Att leva väl är att dö väl

Det tycks numera vara accepterat även i den västerländska kulturen att åter börja tala om dygder, alltså goda egenskaper som bör vägleda våra, och därmed samhällets, liv. Den som söker vägledning på detta område har mycket att hämta i traditionella myter och berättelser. Själva ordet dygd fanns redan i fornsvenskan och hade då betydelsen duglighet, godhet. Den som vill få lite alternativ inspiration på dygdernas område rekommenderas varmt att läsa Joseph M Marshalls bok The Lakota Way – Stories and Lessons for Living (Penguin Compass 2002). Boken är en imponerande sammanställning av traditionella lakotaberättelser interfolierade med Marshalls egna minnen av uppväxten hos morföräldrarna på Rosebud-reservatet i South Dakota på 1950-talet. Detta är helt enkelt en lysande bok om vad det innebär att vara människa och inta sin rättmätiga plats i den stora kosmiska väven – allt betraktat genom ett lakotamedvetande. (Jag har tidigare recenserat Marshalls fina berättelser om lärdomarna från hans morfar; Walking with Grandfather)

I The Lakota Way djupdyker Marshall i tolv dygder som han anser karakteriserar det traditionella lakotatänkandet – ett tänkande som sedan flera hundra år är starkt förknippat med den hårda men rika tillvaron på prärierna i västra Amerika. Marshalls tolv dygder är; ödmjukhet, uthållighet, respekt, värdighet, kärlek, offervilja, sanning, medkänsla, mod, själsstyrka, generositet och visdom. En av dessa står ut speciellt eftersom den är förutsättningen för alla de övriga, och det är ödmjukheten. Denna dygd sammanfattar Marshall i begreppet ”den lågmälda vägen” (the quiet path). Tillsammans med uthållighet och andlig styrka har ödmjukheten främst manifesterats av de traditionella lakotaindianer, inte minst de äldre kvinnorna (the grandmothers), som enligt Marshall har lyckats bevara språk, traditioner, sedvanor och värderingar – ”essensen av vad det innebär att vara lakota”. Marshalls egen mormor gav honom följande råd; ”Om du vill gå långt i livet ska du vandra mormorsvägen.” Och essensen i denna väg är enligt Marshall själsstyrkan.

Betydelsen av detta lågmälda men ihärdiga försvar av det egna livssättet kan inte undervärderas; ”Sanningen är att vi lakota fortfarande vandrar omkring på jorden. Sanningen är att vi överlevde traumatisk förändring och är visare och starkare på grund av det… Illusionen är att vi är ett erövrat folk. Sanningen är att vi är överlevare; vi tog oss an det värsta som våra ’erövrare’ kunde kasta över oss och vi står fortfarande upp. Illusionen är att vi är en del av det förflutna – något som kan studeras, analyseras, mätas, dissekeras och slutligen bedömas. Sanningen är att vi fortfarande är en livsduglig kultur med traditioner, sedvanor och värderingar som har bestått de hårdaste prov”.

För Marshall är alla dygderna väsentliga beståndsdelar i ett balanserat samspel mellan alla levande varelser. Till syvende och sist handlar vår mänskliga existens helt och hållet om balans; att finna balans inom oss själva, mellan oss människor och mellan oss människor och alla andra varelser som vi delar jorden med. Vi delar alla den yttersta sanningen, den att döden alltid är en del av livet och en förutsättning för livet. Det finns en sanning som gör mullvaden jämlik med björnen, en sanning som förenar oss alla, vare sig vi går, flyger, krälar, simmar eller har rötter. Vi föds alla och vi dör alla. Det sammanfattar Marshall sålunda; ”Att leva väl är att dö väl” (Living well is dying well).

Många av berättelserna i The Lakota Way stammar från jägar- och samlarlivet på prärien före början av 1700-talet, alltså från tiden innan hästen kom till lakota. En berättelse kan börja så här; ”De gamla brukade säga att det finns många märkliga och mystiska saker i världen. De visste att det var sant eftersom de hade sett saker: en del förunderliga, en del dråpliga, en del mäktiga eller små. Men allt hade ett syfte, sa de, allt som hände är en gåva från livet självt, om inte för annat så för att lära oss en läxa”.

Man känner sig som läsare verkligen välkommen in i lakotas värld och får under läsningens gång mängder av kunskaper om livet på prärien, såväl för länge sedan som för inte så länge sedan, och man får följa med in i heliga ceremonier som svetthyddan och soldansen. Detta är en bok om generositet och om visdom, som handlar om att veta hur och när man ska använda sin kunskap. ”Visdom är livets gåva till oss, men också vår gåva till livet”.

Kan man balansera kapitalism och demokrati?

Den oreglerade kapitalismen leder till lägre effektivitet i ekonomin och försvagar demokratin. Det är två av huvudteserna i en ny rapport från Arbetarrörelsens Tankesmedja med titeln Den nya kapitalismen och politikens möjligheter. Författare är LO:s förre chefekonom Dan Andersson som på lite drygt 80 torrformulerade sidor ger en mängd kreativa tankeimpulser för den som söker analysera kapitalismens nuvarande väsen.

Med hjälp av olika statistiska uppgifter som Dan Andersson bl a hämtar från akademiska avhandlingar som sällan eller aldrig når in i massmedierna slår han fast att den moderna kapitalismen förändrades i mycket viktiga avseenden runt 1980. Antalet sysselsatta, antalet arbetade timmar och investeringsnivån sjönk och bland effekterna märks sjunkande fruktsamhet, ökade klyftor i inkomster och förmögenheter samt sjunkande statliga utgifter för medborgarnas sociala skydd. Andersson sammanfattar sin analys av den moderna kapitalismen i 13 teser;

1. Den ekonomiska utvecklingen har drivits av liberala idéer, vilket leder till mindre anständiga arbeten. Sysselsättningen har minskat för dem med låga inkomster genom mer deltidsarbete, olika former av tidsbegränsade och tillfälliga anställningar, bemanningsföretag etc. Resultatet är ökade inkomstskillnader mellan dem som tjänar mest och dem som tjänar minst.

2. Utnyttjandet av kvinnors arbete i förhållande till männens är lägre jämfört med perioden före 1990. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan män och kvinnor minskade kontinuerligt efter andra världskriget och hade helt försvunnit till 1990. Därefter har den ökat igen och år 2008 var skillnaden 6 procent. Jämställdheten på arbetsmarknaden går kräftgång med andra ord.

3. Arbetslösheten har efter 1980-talets mitt etablerats på en högre nivå än under tidigare perioder. Idag är arbetslösheten i Sverige 3-4 gånger så hög som i början av 1970-talet.

4. Investeringarna är på en lägre nivå än före 1990. Kapitalägarnas andel av det som produceras i ekonomin, BNP, växer men likväl sjunker investeringarnas andel av BNP. Som exempel nämner Andersson bostadsbyggandet och statens investeringar i vägar och järnvägar. Kortsiktigheten i ekonomin tilltar, ansvaret för långsiktiga investeringar avtar.

5. Skuldsättningen är högre och bostadsbyggandet lägre. Det minskade bostadsbyggandet är ett exempel på att staten drar sig tillbaka med motiveringen att marknaderna själva ska lösa problemen – vilket de definitivt inte gör.

6. Kortsiktigheten i ekonomin ökar. Statens utgifter som andel av BNP minskar. Framtiden värderas lägre, konstaterar Dan Andersson lakoniskt.

7. En svagt reglerad kapitalism försvagar demokratin. Den genomsnittlige medborgarens förmåga att förverkliga sina önskningar har minskat, bl a till följd av att inkomstklyftorna har ökat.

8. Forskningen kan precist slå fast när förskjutning av resurser mellan olika grupper startar och det sker i samband med en omläggning av den ekonomiska politiken.  Det handlar om den så kallade nyliberala revolutionen med Margaret Thatcher och Ronald Reagan som drivande politiker. Det sker en drastisk omfördelning av inkomster och en omfattande maktförskjutning från arbete till kapital; ”en återerövring som innebär att kapitalismen fortsätter som förut, före välfärdsstaten”.

9. Det har uppstått en skillnad i fruktsamhet mellan dem med mer resurser än genomsnittet och dem med mindre. Faktorer som arbete, inkomst och bostad påverkar fruktsamheten. De som har tillfälliga arbeten och låga löner eller är arbetslösa skaffar inga eller färre barn. Andelen barnlösa kvinnor ökar och ökar mest bland lågutbildade. Bland högutbildade minskar däremot barnlösheten. Lång utbildning och hög inkomst ökar dessutom sannolikheten för att skaffa sig ett tredje barn; ”… det finns en stor grupp i befolkningen som inte kan realisera sina livsdrömmar om att få barn eller få önskat antal barn”.

10. Det sker en omfördelning av inkomsterna till dem med höga inkomster. Orsaken är att progressiviteten i skatterna har minskat, skattesänkningar har gett mest till höginkomsttagare och ersättningarna vid arbetslöshet och sjukdom har försämrats. ”Skatter och transfereringars omfördelande effekt blir väsentligt mindre efter år 1990”.

11. Förmögenheterna är åter på väg att bli starkt koncentrerade till en liten del av befolkningen. Vi närmar oss den fördelning av förmögenheterna som rådde vid sekelskiftet 1900, efter industrialismens genombrott men före demokratins intåg. Den rikaste procenten av befolkningen kommer då att äga 60 procent av den samlade förmögenheten.

12. Den ekonomiska maktelitens inkomster har fördubblats efter att maktförhållandena mellan demokrati och marknad har ändrats. Den ekonomiska elitens inkomster motsvarade 1980 drygt 9 industriarbetarlöner. Nu ligger den på cirka 50 industriarbetarlöner.

13. Statens utgifter som andel av BNP minskar och det försvagar den demokratiska statens kapacitet för ekonomisk effektivitet och trygghet.  Staten har abdikerat från en mängd områden, ex-vis reglering av bankernas verksamhet, försämrade ersättningar vid arbetslöshet, sjukdom och pensionering.

Dan Andersson anser att det vi ser är en djupgående kris för den demokratiska kapitalismen där marknaderna har blivit för starka i förhållande till det demokratiska systemet. Förskjutningen av makt till kapitalets fördel är resultatet av politiska beslut och därför efterlyser Andersson nya politiska beslut för att balansera kapitalets makt, dock utan att han blir särskilt konkret; ”Det behövs en blandekonomi med en ny balans mellan marknad och demokrati.” ”Det behövs en stark rättsstat som balanserar ett kapitalistiskt ägande.” ”Det behövs en tydlig gränssättning för vad som ska vara offentligt och vad som ska vara privat och vad som lämpar sig för marknader.”

Min känsla när jag läst Dan Anderssons skrift är att den egentligen pekar på politikens omöjlighet när det gäller att i grunden reglera kapitalismen – och detta utan att komma in på så livsavgörande frågor som Peak Oil, resursväggen och klimatförändringar. Kapitalismen undergräver inte bara demokratin utan även sina egna och mänsklighetens existensmöjligheter. Frågan handlar om att finna kreativa utvägar ur kapitalismens återvändsgränd. Svaren måste vi hitta själva och de kan bara komma underifrån.

Oumbärlig analys av eurokrisen

Den europeiska valutaunionen kan vara det dyrbaraste ekonomisk-politiska experimentet i modern tid. Slutresultatet blir förmodligen att valutaunionen kollapsar eller att bara en liten kärna blir kvar. Det är några av de bistra slutsatserna i ekonomen Stefan de Vylders nya bok Eurokrisen (Ordfront 2012). Boken är en imponerande djupanalys av eurons historia, inneboende problem, taffliga krishantering och dystra framtidsutsikter och under läsningen får läsaren sig till livs en gedigen genomgång av företeelser som budgetunderskott, växelkurser och valutaunioner, penningpolitik och finanspolitik, bankunion och finanspakt, den nya ekonomiska världsordningen och en del annan nationalekonomisk grundkunskap. Bra gjort av de Vylder att få in allt detta på 180 sidor.

Författaren var inför den svenska folkomröstningen om euron 2003 aktiv på nej-sidan så han skulle ju skadeglatt kunna utropa; vad var det jag sa, om den kris som nu skakar eurozonen. Men de Vylder är mer bekymrad än skadeglad. Han ser framför sig en stor risk för oordnad upplösning av euron med oöverblickbara konsekvenser för EU-ländernas medborgare. En ordnad upplösning vore förstås bättre, men en sådan förefaller inte särskilt trolig, med tanke på hur de högsta EU-ledarna har hanterat krisen hittills.

Ett försök till kort sammanfattning av de Vylders analys; skuldkrisen som drabbat framför allt EU:s medelhavsländer är i huvudsak en fortsättning på 2008 års finanskris; de stora budgetunderskotten är en följd av krisen snarare än dess orsak; krishanteringen med drakonisk åtstramningspolitik har i själva verket förvärrat problemen och dessutom skärpt de obalanser och motsättningar som fanns inbyggda i euron redan från start. Det handlar om strukturella problem, enorma skillnader i internationell konkurrenskraft mellan eurons medlemsländer som eurons skapare mer eller mindre medvetet valde att bortse ifrån eller hoppades att euron skulle överbrygga. Det gick bra ett tag, i ekonomisk medvind, men finanskrisen blottlade med knivskarp precision att euron hade blåst upp ekonomiska bubblor (t ex fastighetsbubblor i Spanien och Irland), försämrat enskilda länders internationella konkurrenskraft (typ Grekland och Italien) och förstärkt obalanserna inom EMU mellan starka och svaga medlemmar.

De så kallade krispaketen med lån och andra stödåtgärder har förvärrat problemen, menar de Vylder i likhet med många andra ekonomer. Vinnare är banker, försäkringsbolag, fonder och privatpersoner som har tjänat på krislånen och olika former av spekulation med statsobligationer. Förlorare är de vanliga medborgarna och de många småföretagarna i länder som Grekland, Portugal och Spanien. (Hur de drakoniska sparåtgärderna slår behandlas mer utförligt av Björn Elmbrant i hans böcker om eurokrisen; Europas stålbad och Det skulle bli så bra.) Länder med massarbetslöshet och tomma fabriker, butiker och turisthotell lever inte över utan långt under sina tillgångar, betonar de Vylder, som betecknar krispaketen som såpa på ett sluttande plan.

Vad förordar de Vylder själv då? Ja, han menar ju att euron aldrig skulle ha sjösatts, men när den nu ändå fanns så hade det bästa varit att upplösa valutaunionen när krisen började bli akut, det näst bästa hade varit att låta Grekland lämna euron i början av 2010. Hur som helst måste en förnuftig krishantering ha skuldavskrivning som ett helt centralt tema och för de krisdrabbade länderna skulle det vara lättare att ta sig ur krisen om de träder ut ur valutaunionen, inför egen valuta och egen räntepolitik. Bland de högsta ansvariga inom EU verkar man snarare tro att ännu mer EU, ännu mer överstatlighet med så kallad bankunion och alltmer gemensam finanspolitik är lösningen. Det är en linje som har allt mindre stöd hos EU-medborgarna och som underminerar den europeiska demokratin. (Just den aspekten i eurokrisen utreds mer djupgående av Elmbrant i Det skulle bli så bra.) Frågan om huruvida euron får ett fasansfullt slut eller är en fasa utan slut får inget definitivt svar i de Vylders bok – svaret kommer i en verklighet nära oss inom en inte alltför avlägsen framtid.

Till skillnad från många andra euroanalytiker försöker de Vylder sätta in krisen i ett större globalt perspektiv där han menar att krisen i Europa är ett av många uttryck för att vi går mot en helt ny ekonomisk världsordning där Europas och USA:s dominans minskar i allt snabbare takt. Jag skulle ha önskat ännu mer av den sortens analys i denna för övrigt utmärkta bok. Är det inte så att krisen i Europa också är ett uttryck för att den globala kapitalismen håller på att uttömma sina möjligheter att växa över huvud taget; att den har slagit i den så kallade resursväggen som Björn Forsberg skriver om i Omställningens tid; och att vi nått tillväxtens slut som Richard Heinberg menar i The End of Growth?

Att gå med morfar

”Källan till visdom är våra äldsta. Visdomen finns tillgänglig om vi vänder oss till dem, så det vore en mycket vis sak att göra.” Så avslutar Joseph M Marshall III med mild röst den cd som medföljer hans bok Walking with Grandfather – The Wisdom of Lakota Elders (Sounds True 2005). Detta är, som han själv säger, en bok om identitet och visdom. Den är till synes enkel och rymmer ett antal berättelser som Joseph fått från sin morfar Albert som han växte upp hos på Rosebud-reservatet i South Dakota. Morfar tog ofta med den unge Joseph på walkabouts i naturen som ett sätt att skola in gossen i lakotakulturen och lakotasättet att tänka.

Fram till han var åtta år och började skolan talade – och tänkte – Joseph enbart lakota. Han har sedermera gjort sig känd som historiker och författare till flera böcker om lakotas och deras mest mytomspunne hjälte Crazy Horse. För mig var läsningen av Walking with Grandfather min första kontakt med Joseph M Marshall III men jag räknar med att snart återkomma med texter om hans andra böcker. Han har ett till synes enkelt sätt att berätta historier men i och under denna enkelhet ryms en djup dimension av uråldrig visdom. Därför bör man läsa Marshall med långsam, eftertänksam, ja meditativ läsart.

Han är själv numera en elder även om han understryker att han inte har hunnit bli vis ännu, fastän han strävar ditåt. Vår resa mot visdom börjar i ögonblicket när vi föds, skriver Marshall. Visdom är en resa som aldrig tar slut, den är livets gåva. Allt som har hänt oss och händer oss är livets sätt att ge oss visdom. När vi kan betrakta oss själva och handla utan arrogans kan vi bli visa.

Marshall ger inte läsaren några detaljer om de gamla lakotaceremonierna även om man förstår att de bör ha genomsyrat morföräldrarnas liv. I stället berättar han lågmält om att hitta sin lakotaidentitet i en modern värld och om lakotasättet att tänka.

”I cirkeln finns inget först eller sist, inget högre eller lägre. Många urkulturer, lakota inräknad, accepterade verkligheten att alla livsformer har en plats i den cirkeln. Därför är ingen eller inget först eller sist. Ingen eller inget är högre eller lägre än någon annan livsform. För att ytterligare bekräfta denna verklighet är liv och död de ovedersägliga utjämnarna.”

Och boken är en hyllning till mor- och farföräldrar och elders överallt, som Marshall skriver på försättsbladet.

”Utvecklingen av tekniken är ingen automatisk bekräftelse på att vi, som människor, också har blivit visare. Vi är visare bara om vi förstår att det förflutna inte är passé. Vi är visare bara om vi förstår att våra förfäders redskap och kunskap är grunden för vår utveckling. Den insikten gör det möjligt för oss att återknyta till vårt förflutna, vår historia, och hindra oss från att bli förblindade av den moderna versionen av oss själva.”

I dagens värld är det inte självklart att morfar eller farfar representerar visdom, tänker jag. Och så tänker också den tyske historikern Moritz Pfeiffer som lyssnade till sin farfar yrkesofficerens berättelser om hans upplevelser i andra världskriget och slogs av farfaderns brist på självkritik, moraliskt omdöme och empati med nazismens offer. Han tog sig före att jämföra farfars berättelser med de historiska fakta han kunde få fram och tvingades konstatera att diskrepansen var stor. Resultatet blev boken Mein Grossvater im Krieg 1939-1945 (Min farfar i kriget 1939-1945). Pfeiffer menar att många unga och medelålders tyskar borde ställa frågan om vad farfar och morfar verkligen gjorde i kriget - detta för att kunna gå till botten med nazismuppgörelsen. Det skulle kunna vara ett sätt att omvandla erfarenheterna från andra världskrigets barbari till en källa till visdom.

Moritz Pfeiffers bok har rönt stor uppmärksamhet i Tyskland men när han rest runt och hållit föredrag om boken har publiken mestadels bestått av personer på mellan 50 och 70 år. De är barnen till andra världskrigets soldater som möttes av tigande och tystnad om de vågade fråga om nazismen och kriget. Deras kunskapstörst är stor. Barnbarnen däremot har under de senaste decennierna mer eller mindre översköljts av information om nazitiden och många av dem uppfattar alltihop som en ganska abstrakt historia. Kunskapen tycks för dem sakna konkret relevans i dagens värld. Pfeiffer beklagar detta och jag instämmer. Hur vi än vrider och vänder på det är vi våra far- och morföräldrars barnbarn och vi bär inte bara på deras genetiska arv utan även deras kulturella, sociala, mentala och andliga arv. Och vi är mer lika dem än vi tror. Bara om vi verkligen tar del av deras öden och berättelser, och deras förfäders öden och berättelser, kan vi utveckla någon djupare grad av självinsikt, som ju är en förutsättning för visdom. Eller hur?

Kan barbari någonsin sonas?

Topographie des Terrors i Berlin.

Sedan slutet av 1960-talet har jag då och då besökt Berlin – mitt senaste besök i början på oktober 2012 var det nionde i ordningen. Ni som är bekanta med utharkens runsystem vet att runa nummer nio – naud – är nornornas och nödvändighetens runa. Och så kan man kanske sammanfatta avsikten med detta besök; det var nödvändigt (för mig) och det handlade om hur tyska erfarenheter ska kunna infogas och balanseras i det stora kosmiska kretsloppet.

Med begreppet ”tyska erfarenheter” syftar jag främst på spåren av 1900-talets brutala historia som återfinns överallt i den tyska huvudstaden och dess omgivningar. Första världskriget, krossad revolution, kapitalistisk depression, nazistisk terror och maktövertagande, Förintelsen och andra världskriget, delningen och Berlinmuren, implosionen av Sovjetimperiet och murens fall samt vrålkommersialismens omdaning av det återförenade Berlin.

Berlin (och Tyskland) är lite som USA – här kan man hitta allt från högt till lågt, från briljant till vulgärt, från insikt till fördomsfull okunskap. Det som de senaste åren har intresserat mig mest är frågan om hur den nazistiska rörelsen kunde växa fram och förvandlas från en liten skränande och våldsam gatupöbel till en monstruös stat som lade stora delar av Europa i aska och ruiner och fabriksmässigt mördade miljontals människor. Sent omsider, sisådär 50 år efter andra världskrigets slut, har många viktiga initiativ till tysk självprövning tagits. Runt om i landet finns de så kallade Gedenkstätten, alltså minnesplatser över de nazistiska brotten i koncentrationsläger och liknande. I Berlin byggdes i slutet av 1990-talet det stora monumentet över Förintelsen i det tidigare ingenmanslandet mellan öst och väst strax intill Riksdagshuset och Potsdamer Platz, där den globaliserade kapitalismens storaktörer numera verkar ha fått fria händer vad gäller arkitektur och verksamhet. Och på kort gångavstånd finns det imponerande museet Topographie des Terrors som byggts ur ruinerna av det som under nazitiden var Förintelsens hjärntrust; här hade SS, SD och Gestapo sina högkvarter, här satt Himmler och Heydrich bakom sina skrivbord och planerade massmorden på judar, kommunister, socialdemokrater, zigenare och homosexuella, ja på alla som var emot det nazistiska projektet. Museet började i blygsam skala som en liten utomhusutställning 1989 och det var först 2010 som själva museibyggnaden var färdig. Museiområdet är delvis avgränsat av en del av Berlinmuren och strax intill ligger Görings jättelika flygvapenministerium som klarade sig undan de allierades bombningar och där numera det tyska finansdepartementet (!) håller till.

Museet Terrorns topografi är ett dokumentationscentrum som är tänkt att fungera som en dynamisk kunskaps- och erfarenhetsöverförare till uppväxande och kommande tyska generationer. Så här gick det till när nazi-barbariet växte fram och efterhand kom att få aktivt eller passivt stöd från en majoritet av det tyska folket; så här utövades terrorn mot oliktänkande och grupper som utdefinierades ur ”folkgemenskapen”; så här blev resultatet för Tyskland och den övriga världen. Jag blir imponerad av hur djupt utställningen borrar i det tyska barbariets förutsättningar (såväl organisatoriskt som kulturellt och mentalt) och ingen som tar del av den kan lämna den utan att vara djupt berörd och bedrövad. Det kunde hända i Tyskland för inte så länge sedan, liknande processer har hänt på många håll senare och pågår fortfarande runt om i världen. Alla borde analysera hur och varför och fundera över sin egen roll i världen – såväl aktiv som passiv. Utställningens rika bildmaterial finns samlat i en utmärkt bok tillsammans med några analyserande texter, på 432 sidor och drygt 1,5 kilo.

En annan mörkrets plats som känns viktig att besöka är den stora villa vid Wannsee, mellan Berlin och Potsdam, där den så kallade Wannseekonferensen ägde rum den 20 januari 1942. Där diskuterades och beslutades om hur Förintelsen, ”judefrågans slutgiltiga lösning” skulle genomföras praktiskt-administrativt. Deltagare var tjänstemän på mycket hög nivå under ledning av Reinhard Heydrich, chefen för Reichssicherheitshauptamt, och protokollfört av Adolf Eichmann. Wannseeutställningen borrar i samma frågor som Topographie des Terrors men är förstås koncentrerad till en mindre yta och är något mer fokuserad på naziterrorns offer än på dess hjärntrust. Det är en mycket speciell känsla att sitta i samma rum som de 15 toppnazisterna en gång gjorde när de på typisk byråkrattyska fattade ”administrativa” beslut som kom att betyda lidande och undergång för miljontals människor. Den förtvivlan och ångest som kan överväldiga i denna situation måste man konfrontera för att kunna vända till motstånd och kreativt handlande.

Som jag definierar begreppet ”tiden” så finns ingen egentlig skillnad mellan dåtid, nutid och framtid. Allt är oupplösligt förenat i en all-tid där det som hänt fortfarande händer. Mötet i Wannseevillan pågår fortfarande, Heinrich Himmler fattar fortfarande beslut om massmord bakom sitt skrivbord där nu Topographie des Terrors ligger. Förintelsen pågår fortfarande. Vad vi som lever idag kan göra är att försöka medverka till att balansera dessa platser som haft så mycket övermått av destruktiva krafter genom att be böner, sjunga helande sånger och runor och dansa in balanserande energier. Minst lika viktigt är att vi också granskar våra egna liv och våra egna samhällen när det gäller synen på ”de andra” och hur vi har ”rätt” att hantera dem. Med ”de andra” menar jag här inte bara andra människor utan minst lika mycket andra arter och existensformer – djur, växter, vatten, luft, vädersystem och i förlängningen hela Moder Jord. Där genomför industricivilisationen just nu en annan sorts förintelse.

Till sist ändå heder åt de många tyskar som i många år kämpat för att bygga upp dessa minnes- och läroplatser över den egna kulturens missdåd. Det har tagit lång tid kan man tycka men Tyskland har ändå nått betydligt längre i sin självrannsakan än andra stater som gjort sig skyldiga till folkmord av olika slag. I många fler huvudstäder borde det byggas museer över den egna statens terror och övergrepp mot såväl urbefolkningar som det egna folket, t ex i Washington (om folkmordet på de amerikanska urfolken), London (om den brittiska kolonialismens härjningar), Madrid (om förstörelsen av högkulturerna i Mellan- och Sydamerika), Moskva (om Stalinterrorn), Peking (om de statliga övergreppen under Stora språnget och kulturrevolutionen och i Tibet) och Phnom Penh (om röda khmerernas terrorvälde). Läsarna kan säkert tänka ut ännu flera platser lämpliga för museer över terrorns topografi. Folkmord kan aldrig sonas, men man kan belysa dem och deras orsaker och lära sig leva med och utifrån erfarenheterna, vilket kan göra världen till en något bättre plats att leva på.

Här hölls Wannseekonferensen 20 januari 1942.

Självviktighet och patriarkat

På mina kurser och föredrag om shamanism och traditionell livssyn är det mestadels en klar underrepresentation av män. Vanligtvis är bara 20-30 procent av deltagarna män. Och tendensen verkar ha förstärkts med åren sedan jag inledde min utåtriktade verksamhet vid mitten av 1980-talet. Jag har ofta funderat på varför och ställt just den frågan till mina kursdeltagare – dock utan att få några helt klargörande svar.
Ett extremt exempel på manlig underrepresentation blev jag vittne till när jag i början av september besökte ett möte i Stockholm med tre representanter för The International Council of 13 Indigenous Grandmothers. Enligt min uppskattning utgjorde männen i salen kanske 5 procent av deltagarna. Män – även inom andliga och ekosofiska kretsar – har uppenbarligen väldigt svårt att ens högst kortvarigt sätta sig vid erfarna kvinnors fötter och ta del av deras visdom och erfarenheter. Jag har kommit fram till att orsaken kan sammanfattas väldigt kort och kärnfullt; brist på ödmjukhet och överskott av självviktighet. Dessa faktorer hänger intimt samman och är varandras förutsättningar.

Om män vill spela en positiv och kreativ roll i arbetet för att utveckla ett samhälle i harmoni och balans med Moder Jord är det helt nödvändigt att de ser sanningen i vitögat och släpper sin självviktighet. Det är förutsättningen för att ta steget över från att vara en del av problemet till att bli en del av lösningen.

Varifrån kommer denna manliga brist på ödmjukhet och överskott av självviktighet ifrån? Uppenbarligen ligger den inbyggd i det patriarkala samhällets struktur och är därför med och formar männen redan när de är småpojkar och kanske rentav spädbarn. Här tänker jag inte gå in i någon djupare analys av dessa strukturer utan bara peka på att de finns och har funnits under mycket lång tid – här talar vi om årtusenden och strukturer som började växa fram genom människans övergång från samlande och jakt till jordbruk och boskapsskötsel, den så kallade neolitiska revolutionen.

I den manliga självviktigheten finns en känsla av skam inför det kvinnliga och i förlängningen därmed ett förakt för kvinnliga erfarenheter och visdom. I denna självviktighet finns en sorts barnslig förnekelse av att man är sin mors son, att man en gång legat inne i sin mamma, varit en del av henne och kommit in i den här världen genom mammas vagina. I denna förnekelse ryms också en rädsla för det kvinnliga, en rädsla för att bli uppslukad av det kvinnliga och därmed också en rädsla för att ge sig hän i samspel med det kvinnliga – allt ifrån mamma via älskarinnan till Moder Jord. Och framför allt ryms i denna självviktighet ett förakt för den gamla kvinnan – haggan, tanten, mormor och farmor – och hennes visdom.

Som enskild man har man dock möjlighet att frigöra sig från denna kvinnofientliga – och livsfientliga – tvångströja. Det går att öva upp sin ödmjukhet och släppa sin självviktighet och i den processen kan man hämta näring från manliga traditioner som redan för länge sedan hittat fram till en balanserad och dynamisk relation till det kvinnliga. Jag tänker på de former av traditionell andlighet som överlevt bland många urfolk, representerad t ex av de mycket ödmjuka vismän som skildras i den eminenta boken Wisdomkeepers av Harvey Arden och Steve Wall som jag tidigare recenserat här. Eller varför inte Carlos Castanedas böcker om lärotiden med shamanen don Juan Matus? Bland det viktigaste don Juan försöker få Castaneda att inse är att han, liksom alla andra varelser, är på väg mot sin död. Först när man inser detta på djupet kan man bli ödmjuk och mottaglig för mer djupgående kunskap om världen. don Juan inpräntar i Castaneda att ”självviktighet är vår största fiende”, att ”självviktighet är något som vi måste släppa, precis som den personliga historien”. Det är först när vi släppt taget om vår självviktighet som vi kan axla ett verkligt ansvar för oss själva och för världen. För ”så länge som du känner att du är det viktigaste i världen kan du inte på allvar uppskatta världen omkring dig”. don Juan slår också huvudet på spiken när han pekar på sambandet mellan självviktighet och meningslös ilska; ” Du är så förbannat viktig att du anser dig ha rätt att bli förargad över allt och alla.” Ersätt förargad med kränkt och don Juans citat har högsta bärighet på manlighetens självviktighet och kris i det nutida Sverige.

När Castaneda frågar don Juan hur han kan veta så mycket blir svaret att ”jag vet allt möjligt därför att jag inte har någon personlig historia och inte känner mig viktigare än något annat och därför att min död sitter här alldeles bredvid mig.” Döden har vi till vänster om oss på armlängds avstånd och den är vår bästa rådgivare. Men för att kunna och våga ta del av dess råd måste vi släppa självviktigheten och bli verkligt ödmjuka. Att vara ödmjuk kan innebära att man sätter sig vid en gammal kvinnas fötter, tar emot hennes välsignelse och verkligen lyssnar till hennes budskap och erfarenheter. Och det kan innebära att man i vördnad lägger sin panna mot Moder Jord och av hela sitt hjärta tackar för livet och för att man över huvud taget får delta i det stora kosmiska kretsloppet som en varelse jämlik med allt annat i kosmos och liksom allt annat i kosmos också på väg mot sin död. Ur den ödmjukheten och tacksamheten kan kunskap och kraft komma även männen till del.

Att försvara heliga platser

Alla platser är heliga men en del platser är mer heliga än andra. Det är en av grundsatserna i en traditionell livssyn. Hela Moder Jord vibrerar av helighet men på en del platser stegras denna helighet på ett påtagligt sätt. Sådana heliga platser är portar till Drömtiden. Där är sprickan mellan världarna som vidast och där manifesteras det kosmiska medvetandet som tydligast. 

Varifrån kommer denna helighet? Från Drömtiden och skapelseprocessen som ägde rum ”arla i urtid”. Heligheten är ett resultat av vad Drömtidens heliga varelser har gjort – och fortfarande gör eftersom Drömtiden är en beteckning för hur all tid hänger samman i en odelbar helhet och där det som hänt fortfarande äger rum.

Genom heliga platser, som också brukar gå under benämningar som kraftplatser, offerplatser och liknande, uttrycker landskapet sitt intelligensfält. Heliga platser står i relation till varandra och hänger samman. Aha, laylinjer, tänker läsaren, men urfilosofins syn på detta går betydligt djupare. De heliga platserna är utlöpare av Drömtiden och ligger längs det som kallas drömspår och de går verkligen inte spikrakt genom landskapet. De ringlar sig fram i de heliga varelsernas spår som rört sig genom landskapet i enlighet med sina ursprungliga böjelser – ungefär som fåglar eller ormar eller björnar eller varför inte som flödande vatten. Hittar man sådana drömspår, och det kan man göra med hjälp av shamanska metoder som vidgar medvetandet, hamnar man förr eller senare vid heliga platser.

Exakt hur dessa platser hänger samman och exakt vilka uppgifter de har i Det stora kosmiska kretsloppet kanske vi människor aldrig kommer att förstå till fullo. Det är mysteriöst. Men det finns vissa möjligheter att avkoda budskapen från heliga platser om man på ett ödmjukt sätt genomför ceremonier på plats. En ceremoni är ju en ömsesidig kommunikation och energiutbyte med de väsen som håller till på platsen och med rätt attityd kan man få del av stor kunskap.

Heliga platser vill också delta i detta ceremoniella utbyte, inte bara med människor utan med alla andra levande varelser som passerar. Ju mer vi samtalar med en plats, desto mer vill den samtala och samspela med oss. Platser som ”glömts bort” och där ingen längre ceremonierar går in i en djup dvala. Ännu värre är det för platser som förstörs genom olika former av exploatering som skogsbruk, vattenkraftutbyggnad, gruvdrift, vägdragningar, okänsliga turistanläggningar och liknande. Där försvinner inte bara ett märkligt och vackert landskap utan också en intelligens, ett medvetande och en energi som har sin speciella roll att spela i den stora helheten.

Därför är det en av våra viktigaste uppgifter i dagens värld inte bara att hålla heliga platser aktiva utan också att försvara dem och skydda dem från negativ exploatering och utplåning. Dessa platser behövs för Det kosmiska kretsloppets dynamiska harmoni och balans. Ett sätt att bidra till denna harmoni och balans är förstås att ceremoniera på de heliga platserna. Ett annat sätt är att sprida kunskap om var de heliga platserna finns och arbeta för att ge dem olika former av legalt skydd som omöjliggör exploatering. Det kan handla om att inrätta nationalparker eller naturreservat eller att föra upp dem på FN:s världsarvslista. Men det kan också handla om att helt enkelt skapa en så stark positiv uppmärksamhet kring en helig plats att eventuella exploatörer avhåller sig från förstörelse av fruktan för folkets vrede.

Eftersom människan är mest intresserad av vad hon själv åstadkommer så kan det vara lättare att få skydd för en helig plats om det finns något människoskapat på den, t ex hällristningar, stenformationer, gamla ruiner o dyl. En del av dessa konstruktioner har gjorts för att höja och koncentrera platsens helighet, men shamanen vet att heligheten i själva verket finns hos platsen som sådan. En hällristning är t ex bara ett synligt uttryck för den energi som finns i berget. Ristarna tog helt enkelt fram bergets energi och medvetande och gav dem en grafisk form.

Det finns många heliga platser att skydda och det enklaste är att ”gräva där du står”, dvs börja med att aktivera och försvara de heliga platserna i närområdet och nätverka med andra personer med liknande ambitioner på andra håll så att ringarna sprider sig ut i Det stora kretsloppet.

Fotografierna är från hällristningarna vid Gärdeån i Jämtland.

Om att hitta sin egen sång

”Du måste kunna dansa om du ska kunna bota människor.” De orden mötte en ung amerikansk läkare när han 1965 tjänstgjorde i Santa Fe i New Mexico i den del av den allmänna hälsovården som går under namnet Indian Health Service. Den som uttalade dem var en äldre indian som var patient på sjukhuset och kom från pueblon Santo Domingo. Han hette Santiago Rosetta och visade sig vara en högt uppsatt andlig ledare därhemma. Den unge läkaren som uppmaningen riktades till heter Carl A. Hammerschlag. Han kom från östkusten, var utbildad vid elituniversitetet Yale och hade valt tjänstgöring i Indian Health Service som ett alternativ till värnplikt och risk att skickas till kriget i Vietnam. 

Mötet mellan de båda hade inletts med att den gamle puebloprästen frågade läkaren var han hade lärt sig bota. Hammerschlags cv imponerade inte utan Rosetta fortsatte att fråga; ”Kan du dansa?” Det måste man nämligen kunna om man ska ägna sig åt healing. Hammerschlag frågade mest på skoj om den gamle mannen ville lära honom sina danssteg. Gubben kravlade sig ur sjukhussängen, tog några danssteg på sjukhusgolvet och sa sedan; ”Visst kan jag lära dig mina steg, men du måste höra din egen musik.”

Man kan säga att Santiago Rosetta under detta korta möte sådde ett frö i Carl Hammerschlags medvetande som kom att få stora konsekvenser. Hammerschlag bosatte sig småningom i sydvästra USA där han kom att arbeta i drygt 30 år inom Indian Health Service – huvudsakligen som psykiatriker – ett arbete som med hans egna ord utvecklade honom från läkare till healer.

Hammerschlag skildrar denna utveckling i den till synes anspråkslösa boken The Dancing Healers – A Doctor’s Journey of Healing with Native Americans (HarperCollins 1988); en bok som ständigt finns tillgänglig i nytryck. Detta är en märkvärdig bok i ordets positiva bemärkelse. Den beskriver såväl de stora sociala och hälsomässiga problemen bland nutidens ursprungsamerikaner, som Hammerschlags arbete med traumatiserade och dysfunktionella familjer och hans möten med traditionella botare och vismän. Det är en bok som rymmer stor livsvisdom och som kan ge läsaren impulser till att hitta sin egen väg, sin egen sång, sin egen dans. ”Vi kan alla bli dansande botare”, skriver Hammerschlag.

Detta är en bok som rymmer stor empati och humor, t ex i den dråpliga scen där Hammerschlag presenteras för en helig man i den äldsta hopi-byn, Shungopavi. Mannen som heter Herbert Talaheftewa sitter vid en vävstol och väver och får höra att Hammerschlag är en doktor som specialiserat sig på själen (mind). ”Vad vet du om själen?” frågar Talaheftewa med ett strängt tonfall. Hammerschlag stammar fram något om att det inte är så mycket och att det är svårt att svara kortfattat på. Talaheftewa är tyst en lång stund och Hammerschlag känner sig allt sämre till mods. ”Om du inte kan säga det du vet om själen kortfattat så vet du ingenting”, säger hopimannen slutligen. Ilskan väller upp i Hammerschlag men innan han hinner säga något fortsätter Talaheftewa; ”Vad jag vet om själen kan jag säga med ett enda ord. Mystisk.”

Det är bland annat genom omskakande möten av detta slag som Hammerschlag tar till sig allt mer av ursprungsamerikanernas traditionella livssyn. Han knyter vänskapsband med flera medicinmän och han får delta i peyote-ceremonier och svetthyddor, han gör utesittningar på heliga platser och han får vara med vid soldanser. All den kunskap som Hammerschlag på detta vis får ta del av väver han in i sin egen judiska tradition och fogar samman med sin vetenskapliga grundutbildning. Och som sagt, han blir en healer som förstår att han bara kan hjälpa människor att bli hela om han arbetar med deras egna symboler och livssyn. Han använder ritualer från många olika håll eftersom de i sig har helande kvaliteter. ”Alla sakrament erbjuder healing.” En healer hjälper människor att förstå sin plats i universum, skriver Hammerschlag. Healing handlar alltså i grunden om att nå upplysning (enlightenment) och om att knyta an till den egna kulturens autentiska andliga stigar.

”Vi har alla nycklar till vår egen upplysning. Terapeuten använder vilka som helst symboler som betyder något för patienten. Patienterna har redan svaren på sina frågor. När terapeuten lyssnar på problemet kommer patienten också att berätta om lösningen.”

Terapeuten är alltså, i bästa fall, en katalysator, eller möjligen vägvisare. Det är inte för inte som ceremoniledaren vid peyoteceremonier i Native American Church kallas för roadman, alltså den som pekar ut vägen. Men Hammerschlags bok rymmer många exempel på att uppvaknande och upplysning kan komma till synes spontant, i till synes triviala situationer; ”Ögonblick av insikt och ny medvetenhet – förändrade medvetandetillstånd – kan inträffa när som helst eller var som helst… Lita på ditt undermedvetna, det kommer att ta dig till en plats av upplysning.” Och; ”När du väljer upplysningens resa kommer du alltid att hitta vägvisare (guides).”

Hammerschlag skriver om att knyta samman magi och vetenskap, höger och vänster hjärna, men primärt är The Dancing Healers en bok om indiansk andlighet och trots att den ger åtskilliga dystra inblickar i ursprungsamerikanernas koloniala posttraumatiska stressyndrom så tonar den ut i ett hoppfullt ackord; ”Varje dag, på många sätt, på oväntade platser, kan du höra en ny sång och lära dig ett nytt steg i din dans.” Ja, allt är ett och hänger samman och det finns inte ett ögonblick som inte är ett ögonblick av kraft och kunskap. När jag läser om Hammerschlags möten med indianska vismän kommer jag osökt att tänka på mina egna resor i Sápmi och hur mina möten med samiska traditionella botare – enkla och jordnära människor – inneburit ”ögonblick av insikt och ny medvetenhet”.

Om läsaren precis som jag blir nyfiken och undrar vad det blivit av denne doktor Carl A. Hammerschlag sedan han skrev The Dancing Healers 1988 rekommenderas Hammerschlags webbsajt healingdoc där han är still going strong med fortsatt utveckling av sitt projekt som han själv beskriver med termen Mind-Body-Spirit Medicine, eller psychoneuroimmunology. Om Hammerschlag använde en stringent och minimalistisk berättarstil i The Dancing Healers så verkar han med stigande ålder snarare flöda över i artiklar, föredrag och videopresentationer. Det är uppenbarligen hans sätt att hitta nya sånger och danssteg i den stora kosmiska spiraldansen.

The Grandmothers are coming!

Den kommande veckan får Stockholm besök av representanter för International Council of 13 Indigenous Grandmothers. Besöket ingår i förberedelserna för rådsmötet i Gällivare den 11-14 juli nästa år. Deltagare är Julieta Casimiro, mazatec (Mexiko), Rita Pitka Blumenstein, yuptik (Alaska), Laila Spik, same (Sverige) och initiativtagaren till rådet, Joyti från Center for Sacred Studies.

Fredagen den 7 september framträder Grandmothers på ABF-huset i Stockholm mellan kl 18 och 21. Lördag-söndag 8-9 september håller de en workshop i Baggensnäs på Ingarö på teman som Moder Jord och hennes relationer, Vattnet och hennes medicin, Bönen och dess kraft, Läkning på det andliga planet. Under veckan finns också möjlighet att få en personlig healingsession med mormödrarna. Detaljer om programmet finns hos arrangören Auroras ring.

Jag ser International Council of 13 Indigenous Grandmothers som en av många intressanta impulser av och för Moder Jord. De är onekligen en del av Moder Jords aktiverade immunförsvar mot den rovdrift på naturens resurser som pågår världen över. Impulserna utgår från de urfolkskulturer som har bevarat kärnan i sina andliga traditioner och livssyn trots flera hundra års kolonialt förtryck – ett förtryck som ännu idag är högst reellt och pågående. Vi kan välja att bli en del av denna världsomspännande impuls genom att återknyta till den traditionella livssyn som en gång präglat livet även hos oss. Ett möte med Grandmothers kan vara en puff på vägen!