppe i och Steigan vill hitta en möjlig utväg. Därav bokens undertitel: Strategi för en ny värld.
Det är denna strategi som han utvecklar i bokens slutkapitel varifrån jag hämtat det inledande citatet. Utifrån sin marxistiska analys konstaterar Steigan att kapitalackumulationen ligger som en premiss för hela samhällsutvecklingen och att en ekonomi, som bygger på ständig tillväxt, är omöjlig i en ändlig värld. I sin jakt efter fortsatt kapitalackumulation dammsuger kapitalet världen på mineraler, olja, kol, mänsklig arbetskraft, jordbruksmark, vattenresurser och världshavens en gång myllrande liv. Resurserna omvandlas till konsumtionsvaror och avfall i en utarmningsprocess som hotar livsförutsättningarna för såväl människor som väldigt många andra arter. I detta läge handlar det enligt Steigan inte om att som miljörörelsen vända sig mot det ena eller andra symptomet – man måste rikta kritiken, och kampen, mot orsakerna, dvs det ekonomiska systemet. Vi måste helt enkelt frambringa en annan värld för att ta oss ur detta predikament.
Det kan ske genom en process som Steigan kallar Kommunism 5.0. Vad är då det? Helt enkelt en teori för att ”skapa ett bra samhälle utan den form av tillväxt som vi känner till idag, ett samhälle som samtidigt fördelar resurserna på ett rättvist och rimligt sätt” och ”bästa möjliga samhälle som inte grundar sig på tillväxt”. Varför kalla detta för kommunism? För Steigan är kommunism ett klasslöst, ekologiskt samhälle, som är ”både praktiskt genomförbar och strategiskt helt nödvändig just av ekologiska skäl”. Men termen är inte det viktiga: gemenskapssamhälle eller solidaritetssamhälle går också bra för honom. Det handlar om ”vanligt sunt förnuft satt i system”. Men 5.0 då? Jo, Steigan ser fyra tidigare distinkta versioner av kommunismen, som han vill avgränsa sig mot: Kommunism 1.0 var de medeltida bondekrigens religiösa kommunism baserad bl a på apostlarnas och de första kristnas gemenskapsliv; Kommunism 2.0 var den utopiska kommunismen som växte fram efter den franska revolutionen; Kommunism 3.0 var Marx, Engels, manifestet och arbetarklassens inträde i världshistorien som en aktiv kraft; Kommunism 4.0 var den ryska revolutionen och de så kallade realsocialistiska staterna, som i själva verket var statskapitalistiska samhällen. Kommunism 5.0 beskrivs av Steigan som ”ett kaotiskt buskage av initiativ, omskrivningar, nyskrivningar och experimenterande”. Ingen har patent på Kommunism 5.0 – inte heller Steigan.
Liksom Marx lägger inte heller Steigan fram några detaljerade planer när det gäller avvecklingen av den industriella kapitalismen och framväxten av den nya världen. Han analyserar de krafter och processer som kapitalismens kriser frambringar och han ser framför sig en period med omfattande och tilltagande klasskamp. Med tanke på att överklassen är beväpnad till tänderna ”finns ingen orsak att hysa några illusioner om att kapitalismen kommer att lämna den historiska scenen på ett fredligt och hänsynsfullt sätt”. Han ser därför minst två faser av kommunism 5.0: ”Den första är rent självförsvar. Det är att etablera en gemenskap för att helt enkelt överleva. Detta kan ske lokalt, regionalt och mer eller mindre spontant. Nästa steg blir att stabilisera och utveckla detta till ett globalt system av interagerande gemenskap, ett globalt alternativ till den dödsdömda kapitalismen”.
Vilka ska då åstadkomma denna transformation? Enligt Pål Steigan utgörs ”det revolutionära subjektet” av en stor och brokig samling: arbetarklassen (som globalt sett är större än någon gång tidigare i historien), medelklassen och stora delar av intelligentian, bönder och fiskare samt urbefolkningar, dvs ”det överväldigande flertalet av jordens befolkning som redan drabbas av alla kriser… Det är dags att ta makten ifrån den enda procent som verkligen tjänar på eländet.”
Som läsare kanske ni undrar om detta omnämnande av urbefolkningarna som en del av det revolutionära subjektet innebär att Steigan på något sätt lyfter fram urfolkens filosofi eller andlighet som en nödvändig inspiration eller förutsättning för strategin för en ny värld? Svaret är nej. Han utgår från ett västerländskt paradigm men har likväl presterat sådana tankefrukter att jag med gott samvete kan avsluta min recension med en uppmaning: Läs En gång skall jorden bliva vår. Åtminstone slutkapitlet!

Stark tillväxt bland ursprungsamerikaner

Det är nu 5,2 miljoner av USA:s invånare som tillhör gruppen ursprungsamerikaner, eller som den definieras av folkräkningsmyndigheten: American Indians and Alaska Natives. Det framgår av 2010 års folkräkning som nu offentliggörs kontinuerligt. Sedan den förra folkräkningen år 2000 har ursprungsamerikanerna ökat med 27 procent. Det är en betydligt högre siffra än för den amerikanska befolkningen i stort, som ökade med 9,7 procent. Ändå utgör ursprungsamerikanerna bara 1,7 procent av USA:s totala befolkning som uppgår till 308,7 miljoner.
Uppgifterna i folkräkningen bygger på self-identification, dvs hur invånarna själva uppfattar sig. Statistiken för ursprungsamerikaner är nedbruten i grupperna alone och in combination, dvs de som betraktar sig som enbart navajo eller lakota t ex och de som är ”uppblandade” med vita, svarta eller latinos, men ändå primärt uppfattar sig själva som indianer. Siffrorna ovan gäller summan av båda grupperna.
Folkräkningen visar att majoriteten av ursprungsamerikanerna är bosatta i västra USA. De delstater som har störst indiansk befolkning är Kalifornien med 723 000 (14 procent av hela befolkningen), Oklahoma med 482 000 (9 procent) och Arizona med 353 000 (7 procent).
De flesta indianer och inuiter – 78 procent – bor utanför reservat och de största koncentrationerna återfinns i storstäder som New York (112 000), Los Angeles (54 000), Phoenix (44 000), Oklahoma City (37 000) och Anchorage (36 000). Det största reservatet är Navajo Nation i Arizona/New Mexico/Utah som har 174 000 invånare.
En av folkräkningens tabeller erbjuder den intresserade läsaren detaljerade informationer om ett 50-tal olika stammar. Den största är cherokee med 819 000 medlemmar och den näst största är navajo med 332 000. Många cherokeer är uppblandade med vita, svarta och latinos och det är bara 284 000 cherokeer som räknar sig som enbart cherokee. Bland navajoerna är den överväldigande majoriteten (86 procent) enbart navajo så navajo räknas numera som den största indianstammen i USA. Bland blackfeet är förhållandet det motsatta: 74 procent av blackfeet är av blandat ursprung. Den som vill fördjupa sig i folkräkningens tabeller hänvisas till rapporten från US Census Bureau: http://www.census.gov/prod/cen2010/briefs/c2010br-10.pdf
Är dessa siffror intressanta för andra än indian-freaks? Jag tycker det. Det är en positiv nyhet att den ursprungsamerikanska befolkningen växer snabbare än totalbefolkningen i USA och att ökningen sker i alla regioner. Med tanke på det folkmord som de har varit utsatta för och med tanke på den kolonisering och det kulturella, sociala och religiösa förtryck som fortfarande pågår är detta anmärkningsvärt. Det visar på en seghet och uthållighet hos såväl människor som idéer och traditioner som kan komma att spela en viktig roll i de turbulenta tider som väntar industricivilisationen. Vi kan säkert lära något av detta.

Att finna drömtidsaspekten

Drömtiden är en beteckning som handlar om såväl tid som plats och process. En motsvarighet är Castanedas ”den icke-ordinära verkligheten” eller det traditionella nordiska begreppet ”det fördolda”. Shamaner hämtar kraft, kunskap och inspiration från Drömtiden och i nyshamanska sammanhang talar man om under- och övervärldsresor, kraftdjur, andehjälpare och liknande. Jag föredrar numera i stället att tala om att ta del av Drömtidens resurser. De saknar gestalt i vår mening och att kalla dessa resurser för ”energi”, ”andar” eller ”kraftdjur” förklarar egentligen ingenting. Det handlar mer om tricks för att vårt medvetande ska kunna få grepp om Drömtidens resurser. Jag anser dock att vårt medvetande inte kan ”förstå” och kanske inte ens ”greppa” Drömtidens egenskaper. De ligger bortom språket och även bortom bilderna. Våra ord och våra bilder blir bara en mycket approximativ version av det verkliga.
Det är inte för inte som många ursprungsamerikanska kulturer använder begrepp som Det stora mysteriet eller Det stora mysteriösa om Drömtidens karaktär – begrepp som felaktigt har översatts som t ex Den store anden. En nordisk motsvarighet är Urds väv, den allomfattande kosmiska väv som nornorna väver eller drömmer fram. En annan motsvarighet är Ginnungagap, det omätliga gap/tomrum som fanns ”arla i urtid”, ”i åldrarnas morgon”. Drömtiden är ett mysterium som glider undan när vi försöker greppa det, på liknande sätt som nattens drömmar skingras vid uppvaknandet. Vi kan inte kontrollera skeendet i Drömtiden, men vi kan släppa in Drömtiden i våra liv.
Drömtiden finns närvarande överallt och alltid. Dels som en plats eller snarare dimension som omfattar det synliga kosmos och mycket därtill. Den ordinära verkligheten finns som en särskild dimension eller sfär inuti Drömtiden. Dels är den en tid för allt – det som vi kallar dåtid, nutid och framtid – och vi skulle kunna kalla den för en all-tid. Allt sker nu, samtidigt och överallt. Drömtiden är också en process, Drömmandet, som drömmer fram hela kosmos i ett dynamiskt och öppet kretslopp – en spiralrörelse från tomhet via manifestation tillbaka till tomhet osv. Big bang är alltså bara en fas av många i denna spiralrörelse.
Eftersom Drömtiden finns överallt och alltid och befinner sig i en dynamisk rörelse kan vi bli åtkomliga för den genom att vidga vårt medvetande – det som Castaneda kallade att förflytta medvetandets samlingspunkt. När vi vidgar vårt medvetande blir vi varse dimensioner eller aspekter av verkligheten som vi med vardagsmedvetandet inte är medvetna om eller i alla fall inte öppna för. Det vanliga i nyshamanska sammanhang är att man använder en trumma för att vidga sitt medvetande, men det finns mängder av andra traditionella, enklare och mer subtila metoder. En som jag själv använder flitigt är utharken, den nordiska runspiralen. Men man kan, som Castaneda, lära sig att få tillgång till Drömtiden genom en speciell viljeakt, det han kallade intending eller employing intent.
Att på detta sätt få tillgång till Drömtiden, eller göra sig tillgänglig för Drömtiden, kan vara en nog så subtil upplevelse, som är svår att förklara med ord. Men grunden är att man märker en sorts förskjutning i medvetandet och en stark känsla av att man är med i något större, att allt har en annan lyster och ett annat djup än man vanligen upplever. I denna upplevelse ligger också en övertygelse om att man är något mer än man brukar vara och är reellt förbunden med allt annat. Denna övertygelse går långt bortom tänkandet. Det är inte så att man tänker att man är förbunden med eller en del av allt annat. Man vet med hela sin organism att det förhåller sig så.
I allt vi gör, som att laga frukost, gå och handla, ta en löprunda, hugga ved, trösta ett barn, klia en katt, finns en drömtidsaspekt eller drömtidsdimension. Också katten har självklart en drömtidsaspekt och när vi med vårt vidgade medvetande möter katten så umgås vi faktiskt i Drömtiden. Det vet katten också.
I allt vi gör kan vi söka och bli medvetna om drömtidsaspekten. Det är ett sätt att vandra i skönhet och det är ett sätt att verkligen uppleva samhörigheten, ömsesidigheten med allt annat. Man kan sträva efter att låta denna aspekt genomsyra det mesta av vad vi gör. Då närmar vi oss det tillstånd som Castaneda kallade impeccability, en sorts fulländning. Den finns också i den nordiska traditionen, t ex i runa nr sju, wynja, som står för fred, frid, fröjd. Att släppa in drömtidsaspekten i sitt liv innebär inte att fly den ordinära verkligheten och dess problem – tvärtom ser jag det som en förutsättning för att man ska kunna handla rätt. Som en kreativ medaktör till Moder Jord.

”Våra ceremonier håller samman världen”

Runt om i USA och Kanada hålls urgamla kunskaper, traditioner och ceremonier vid liv – framför allt av äldre män och kvinnor, som för det mesta lever under mycket enkla förhållanden i de små enklaver som ursprungsamerikanerna trängts undan till (och som brukar kallas reservat). Dessa ödmjuka män och kvinnor brukar kallas för elders, faith keepers, wisdom keepers, medicine people och liknande och de är för det mesta okända utanför sin egen kultur. Ibland har de en ”titel” på sitt eget språk men ofta kallas de ingenting särskilt, men deras kunskaper är välkända inom den egna regionen och de anlitas av sina medmänniskor för ceremonier, för sjukdomsbot och rådgivning, för att lösa tvister och för att berätta historier och undervisa de unga generationerna.
Att de här människorna och de här kunskaperna över huvud taget har bevarats och fortfarande fungerar som levande traditioner är anmärkningsvärt med tanke på den kolonisation som ursprungsamerikanerna varit utsatta för under 500 år. Även de nu levande visa männen och kvinnorna har upplevt sin beskärda del av kolonisering i form av tvångsförflyttningar och kulturella övergrepp genom missionering och hjärntvätt på internatskolor. Men dessa fantastiska människor har hållit fast vid traditionerna, vid det som de själva kallar de ursprungliga instruktionerna som deras folk fick i tidernas begynnelse. De har all anledning att vara misstänksamma mot vita män och kvinnor som söker upp dem för att få del av deras kunskap och kraft.
Det gäller även upphovsmännen till den utsökta och elegant bildsatta boken Wisdomkeepers: Meetings with Native American Spiritual Elders (Atria Books/Beyond Words 2006). De heter Harvey Arden och Steve Wall och är båda sedan tidigare kända som skribent respektive fotograf för National Geographic. De båda reste under 1980- och 1990-talen runt på indianreservat i Nordamerika och sökte upp äldre traditionsbevarare – inte för att få dem att avslöja andliga och ceremoniella hemligheter utan helt enkelt för att låta dem tala fritt om saker som engagerade dem och som de eventuellt ville att omvärlden skulle ta del av. Arden och Wall möttets ofta av stor misstänksamhet när de väl hittat fram till visdomsbärarnas enkla stugor och de och deras motiv granskades ingående innan några samtal inleddes. Alla vita som någon gång närmat sig traditionella shamaner och medicinmän kan känna igen sig i Ardens och Walls försök, som dock för det mesta så småningom avlöpte lyckosamt. Boken innehåller intervjuer av olika längd med omkring 20 traditionsbärare från så pass skilda kulturer som mohawk, seneca, onondaga, lakota, ute, hopi, seminole och pawnee. En av de mer kända personerna som intervjuas är Oren Lyons, onondaga, som karakteristiskt frågar författarna vad det är som de egentligen vill ha av deras äldste. ”Vi vaktar dem som rent källvatten”. Vill ni ha hemligheter, mysterier? ”Jag kan direkt säga till er att det inte finns några hemligheter. Det finns inget mysterium. Det finns bara sunt förnuft”.
Rätt typiskt är också mötet med ute-indianen Charlie Knight i sydvästra Colorado. De hittar honom i hans lilla husvagn ute i en ödsligt belägen fårhage efter att ha fått en vägbeskrivning av Charlies dotter. Charlies första mening till Arden/Wall är: ”När ska ni ge er av?” Han har annat att göra än att svara på frågor. Han ska upp i bergen och fånga in några tjurar som han ska sälja på kreatursauktion. Vem har sagt att jag är medicinman, frågar Charlie. Nä, ni har fått tag i fel man. ”That’s me, wild bull Charlie – not medicine man Charlie! You fellas got the wrong Charlie!” Naturligtvis är det rätt Charlie de har hittat men han börjar inte berätta förrän de har hjälpt honom med tjurar och får i några dagar. Och då får de bland annat höra hur han fått sina kraftsånger, hur Skaparen i en vision gav honom helande händer och lite om hur han ser på tillvaron i stort.
Buffalo Jim, seminole, som varit verksam som botare i 70 år hälsar författarna med orden: ”Den vite mannen vill alltid veta sådant som han inte kan förstå, sådant som bara kan skada honom. Men om ni vill tala om andra saker än medicin och ceremonier, så är ni välkomna in. Ställ era frågor från hjärtat, så ska jag svara från hjärtat.” När de säger att de inte har några frågor utan att han kan prata om precis vad han själv vill blir Buffalo Jim tyst en stund, sedan säger han eftertänksamt: ”Vi kan tala om fåglar.” Så skrattar han och flaxar med armarna som vingar samtidigt som han berättar om den heliga örnen, som flyger högst och därmed är närmast Skaparen och vars fjädrar har en sådan ceremoniell helighet. På detta respektfulla sätt närmar sig Arden/Wall de äldste och med nödvändighet blir bokens sammanställning av berättelser mångfaldig och komplex.
Mathew King, lakota på Pine Ridge-reservatet, säger direkt till Arden/Wall: ”Jag vet varför ni är här. Den vite mannen kom till det här landet och glömde sina ursprungliga instruktioner. Vi har aldrig glömt våra instruktioner. Så ni är här för att leta efter de instruktioner som ni har tappat bort. Jag kan inte säga vilka de är, men jag kan kanske förklara en del saker. Det är dags att indianerna berättar för världen vad vi vet om naturen och om Gud. Så jag ska berätta för er vad jag vet och vem jag är. Det är bäst att ni lyssnar. Ni har mycket att lära.” Sedan berättar Mathew King delar av sin och lakotas historia, bl a om ceremonipipan som han ärvt efter den legendariske Red Cloud. ”Pipan medlar mellan människan och Gud.” King är en av de mer meddelsamma äldste och eftersom mycket av det han säger uttrycker en gemensam grundsyn hos många ursprungsamerikaner har jag valt ut några korta och belysande citat:
”Vi behöver inte er kyrka. Vi har Black Hills som vår kyrka. Och vi behöver inte er bibel. Vi har vinden och regnet och stjärnorna som vår bibel. Världen är en öppen bibel för oss. Vi indianer har studerat den i miljontals år.” ”När vi behöver visdom går vi upp på berget och talar med Gud.” ”Indiansk religion är lika gammal som Skaparen. I vårt sätt att leva ger de äldste andlig inriktning. Flera tusen års visdom flödar genom deras läppar. Andra vill lära sig vad våra äldste vet. Men man säljer inte sitt folks religion. Våra ceremonier och vår religion är inte till salu.”
Mathew King berättar också, liksom flera andra intervjuade, om dystra framtidsprofetior. Eftersom den vite mannen har stulit och genom sin girighet förstört indianernas land kommer Skaparen att sända förstörelse tillbaka för att skydda och rena Moder Jord. Tecknen är tydliga: vulkanutbrott, jordbävningar, stormar och översvämningar. Kanske kan ni ändra er och lägga om kurs, säger King, men det är inte mycket tid kvar. ”Vi indianer är inte rädda för att dö. Vi är beredda.”
Ord som ofta kommer igen i berättelserna är fred, harmoni, balans och bön. T ex hos Thomas Banyacya, hopi: ”Låt oss leva i fred och harmoni för att hålla landet och allt liv i balans. Bara bön och meditation kan åstadkomma det.” Eller hos Leon Shenandoah, onondaga: ”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar. Vi ber för harmoni i hela världen. Vi tror att om vi inte gjorde våra ceremonier i Långhuset så skulle världen upphöra. Det är våra ceremonier som håller samman världen.” ”Vi är gjorda av Moder Jord och vi återvänder till Moder Jord. Vi kan inte ’äga’ Moder Jord. Vi är bara besökare här. Vi är Skaparens gäster. Han bjöd in oss att stanna ett tag – och se vad vi har gjort med Hans skapelse. Vi har förgiftat den, vi har gjort ett vrak av den. Han måste bli rasande – och det är han.”
I en epilog beskriver Arden och Wall att de genom sina samtal med visdomsbärare lärt sig ett annorlunda sätt att tänka som djupt har påverkat deras åsikter om jorden, om självständighet, om familj och samhälle och om framtiden – att i alla beslut försöka tänka sju generationer framåt – och att livet i sig självt är en helig ceremoni. Hela boken präglas av begreppet respekt och många inom den nyshamanska rörelsen borde läsa den för att förstå hur grundläggande denna attityd är för allt andligt arbete.
Till sist kan jag inte avhålla mig från ett kort citat av Louis Farmer, onondaga: ”Vem behöver en telefon? Det här (han tog fram en nypa tobak ur en pung) är min kommunikation. Bättre än någon telefon. Telefoner kan bära din röst runt jorden, men inte upp till Skaparen. Du behöver ingen telefon för att tala med Skaparen. När vi vill tala med Honom bränner vi tobak och det tar våra böner hela vägen upp till Himlen. Vilken telefon kan göra det?”

Rätt plats, rätt tid, rätt attityd

Tillsammans med Vargmannen är jag på väg in i en alldeles särskild skog – någonstans i Uppland. Vargmannen är områdets mänskliga väktare. Det rör sig om ett naturreservat, som inte varit utsatt för industriellt skogsbruk under de senaste 50 åren. Här finns tjäder och järpe, korp och hackspettar. Och ibland spår efter varg.
Vi ska inte spana efter varg – vi ska sjunga för och med ett berg inne i reservatet. På vägen dit passerar vi en gammal ihålig, men ännu levande, ek, som man kan kliva in i. Sittande inne i stammen – omfamnad av Moder Ek – hör jag en hackspett som trummar på en av ekens döda grenar. Om man sluter ögonen kan man resa in i Drömtiden med hjälp av hackspettens rytmiska trumslag. Då och då avbryter den trummandet för att hämta en ny tallkotte att bearbeta.
Efter att Vargmannen och jag turats om att sitta inne i eken står vi en bit därifrån och iakttar hackspetten. Plötsligt och till synes slumpmässigt kastar hackspetten ner en delvis bearbetad kotte framför fötterna på mig. Snacka om övertydligt budskap! Jag tar upp kotten och tittar upp mot hackspetten, som lugnt fortsätter med sina göromål. Ingen hjälp därifrån, men jag känner intuitivt att jag ska ta med mig kotten för att senare i lugn och ro försöka avkoda innebörden i det skedda.
Vi fortsätter upp på bergknallen där vi sjunger högt och rakt ut en spontan, ordlös och böljande sång utan egentlig början eller slut. Vi sjunger med berget. Vi låter berget och Moder Jord sjunga genom oss. Och när vi tystnat hör vi korp. Vi deltar i en rörelse och ett flöde av energi som genomströmmar hela kosmos – det som i nordisk tradition kallades Urds väv och som Carlos Castaneda kallade intent, universums inneboende avsikt eller nödvändighet. Det som sker kan också beskrivas som att vi med sången öppnar en port till Drömtiden och att vi låter Drömtiden strömma in i den ordinära verkligheten.
På natten kontemplerar jag kotten som hackspetten kastade till mig genom att sova med den under kudden. Drömmer märkliga saker som jag inte kan återkalla i minnet, men fortsätter kontemplationen under en löprunda dagen därpå. Plötsligt kommer hackspettens budskap till mig: Den som är på rätt plats, vid rätt tid och med rätt attityd får del av kunskap och kraft.
Budskapet kan synas enkelt, ja rent av banalt, men då har man inte förstått dess djup. Det sköna finns i det enkla. Plats, tid och attityd hänger nära samman. För en shaman är attityd A och O. Har man inte rätt attityd kan man inte stämma sig i harmoni och balans med vare sig tid eller plats och inte heller få del av landskapets inneboende kunskap. Än mindre kan man påverka saker och ting. Man kan alltså befinna sig på rätt plats vid rätt tid och ändå inte få del av någon kunskap om man har fel attityd. Å andra sidan: om man har rätt attityd är sannolikheten stor att man hamnar på rätt plats vid rätt tid.
Vad är rätt plats? Alla platser är heliga men vissa platser, så kallade kraftplatser, är mer heliga än andra. På dessa platser kan kraft och kunskap vara lättare åtkomlig – sprickan mellan världarna är vidare. Men eftersom universum är statt i dynamisk förändring varierar heligheten och kraften mellan olika platser vid olika tidpunkter. I princip är varje plats rätt plats.
Med rätt tid förhåller det sig på liknande sätt. All tid är helig men vissa tider är mer heliga än andra. Det kan vara lättare att gå in i Drömtiden i gryningen eller skymningen, vid solstånden eller i förhållande till månens olika faser. Men i princip är varje tid rätt tid – om man har rätt attityd.
Vad är då rätt attityd? Det handlar om en ödmjuk inställning av ömsesidighet och respekt för allt annat. När man har den inställningen och är i balans med Urds väv och Moder Jord, ja då kommer kraft och kunskap. Man behöver inte jaga den. Shamanen är ingen jägare, shamanen är en person som låter kraft och kunskap komma till honom/henne. Shamanen är inte en person som försöker påtvinga omvärlden sin vilja – det är en vrångföreställning av vad verklig magi handlar om. Shamanen bjuder in den grundläggande kosmiska energin, önd, att dansa med honom/henne. Det är ett sätt att röra sig med och inte emot Urds väv, intent, nödvändigheten.

Knivskarp blottläggning av kolonialismens fasor

Roger Casement var en av sin tids stora anti-kolonialister och försvarare av mänskliga rättigheter och infödda kulturer, och en hängiven förkämpe för Irlands självständighet. Men han var inget perfekt dygdemönster utan en människa med självmotsägelser och kontraster, styrkor och svagheter där änglar och demoner oupplösligt blandades med varandra i personligheten. Så skriver 2010 års nobelpristagare Mario Vargas Llosa i epilogen till Keltens dröm (Norstedts 2011), som är en biografisk roman om denne Roger Casement. Detta är en ytterst välskriven och djupt empatisk bok om en person som kom att viga sitt liv åt att avslöja och bekämpa kolonialismen och som 1916 slutade sitt liv i galgen i ett brittiskt fängelse – dödsdömd av den kolonialmakt som bara några år tidigare hade adlat honom för hans insatser. Keltens dröm är samtidigt en litterär obduktion av kolonialismens fasansfulla övergrepp i Afrika och Sydamerika, framför allt i Kongo och Peru, i början av 1900-talet.
Vargas Llosa låter sin text noggrant följa Roger Casements biografiska fakta. Vad han med romanförfattarens rätt tillför är skildringen av Casements inre processer – hans tankar och känslor, hans strategiska och taktiska överväganden och, förstås, hans samtal med vänner och fiender, som ju aldrig har nedtecknats. Vad läsaren får är en komplex och dynamisk bild av ett sällsamt öde, av vem Roger Casement egentligen var och av vad det var som drev honom. Till på köpet får man en skakande insikt i kolonialismens fasor som även i vår tid fortsätter runt om i världen.
Roger Casement föddes 1864 i Dublin i en familj som, i likhet med många andra, hade kommit att acceptera den brittiska kolonisationen av Irland och mer eller mindre betraktade sig själva som engelsmän. Hans far, som var protestant, var till och med kapten i den brittiska armén. Modern var katolik och hon lät i hemlighet döpa sonen katolskt när han var tre år gammal – en handling som kom att få stor betydelse i slutfasen av Casements liv.
En stark längtan efter äventyr förde honom i tidig ålder till Afrika. Bara 20 år gammal kom han till Kongo för att delta i en av Henry Morton Stanleys expeditioner. Stanley var Casements barndomshjälte men redan under denna första expedition falnade glansen kring den så kallade upptäcktsresanden och expeditionens syfte, som knappast var att sprida civilisationens frukter utan snarare att bana väg för ohejdad exploatering av naturresurser, främst rågummi, och mänsklig arbetskraft. Casements illusioner om att kolonialismen skulle föra välstånd och modernitet till Afrikas primitiva människor i form av tre k – kristendom, kultur, kommers – fick sig snart en allvarlig knäck. Som brittisk konsul i Kongo, då kallad Fristaten Kongo och en koloni direkt underställd Belgiens kung Leopold II – blev Casement vittne till kolonialismens reella följder för kongoleserna; massakrer, tvångsarbete, våldtäkter, folkförflyttningar, stympningar och andra kroppsliga bestraffningar. Bokens sakliga beskrivning av kolonisatörernas framfart i Kongo är inget för den känsliga läsaren. Det nakna och godtyckliga våldet hade en så fruktansvärd omfattning att det är svårt att ta till sig och just i den belgiske kungens privata koloni verkar det ha varit allra värst.
Casement ställde för det brittiska utrikesdepartementet samman en detaljerad rapport om den belgiska kolonialmaktens vedervärdiga framfart. Den fick stor internationell uppmärksamhet och ledde till starka internationella påtryckningar på Belgien om att förbättra sin förvaltning av Kongo. Som den uppmärksamme läsaren minns blev Kongo inte självständigt förrän 1960 och landet har även därefter fortsatt att plågas av våld och råvaruexploatering – numera inte av gummi utan främst av diamanter och metaller som koppar, kobolt och guld. Dagens Kongo känns som en tröstlös fortsättning på de hemskheter som Casement dokumenterade.
Efter sina 20 år i Kongo kom Casement till Brasilien som brittisk konsul. Där blev han snabbt uppmärksam på liknande kolonisationsexcesser som han bevittnat i Kongo. Nu handlade det om kolonisationen av Amazonas-området, framför allt i Peru och Colombia och dess ödesdigra följder för områdets indianska befolkning. Liksom kongoleserna blev de med våld tvingade till slavarbete med att samla in rågummi från gummiträden. Processen var densamma: massakrer, kidnappningar, tvångsarbete, våldtäkter och kroppsliga stympningar i en omfattning som är svårt att ta till sig. Exploateringen gav jätteprofiter till de så kallade gummibaronerna medan den indianska befolkningen pinades och reducerades – åtskilliga stammar blev helt utraderade i denna så kallade civilisationsprocess. Ett av de allra värsta bolagen var det Londonbaserade Peruvian Amazon Company och Casement fick i uppdrag av den brittiska regeringen att dokumentera bolagets framfart. Även denna rapport fick stor uppmärksamhet och ett resultat blev att det undersökta bolaget gick i konkurs. Ett annat resultat var att Roger Casement adlades för sina insatser mot kolonialismens avigsidor.
Kan man bevittna kolonialismens våld utan att själv förråas och bli delaktig i det eller drabbas av psykiskt sammanbrott? Det var frågor som Casement ofta ställde sig, inte minst till följd av alla krämpor som han utvecklade. Han hade åkt på malaria flera gånger och var även drabbad av artrit, alltså reumatism, samt ett antal andra fysiska lidanden som framför allt gjorde sig påminda i samband med den oerhörda stress som den orädde Casement ofta befann sig under när han samlade material för sina rapporter långt från ära och redlighet och omgiven av våldsbenägna människor som inte ville ha Casement snokande i deras smutsiga hantverk. Men han lyckades både behålla sin psykiska hälsa och undvika att bli mördad.
Som en indirekt följd av alla hemskheter som Casement bevittnade kan man säga att han upptäckte Irland. Redan under tiden i Kongo började Casement se paralleller mellan kolonisationen av Afrika och av Irland. När han var klar med sin Amazonasrapport gav han sig med full energi in i den irländska självständighetskampen. Casement blev snabbt en av de ledande förespråkarna för väpnad kamp mot britterna. Han skrev artiklar och pamfletter, han reste Irland runt och höll entusiasmerande tal, han samlade in pengar till vapenköp och andra förberedelser för upproret. När första världskriget bröt ut såg han, liksom många andra irländare, stora möjligheter öppna sig. Kriget mot Tyskland skulle kunna försvaga den brittiska krigsmakten så mycket att en irländsk frigörelse blev möjlig – i synnerhet om man kunde få Tyskland att aktivt ingripa på irländarnas sida. Casement begav sig till Tyskland för att försöka få med tyskarna på ett understödjande anfall mot britterna i Irland. Tyskarna var intresserade men kom aldrig att sträcka sig längre än till att skicka vapen till upprorsmännen och låta Casement försöka rekrytera irländska krigsfångar (från den brittiska armén) till det irländska upproret. Detta försök misslyckades. Av 2000 irländska krigsfångar var bara 50 villiga att ansluta sig till Casements brigad – för de flesta var det omöjligt att tänka sig att samarbeta med Tyskland även om det gällde Irlands frigörelse. En vapenlast avgick dock mot Irland samtidigt som Casement och två av hans närmaste medarbetare fraktades till Irland i en tysk u-båt. Aktionen slutade i fiasko. Fartyget med vapnen uppbringades av engelsmännen och kaptenen sänkte då fartyget. Den kraftigt sjösjuke Casement landsattes i Tralee Bay i Kerry men greps nästan omgående, den 21 april 1916, av brittiska soldater. Han fördes till London, rannsakades för högförräderi och avrättades genom hängning den 3 augusti sedan hans nådeansökan avslagits trots en omfattande kampanj för benådning där många framstående brittiska kulturpersonligheter engagerade sig.
Det paradoxala i historien är att Casement själv hävdade att hans avsikt med återkomsten till Irland var att försöka övertala ledarna för självständighetsrörelsen att skjuta upp det planerade upproret eftersom han var övertygad om att det skulle misslyckas utan ett direkt tyskt militärt understöd. Bara tre dagar efter Casements snöpliga landstigning på den irländska kusten inleddes det så kallade påskupproret i Dublin och flera andra irländska städer. Det slogs ner med stor brutalitet av den brittiska krigsmakten efter en veckas hänsynslösa gatustrider. 318 irländare dödades i striderna, över 3000 sårades – de flesta civila. 15 utpekade upprorsledare arkebuserades i Dublin i början av maj, 1480 deltagare i upproret internerades i Wales och England. Ändå: 1922 fick Irland självstyre och 1937 blev det en helt självständig republik, men som bekant är Nordirland fortfarande koloniserat av Storbritannien och under många år plågat av det politiska våld som föddes ur kolonisationen.
Så här i efterhand kan det synas dumdristigt att söka stöd hos Tyskland för Irlands frigörelse, men många befrielserörelser har genom historien framgångsrikt kunnat utnyttja sin fiendes fiende som en vän. Jag tänker t ex på ANC i Sydafrika och FNL i Vietnam. Men misslyckas ett sådant projekt kan man, som Roger Casement, hamna i galgen. Direkt efter avrättningen utsattes Casement dessutom för en ytterst förnedrande undersökning av den närvarande läkaren som förutom att bekräfta att döden inträtt hade fått i uppdrag att undersöka den avrättades anus. Läkaren konstaterade att Casements anus var tydligt vidgad, vilket skulle vara ett belägg för hans ”perversa böjelser”. Casement var homosexuell och i hans dagboksanteckningar finns detaljerade beskrivningar av sexuella upplevelser med tillfälliga kontakter och prostituerade. Delar av innehållet i dessa så kallade svarta dagböcker läcktes av myndigheterna till brittiska medier i avsikt att smutskasta Casement och underminera benådningskampanjen. Äktheten hos dagböckerna, som länge var hemligstämplade, har ifrågasatts, men Vargas Llosa utgår från att de verkligen har skrivits av Casement själv, men att det i många fall handlar om sexuella fantasier snarare än verkliga upplevelser.
Avslöjandena satte en negativ stämpel på allt som hade med Casement att göra, även på Irland. Hans kropp hade begravts på fängelsekyrkogården i London och de brittiska myndigheterna avslog gång på gång släktens ansökan om att få begrava kvarlevorna på Irland. Inte förrän 1965 kunde kvarlevorna återföras till Irland, där Casement ärades med en statsbegravning. Flera hundra tusen irländare deltog i ceremonin i Dublin för att ge Roger Casement sin hyllning som en av det fria Irlands stora förkämpar.Om allt detta och med empatisk inlevelse i Casements egen tankevärld och hans andliga ruelse i dödscellen har Mario Vargas Llosa skrivit en ytterst gripande och tänkvärd roman. Man kan naturligtvis fundera över varför författaren skriver en sådan bok år 2010. Kanske bara för att Casements liv är en bra story? Eller för att undersöka vad en hjälte verkligen är? Eller för att säga något väsentligt om dagens globaliserade värld, i mångt och mycket formgiven av kolonialismen och dess syn på ”de andra” och på naturen? Oavsett vilket kan man önska att fler nobelpristagare kunde åstadkomma lika angelägen litteratur.