Det är en dröm som drömmer oss

Drömtiden gör sig på olika sätt påmind dagligen, men jag har svårt att få grepp om det som händer och än svårare är det att försöka formulera det upplevda och tänkta i ord. Men här kommer i alla fall lite nya fragment från Drömtiden – en fortsättning och utveckling av mina tidigare texter Rapport från Drömtiden och När tänkandet stillnar.
Det är tidig kväll i slutet av maj. Jag går stavgång på en asfalterad men föga trafikerad väg i Norduppland. Ihållande frisk sydvästvind. Något manar mig att sakta in något på stegen. Jag ser strålkastarna från en annalkande bil på långt håll. Kommer att tänka på när Carlos Castaneda och don Juan Matus var ute och körde i Sonoraöknen och såg förföljande strålkastare långt bakom sig. don Juan förklarade att det var den främste rådgivaren Döden som följde dem – något som knappast lugnade Castaneda. Bilen som nalkas mig rattas dock inte av Döden utan av en medeltjock medelålders kvinna med en medelålders medeltjock man bredvid sig. Just när de kör förbi tänker jag: Såg de mig? Vi är ju i olika världar? Jag i Drömtiden och de i den ordinära verkligheten. Men jag är ju samtidigt närvarande och gående i den ordinära verkligheten också! Det är som om jag och bilisterna kör längs skilda spår i den kosmiska väven. Ungefär som när två tåg möts på en dubbelspårig järnväg. De möts men möts ändå inte. Vi följer olika spår i väven, ibland tangerar de varann, ibland möts de och ibland korsar de varann.
Jag fortsätter stavgången och funderar på vem som sa att jag är i Drömtiden. Tittar in i skogen. Där står de vanliga tallarna och björkarna i ljuset från den nedåtgående solen. Men ändå inte! Det är ytterligare någon ”kvalitet” där som inte brukar vara där. Är träden också inne i Drömtiden? Eller snarare i den process som vi kan kalla Drömmandet? Ett citat från bushmän i Kalahari kommer för mig: ”Det är en dröm som drömmer oss”. Vi är alla del i Drömmandets process, inbäddade i den, men vem är det som drömmer? Drömmen själv! Det är drömmen som drömmer sig själv. Eller snarare Drömmandet som drömmer drömmen. I den nordiska traditionen skulle man nog ha sagt att det är väven som drömmer sig själv, men man hade också ett annat sätt att beskriva denna kreativa kosmiska process. Det var nornorna som vävde väven och därmed också Drömmandet och Drömtiden. Nornorna som drömväverskor!
Kommer oförhappandes (?) att tänka på Viktor Rydbergs dikt Tomten – ni vet den med midvinternattens köld är hård. Efter att ha sett till gård och djur smyger tomten in i husbondfolkets sovkammare och betraktar dem nyfiket medan han grunnar på sin eviga gåta: varifrån kommer de nya generationerna och vart tar de gamla vägen? Det här handlar inte så mycket om tomtens gåta, för han kommer ju själv ur Drömtiden och borde veta, utan om Rydbergs eget grubblande, men det är likväl fint formulerat när tomten liksom är på väg att få tag i svaret (ungefär som jag försöker greppa Drömtiden):
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Nu vet vi ju att tiden inte är en ström som går från punkt A till punkt B utan en cyklisk rörelse, en spiralformad process. Men det som tomten, eller snarare Rydberg, hör är Drömmandet. Och det kommer inte i form av en ström får jag klart för mig denna stavgångskväll. Det ska snarare ses som ett uppvällande, ungefär som vattnet kan välla upp i en källa. Ibland talar man om källor som ”kokar”. En stor och mäktig sådan är Ingbo källor utanför Tärnsjö. Där kan man tydligt se det kristallklara vattnet välla upp ur botten. Så väller Drömmandet/skapandet in i världen via nornornas brunn – Urdarbrunnen. Kanske kan man som John Lamb Lash i boken Not In His Image till och med tala om en Drömtidens fysik när det gäller att förklara universums och galaxernas uppkomst och utveckling?
Jag ökar på stegen hemåt. Brygger en kopp Yunnan-te och funderar: Vem är det som brygger te? Vem är det som dricker?

Min nya bok: Drömtid visdom paradox

Nu är min nya bok klar! Den heter Drömtid visdom paradox och utgår från min senaste resa i navajo- och puebloland i sydvästra USA (april 2010) – en resa som samtidigt äger rum både i det motsträviga landskap som är världens centrum för ursprungsfolk som navajo, hopi, acoma, taos, zuni och apacher och i Drömtiden. Dagens stigar och vägar korsar spåren och berättelserna efter urtidens heliga varelser, hjältar och monster. Här finns också de destruktiva spåren efter spanska conquistadorer och amerikanska erövrare och folkmördare. I boken framträder röster från områdets traditionella invånare – filosofer, medicinmän och radikala antikolonialister – som utifrån sin ursprungliga livssyn försöker balansera livet i skärningspunkten mellan det gamla och det nya, mellan Drömtiden och industricivilisationen. Boken handlar om visdom som en aktiv och kreativ aspekt för att kunna samverka med världen och vandra i skönhet. Det är en civilisationskritik och en utredning av vad traditionell kunskap, native science, innebär och hur den kan föras in i vår tid. Samtidigt är den en sammanfattning av insikter från den mer än 30 år långa filosofiska och andliga resa som tog sin början i mitt möte med indianska heliga män vid Russeltribunalen i Rotterdam 1980 och inte bara lett till sydvästra USA utan också till heliga platser och märkliga upplevelser och möten framför allt i Sápmi.
Första kapitlet kan läsas som pdf på min hemsida.
Drömtid visdom paradox trycks av h:ström men ges ut på norrshaman. Den är på 105 sidor, A5, häftad och innehåller 18 färgfoton på viktiga platser och personer.
ISBN 978-91-978832-0-7.
Du får boken snabbast och billigast (150 kr inkl porto) om du beställer direkt från min mejladress jorgen.i.eriksson@bredband.net. Den kan också beställas via Bokus, Bokbörsen och andra internetbokhandlar eller via vanliga bokhandlar.

När tänkandet stillnar

När jag häromkvällen tog en lång stavgång på småvägar i Norduppland kom jag plötsligt att tänka på gök. Undrar om den kan vara i faggorna, tänkte jag och bara någon minut senare hörde jag ett svagt hoande norrifrån. Välkommen, tänkte jag, och efter några minuter hörde jag göken betydligt närmare, dock inte helt nära. Vid två tillfällen räknade jag antalet hoanden och fick det till 18. För den som arbetar med utharken, med runorna, är gökens budskap nästan övertydligt. Den artonde runan är eh – hästrunan, shamanens runa.
Göken har en stark shamansk laddning. Den ger mig intuitiv kunskap och kraft och den har alltid – i alla fall så länge jag kan minnas haft en speciell plats och laddning i mitt liv. När göken hoar har jag svårt att göra något annat eller över huvud taget koncentrera mig på något annat. Hoandet stillnar och tränger ut alla andra tankar. En gång för några år sedan började göken hoa ihärdigt och ganska nära när jag målade sommarboplatsens plåttak. Jag befann mig alltså uppe på taket när hoandet försatte mig i en lätt yrsel så jag var tvungen att avbryta arbetet och stilla mig en lång stund. Nu, häromkvällen, föll jag inte i diket men avbröt stavgången varje gång jag hörde göken. Det är som om inget annat låter sig göras just då.
Göken ropade: Stanna upp – lyssna! Och vad hörde jag förutom hoandet och tystnaden mellan hoandena? Ingenting. Eller snarare tomhetens ljud. Som fyllde mitt medvetande med något formlöst. Denna paradoxala känsla av samtidig tomhet och fullständig närvaro, av ett tomt medvetande och ett medvetande fyllt av något existentiellt nödvändigt, en sorts urgrund. Ett medvetande som är tömt på det linjära, objektiva tänkandet, och i stället fyllt av något som kommer ur landskapet, landskapet som summan av allt som finns i det, eller ska vi säga Moder Jord. Kanske kan man som David Abram säga att jag kopplat upp mig på landskapets intelligensfält. Eller kanske ska vi använda mytens språk och beskriva detta medvetande som ett uppgående i Urds väv, eller snarare att jag släppt in Drömtiden i mitt medvetande.
Göken är alltså en budbärare från Drömtiden. Talar när han själv vill. Eller när du är redo att höra den. Allt är ett och hänger samman. Eller: allt är samma. Budskapet från Drömtiden är egentligen ett budskap från Drömtiden till Drömtiden – ett budskap från landskapet till landskapet. Moder Jord talar genom göken och lyssnar genom mig (och antagligen många andra också). Jag och göken är inte bara släkt – vi är också ett.
På en löprunda idag hör jag inte gök, men landskapet talar på andra sätt. Löpningen stillar mina tankar. Men när tankarna stillnar innebär det inte att medvetandet är tomt, även om det är fyllt av tomhet. För inuti tomheten, eller bortom tomheten, finns ett stort skratt – existensens nödvändiga glädje över att existera. När de vanliga tankarna stillnar, när den inre monologen tystnar (för att använda Castanedas uttryck) bereds plats för något annat och detta något annat är just det som Abrams kallar landskapets intelligensfält. Summan av landskapets intelligenser fyller medvetandet och det är inte säkert att vi människor förstår detta som strömmar in i medvetandet. En talls intelligens t ex är inte så lätt att känna igen eller ens få grepp om. Kanske skulle vi kunna kalla det som fyller medvetandet vid sådana tillfällen för icke-tänkande, eller no-mind, men det är likväl en sorts tänkande, fast av ett annat slag än vårt eget.
Plötsligt – under löpningen - kommer följande fråga upp i medvetandet: vem är det som springer? Det banala svaret är ju att det är ”jag” som springer, men ett djupare svar växer fram under den fortsatta löpningen. Det är landskapet som springer. Eller snarare en del av landskapet som rör sig i relation till andra delar av landskapet som också befinner sig i rörelse fast på annat sätt och kanske åt andra ”håll”. Allt handlar om relationer och processer – all kunskap, all kraft, all magi. Jag som en liten del av den stora väven rör mig i relation till allt annat som utgör denna väv. Varför? – som min dotterdotter skulle fråga. För att väven vill vara i rörelse. Det har den varit sedan arla i urtid och det vill den fortsätta med. Och dansar vi med och inte emot kan vi komma in i detta stora skratt som driver Det stora kretsloppet.

Rapport från Drömtiden

På mina kurser och föredrag försöker jag efter bästa förmåga förklara vad Drömtiden egentligen är: en ”tid” som omfattar all tid som varit, är och kommer att vara, en ”dimension” av världen eller en ”plats” i världen (den icke-ordinära, det osynliga, det fördolda) och en process av kreativt framfödande av världen (drömmandet). Det är inte alltid så lätt att beskriva detta” tillstånd” med vårt substantivorienterade språk och det är inte heller så lätt att förstå det med hjälp av det tänkande som hänger samman med vårt substantivorienterade språk. Under en veckas intensivt arbete med jorden på sommarboplatsen har jag haft upplevelser som fått mig att kontemplera begreppet Drömtiden på djupet och här gör jag ett anspråkslöst försök till några möjliga tanketrådar.
Kanske ska denna text ses som en kort rapport från Drömtiden. Jag har svårt att se någon annan förklaring till mina upplevelser än den att jag faktiskt befunnit mig i Drömtiden i en veckas tid. Jag brukar tala och skriva om runorna som portar till Drömtiden eller om heliga platser som portar till Drömtiden, men den här veckan har troligen visat att arbete också kan vara en port till Drömtiden. Jag har kultiverat jorden, myllat ner kompost och gödsel, satt potatis, lök och allehanda fröer, vattnat och sjungit över grödorna. I år passade väder och måne dessutom bra ihop. Månen, som är i tillväxtfas har visat sig frikostigt i majskymningen, och växande månfas är som bekant gynnsam för sådd och plantering av sådant som man vill ska växa till.
Efter ett par dagars arbete insåg jag att jag faktiskt befann mig i ett förändrat medvetandetillstånd – inte bara i tillfälliga toppupplevelser utan hela tiden. Jag har svårt att beskriva detta på något annat sätt. Primärt har det yttrat sig i form av en medvetenhet om Drömtidens närvaro – inte bara en teoretisk förståelse utan en mer helomfattande visshet att Drömtiden är helt ”nära”, att den äger rum precis ”bortom” eller ”under ytan” av den ordinära verkligheten. Samtidigt har jag, kanske lite paradoxalt, varit väldigt närvarande i den ordinära verkligheten, i ett intensivt samspel med jord, jordfräs, kultivator, kratta, vattenkannor, sol, vind, måne och en mängd fåglar som ägnat sig åt vårens göromål – flugsnappare, lövsångare, bofinkar, talgoxar, blåmesar, rödhakar, morkullor, tranor och inte minst sädesärlor. Jag har haft ständigt sällskap av en sädesärla under arbetet. I över 30 år har jag upplevt denna nära samvaro på bara några meters håll med sädesärlor i samband med vårbruket. Det har naturligtvis inte varit samma ärla i alla år, men säkert nya generationer av samma familj. Vi småpratar med varandra sädesärlan och jag och jag funderar på om jag egentligen befinner mig inne i en medvetandebubbla, där jag har stängt ute världen. Men det är ju inte bara ärlan och jag utan allt det andra också – alla varelser och väsen som finns på denna plats i Norduppland men också alla tentakler ut i världen och kosmos från dessa varelser och denna plats. Kanske är det är snarare så att jag har trätt ut ur min mer urbana vardagsbubbla och kopplat upp mig på de stora kretsloppen.
Det förändrade medvetandetillståndet har också uttryckt sig i att jag har känt en väldig distans till mycket i den ”normala” verkligheten, t ex mediernas rapportering om saker som politik, ekonomi, krig, uppror, sport och annat. Visst har jag pliktskyldigast lyssnat på ett och annat Eko i Sveriges Radio och visst har jag läst morgontidningen och scannat av internationella nyhetskällor på webben, men inte på samma sätt som annars. Jag har påtagligt känt att medierna bara beskriver det som synes ske och inte det som verkligen sker i det som synes ske. Jag vill inte kalla min attityd för ointresse för jag är fortfarande väldigt intresserad av världen och det som verkligen händer, men jag har fått en ovanlig och lite märklig distans till det hela. Det som rapporteras pågår på ytan och tycks sakna djupare betydelse. Hade någon frågat mig vilken dag det var hade jag svarat: en bra dag – i stället för att börja fundera på om det var onsdag, torsdag eller fredag.
En kväll ringer en vän som tillbringat några dagar på en konferens i Stockholm om det mänskliga medvetandet. Hon har bl a lyssnat på ett föredrag om den ceremoniella användningen av ayahuasca i Amazonasområdet och har en del frågor. Jag har aldrig tagit ayahuasca, men har läst en hel del i ämnet. Ser heller inget behov av ayahuasca utanför Amazonas. Det är ett sakrament för dem som bor där. Mitt sakrament är utharken, runorna. Efter en stund börjar jag förstå meningen med samtalet. Där nere i storstan sitter de och pratar om medvetandets gränser och gränsöverskridande. Häruppe i Norduppland arbetar jag i och med naturen i ett samspel, en medvaro, som på ett subtilt sätt tycks spränga medvetandets begränsningar. Men kan man vara i detta tillstånd för jämnan? Kanske, om man avdramatiserar synen på Drömtiden och det icke-ordinära. Det handlar inte om att ständigt se andras auror eller energikroppar (i alla fall inte i mitt fall) eller samtala med oorganiska väsen eller flyga som en kråka utan om att vara närvarande helt och fullt i det man gör i landskapet samtidigt som man bär Drömtiden med sig. Drömtiden är då närvarande i vardagens göromål som en nödvändig aspekt på liknande sätt som växandet i naturen är nödvändigt, ofrånkomligt. När man genom sitt arbete i landskapet känner denna nödvändighet och ofrånkomlighet i Drömtiden, ja då är man där. Det är inte fråga om en andlig orgasm utan om en stillsam och fysisk insikt om att man faktiskt är en del av allt annat, att man har tagit in tillvarons nödvändighet och ofrånkomlighet i sin egen organism. Då har samtidigt den egna organismen överskridits – man vet att man är ändlig, en högst tillfällig ansamling av kropp, medvetande och erfarenheter som vi kallar ”jag”. Och denna insikt innebär en befrielse.
Min vän i andra änden av telefonlinjen citerar en tidigare guru: Work is worship. Arbete är dyrkan. Tack för denna underbara formulering. Arbete är heligt. Det är innebörden av begreppet att vandra i skönhet. När mina vardagliga aktiviteter antar en helig karaktär, då är jag i Drömtiden. Jag är samtidigt både i den ordinära och i den icke-ordinära verkligheten. Allt är ett och hänger samman.

Att demaskera maskincivilisationen

För varje sann civilisationskritiker är det väldigt lockande att öppna en bok med texter som vill ”avslöja och befria oss från våra kollektivt mest omhuldade teknologiska fetischer och tvångsföreställningar” och som försöker utveckla alternativa idésystem med högre sannings- och överlevnadsvärde. En sådan bok är Myten om maskinen – Essäer om makt, modernitet och miljö (Daidalos 2010) av Alf Hornborg, kulturantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet.
Hornborg är som mest spännande när han formulerar och analyserar begrepp som ”teknomassa”, ”maskinen som fetisch” (inspirerad av Marx teori om pengar som fetisch), ”maskinen som komplott”, ”maskinen som samhälleligt fenomen”, ”imperialismens termodynamik”, ”teknik som omfördelning av tid och rum”, ”den industriella revolutionen som miljöbelastningsförskjutning” etc. Hornborg anser att teknisk utveckling och tillväxt är organiskt förbundna med och förutsätter underutveckling och miljöförstörelse någon annanstans. Maskiner är samhälleliga fenomen som inte kan existera utan ojämn överföring av energi och resurser mellan olika skikt i världssamhället, mellan centrum och periferi. De industriella infrastrukturerna i Europa, Nordamerika och Ostasien kan inte existera utan de djupa klyftorna mellan rika och fattiga.
Världen är för Hornborg ett nollsummespel och inte det eviga ymnighetshorn som industricivilisationens nationalekonomi predikar. Industrialisering på en plats förutsätter dess frånvaro på en annan. Maskincivilisationen bygger på en kolonisering av periferin och dess resurser – och även på en kolonisering av framtidens generationer och resurser. Genom tekniken blir den enes tidsförlust (de som arbetar med att ta fram resurser och energi till maskineriet) den andres tidsvinst (de som bor i centrum och njuter frukterna av maskineriet). Genom själva utbytesprocessen förstärks i sin tur det ojämna utbytet. Det ojämna utbytet ökar maskinsamhällets möjligheter till ännu mer ojämnt utbyte – det är det som ekonomer betecknar som fortsatt (och ”nödvändig”) tillväxt. Teknik handlar, enligt Hornborg, i grunden om att förbruka tid och rum i syfte att spara tid och rum, för någon. Människor och natur på en plats exploateras för att spara tid och rum för och överföra resurser till andra människor på andra platser.
Hornborg ser talet om ”miljöhänsyn” och ”hållbarhet” som en fortsatt illusion om maskinsamhällets möjlighet att överleva på lång sikt. Det förhärskande paradigmet går ju ut på att sprida industri, tillväxt och utveckling till hela världen men enligt Hornborg är det en omöjlighet eftersom maskineriet, ja hela den tekniska utvecklingen, bygger på ett globalt utbyte som alltid gynnar vissa på bekostnad av andra. Teknikens själva väsen är att omfördela tid och rum.
Hornborg konstaterar att civilisationer bryter samman när de blir för komplexa och att de småskaliga samhällen som växer fram ur stora civilisationers implosion är mer ändamålsenliga än de stora imperierna och statsapparaterna när det gäller livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati. En stor global kris ”kan faktiskt vara vår stora möjlighet”. Hornborg pekar t ex på hur man skulle kunna skapa en särskild utbytessfär och valuta för det lokala landskapets produkter (livsmedel, byggmaterial, energi) för att skilja dem och skydda dem från spekulation och produkter som fordrar en global arbetsfördelning (telekommunikationer, avancerad medicin m m). ”Det skulle åter bli rationellt att hushålla med resurserna på ett sätt som i första hand syftar till långsiktig försörjning av människor, snarare än maskiner”. Och kanske kan hans eget teoretiska arbete bidra till den nödvändiga omställningen/avvecklingen av maskincivilisationen.
På min hemsida finns en längre analys av Myten om maskinen där jag också utvecklar en kritik av Hornborgs försök att överskrida maskincivilisationens tankesystem med dess egna tankekategorier.

Maskin-imperiet under demontering

Det finns ett gemensamt mönster för hur imperier går under. Historiskt sett har nedgångsprocesserna varit komplexa och utdragna – ofta har de sträckt sig över flera hundra år. Det är många faktorer som har samverkat och de direkt utlösande orsakerna kan skilja sig åt (överutnyttjande av naturresurser, militära angrepp utifrån, naturkatastrofer etc) men gemensamt är att imperier går under när de blivit alltför komplexa.
Upp till en viss nivå är komplexiteten och den därmed sammanhängande storleken en positiv och dynamisk faktor, men någonstans, någon gång når alla imperier en punkt när komplexiteten blir alltför komplex och blir en tärande och rent av destruktiv faktor. Det krävs mer resurser för att upprätthålla samhällets komplexitet än vad komplexiteten ger tillbaka. Det kan handla om svårigheter att försörja en svällande stadsbefolkning, problem med att underhålla stora konstbevattningssystem, storskaliga jordbruksmetoder som eroderar bort matjorden, tekniska system som bryter samman, kostsamma militära äventyr och maktstrukturer som inte längre går att vare sig motivera eller underhålla.
Ta alla stora imperier som uppstått och försvunnit under den mänskliga historien och ni hittar samma mönster: i Babylonien, Indien, Kina, inka- och maya-imperierna, Romarriket, de spanska, brittiska och sovjetiska imperierna och nu också USA-imperiet.
När vi använder ord som sammanbrott, undergång, implosion eller demontering för det tankarna till snabba och katastrofala förlopp, men de flesta imperier har imploderat så långsamt att invånarna kanske inte ens märkt eller förstått att imperiet befunnit sig i fritt fall. Som den amerikanske ärkedruiden John Michael Greer har påpekat handlar en imperieundergång snarare om att rulla nedför en sluttning än att störta rakt ner i ett bråddjup. Och under nedgångsprocessen kommer också perioder av tillfällig stabilisering och rentav uppgång, t ex när det gäller materiella förhållanden.
Det brittiska imperiets nedgång inleddes t ex redan efter första världskriget men accelererade under och efter det andra världskriget. Fynden av Nordsjöolja, liksom den finansiella sektorns snabba tillväxt, hejdade tillfälligt nedgången under 1980- och 1990-talen men nu är den i full sving igen.
Sovjetimperiets implosion gick snabbare av flera specifika orsaker, bl a den ohållbara krigföringen i Afghanistan, kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl och det alltmer korrupta politiska systemet.
USA-imperiet då? Ja, frågar ni mig så säger jag att nedgången inleddes med förlusten i Vietnamkriget som ägde rum samtidigt som USA:s ställning som ledande industrination urholkades, med så kallade rostbälten av nedlagda industrier i norra och nordöstra USA. En tredje viktig faktor var att USA redan då, på 1970-talet, blev en oljeimportör i stället för oljeexportör. Sedan har nedgången delvis maskerats av finanssektorns uppblomstring (vars komplexitet var starkt bidragande till krisen 2008 och spelar en viktig roll i den kommande, fortsatta nedgången) och kontinuerlig krigföring i t ex Irak och Afghanistan. Men ”den enda supermakten” (till följd av sovjetimperiets implosion) har tänjt sina militära resurser till det yttersta och ihåligheten i dess makt är uppenbar, även om den amerikanska krigsmakten fortfarande besitter en enorm eld- och förstörelsekraft. Att det är det militärindustriella komplexet som har makten i detta imperium framgår med all önskvärd tydlighet av president Obamas senaste regeringsrockad: CIA-chefen Panetta blir försvarsminister medan chefen för Afghanistaninsatsen general Petraeus blir ny CIA-chef.
Hur kommer då Sverige in i detta sammanhang? Jo, vi är en del av industricivilisationens imperium, som vi också kan kalla maskincivilisationens imperium eller maskinimperiet. Vi följer med i nedgången. Det finns många tecken på att även det svenska samhällets komplexitet nått sådana nivåer att den har blivit en nedbrytande faktor. Hela privatiseringsvågen när det gäller allmän, gemensam egendom, i form av utförsäljning eller så kallad avknoppning är ett uttryck för denna process. Stora och viktiga sektorer av samhället har gjorts ogenomskinliga, alltmer komplicerade och svåra att överblicka. Jag tänker på sådant som bolagiseringen och uppsplittringen av SJ i ett antal bolag med ansvar för delområden av infrastrukturen. Resultat: kaos och oklara ansvarsförhållanden. Eller ta skolan – en av industrisamhällets grundbultar: avknoppad, utsåld, fragmentiserad och ”övervakad” av ett skolverk utan muskler och verktyg. Eller elproduktion och –distribution: konkurrens som inte är konkurrens utan oligopol med en inriktning som konserverar bestående produktions- och konsumtionssystem.
På vår rullning nedför industricivilisationens slänt kan det vara viktigt att återreglera mycket av det som avreglerats och skingrats för vinden – inte minst för att det underlättar den omställning som industrisamhället förr eller senare måste igenom för att vi människor ska kunna leva i balans med Moder Jord. Redan under rullningen nerför är det viktigt att vi som individer och kollektiv börjar ställa om våra sätt att tänka, producera och konsumera, resa och bo. Att börja omställningen nu är ett sätt att bidra till maskinimperiets demontering. Att maskincivilisationen närmar sig sin bortre parentes bör vi hälsa med glädje eftersom det kan bana väg för ett nytt och bättre sätt att leva.

Hela gurusystemet är sjukt

På sanskrit betyder guru den "ärevördige, ”tung”, ”aktad", ”den som skingrar mörkret” och det är ju ungefär samma innebörd som i engelskans ”elder” som i många ursprungsamerikanska traditioner används om visa män och kvinnor. Den gamla nordiska motsvarigheten till guru är närmast visman, viskvinna, klok – termer som användes om personer som vi idag kanske sätter beteckningen shaman på. Språkligt har innebörden av guru förskjutits så att en modern etymologisk ordbok beskriver den som ”karismatisk ledargestalt” och som jag hellre skulle kalla sektledare och småpåve (självutnämnd eller uppsatt på piedestal av devota undersåtar).
Jag började fundera mer ingående på begreppet guru när jag läste att mannen som kallat sig Sai Baba har avlidit – sörjd av mängder av människor i Indien och runt om i världen. När jag stillsamt påpekade i en kommentar på Facebook att Sai Baba också borde ihågkommas för sina sexuella övergrepp på småpojkar möttes jag av censur och ilskna svar. I blixtbelysning blev jag varse det sjuka i hela gurusystemet – hur guru-anhängare helt enkelt vägrar ta till sig totalbilden av, eller ska vi säga komplexiteten eller rent av de mörka sidorna hos, den dyrkade ledaren.
Vad gäller Sai Baba är det ju väldokumenterat att han hade pedofila böjelser, som han också praktiserade. En av dem som offentligt avslöjat Sai Babas övergrepp och trolleriknep är Conny Larsson, som under många år var verksam i hinduiskinspirerade sekter, först hos Maharishi Mahesh Yogi och senare hos Sai Baba. På sin sajt Sai Baba Exposed presenterar Larsson bl a sina böcker om tiden hos dessa guruer. I en intervju med Svenska Dagbladet säger han:
– Genom min bok hoppas jag kunna väcka människor, få dem att fundera över sina liv och vem som förklarar vad de ska tänka. Sektmentaliteten finns ju inte bara inom religiösa grupper, utan i lika hög grad inom familjer, politiska partier och företag.
Guruföreteelsen hänger intimt samman med religioner. Det kan handla om religioner vars dogmer tillåter eller uppmuntrar uppkomsten av guruer, t ex reinkarnationstron inom hinduismen och buddhismen. Sai Baba byggde hela sin verksamhet på att egna påståenden att han skulle vara en reinkarnation av en tidigare Sai Baba eller rent av gudarna Shiva och Shakti. Den tibetanska buddhismens nuvarande Dalai lama – Tenzin Gyatso – bygger sin position på att andra personer i den religiösa hierarkin pekat ut honom som en reinkarnation av den ursprungliga Dalai lama. För den som liksom jag inte kan omfatta tron på reinkarnation är det svårt eller omöjligt att betrakta sådana personer som mer högtstående än mig själv eller vilken annan människa som helst. Visserligen har Tenzin Gyatso en viss utstrålning, och han ska definitivt inte likställas med en sådan bluffmakare som Sai Baba, men hans kunskaper är inte mer omfattande eller djupgående än kunskaperna hos andra personer som ägnat många års studier åt den andliga dimensionen av tillvaron. Jag tänker t ex på medicinmän som jag mött, som Arvol Looking Horse, lakota, eller Johnson Dennison, navajo – två personer som under inga omständigheter skulle låta sig placeras på en guru-piedestal av några anhängare.
Ett speciellt fenomen som kan ”drabba” guruer av Dalai lamas upphöjda karaktär är att de ofta slipper undan en kritisk granskning av nattståndna och reaktionära ställningstaganden som gäller människors väl och ve i den här världen. Jag tänker framför allt på hur omvärldens allmänna välvilja har bortsett från Dalai lamas homofoba åsikter och abortmotstånd.
Inom andra religioner, som kristendomen, kan guruer dyka upp när de nyskapar eller omskapar dogmer på ett sätt som gör att de antingen kastas ut ur den religiösa gemenskapen eller frivilligt bryter sig ut och bildar en ny kyrka, som t ex Joseph Smith som grundade mormonismen på 1830-talet. Även om sådana guruer inte bygger sin ställning på svårsmälta påståenden om att de reinkarnerar den ena eller andra ärkeängeln eller aposteln så kräver de ändå att anhängarna ska tro på andra rövarhistorier om hur deras lära kommit till. I Joseph Smiths fall handlade det om guldtavlor som han hittade och där Gud hade plitat ner Mormons bok. Sådana påståenden är liksom reinkarnationspåståenden ett sätt att disciplinera anhängarna enligt ett klassiskt vi-mot-resten-av-världen-perspektiv.
Guruer in spe kan också ta sig för att plocka lite här och där i olika traditioner och sätta samman de olika elementen till en ny religion eller andlig väg. Sådana personer finns det gott om inom new age-rörelsen – t ex Keisha Crowther och Harley Swiftdeer – men jag ska inte här gå djupare in på just den företeelsen, som i grunden handlar om att expandera sitt ego på andras bekostnad. Det beklagliga är att de, liksom mer ”klassiska” guruer, så lätt finner okritiska och underdåniga anhängare. Jag har helt enkelt svårt att förstå varför så många slänger allt kritiskt tänkande överbord när de tror att de har fått någon sorts andlig upplevelse förmedlad av en guru. Det gäller inte bara hur Sai Baba-anhängare ser rött när man påpekar att mannen var pedofil utan också hur anhängare till Maharishi eller Osho inte gillar när man kritiserar hur deras guruer vältrade sig i materiell lyx.
Som många av mina läsare känner till är jag själv verksam inom ursprunglig andlighet, old school shamanism, en tradition som bygger på en individuell, demokratisk och anarkistisk kunskapsväg. Var och en går sin egen andliga väg och det finns egentligen bara en enda lärare och auktoritet längs den vägen, nämligen Moder Jord. All kunskap och kraft finns hos Moder Jord och är tillgänglig för alla. Det finns inget behov av någon guru och Moder Jord verkar inte heller genom någon guru. Till den som till äventyrs drabbats av guru-feber säger jag: ta tillbaka makten över ditt eget tänkande. Tänk själv och gå din egen väg. Du är ju redan buddha!

Respit för Mekong-floden

Mekongfloden fortsätter att strömma fritt – åtminstone tills vidare. Det är följden av den oenighet om det stora dammbygget Xayaburi i Laos som kom i dagen vid ett möte den 19 april mellan representanter från Laos, Thailand, Kambodja och Vietnam. Den kontroversiella frågan om den jättelika vattenkraftdammen som är tänkt att leverera el till Thailand förs nu upp på ministernivå, men inget datum är bestämt för något sådant möte.
Meningen var att mötet den 19 april skulle spika planerna på Xayaburi-dammen som jag tidigare har skrivit om här . Ett projekt som skulle leda till tvångsförflyttning av 2 000 bybor och direkt påverka försörjningen för 200 000 människor som bor längs Mekong-flodens huvudfåra. Dammbygget skulle också direkt hota att utrota 41 fiskarter och få stora konsekvenser för eko- och vädersystem i ett stort område.
Såväl Thailand som Vietnam och Kambodja som båda ligger nedströms den planerade jättedammen anser att beslutsunderlaget innehåller kunskapsluckor som måste utredas ytterligare. Vietnam vill till och med besluta om ett tioårigt moratorium för all utbyggnad av Mekongs huvudfåra. Det är bara Laos regering som anser att det är dags att sätta spaden i jorden och det har man redan låtit göra för vägbyggen till den planerade byggplatsen.
Hotet mot Mekong är inte alls över i och med detta. Save the Mekong Coalition och International Rivers fortsätter sina kampanjer mot dammplanerna. Mer uppgifter om den senaste utvecklingen och länkar till bakgrundmaterial finns hos International Rivers .

Bolivia lagfäster Moder Jords rättigheter

Bolivia står i färd med att anta en lag som garanterar en rad rättigheter för Moder Jord och som innebär inrättande av en ombudsman för Moder Jord som ska se till att lagen efterlevs. Det här är första gången som ett land genom lagstiftning slår fast att Moder Jord är ett levande subjekt med en rad rättigheter.
Lagförslaget definierar Moder Jord som helig och ”ett dynamiskt levande system sammansatt av ett odelbart samhälle av alla sammanhängande, ömsesidigt beroende och komplementära livssystem och levande varelser, som delar ett gemensamt öde”. Moder Jord omfattar alltså allt som är naturen och finns i naturen, från mikroorganismer till klimatologiska och geologiska processer. Alla dessa varelser och processer omfattas av rättigheterna i lagförslaget.
Innan dessa rättigheter definieras går lagtexten igenom de bindande principerna i lagen, t ex att alla mänskliga aktiviteter måste ske i dynamisk balans med Moder Jords inneboende kretslopp och processer, att Moder Jords rättigheter tar överhanden över individuella rättigheter och att Moder Jord inte får göras till varor eller ingå i någons privata egendom.
Sedan räknas sju rättigheter för Moder Jord upp:
1. Rätten till liv.
2. Rätten till mångfald.
3. Rätten till vatten.
4. Rätten till ren luft.
5. Rätten till balans.
6. Rätten till återställande.
7. Rätten att leva utan föroreningar.
Lagen fastställer att den bolivianska staten, samhället och folket måste utveckla balanserade sätt att producera och konsumera för att tillfredsställa behovet hos Bolivias folk att ”leva väl” samtidigt som Moder Jords balans bevaras.
För den brittiska tidningen The Guardian beskriver Bolivias vicepresident Alvaro Garcia Linera den nya lagen:
-Den skapar världshistoria. Jorden är moder till alla. Den nya lagen upprättar ett nytt förhållande mellan människan och naturen vars harmoni måste bevaras som en garanti för dess förnyelse.
Det ska bli spännande att se hur Bolivia i praktisk handling kommer att balansera den nya lagen mot intressena hos såväl inhemska som utländska företag och finansintressen och krav från den egna befolkningen om att komma ur den materiella fattigdomen. President Evo Morales och hans regering har tagit ett viktigt steg på vägen mot ett mänskligt samhälle i balans med Moder Jord. Bolivia är ett föredöme för den övriga världen.
En längre text om detta finns på min hemsida .

Tiveden – ropare, heliga källor och drottning Stava

Namnet Tiveden är en sammansättning av Tyr/Tiwaz och ved (=skog), alltså Tyrs skog, Fader Himmels skog. Den gör skäl för namnet på flera sätt: här finns gamla offerkällor, heliga berg och ceremoniplatser och inte minst en skog som är opåverkad av det industriella skogsbruk som växte fram efter andra världskriget. Det senare gäller förstås bara de 1 353 hektar av Tiveden som avsattes som nationalpark 1983 – utanför parken ser man åtskilliga spår av det moderna skogsbruket i form av kalhyggen, ensartade planteringar och ungskogar.
Många har den felaktiga uppfattningen att Tivedens nationalpark är en urskog, men det är den inte ännu. Fast den kan utvecklas till en riktig urskog om den får fortsätta att vara ifred. I den officiella presentationen av nationalparken sägs: ”I Tiveden nationalpark ska skogen få utvecklas till urskog. Den skog som nu växer här är opåverkad av de senaste årtiondenas storskaliga skogsbruk. Så stora sammanhängande områden med gammal skog är mycket ovanliga i södra Sverige. Skogens ålder och mäktighet och det vilt formade landskapet ger nationalparken dess karaktär och motiverar att den skyddas… Nationalparkens värde som fristad för växter och djur kommer att öka i takt med att skogen åldras.”
Själva landskapet i Tiveden är ett urtidslandskap genomkorsat och präglat av väldiga sprickbildningar som åstadkoms för en miljard år sedan. Också Vättern bildades vid denna tid (”arla i urtid”). Istiderna har också satt mäktiga spår i landskapet med ansamlingar av jättelika stenblock. Isälvarna spolade också bort det mesta av finare material så jordtäcket är tunt. Det gör att växtligheten domineras av hällmarkstall på bergsryggarna och granskog i de fuktiga dalgångarna. Sedan 1600-talet har skogsfinnar svedjebränt och kolat i skogarna och skogsbruk förekom även inne i nationalparksområdet ända fram till mitten av 1900-talet.
Efter att ha genomfört en kurs på temat Att vandra i skönhet i och strax utanför nationalparken kan jag konstatera att Tiveden besitter stor kraft. Skogen är mäktig, bergen är storslagna och här finns flera hot spots, gamla offer- och ceremoniplatser, som vill samspela med oss människor. Det gäller t ex Trollkyrka, vars namn tyder på en mycket gammal ceremoniell användning. I mer modern tid, första halvan av 1800-talet, användes platsen av de så kallade roparna – en extatiskt inriktad frikyrklig strömning som här kunde praktisera sin tro utanför den kyrkliga och världsliga övermaktens kontroll. En annan hot spot är Stenkälla, en gammal offerkälla intill ett par väldiga flyttblock. Och strax utanför nationalparken ligger Stavahall, en klippa vid sjön Unden. Enligt lokala sägner är den uppkallad efter drottning Stava som ska ha kastat sig i vattnet från klippan som en sorts offer efter en extatisk dans som pågått i flera dagar. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att flera kursdeltagare fick helt andra upplysningar av drottning Stava själv – uppenbarligen en stark och stridbar företrädare för ett samfund av balans och harmoni mellan kvinnligt och manligt. Själv skulle jag beteckna drottning Stava som platsens andliga essens och inre form på liknande sätt som drottning Omma är Ombergs andliga essens och inre form på andra sidan Vättern.
Men för att få kontakt med Tivedens rådare, med dess osynliga sida, behöver man inte söka upp dessa hot spots – det räcker med att gå in i nationalparken, sätta sig vid en gran eller en tall uppe på en bergsrygg och bara ta emot. Här finns många spår från Drömtiden och det är lätt att komma in i dem. Eller som en kursdeltagare sa: att låta sig hittas av det osynliga. Självfallet borde nationalparken utvidgas så att betydligt mer än 1 353 hektar av detta magiska landskap får växa och leva fritt.