Med döden som rådgivare

Det sägs ofta att döden är ett tabubelagt ämne i det moderna industrisamhället. Må så vara, men det verkar vara en förändring på gång. Om det vittnar bland annat det väldiga intresset för musikern/författaren Kristian Gidlunds öde och för hans bok I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början. Men det är många fler än Gidlund som bloggar om sina sjukdomar och om vi väljer att se detta skrivande och läsande inte som uttryck för moderna människors narcissism utan som ett genuint intresse för livets stora existentiella frågor så är det självfallet något positivt. I synnerhet om det får betydelse för hur vårt samhälle tar hand om svårt sjuka och döende människor.

Inom det som kallas palliativ vård, alltså vård i livets slutskede, finns många goda människor verksamma som under åren samlat på sig en stor kunskapsmassa om död och döende. En av dem är cancerläkaren och tillika professorn i palliativ medicin Peter Strang, som just kommit ut med en ny bok i ämnet: Så länge vi lever (Libris 2013). Boken har den långa undertiteln Hur insikten om livets korthet kan tydliggöra nuet och dess möjligheter. Det säger en hel del om vad denna lilla lättlästa men djuplodande bok tar upp. Strangs utgångspunkt är att livet och döden hör ihop och förutsätter varandra och att tanken på och medvetenhet om döden kan både förhöja och förstärka livskänslan och göra livet intensivare – även för den som håller på att dö. ”Livet är aldrig så intensivt som i dödens närhet. Ångesten kan naturligtvis vara intensiv, men även känslan av mening kan vara mycket stark och ibland upplever döende patienter stunder av fullständig lycka.”

Peter Strang delar frikostigt med sig av sina egna erfarenheter av att arbeta med svårt sjuka och döende människor och han gör det med tydlig respekt för patienternas integritet. Det finns en kristet influerad grundton i boken – Libris ger ju huvudsakligen ut kristen litteratur – men Strang öser också rikligt från filosofer som Martin Buber, Viktor Frankl och Erich Fromm. En av böckerna han lånat citat från är för övrigt Ulf Nilssons fina barnbok om döden, Adjö, Herr Muffin.

Närheten till döden får människor att inse – kanske borde man skriva tvingar människor att inse – vad som är huvudsak och bisak i livet. För de flesta som är på väg att dö kokar insikterna ner till att de två viktigaste meningskällorna i livet är goda relationer och kärlek. Peter Strang vill hjälpa människor att förbereda sig för livets slutfas genom att reflektera över döden även om vi fortfarande är friska. I förordet skriver han att ”det här är en bok om de stora frågorna i livet och den är skriven för alla som ställt sig frågan om vad livet går ut på, vad som verkligen ger glädje i livet” – ”en ljus bok om hur tanken på livets korthet kan förstärka livsglädjen”.

Det kan vara både till nytta och till glädje att tänka på livets korthet, men Strang betonar att man inte bör fastna i tankar kring döden eftersom ingen knappast mår bra av att älta döden. En fråga som då inställer sig är hur ofta man ska tänka på döden och om ett tänk typ en gång i veckan verkligen kan ha någon djupgående effekt på ens sätt att leva. Jag tror mer på att låta döden vara ständigt närvarande, som en sorts bakgrundston i allt man tänker och gör. Den som kanske formulerat detta allra bäst är Carlos Castaneda, ja egentligen hans mentor don Juan Matus, och allra mest i Resan till Ixtlan. För honom handlar det inte bara om att tänka på döden då och då utan att använda döden som en rådgivare, för döden finns alltid där och då är det lika så gott att släppa in den i medvetandet.

”Döden är vår evige följeslagare. Den håller sig alltid till vänster om oss, på armlängds avstånd… Den har alltid iakttagit dig. Och det kommer den alltid att göra, tills den en dag klappar dig på axeln… Döden är den enda visa rådgivare som vi har.”

”Det ligger en egendomlig allt uppslukande lycka i att handla i full vetskap om att varje handling kan vara det sista som man gör på jorden. Jag vill rekommendera dig att betänka ditt liv och se dina handlingar i det ljuset.”

”En krigare/jägare vet att döden väntar på honom, och att just den handling han håller på att utföra mycket väl kan vara hans sista strid på jorden… De flesta människor går från den ena handlingen till den andra utan vare sig kamp eller eftertanke. En krigare/jägare däremot värderar varje handling och eftersom han har ingående kunskaper om sin död går han omdömesgillt till väga, som om varje handling vore hans sista strid.”

Håll alltså koll, snett till vänster om er, på armlängds avstånd!

Mickelsmäss - tacksägelse

Solrosorna får vakta det höstgrävda landet.

I mina trakter av Sverige har det i århundraden hållits skördefest och tacksägelse vid Mickelsmäss, alltså Den helige Mikaels dag som inträffar strax efter höstdagjämningen. Den firades ursprungligen den 29 september (på Mikaeldagen), men har flyttats till närmast kommande söndag, som kan infalla mellan 29 september och 5 oktober. I år, 2013, infaller denna söndag just den 29 september, alltså som det var ”efter gammalt”. Då skulle skörden vara bärgad och jorden bearbetad för vintervila och koret i kyrkan kunde prydas med bröd, grönsaker, frukt och rotfrukter som synligt tack för god äring. Vi som håller oss till traditionell andlighet kan använda den urgamla formeln Ars ok fridr, dvs gott år och fred, frid, fröjd när vi tackar Moder Jord på någon helig plats inne i landskapet. Men vi kan också göra tacksägelsen mer omfattande, som i följande exempel där jag använder de 24 runorna i utharken som mall:

Jag tackar den kreativa urkraften utan vilken inget skulle finnas. Jag tackar begynnelsen och gryningen.
Jag tackar den nedbrytande urkraften utan vilken inget skulle dö och inte heller kunna återfödas. Jag tackar skymningen och mörkret.
Jag tackar den heliga vinden, önd, som andas mig och allt annat och utan vilken inget liv skulle finnas. Jag tackar luften och alla vindar som blåser över jordens yta – östanvinden och västanvinden, sunnanvinden och nordan.
Jag tackar den kraft som ordnar kosmos. Jag tackar blixten och åskan. Jag tackar de fyra riktningarna – öster, söder, väster och norr.
Jag tackar elden som har skapat universum som vi känner det. Jag tackar den inre elden som har förmågan att transformera.
Jag tackar ömsesidigheten i kosmos. Jag tackar generositeten och det som bringar harmoni och balans.
Jag tackar Det stora skrattet som finns inuti och bortom Den stora tomheten som allt föds ur. Jag tackar den glädjefyllda livskraften. Jag tackar fred, frid, fröjd. Jag tackar kärleken.
Jag tackar de omskakande och renande krafterna. Jag tackar haglets kraft, regnbågen och Vintergatan.
Jag tackar nornorna som väver den kosmiska väven. Jag tackar existensens nödvändighet och konstanta skapelse.
Jag tackar kölden, isen, snön och vintern.
Jag tackar årsvarvet, den kvinnliga fruktbarheten. Jag tackar skörden och hösten.
Jag tackar Moder Jord. Jag tackar berg och mineraler.
Jag tackar Världsträdet och alla vilda växter.
Jag tackar de vilda djuren. Jag tackar mina fylgjor.
Jag tackar solen vars ljus och värme möjliggör livet som vi känner det. Jag tackar ljusalverna och jag tackar sommaren.
Jag tackar Fader himmel. Jag tackar den andlige krigaren som visar oss en väg att vandra i skönhet på Moder Jord med balans mellan våra manliga och kvinnliga sidor.
Jag tackar Moder Jord, hennes växtkraft och läkekraft. Jag tackar svartalverna och allt som föds.
Jag tackar Döden, en rådgivare som transformerar och gör det möjligt för oss att överskrida den ordinära verkligheten och resa in i Drömtiden. Jag tackar alla shamaner som gått före oss och trampat upp de andliga färdvägarna.
Jag tackar mina föräldrar, far- och morföräldrar och alla döda anförvanter utan vilka jag inte skulle finnas. Jag tackar självkännedom och våra möjligheter att vakna upp och bli otadliga personer befriade från självviktighet och arrogans.
Jag tackar vattnet som ger oss och alla andra varelser näring och släcker vår törst. Jag tackar regnen. Jag tackar alla bäckar, åar, älvar, sjöar och hav. Jag tackar månen som hjälper till att reglera vattnen. Jag tackar natten och sömnen.
Jag tackar våren och sådden. Jag tackar den manliga fruktbarheten, befruktningen och skaparförmågan.
Jag tackar de odlade växterna. Jag tackar naturligt åkerbruk och trädgårdsodling.
Jag tackar dagen och vakenheten. Jag tackar insiktens ljus och sprickan mellan världarna.
Jag tackar de domesticerade djuren. Jag tackar förnöjsamheten och välgången. Jag tackar det som fullbordar och avslutar.
I skönhet avslutas allt.
Med skönhet framför mig slutar jag.
Med skönhet bakom mig slutar jag.
Med skönhet över mig slutar jag.
Med skönhet under mig slutar jag.
Med skönhet runtomkring mig slutar jag.

I tacksamhet avslutas allt.

Sametinget kräver stopp för gruvexploateringar

Sametingets uttalande uppläst i Gállok den 28 augusti 2013. Uttalandet antogs av ett enigt plenum dagen innan.

Med anledning av de pågående gruvexploateringarna i hela Sápmi, däribland den påbörjade provbrytningen i Gállok/Kallak i Jokkmokk samt gruvplanerna i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby, som utgör uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna och samernas rätt som urfolk att bestämma över sin kultur, sitt land och sin livsmiljö, kräver Sametinget:

• Att svenska staten stoppar all pågående prospektering, samtliga nya undersökningstillstånd, arbetsplaner och koncessionsansökningar, i avvaktan på att Sverige lever upp till internationell urfolksrätt, särskilt principerna om Free Prior and Informed Consent/Fritt Informerat Förhandssamtycke som måste implementeras i alla frågor som berör urfolket samerna.
• Att Sametinget ges rätten till avgörande inflytande över samiska marker.
• Att lagstiftningen ändras så att det samiska folkets behov av funktionella land och vatten ska väga tyngre än utländska riskkapitalisters vinstintressen.
• Att riksintressena omvärderas, så att långsiktiga intressen värderas högre än kortsiktigt vinsttänkande.
• Att en hållbar livsmiljö genomgående prioriteras, med fokus på nutida och framtida generationers möjligheter till sin egen kultur, fysisk och psykisk hälsa samt att utöva och utveckla långsiktigt hållbara samiska näringar.
• Att de samiska näringarnas behov, såsom rennäring, jakt, fiske, duodji, turism m.m, av funktionella arealer aldrig får hotas av kortsiktiga exploateringar. Den grundlagsskyddade renskötselrätten måste respekteras.
• Att de kulturella och psykosociala konsekvenserna måste beaktas i all samhällsplanering i Sápmi.

Samer är enligt Sveriges grundlag ett folk med internationellt erkända urfolksrättigheter. I FN arbetar alla länder för att ge urfolken tillbaka de rättmätiga rättigheterna till sitt land och sin kultur. Redan i FN:s konvention och mänskliga fri- och rättigheter 1966, ges alla folk i världen rätt till självstyre. Detta har förtydligats alltmer i det internationella arbetet med folkrätten. Konventioner har tillkommit för att stärka rättigheterna till barn, kvinnor, arbetare med flera utsatta grupper i samhället. Urfolkens rättigheter till sitt land, sin kultur och utveckling har tydliggjorts i den s.k. Urfolksdeklarationen 2007 och i ILO-konventionen 169, konventionen om Biologiskt mångfald samt ett flertal andra konventioner, deklarationer och resolutioner i FN.
Vi anser det förkastligt att statens mineralstrategi och översyn av minerallagen går tvärtemot regeringens uttalade strategi för de traditionella näringarna i Arktis. Den mineralpolitik som Sverige i dagsläget driver bygger på en fortsatt kolonisation av det samiska folket och Sápmi.
En fortsatt exploatering av Sápmi är något som Sametinget inte kan acceptera. Sametinget kommer att fortsätta verka för en långsiktigt hållbar samhällsutveckling och alla samers fortsatta möjligheter att leva och verka i Sápmi.
(Mer info hos Sametinget)

Att synliggöra det osynliga

Naturen befinner sig i en process av ständig förändring - födelse, mognad, åldrande, död, förmultning och så ny födelse etc. Allt fast förflyktigas och allt är statt i konstant förvandling. Det gäller såväl den synliga som den osynliga dimensionen av verkligheten. Därför uppfattar människor i olika tider naturen och dess osynliga väsen på olika sätt – såväl natur som människor och väsen förändras. Var tid har sitt sätt att berätta om och gestalta det osynliga som döljer sig under och bortom det synliga.

I en alldeles färsk bok med titeln Nordiska väsen (B.Wahlströms Bokförlag 2013) har Johan Egerkrans gjort ett förnämligt försök till modern tolkning av de flesta naturväsen som förekommer i uppteckningar från det förindustriella samhället. Det är en rikt och skickligt illustrerad uppslagsbok över oknytt, dragväsen, hamnskiftare, dödsväsen och odjur som förr var en självklar del av tillvaron och påminde människorna om att ha tillbörlig respekt för naturen. Formatet är stort och inbindningen vacker. Detta är en presentbok för alla möjliga åldrar från 10-årsåldern och uppåt.

Egerkrans har gjort en rejäl research i etnologisk litteratur; jag hittar inga felaktigheter i texterna om älvor, gårdstomtar, jättar och troll, skogsrån, näcken, vittror, spiritusar, maror och varulvar, gastar och gengångare, gloson och lindormar för att nämna några ur myllret av väsen. Texterna är korta och stringent formulerade, fast jag skulle gärna ha sett lite mer av historiska utvikningar – många av figurerna har ju varit med sedan paleolitisk tid, om än under andra beteckningar. Och kanske skulle Egerkrans ha vågat sig på att även skildra en del av mytiska storväsen som Fenrisulven, Midgårdsormen (omnämns bara helt kort), Hräsvelg och varför inte självaste Ymer och Audhumbla?

Illustrationerna är fantastiskt skickligt gjorda med inspiration från fantasygenrer, från John Bauer (som boken är dedikerad till) och inte minst från filmens värld, t ex filmatiseringen av Sagan om ringen. Så är Egerkrans version av Näcken påfallande lik Gollum (alltför påfallande i min smak). Var tid avbildar de osynliga på sitt eget sätt och Egerkrans verkar i en tid när vanligt folk inte dagligen umgås med de osynliga, helt enkelt därför att de flesta inte rör sig i landskapet på samma sätt och lika länge och ofta som förr. Det gäller antagligen också Egerkrans själv och därför får han skapa sina bilder mer utifrån etnologiska uppteckningar än utifrån egna möten med det icke-ordinära.

Egerkrans betonar också själv att det egentligen är lönlöst att försöka beskriva oknyttens utseende eftersom människor kan uppfatta dem väldigt olika och eftersom oknytten kan byta skepnad som det passar dem. Om Näcken skriver Egerkrans att han är lika skiftande som de vatten han tillhör och kan uppträda som allt från en ung pojke eller elegant herre till en uråldrig gubbe med vitt skägg och röd mössa. Icke desto mindre måste ju en illustratör låsa fast väsendena i en viss form, och jag tycker att Egerkrans kan bli för detaljerad i sina bilder. Detaljrikedomen tilltalar säkert en yngre läsarskara men jag skulle hellre se att mer av det diffusa som omger de osynliga också hade flödat in på dessa boksidor. Som Egerkrans själv påpekar är det ju i gryning och skymning, i skumtimmarna, som man oftast ser och möter oknytt. Och för det mesta ser man dem i ögonvrån, i utkanten av synfältet. Skulle det inte vara mer fantasieggande för läsarna att möta det diffusa – precis som tillvaron ter sig i skymning och gryning, när sprickan mellan världarna är som vidast, när porten till Drömtiden står, om inte vidöppen, så i alla fall på glänt?

Ändå; Nordiska väsen är en bok som jag rekommenderar för alla som har ett intresse för det icke-ordinära i nordisk tradition. Egerkrans har gjort en storslagen kulturgärning! Mer information om boken och Egerkrans verksamhet finns på www.vaesen.se och www.egerkrans.com

Lågmäldhetens motstånd

Gil Scott-Herons klassiska text The Revolution Will Not Be Televised från 1970 har inte bara bäring på svarta amerikaners sociala och politiska situation då. Dess essens gäller alla förtryckta grupper – människor, djur, växter och egentligen hela Moder Jord. Även idag, om man bortser från textens tidsbundna vändningar. Men varför kommer revolutionen inte att sändas i tv, eller i mobilens live-app? Scott-Heron ger själv svaret i sista diktraden: The Revolution Will Be Live.

Denna sista rad fångar på ett kongenialt sätt dynamiken i det stora kosmiska kretsloppets dans. Det som äger rum äger rum och denna process kan inte avbildas eller beskrivas på annat sätt än genom sin egen process. Att söka avbilda en revolutionär process är ett sätt att försöka frysa ett ögonblick, men därmed töms det på sitt innehåll och förtingligas, för att använda ett begrepp från den tidige Karl Marx. Av en process gör man ett ting, en vara, som kan gå in i den kapitalistiska mervärdesprocessen för att valorisera kapitalet, alltså öka dess värde. Det gäller t ex det som kallas politik i dagens västerländska samhälle. Den har förvandlats till en sorts teater där politikens innehåll skilts från dess form, dess utövare och de som drabbas av den.

De processer i dagens värld som är verkligt revolutionära i den bemärkelsen att de transformerar grunderna för det bestående kan inte pressas in i politikens alienerande form. De handlar inte om att gripa makten med hjälp av vapen eller krossa det ena eller det andra och kan inte heller förstås med hjälp av politikens begreppsapparat – i alla fall inte den västerländska varianten. Kort sagt; sant revolutionära processer seglar under politikens radar, under maktens radar och därmed också under de stora mediernas radar. Därigenom är de för det mesta osynliga för makten hur mycket makten än försöker avlyssna rymd och cyberrymd, för sannolikheten är stor att makten avlyssnar ”fel” saker.

Revolutionära processer verkar i det fördolda – fördolt för makten men också i det fördolda enligt traditionell definition. Det är processer som samspelar med det andliga, det osynliga, den icke-ordinära verkligheten. Det var därför som en traditionell lakota som Mathew King kunde säga att bönen och den heliga pipan är mäktigare än atombomben. De är ju medel som mobiliserar och ingriper i det som King kallade The great reality och som alltså är större än det vi vanligen ser och hör och lever i.

Jag vill kalla denna hållning för lågmäldhetens motstånd. Det gör inte mycket väsen av sig i de vanliga västerländska kanalerna men verkar inte desto mindre på djupet och på lång sikt. När man väl lärt sig känna igen detta lågmäldhetens motstånd ser man uttryck för det överallt. Det är för närvarande många impulser världen över som ingår i detta lågmäldhetens motstånd. Två av dem har jag skrivit ganska mycket om på denna blogg; The International Council of 13 Indigenous Grandmothers som just hållit sitt rådsmöte i Stockholm och Arvol Looking Horses World Peace and Prayer Day; men utöver dem finns en mångfald av rörelser och grupper som verkar för en omställning av industricivilisationen, för naturens rättigheter, för aktivering och skydd av heliga platser, för rovdjurens existensberättigande, för biologisk mångfald, mot gruvbrytning och provborrningar på en rad platser, mot exploatering och föroreningar av vatten som Vättern etc etc.

Många av dessa processer och rörelser gör inte särskilt mycket väsen av sig – det ligger också i lågmäldhetsbegreppet. Tomma tunnor bullrar ju mest. Men ibland måste också denna lågmäldhet försöka stoppa exploateringar och andra dumheter på ett mer handfast, och kanske, högljutt sätt. Ett sådant exempel är Ojnareskogen på Gotland som hade varit nedhuggen idag om det inte hade varit för det intensiva och fredliga (!) motstånd som aktivisterna bjöd på plats. Ett liknande motstånd pågår just nu i Kallak utanför Jokkmokk mot provbrytning för planerad gruvdrift.

Rådsmötet med Grandmothers kom till Sverige på initiativ av Laila Spik men hon deltog inte själv sedan mötet flyttats från Gällivare där det skulle ha hållits enligt den ursprungliga planen. För Laila var det ytterst viktigt att hålla mötet just i Sápmi bl a som ett sätt att manifestera och stärka den samiska kulturen och motståndet mot de många exploateringsplaner som hotar det lappländska landskapet. I sin hälsning till mötet poängterade Laila att det viktiga är vad som händer efter mötet och där har hon ju fullkomligt rätt. Den goa hallelujah-stämningen bland de hundratals människor som deltog i mormödrarnas ceremonier och rådsförhandlingar är inte så mycket värd om den inte kan transformeras till en praktisk rörelse för att omsätta omtanken om Moder Jord och de kommande sju generationerna i konkreta handlingar. Dessa må vara lågmälda men för att göra skillnad måste de vara på riktigt, och äga rum.
En ny websajt som är fokuserad på att samla och bevara den visdom som förkroppsligas av Elders som Arvol Looking Horse är The Wisdomkeepers Project som startats av författaren Harvey Arden vars böcker jag tidigare recenserat på denna blogg. Sajten beskriver sig själv som en plats där visdom och goda hjärtan möts. Detta är inget litet projekt.

The World Tree, the Cosmic Web and Mother Earth in Nordic Tradition

(This is an edited version of a talk given at the open council of The International Council of 13 Indigenous Grandmothers in Stockholm July 14^th 2013)

Thank you Grandmothers for being here, thank you for the work you do and thank you for inviting me to give this talk on some of the sacred things in the Nordic spiritual tradition. To make it possible for me to talk about these sacred things I ask for guidance and protection from the East wind, from the South wind, from the West wind, from the North wind, from Mother Earth and from Father Sky, The Great Mystery.

I have been working for more than 30 years trying to revive or reawaken the Nordic spiritual/shamanic tradition – a tradition that has been waning for more than 1000 years and in fact was extinct. How do you revive an extinct tradition? That question I asked the Lakota wise man Archie Fire Lame Deer whom I met in Rotterdam in 1980 at the Russell Tribunal on the situation of the Indians of the Americas. Archie Fire was there as spiritual advisor to the representatives of the American Indian Movement. He said that he wouldn’t give me such an advice since the White man always had told the Indians what to do, but – he added – if you go back to the time before the Christian missionaries came to you then you will probably find a lot of inspiration. This is what I have been working on since that meeting.

I have used three main sources in my work to reconstruct the Nordic shamanic tradition: 

• the popular healing arts that were practiced well into the 20^th century and was labeled as trolldom or lövjeri, 
•  the Edda poems, songs and stories that were written down in Iceland 900 years ago and that contain fragments from the really old original stories from Dreamtime, 
•  Mother Earth and her sacred sites that speak to us and let us take part of her knowledge if we use traditional methods such as vision quests, walkabouts, ceremonies, prayers and, specifically for the Nordic tradition – the runes. I will come back to the runes later on.

Mother Earth is the main source of knowledge of the old spiritual tradition since the knowledge; the old stories from Dreamtime are still present in the landscape – if you just learn to listen in a humble way. Many of the old sacred sites though have gone asleep since no one talks to them anymore, so they have to be reawakened.

The main characteristics of this traditional paradigm are:

• everything is connected, 
•  everything is alive, is conscious and has spirit, personality and its own will, 
•  all is related and reciprocity is the main essence of all relations, 
•  The Holy Wind – önd in Nordic tradition – is the primordial power of life; the power that keeps us all alive.

In the first song in the Poetic Edda the cosmology is presented by the first shaman – a female shaman called völva in Swedish. She knows how it all started and she knows the essence of cosmos. She tells about the creation of everything out of the great void, the great emptiness called Ginnungagap. Nothing existed except that great void, but in that great void heat and cold met and from that meeting an enormous two-gendered giant was created – called Ymer. At the same time a primordial cow was created that nurtured Ymer with her milk. Probably this was a female moose – a motive we can find in many of the ancient rock carvings in Norway, Sweden and Siberia. This cow was called Audhumbla. Ymer procreated several giants and sacred beings with him/herself. Three of these sacred beings – Oden, Vile and Ve – slayed Ymer and built the earth from his/her body, from his/her blood they created the oceans, lakes and rivers, from the body hair they made the forests and the skull was transformed into the sky. In Nordic tradition the number three is a sacred number, as well as four, so there is no coincidence that they were three sacred beings building the world and ordering cosmos, dividing day and night, summer and winter and so on. One day when walking on the beach they found two tree trunks – Ask and Embla (Ash and Elm) – that they transformed into the first humans.

The first shaman also tells about the world tree, Yggdrasil. This is a giant ash and its name means Oden’s horse since the male master shaman Oden gained his knowledge of the runes after hanging in the world tree for nine nights. Yggdrasil is a description of cosmos as an organic, living being. Nothing exists outside the world tree which is said to contain nine different worlds. The world tree has three roots; one comes from Mimer’s well, where a wise giants sits watching the sacred water. By drinking from Mimer’s well you will get wise but you have to sacrifice something to get that drink. Oden sacrificed one of his eyes. Another root comes from Hvergelme, the well from which all waters stem, and the third root comes from Urd’s well. By Urd’s well we find three female sacred beings weaving the cosmic web. They are called Urd, Verdandi and Skuld, names that have been translated as the past, the present and the future, but I think that this is more of a depiction of time as something that can’t be divided – an eternal now, an all-time. Weaving the cosmic web that encompasses everything the norns carve the runes into that web – they are the first creators of the runes. The story about Urd’s web is a way of describing that we are all related and connected and what you do a one “spot” in that web will affect things all over the web.

The primal state of the cosmic web is balance; there is balance between chaos and order, between destructive and constructive powers, between life and death, between humans and animals, between humans and plants, between humans and the spirit world/non-ordinary reality, between Father Sky and Mother Earth, between male and female powers. If this original dynamic balance is disturbed we were given sacraments by the sacred beings; ways to restore harmony and balance – such as the sacred sites of Mother Earth, ceremonies, prayer, the specific Nordic shamanic trance method called sejd and the runes, which are a very specific feature of the Nordic spiritual tradition.

The runes are a Nordic mandala; the runes are intertwined; one follows the other and one is transformed into another and they do exist as a totality. The word runa means secret or hidden wisdom. The original runes consist of 24 signs and sounds that describe all the constituting powers of cosmos. They move in a circle or rather a spiral with no beginning and no end. They are a tool to understand the essence of everything and connect to Mother Earth since the runes originate in her. The runes are a map of cosmos, a story of how cosmos is constructed and a description of the spiritual essence of everything. They are held together in a balanced system that is in constant motion and process. In the runic system you will find the four directions, the four elements, the four seasons, the four parts of the day, chaos and order, life and death, male and female; yes knowledge of everything if you treat them with respect.

When singing the runes you take part in the great cosmic dance, you take part in the ongoing creation and the re-balancing of the great cosmic cycles. You re-balance yourself, Mother Earth and her sacred sites. This is what I consider as the most urgent task for us today; to re-awaken, protect and preserve the sacred sites of Mother Earth.

The runes represent a Nordic Blessingway and I will conclude my talk by singing the runes for you all grandmothers, for everybody else taking part in your work – at this meeting or elsewhere – and I sing for the harmony and balance of Mother Earth. Ur-Thurs-Ass-Reid-Ken-Gifu-Wynja-Hagal-Naud-Iss-Jara-Pertra-Eoh-Algiz-Sol-Tyr-Bjarka-Eh-Madr-Lagu-Ing-Odal-Dagaz-Feh (three times!).

Thank you.

Dags igen för World Peace and Prayer Day

För 18:e året i rad anordnas World Peace and Prayer Day i samband med sommarsolståndet den 21 juni. I år hålls huvudceremonin i Santa Ynez i Kalifornien, USA. Alla som vill bidra till att skydda heliga platser och balansera Moder Jord uppmanas att denna dag världen över hålla egna ceremonier.

Initiativtagaren till World Peace and Prayer Day är Arvol Looking Horse som är beskyddare i 19:e generationen av lakota-indianernas heliga pipa – den som de ursprungligen fick tillsammans med sju heliga riter av Den vita buffelkalvkvinnan. Arvols vision är att denna ceremoni till skydd för heliga platser ska förena människor över alla gränser när det gäller ras, ålder, genus och trosriktning för det högre syftet: Moder Jords välmåga. Arvols paroll är ”enighet genom bön” och han ser denna ceremoni som en del i försöken att åstadkomma ett energiskifte för det som han kallar ”ett stort läkande” (a great healing).

Huvudceremonin hålls i år på Live Oak Campground i Santa Ynez i samarbete med Chumash-indianerna i Santa Ynez och Ojai Valley. Den 20 juni tänds den heliga elden som ska hållas igång i fyra dygn. Kl 14 lokal tid den 21 juni när solen står som högst leder Arvol den ceremoniella bönen för Moder Jord och hennes heliga platser. I inbjudan till årets World Peace and Prayer Day påpekas att det blir allt viktigare att försvara och bevara de heliga platserna: ”Dessa platser för andakt (worship) vars avsikt är att förena människor i fred blir alltför lätt källa till maktkamp, girighet och övergrepp på naturen.” Orsaken är att ”platser där Jorden vibrerar av förstärkt energi” också ofta innehåller sådana naturresurser som industricivilisationen är intresserad av att exploatera. 

Arvol Looking Horse

Försvaret av heliga platser och arbetet med att återställa balansen på dem har stor betydelse inte bara lokalt och regionalt utan även globalt, för hela Moder Jord. Som ett led i det arbetet ska Arvol Looking Horse den 23 juni besöka flera av områdets heliga platser och där genomföra ceremonier för att rena dem.

För mig personligen känns World Peace and Prayer Day viktigare för varje år som går. Tecknen blir, som Arvol påpekar, allt fler på den djupa kris som industricivilisationens rovdrift på Moder Jord har framkallat. Behovet av skydd och läkning för heliga platser har väl aldrig varit större? I samband med sommarsolståndet (solen står som högst omkring kl 13 den 21 juni) kan vi alla bidra till det energiskifte som Arvol Looking Horse efterlyser med en ceremoni, liten eller stor, ensam eller tillsammans med andra, på en egen eller allmän helig plats. Var och en kan utforma sin ceremoni efter eget huvud så länge den håller sig inom ramarna för evenemanget, nämligen ”att hela och bevara jordens underverk och att medskapa fred i vår tid på heliga platser världen över”.

För egen del utformar jag min ceremoni som en tacksägelse till Moder Jord; förberedelserna är i full gång; World Peace and Prayer Day är topprioriterat!

Grandmothers till Stockholm – är ni redo?

När Laila Spik 2007 deltog i rådsmötet med The International Council of 13 Indigenous Grandmothers i Syddakota inbjöd hon på stående fot dessa visdomsbärare att komma till Sápmi. Förberedelserna för ett rådsmöte i norra Sverige ledde småningom till att juli 2013 valdes som lämplig tid och Gällivare som lämplig mötesplats. Olika praktiska och ekonomiska problem gjorde dock att organisatörerna av rådsmötet – Auroras ring och Center for Sacred Studies – i april valde att i stället hålla mötet i Stockholm. Och nu verkar allt klappat och klart; rådsmötet hålls den 11-14 juli med Hotel Clarion på Ringvägen i Stockholm som bas och ”alla som värnar om livet för kommande generationer” är inbjudna att delta i hela eller delar av mötet.

De olika mötesdagarna har varsitt element som tema enligt följande;

11:e juli Luftens dag, Människan i relation

12:e juli Jordens dag, Människan och naturen

13:e juli Vattnets dag, Människan och vattnet

14:e juli Eldens dag, Människan och kosmos

Tre gånger om dagen samlas deltagarna vid elden där Grandmothers delar ceremonier från sina kulturer. Det finns också flera arrangemang såväl före som efter det formella rådsmötet. Mer information om programmet, deltagande, anmälningar, kostnader och boende finns på Auroras ring. Där kan man också hitta kunskap om vilka Grandmothers är och varför de reser runt och håller rådsmöten och ceremonier världen över. Målsättningen är tydlig och djupgående;

“Vi representerar en global allians av bön, utbildning och läkning för vår Moder Jord, alla hennes levnadsformer, alla hennes barn, och för de kommande sju generationerna. Vi är djupt bekymrade av den aldrig tidigare skådade förstörelsen av vår Moder Jord och förstörelsen av ursprungsfolkets sätt att leva. Vi tror på att läran från våra förfäder kommer att vara ljuset som vägleder oss genom en osäker framtid. För att ytterligare stärka vår vision arbetar vi med projekt som skyddar våra olika kulturer, marker, mediciner, språk, böneceremonier och projekt som undervisar och vårdar våra barn.”

Mötet med Grandmothers erbjuder en utomordentlig möjlighet för den som vill ta del av sant traditionell kunskap om hur man kan vandra i skönhet på Moder Jord, det som brukar kallas mormorsvägen. Även om mötet inte hålls i Sápmi är avsikten likväl att hedra det samiska folket och alla ursprungsbefolkningar. ”Det är dags att lyssna till ursprungsbefolkningens visdom om hur vi tar hand om livet på jorden. Tiden är nu.”

Laila Spik säger sig ”med stor sorg i hjärtat” tyvärr inte kunna medverka vid mötet i Stockholm eftersom hennes del av programmet är så förbunden med själva det samiska landskapet och dess ljusa sommarnätter; ”Jag kommer under mötesdagarna att finnas i mitt älskade sommarland Saltoluokta, där jag vuxit upp och där mina föräldrar verkat inom rennäringen och fostrat mig med kunskap och visdom om landet, där mina förfäder levat. För dem som fortfarande vill komma upp till norr och uppleva ljuset, kulturen och livet finns jag på telefon 070/3590941 eller email laila.spik@gmail.com för vidare information.

Hur shamaner kan överskrida sig själva

Natten mot min 65:e födelsedag vaknade jag halv tre och kunde inte somna om. Något ville förmedla något. Jag tror att det var Det stora kosmiska kretsloppet. Efter att ha repriserat en del minnesfilmer ur mitt förflutna (oftast pinsamma sekvenser!) verkar det som om mitt medvetande var moget för djupare budskap från Drömtiden. Här följer ett försök till referat.

Shamanismen innehåller ett paradigm, som rymmer kunskap om hur man bör tänka och leva för att vandra i skönhet på Moder Jord. Enligt detta paradigm (liksom i den kosmiska verkligheten) finns inga skarpa gränser mellan genus, alltså mellan det vi brukar kalla manligt och kvinnligt. Shamanen är en hen. Det råder heller inga skarpa gränser mellan människa och djur; mellan människa och allt annat; eller mellan den ordinära verkligheten och den icke-ordinära verkligheten. Allt är ett och hänger samman. Allt är ömsesidighet och process där det ena omvandlas i det andra. Allt fast förflyktigas och Drömtiden spiller in i den ordinära verkligheten.   

Formuleringarna kan skärpas ytterligare; Gränserna är flytande mellan genus, mellan människa och djur, mellan människa och allt annat, mellan den ordinära verkligheten och Drömtiden.

Och en ytterligare skärpning kan formuleras som; det finns inga gränser mellan genus, mellan människa och allt annat, mellan den ordinära verkligheten och Drömtiden. Det är inte bara så att allt fast förflyktigas; det finns inget fast. Allt är processer och i grunden är allt bara energi, eller ska vi säga vibrationer?

Kunskap om detta är något man måste uppleva. Carlos Castaneda beskriver det som att uppleva energin direkt – utan att gå omvägar via de uppenbarelseformer som vårt medvetande försöker tvinga in den formlösa energin i. Shamanska metoder är utmärkt bra för att nå detta tillstånd och få del av kunskapens kyss från Det stora kosmiska kretsloppet. Idag står shamanens vägar öppna för alla och när en når denna kunskap överskrider en inte bara shamanens sociala och andliga roll utan också shamanismen som företeelse. Shamanen har då överskridit sig själv (och därmed även sina begränsningar) och transformerats till något annat, som är svårdefinierbart eller rent av odefinierbart.

Ur Tomheten föds världens mångfald och mångfald är något gott. Men efterhand återgår mångfalden till Tomheten. Och det är också gott. Det är som när man kastar en sten i ett stilla vatten. Vågorna sprider sig som ringar på vattenytan men upphör efterhand, eller ska vi säga – uppgår i stillheten?

Att få del av kunskapens kyss innebär att ens egen individualitet upphör; jaget upphör, eller ska vi säga utplånas; eller uppgår i Alltet, som är detsamma som att uppgå i Tomheten och bli till ingenting. Den som arbetar med runmagi vet att utharken är framfödd ur Den Tomma och återgår till Den Tomma. Det vi gör under tiden, eller längs vägen, är bara en parentes, men vi vill ju att parentesen ska präglas av skönhet.

Michael Harner skriver testamente

Man skulle kunna tro att bilden här bredvid utgör omslag till en fantasyroman av dussinslaget. Så är det inte. Detta är omslaget till Michael Harners nya bok Cave and Cosmos – Shamanic Encounters with Another Reality (North Atlantic Books 2013). Det har gått 33 år sedan Harner (nu 84 år gammal) gav ut sin förra bok – den shamanska klassikern The Way of the Shaman. Den kom på svenska 1983 på Bokförlaget Korpen med titeln Shamanens väg och jag hade den stora äran att få skriva ett förord som jag avslutade med följande mening; ”För den som praktiskt vill pröva shamanens väg är Michael Harners bok oundgänglig.” Det kan ha stämt då, men det stämmer inte riktigt idag och mitt omdöme om Cave and Cosmos kan sammanfattas; ”För den som vill förankra shamanens väg i världen är det oundgängligt att överskrida Michael Harners version av shamanism, den som kallas core shamanism.”

The Way of the Shaman bidrog till att öppna en ny dimension av tillvaron för väldigt många västerlänningar. Marken var förberedd sedan flera år genom bl a Carlos Castanedas böcker om tiden med hans läromästare don Juan Matus i Mexiko men till skillnad från Castanedas böcker så hade Harner skrivit en manual – en systematisk beskrivning av hur shamaner praktiskt kan gå till väga. Jag minns hur jag nästan febrigt vände blad i The Way of the Shaman och fick en obändig lust att börja trumma och resa in i de andra världarna. Att Harner själv kom till Sverige och höll en grundkurs i shamanism 1983 kändes som en skänk från Drömtiden. Och vilken fart det blev på det shamanska arbetet därefter med trumgrupper, själsresor och extasdanser! Vi var lite drygt 40 personer på Harners kurs i Värmlandsnäs; jag undrar hur många av dem som fortfarande arbetar med shamanska metoder; hur många som gör det à la Harner och hur många som hittat egna vägar eller kanske hittat tillbaka till eller snarare fram till den egna inhemska traditionen?

Michael Harner spred en god stämning omkring sig i Värmlandsnäs; han var energisk och humoristisk; jag minns fortfarande hans säregna gnäggande skratt och några av hans one-liners, som den under kafferasten; ”Coffee is indispensable in all shamanic work!” För egen del fick jag ett par livsavgörande råd av Harner; dels att resa till Sápmi för att söka kontakt med samiska botare och shamaner, dels hur jag skulle kunna utröna runornas väsen genom att hitta en lärare i den icke-ordinära verkligheten. Jag står därför i en viss tacksamhetsskuld till Harner, vilket bör påpekas innan jag tar itu med min kritiska granskning av Cave and Cosmos som faktiskt är riktigt seg att ta sig igenom – inte minst därför att den till stor del utgörs av berättelser från västerlänningar (till övervägande del amerikaner) om vad de har upplevt på sina resor till det som i core shamanism kallas övervärldarna. För mig är det något av ett mysterium varför Harner fyller boken med dessa individuella redogörelser över hur det kan se ut i de andra världarna – hans tes är ju nämligen att vi alla upplever olika saker; att upplevelserna i den icke-ordinära verkligheten är perfekt anpassade till just den individ som gör dem och att innebörden i det upplevda därmed bara kan förstås på djupet av den individen.

Jag minns hur Harner frenetiskt antecknade vad alla berättade om sina upplevelser i det icke-ordinära under kursen i Värmlandsnäs. Många av deltagarna gick in i en sorts koma medan andra pladdrade på om än det ena än det andra som de hade sett och mött, men Harner var oupphörligt nyfiken. Han förklarade att han höll på med en kosmologisk kartografi och det tog alltså 30 år att få den färdig. Men det är ingen karta över den icke-ordinära verkligheten han presterat eftersom dessa kartor är individuella och ingen kan rita en allmängiltig sådan. I boken finns dock ett par versioner från några av Harners elever; teckningar som anger vad som finns i övervärldarna, hur många nivåer de stött på etc etc. När jag ser dessa teckningar kommer jag osökt att tänka på en gestalt som Emanuel Swedenborg och hans bok Himmel och helvete från 1758 (De Caelo et Ejus Mirabilibus et de inferno, ex Auditis et Visis = ungefär Om himlen och dess under och om helvetet, såsom hört och sett). Också Harners tankar om att det man upplever i den icke-ordinära verkligheten och att de råd man får där är perfekt anpassade till den individ som gör resan klingar lite swedenborgskt i mina öron.

Vad är då Cave and Cosmos för slags bok? Har Harner lagt grunden till en ny religion? Nej, säger han själv bestämt. Detta är inte religion eftersom det bygger på vad var och en med hjälp av shamansk trumning kan uppleva. Här tror man inte på vad andra säger – inte ens Harner – utan tar själv reda på hur saker och ting förhåller sig genom egen direkt upplevelse. Om The Way of the Shaman var en introduktion till några av shamanismens metoder så är Cave and Cosmos en djupdykning i och utveckling av core shamanism, som är en modern, västerländsk, individuellt inriktad version av shamanism som har rensats på det mesta av kulturella och traditionella särdrag. Enligt Harner är denna ”kulturfria” version av shamanism den som passar västerlänningar bäst. Han kan ha rätt, i alla fall vad gäller amerikaner som ju lever på koloniserat land, men samtidigt innebär denna ”kulturfria” variant att man kopplar loss hela systemet från det landskap och det levnadssätt där shamanismen vuxit fram. Är Harner helt up-to-date med hur hans nutida antropologkollegor resonerar? De tycks alltmer avlägsna sig från Eliades klassiska tolkning av shamanismen som Archaic Techniques of Ecstacy alltså som en samling metoder, till att betrakta shamanismen som ett sätt att leva och tänka, alltså som ett sätt att vara i världen.

Om Michael Harner själv får bestämma har han kanske inte skapat en ny religion men ingen kan ju säga hur hans Foundation for Shamanic Studies kommer att förvalta arvet efter honom. Vad man kan säga helt klart är att Harner med sin core shamanism och dess fokusering på själsresor med hjälp av trumma (som ju bara är en del av vad shamaner brukar ägna sig åt) har skapat ett sammanhållet system, en shamanism som är genomsystematiserad på ett sätt som den aldrig varit hos traditionella shamaner; kanske kan man kalla det som Harner skapat för en shamansk kropp, som hålls samman av vissa bestämda, grundläggande teoretiska grundvalar. I denna core-shamanska kropp finns ganska många västerländska shamanic practitioners som ägnar sig åt att hjälpa och heala andra västerlänningar men som sällan rör sig utanför denna västerländska kropp. Är Harners disciplar närvarande och aktiva i kampen för att skydda och försvara Moder Jord, för att stödja urfolkens kamp för land och identitet? I alla fall inte påfallande mycket. Jag kan tänka mig att deras resonemang kan gå så här: genom att hjälpa och heala oss själva och andra människor hjälper vi till att heala Moder Jord och rätta till obalanser i kosmos och därmed bidrar vi till att ge världen en bättre inriktning. Det finns en poäng i detta, det håller jag med om, men resonemanget kan också vara ett sätt att undvika att behöva ta ställning i viktiga frågor i världen. För mig har shamanismen alltid haft en politisk dimension, inte en partipolitisk utan en större politisk dimension, en Moder Jord-dimension och då kan det verkligen handla om att på plats, i det reellt existerande landskapet sätta eller ställa sig i vägen för en maskin som ska provborra efter uran.

Tyngdpunkten i Michael Harners paradigm verkar idag ligga på frågan om andars existens. I The Way of the Shaman talar han mer om energier och kraft, t ex i termer som kraftdjur; nu har dessa uttryck övergivits och allt mer handlar om andar; formlös energi och kraft har blivit andar med bestämd form och identitet. Harner lägger ner en hel del möda på att bena ut skillnaden mellan de andar som finns i den här världen (mellanvärlden i hans terminologi), de som finns i gränsområdet mellan den här och de andra världarna och de som enbart finns i undervärldarna respektive övervärldarna. Shamanen fungerar som förmedlande länk mellan andarna och människorna som behöver hjälp och andarna vet alltid vad alla behöver.

Vilka andar är det då som Harners resenärer möter i övervärldarna? Det kan vara Benjamin Franklin, eller Albert Einstein, eller Jesus eller Buddha; den gestalt som anden antar tycks anpassad till den individuella resenären. Det gemensamma för dem är att de är compassionate spirits, alltså medkännande andar. De har alla erfarenheter från livet på jorden (som människa eller djur), känner allas behov och vill bara gott. Detta till skillnad från de andar som håller till i mellanvärlden, t ex själar efter avlidna människor som inte kunna genomföra resan in i ”himlen”, och som kan ställa till kaos, problem och sjukdomar. I dessa resonemang känns Harner nästan som grundare av någon sorts andevetenskap à la Rudolf Steiner.

Bokens rapporter från resor in i övervärldarna visar att resenärerna har liknande upplevelser som grundarna av de stora religionerna haft. Enligt Harner visar detta att ”himlarna” är verkliga, ”men de är verkliga i en annan verklighet, den verklighet som shamaner kan nå för att hjälpa och heala andra”. Och denna verklighet nås alltså med hjälp av trumma eller annan form av det Harner kallar sonic driving.

Jag, och många andra, har använt core-shamanska metoder för att återknyta till den shamanska traditionen i våra egna landskap, i mitt fall till den nordiska shamanismen. Vi har då överskridit core-shamanismen för att kunna skjuta ner rötterna i den egna kulturella myllan. Så använd har core shamanism haft en avgörande betydelse för många människor, men i Cave and Cosmos ser jag en annan tendens framträda som dominerande hos Harner, nämligen att core shamanism är nog i sig själv. Det är den inte. Den fångar inte alls den spännande mångfald som finns i den shamanska livssynen; den har inte mycket att säga om de flytande gränserna mellan den ordinära och den icke-ordinära verkligheten; om de flytande gränserna mellan genus; mellan djur och människor; mellan människor och andeväsen och mellan det som har form och det som är formlöst. Core shamanism begränsar shamanismen till bara en del av vad den har varit och vad den kan vara; den har en statisk syn på vad de olika världarna egentligen är och hur de hänger samman; den begränsar innebörden av traditionella begrepp som bön och ceremoni; den uppskattar inte till fullo landskapet, de reellt existerande djuren och växterna och Moder Jord som de bästa lärarna och den anger inga vägar för att gå bortom formerna.

Harner skriver på ett ställe att universums kraft är så stark att shamaner arbetar med förmedlare, som kraftdjur och andar. Man kanske skulle kunna säga att kosmos väljer att låta sin energi när den möter våra medvetanden ta bekanta former, helt enkelt för att vi ska kunna handskas med dem. Carlos Castaneda ville ta ett steg till, nämligen att uppleva energi direkt i stället för via dessa uppenbarelseformer. I boken The Wheel of Time låter han don Juan Matus förklara att han använt shamanskt svammel om ”allierade, kraftväxter, Mescalito, den lilla röken, vinden, andarna i floder, berg och snår” som ett sätt att locka Castanedas uppmärksamhet, som ett sätt att lura honom in på den andlige krigarens väg. Harner väljer den motsatta vägen; i stället för att gå bortom formerna och uppleva energin direkt utarbetar han en systematik just kring formerna. Det är inte vad jag kallar andlig frihet.

Läsaren av dessa rader kanske får för sig att jag här ägnar mig åt ett lustfyllt fadermord. Icke alls. Detta är vad tyskarna kallar en auseinandersetzung, ett klargörande av ståndpunkter, som kan vara nödvändigt för det som komma skall. Om shamanismen ska bli verksam som kreativ medaktör i världen måste den förankras i Moder Jord och gå vida utöver core-shamanismens ramar för att kunna träda in i Drömtiden och delta i drömmandet av världen. Traditionell shamanism öppnar upp för ett betydligt större äventyr än den västerländska variant som kallas core shamanism.