Lovord för boken Heligt landskap

Under arbetet med det som skulle bli boken Heligt landskap förändrades såväl jag som medförfattaren Jonas Unger och själva projektet. Också Moder Jord förändrades förstås också under dessa dryga två år – liksom Drömtiden. Allt är ett och hänger samman och är statt i en ständig förändring. Det är det som är den kosmiska stora dansen.

Det har sipprat in en del reaktioner från läsare som uppskattar det vi beskriver och vårt sätt att närma oss landskapet och dess heliga platser. Här följer ett litet urval, där de flesta är anonymiserade eftersom det är tankar som uttryckts i personliga meddelanden.

To all my Swedish and Swedish-reading friends! I just got my copy of "Heligt Landskap" by Jörgen I. Eriksson with beautiful color photos by Jonas Unger. This book is a "must" for anyone interested in exploring the powerful prehistoric landscape of Sweden. Jörgen is one of the founding grandfathers of the shamanic revival in Sweden and he has been intimately researching his homeland in many ways for years. This book is a great gift to all who feel a deep relationship to the Earth. (Jonathan Horwitz, Scandinavian Center for Shamanic Studies).

En enastående fin bok. (Göran Gennvi, Naturakademin).

En perfekt resehandbok för en själsligt bejakande resenär. (Anna Kjellin).

Det är ett mycket vackert cover på Heligt Landskap! Omslaget sjunger.

Redan vid en inledande genombläddring finner jag att 40-50 av platserna hör till mina egna besökta hot-spots. Kan till fullo bekräfta era slutsatser och upplevelser av dessa lokalers särprägel, laddning och betydelse. Min erfarenhet är att man behöver besöka sådana platser flera gånger, vid olika årstider och alltid ensam och med gott om tid för att komma under ytan och etablera närvaro.

Jag blev såå glad att få se den vackra boken! Nu ska jag börja läsa om alla fantastiska platser ni besökt och kanske så småningom själv börja besöka några av dem. Som du kanske sett, kämpar vi nu för att skydda en av de allra viktigaste kraftplatserna här... Vättern .... uppskattar era böner!

Intressant och vackra bilder Vilket fint jobb ni gjort.

Nok en viktig og utrolig spennende bok! Respekt!

Boken var toppen! Jättefin och välgjord.

Boken är otroligt fin, alldeles underbar att läsa och en fantastisk bas för utflykter och resor genom Sverige. Hoppas den får riktigt bra spridning.

Tusen tack - det här var verkligen inspirerande! Ni skriver så fint om platsers ande och helighet.. och vilket fint intro – med de Stora dragen och själva Skapelsen..  Vackert!!

Den boken är verkligen läsvärd!

Ni skildrar fint er seismografiska förmåga att läsa av stämningar och budskap på heliga platser.

Unik och synnerligen välskriven, flow!

Boken är fantastiskt bra!

Heligt landskap finns att beställa hos Adlibris, Bokus, Bokbörsen och norrshaman.net

 

Säregna träd på heliga platser

 Träd som växer på heliga platser kan ofta anta säregna former. De här björkarna växer intill skeppssättningen i Runsa utanför Upplands Väsby. Ovanför skeppssättningen på Runsaberget ligger en så kallad fornborg från tidig folkvandringstid. De senaste årens arkeologiska utgrävningar på platsen visar att det alls inte var någon renodlad försvarsanläggning utan snarare en pampig stormannagård som låg uppe på berget.
Namnet Runsa är en variant på det ursprungliga Runnhusa som tolkas som de många husen på höjden. Spår efter flera byggnader har undersökts, bl a den stora hallen och förra sommaren grävdes i ett område alldeles intill storhallen. Fynden där har fått arkeologerna att tala om ett kulthus, alltså en plats för andliga ceremonier och ett av fynden kan vara en torshammare - i så fall den äldsta som hittills har påträffats.
Runsa tycks vara centrum för ett kluster av heliga platser och allt detta skildras utförligt i min och Jonas Ungers nya bok Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap. Den går att beställa via Adlibris, Bokus och Bokbörsen eller direkt från mig.

Heligt landskap nu också på Adlibris

Nu går det att beställa Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap och norrshamans övriga böcker även på Adlibris! Sedan tidigare finns de ju även på Bokus och Bokbörsen. Samtidigt är det möjligt att liksom tidigare beställa böckerna direkt från norrshaman via mejladresserna jorgen.i.eriksson@bredband.net och norrshaman@gmail.com.
Här följer Adlibris presentation av Heligt landskap:
Alla platser är heliga men en del platser är mer heliga än andra. Det är en av grundsatserna i en traditionell livssyn. Hela Moder Jord vibrerar av helighet men på en del platser stegras denna helighet på ett påtagligt sätt. Sådana heliga platser fungerar som portar till den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden. Heliga platser, som också brukar gå under benämningar som kraftplatser, kultplatser och offerplatser, står i relation till varandra och hänger samman på ett mycket komplext och inte rätlinjigt sätt. De fungerar som en sorts kartor över de kosmiska energiernas dans i landskapet och på sådana platser kan vi ta del av urgamla berättelser om det som hände i tidernas begynnelse, ”arla i urtid”.Landskapet är en totalitet av liv och medvetande i en pågående dynamisk ömsesidighet och heliga platser har en viktig roll att fylla, inte bara i det landskap där vi hittar dem utan också i större kosmiska sammanhang. Allmänt kan sägas att den energi, det medvetande, de minnen och berättelser som finns på heliga platser har en balanserande uppgift att fylla i det stora kosmiska skeendet. Den balanserande kraft som utgår från heliga platser har betydelse för välbefinnandet för hela landskapet och alla dess invånare, synliga såväl som osynliga. Men dess betydelse sträcker sig längre än så; heliga platser har viktiga funktioner för väder och vind, ja för hela klimat- och energisystem och dessa funktioner sträcker sig också in i Drömtiden och ut i det stora kosmiska kretsloppet. Vi ser det som en av våra viktigaste uppgifter i dagens värld att både hålla heliga platser aktiva och att skydda dem från övergrepp, exploatering och utplåning. Dessa platser behövs för Det kosmiska kretsloppets dynamiska harmoni och balans.

Runmagi och shamanism på estniska

Förlaget Pilgrimbooks i Tallinn har nu gett ut en estnisk översättning av min bok Runmagi och shamanism under titeln Ruunimaagia ja samanism. Information på estniska om boken finns här. Förlaget har gett boken ett tilltalande utseende och format, som jag känner mig mycket tillfreds med. Intresset för runmagi är stort i Estland och den kurs i ämnet som jag höll i Tallinn den 10-12 april var fulltecknad. Det är mycket möjligt att det blir en fortsättning nästa år i Estland och då antagligen i en mer lantlig miljö med heliga platser i närheten. En estnisk kartläggning av heliga platser visar att det finns flera tusen kända sådana - många av dem hålls fortfarande i helgd med ceremonier. Bilden nedan är från en sådan typisk offerlund några mil öster om Tallinn. Den som vill veta mer om projektet med heliga platser i Estland kan besöka sajten Hiite Maja Foundation.

Heligt landskap – Platser för kraft och kunskap

Nu är norrshamans bok om heliga platser i Sverige klar. Jörgen I Eriksson och Jonas Unger har arbetat med boken i drygt två år som ett led i ett projekt med att kartlägga, aktivera och skydda heliga platser. Bokens titel är Heligt landskap – Platser för kraft och kunskap (ISBN 978-91-978832-4-5). Den är på 262 sidor och har 80 färgfoton. Över 100 heliga platser beskrivs. Boken innehåller också översiktliga kapitel om vad heliga platser är, hur de kan skyddas, aktiveras och även nyskapas samt ett kapitel om helighet och vardaglighet i Sápmi. Detta är en guidebok in i det heliga landskapet och den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden.

För att kunna tränga djupare in i komplexet med heliga platser behöver vi analysera och ta till oss en traditionell livssyn; en livssyn även går under namn som urfilosofi, naturlig vetenskap (native science), ursprungliga instruktioner eller helt enkelt traditionell visdom. Det handlar inte om ett antikverat eller primitivt tänkande som har spelat ut sin roll i världen. Tvärtom – detta tänkande har envist levt kvar som en underström, eller motström, till det västerländska vetenskapliga paradigm som brett ut sig och blivit förhärskande i dagens värld. Det kanske mest anmärkningsvärda med detta tänkande är att det faktiskt finns närvarande i landskapet, även i vårt landskap och därmed möjligt att tillägna sig också för oss. Detta fenomen är mest uppenbart på heliga platser.

Alla platser är heliga men en del platser är mer heliga än andra. Det är en av grundsatserna i en traditionell livssyn. Hela Moder Jord vibrerar av helighet men på en del platser stegras denna helighet på ett påtagligt sätt. Sådana heliga platser fungerar som portar till den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden. Heliga platser, som också brukar gå under benämningar som kraftplatser, kultplatser och offerplatser, står i relation till varandra och hänger samman på ett mycket komplext och inte rätlinjigt sätt. De fungerar som en sorts kartor över de kosmiska energiernas dans i landskapet och på sådana platser kan vi ta del av urgamla berättelser om det som hände i tidernas begynnelse, ”arla i urtid”.

Landskapet är en totalitet av liv och medvetande i en pågående dynamisk ömsesidighet och heliga platser har en viktig roll att fylla, inte bara i det landskap där vi hittar dem utan också i större kosmiska sammanhang. Allmänt kan sägas att den energi, det medvetande, de minnen och berättelser som finns på heliga platser har en balanserande uppgift att fylla i det stora kosmiska skeendet. Den balanserande kraft som utgår från heliga platser har betydelse för välbefinnandet för hela landskapet och alla dess invånare, synliga såväl som osynliga. Men dess betydelse sträcker sig längre än så; heliga platser har viktiga funktioner för väder och vind, ja för hela klimat- och energisystem och dessa funktioner sträcker sig också in i Drömtiden och ut i det stora kosmiska kretsloppet. Vi ser det som en av våra viktigaste uppgifter i dagens värld att både hålla heliga platser aktiva och att skydda dem från övergrepp, exploatering och utplåning. Dessa platser behövs för Det kosmiska kretsloppets dynamiska harmoni och balans.

Eftersom våra landskap är översållade med heliga platser och en fullständig sammanställning är omöjlig att göra har vi gjort ett någorlunda representativt urval av platser som har olika karaktär, historia och funktion. Här finns allt från mega-kraftplatser som Omberg, Blå Jungfrun och Ales stenar till mer eller mindre okända lokala heliga platser som Storebergs labyrint i centrala Göteborg, Södra Härene ödekyrka i Västergötland och Spjuthällen i Uppland.

Heligt landskap går att beställa redan nu via norrshamans mejl jorgen.i.eriksson@bredband.net och kostar då 200 kr + porto. Den går också att köpa på webben hos Bokus och Bokbörsen och snart också hos Adlibris.

Havängsdösen Skåne

 

Synkronicitet, psykoiden och Drömtiden

Kvantfysiken och djuppsykologin har båda bidragit till att vidga den västerländska mekanistiska världsbilden. På atomnivå och i psykets djup upphävs etablerade sanningar om orsak och verkan, subjekt och objekt, ande och materia. Två vanliga exempel: elektronen är både partikel och våg; arketypiska symboler i det undermedvetna yttrar sig likartat för människor från helt olika kulturer och tycks komma ur ett kollektivt omedvetet.

Att det skulle uppstå nyfikenhet och tankeutbyte mellan utövare av teoretisk fysik och djuppsykologi är helt följdriktigt. Det mest kända samarbetet är kanske det mellan Carl Gustav Jung och nobelpristagaren i fysik Wolfgang Pauli. Det resulterade 1955 i den gemensamma boken The Interpretation and Nature of the Psyche och en omfattande brevväxling som också finns utgiven i bokform - Atom and Archetype - The Pauli/Jung Letters, 1932 -1958. Jung var en visionär pionjär inom djuppsykologin som riktade sitt sökarljus åt alla möjliga håll för att stilla sin enorma kunskapstörst. Han har bidragit till att vidga ramarna för det västerländska tänkandet med sina teorier om det kollektiva omedvetna, om arketyperna och, inte minst, om synkroniciteten. Jungs bidrag till den gemensamma boken med Pauli har titeln Synchronicity: An Acausal Connecting Principle och är i sig en god sammanfattning av vad det handlar om – meningsfulla sammanträffanden som innebär ett kreativt möte mellan inre och yttre, mellan psyke och materia men som är icke-kausala, dvs som inte sker i enlighet med faktorer som orsak och verkan.

Trots sin intensiva kommunikation lyckades inte Jung och Pauli med sin föresats att skapa en ny teori för både materia och psyke. Eftersom mycket har hänt sedan 1955 såväl inom den teoretiska fysiken som inom djuppsykologin finns goda möjligheter att uppdatera, utveckla och nyskapa synkronicitetsteorierna. Den uppgiften har fysikern F David Peat gripit sig an vid flera tillfällen. 1987 gav han ut boken Synchronicity: The Bridge between Matter and Mind, 1994 kom Blackfoot Physics: A Journey into the Native American Universe och senare slog han sig ner i byn Pari i Toscana där han driver The Pari Center for New Learning, som bland mycket annat anordnar seminarier och kurser kring just synkronicitetsbegreppet. När Peat tänkte göra en reviderad nyutgåva av Synchronicity kom han fram till att det faktiskt behövdes en helt ny bok och nu föreligger den – Synchronicity: The Marriage of Matter and Psyche (Pari Publishing 2014). Här bjuder Peat in läsaren till en intellektuellt krävande resa vars mål är att transformera vårt sätt att betrakta oss själva, naturen och samhället.

På bara 130 sidor och på en flödande och lättläst prosa går David Peat igenom synkronicitetsbegreppet, vad medvetande är, huvuddragen i Freuds och Jungs teorier, Wolfgang Paulis intresse för ämnet, samarbetet mellan Jung och Pauli, alkemins principer och divinationssystem som I Ching. Ja, allt detta – och mycket därtill – hänger samman på komplexa och intrikata sätt.

En synkronicitet är ett sammanträffande där något inre och yttre händer ungefär samtidigt som uttryck för något gemensamt men utan att det ena på något mekaniskt sätt skulle ha orsakat det andra. Det kan t ex handla om att en person får ett varsel i en dröm som tyder på att något kommer att hända en viss person och så inträffar en stor förändring för just denna person eller någon närstående. Eller att ett föremål ramlar ner från en vägg samtidigt som något händer med den person som har med föremålet att göra. Jung talade om meningsfulla sammanträffanden eller en icke-kausal förenande princip som har sitt ursprung i det kollektiva omedvetna. Senare skapade han termen psykoid för att beteckna denna existensgrund, som innehåller både materia och medvetande men som ändå går bortom och föregår dessa kategorier.

För Peat är synkroniciteter inte vilka sammanträffanden som helst – de ska ha en djupgående effekt på oss för att få denna beteckning. ”Någonting utanför oss försöker tala med oss” och i synkroniciteten öppnas dörren till en ny fas i livet. I synkroniciteter förbinds inre och yttre, drömmar och fysiska händelser, materia och psyke. De är vanliga i samband med transformativa processer som födelse, död, förälskelse, intensivt kreativt arbete, psykoterapi, byte av yrke m m, alltså vid kriser och kritiska punkter i livet. De inträffar när vi är redo för en förändring och de ”överskrider vetenskapens vanliga lagar”. ”Synkroniciteter helar splittringen mellan det inre och det yttre”.

Teorierna om synkronicitet bygger på att det finns en enhetlighet mellan materia och medvetande. De förnekar dualismen mellan materia och medvetande, som inte är två separata substanser utan utvecklas ur en gemensam källa som varken är materia eller medvetande. Där Jung talade om det kollektiva omedvetna och psykoiden talar Peat om en kreativ universell källa eller ”det formlösa” som föder fram principerna om himmel och jord, dag och natt, liv och död, manligt och kvinnligt etc – alltså de faktorer som driver den ”kontinuerliga processen där materia ständigt förnyar sig själv”. Vad synkroniciteter gör är att de öppnar ett fönster till en kreativ källa med en gränslös potential och att de visar att vårt medvetande egentligen saknar begränsningar, skriver Peat.

Synchronicity: The Marriage of Matter and Psyche innehåller mängder av knivskarpa formuleringar och omvälvande tankar – t ex att elektronen kan ha ett proto-medvetande och att medvetandet inte är en produkt av kosmos utan var närvarande redan vid skapandet av kosmos. Eller om kvantteorins syn på sambanden mellan observatör och det observerade, som upphäver den rådande dualismen mellan subjekt och objekt: ”Tänkaren är tanken; tanken skapar tänkaren som i sin tur tänker tanken på nytt. I en mening är det snarare så att det är tanken som skapar hjärnan än att det är hjärnan som skapar en tanke. Eller mer korrekt – hjärnan och dess aktiviteter är oskiljaktiga och genom sin ständiga aktivitet skapas och vidmakthålls hjärna och medvetande.”

Universum är alltså en kreativ och levande organism – något som divinationssystem som I Ching (och runorna skulle jag vilja tillägga) är uttryck för. Divinationssystemen rymmer såväl inre som yttre världar och kan visa hur dessa speglar och påverkar varandra. De bygger helt och hållet på synkronicitetsprinciper och kan peka på de energier som är inneboende i ett speciellt ögonblick, på de krafter och mönster som omger oss och i vilken riktning de kan önska att ta oss. Jung sa om I Ching att det var ett system som gör det möjligt för oss att läsa de arketypiska energierna. Jag brukar säga att runorna är portar till Drömtiden. Säger vi inte samma sak? Är Jungs psykoid, Peats kreativa källa och det formlösa samma sak som Drömtiden? På det stora hela vill jag svara ja på den frågan och då kommer följdfrågan om det är nödvändigt att som Jung, Pauli och Peat gå vägen via djuppsykologi och kvantfysik för att komma fram till det uråldriga begreppet Drömtiden? Mitt svar är att också Drömtiden befinner sig i dynamisk förändring, såväl av sig själv, sin egen kraft, som av människors och andra väsens samspel med den. Även teorierna om Drömtiden måste kontinuerligt nyskapas – precis som Jung, Pauli och Peat gjort med synkroniciteten. Mottot för The Pari Center for New Learning är "The Future has an Ancient Heart" (=Framtiden har ett uråldrigt hjärta). Peat menar att den kreativa källan vecklar ut sig i medvetandet, den fysiska kroppen, hela kulturen, civilisationen och universum och han jämför den med en källa som självmant och utan tvång porlar fram ur berget. Den kreativa källan har inget slut och den genomsyrar all existens. Denna kontinuerliga skapelseprocess har gått under olika namn i olika kulturer, t ex Det stora mysteriösa, Det stora mysteriet, Drömtiden, Drömmandet, Urds väv.

Med döden som rådgivare (2)

Ett exempel på hur döden kan fungera som rådgivare är där Sigurd Fafnesbane blir undervisad av valkyrjan Sigdrifa om runornas ursprung, essens och magiska användning. Sigdrifa har försänkts i en djup sömn som framkallats av Oden, men i själva verket kan vi betrakta denna sömn som en död. Sigdrifa ligger på Hindarfjäll där Sigurd får se ett stort sken ”såsom om en eld brunne och flammade ända upp mot himlen”. När Sigurd rider upp på berget får han inne i en borg se en varelse ligga där i full rustning. Han tror att det är en man men när han tar av hjälmen blir han varse att det är en kvinna. ”Brynjan satt så fast, som om den vore vuxen till köttet.” Sigurd skär upp brynjan och när han tar av henne den vaknar Sigdrifa upp och förklarar:

Länge sov jag, lång var min slummer,
långt är de levandes ve:
Oden det vållade, att icke jag kunde
över sömnens runor råda.

Sigdrifa bjuder Sigurd att dricka en minnesdryck ur ett horn fullt med mjöd och uttalar då sin fantastiska hälsningsformel:

Hell Dag! Hell Dags söner!
Hell, Natt och Natts syster!
Med blida ögon må ni blicka hit,
giv seger åt oss som här sitta!

Hell er, asar, hell, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Given oss två talekonst och visdom
och läkhand, så länge vi leva!

Om Sigdrifa sägs att ”hon visste tidender ur alla världar” och Sigurd ber henne att lära honom visdom. Det sker genom att Sigdrifa berättar om olika runors magiska användning, om runornas ursprung hos jätten Mimer och var runorna numera kan hittas:

Avskavda blevo de alla de som ristats
och mängda med heligt mjöd
och sända vida vägar;
de finnas hos asar, de finnas hos alver,
en del hos de vise vaner,
en del hos mänskor dväljas.

Den som kan runorna ”oförfalskade och ofördärvade” ska få välgång och lycka, säger Sigdrifa som därefter ger Sigurd elva goda levnadsregler att följa, men ”ädlingens liv tror jag ej blir långt: det stundar stora strider”. Trots de dova känslorna av kommande faror förklarar de båda varandra sin kärlek och binder med ed att de vill äga varandra. Det blir dock inget lyckligt slut på denna storslagna kärlekssaga, eller ska vi säga dejt mellan liv och död. Efter diverse förvecklingar, intagande av glömskedryck och hamnskiften blir Sigurd mördad på uppdrag av den svikna Sigdrifa som oftast går under namnet Brynhild. I sin stora sorg tar Brynhild sitt eget liv. Möjligen kan vi se detta som en berättelse om återförening i döden även om Sigurd och Brynhild läggs på varsitt begravningsbål. I Brynhilds helfärd berättas hur hon på väg till dödsriket kommer förbi en jättinnas gård och invecklar sig med henne i ett vasst ordskifte, som Brynhild avslutar med ett trotsigt:

Alltför länge leva på jorden
män och kvinnor i mycken hugsot;
vi skola leva vårt liv tillsammans,
Sigurd och jag. – Försvinn, jättinna!

Frejas resa till jättinnan Hyndla (= den lilla tiken) kan också tolkas som ett samkväm med döden. Hyndla håller till inne i berget och måste väckas upp ur sin hinsidestillvaro:

Vakna du mö! Vakna väninna!
Hyndla min syster, som i hålan bor!
Nu är skymningars skymning: skynda vi skola
till Valhall, till vigda helgedomen.

Freja vill att Hyndla följer med till Valhall för att där inför asarna presentera skyddslingen Ottars förnämliga släkttavla – i akt och mening att han ska få ut sitt fadersarv. Hyndla uppmanas att rida på en av sina ulvar medan Freja färdas på en galt. Jättinnan genomskådar Frejas trick: galten är Ottar som skiftat hamn och hon själv har ingen lust att följa med till Valhall. Däremot lyckas Freja tvinga henne att yppa Ottars ättelängd i 18 verser. Ett omkväde som upprepas nio gånger lyder: ”med alla är du släkt, Ottar, du svage!” När Freja ber Hyndla om minnesöl till Ottar så att han själv ska komma ihåg alla dessa namn och relationer börjar Hyndla förolämpa Freja å grövsta sätt:

Snabbt drag hädan, mig lyster att sova,
föga får du av mig, som främjar din önskan;
du löper, ädla, ute om natten
som brunstiga Heidrun med bockarna ränner.

Du löper efter Od med smäktande ögon,
men flera ha dig under förklädet sett;
du löper, ädla, ute om natten
som brunstiga Heidrun med bockarna löper.

När Freja med magi slår en eldring runt Hyndla faller denna dock till föga – ”sitt liv måste nog de fleste lösa” – och tar fram bägaren med mjöd fastän ”etterblandat är det, ont skall det verka”. Freja försöker å sin sida avvärja denna förbannelse med egna starka ord:

Ditt onda ord skall intet verka,
fast, jättebrud du illsint hotar;
han skall dricka härliga drycken,
må gudarne alla Ottar beskydda!

Visdom och kraft som avtvingas döden åtföljs ofta av hotelser, fientlighet och profetior om undergång. Dödens visdomssfär är förenad med fara och kunskapen därifrån kan bli dyrköpt. Det är också något som går igen i berättelser om botare som hämtat sin kraft från de döda. Efterhand som kristendomens idéer förankrades även hos vanligt folk kom berättelserna om döden alltmer att handla om djävulen. Det var inte döden som vismannen och viskvinnan hade sökt kraft och kunskap hos på kyrkogården – det var den onde själv.

Någon djävul fanns dock knappast i hjälten Svipdags medvetande när han sökte upp sin döda mor Groas gravkummel för att få hennes hjälp och råd om hur han ska kunna komma samman med den fagra Menglad (= Freja), något som skildras i Groas galder:

Vakna Groa! Vakna du goda kvinna!
Jag väcker vid dödens dörr:
jag minner dig om, att du manat din son
till kummeldösen komma.

Galder giv mig, som goda äro,
sörj, du moder, för din son:
på långa vägar för livet jag rädes
är ej mer än yngling än.

Groa sjunger då nio galdrar som Svipdag kan använda i alla möjliga upptänkliga situationer – för seger och som skydd, mot farliga strömmar och fjättrande bojor, för att stilla vågor och undvika köldskador, mot gengångare och för mål och mannavett.

Frukta nu aldrig, där faror syna,
din älskog ej bringe dig ve!
Mot jordfast sten stod jag i dörren
medan jag galdern gav.

Moderns ord äger du, son, med dig,
låt dem i bröstet bo!
Lyckan skall alltid ledsaga dig
så länge mitt ord du gömmer.

Eller med Castanedas ord: ”Death is the only wise adviser that a warrior has.”

Med döden som rådgivare (1)

Carlos Castaneda har skrivit några ytterst djuplodande och vackra texter om dödens kraft och dödens roll som rådgivare. För att inte förta något av den visionära kraften i Castanedas texter återger jag citaten i originalversion. Först från A Separate Reality:

“Death is everywhere. It may be the headlights of a car on a hilltop in the distance behind. They may remain visible for a while, and disappear into the darkness as if they had been scooped away; only to appear on another hilltop, and then disappear again.
Those are the lights on the head of death. Death puts them on as hat and then shoots off on a gallop, gaining on us, getting closer and closer. Sometimes it turns off its lights. But death never stops.

Only the idea of death makes a warrior sufficiently detached so that he is capable of abandoning himself to anything. He knows his death is stalking him and won’t give him time to cling to anything, so he tries, without craving, all of everything.”

Från Journey to Ixtlan:

“Death is our eternal companion. It is always to our left, an arm’s length behind us. Death is the only wise adviser that a warrior has. Whenever he feels that everything is going wrong and he’s about to be annihilated, he can turn to his death and ask if that is so. His death will tell him that he is wrong, that nothing really matters outside its touch. His death will tell him, ‘I haven’t touched you yet.’

“A warrior must focus his attention on the link between himself and his death. Without remorse or sadness or worrying, he must focus his attention on the fact that he does not have time and let his acts flow accordingly. He must let each of his acts be his last battle on earth. Only under those conditions will his acts have their rightful power. Otherwise they will be, for as long as he lives, the acts of a fool.”

Och till sist från Tales of Power:

”In order to help his ward to erase personal history, the warrior as a teacher teaches three techniques: losing self-importance, assuming responsibility for one’s acts and using death as an adviser.”

Men vi behöver inte gå över ån efter vatten. Det är inte nödvändigt att djupdyka i mexikanska shamantraditioner för att komma underfund med dödens betydelse. I den nordiska folkliga läkekonsten finns mängder av belägg för att våra egna vismän och viskvinnor använt döden både som rådgivare och lärare och som kraftkälla vid sjukdomsbot och annan magi. Det har skett t ex genom att gå årsgång till kyrkogården vid speciellt magiska tidpunkter, genom att väcka upp en död och bli undervisad, genom att göra utesittning på en gravhög, genom att använda delar från döda människor eller djur i medicinska syften eller genom att använda sådant som varit i kontakt med en död, t ex kyrkogårdsmull eller likvatten som använts för att tvätta en död. Dessa företeelser är också väl kända i samisk tradition där döda anförvanter ända in i vår tid har städslats som rådgivare eller medhjälpare i utsatta situationer, t ex för att vakta renflocken i snöstorm.

Såväl bland nordbor som bland samer har det funnits starka föreställningar om att de döda har levt kvar i gravhögar och heliga berg och där kunnat väckas upp för att delta i det jordiska livet. I isländska sagor finns uttrycket ”att dö in i berget” som en god sammanfattning av denna företeelse. Men det kunde också vara förknippat med fara att uppväcka döda. I många sagor får sådana levande lik spela en sorts skurkroll där hen beter sig ytterst destruktivt och inte lugnar ner sig förrän hen får huvudet avhugget eller blir uppeldad. Detta och mycket annat kring döden behandlas ingående i boken The Road to Hel av Hilda Roderick Ellis (senare Davidson) som gavs ut redan 1943 och som 2013 kom i nyutgåva på Cambridge University Press.

Om vi ska försöka matcha Carlos Castanedas texter är det nog till Den poetiska Eddan som vi bör vända oss. Där finns flera storslagna berättelser om döden som rådgivare, lärare och magisk medhjälpare.

Den kanske mest klassiska berättelsen är den om Odens invigning i världsträdet där han hängde i nio nätters tid, sårad av sitt eget spjut och utan vatten och mat för att så småningom falla ner och då få del av runornas insikter. Detta är en klassisk shamansk initiation via en konfrontation med döden och återfödelse med ny insikt och kraft:

Jag fick ej njuta horndryck, ej heller bröd -
jag spanade noga nedåt;
runor tog jag upp, ropade och tog,
nu föll jag ned ur trädet.

Då började jag frodas och fatta allt,
växa och trivas väl;
jag letade ut ord utav ord,
en gärning gjorde den andra.

Flera Edda-sånger rymmer också explicita beskrivningar av resor till dödsriket. De sägs gå norrut och nedåt. De företas ofta på en magisk häst och går över en flod, förbi väktare och skräckinjagande vakthundar och samt genom en ridå av eld.

Två av de mest kända resorna till de dödas land utgår just från Oden och hans närmaste krets. Odens egen resa beskrivs i Balders drömmar. Odens son Balder är hemsökt av hotfulla drömmar och Oden rider på den åttabenta hästen Sleipner ”ned till Nifelhel” för att finna orsaken till mardrömmarna. Han möter en hund som ”var blodig om bröstet framtill och gnydde länge mot galdrars fader”. Marken dånar under Oden när han kommer till Hels boning och just detta dånande visar att det är en levande varelse och inte en avliden som anländer. Oden rider mot dödsrikets östra dörr där han vet att en död völva är gravlagd; ”för spåvis kvinna kvad han dödgalder – hon lyddes nödbedd, likord kvad hon:”

Vem är den mannen, okänd för mig,
som tvang mig att vandra mödande vägar?
Jag höljdes av snö, jag slogs av regn,
vättes av daggen, död var jag länge.

Oden presenterar sig som Vegtam (= den vägvane), son till Valtam (= förtrolig med de döda), och frågar för vem som bänkarna i Hel har prytts med guld som inför ett storslaget gästabud. Völvan svarar: ”Här står för Balder det bryggda mjödet, skimrande drycken”. Vi vet att såväl guldet som mjödet representerar visdom och det är uppenbart att den visdom som döden erbjuder anses vara av den mest storslagna sort. När Oden tvingar völvan att tala vidare berättar hon att Balder kommer att dödas av sin blinde broder Höder och att han kommer att hämnas av Vale (= dråpsmannen) som Oden ska avla med jättinnan Rind. När Oden till sist frågar om vilka kvinnor som kommer att sörja Balder svarar völvan med en hotelse som föregriper Odens egen död:

Du är ej Vegtam, den som jag trodde,
förr är du Oden, åldrige skaparn!

Hem rid Oden, var i hugen stolt:
ej kommer en man att mer mig få se,
förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas
och till gudarnas fall fienderna komma.

Völvan syftar på att Loke ska fjättras av asarna för sin roll i mordet på Balder, men att han kommer loss till Ragnaröksprocessen då den gamla världen och dess gudar går under för att ge plats för en pånyttfödd skapelse. Vi ser här hur umgänget med de döda också rymmer en farlig och ödesdiger dimension. Döden är inte att leka med!

Trots att Oden ibland beskrivs som allvis måste han alltså vända sig till dödens sfär för att få djupare kunskap – precis som shamaner har gjort i alla tider. Och om vi betraktar berättelsen om Odens resa till Hel som en beskrivning av människans inre processer ser vi att vi är beroende av våra djupaste inre världar, vårt mörka undermedvetna för att nå genuin kunskap om oss själva och vår väg. Om vi använder Jungs terminologi skulle vi säga att vi hämtar kunskapen ur det kollektiva undermedvetna och dess arketyper.

Den andra resan till dödsriket som utgår från händelserna kring Balder företas av Odens son Hermod efter det att Balder har dött och kremerats. Avsikten är att förhandla med Hel om att låta Balder återvända eftersom hans död orsakat så stor sorg i världen. Den resan skildras i Snorres Edda som en klassisk färd till dödsriket; Hermod rider på Sleipner, färden tar nio dygn ”genom mörka djupa dalar”, vid älven Gjöll (= den larmande) rider han över Gjallarbron som är täckt med glänsande guld och vaktas av en kvinna vid namn Modgunn. Även under Hermod dånar bron och Modgunn frågar varför denne levande man rider på Helväg. När han förklarar att han söker Balder kan Modgunn berätta att Balder redan ridit över till andra sidan och att ”vägen till Hel går neråt och nordvart”. I Hels boningshus sitter Balder på högsätesbänk tillsammans med sin hustru Nanna. Hermod blir kvar över natten men ber på morgonen att Hel ska låta Balder rida hem med honom eftersom det är så mycken gråt hos asarna. Hel går med på detta under förutsättning att ”allting i världen både levande och dött gråter över honom… men han blir kvar hos Hel, om någon säger emot och inte vill gråta”.

Asarna sänder ut bud över all världen och alla gråter över Balders död utom jättinnan Tökk (= tack) som frankt förklarar:

Med torra tårar
må Tökk gråta
när Balder bärs på bål.
Vad gott gav mig Karls son
kvick eller död?
Må Hel ha kvar det hon har!

Det var i själva verket Loke som hade förvandlat sig till jättinnan Tökk och därmed satte p för asarnas hybris att försöka lura döden och få evigt liv. Kunskap och visdom finns i och hos döden inte genom att upphäva döden.

Fortsättning i morgon med Sigurd och Sigdrifa, Freja och Hyndla, Svipdag och Groa.

Signelser från Småland (7)

Mot belsrev och bukrev (= blindtarmsinflammation):

N. N.! Jag botar dig för belsref. Gudarna voro tre. Jag botar dig för belsref. Marjerna voro tre: den ena varpade, den andra spann, den tredje botade för belsref.
Dessa treenigheter tage bort din sjukdom!
(Med marjerna åsyftas antagligen de tre nornorna, eller ödets herskarinnor, kristnade till Marior. Likheten mellan namnet marjerna och de grekiska myternas moirai är anmärkningsvärd, men får väl betraktas som en tillfällighet. Läsningen från Hestra socken, Västbo härad.)

Mot skevern (= rakitis, engelska sjukan):

Jag skall bota dig för all slags skever:
morskever och bordskever,
horskever och jordskever.
Alt skall försvinna som daggen för solen
och som den döde under jorden.
(Läses tre gånger och spottas en gång mellan hvarje läsning. Man bör förut hafva klipt naglarna på fingrar och tår samt något hår af det sjuka barnet och nedgrafvit det avklipta i jorden under en torfva. Under läsningen mäter man barnet med en tråd i kors på nakna kroppen.
Ett barn tros få horskevern, om en löndahora (en fallen kvinna, hvars brott ej är upptäckt) får se barnet eller dess moder, då hon är havande, på bara bröstet.
Jordskevern får barnet, om dess vagga kommer att stå öfver en vättes underjordiska hemvist, hvarigenom han oroas.
Läsningen från Jälluntofta socken, Västbo härad.)

Mot vätta (= matthet):

Älfkungarne, som i nordvatten vada,
vättarne, som i salarna springa glada,
skall dig för denna sjukdom bota,
att det inte dina nerver må skada.
(Läsningen skall ske vid en åt norr rinnande bäck. Man uppskär de torfvor, på hvilka den sjuke vid tillfället står, lägger dem på hans hufvud, under det läsningen tre gånger upprepas, och så blir han bra, innan han kommer hem. Läsningen från Unnaryds socken, Västbo härad.)

Mot vårtor:

Vissna, vassna
som kol i aska,
man i jord,
snö för sol!
Du skall bli så liten
som ett senapskorn,
sedan intet.
(Detta säges i ny och nedan tre gånger. Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Att tvinga en tjuv att bära hem det han stulit:

Då man fått reda på tjufven, men ej kan bevisa, att han stulit från en, skrifver man hans namn på en papperslapp och därunder:
”Sator arepo tenet opera rotas”,
samt slutligen tjufvens namn därunder. Papperet sättes under smedstädet, och så smider man därpå. Tjufven blir då tvungen att återställa, hvad han tagit från dig.
(Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Man ”lånar” ett ben från en kyrkogård och binder det i en stark ström samt läser:
”Att den person, som tillfogat sig min vara, skall ej ha ro hvarken natt eller dag, hvarken sittande eller liggande, hvarken gående eller stående, utan skälfva som detta ben, tills han återbär min vara.”
(Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Mot vargar:

”Hvart skall du gå?”
”Jag skall gå och bita fä.”
”Det skall jag dig förmena:
du skall gå till det vatten, där ingen ror,
och till den skog, där ingen bor,
och till det grekiska landet,
där vår fiende blev funnen,
där skall du bli bunden.”
I de tre heliga namn. Amen.
(Läsningen bör ske julnatten kl 12 i ladugården på tröskeln. Läsningen från Skirö socken, Östra härad.)

Jesus och sankta Maria låna mig nycklarna dina,
medan jag ber för får och fä mina.
Jesus och sankt Örjan bevare väl
för ulf och ramm
och vargatann,
att intet må skada kvek eller får
mer än orm en jordfast sten.
(Ramm = korp. Läses i ladugården juldagsmorgonen, innan solen gått upp. Läsningen från Urshults socken, Kinnevalds härad.)

Nornor, döingben, vättar och nordrinnande vatten – läsningarna är mängda med förkristen livssyn.

Till sist: den som vill läsa mer om sambanden mellan shamanism och folklig läkekonst hänvisas till min bok Atrid Grimssons Svartkonstbok.

Signelser från Småland (6)

Mot trollskott och andra skott:

Frälsaren stod på ett bärg; där fick han se trollen stå med oppspända bågar.
”Hvad skjuten I?”
”Vi skjuta folk och fä
och alt i världen ä.”
”Skjut i en skog, där ingen bor;
skjut i en sjö, där ingen ror;
och skjut i röda hafvet!”
(Med skott avses plötsligt påkommen värk eller sjukdom. Läsningen från Virserums socken, Aspelands härad.)

Oden ledde sin oxe till brunn,
där fick han bot i samma stunn.
I de tre heliga namn. Amen.
(”Hjälper för både folk och fä, hvem en vill göra’t för, så går det onda sannerligen öfver.” Läsningen från Skirö socken, Östra härad.)

Jag skall skjuta bort trollskott
och villarpaskott
och bergaskott
och jordskott,
skott över jord
och skott under jord,
månskott
och stjärnskott
och solskott,
pilskott
och all slags glödande skott,
som under himmelen månd flyga.
(Under läsningen hålles en såstång öfver den sjukes rygg. Läsningen upprepas tre gånger. Besvärjaren spottar en gång för hvarje läsning. Läsningen från Nye och Lemnhults socknar, Östra härad.)

Jag skall göra din värk till men;
jag skall sätta dig under stock och sten,
i den skog, där ingen bor;
i den sjö, där ingen ror;
i det haf, där aldrig bölja for.
I tre heliga namn. Amen.
(Läsningen från Virserums socken, Aspelands härad.)

Mot lungsot:

Vår herre och sankte Pär gingo sig vägen fram; fingo de se, var Lungson gick.
”Hvart skall du rinna?” sade vår herre.
”Jag skall rinna till Mannahem,
röta blod och bryta ben.”
”Nej”, sade vår herre.
”Du skall i den skog, där ingen bor;
i den sjö, där ingen ror;
uti en jordfast sten
skall du bli utan men.”
(Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Oden figurerar alltså i läsningarna ännu på 1800-talets slut. En annan föreställning som levt kvar sedan förkristen tid är Manheim, som i Eddan är beteckningen på människornas värld.