Att löpa ulv och björn

När Malört förlag ger ut Ella Odstedts klassiska studie Varulven i svensk folktradition kompletterad med nyskrivna texter som sätter in Odstedts imponerande samling av varulvsberättelser i ett större historiskt, kulturellt och andligt perspektiv så blir resultatet en sällsynt högkvalitativ och vacker bok. Den har mycket att ge var och en som är intresserad av folkliga berättartraditioner, vardaglig livssyn i det förindustriella samhället och förkristna föreställningar. Varulven i svensk folktradition gavs ut första gången 1943 och bygger på Odstedts gedigna genomgång av en enorm mängd uppteckningar i olika folkminnesarkiv och på hennes eget omfattande fältarbete med långa och strapatsrika resor runt om i landet, i det som etnologerna kallade reliktområden, dvs områden där berättelser från det förindustriella Sverige ännu levde kvar, i alla fall i minnet hos en del gamlingar.

Ella Odstedt (1892-1967) var själv inte akademiker; hon hade bara gått sexårig folkskola men lyckades genom sitt intresse för och uppteckningar om gamla traditioner i hemtrakterna i Ångermanland bli anlitad först av Nordiska museet och senare anställd som arkivbiträde vid Landsmål- och folkminnesarkivet i Uppsala. Hon bildade sig etnografiskt på egen hand på ett mycket imponerande sätt. Dag Strömbäck, professor i folklivsforskning vid Uppsala universitet betecknade i sin recension av Varulven (som ingår i nyutgåvan) Odstedt som en av de ”mest erfarna och kunniga upptecknare av folkminnen” och fällde följande slutomdöme om hennes bok: ”ett gediget arbete, präglat av vetenskaplig stringens och skärpa och genomfört med sund historisk-filologisk metod”.

Varulven är en formlig guldgruva av berättelser som berör varulvskomplexet - dåtidens djupt rotade föreställningar om vilka människor som kunde bli varulvar, hur själva förvandlingen gick till, hur den kunde hävas, hur varulvar betedde sig, hur föreställningarna kunde skifta mellan olika regioner och hur dessa föreställningar kunde härledas ur äldre, förkristna traditioner.

Varulven var för det mesta en varg, men kunde också vara en björn eller en hund och när människan förvandlades till djur så handlade det inte om en metaforisk förvandling utan om en materiell sådan. Varulven var en varg, en björn eller en hund och inte något mellanting mellan människa och djur; även om varulvar under vissa omständigheter behöll en del av sitt mänskliga medvetande. Det fanns en mängd olika uttryck för detta, t ex att löpa varg eller björn, att gå i varg eller björn, att spå i varg eller björn eller att gå i varghamn eller björnhamn. Vilken gestalt varulven tog hade till viss del att göra med vilka av traktens verkliga djur som kunde orsaka ekonomisk skada i form av riven boskap; för bönder som hade sin boskap på fäbodar under sommaren var björnen den mest hotfulla medan det för samer och andra boskapsägare längre söderut var vargen. I de tidigare danska landskapen Skåne, Blekinge och Halland tog varulven oftast gestalt av en stor hund.

Odstedt delar in varulvarna i tre huvudgrupper beroende på hur transformationen åstadkoms:
1) de trollkunniga personer som självförvandlade sig till varulvar, t ex genom att krypa genom ett bälte eller dra på sig ett varg- eller björnskinn,
2) de personer som genom förgörning, dvs olika former av magi, av trollkunniga människor mot sin vilja blev omvandlade till varulvar,
3) de som förvandlades genom omständigheter vid födelsen; framför allt där den gravida kvinnan på magiskt sätt försökt undkomma födslosmärta genom att krypa genom den hinna som omsluter ett nyfött föl eller genom en sele. Detta ansågs strida mot Guds påbud att kvinnor ska föda under smärta och straffet blev att barnet blev varulv om det var en pojke eller mara om det var en flicka.

Det fanns flera tidsfaktorer med i förvandlingen till varulv; oftast löpte den drabbade omkring som varg på nätterna och för det mesta gällde förvandlingen under en period av sju år. Förgörningen kunde brytas om den trollkunniga som orsakat den hann avlida innan de sju åren var till ända eller om någon tyckte sig känna igen människan i varulven och högt uttalade hans namn. Däremot hjälpte det föga att skjuta en varulv; de enda kulor som bet på en sådan var silverkulor. När en varulv skjutits med silverkula och flåddes kunde en under varg- eller björnskinnet finna den olycksaliges ursprungliga kläder och annan utrustning.

Dagtid var varulven som vilken annan människa som helst i bondesamhället, men kunde kännas igen på de sammanväxta ögonbrynen, rivmärken i ansiktet efter nattliga duster med hundar och andra vargar och, ibland, på att han saknade skugga. Jag skriver han för i den övervägande delen av berättelserna var det män som förvandlades till varulvar. De rev boskap och de kunde vara dödligt farliga för kvinnor, särskilt gravida kvinnor. Varulven hade en enorm förmåga att nosa sig till gravida kvinnor och drevs av en oemotståndlig lust att slita ut fostret och antingen äta upp det eller dricka dess blod – i akt och mening att därmed slippa ifrån sin varulvstillvaro. Kvinnor som ville skydda sig mot varulvsangrepp kunde göra det genom att ha en man med i sitt sällskap eller helt enkelt stanna i hemmet. Därmed hade varulvsberättelserna en disciplinerande effekt på bondesamhällets kvinnor påpekar filosofen och genusvetaren Lisa Folkmarson Käll i en av bokens nyskrivna texter. En annan viktig social och kulturell dimension i varulvskomplexet var enligt Folkmarson Käll att peka ut och främmandegöra de grupper som betraktades som inblandade i varulvsförvandlingarna, såväl de frivilliga som de förgörande. Det handlade i första hand om samer, finnar och trollkunniga kvinnor som hade denna förmåga och genom denna farlighet kunde utdefinieras ur det gemensamma.

Ella Odstedt gör inga genusbaserade analyser men hon gör i alla fall ett par mycket viktiga påpekanden som går utöver det rena återgivandet av varulvsberättelser. Det ena är att berättelserna som levande tradition upphörde mot slutet av 1800-talet när varg och björn i stort sett hade utrotats och inte längre upplevdes som stora ekonomiska hot. Det andra är de möjliga sambanden mellan olika mentala sjukdomstillstånd och varulvsförvandlingarna och mellan brottslighet och varulvar. Ibland var varulven helt enkelt en människa som trodde att hen var varulv och sprang omkring på alla fyra (eller möjligen tre extremiteter med den fjärde som ”svans”). Ibland kunde det handla om kriminella personer som iklädde sig varg- eller björnskinn för att som ”varulvar” kunna ägna sig åt stöld, rån, överfall och våldtäkt.

Odstedt påpekar också att det finns ett direkt samband mellan förkristna nordiska föreställningar om bärsärkar, ulvhednar och deras hamnskiften och varulvskomplexet. Hon skriver: ”Varulvstron utgöres av en vävnad av många sedan urminnes tid sammanflätade trådar”, men utreder inte detta på något djuplodande sätt. Det gör däremot religionshistorikern Tommy Kuusela i ett av de nya kapitlen: Varulven i fornnordisk tradition. 1800-talets varulvsföreställningar kan betraktas som en kvarleva av förkristna och rentav shamanska föreställningar om hamnskiften och flytande gränser mellan människa och djur, mellan människa och andeväsen.

I ett annat av de nyskrivna kapitlen Varulven i svensk skönlitteratur går litteraturvetaren Mattias Fyhr igenom några av de förvånansvärt många skönlitterära skildringarna om varulvar som skrivits långt före vår tids skräckgenre med John Ajvide Lindqvist m fl. Här är några av de författare som använt varulvskomplexet: Carl Jonas Love Almqvist, Ola Hansson, Selma Lagerlöf, Dan Andersson, Valdemar Lindholm, Helmer Linderholm och Astrid Lindgren, som låter Krösa-Maja berätta om varulven en mörk höstkväll i köket hemma hos Emil i Lönneberga.

Som avslutning på min recension av denna högoktaniga bok vill jag ge mina läsare en berättelse om Dan Andersson som Ella Odstedt återger i Varulven. Berättelsen är hämtad ur tidningen Nya Växjöbladet den 6 september 1929 där Harry Blomberg beskriver en ”varglek” som han själv och Dan Andersson en natt ägnat sig åt vid en kolarkoja djupt inne i skogen: ”Jag låg då hos en god vän, som var kolare, i hans koja. Dan kom dit på kvällen. Det var fullmåne, milan bolmade, skogen stod spökblå och snöhöljd runt omkring. Gripna av det underliga ljuset började vi ’leka vargar’. Tjutande ströko vi alla tre omkring mellan träden, morrade och gläfste och betedde oss som galna. Jag kan ännu se Dan vältra sig i snön, som yrde omkring honom, och därefter flyga upp på kojtaket. Han var likblek och blev plötsligt rasande av skrämsel, ty hans fantasi hade gjort honom till en verklig varg. På efternatten låg han mellan oss på granriset, och jag kände, hur han fortfarande kämpade med sin vargfantasi. Plötsligt klev han upp, tog ryggsäcken och satte av i full karriär ner mot bygden. Inbillningen höll på att spränga honom, han vågade inte stanna i skogen och månskenet.”

Allt är ett och hänger samman.

Sibirien tur och retur

Jag önskar att alla som på olika sätt använder shamanska metoder i sin andliga och världsliga verksamhet ska läsa denna bok av den rysk-amerikanske historikern/antropologen Andrei A. Znamenski: The Beauty of the Primitive – Shamanism and the Western Imagination (Oxford University Press 2007). Den som på något sätt är delaktig i den globala nyshamanska rörelsen bör nämligen känna till en del om shamanismens historia; om hur shamanism har undersökts och beskrivits; om hur det kom sig att den utvecklades från att vara ett specialintresse för en liten grupp antropologer till att bli en global andlig rörelse och del av en ekologisk och kulturell motrörelse mot den västerländska industricivilisationen.

På lite drygt 400 sidor gör Znamenski en imponerande sammanfattning av shamanismens öden och äventyr under de senaste 200 åren och han sätter in detta i stora sociala och politiska sammanhang. Detta är något av det mest omfattande och bästa jag har läst om shamanism. Boken tar sin utgångspunkt i de tidigaste uppteckningarna om sibirisk shamanism från 1700- och 1800-talen. Ursprungligen ansågs denna andliga tradition finnas enbart i Sibirien och ha sitt kärnområde hos evenkerna, som tidigare kallats tunguser. Det är också från tungusiskan som ordet shaman ursprungligen kommer. De första forskare som undersökte shamaner och deras verksamhet kom från Tsarryssland; en del var utsända av tsaren för att kartlägga imperiets exotiska kulturer, andra kom från Finland på jakt efter en finsk ursprungsidentitet medan åter andra var politiska motståndare till tsarismen som förvisats till Sibirien och var tvungna att hitta på något vettigt att göra under exilen.

Från början betraktades de sibiriska shamanerna som exotiska eller bisarra figurer som efterhand kom att betecknas som neurotiker, psykopater och bedragare. Termen ”arktisk hysteri” lanserades som en förklaring till shamanernas extatiskt präglade verksamhet och det var en teori som levde kvar en bra bit in på 1900-talet. En av dess mest ivriga förespråkare var Åke Ohlmarks som i Znamenskis bok med rätta framställs som fördomsfull och egentligen okunnig om shamanernas kosmologi, deras verksamhet och sociala roll. Småningom kom antropologerna att betrakta den sibiriska shamanismen mera utifrån dess egna förutsättningar och ekologiska sammanhang; från att ha betraktats som ett utslag för sinnessjukdom blev den alltmer betraktad som en föränderlig naturfilosofi och naturmedicin med en kreativ förmåga att på ett odogmatiskt sätt suga upp idéer från många olika håll, inklusive de stora religionerna. Shamanen var inte längre en galning utan en social funktionär som skapade ordning ur kaos.

Gradvis förstod antropologerna och religionsvetarna att denna företeelse inte bara fanns i Sibirien utan även i nordvästra Amerika och efterhand insåg de att shamanska kulturer faktiskt fanns över hela världen. Nu inträdde den stora generaliseringsperioden; antropologerna och religionshistorikerna koncentrerade sig på det som var gemensamt för de olika shamanska kulturerna, som shamanens trance och själsresor till andra världar. Den allra främsta företrädaren för denna tendens var den rumänskfödde religionshistorikern Mircea Eliade vars bok Shamanism – Archaic Techniques of Ecstacy blev epokgörande och starkt bidrog till att bana väg för författare och antropologer som Carlos Castaneda och Michael Harner. Shamanismen blev nu en global och modern rörelse, om än inte en massrörelse. Kanske borde den snarast betecknas som en antimodern rörelse, eftersom den var en del av den kritik mot västerländska tänke- och levnadssätt som blev en viktig social faktor från 1960-talet och framåt.

Znamenski anser att Castanedas berättelser om sin indianske mentor don Juan Matus är fiktion. Han kallar don Juan för Castanedas alter ego, men förringar ingalunda detta epokgörande författarskap. Castaneda baserade sig visserligen till stor del på kunskap som han läste sig till i universitetsbiblioteket i Los Angeles men han gjorde också otvivelaktigt en del så kallat fältarbete bland indiankulturer i Arizona, Kalifornien och Mexiko. Znamenski talar om Castanedas böcker som helande fiktion: ”Castaneda framstår som skapare av en kraftfull modern myt som hjälper till att andas in det andliga i våra liv igen.” Det är en vacker formulering och min egen slutsats är att Castaneda med sitt författarskap förkroppsligade en shamans uppgifter och sociala roll. Han var en shaman med en tydlig tricksterdimension.

Michael Harner byggde med sin core shamanism vidare på den generaliserade shamanism som Eliade banat väg för och han är den mest extreme förespråkaren för denna avkulturiserade shamanism. Znamenski påpekar helt riktigt att Harner faktiskt har upptagit en del viktiga element från västerländsk psykoterapi i sin shamanismversion, t ex är hans begrepp ”soul loss” klart influerat av psykoanalys. Det finns också viktiga skillnader mellan Harners bekväma core shamanism och ursprunglig shamanism som ofta innehöll moment av plågor och svårt lidande för shamanens del. I kärnshamanismen är alla andar välvilliga, något som en sibirisk shaman knappast skulle hålla med om.

Som en postmodern motrörelse har antropologer under de senaste decennierna blivit alltmer kritiska till Eliades och Harners generaliserade shamanism som rentav beskrivs som ”en abstraktion som inte har någonting med verkligheten att göra”. I själva verket är skillnaderna stora inte bara mellan olika shamanska kulturer och geografier utan också mellan de utövande individerna inom en och samma kultur och därför talar antropologer numera om shamanism som ”en individuell andlig teknik”. Den generaliserade shamanismen anses vara ett uttryck för ”koloniala fantasier från västerländska manliga upptäckare och skribenter”. Det går inte längre att tala om en shamanism så en del antropologer använder i stället termen i pluralis; shamanismer.

Znamenski skildrar ingående hur den nyshamanska rörelsen hämtat inspiration från amerikanska indiankulturer (men också avvisats av dess traditionella andliga utövare) för att under senare år alltmer söka efter sina egna rötter i europeisk och nordisk förkristen tradition. Även min och det shamanska nätverket Yggdrasils verksamhet och inriktning analyseras av Znamenski; i huvudsak på ett korrekt sätt. Han bygger därvidlag på den doktorsavhandling som Galina Lindquist publicerade 1997 Shamanic Performances on the Urban Scene. Neo-Shamanism in Contemporary Sweden. Galina var deltagande observatör i många av Yggdrasils ceremonier på slutet av 1980-talet och början av 1990-talet och intervjuade även flera av de ledande aktivisterna i nätverket. Allt fick hon väl inte rätt, t ex insåg hon inte vilken viktig inspirationskälla de samiska och arktiska shamanismerna spelade för Yggdrasil.

Znamenski beskriver sig själv som en sympatisk observatör av den nyshamanska rörelsen som han trots all dess spretighet och flummighet ser som en högst intressant och viktig andlig strömning i dagens värld. Andligheten inom nyshamanismen är inte av lägre eller sämre kvalitet än någon annan etablerad andlighet betonar han. Han vrider och vänder på argumenten från alla möjliga håll, även den kritiken mot nyshamanismen för ytlighet, kommersialisering och kolonialt utnyttjande som kommer från traditionella indianer och sibirier. Znamenski hyser förståelse för alla sidor i dessa konflikter men kritiserar traditionalisterna för att försöka frysa religioner och kulturer i tid och rum, något som aldrig inträffar i verkligheten, där allting befinner sig i ständig förändring. ”Det finns inget tydligt svar på vad som exakt utgör en traditionell ursprunglig andlighet.” För Znamenski är nyshamanismen numera lika traditionell och äkta som den gamla shamanismen. Jag tycker att han här går lite för långt i sitt postmoderna tänkande men jag njuter av hans grundliga genomgång av alla möjliga varianter, konflikter, kommersialiseringar och rena lurendrejerier som kan föras samman under den vitt omfamnande etiketten nyshamanism.

I det högintressanta slutkapitlet beskriver Znamenski hur shamanismen återvänder till Sibirien efter Sovjetunionens implosion i början av 1990-talet. Även om bolsjevikregimen efter revolutionen 1917 till att börja med såg positivt på shamanismen som ett uttryck för en urkommunistisk egalitär andlighet, vars magiska metoder kanske skulle kunna användas i världsrevolutionens tjänst, så ändrade den stalinistiska diktaturen radikalt uppfattning om shamanismen redan mot slutet av 1920-talet. Nu var shamanerna plötsligt klassfiender som stod i vägen för den socialistiska revolutionen och de skulle helt enkelt elimineras. Den långvariga och periodvis intensiva förföljelsen ledde till att bara spillror av de ursprungliga shamanismerna i Sibirien lyckades övervintra under den sovjetiska diktaturen. De kunde komma upp till ytan först efter Sovjetunionens sönderfall och nu som del i en sibirisk kulturell renässans. Men för att finna sin riktning och plats i denna nya sköna värld behövde de stöd och råd utifrån fö. Detta stöd kom, kanske lite paradoxalt kan tyckas, från den nyshamanska rörelsen i väst, framför allt från USA och Michael Harners kärnshamanism. Därmed hade den sibiriska shamanismen fullbordat en sorts tur- och returresa – från Sibirien till USA och så tillbaka till Sibirien igen. Nyshamanismen har inte bara hjälpt till att återuppliva den sibiriska shamanismen, den har också tagit med sig sina mer flummiga och kommersiella avarter och allt belyses av Andrei Znamenski som tar sig an det hela med samma öppna och glada sinne som präglar hela boken. Jag bugar mig i vördnad för hans arbete och önskar att The Beauty of the Primitive ska få många läsare, så även bland svenska nyshamaner.

”Om vi behandlar skogen illa blir den vår fiende”

De vita människorna är jordätare; de bränner skogens träd, sliter upp dess golv och smutsar ner dess floder; de sprider epidemiska ångor som gör att vi dör. De vita har fyllts av ett gränslöst begär efter varor; deras tänkande är fyllt av rök och mörker. De lyssnar bara på sig själva och inte på andarna; de har förlorat sina förfäders ord; de har glömt vad de var i tidernas begynnelse när de också hade kultur.

Så lyder i extrem kortversion den kritik av den västerländska civilisationen som yanomami-shamanen Davi Kopenawa för fram på drygt 400 sidor i den oerhört gedigna boken The Falling Sky (Belknap Harvard 2013), sammanställd av den franske antropologen Bruce Albert. Hela boken är på drygt 600 sidor eftersom den också innehåller Alberts fylliga redogörelse för hur boken kommit till, några förklarande texter om yanomamis kultur, språk och historia och en mycket omfattande notapparat.

Det finns idag omkring 15 000 yanomami som lever i det inre av Amazonas, huvuddelen i Brasilien men en del också i Venezuela. De lever i små bosättningar i en sorts kollektivhus och livnär sig på småskalig trädgårdsodling, samlande och jakt. Deras kultur är utpräglat shamansk och i Davi Kopenawas egen bosättning Watoriki är 16 av de 170 invånarna shamaner. Yanomami kom inte i direkt kontakt med vita människor förrän en bit in på 1900-talet men framför allt från 1960-talet och framåt har de utsatts för civilisationens allra värsta baksidor – missionsverksamhet, guldgrävarrusch med omfattande miljöförstöring, skogsavverkningar och omvandling av regnskog till kreatursbete samt rena massakrer. Med missionärerna och guldgrävarna kom epidemier av mässling, tbc och influensa som skördat många liv bland ursprungsbefolkningen.

Davi Kopenawa har tagit sitt andranamn efter en aggressiv art getingar som ett sätt att visa sin stridbarhet i kampen för att försvara yanomamis landskap och deras möjlighet till långsiktig överlevnad. En av de allierade i denna kamp har ända sedan 1980-talet varit antropologen Bruce Albert som lärt sig behärska yanomamis språk och mycket aktivt drivit deras sak inte bara i Brasilien utan också på den internationella arenan. Yanomamis kamp resulterade 1992 i ett brasilianskt presidentdekret som skyddade ett område på drygt 96 000 kvadratkilometer för yanomamifolket under namnet Terra Indigena Yanomami. Kopenawa har prisats av såväl FN som den brasilianska regeringen för sina insatser för regnskogen; han har framträtt i USA, Storbritannien och Frankrike för att få vita människor att lyssna till budskapen från yanomami och skogens andar. När organisationen Survival International 1989 belönades med The Right Livelihood Award var Kopenawa en av dem som tog emot priset i Stockholm. När yanomami 2004 bildade sin första egna organisation, Hutukara, blev Kopenawa dess ordförande.

Även om yanomamis område åtnjuter legalt skydd är allt inte frid och fröjd. Fortfarande gör guldgrävare, mineralletare och boskapsägare intrång i deras område, skog avverkas, epidemier fortsätter att spridas och de kvardröjande miljöeffekterna av guldutvinningen är mycket omfattande. En del yanomamis som slagit sig ner i närheten av vägbyggen och missionsstationer lever i misär i ett ingenmansland mellan den traditionella yanomamikulturen och den vita kulturen. The Falling Sky ska ses som ett led i yanomamis fortsatta kamp för sin skog och sin kultur. Davi Kopenawa har motvilligt axlat rollen som resande talesman för yanomami fast han helst av allt skulle vilja stanna hemma hos familjen i Watoriki och lyssna till skogens andar. Bruce Albert har svarat för en fullkomligt formidabel prestation när han lyckats ställa samman boken i tematiskt ordnade kapitel utifrån det otroligt omfattande intervjumaterialet där Kopenawa berättar sin och sitt folks historia och ger ingående inblickar i sin shamaninvigning och i yanomami-shamanernas kosmologi. ”Om jag inte hade blivit shaman skulle jag aldrig ha vetat hur vi skulle kunna skydda skogen.”

Och varför är det så viktigt att skydda yanomamis landskap? ”Omama (=Skaparen) skapade det och gav det till oss att leva i. Ändå gör vita människor sitt yttersta för att föröda det och om vi inte försvarar det kommer vi att dö tillsammans med det.” Skogen består av en myriad olika varelser – växter, djur och andar. Alla förfäder var i begynnelsen människor men en del förvandlades efterhand till djur och blev de bytesdjur som yanomami jagar idag. Ändå: ”Vi är alla människor.” Men utan andarna, xapiri, skulle fullständigt kaos råda i världen. ”Andarna är oräkneliga och mäktiga; de reser och arbetar överallt, i alla riktningar, för att skydda oss. Utan dem skulle grödorna i våra trädgårdar inte växa, träden skulle inte bära frukt och bytesdjuren skulle bara vara skelett.” Andarna håller uppe himlen, dämpar åskans vrede, stänger inne stormvindarna och sänder iväg regnvarelsernas döttrar. De slår tillbaka nattens ande och kallar fram gryningen. De bemästrar kaosvarelserna och försvarar yanomami mot allt ont; mot mörker, hunger och sjukdom.

Andarna kan vara både välvilliga och fientliga, konstruktiva eller destruktiva och det faller på shamanernas lott att samarbeta med dem så att tillvarons komplexa och nödvändiga balans bibehålls. På så sätt är shamanerna nästan lika viktiga som andarna. Den shamanska initiationen sker med hjälp av ett hallucinogent pulver, yakoana, som framställs ur kådan från ett speciellt träd, Virola elongata, och där den verksamma substansen är dimethyltryptamin. En erfaren shaman blåser in pulvret i näsan på initianden, som då kan få visioner där han ser andarna dansa och hör deras sång. En sådan initiation kan pågå i 4-5 dygn utan mat och dryck och innehålla oupphörliga inblåsningar av det hallucinogena snuset. En del andar är mycket farliga, även för shamanerna; de kan döda och stycka initianden som de sedan fogar samman igen som en shaman med ny kraft och kunskap.

Yakoanan fungerar som mat för andarna och alla shamaner fortsätter använda det även efter initiationen. Till skillnad från många andra shamanska kulturer nöjer sig inte yanomamis shamaner med några enstaka skyddsandar; här handlar det om hundratals, kanske tusentals andar som shamanen bjuder in i sitt andehus och därmed blir deras fader. (Kopenawa berättar bara om manliga shamaner och läsaren får aldrig reda på om det även finns kvinnliga shamaner hos yanomami). I utbyte mot att andarna får ett hus och matas med yakoana erbjuder de all möjlig hjälp, t ex vid sjukdomsbot, mot fientlig magi och alla andra möjliga faror i yanomamis värld. ”Xapiri lär oss sina ord och det är så vårt tänkande kan expandera i alla riktningar”. Andarna tar i drömmen med shamanens själ på resor både i den ordinära och i den icke-ordinära verkligheten. Att ta yakoana är helt enkelt shamanernas sätt att få kunskap.

Shamanernas uppgift är att samarbeta med andarna så att himlen och skogen förblir på sin plats ”så att vi kan jaga, odla våra trädgårdar och leva med hälsa”. Närvaron av och kontakterna med vita människor gör att dock att de vitas främmande ord ”smyger sig in i vårt tänkande och förmörkar det. De vita människornas ord kan bara försvinna från vårt tänkande om de slutar invadera och förstöra vårt land.” Men de vitas verksamhet förgiftar inte bara yanomamis tänkande utan också deras skog. ”Mineraler och olja är onda och farliga saker som gör oss sjuka. Omama beslutade därför att begrava dem djupt i jorden. De måste lämnas kvar där han begravde dem”. Mineralerna är fragment från himlen, från månen, solen och stjärnorna, när himlen i tidernas begynnelse föll ner på jorden. Den jord vi nu går på är baksidan av den himmel som en gång fanns och risken är stor att himlen faller ner på jorden igen till följd av det kaos som orsakas av de vita människornas begär efter mineraler, olja och varor.

Skogen är vis, säger Kopenawa, ”dess tänkande är detsamma som vårt. Det är därför den vet hur den ska försvara sig själv med sina andar, xapiri, och sina onda varelser, në wari.” Om vi behandlar skogen illa kommer den att bli vår fiende, om alla shamaner dör kommer jorden och himlen att drabbas av kaos: ”Om shamanernas sånger inte hörs längre i skogen kommer inte heller ni vita att klara er bättre än vi. De föräldralösa andarna till shamaner som ni har dödat kommer att ta hämnd på er.” Här nämner Kopenawa naturkatastrofer som långvarig torka och ständiga översvämningar.

För oss i vita kulturer gäller alltså att stoppa rovdriften på Moder Jord, sluta exploatera yanomamis och andra urfolks landskap, låta dem och landskapets andar vara ifred och börja lyssna på vårt eget landskaps andar, som enligt Kopenawa, fortfarande lever i våra berg och som kommer till dem som lär sig se dem och lyssna till dem, nämligen shamanerna.

Michael Harner writes his testament

Michael Harner’s book The Way of the Shaman (1980) opened a new dimension in the lives of many Westerners. The ground was already prepared by Carlos Castaneda’s writings about his experiences with his master, don Juan Matus, in Mexico. But, in contrast to Castaneda, Harner wrote a manual – a systematic description of how shamans can work hands-on.

I remember how I almost feverishly turned the pages of The Way of the Shaman and felt an intractable desire to start drumming and journeying into the other worlds. The fact that Michael Harner himself came to Sweden and gave a basic workshop in shamanism in the summer of 1983 was like a gift from Dreamtime. The impetus of this workshop was far-reaching; drumming groups were formed and a lot of soul journeying and ecstatic dancing was being performed. The Way of the Shaman was translated into Swedish and I had the privilege of writing the preface where I stated: “To those who want to try the way of the shaman Michael Harner’s book is indispensable.”

I wouldn’t make such a statement on Harner’s new book Cave and Cosmos – Shamanic Encounters with Another Reality (2013). Rather I would say that it might be indispensable to go beyond Harner’s version of shamanism if you really want to deeply root your shamanic way in Mother Earth.

I am deeply indebted to Michael Harner not only for the workshop in 1983 but above all for two pieces of advice on my own shamanic work; he advised me to go North in order to learn from Saami healers and shamans, and he had the good idea of how I should find a teacher in non-ordinary reality who could teach me the essence of the old Nordic runes. But this cannot stop me from being downright critical of Cave and Cosmos. To me it is a boring read, partly due to the long and detailed stories from Westerners (mostly white middleclass Americans) about what they have experienced when journeying into the dimension that is called the upper world or “heaven” in core shamanism.

I guess that Harner's point is that reading those accounts will demonstrate that Westerners can have similar experiences as traditional shamans but then it would have been enough with just a few journeying reports. After all, one of Harner’s main theses is that we all experience different things and that the meaning of the experiences only can be fully understood by the individual doing the journey. Another question that follows, and that Harner doesn’t address, is if you really can compare what an Inuit shaman-to-be experienced naked and alone in a snow hut after fasting for a couple of weeks to what a Westerner experiences during half an hour lying in a cozy and warm room with sonic driving sounds in the earphones. Are the experiences really of the same dimension? Doesn’t the Inuit shaman have a point when he claims that wisdom only comes through suffering and loneliness?

I remember how Harner in 1983 frenetically took notes of what people in the workshop told about their journeys explaining that he was working on a cosmological cartography. After 30 years we have part of this mapping in Cave and Cosmos - but it is hardly a coherent map of non-ordinary reality, since all maps of non-ordinary reality are individual and no one can draw a universal one. Some of the book’s drawings by Harner’s disciples describing the different levels of heavens remind me of the Swedish theologian, and Christian mystic Emanuel Swedenborg and his book Heaven and Hell from 1758 (In Latin: De Caelo et Ejus Mirabilibus et de inferno, ex Auditis et Visis = Heaven and its Wonders and Hell From Things Heard and Seen).

Is Harner trying to establish a new religion? He himself rejects such an idea. According to him, core shamanism is no religion since it is based on what each individual can experience. You don’t believe what other people tell you – not even Harner – instead you find out for yourself by directly experiencing how things are. That sounds good and is also a traditional shamanic standpoint, but core shamanism has been developed into its own brand of shamanism. This is quite obvious if you compare Cave and Cosmos to The Way of the Shaman, which really was a general introduction to some of the methods that traditional shamans use. Core shamanism has now been cleansed from most of the cultural and traditional features that you will find in “old” shamanism and turned into a modern, Western, individually designed kind of shamanism.

According to Harner, this “culture free” kind of shamanism is what best suits Westerners. This might be so, especially for those Americans who have lost contact with their own European indigenous traditions and haven’t found any creative way to connect to the land of Turtle Island. But there is a danger that this “culture free” kind of shamanism will be decoupled from the landscape, the world view and the ways of life where shamanism developed.

Even if you don’t look at core shamanism as a new religion it is obvious to me that it certainly has the potential to move in that direction. The core shamanism of Cave and Cosmos seems to be totally focused on soul journeying with the help of a drum or other sonic driving devices which only is part of what shamans traditionally devote themselves to. It represents a coherent system, a shamanism that is systemized in a way that is unknown to traditional shamans. One might call what Harner has created a shamanic “body” held together by certain basic theoretical key tenets that bears many similarities to religion. For years, Harner claimed that core shamanism has no “dogma.” Sadly, Cave and Cosmos negates that statement.

The main topic of Michael Harner’s paradigm seems to be the question of spirits – the existence of spirits, the proofs that they exist and the differences between varied types of spirits, those that dwell in this world (the middle world), those that dwell in heaven and those that dwell somewhere between. In The Way of the Shaman Harner wrote about energies, power and power animals, now this has changed into detailed descriptions and classifications of spirits. The shaman is seen mainly as a mediator between the humans who need help and the “compassionate spirits” who always know what everybody needs.

Which spirits do Harner’s disciples meet in heaven? It can be Benjamin Franklin, or Albert Einstein, or Jesus, or Buddha. The spirits are clever and adopt guises that are adjusted to the journeyer. These compassionate spirits, according to Harner, all have experiences from life on earth, either as humans or animals; they know everybody’s need and they only wish to do good – in contrast to some of the spirits in the middle world that have not been able to make it into heaven. Those spirits may cause chaos, sickness and all kinds of problems. For me, this talk about good and evil spirits is distressingly familiar and gives me bad vibrations. Has Michael Harner turned into a prophet? He stresses that his heavenly journeyers have the same experiences as the founders of the great religions and he interprets his disciples’ reports as proof that the heavens do exist. I accept that this is Harner’s experience, but my own 30 years of shamanic work tell me quite other stories about the cosmos and Mother Earth.

Harner writes that the power of the universe is so strong that shamans have to work with mediators such as power animals and spirits. My experience and understanding is that the cosmos chooses to let its power take familiar forms when it meets our consciousness, just to make it possible for us to handle this power. Carlos Castaneda wanted to take a further step, namely to experience energy directly instead of via its mediated forms. In his book The Wheel of Time he lets don Juan Matus explain how he has used shamanic rigmarole about allies, power plants, Mescalito, the little smoke, the wind, the spirits of rivers, mountains and chaparral as a way to lure Castaneda’s attention, as a way to trick him into the way of the spiritual warrior. Harner chooses the opposite way; instead of transcending form and experiencing energy directly he elaborates a highly systematic way on how to deal with the forms of power. This is not what I call spiritual freedom.

To me, shamanism has always had a political dimension, a Mother Earth dimension, and shamans sometimes have to take a stand in very practical and concrete ways, e.g. trying to stop the building of a pipeline or the mining for uranium or supporting indigenous peoples in their struggles to preserve their culture and land base. But the core shamanism of Cave and Cosmos seems to be more concerned with – and to prefer - Heaven than with Earth.

To Michael Harner core shamanism is sufficient unto itself. To me core shamanic methods can be used to reconnect to the shamanic traditions of your own landscape, but then you also have to transcend core shamanism. Shamanism cannot be “culture free”, at least not if you really want to put your shamanic feet deep down into the earth, making yourself accessible to the kiss of knowledge that is given not in heaven but by the spirits of the Earth, the landscape, from real existing animals and plants, from Mother Earth herself and through ceremony and prayer. 

(This article has been published in the fall issue 2013 of A Journal of Contemporary Shamanism. It was published in Swedish on this site May 3rd 2013: Michael Harner skriver testamente).

Om hamnskiften, ergi och heligt landskap

Människor i djurhamn. Djur som blir människor. Existensformer utan några fasta gränser där det ena omvandlas till det andra och där det gudomliga, det heliga, finns närvarande i landskapet, i människornas egen bygd. Landskapet som en rituell arena i en värld av olika kretslopp där allt är beroende av allt annat. Det är några av grundtankarna i shamanska kulturer och även i den nordiska förkristna kosmologin. Vi kan tala om sakrala landskap, sakral geometri och topografi, om landskap och helgedomar som i det lilla speglar den stora heligheten i kosmos.

För oss som arbetar i shamansk tradition är detta upplevda självklarheter och glädjande nog har också delar av den akademiska världen börjat intressera sig på djupet för dessa perspektiv. Ett sådant exempel är det projekt vid Lunds universitet som går under namnet Vägar till Midgård – nordisk hedendom i långtidsperspektiv. Genom samarbete mellan discipliner som religionshistoria och arkeologi är tanken att utveckla kreativa betraktelsesätt och skapa ny kunskap. Inom projektet har det publicerats fyra böcker och den fjärde av dem finns nu i nyutgåva: Ordning mot kaos – studier av nordisk förkristen kosmologi (Nordic Academic Press 2013).

I denna antologi medverkar 14 svenska, norska och danska forskare med bidrag av olika angelägenhetsgrad, åsikter och kvalitet. Det är framför allt texter med två olika inriktningar som jag finner användbara;

·         de som tar upp sambanden mellan kosmologi och ritualer genom att analysera djursymbolik i arkeologiska fynd och vrida och vända på klassiska begrepp som hamnskifte, ergi och sejd;

·         de som tar upp sambanden mellan kosmologi och heliga platser genom att undersöka hur järnålderns människor gestaltade sina helgedomar och sitt landskap som ett andligt mikrokosmos.

Lotte Hedeager, professor i arkeologi vid universitetet i Oslo, undersöker transformationen mellan människa och djur i en text med den fantasieggande titeln Dyr og andre mennesker – mennesker og andre dyr. Hennes analys tar sin utgångspunkt i den djurornamentik som påträffats framför allt på prakthjälmar från vendeltiden. Det handlar t ex om människor som framställs i djurhamn och människoansikten som ingår i djurfigurer, alltså om framställningar där gränserna mellan djur och människa överskrids och det ena omvandlas i det andra. Det handlar huvudsakligen om några få vilda djurarter som förknippas med de krigare som burit hjälmarna; varg, vildsvin, örn och orm. Ytterligare ett vilt djur sammankopplas med vissa av de här krigarna, men betraktades som så fyllt av kraft att det verkar ha varit närmast tabu att avbilda det, nämligen björnen. Krigarna gick under namn som bärsärkar och ulvhednar och Hedeager menar att det rör sig om personer som behärskade konsten att skifta hamn. För järnålderns människor var hamnskiftet både verkligt och farligt. De här krigarna blev vargar, vildsvin och björnar. ”Den sprituelle dimension var en transcendental realitet”.

För Hedeager representerar djuren på hjälmarna krigarnas hjälpandar och hon ser tre olika stridsmetoder förknippade med de olika djuren;

·         björnkrigarna, bärsärkarna, de individuella krigarna, som karakteriseras av vapenskicklighet och mod och aldrig angrep någon obeväpnad,

·         vargkrigarna, ulvhednarna, som alltid uppträdde i och anföll som flock för att ödelägga och plundra,

·         vildsvinskrigarna, som primärt associerades med försvarskamp och skydd, bl a genom att formera sig i så kallad svinfylking, som till utseendet påminde om ett svintryne.

Brit Solli, arkeolog vid Tromsö universitet, gör en mycket spännande och nyskapande analys av sejden och begreppet ergi, arghet, bl a genom att jämföra Odens mytiska trädhängning i världsträdet med Adam av Bremens rapport om offerlunden i Gamla Uppsala där både djur och människor ska ha offrats. Solli menar att Adam hade fått en del om bakfoten och att hängningen i Uppsala (i alla fall av människor) kan ha varit en shamanistisk intiationsritual för att få fram de mäktigaste shamanerna, som kan ha haft titeln thul. Hängningarna i offerlunden skulle då ha varit modellerade efter Odens initiationsrit i världsträdet, som uppfattades som den ideala initiationen för att uppnå kunskap.

Solli understryker att sejdaren var en genusöverskridare och att sejden var förenad med en extatisk kraft som hade tydliga sexuella associationer. Det var associationer av ett sådant slag som gjorde att det i alla fall mot slutet av järnåldern ansågs vara omanligt att sejda. Solli kopplar även samman trädhängningens extas med sexuell extas och ergi. ”Når det gjelder sjamaners og seidmenns kjönsoverskridende evner og atferd må konklusjonen vaere at den androgynitet og skeivhet som ble foraktet i det daglige, var helt nödvendig for kontakten med det guddommelige.” Detta är känt från många andra kulturer med shamanska inslag. Det var skillnad på människornas och Odens sejd; för de gudomliga varelserna gällde andra spelregler än för människorna.

Religionshistorikern vid Högskolan i Gävle, Olof Sundqvist, analyserar sambanden mellan heliga platsers topografi, kult och kosmologi i texten Uppsala och Asgård – Makt, offer och kosmos i forntida Skandinavien. Han ser helgedomar som ett sätt att spegla kosmos; heliga platser konstrueras som en rituell arena som speglar den stora heligheten i kosmos. Kultplatsen i Gamla Uppsala modellerades som en spegling av Asgård, menar Sundqvist. Platsen blir då ett mytiskt rum där en mytisk tid råder och besökarna befinner sig i universums mitt. Denna text är skriven flera år före de senaste storartade arkeologiska fynden i Gamla Uppsala av en kilometerlång ceremoniväg, men de nya fynden understryker snarast det riktiga i Sundqvists hypoteser.

Stefan Brink, forskare vid Uppsala universitet i landskaps- och bosättningshistoria, är inne på liknande tankegångar i sitt bidrag Mytologiska rum och eskatologiska föreställningar i det vikingatida Norden. Han ger några goda exempel på hur namngivning av olika platser i landskapet kan spegla kosmologiska föreställningar. Platsen, bygden, blir ett mikrokosmos där gudarna har sina boningar och kultlokaler, och är allestädes närvarande. ”Uppenbarligen ville man ha sina gudar omkring sig, där man bodde. Man transponerade den mytologiska världen till sin egen värld.” Som där ovan, så ock här nedan, som magiker har uttryckt sig i hundratals år.

Ordning mot kaos är en bok som kan rekommenderas till alla som vill tränga djupare in i den förkristna nordiska andligheten och dess intima samband med plats och landskap. Men läsaren får vara beredd på att tampas med akademiskt torrformulerade texter som är späckade med noter och hänvisningar. Måste akademiker skriva på detta vis? En av moderna forskares viktigaste uppgifter anses ju vara att nå ut med och popularisera sina fynd. Skrivarkurser vore på sin plats! Och redaktörerna skulle våga stryka ner; alltför ofta får läsaren en känsla av att läsa samma stycke för andra eller tredje gången. Och så en sista anmärkning; detta är texter baserade på analytiskt tänkande om verkligheten och inte på upplevelser av verkligheten. För att till fullo förstå sejden räcker det inte att läsa om sejd, en måste helt enkelt sejda själv, eller hur?

Edna Gordon har slutat sin jordevandring

Edna Gordon, Seneca Elder, har avlidit 93 år gammal. Hon var en framstående visdomsbärare, poet och lärare som höll fast vid irokesernas traditionella livssyn och livssätt. Edna Gordon var en sann traditionsbärare som vandrade i skönhet på Moder Jord. Det finns två böcker om och med henne - Voice of the Hawk Elder och A Broomstick Revolution; Hawk Elder Teachings for a New Age - producerade av Harvey Arden inom projektet Wisdomkeepers. Edna Gordon var för övrigt en av de huvudsakliga inspiratörerna till att Arden sjösatte detta fantastiska projekt. Mer info om Edna Gordon, bl a en lång videointervju, och andra visdomsbärare finns på The WisdomKeepers Project.

För att hedra Edna Gordon återger jag här en av hennes korta dikter i originalversion: 

If you cannot feel
the Spiritual fire within,
it is because
you cannot sense or see
that you are sitting too close
within the Circle of Yourself.

Ancient Firekeepers
left a Trail of Thoughts for us,
a Legacy to walk in
Unity, Equality and Spirituality
on the Pathway of Peace.

Den poetiska Eddan i nytappning

Var tid har sitt sätt att tolka gamla myter och berättelser. Varje ny översättning av sångerna i det som kallas Den poetiska Eddan – som första gången skrevs ner på 1200-talet – kan föra läsaren såväl närmare som längre bort från berättelsernas ursprungliga mening. En avsikt kan vara att helt enkelt göra texterna mer begripliga för samtida läsare. En annan avsikt kan vara att bättre sätta in berättelserna i ett historiskt, ekologiskt, filosofiskt och andligt perspektiv eftersom kunskaperna kan ha ökat om den tid då berättelserna konstruerades.

När det gäller Den poetiska Eddan är det framför allt två versioner som brukar användas och nytryckas: Erik Brates från 1913 och Björn Collinders från 1957. En tredje version som jag gillar och har använt för min egen utgåva Shamanens Edda är Edvin Thalls från 1913. En fjärde version är Åke Ohlmarks från 1948, som av många uppfattas som rätt kontroversiell. Ingen nyöversättning har alltså ägt rum sedan 1950-talet och vi är nog ganska många som har längtat efter en mer modern och kanske också råare och vildare tolkning av Edda-sångerna. När nu religionshistorikern Alexander Bågenholm ger ut Den poetiska Eddan – Gudasångerna (Original Art och Vulkan förlag 2013) bör vi ödmjukt buga oss för hans friska initiativ och det stora arbete han har lagt ner på att nyöversätta från fornisländskan och föra in Eddans sånger i vår egen tid. Bågenholm skriver i förordet att han vill ”lyfta fram berättelserna och göra dem begripliga för nutidens läsare” och resultatet är en Edda som inte kräver några förkunskaper om förkristen nordisk tradition. Detta har Bågenholm åstadkommit genom att

1. skriva en introduktion om ”det förkristna Nordens religion”,
2. förse varje sång med en förklarande presentation,
3. bifoga en lång och kunnig namn- och ordlista i ett appendix,
4. rensa texterna från frossandet i kenningar och heiti, dvs omskrivningar, synonymer och alternativa namn, exempelvis genom att skriva Oden i stället för Vefader, Sigfader eller Hropt, och Frej i stället för Beles lysande bane etc,
5. inte upprätthålla de gamla versmåtten.

Det fungerar ganska bra även om jag tycker att vissa textavsnitt förlorar en del av sin poetiska och mytiska kraft. Bågenholm ersätter ord som galder och kraftkväde med besvärjelse och ordet hug med ande och det är ju inte riktigt samma sak. Å andra sidan har han redan i förordet skickligt garderat sig mot sådan kritik genom att hänvisa dem som vill fördjupa sig i ämnet och läsa Eddan som ett diktat verk till Brates och Collinders översättningar.

Eftersom Bågenholm i stort sett har begränsat sitt urval till de sånger som brukar sammanföras under beteckningen Gudasångerna saknar hans bok också några av de magiska godbitar som ingår i de klassiska översättningarna. Jag tänker på sånger som Fjölsvinnsmål, Groas galdrar och Sången om Sigdrifa (inom parentes kan jag påpeka att dessa sånger ingår i Shamanens Edda). Jag hade föredragit att ha med dem i denna bok i stället för den drygt tio sidor långa litteraturförteckningen som inte känns särskilt relevant eller konsekvent. Där ingår t ex Eliades Shamanism: Archaic Techniques of Ecstasy men inget av Sigurd Agrells arbeten om den nordiska runmagin eller Neil S. Prices storslagna The Viking Way.

För att avsluta min text med ytterligare lite smågnäll: i introduktionen om förkristen nordisk andlighet använder Bågenholm begreppet ”det förkristna Nordens religion” utan att på något vis försöka problematisera detta begrepp. Har det verkligen funnits en förkristen religion i Norden med ett sammanhållet och teoretiserat gudapanteon? När Eddasångerna talar om gudar, menar de då samma sak som vi gör idag? Var det verkligen en allmänt omfattad uppfattning att Oden var ”gudarnas fader” och när uppstod den i så fall? Bågenholms introduktion känns lite fyrkantig och icke-dynamisk; för egen del använder jag hellre benämningen livssyn än religion.  

Till sist illustrationerna. Behovet är stort av nya bilder av de mytiska gestalterna. Bågenholm är en driven tecknare och hans bilder känns mycket fräschare än de nationalromantiska pekoral som brukar användas i illustrerade utgåvor av Eddan. Ändå är jag inte nöjd; det blir för mycket serietidningskaraktär på Bågenholms illustrationer. Och varför har alla avbildade kvinnor – völvan, valkyrjorna, Freja och Gerd – unga, vackra och välgymmade kroppar? Völvan var ju uråldrig och kvinnor blev völvor i allmänhet först efter menopaus. Var finns de råa, skrämmande och farliga dimensionerna hos Freja och Gerd? Bågenholms illustrationer blir på sitt sätt lika tidsbundna som de nationalromantiska väna gudinnebilderna.

Det rituella landskapet

I det förkristna järnålderssamhället var religiösa och rituella handlingar en integrerad del av livet och de kunde utföras på en mängd olika platser som heliga lundar och gravplatser, höjder och berg, sjöar och mossar; såväl kollektivt som individuellt. Arkeologiska fynd av praktfulla vapen och smycken som lagts ner i våtmarker, så kallade mossoffer, har tilldragit sig stort intresse bland arkeologer. En av de senast utgrävda mossofferplatserna är Finnestorp i Västergötland. Där har arkeologerna i våtmarken kring Katebrobäcken gjort fynd som beskrivs som enastående.

På webbsajten Offerplats Finnestorp sammanfattas fynden så här: ”De visar att det från Kristi födelse och upp till 600 år framåt i tiden skedde upprepade offerhandlingar i våtmarken vid Finnestorp. Samtidigt pågick det omtumlande omvälvningar i såväl det omgivande landskapet som i den dåtida omvärlden. Finnestorp med dess fantastiska föremål är en del av denna spännande historia. Här vid Finnestorp finner vi försöken att genom offer påverka gudarna och via deras välvilja hjälpa till att öka fruktbarheten hos människor och djur men även en önskan om rikare skördar. Det som däremot dominerar på offerplatsen är alla de praktföremål som speglar den krigiska tid då det pågick en maktkamp som handlade om att skapa riken.”

Det mest storslagna fyndet är kanske det förgyllda spännet till ett svärdsbälte som föreställer Oden när han blickar ner i Mimers brunn sedan han i utbyte mot sitt ena öga fått smaka av det visdomsbringande vattnet.

Varför har alla praktföremål lagts ner just i denna våtmark? Är det följden av en strid som stått här? Av någon sådan finns inga spår. Det mesta tyder på att föremålen transporterats hit just för att Finnestorp sedan tidigare var känd som en helig plats där människor antagligen under lång tid hade utfört olika ceremonier. Platsen var alltså redan helig; den blev inte helig till följd av offren. En sådan tolkning har stöd också i modern arkeologi. Det framgår t ex av den digra skriften Järnålderns rituella platser (Stiftelsen Hallands länsmuseer, Kulturmiljö Halland 2009) som innehåller 15 artiklar om kultutövning och religion från en konferens år 2007 under redaktörskap av Lundaarkeologen Anne Carlie. Konferensen hade sin utgångspunkt i en offerplats av helt annat slag än Finnestorp, nämligen Käringsjön strax utanför Halmstad. Här var det inte krigsbytesoffer eller stridsutrustningar som lades ner i vattnet utan föremål som hade med vardagsliv och fruktbarhet att göra, eller om man så vill: som var kopplade till en kvinnlig sfär av dåtidens samhälle. Offren i Käringsjön utgjordes av jordbruksredskap, lerkärl och mat och tolkas av arkeologerna som ett sätt att kommunicera med de gamla fruktbarhetsgudarna i en brytningstid när religiösa ritualer som var kopplade till en mer manlig och krigisk sfär flyttades till elitens storgårdar och deras hallbyggnader.

De medverkande i Järnålderns rituella platser ger många olika infallsvinklar till dåtidens religiösa handlingar; vilka offrade, vad offrades, till vem offrades, var låg offerplatserna? Det intressanta är att dagens arkeologer inte bara stirrar på de framgrävda föremålen utan försöker sätta in dem i ett större sammanhang genom att hämta kunskap och information från discipliner som religionshistoria, antropologi och etnologi. De rituella handlingarna betraktas som ”en integrerad del av samhällets sociala och kulturella produktion och reproduktion”. Här lanseras också begreppet rituellt landskap, som innebär att kultplatserna, de heliga platserna, inte ska ses som något isolerat utan att de utgör en levande del av hela landskapet och att en därför kan säga att hela landskapet ingick i ritualerna. Människor, ritualer och landskap var sammanlänkade i ett dynamiskt samspel.

I en av artiklarna gör Britt-Mari Näsström (som tidigare skrivit bl a den utmärkta boken Blot) en utredning om Nerthus, gudinnan i vattnet som var mottagare av mossoffren. Namnet kan härledas från det urnordiska nertu, som betyder kraft och det indoeuropeiska ner som betyder magisk styrka. Nerthus skulle alltså betyda den starka och rymde både en kvinnlig och en manlig aspekt, som ombesörjde fruktbarheten. Namnet Nerthus övergår efterhand till Njärd som så småningom ersätts av Frej och Freja. Näsström fastslår att det var sjön som var kultplatsen, vattenytan betraktades som gränsen/övergången till gudarnas värld. Som jag ser det innebär det att platser som Käringsjön och Finnestorp även idag kan användas som portar till Drömtiden. Men en får inte glömma att det finns ett ceremoniellt protokoll inbyggt i själva platsen. Ledorden är: respekt, ödmjukhet, ömsesidighet.

S:ta Brigidas skyddsbön

Denna bön finns uppsatt vid S:ta Brigidas källa i Husaby intill Kinnekulle där Moder Jords vatten tränger fram i en helig lund. 

"Varje dag ber jag till S:t Brigid om:

att ingen eld, ingen låga skall bränna mig,

ingen sjö, inget hav ska dränka mig;

inget svärd, inget spjut skall skada mig;

ingen kung, ingen härskare skall kränka mig.

Men:

att alla fåglar ska sjunga för mig,

all boskap råma för mig,

alla insekter surra för mig.

Guds änglar skall beskydda mig."