Är universum målmedvetet och intelligent?

Går det att överbrygga klyftan mellan vetenskap och andlighet? Mellan darwinism och kreationism? Har universum ett syfte och sker evolutionen enligt en plan? Om dessa frågor handlar Carl Johan Callemans bok Vårt intelligenta universum och på dessa frågor svarar han ja! Boken har den långa undertiteln Hur kvantteori och mayakosmologi förklarar livets uppkomst och evolution (Wisén Publishing 2010). Calleman, som är mest känd för sina böcker om mayakalendern, har en bakgrund inom den västerländska vetenskapen med bl a en doktorsexamen i fysikalisk biologi. Här har vi alltså en vetenskapsman som närmar sig det andliga och inte tvärtom.
I förordet gör Calleman anspråk på att presentera ”en fullständig teori om den biologiska evolutionen som inte ser livet som en slump”. Han ser universum i helhet som en roterande virvel genererad av och runt en central axel – det kosmiska livsträdet. Detta livsträd skapas samtidigt med Big Bang och är det som utvecklar såväl rymd som tid. Från livsträdet utgår all evolution. Universum skapas med syfte att utveckla liv, medvetande och intelligens. Det kosmiska livsträdet är ”den synkroniserande faktorn” bakom skapelsen i allmänhet och den biologiska evolutionen i synnerhet. Den kreativa processen drivs fram av vad Calleman kallar vågrörelser från livsträdet. Dessa vågformer fungerar som en evolutionär matris för allt i universum – från galaxen ner till den enskilda cellen och atomen - och tillhandahåller den struktur som inte bara främjar uppkomsten av liv utan också designar detta liv.
Genom att föra in mayakalendern i processen visar Calleman när och varför väsentliga förändringar inträffat. Till skillnad från darwinismen ser han inte evolutionen som slumpmässig och gradvis utan som en planenlig process som sker i form av språng och i en accelererande hastighet. Med det mänskliga medvetandet har evolutionen enligt Calleman nått sitt slut. Människan är evolutionens slutresultat och när människan har uppkommit finns ingen anledning till fortsatt biologisk evolution.
Syftet med universum skulle alltså inte bara vara att frambringa liv utan att frambringa människan. Här måste jag anmäla avvikande uppfattning. Om nu evolutionen har ett syfte, vilket man kan ifrågasätta, så skulle ju syftet snarare kunna vara att frambringa biologisk mångfald, ett ekosystem med många arter som lever i harmoni och balans. Människan kan visa sig vara en evolutionär återvändsgränd likaväl som evolutionens slutresultat – en återvändsgränd eftersom människans intelligens inte klarar av att skapa långsiktigt hållbara samhällen och ekonomier.
Jag är övertygad om att Calleman är medveten om den pågående förstörelsen av natur och livsbetingelser, som utgår från människan och inte från det kosmiska livsträdet. Men i grunden tycks han vara optimist – främst utifrån sin tolkning av mayakalendern, som ju pekar fram mot ett positivt medvetandeskifte – i synnerhet efter den 28 oktober 2011. Han tror på en återförening av vetenskap och andlighet, där hans egen teori om biologisk evolution kan spela rollen av brygga. På detta vill jag invända att urtänkandet, urfilosofin, det som också kallas Native Science, aldrig har avskilt vetenskap från andlighet. Native Science innehåller i sig den återförening som Calleman vill åstadkomma. Calleman anser att ursprungskulturerna har ”mytologiserat” evolutionen. Man kan lika gärna hävda att Calleman har ”vetenskapiserat” evolutionen. För mig handlar det helt enkelt om olika kartor över kosmos som har berättigande enligt sina egna, olika förutsättningar. Myten uttrycker en metaforisk förståelse av världen. Calleman uttrycker en förståelse av världen som vi kan kalla logisk eller rationell. Den ena ska inte tolkas av den andra även om jag med gott samvete kan hävda att Calleman trots alla sina beräkningar, tabeller och periodiska system inte kommer fram till någon högre eller bättre förståelse av kosmos eller någon högre eller bättre moral och etik än vad som under lång tid finns invävt i traditionell livssyn, urfilosofi, Native Science.
Calleman tycks träda fram som en nutida representant för en pythagoreisk tanketradition som ser den materiella verkligheten som en underordnad spegling av en värld av helig matematik. Utifrån sin vetenskapliga hållning och riktning närmar han sig visserligen urfilosofins traditionella syn på kosmos men han tar inte tar steget fullt ut. Att kosmos är levande och medvetet och att allt är ett och hänger samman i ett ömsesidigt pågående är faktiskt en grundsten i varje urfilosofi. Jag får känslan att Calleman tar en omväg via sina tabeller och periodiska system över evolutionen.
(En längre presentation och analys av Vårt intelligenta universum finns på norrshaman.net)

Kolonialt mördande fortsätter i Brasilien

Den 18 november mördades kallblodigt en av guaranifolkets shamaner och ledare, Nísio Gomes, av ett gäng maskerade och beväpnade män. Gomes sköts i huvudet, bröstet, armarna och benen inför sina fränder i Mato Grosso do Sul i den södra delen av Brasilien i gränsområdet mot Paraguay. Gomes var ledare för en grupp guarani-indianer som tidigare fördrivits från sina traditionella områden av boskapsägare som lagt beslag på marken för kreatursbete i industriell skala. I början av november återvände guaranis för tredje gången till området efter att ha tvingats leva under bedrövliga förhållanden i ett tillfälligt tältläger intill en väg.
Direkt efter mordet sa en av guarani-indianerna till Survival International:
- Vi kommer att stanna här. Vi kommer alla att dö här. Vi kommer inte att lämna våra förfäders land.
Stephen Corry på Survival International sa i ett uttalande:
- Det verkar som om ranchägarna inte kommer att vara nöjda förrän de har utplånat guaranis. Den här nivån på ihållande våld var vardagsmat i det förflutna och det resulterade i att tusentals stammar utplånades. Det är ytterst skamligt att den brasilianska regeringen tillåter att detta fortsätter idag.
Det har visat sig att mördarna antagligen kom från Paraguay, men ingen har gripits och Gomes kropp som förövarna tog med sig har inte återfunnits.
Nísio Gomes var stammens shaman och hade i sin ägo en ceremoniell trästav som i minst 200 år använts i samband med olika ritualer. Mördarna körde över staven med sin bil men staven höll och finns nu hos Nísios son Valmir, som återger faderns sista ord:
- Lämna inte den här platsen. Ta hand om det här landet med mod. Det här är vårt land. Ingen får släpa iväg er härifrån. Ta väl hand om mina barnbarn och alla barn. Jag överlämnar det här landet i dina händer.
Det brutala mordet på Nísio Gomes är uttryck för ett pågående systematiskt våld mot Brasiliens urfolk. Kolonialismen är en fortsatt pågående process där urfolk fortsätter att fördrivas från sina ursprungliga marker för att bereda plats för industriellt jordbruk. Vi i omvärlden kan utöva tryck på Brasiliens regering genom att ställa krav på att den ska sätta stopp för fördrivningarna. Mer information om detta finns hos Survival International.
Fotot på Nísio Gomes togs bara två dagar innan han mördades.

Att avkolonisera sin historia

Långt innan Amerika koloniserades utövade kontinentens ursprungsfolk diplomati. Man träffade överenskommelser med andra urfolk och med andra arter, såväl djur som växter. Man såg andra arter som nationer, t ex buffelnationen, älgnationen etc. Alla fördrag med andra människor och med andra arter betraktades som levande, dynamiska processer. De befästes och förnyades kontinuerligt med hjälp av olika ceremonier där respekt och ömsesidighet betygades, t ex genom att ge och ta emot gåvor. Parterna hade både rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra.
Dessa relationer med omvärlden var ett viktigt inslag i det som kallades ”det goda livet”. Fundamentet i detta goda liv var att bevara harmoni och balans i alla relationer (”all my relations”). Sådan harmoni och balans betraktades som en förutsättning för såväl individens som klanens, stammens och samhällets välbefinnande. Urtänkande är ett sätt att förhålla sig till allt annat. Eller som det kan uttryckas på elegant engelska: Indigenousness is a way of relating.
Denna fina definition av ursprunglig livssyn återfinns i boken Native Historians Write Back – Decolonizing American Indian History (Texas Tech University Press 2011). Boken innehåller bidrag från 13 historiker från olika indiannationer i Nordamerika under redaktörskap av Susan A Miller (seminole) och James Riding In (pawnee). Texterna utgör ingen sammanhållen historik över Amerikas ursprungsfolk utan behandlar ett antal olika exempel på koloniseringens effekter i avsikt att ifrågasätta och därmed också upphäva den förhärskande historiska berättelsen om USA. Skribenterna avkoloniserar historien genom att demontera kolonialmaktens bild av urfolken och beskrivning av hur de erövrades och underkuvades. Det innebär bland annat att de prioriterar de egna muntliga traditionernas berättelser före kolonialmaktens skriftliga källor. De använder ursprungligt tänkande för att utmana det koloniala tänkandet.
Dessa historiker är alltså inte ”opartiska”, de väljer sida och deras utgångspunkt är att kolonialismen är ett brott inte bara mot mänskligheten utan också mot de djur och växter som lever i det koloniserade landskapet. Kärnan i kolonialismen är att erövra ett område för att utvinna dess resurser och därför är kolonialismen ett övergrepp på själva jorden, på Moder Jord. När man läser en del av texterna i denna bok kan man tycka att de är väl så polemiska och det är alldeles säkert en följd av att de skrivits just i USA, i vilddjurets buk. I Europa är det en ganska allmänt accepterad syn att USA bygger på folkmord (på ursprungsamerikaner) och slaveri (av afrikaner), men i USA undertrycks uppenbarligen sådana definitioner av det förhärskande paradigmet. En av anledningarna till det är att koloniseringen fortfarande pågår, t ex genom utvinning av oljesand i Kanada, kolbrytning i Arizona, byggande av alpina anläggningar på heliga berg samt, naturligtvis, genom fortsatt missionering och kulturförtryck i skolsystemet (där historieskrivningen är ett viktigt inslag).
Susan A Miller betonar i sin inledningstext att avkolonisering inte är ett försök att återvända till ett förkolonialt sätt att leva utan en process för att göra sig av med och återhämta sig från de negativa följderna av koloniseringen, som förlust av språk och traditioner, missbruk, familjevåld, kriminalitet, psykisk sjukdom och fattigdom. Avkolonisering är en rörelse för att befria urfolken från de destruktiva effekterna av de koloniala relationerna. Att bejaka och berätta sin egen historia är ett viktigt inslag i en sådan avkoloniseringsprocess.
Kärnan i en sådan ursprunglig historieskrivning är vad författarna kalla indigenousness – ett begrepp som kanske kan översättas med ”ursprunglig livssyn”. Och vad är då hörnstenen i denna position, i detta ursprungliga paradigm? Jo, att kosmos är en levande varelse vars alla delar har medvetande. Allt hänger samman och alla beståndsdelar har rättigheter som måste respekteras. För urfolkens del innebär det att de har rätt att bo där de anser att de alltid har bott, eftersom de har skapats i och av just detta landskap, denna plats, och att de har rätt till kontroll över resurserna i sitt område. Det levande kosmos präglas av ömsesidiga beroenden och samspel – alla relationer måste balanseras genom ömsesidig interaktion. Med ömsesidigheten följer respekt: allt i kosmos förtjänar respekt, andra arter är egna nationer med rättigheter och behov som människor måste respektera.
Ett annat sätt att uttrycka sambanden i livets väv är att beskriva kosmos som en familj bestående av Fader Himmel, Moder Jord och alla deras barn – människor, djur, växter. Människors relation med jorden jämförs med relationen mellan moder och barn. Men människorna är inte bara en del av jorden utan också del av en specifik region som de intimt hör samman med. Att som kolonialmakten USA tvångsförflytta urfolk innebär att utsätta dem för ett oöverstigligt trauma. Att i ”studiesyfte” gräva upp kvarlevorna efter döda förfäder och förmödrar ses som den yttersta formen av övergrepp och det är därför kampen för att få tillbaka kvarlevor från museer, universitet och andra institutioner ses som ett så viktigt inslag i kampen för avkolonisering. Att återta det som koloniserats – land, mänskliga kvarlevor, ceremoniella föremål, historien och historieskrivandet – ses som en nödvändig förutsättning för helande.
Som jag ser det gäller detta återtagande också för oss i vår del av världen. Vi och vårt landskap har också koloniserats – till att börja med genom kristen missionering som banade väg för industrisamhällets exploatering av skog, jord och vatten. Också vi, vårt landskap och dess berättelse behöver befrias och helas.

Underskott och överskott – allt hänger samman

Också en del ekonomiska analytiker har konstaterat att det underskott som de europeiska ledarna borde vara mest rädda för inte är de ofattbart stora statliga budgetunderskotten utan det demokratiska underskottet i EU. Allt fler centraliserande beslut fattas av allt färre personer och många vanliga EU-medborgare uppfattar det som försök att ”bakvägen” införa en gemensam ekonomisk politik och därmed i praktiken göra om EU till en federal stat.
De senaste veckornas beslutsfattande vad gäller skuldkrisens följder har koncentrerats till en liten grupp ”supermakthavare” – Tysklands förbundskansler Merkel, Frankrikes alltmer tilltufsade president Sarkozy, eurozonens ordförande Juncker, unionens ”president” van Rompuy, Europeiska centralbankens chef Draghi och i viss mån EU-kommissionens ordförande Barroso. Förr talade man om upplysta despoter, men i det här fallet tror jag att begreppet oupplysta despoter vore mera på sin plats. Det gemensamma mantrat från dessa superbeslutsfattare är att allt de föreslår är nödvändigt för att undvika eurons, EU:s och därmed Europas och eventuellt hela världens undergång. Jag är övertygad om att mycket av skrämselpropagandan och besluten uppifrån kommer att mötas med kraftigt motstånd nerifrån, från den icke önskvärda del av EU-ekvationen som vid högtidliga tillfällen går under namn som ”folket”. EU-ledarna har en het höst, vinter och vår att vänta och det är svårt att sia vad som kan komma ut ur detta.
Underskott och överskott hänger intimt samman och är två sidor av samma företeelse. I direkt anslutning till den pågående skuldkrisen kan vi se en mängd olika underskott-överskott vars samband olika maktspelare försöker dölja. Det demokratiska underskott som jag nämnde innebär samtidigt ett maktöverskott för den politiska eliten (och en allt mindre del av eliten). Statliga budgetunderskott och statsskulder ger överskott på andra håll – för banker och andra finansiella institut, pensionsfonder, hedgefonder etc. Skuldkrisen i Europa är ett uttryck inte bara för att vissa länder är korrupta och levt mycket över sina tillgångar utan också för att EU som helhet, ja industricivilisationen som helhet, lever över jordens tillgångar. Skuldkris uppstår när nya skulder inte längre kan finansieras (egentligen döljas) genom ekonomisk tillväxt. Överförbrukning av resurser idag (=överskott) leder till knapphet på resurser i morgon (=underskott). Överskott för skogsbolagen leder till underskott i biologisk mångfald och vild reproduktion. Överskott för bönder och livsmedelsproducenter leder till underskott av fisk och annat liv i haven. Överskott av varor idag leder till underskott på resurser i framtiden.
Om vi granskar förhållanden på den svenska hemmaplanen ser vi att ökande överskott i mångas privata plånböcker (”jobbskatteavdrag”) leder till växande underskott för andra, som sjuka, arbetslösa och hemlösa. Överskott i den egna plånboken motsvaras av underskott i gemensamma resurser som personal på äldreboenden och förskolor. Underskott i kommunala satsningar leder till överskott i dagisgrupper och skolklasser. Överskott hos privata vårdbolag som Carema leder till underskott i omvårdnad. Överskott i det snäva privatekonomiska tänkandet leder till underskott i empati och medkänsla.
Underskott i långsiktighet leder till överskott i kortsiktighet. Underskott i visdom leder till överskott av dumhet (hos den svenska politiska eliten dessutom sammanvävd med dryghet – jag tror inte jag behöver nämna några namn). Underskott av andlighet och kontemplation leder till överskott av stress, ytlighet och våld. Underskott av kreativ närvaro i livet leder till överskott av passiv konsumtion och diverse missbruk.
Underskott och överskott hänger samman och förutsätter varandra. Allt hänger samman och för oss alla gäller det att ta ansvar och hitta sätt att hjälpa till att minska den tilltagande obalansen mellan underskott och överskott.

De dödas dag - Att lyssna till Drömtiden

Som många andra runt om i världen firar jag de dödas dag idag, den 1 november. Jag beger mig till en av ”mina” mega-kraftplatser där jag tänker mig att sprickan mellan världarna, porten till Drömtiden är som mest vidöppen, där slöjan mellan dimensionerna är som tunnast denna dag.
Jag hälsar platsens rådare, sjunger utharken och bjuder in de döda att tala till mig. På ytan händer inte mycket, annat än att vinden friskar i som svar på runsången. Den stora vinden svarar på min egen lilla vind. Jag tackar alla mina förfäder och förmödrar som möjliggjort min egen dans i Det stora kretsloppet. Jag namnger min döde far och mina döda far- och morföräldrar och sjunger för dem.
Ett diskret, men ändå märkbart ljus faller in i landskapet och något säger mig att jag befinner mig ”mellan världarna”, där Drömtiden begynner. En ljusvingad liten insekt – någon sorts mal - kommer vinglande i vinden och sätter sig en stund på min arm. Platsens väktare? I övrigt rätt så stilla. Jag ger passivt akt. Talar om döden med landskapet, som svarar i form av en inre visshet, en sorts inre ljus, som efter en stund söker manifestera sig som ord: att fullfölja, att arbeta med och inte emot. En märklig mening kommer ut ur mig: ”Det stora skrattet är moder och fader till döden”.
Jag har tidigare skrivit om detta stora skratt som finns innerst i allt, det som finns inuti Tomheten och Det formlösa ur vilket allt föds. Det stora skrattet som den existentiella glädje som ligger under och konstituerar allt varande, allt som är. Detta stora skratt är också upphovet till döden.
För övrigt är det inga döda förfäder eller förmödrar som talar till mig. Hur skulle de kunna det? Visserligen bär vi dem alla med oss i vårt dna och i våra kulturella och sociala betingelser och begränsningar. Men som individer har de ju för länge sedan lösts upp i sina beståndsdelar och uppgått i Det stora kosmiska kretsloppet där de omvandlats i något annat och blivit byggstenar i nya existenser och livsformer – utan att ha några individuella minnen kvar från tidigare existenser. De döda talar till oss framför allt genom de spår de har lämnat efter sig i Drömtiden. Dessa drömspår, dessa sånglinjer kan vi vandra längs och avlyssna lite varstans i landskapet. Och kanske tolkar vårt medvetande dessa spår i ord som ”att fullfölja, att arbeta med och inte emot”. Det är upp till var och en att tolka budskapen efter bästa individuella förmåga – i praktisk handling. För mig handlar det om att ödmjukt fullfölja och fullgöra en verksamhet som är samstämd med Moder Jords långsiktiga intressen. För denna bekräftelse tackar jag idag alla mina döda förfäder och förmödrar.
(Bilden ovan visar en mötesplats mellan levande och döda, en port till Drömtiden – en nordrinnande trefaldighetskälla i Upplands Väsby.)

Äldre navajoer bekräftar klimatförändringar

Klimatförändringarna får sanddynerna i Navajo Nation i sydvästra USA att snabbt växa till och börja röra på sig. Det kan var och en som bilat i Arizona och New Mexico intyga. Sandstormar blir allt vanligare och rätt vad det är kan vägar vara mer eller mindre blockerade av sandvallar. Detta har också USA:s Geologiska Undersökningar, USGS, nu fastslagit som ett ovedersägligt, vetenskapligt faktum.
Bakom undersökningen står geologen Margaret Hiza Redsteer, som under en tioårsperiod har studerat sanddynernas tillväxt i Navajo Nation och kompletterat satellitbilder, GPS och andra moderna vetenskapliga metoder med intervjuer med äldre navajoer om förhållandena ett par generationer tillbaka.
Ungefär en tredjedel av navajoreservatet – ungefär lika stort som Irland – utgörs av sanddyner som i olika grad hålls stabila med hjälp av ett tunt växttäcke. Detta tunna växttäcke har navajoerna kunnat utnyttja för en framgångsrik fårskötsel, men nu tunnas växttäcket ut alltmer till följd av klimatförändringarna – en följd av både stigande temperaturer och minskad nederbörd. Den nuvarande torrperioden har pågått åtminstone sedan mitten av 1990-talet. Det leder till att nya sanddyner skapas genom erosion av torrlagda flodbäddar och till att så kallade inaktiva sanddyner har börjat röra på sig. I Grand Falls-området i sydvästra Navajo Nation har sanddynerna växt med 75 procent sedan 1995 och de rör sig åt nordost med nära 40 meter om året. Sandspridningen hotar vägnätet, bostäder och kanske mest påtagligt får- och kreatursskötseln som fortfarande är en mycket viktig faktor i navajoekonomin.
Intervjuerna med äldre navajoer kunde fylla i många av forskarnas kunskapsluckor, t ex när det gäller hur marken tidigare har använts, förekomsten av sandstormar, tillgången till källvatten, nivåerna för grundvatten och flodfåror m m.
Margaret Hiza Redsteer poängterar att ursprungsbefolkningar som lever i karga områden av detta slag är de första att märka av klimatförändringarna:
- Den årliga nederbörden här har precis räckt till så att de har klarat sig. Även en liten förändring får enorma effekter.
John Leeper, ansvarig för vattenfrågor i navajoadministrationen beskriver Redsteers forskning som ytterst viktig när det gäller att förstå magnituden i de klimatutmaningar som navajoerna står inför:
- Om de trender som hon beskriver fortsätter kommer mycket av Navajo Nation att påverkas allvarligt och stora områden kan bli obeboeliga.
Redsteer har också börjat forska praktiskt om hur spridningen av sanddyner kan begränsas eller förhindras med hjälp av olika hinder och grässådd.
- Hennes arbete ger oss perspektiv på vilka steg som kan och måste tas för att motverka de skadligaste av dessa trender. Hennes arbete kommer att hjälpa navajofolket att kunna fortsätta sina liv här långt in i framtiden, säger John Leeper.
Måtte han ha rätt!

Taino, historisk fotnot som lever vidare

De indianer som 1492 välkomnade Columbus i Karibien, taíno, drabbades oerhört hårt av mötet med de spanska erövrarna och länge trodde man att de helt hade dött ut. Men de lever kvar, inte bara i många karibiers dna utan även som en separat etnisk grupp. Livaktiga spår av deras kultur och traditioner finns i Dominikanska republiken, Haiti och på östra Kuba, visar en häpnadsväckande artikel i Smithsonian Magazine.
Taínos ursprung har spårats till Orinocodeltat i nuvarande Venezuela och de började bosätta sig på de karibiska öarna på 400-talet f. Kr. De kunde tillverka kanoter som bar 100 paddlare och deras småskaliga fiske och jordbruk var väl utvecklat. De odlade yucca, potatis, majs och bönor. De framställde keramik, skulpturer och klippkonst av hög kvalitet och var fler än tre miljoner när spanjorerna började kolonisera Amerika. Inom 50 år hade taíno reducerats till en folkspillra till följd av sjukdomar som mässling och smittkoppor, umbäranden som slavarbetare i guldgruvor och plantager, tvångsäktenskap med erövrarna och naket militärt våld från kolonialmakten.
Men taíno finns kvar. En intressant trend är att alltfler unga på de karibiska öarna, även bland stadsbor, öppet definierar sig som just taíno eller i alla fall som ättlingar till taíno. Och det är många karibier som bär på taíno-dna. Det gäller t ex 15-18 procent av invånarna i Dominikanska republiken. I Puerto Rico har 60 procent av invånarna mitokondrie-dna (som ärvs på mödernet) av indianskt ursprung.
Smithsonians reporter Robert M. Poole reser runt i Haiti, Dominikanska republiken, Puerto Rico och Kuba och hittar förvånansvärt många spår efter taíno-kulturen – i traditionell arkitektur, småskaliga jordbruks- och fiskemetoder och folklig läkekonst. Det rör sig visserligen inte om de mäktiga shamaner, caciques, som reste in i Drömtiden med hjälp av pulver från hallucinogena frön, utan om enklare botare som har bevarat traditionell kunskap om läkeväxter och handpåläggning.
På Kuba träffar Poole en man i 70-årsåldern, Francisco Ramírez Rojas, som bor inte långt från den amerikanska Guantánamobasen. Ramírez förvaltar en gammal läkekonst som han lärt av en gammelfabror och han tar med reportern ut på en tur i landskapet för att leta medicin. Ramírez går fram till ett cederträ och klappar om det:
”Det här trädet är en släkting. Det har känslor som vi, så det måste behandlas med respekt. Om man gör te från barken på det här trädet, så har det massvis med kraft. Det är bra vid förkylning och andningsproblem. Men om man inte ber om tillåtelse innan man skär av barken så kanske det inte fungerar. Så jag ber alltid en liten bön så att trädet vet att jag är seriös och att jag vill dela dess kraft. ’Ge mig av din kraft för att kunna bota.’ Det är vad jag ber om.”
”Om vi förväntar oss att få mat från jorden så måste vi ge något tillbaka. När det är såtid ber vi alltid en bön och gräver ner en liten sten eller ett mynt på åkern, som ett litet budskap till jorden, så att hon hjälper till att producera.”
Robert M. Poole beskriver hur nackhåren reser sig på honom när han hör Ramírez tala med växter på exakt samma sätt som spanska krönikörer beskrev för över 500 år sedan. Och traditionen verkar ha goda förutsättningar att överleva. Ramírez själv för kunskaperna vidare till sin son, Vladimir Lenin Ramírez – ett namn som visar att det är många olika tankespår som möts på östra Kuba. Och mångfald är ju Moder Jords naturliga tillvägagångssätt.

Stjärnskådning hos aboriginer

En äggformad stencirkel i Victoria i Australien kan visa sig vara äldre än Stonehenge och vara ett belägg för att aboriginer hade omfattande astronomiska kunskaper, rapporterar BBC.
Stenformationen är 50 meter bred och innehåller fler än 100 stenblock av basalt. Europeiska kolonisatörer såg formationen den första gången för 200 år sedan och den kartlades av arkeologer 1977 men det är först nu som man börjar förstå en del av syftet med anläggningen.
Formationen har uppenbarligen byggts av Wadda Wurrung-folket som var områdets ursprungliga invånare. När traditionella språk och seder förbjöds av kolonialmakten i början av 1900-talet försvann gradvis stenblockens betydelse ur det folkliga medvetandet. Denna traditionella kunskap försöker nu ett team med arkeologer, astronomer och aboriginska rådgivare att återskapa.
Det visar sig att stenarna bl a visar var solen går ner vid sommarsolståndet, vintersolståndet samt vår- och höstdagjämning. Gruppen anser sig också ha bevisat att aboriginerna har använt formationen till mer avancerade astronomiska beräkningar och det är uppenbart att man kan tala om aboriginsk vetenskap – aboriginal science.
Fynden ligger helt i linje med den ökande förståelsen för att aboriginska myter rymmer avancerad kunskap om solens, månens och stjärnornas rörelser. En av dessa myter berättar om den jättelika emu som kan ses i Vintergatan i april och maj och vars uppdykande signalerar till människorna att det nu är rätt tid att samla in ägg från emuerna i landskapet. En annan myt berättar om solkvinnan som jagar en månman och det famntag som blir resultatet av denna jakt. För oss på jorden visar sig detta som en solförmörkelse. Myten uttrycker alltså en avancerad förståelse för vad en solförmörkelse egentligen är.
Teamet som undersöker stenformationen talar nu om häpnadsväckande förmågor hos aboriginkulturen. Kanske kan det leda till att fler i Australien tar av sig sina koloniala glasögon när de betraktar aboriginerna.

Etiopiens regering som en bulldozer mot urfolken

Det är inte bara de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som hålls fängslade av regeringen i Etiopien. Den senaste tiden har också omkring 100 medlemmar av mursi- och bode-stammarna gripits för att de motsätter sig bygget av den jättelika Gibe-dammen i Omo-floden, rapporterar Survival International.
När Gibe-dammen står klar kommer den att ha skapat en sjö som är 15 mil lång och ha dränkt stora delar av landskapet där flera ursprungsfolk lever. Dammen kommer att hota existensen för 200 000 människor – dels de som lever och odlar längs den 76 mil långa floden, dels de som lever och livnär sig vid Turkanasjön i Kenya. (En tidigare bloggtext om dammen finns här).
Etiopiens regering planerar att hyra ut stora arealer jordbruksmark till utländska intressen för odling och export av bl a sockerrör och brödsäd – odlingar som ska konstbevattnas med vatten från Gibe. Nu tar den etiopiska regeringen i med hårdhandskarna mot motståndarna till dammbygget – framför allt de urfolk som lever längs Omo-floden och vars marker kommer att översvämmas.
Survival International citerar vad en etiopisk polisman sa till en grupp bybor i området: ”Regeringen är som en bulldozer, och alla som motsätter sig utvecklingsprojekten kommer att krossas som en person som ställer sig framför en bulldozer”.
Stephen Corry på Survival International säger: ”Den etiopiska regeringen och dess utländska uppbackare har föresatt sig att stjäla urfolkens mark och förstöra deras livssätt. De vill reducera självförsörjande stammar till ett tillstånd av beroende, kasta alla som motsätter sig detta i fängelse och låtsas att detta är något som har att göra med ’framsteg’ och ’utveckling’. Det är skamlöst, brottsligt och måste bemötas kraftfullt av alla som bryr sig om grundläggande mänskliga rättigheter”.
Detta gäller självfallet också fallet med de båda svenska journalisterna. De måste omgående friges.