Heliga klippmålningar skyddas för framtiden

De tusentals klippmålningarna i Nine Mile Canyon i centrala Utah kommer att skyddas för generationer framöver. Det är innebörden i ett avtal som har undertecknats i Salt Lake City mellan företrädare för federala och delstatsmyndigheter, miljöorganisationer, indianska företrädare och representanter för det energibolag i Denver som vill utvinna naturgas i närheten. Det är den tunga lastbilstrafiken från mineral- och energiutvinning i området som har rört upp mängder av damm som hotat klippmålningarnas överlevnad.
Nine Mile Canyon är drygt sex mil lång och innehåller omkring 10 000 klippmålningar. De har gjorts mellan år 700 och 1300 av det folk som kallas Fremont-folket som på den tiden levde i nuvarande Utah, Idaho, Colorado och Nevada. Fremont kan liksom Anasazi vara förfäder till dagens pueblofolk. Klippmålningarna som föreställer storhornade får, ugglor, ormar, jägare, krigare och människoliknande mytiska figurer samt en del mer abstrakta symboler ”upptäcktes” i slutet av 1800-talet och lockar en avsevärd turisttrafik som också dammar ner och underminerar målningarna.
Ursprungsfolk betraktar områden som Nine Mile Canyon som mycket heliga platser. Klippmålningarna innehåller berättelser från Drömtiden som också har budskap till dagens och morgondagens människor. Därför är det av yttersta vikt att dessa platser och bilder skyddas och bevaras.
Läs mer om avtalet på Native American Times
Läs mer om Nine Mile Canyon och se målningarna hos Nine Mile Canyon Coalition

Fångar rymde – alla sköts

Det finns flera filosofiska lärdomar att dra av de tragiska händelserna i djurparken i Höör i helgen där hela vargflocken på tolv individer sköts sedan ett antal av dem – bl a alfahonan – hade rymt ur sitt hägn, tagit sig in i andra djurhägn och spridit panik som höll på att anta kaosartade former.
En är att det i grunden är fel att hålla vargar inspärrade – oavsett hägnets storlek eller stängslets karaktär. Vargar vill vara på rörlig fot. De är inte hundar och deras frihetslängtan är så stor att den inte kan kontrolleras av människor, även om dessa skulle vara välmenande.
En annan är att människa och varg inte ska umgås alltför nära. Det handlar om respektfullt avstånd som utgår från att både människa och varg är delar av Det Stora Kretsloppet där de har olika funktioner och intressen. När intressena kolliderar får man lösa det på ett sätt som ömsesidigt respekterar alla parter.
En tredje är att vargar antagligen intuitivt känner av när något negativ inträffar för artfränder någon annan stans. Oron i vargflocken i Höör hade antagligen att göra med det kaos som den licensierade och galna vargjakten ställde till med under den första veckan i år. Att Sverige på kort tid utmärkt sig som ett negativt globalt exempel genom att skjuta minst 39 vargar är ett pinsamt uttryck för mänsklig hybris som det inte kan komma något gott ur.

Delseger mot kolbrytning för hopi och navajo

En federal domare i Salt Lake City har annullerat tillståndet för Peabody Coal att fortsätta bryta kol i de jättelika dagbrotten vid Black Mesa i Navajo Nation i Arizona även efter år 2026 och så länge som det fanns kol kvar att bryta. Tillståndet som utfärdades av inrikesdepartementets Office of Surface Mining under George W Bushs sista dagar i presidentämbetet stred enligt domaren mot den federala miljölagen (National Environmental Policy Act).
Detta beslut är en viktig delseger för de organisationer bland hopi och navajo som har försökt få slut på rovdriften av det karga och undersköna landskapet vid Black Mesa. Jag har själv sett dessa jättelika dagbrott som har lett till sjunkande grundvattennivåer och föroreningar av luft, vatten och mark. Driften vid ett av de två dagbrotten har legat nere i ett par år sedan den enda avnämaren för kolet – Mojave-kraftverket i Nevada – lagts ner eftersom det inte klarade miljökraven. Men Peabody vill fortsätta brytningen och försöker hitta nya kolköpare. Domstolsutslaget sätter en rejäl käpp i hjulet för dessa planer och kan kanske vara startskottet för en omställning till grön energiproduktion i det soldränkta sydvästra USA.
- Beslutet är ett viktigt steg mot att återställa rättvisan för de urfolk som bor i området och har lidit under multinationella bolag som Peabody Energy, säger Wahleah Jones, navajo, i Black Mesa Water Coalition, en av de drivande organisationerna i motståndet mot kolbrytningen.
Läs mer på:
Center for Biological Diversity
Intercontinental Cry
Censored News

2 500 språk kan försvinna

FN-organet Unesco bedömer att 2 500 av världens 6 000 språk kan försvinna under loppet av några få generationer. Om 100 år tror Unesco att bara vart tionde av dagens språk kommer att finnas kvar i levande form.
Uppgifterna om den minskande språkliga, och därmed också kulturella och andliga, mångfalden finns i Unescos senaste digitala språkatlas. I den förra atlasen från 2001 betecknades 800 språk som hotade. Problemen tilltar alltså. Bland de hotade språken återfinns de samiska.
- Vi ser lyckligtvis att interesset för det samiske språket har vuxit i vår egen generation. Om det fortsätter, så kommer i alla fall de starkaste samiska språken att överleva längre än 100 år, men att bevara alla de samiska språken är inte troligt, säger den samiske språkprofessorn Ole Henrik Magga till NRK Sameradio.
Nordsamiskan bedöms som hotad, lulesamiskan och sydsamiskan som allvarligt hotade och pitesamiskan som kritiskt hotad.
Ole Henrik Magga säger att språkatlasen gör folk medvetna om att det faktiskt finns en reell fara att samiskan ska försvinna och att det bör ge signaler till myndigheterna när det gäller skola och utbildning. Själv tror han att nordsamiskan säkert kommer att existera i ytterligare två-tre generationer eftersom språket fortfarande överförs till de nya generationerna men att framtiden därefter är osäker även för nordsamiskan.
Läs mer på Unescos hemsida.

Att avkolonisera historien

”Vi har inlett processen med att göra om kartan och återerövra vårt territorium - geografiskt och kulturellt”. Så skriver historikern Jennifer Nez Denetdale, som själv är Diné (=navajo) i inledningen till sin mycket tankeväckande bok Reclaiming Diné History – The Legacies of Navajo Chief Manuelito and Juanita.
Denetdale, som nu är verksam vid Northern Arizona University i Flagstaff, är släkt i rakt nedstigande led till den legendariske navajoledaren Manuelito, som egentligen hette Hastiin Ch’il Hajin, och hans hustru Juanita, som egentligen hette Asdzáá Tl’ogi. De är Denetdales mormors mormors far och mor. Manuelito ledde navajoerna genom den svåra process på 1860-talet som går under namnet Den långa marschen när de tvångsförflyttades till flera års fångenskap i Fort Sumner i New Mexico. Han var en av de navajoledare som 1868 skrev under det ännu gällande fredsfördraget med USA:s federala regering. Detta möjliggjorde för navajoerna att återvända till ett stort reservat i sitt traditionella hemland Diné Bikeyah.
Manuelito höll fast vid navajoernas gamla andliga ceremonier under fångenskapen och navajoerna förknippar honom ännu idag med begrepp som motstånd, överlevnad och kulturell och andlig kontinuitet. Denetdale berättar i boken hur hon mödosamt släktforskar via muntliga berättartraditioner (här fanns ingen folkbokföring!), kartlägger släktmönster och matrilineära traditioner och även använder de mytiska berättelserna om Drömtiden för att, som hon skriver, återupprätta Diné i historien.
Traditionellt har navajo använt historien för att möta dagens utmaningar och vad Denetdale gör i denna bok är att skriva navajos historia utifrån deras eget perspektiv och för deras egna syften. Det här är de förtrycktas historia ur de förtrycktas perspektiv och så här kan intellektuell avkolonisering se ut. Reclaiming Diné History är ett exempel på hur urfolk världen över försöker återerövra sina intellektuella traditioner, nu även inom västerländska akademiers ramar.
Läs mer om navajo och den långa marschen i min bok Navajo – Att tänka och vandra i skönhet.

Evo Morales utlyser nytt klimatmöte

I kölvattnet av fiaskot vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009 har nu Bolivias president Evo Morales bjudit in till en alternativ klimatkonferens. Den ska hållas den 20-22 april i Cochabamba och Morales räknar med deltagande från världens urfolk, sociala rörelser, miljöaktivister och regeringar “som vill arbeta tillsammans med sina folk”.
Morales har tidigare riktat hård kritik mot FN:s klimatmöte både i sitt eget tal på mötet och efteråt där han anklagade kapitalismen för att ha orsakat klimatproblemen genom att ignorera naturens och urfolkens rättigheter.
Avsikten med det kommande alternativa mötet i Cochabamba är bland annat att öka trycket på industriländerna så att de erkänner att de har en klimatskuld till de fattiga länderna och att försöka inrätta en internationell domstol om miljöbrott. Morales vill också att mötet ska mynna ut i en resolution om Moder Jords rättigheter av liknande slag som FN-konventionen om mänskliga rättigheter och om urfolkens rättigheter.
Läs mer här.

Svenska pengar till skogsskövling i Tasmanien?

I Tasmanien har 85 procent av urskogarna med eucalyptusträd huggits ner och förvandlats till papper som bland annat exporterats till Japan. Bara 13 000 hektar gammelskog återstår men hälften av dessa ska kalhuggas. Den som avverkar skogen är Australiens största skogsbolag Gunns Limited som trots hårt motstånd från Australiens miljörörelse nu också har fått tillstånd av delstatsregeringen att bygga en massafabrik i norra Tasmanien.
Själva tillståndsprocessen har kantats av korruption och politiska skandaler och miljöorganisationen The Wilderness Society beskriver massafabriken som en katastrof för Tasmaniens skogar och dess djurliv, för havet, fisket och luftkvaliteten i området, bland annat för att den tänker använda klor vid blekningen av massan.
Svenska intressen kan bli inblandade på flera sätt: Skogsbolaget Södra har som ett av flera internationella skogsbolag blivit inbjudet att delta i massafabriken och Nordea sägs överväga att gå in med lån i projektet (något som australiensiska banker tackat nej till).
The Wilderness Society har riktat en namninsamlingskampanj mot Södra och då fått en utfästelse om att bolaget inte kommer att gå in i ett projekt som klorbleker pappersmassan. När det gäller Nordea så har organisationen Avaaz dragit igång en namninsamlingskampanj för att få Nordea att inte ge lån till projektet. Mer om hur du kan bidra till försvaret av Tasmaniens gammelskogar och motståndet mot massafabriken hittar du hos Wilderness Society och Avaaza.

Årets gång och det verkliga livet

Var utspelar sig det verkliga livet? Knappast på webben i alla fall. Snarare på ställen som gården Lisselbäcka och dess fäbod utanför Orsa i Dalarna eller i Kestina i Dalarnas finnskogar. Det är spelplatserna i två fascinerande filmer av Nina Hedenius, som har visats i SVT och nu också finns som dvd. De heter Årets gång respektive Gubben i stugan.
Utan monolog, dialog eller speakerröst följer Hedenius årets gång i dessa skogliga trakter. På Lisselbäcka arbetar bonden Karl Gustav Hedling och hans medarbetare med att bevara gamla lantraser av kor, getter, får, hästar, höns och kalkoner. Det handlar i mångt och mycket om ett gammalt sätt att bedriva jordbruk. I Kestina framlever den pensionerade skogsarbetaren Ragnar sina dagar i en enslig stuga. Han odlar sin potatis, hugger sin ved, hämtar sitt vatten och ger intensivt akt på de ständiga skiftningarna i naturens kretslopp
Hedenius skildrar dessa människor ömsint och respektfullt i deras samspel med årets växlingar och djuren och naturen omkring dem. Detta är det verkliga livet och det verkliga livets hastighet. Så här kan en kreativ närvaro i naturen gestaltas. Det handlar om människor som utan stora åthävor är närvarande och medvarande i och med landskapet och alla dess övriga bebyggare. All my relations, som lakotaindianerna säger. Alla mina släktingar, alla mina relationer.
Detta är på sätt och vis gårdagens sätt att leva, men säkert också morgondagens.

Måtte 10-talet bli ulvens årtionde!

När jag skriver detta är den makabra svenska vargjakten i stort sett över och det verkar ha gått till just så okontrollerat som jaktens kritiker befarade. Frågan är om vi någonsin kommer att få reda på hur många vargar som verkligen sköts, men vi kan nog lugnt utgå från att de cirka 10 000 jägare som kände sig kallade knäppte fler än de 27 som ingick i regeringens gåva till kungen och Jägarförbundet.
Jägare talar ibland om att vargen ska få finnas i skogarna men under ”kontrollerade former”. En sådan hållning är filosofiskt ohållbar och ett uttryck för mänskligt övermod. Människan har varken förmåga eller rätt att bestämma under vilka former andra arter får finnas till!
Ett annat feltänk från jägarhåll är föreställningen att jägare skulle ha större rätt än vargen till vissa villebråd eller ha större rätt att vistas i och bestämma över skogen än t ex bärplockare, ornitologer och naturfotografer. Jägarna får helt enkelt lov att bli som alla vi andra – små kuggar i Det Stora Kretsloppet där ingen står över någon annan.
Även om vargen har rätt till att ta villebråd har den ju ingen självklar rätt att ta bondens får. Men vargen finns och bonden får utgå från det. Kanske kan han lära en hel del av det gamla samiska sättet att vakta renar som Yngve Ryd skildrar i sin makalösa bok Ren och varg – Samer berättar. Man kanske måste återgå till att valla får efter gammalt eller utveckla nya vallmetoder som håller vargen borta.
Vargen har en viktig funktion att fylla i Det Stora Kretsloppet. Måtte därför många vargvalpar födas under detta år och hela 10-talet så att det kan bli ulvens årtionde!

Vodou och trauma som andlig drivkraft

Den stora vodou-utställningen på Världskulturmuseet i Göteborg har förlängts till den 24 januari. Är du i eller i närheten av Göteborg så passa på att se denna suggestiva beskrivning av vodoun som de förtrycktas religion, som deras andliga vapen i kampen för slaveriets avskaffande och för nationell frigörelse.
Bland annat visas dockor i mänsklig storlek som hemliga vodousällskap på Haiti använt i sina magiska ceremonier. Att vandra omkring bland dessa dockor som i mångt och mycket påminner om otäcka fågelskrämmor med groteska ansiktsuttryck och mängder av småspeglar på kropparna ger en alldeles särskild närvarokänsla. Den förstärks dessutom av att dockorna innehåller mänskliga kvarlevor som dödskallar och andra skelettdelar. Det är ett sätt att uttrycka det trauma och den smärta som slaveriet och kolonisationen åsamkat haitierna. Dockorna har avhuggna händer eller har fötterna fastlåsta i något som påminner om betongblock eller de kan vara fjättrade med kraftiga rep eller järnkättingar. De flesta uttrycker stor skräck och lidande, men visar också att vodouns utövare på något sätt ändå lyckats införliva traumat i sina andliga föreställningar och på så sätt transformerat lidandet till en drivkraft i ceremonierna och magin.
De flesta urfolk har utsatts för våldsamma former av kolonialism. De har fått sina landskap, sina kroppar och sina föreställningar koloniserade, förödda och demoniserade så att deras kulturer, deras jaguppfattningar och identiteter har slagits i spillror. Vodoun var ett svar på denna inre koloniserings- och förnedringsprocess. Många urfolk återknyter nu till sin traditionella kultur, till De äldstes visdom, till sin egen andlighet som ett led i försöken att avkolonisera sig själva och landskapet, både i yttre och inre bemärkelse.
Om du vill läsa mer om hur vi i industricivilisationens kärnområden kan lära något av denna utställning hänvisar jag till en längre text på min webbsajt, Att omvandla trauma till andlig drivkraft.