Vem kan ge naturen rättigheter?

Industrisamhället betraktar och behandlar naturen som en resurs att exploatera, som något människan har rätt att bearbeta och omvandla till varor att köpa och sälja och göra vinst på. Naturen ses som människans slav, utan några egna rättigheter. Allt som definieras som natur kan förslavas och exploateras utan några efterräkningar. Det gäller t ex andra arter som människan tar sig friheten att hålla i fångenskap, genetiskt manipulera och döda för att få mat och en rad andra produkter. De värsta avarterna av denna sorts slaveri hittar vi inom det industriella jordbruket och djurindustrin.

Även människor som definierades som natur kunde tillfångatas, köpas och säljas som slavar. Till viss del har arbetsslavar ersatts med förbränning av fossil energi, vars utvinning i sig är ytterligare ett uttryck för att naturen är människans slav. Det mänskliga slaveriet brukar betraktas som en särdeles barbarisk verksamhet, som många tror avskaffades efter det amerikanska inbördeskriget, men som idag tar sig många nya och deprimerande former, t ex i handel med unga kvinnor och barn för sexuellt utnyttjande.

Många har genom århundradena kämpat mot olika former av mänskligt slaveri och det har bl a resulterat i FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna och om urfolkens rättigheter. Tyvärr bryter många stater och företag konsekvent mot dessa deklarationer utan att drabbas av efterräkningar, men det är en annan historia. Nu sker ansträngningar för att få FN att anta en deklaration om naturens rättigheter, eller Moder Jords rättigheter. Ecuador har redan bakat in avsnitt om naturens rättigheter i sin författning och på initiativ från Bolivias president Evo Morales antogs en universell deklaration om Moder Jords rättigheter vid den alternativa klimatkonferensen i Cochabamba i april 2010.

I denna deklaration slås fast att Moder Jord är en levande varelse, ett självreglerande samhälle av ömsesidigt beroende varelser som alla har specifika rättigheter i enlighet med sina funktioner i det stora kretsloppet. Moder Jord och alla varelser som ingår i henne har rätt att leva, rätt till välmåga och att bli respekterade, att fortplanta sig, att bevara sin identitet, att ha tillgång till rent vatten och ren luft, att slippa föroreningar och genetisk manipulation. Alla varelser har också rätt till en plats och till att fullfölja sin roll för Moder Jords harmoniska övergripande funktion.

I en annan paragraf reglerar deklarationen människans skyldigheter gentemot Moder Jord.  Det handlar bl a om att respektera Moder Jord och leva i harmoni med henne. Människans strävan efter välmåga måste bidra till Moder Jords välmåga, sägs det. Det innebär att utveckla ekonomiska system som är i harmoni med Moder Jord och att reparera skador som människan orsakat i naturen.

Allt detta låter ju förnämligt och visst vore det ett steg framåt för mänskligheten om FN skulle anta en liknande deklaration. Om det sedan skulle införas i de rättsliga systemen att inte bara människor utan även djur, träd, berg, älvar och hav har rättigheter precis som människan, ja då skulle vi kunna tala om en stor samhällsomvandling. Samtidigt finns här ett predikament som måste beaktas, nämligen att det är människor som definierar naturens och Moder Jords rättigheter. På den innehållsrika sajten Global Alliance for Rights of Nature finns mängder av djuplodande texter om naturens rättigheter och där sägs i en förklaring att ”vi – folket – har det lagliga bemyndigandet och ansvaret att upprätthålla dessa rättigheter på ekosystemens vägnar.” Ja, vem skulle annars göra det?

Fast om vi tar ett riktigt stort grepp på ämnet måste vi nog konstatera att människan varken kan ge rättigheter till andra, än mindre definiera andras rättigheter eller upprätthålla andras rättigheter på andras vägnar. Moder Jord existerar i sin egen rätt. Naturen finns till för sin egen skull och för att den kan finnas. 14 miljarder års utveckling (minst) har lett fram till dagens värld. Vi kan kalla detta för Det stora kosmiska kretsloppet – ett kretslopp där den ständiga rörelsen är det enda bestående. Galaxer, solar och planeter föds och dör i en dynamisk process som tycks ha en inneboende logik (för att nu använda ett mänskligt begrepp). Denna inneboende designenergi/matrix kan man i likhet med Castaneda kalla för avsikt (engelska; intent). På planeterna uppstår olika livsformer, när de kan uppstå och för att de kan uppstå i enlighet med den inbyggda grundmatrixen. En del livsformer utvecklas och omvandlas till andra livsformer – evolutionen – medan andra kan gå under. Det kan ske av många olika orsaker, t ex överutnyttjande av födoämnen, klimatförändringar, vulkanutbrott, meteornedslag eller utmanövrering från andra arters sida. Eller helt enkelt för att de inte förmår att på lång sikt röra sig i harmoni och balans, dvs med avsikten i det stora kosmiska kretsloppet.

Naturen gör som den gör för att den kan göra det. Vi skulle kunna säga; Moder Jord tar sig rätten att agera, oavsett vad enstaka arter kan anse att hon har för rättigheter. Ingenstans i deklarationerna om Moder Jords rättigheter ser jag något om att hon har rätt att utlösa vulkanutbrott, orkaner, jordbävningar, klimatförändringar och liknande storslagna reaktioner. Men visst har hon de rättigheterna? Det är inget som människan kan ge henne. Hon tar sig helt enkelt de rättigheterna i enlighet med kosmos grundläggande avsikt/matrix.

Moder Jord frambringar också mängder av arter som har lärt sig att livnära sig på eller av varandra, som inbördes kan samarbeta eller ligga i fejd med varandra. Vi kan kalla detta för en ömsesidig dans, men denna dans kan vara dödlig för vissa. Och vi kan kalla denna totalitet av födelse, liv och död för den kosmiska livsväven eller Urds väv. Den innehåller både liv och död, uppbyggande och nedbrytande krafter. Det är ju det som skapar dynamiken. Alla arter existerar i sin egen rätt – även fästingen och skorpionen. Egentligen existerar ingen art för någon annan art. Myggan existerar inte för att bli mat år fågelungar utan för sin egen skull. Att fåglarna har lärt sig att föda upp sina ungar på myggor ingår i deras existensrätt. Alla varelser ingår i en väv eller ett hav av relationer, men inte för att de fyller en ”nyttig” funktion för andra utan för att de existerar i och med sin egen rätt. Fästingen har alltså rätt att suga mitt blod, men jag har också rätt att freda mig mot fästingen. Och vad är Moder Jords övergripande rätt i detta exempel? Jag tror att hon släpper frågan till mig och fästingen.

Försöken att formulera naturens rättigheter är en reaktion mot den rådande synen på naturen som en råvaruresurs, men kanske rymmer även dessa försök uttryck för mänsklig hybris. Vi kan inte formulera naturens rättigheter, eller fästingens rättigheter – vi kan bara formulera våra egna skyldigheter gentemot Moder Jord. Det är bara på oss själva som vi kan anlägga en mänsklig måttstock. Det är vi som kan och bör sätta upp regler som begränsar vår egen framfart i naturen och i det arbetet behöver vi naturligtvis stor kunskap om alla andra arter, om det som vetenskapen idag kallar ekosystem, om det som tillsammans är Moder Jord. Ur denna kunskap om andra varelser och om existensens totalitet kommer ett ödmjukt och uthålligt sätt att leva på och med Moder Jord. Det är detta som är kärnan i vad vi brukar kalla traditionell livssyn, eller urfilosofi, eller urtänkande. Det är kunskaper som har funnits länge och finns tillgängliga även idag – för den som vågar kasta sin mänskliga hybris överbord.

Är fästingen verkligen en broder?

I mitten av 1970-talet skrev jag en recension av John Hedbergs bok Den blå hjorten som handlar om wixárica-indianerna i centrala Mexiko. Den publicerades på Aftonbladets kultursida under rubriken Även skorpionen är en broder. Wixárica anser, liksom de flesta andra urfolk, att allt är ett och hänger samman och att alla är släkt. Så även om skorpionen kan vara besvärlig att handskas med och man absolut inte vill ha den i sin bostad, än mindre bli stungen av den, så är den ändå en släkting med en uppgift att fylla i tillvaron. Man måste respektera den och får helt enkelt anpassa sig till att den finns.

Jag kommer att tänka på wixárica och skorpioner när jag pillar loss sommarens fjärde fästing – den här gången från vänster smalben. Jodå, jag är vaccinerad mot TBE men lik förbaskat brukar fästingbett kunna vätska och klia i månader. Är fästingen en broder? Och vad innebär det i så fall för dess rättigheter – och mina rättigheter och skyldigheter? Med vilken rätt tar jag livet av en fästing – för att inte tala om andra besvärliga varelser som bromsar, blinningar, myggor och knott?

Det är en sak att tala om alla andra varelser som ens släktingar och att alla arter har sina ursprungliga uppgifter att fullgöra i Det stora kosmiska kretsloppet, men en helt annan att med hjälp av en fästingplockare försöka få ut den vidriga blodsugaren ur sin organism för att sedan omsorgsfullt knosa den eller elda upp den. Handlar det, i ett urfilosofiskt perspektiv, om ett brodermord? Urfilosofin gör ju ingen kvalitativ skillnad på liv. Allt har liv. Och inte bara det; allt har själ, medvetande, vilja och personlighet. Urfilosofin menar att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan ex-vis mitt liv som människa, eller en vargs liv som varg, och en fästings liv som fästing, eller en skorpions liv som skorpion.

Kommen så långt i mina funderingar försöker jag hitta en utväg. Ett alternativ kan vara att helt konsekvent vägra ta någon annan varelses liv – att försiktigt sopa vägen man vandrar för att inte trampa ihjäl någon myra, att sätta andningsskydd för munnen för att inte oavsiktligt andas in något litet flygfä och naturligtvis inte äta något som har liv och medvetande. Men enligt urfilosofin så har ju också växter liv, själ och medvetande så om jag ska vara helt konsekvent borde jag inte heller döda morötter och potatisar för att livnära mig själv. En del människor löser detta dilemma genom att bara äta av de frukter och frön som växterna frivilligt delar med sig av. Då invänder jag; även ett sädeskorn eller ett blåbär har liv, själ och medvetande och när man äter upp det så dör det.

De flesta urfolk löser dessa dilemman genom att förhålla sig filosofiskt kreativt och dynamiskt. Man skapar helt enkelt berättelser om hur ens egna förfäder och förmödrar för väldigt länge sedan fick tillstånd av skapelsens heliga väsen att döda andra varelser för att livnära sig själva. Naturligtvis under bestämda villkor, som att jaga, fiska och samla växter på speciella sätt (hållbara skulle vi kanske säga idag) och att med ceremonier tacka alla för att de stora kretsloppen ska fortsätta. En annan sorts berättelser handlar om hur förfäderna och förmödrarna ingick avtal med andra arter om olika typer av samarbete och utbyte av tjänster, t ex hur samerna kom överens med hunden om ett ömsesidigt samarbete. Än idag finns traditionella indianer i Nordamerika som talar om sina nationers diplomatiska relationer med olika djurnationer.

Men det mesta av sådan diplomati tycks handla om relationerna till djur som buffeln, vargen och björnen. Jag har aldrig hört någon tala om diplomatiska relationer med fästingnationen och jag har aldrig stött på berättelser som rättfärdigar att man avlivar besvärliga kryp. Snarare då berättelser om hur farliga och giftiga varelser besitter stor visdom som man kan få del av vid en konfrontation, t ex genom att bli stungen av en skorpion eller biten av en skallerorm. I nordisk tradition har t ex huggormen haft en stark magisk laddning. Men där handlade det inte om att bli biten av den utan att själv fånga in och avliva en orm för att få del av dess botekraft.

Skulle det innebära att fästingen kan överbringa visdom? Har jag aldrig hört. Däremot kan jag tänka mig att det finns ett budskap även i ett fästingbett. Varför fick man ett bett just nu och just här, vad höll jag på med, skulle jag ha gjort på något annat sätt? Betraktat i ett större perspektiv kan man se fästingens ökande utbredning (och därav följande spridning av t ex borrelia och TBE) som ett uttryck för obalanser orsakade av människan (stigande temperaturer) och då kan man ju säga att Moder Jord verkligen skriver sitt budskap direkt på vår näsa; all skit vi öser ut i atmosfären slår tillbaka mot oss själva.

Det finns självfallet berättelser hos urfolk om hur man ska förhålla sig till besvärliga och giftiga djur även om man inte upphöjer detta till diplomatisk status. Oftast går de ut på att man helt enkelt ska undvika en alltför nära kontakt. Det är sådant som antropologer kallar tabu. Sådan kunskap har också hos oss tidigare överförts genom muntliga berättelser och vardagliga förhållningsregler, t ex om hur man undviker att bli getingstungen eller få in myror i huset. Ett alltmer urbant liv har underminerat mycket av denna folkliga vardagsvisdom och numera tycks det normala vara att ringa Anticimex när man skådar en getingbilla under taknocken eller en mus på balkongen.

Men det är ju en sak att undvika de obehagliga varelserna – du sköter ditt och jag sköter mitt, som var kärnmeningen i olika skyddsformler – en annan att helt sonika ta livet av dem. Jag har inget emot termiter, men jag vill inte ha dem i mitt hus, sa Michael Harner på en shamankurs i Värmland 1983. Det handlar helt enkelt om att försöka kommunicera detta budskap till termiterna och om de vägrar lyssna får man helt enkelt försvara sig och sitt. Medicinmannen Rolling Thunder hade en omvittnad förmåga att samtala med myggsvärmar och slippa bli biten samtidigt som andra personer i närheten led svårt av myggbetten.

Enligt detta shamanska förhållningssätt har jag själv försökt hålla myror och andra kryp borta från huset. Ni håller er där och jag håller mig här. Men när myrorna bryter överenskommelsen och ändå kommer in, ja då är det bara att drämma till! Diplomatins möjligheter är uttömda. Den som har svårt att acceptera att slå ihjäl en myra bör studera hur myrorna själva beter sig mot intränglingar från andra myrsamhällen. De är helt skoningslösa.

Så, jag säger till fästingarna; ni är mina bröder och jag låter er vara i fred och sköta ert, men inte på min bekostnad. Försöker ni suga mitt blod försvarar jag mig skoningslöst. Detta förhållningssätt ligger i linje med ex-vis navajos sätt att använda sina fundamentala lagar, den livssyn som reglerar deras uppträdande. Dessa lagar är inte rigida utan tillämpas kreativt och dynamiskt i en värld som befinner sig i ständig rörelse och där allt är ett och hänger samman.

Dessa resonemang föder många andra tankar om begreppet Moder Jords rättigheter eller naturens rättigheter, som jag hoppas kunna utveckla i nästa bloggtext.

Vem skriker i natten?

Jag antar att det är många med mig som varit med om följande; man vaknar upp mitt i natten, runt tretiden, man kan inte somna om trots att kroppen känns tung och trött, märkliga tankar börjar virvla runt i huvudet och man vill bara skrika rakt ut i natten. För det mesta håller man skriket inom sig, men sedan detta hände mig häromnatten har jag försökt att kontemplera detta skriks väsen, gå in i skriket och försöka förstå varifrån det kommer och vad det vill.

Först kom jag att tänka på inledningsraderna i Pär Lagerkvists ångestdikt från 1916;

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Dikten skrevs mot bakgrund av första världskrigets barbariska skyttegravsslakter men försöker fånga en mer allmän existentiell mänsklig ångestkänsla. Det är inte bara krigets och världens grymheter och övergreppen på Moder Jord som genljuder i Lagerkvists ”hjärtas skri i världen”. Det kan rentav vara uttryck för samma känsla som mitt skrik i natten och komma ur en känsla av djupgående alienation, den känsla av existentiell klyvnad som människan upplever i sin kosmiska sär-skildhet, och som vi drabbas av i samma ögonblick som vi föds ur våra mödrars kroppar.

Just det traumatiska i själva födelseprocessen har varit av stort intresse för olika varianter av psykoterapi. En av Freuds lärjungar och nära medarbetare – Otto Rank – skrev en hel bok om denna kris som alla människor måste gå igenom. Das Trauma der Geburt kom ut 1928 och året efter i engelsk översättning, The Trauma of Birth. Det är en bok som jag rekommenderar eftersom jag själv haft stor nytta av den – framför allt när jag i mitten av 1970-talet arbetade med primalterapi hos den brittiske psykiatrikern Frank Lake, som inte bara inriktade sig på upplevelserna kring födelsen och utkastandet i världen utan också på den föregående tiden i livmodern. Märkligt nog var det mina upplevelser under denna terapi som satte mig på det shamanska spåret som ett sätt att överskrida den existentiella ångesten. Det kunde ske när jag genom skriket överskred skriket. Utan att veta hur det gick till transformerade jag skriket till en upplevelse av stillhet där min sär-skildhet omvandlades till med-varande med allt som finns.

Sedan kom jag att tänka på ännu äldre berättelser, närmare bestämt på den sång i Den poetiska eddan som går under namnet Haves ord, Havamal eller Den Höges sång, närmare bestämt på de rader som skildrar hur Oden efter att ha hängt nio dygn i världsträdet utan mat och dryck och sårad av sitt eget spjut får insikt i runornas väsen och kraft;

mot djupet vände jag mitt öga:
upp tog jag runor, / tog upp dem med kvidan

Det är Edvin Thall som i sin eddatolkning från 1912 använder ordet ”kvidan”, medan Erik Brate i sin tolkning från 1913 skriver att Oden tog runorna ”med rop” och även en mer sentida översättare som Björn Collinder använder verbet ropa i sammanhanget. ”Kvidan” brukar översättas med klagan eller jämmer och genom att använda detta ord kommer Thall i sin tolkning närmare Odens smärtsamma initiationsupplevelse än andra eddatolkare. Den shamanska initiationen är en smärtsam konfrontation med döden och en följande pånyttfödelse med ny kunskap och kraft. Behöver jag påpeka parallellen till det nyfödda barnets första skrik vid inträdet i denna värld?

Detta första skrik som vi människor upphäver är intimt sammankopplat med önd, den heliga vind som genomsyrar hela kosmos och ger allt liv. Egentligen är det inte det nyfödda barnet som skriker utan önd som skriker genom barnet. Den heliga vinden vill höra sig själv.

Detta första skrik hänger också samman med Den stora tomheten, Ginnungagap, ur vilken allt föds fram. Den första gestalt som uppstår i tomheten ur omfamningen mellan hettan och kölden är den tvekönade jätten Ymer, vars namn kan uttydas som den larmande. Ymer representerar alltså det urljud som uppstår vid kosmos födelse. I detta urljud, i detta urskrik, finns stor visdom och stor kraft.

Så nästa gång du vaknar mitt i natten och inte kan somna om utan får lust att skrika ut din förtvivlan ska du vara medveten om att detta skrik förutom att vara ett skrik om förödelsen av Moder Jord också är ett livets och pånyttfödelsens skrik, ett skrik som kommer ända från kosmos gryning och framfödandet av den materiella världen i form av Ymer, ett skrik som kopplar samman dig med Oden och alla shamaners initiationssmärta och ett skrik som påminner dig om att det är den heliga vinden, önd, som upprätthåller ditt liv. Det är önd som skriker genom dig och genom mig för att den vill lyssna till sig själv och för att den vill fortsätta att andas genom alla som går, krälar, flyger och simmar. Och för att visa att allt är ett och hänger samman. Och att alla är släkt. Mitakuye Oyasin, To All My Relations, Till alla mina relationer.

Blåbär och kapitalackumulation

Att blåbären i de svenska skogarna har dragits in i den globala kapitalackumulationen är något som vi påminns om varje sommar. En aspekt av processen som letar sig in i massmedierna är förhållandena för de bärplockare från länder som Bulgarien, Ukraina, Thailand och Vietnam som lockats hit av rykten och/eller fagra löften om stora förtjänster. Utnyttjande av mer eller mindre lättrörliga arméer av reservarbetskraft eller trasproletariat har sedan lång tid tillbaka varit en av kapitalismens mer frånstötande aspekter. Analyserades redan av Karl Marx. Utförligt.

Dagens globala kapitalism har i större utsträckning än på Marx tid flyttat på själva varuproduktionen i stället för att flytta på arbetskraften. Enklare att låta lågavlönade arbetare tillverka datorer, mobiler och kläder i fabriker i Kina eller Bangladesh än att frakta hit horder av arbetare. Det har varit själva affärsidén för ikoniska företagsledare som Steve Jobs och Stefan Persson.

Med blåbären är det annorlunda. De kan inte flyttas. Alltså får man frakta hit den billiga arbetskraften eller ännu hellre få den att själv ta sig hit på vinst och förlust. Det hela bygger på några grundläggande element i dagens värld;

1) det koloniala förhållandet mellan centrum och periferi,

2) den enorma skillnaden i materiell levnadsstandard mellan centrum och periferi,

3) den strukturella extremt höga arbetslösheten i de perifera områdena,

4) den ännu så länge goda tillgången på fossil energi som gör det lönsamt att transportera billig arbetskraft med flyg från ex-vis Thailand eller med dieseldrivna minibussar från ex-vis Bulgarien.

Det finns många villiga mellanhänder i blåbärens globalisering – fordonsägare, människohandlare, bäruppköpare – som alla tycks göra sig en förtjänst på verksamheten. I toppen på denna ekonomiska pyramid sitter sylt- och saft-företag som Björnekulla, Bob och Findus och deras mer eller mindre anonyma ägare. Ett sätt att komma åt de oseriösa och i många fall kriminella mellanhänderna vore ju att konsumenterna krävde Fair Trade-märkning av de produkter som småningom hamnar på ICAs eller Coops butikshyllor.

Jag plockar mina blåbär i en gammal tradition av självhushållning – dels för direkt konsumtion (finns något bättre än blåbär och kylskåpskall fil?) dels för infrysning och syltning. Det är en tradition som är viktig att hålla fast vid och den kommer att bli allt viktigare inför den avveckling av industrisamhället som oåterkalleligen närmar sig och vars inledning vi redan börjar känna av. Denna tradition befinner sig under hårt tryck, först och främst från det industriella skogsbruket som ödelägger väldiga arealer blåbärsskog. Ingen vet idag om blåbär över huvud taget kan återetablera sig efter stora kalhyggen som även utsätts för så kallad markberedning.

Från det ena året till det andra vet man inte om blåbärsskogen finns kvar. Min morfar som var en passionerad blåbärsplockare kunde vara säker på att hans bärställen fanns kvar åt ut och år in. Den tidens skonsammare skogsbruk förintade inte bärmarkerna. Idag får man på ett helt annat sätt fara runt och leta ställen och kolla om skogen över huvud taget finns kvar.

I år har även ”mina” kvarvarande blåbärsskogar dragits in i den globala kapitalackumulationen. Bulgariska bärplockare i stora skaror har dragit fram i de norduppländska skogarna och spåren förskräcker. Stora mängder bär har plockats på kort tid och utan kunskap om vare sig allemansrätten och dess sedvanor, lokala traditioner eller blåbärsrisets karaktär kan resultatet mer eller mindre beskrivas som skövling. Ris har trampats ner, bärbuskar slitits upp med rötter och allt. När jag plockar blåbär måste jag plocka så att markerna fortsätter producera bär – om nu inte skogsbolaget utraderar skogen. Jag måste plocka ömsint och långsiktigt hållbart och det innebär också samtal med skogsrået och Moder Jord.

Bärplockning kommer att bli ett allt viktigare inslag i människors självförsörjning liksom annan insamling av skogens ”produkter”.  För att det ska bli möjligt måste den värnas mot skogsbolagens härjningar och lösgöras från den globala kapitalackumulationen och kapitalets ”fria rörlighet”. Allt detta hänger nära samman med att man också erkänner bärplockningen som en andlig verksamhet. När den är som bäst är det bara du, blåbären, skogen, en ormvråks jamande och vindens viskande i tallkronorna. Då kan du höra och känna skogsråets närvaro. Och då är det dags att falla på knä och tacka Moder Jord.

Är vargen vårt syskon?

I områdena runt de stora sjöarna i USA har vargen varit så framgångsrik i sin återetablering att den federala regeringen har tagit bort den från listan över hotade arter som behöver skydd. I delstaterna Minnesota, Wisconsin och Michigan finns nu omkring 4 000 vargar. För oss i Sverige låter detta som skön musik, här i detta land där drygt 200 vargar framkallar hysteri, hat, omfattande tjuvjakt och hot och sabotage mot personer som värnar vargens plats och roll i landskapets biologiska mångfald.

Men allt är inte frid och fröjd over there heller. Delstatsmyndigheterna i Minnesota har nämligen som en följd av beslutet att ta bort vargen från listan över hotade arter beslutat att i höst tillåta jakt på varg. Detta är något som upprör områdets ursprungsbefolkning och en kulturell krock av ansenligt slag är under uppsegling, skriver Indian CountryToday.

Karen Diver som är ordförande för ojibwe-indianerna i Fond du Lac skriver i ett protestbrev till Minnesotas naturresursdepartement;

”Vargen är en del av vår skapelseberättelse och därför har många ojibwe en stark andlig relation till vargen. Många ojibwe anser att vargens öde är tätt knutet till alla ojibwes öde. Av den anledningen anser Fond du Lac-stammen att jakt och infångande av vargar är otillbörligt.”

Den federala regeringens avsikt var att delstatsmyndigheterna skulle samråda med områdets ursprungsfolk när det gäller vargstammens utveckling och eventuell flytt av och jakt på vargar. Något sådant samråd har inte skett och det är naturligtvis en faktor som ytterligare upprör den indianska befolkningen. Steve Mortensen som är ansvarig för naturresursförvaltningen hos Leech Lake-stammen skriver till delstaten;

”Det råder stor oro över att vargar kommer att jagas för nöjes skull. Många stammedlemmar känner att vargar är deras bröder och att de måste respekteras som sådana.”

James Zorn på Great Lakes Indian Fish and Wildlife Commission, som representerar elva ojibwe-stammar i Minnesota, Wisconsin och Michigan säger;

”Vi ser vargarna som våra lärare, som lär oss om jakt och om att arbeta tillsammans i utvidgade familjegrupper. Vargar exemplifierar uthållighet, beskydd, intelligens och visdom.”

Dessa uttalanden tyder på att motståndet mot vargjakten i Minnesota kommer att fortsätta och förhoppningsvis också tillta under sommaren. Men vad kan vi lära av detta? Kontemplera vad de olika ojibwe-företrädarna säger i sina uttalanden; att vargar är våra syskon och våra lärare och att människornas öde är sammantvinnat med vargarnas. Jag vill betona att dessa uttryck inte ska ses som metaforer eller som symboliska stöduttalanden för vargen. De uttrycker en livssyn som i grunden skiljer sig från den västerländska; vargarna är verkligen våra syskon och lärare och deras och våra öden är tätt sammanlänkade. Allt är ett och hänger samman. På riktigt.  

Omställning kan bara skapas underifrån

”Framför oss reser sig en väldig vägg. Vi står inför ett episkt sammanflöde av kriser och tillbakagång. Och vår okunskap är bedövande... Men hur många svenskar har kunskap om oljetoppen och resursväggen? Om slutet för tillväxtfabriken? Om att industriålder, välfärdssamhälle och shoppingkultur snart tillhör historien?”

Den som ställer de retoriska frågorna är Björn Forsberg i boken Omställningens tid – Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid (Karneval 2012). Han har skrivit sin bok ”för att visa på vilken framtid vi kan skapa. En möjlig framtid och ett alternativ till det resurskrig som följer om vi inte väljer omställningsvägen. Att utvecklingen ligger i våra egna händer kan inte nog starkt inskärpas när en fördjupad global kris nu följs av snabbt förvärrade motsättningar.”

Omställningen sker inte av sig själv utan bygger på vår egen förändringsvilja och det är just där som Forsbergs bok vill vara ett kreativt bidrag till en annan (och bättre) värld. Detta är en mångfacetterad och resonerande bok som jag rekommenderar alla som känner ”obehag i kulturen” (för att låna ett uttryck från salig Freud) att ge sig i kast med – för att få impulser och inspiration om vad som behöver och vad som kan göras för att göra reträtten ut ur industrisamhället så skonsam som möjligt.

Forsberg bygger på samma kunskapsbas som Peak Oil-teoretiker och civilisationskritiker som Richard Heinberg, John Michael Greer och Howard Kunstler men han tillför också en hel del egna erfarenheter från omställningsrörelsen. Han målar inte heller i svart-vitt utan vrider och vänder på de alternativ han rapporterar om för att visa såväl framsteg som svagheter. Det gäller t ex stadsodlingarna i världens forna bilhuvudstad Detroit, omläggningen av trafik- och energisystem i Portland, Oregon, och på Samsö, Danmark och det gäller ett av de mest genomgripande bortom-oljan-programmen som genomförts, nämligen på Kuba – för övrigt ett av bokens bästa kapitel.

Om man ska sammanfatta Forsbergs budskap utifrån hans egna och andras erfarenheter skulle det kunna skrivas så här; oljetoppen och resursväggen är nu, tillväxten är död, förnyelsebar energi och ”grön” teknik kan inte rädda systemet; förändringen/omställningen kan bara komma underifrån och bygga på ett nytt sätt att tänka, på en ny värdegrund där normer och värderingar måste vara i samklang med ekosystemen. En sådan värdegrund kan försätta berg och åtminstone krympa utrymmet för ohållbara beteenden.

Det där är ju lätt att skriva under på, liksom Forsbergs analys av vad som förblindar våra sinnen så att vi inte ser det uppenbara; tekniken pekas ut som vår största fiende som gör oss oförmögna att se de problem som tekniken faktiskt står svarslös inför. Forsberg gör sig också till talesman för en omdefiniering av ekonomin; ”Nyckelordet för ekonomin bortom tillväxteran är nedskalning.” I stället för en ohållbar global ekonomi ska vi bygga lokala ekonomier som samtidigt bygger social gemenskap och möjliggör balans med naturen. Omställningen är vårt livs chans till frigörelse från materialismens andefattiga och passiviserande livsform. Och vägen dit? Ja, den går via lokala initiativ som ger ”lust till framtiden”. Det gäller alltså att bygga glädjefyllda visioner och finna glädje i omställningen, som inte ska ses som en uppoffring även om den innebär en betydligt lägre materiell standard än vi har idag i t ex Sverige. För att omställningen ska få fart och så småningom omfatta hela samhällen behövs säkert djupgående kriser på många samhällsområden som kan generera förändringsvilja hos det stora flertalet människor. Framtiden skapas på Detroits bakgårdar skriver Forsberg hoppfullt, men vi måste komma ihåg att stadsodlingarna i Detroit och Havanna (liksom omläggningen av hela det kubanska jordbruket till att bli fossilfritt) inte har inletts förrän nöden har tvingat människor att ordna sin försörjning på egen hand.

Svagheten i Omställningens tid liksom i omställningsrörelsen i stort är att den inte går tillräckligt djupt i det som Forsberg kallar de djupa frågorna eller värdegrunden och det som jag brukar kalla livssyn. Andliga dimensioner undviks som pesten. Man talar gärna om ekosystem och respekt för andra arters rättigheter, men man tar aldrig steget fullt ut och förklarar att jorden faktiskt är ett levande, kännande och medvetet väsen, att Moder Jord inte bara är en metafor utan en reell beskrivning av det faktiska förhållandet; jorden är vår moder! Jag får en känsla av att Forsberg försöker skapa en ny värdegrund med hjälp av just sådant sätt att tänka som orsakat problemen och all naturförödelse. Medicinmannen Rolling Thunder sa när jag träffade honom 1982 att nedsmutsningen av jorden kommer ur nedsmutsningen av tänkandet och så ligger det faktiskt till.

Ett nytt tankesystem måste också växa fram underifrån, ur Moder Jord, och bygga på att allt är ett och hänger samman, liksom att allt har liv, medvetande och själ. När vi omfattar en sådan förståelse på djupet då blir exploateringen av naturen en omöjlighet. Men kanske kan en sådan djup förståelse hos tillräckligt många bara växa fram ur industrisamhällets kommande stora omskakningar? Hur som helst finns åtskilliga initiativ till sådana nya tankesystem på g världen över. Mycket av det beskrivs grundligt i Henrik Hallgrens bok Det gröna skiftet som idémässigt är en vassare bok än Forsbergs. Hallgren är också en av initiativtagarna till nätverket Lodyn där en djupgående kreativ idé-process satts igång. Jo, jag själv är också med på ett hörn i Lodyn och rekommenderar ett besök på hemsidan.

Hybris, kalhyggen och vargattack

Gryningsdiserna har väckt mig tidigt den gångna veckan och jag har tagit löprundor strax efter soluppgången i härlig morgonsvalka och ackompanjerad av trädgårdssångare, svarthättor och gök. Men de naturliga morgonljuden har också störts av långtradare som dånat fram längs den smala vägen fullastade med tall och gran från flera pågående stora hyggen i trakten. Timmerbilarna kör i stort sett dygnet runt – ibland med tämligen magra trädstammar för den till synes omättliga massaindustrin.

En av mina grannar – en pensionerad skogsarbetare – ojar sig över slanorna som transporteras iväg; förr skulle träden vara 100 år innan de höggs, sedan blev det 80 och nu huggs de vid 60. En annan gammal skogsarbetare som jag brukar möta på mina löprundor längs skogsvägarna är bekymrad över alla fågelbon som demoleras när man kalhugger på våren och försommaren.

Jag är också bekymrad över skogsindustrins härjningar, som fullständigt nonchalerar hänsyn till ekologiska kretslopp och biologisk mångfald. Dess omstöpning av skogen till monokulturella gran- och tallplantager utarmar inte bara nuets skogar och djurliv utan framför allt framtidens. Avverkningsindustrins extrema oljeberoende innebär dessutom att kalhyggesbruket är fullständigt ohållbart på sikt. Från en ekonomisk ståndpunkt torde det även vara långsiktigt olönsamt – i synnerhet med tanke på att det omintetgör många andra viktiga framtidsnäringar som bygger på levande och mångfaldiga skogar, som olika varianter av träförädling, djurbete, bär- och svampplockning och annan matinsamling, fiske, turism och jakt. Man kan säkert ifrågasätta om skogsindustrin verkligen är lönsam ens på kort sikt.

Detta är några av tankarna som uppstår när timmerbilarna skramlar förbi – och då ser jag också kopplingen mellan dessa kalhyggen och den tragedi som nyligen utspelade sig i Kolmårdens djurpark när en grupp vargar attackerade och dödade en djurskötare (om det nu var så det gick till). Vargattacken var en sorts svar från naturen på en bisarr och befängd idé, nämligen att inte bara hålla vilda djur inspärrade i en djurpark utan dessutom genom flaskuppfödning och andra metoder försöka tämja dem, eller ”socialisera” dem som de djurparksansvariga kallar det. Men hallå; vargar är sociala djur som socialiserar sig själva. Att kalla domesticering av vargar för socialisering är vilseledande eller i värsta fall uttryck för djup okunnighet. Den domesticerade vargflocken i Kolmården var helt onaturligt sammansatt utan alfa-hanne och alfa-hona där resultatet blev en märklig flock som är vare sig varg-socialiserad eller fullt domesticerad. Att behandla vargar på detta vis är uttryck för mänsklig hybris – liksom att tro att man kan kontrollera en sådan varggrupp och förutsäga dess beteende. Vargarna gillade det inte. Naturen slog tillbaka. Vargar ska behandlas med den respekt och ödmjukhet som tillkommer vilda djur.

Den attityd som ligger bakom industriskogsbrukets kalhyggen är ett uttryck för samma sorts mänskliga hybris som manifesteras i djurparker. En hybris som ger människan rätt att efter eget godtycke använda andra arter och existensformer utan minsta inslag av respekt för de andras rättigheter och behov. På liknande sätt som Kolmårdens ledning tror skogsindustrins ledarfigurer att de kan kontrollera och förutsäga hela ekosystems beteende. Men räkna med att skogen, precis som vargarna i Kolmården, ”vantrivs i kulturen” (för att använda ett begrepp från Freud) och på ett eller annat sätt kommer att göra motstånd, slå tillbaka, bita ifrån.

Allt är ett och hänger samman. Allt har liv och medvetande och det gäller för människan att förstå och ödmjukt acceptera sin plats i Det stora kretsloppet.

World Peace and Prayer Day 2012

För 17:e året i rad anordnas World Peace and Prayer Day i samband med sommarsolståndet den 21 juni. I år hålls huvudceremonin i Grand Teton National Park i Wyoming, USA. Alla som vill bidra till att skydda heliga platser och läka Moder Jord uppmanas att denna dag världen över hålla egna ceremonier.

Initiativtagaren till denna storslagna ceremoni är Arvol Looking Horse som är beskyddare i 19:e generationen av lakota-indianernas heliga pipa – den som de ursprungligen fick tillsammans med sju heliga riter av Den vita buffelkvinnan. Inför årets ceremoni har Arvol gjort ett uttalande som i sin helhet kan läsas här.

I sedvanlig ordning uppmanar Arvol alla att med ett ärligt och öppet hjärta samlas på sina heliga platser för att åstadkomma ett energiskifte för vad han kallar ”ett stort läkande” (a great healing). Han ser tydliga budskap till oss människor från djurriket, framför allt genom att allt fler heliga vita djur föds, om att vi måste axla vårt ansvar för att skydda Jordens helighet.

Årets huvudceremoni hålls intill det mäktiga bergsmassivet Grand Teton för att speciellt markera stödet för buffel-nationen. USA:s största vildlevande buffelstam finns i den angränsande nationalparken Yellowstone. Arvol Looking Horse kommer att genomföra en tre dagar lång resa längs Spirit Highway Route till Grand Teton National Park. De heliga platser som besöks på vägen är Gray Horn Butte (som också går under namnet Devil’s Tower) där en fredsstång ska resas, den uråldriga stensättningen Big Horn Medicine Wheel och Yellowstone National Park. Den 18 juni anländer Arvol och hans sällskap till Grand Teton där han ska inleda programmet med en eldceremoni i gryningen. Arvol själv reser sedan till Brasilien där han ska delta i kringaktiviteter i samband med FN:s stora miljökonferens i Rio om hållbar utveckling. Just den 21 juni blir det en ceremoni också där - tillsammans med representanter för Brasiliens urfolk.

World Peace and Prayer Day känns viktigare för varje år som går. Tecknen blir, som Arvol påpekar, allt fler på den djupa kris som industricivilisationens rovdrift på Moder Jord har framkallat. Behovet av skydd och läkning för heliga platser har väl aldrig varit större? I samband med sommarsolståndet kan vi alla bidra till det energiskifte som Arvol Looking Horse efterlyser med en ceremoni, liten eller stor, ensam eller tillsammans med andra. Var och en kan utforma sin ceremoni efter eget huvud så länge den håller sig inom ramarna för evenemanget, nämligen ”att hela och bevara jordens underverk och att medskapa fred i vår tid på heliga platser världen över” (to heal and preserve the wonderment of the earth and co-create peace in our time at sacred sites worldwide).   

För egen del utformar jag min ceremoni som en tacksägelse till Moder Jord enligt det ceremoniella protokoll som utvecklats inom irokes-förbundet och som jag tidigare skrivit om här.

Mer information om World Peace and Prayer Day (program, historik, uppförandekod m m) finns här. Dit kan man också skicka information om sin egen ceremoni. Jag kommer att ägna tiden fram till den 21 juni åt ceremoniella förberedelser och därför blir det inga nya bloggtexter dessförinnan. World Peace and Prayer Day är topprioriterat!