Urfolksperspektiv på klimatmötet i Cancun

Med kraftigt nedtonade förväntningar har FN:s två veckor långa klimatmöte i Cancun i Mexiko nu inletts. Ingen förväntar sig egentligen något stor uppgörelse på detta möte eftersom de två värsta förorenarna av jordens atmosfär – Kina och USA – inte är intresserade av någon sådan. Nu talar alla i stället om små steg i en kontinuerlig process, bl a när det gäller att motverka avskogning och när det gäller att överföra resurser från rika till fattiga länder.
Om resultaten från Cancun-mötet på något sätt kommer att mildra klimatförändringarna är väl ytterst tveksamt. Frågor som den övriga världen måste ställa sig är om FN verkligen är rätt forum för att utforma kreativa handlingsplaner. Kanske borde världen i övrigt strunta i framför allt USA och även Kina och gå vidare utan dem? Bolivias president Evo Morales utlyste en folkets klimatkonferens i Cochabamba sedan det stora FN-mötet i Köpenhamn havererade för ett år sedan – han får säkert utlysa en ny efter Cancun. Klimat och rättvisa hänger intimt samman och enda sättet att få till konstruktiva förändringar tror jag ligger i en process som initieras och drivs underifrån – av urfolk och urfolkstänkande.
Den som vill följa händelserna i Cancun från ett urfolksperspektiv kan göra det på sajten Red Road Cancun som drivs av Indigenous Environmental Network (IEN). De har folk på plats och lägger ut både text och radio på sajten. Bl a har sajten redan konstaterat att de principer som antogs på den alternativa klimatkonferensen i Cochabamba om rättvisa och Moder Jords rättigheter helt har försvunnit i förhandlingsdokumenten i Cancun. I ett statement of concern slår IEN fast att klimatarbetet måste bedrivas enligt de fyra huvudspåren från Cochabamba:
• De fossila bränslena måste lämnas i marken.
• Effektiva lösningar på klimatproblemen måste bygga på jämlikhet och rättvisa.
• De industrialiserade länderna måste ta sitt ansvar.
• Målet bör vara att leva väl på jorden.

Universum är en cyklisk process

Inom astronomin och populärvetenskapen är teorin om Big Bang allmänt accepterad. Universum föddes ur en otroligt liten ”singularitet” för drygt 14 miljarder år sedan och har alltsedan dess expanderat. Det är en kosmologi som har en början men inget slut och som inte ställer frågan, och än mindre besvarar den, om vad som hände före Big Bang? Nu har en brittisk och en armenisk astronom hittat spår efter händelser före Big Bang och på grundval av dessa fynd lagt fram en ny teori som anser att universum har en cyklisk historia. Big Bang har föregåtts av tidigare eoner och vår nuvarande eon kommer att följas av nya.
Teorin presenteras på BBC av astronomen Roger Penrose vid Oxfords universitet. Han har tillsammans med Vahe Gurzadyan vid universitetet i Jerevan studerat 11 000 områden i universum där galaxer har kolliderat och där det då har bildats supermassiva svarta hål. Runt dessa kluster av galaxer har de funnit koncentriska ringar, där variationen i den mikrovågsstrålning som fyller hela universum är ovanligt låg. Dessa ringar är ett uttryck för en oväntad ordning i ett hav av oordning och de representerar enligt Penrose och Gurzadyan spåren av händelser som inträffat mot slutet av den föregående eonen, alltså före Big Bang.
Den nya teorin om cykliska universum kallas conformical cyclic cosmology (CCC) och kullkastar den gängse bilden av Big Bang och ett ständigt expanderande universum utan slut. Teorin ifrågasätter däremot inte universums pågående expansion:
- Vår eon är en i raden av sådana saker där tidigare eoners avlägsna framtid på något sätt blir vår eons Big Bang, säger Roger Penrose till BBC. Han efterlyser samtidigt fortsatt forskning för att skaffa fler belägg för teorin.
CCC-teorin är ytterligare ett exempel på hur avancerad fysik – såväl när det gäller kvantfysiken och teorier om materiens minsta ”beståndsdelar” som när det gäller den storskaliga kosmologin – närmar sig urtänkande, det som också brukar kallas Native Science. Fråga en traditionell hopi eller navajo och de svarar att världen/universum är en cyklisk process och att vi är inne i den fjärde eller femte världen/eonen. Allt föds, växer och dör för att ge plats för det nya som föds, växer och dör. Det är en process av drömmande som bara fortsätter och fortsätter.

Myror skapar nya världar

Myror bygger civilisationer som tycks vara långsiktigt hållbara. Dessa idoga samhällsbyggare finns över hela världen, frånsett Arktis och Antarktis, och de senaste decenniernas forskningar visar att de kan utveckla en avsevärd gruppintelligens (swarm intelligence). De kan hålla ”husdjur” och ”boskap”, de kan odla och skörda svamp och de fungerar i symbios med många andra arter, som kan vara mer eller mindre beroende av myrorna för sin egen existens.
På BBC finns nya forskningsrön om de så kallade armémyrorna som ger en avsevärt mer komplex bild av dessa myror än den som hittills dominerat. Där armémyror drar fram brukar ödeläggelsen bli stor – de dödar och äter det mesta i lagom storlek som kommer i deras väg, inklusive andra myror också förstås. Nu har forskare vid University of Connecticut i USA visat att armémyror samtidigt möjliggör ett myller av liv. Minst 300 andra arter, från fåglar till små kvalster, är mer eller mindre beroende av en viss art av armémyror för sin existens.
Denna art (Eciton burchellii) har studerats i mer än 50 år. Den lever i kolonier med upp till en halv miljon arbetare (=sterila honor). De bor på samma plats bara i 20 dagar, precis tillräcklig tid för att äggen ska hinna utvecklas till nya myror, och sedan drar de vidare. Under sina vandringar slår de bara tillfälligt läger över natten – ibland helt enkelt genom att bygga en ”stack” med sina kroppar för att skydda drottningen som ligger längst in.
Både under sina bofasta och nomadiska perioder gör armémyrorna räder i olika riktningar för att hitta mat. Och det är under dessa räder som de åtföljs av andra arter som kan kalasa på armémyrornas matrester eller på insekter som skräms upp av armémyrorna. Hela 29 fågelarter är beroende av armémyrorna för att få föda, 239 fjärilsarter livnär sig i sin tur på fåglarnas avföring. Flera arter av getingar följer också med myrorna för att få fatt på uppskrämda spindlar. Många flugarter lägger sina ägg i insekter som myrorna har dödat. Och myrornas avfallshögar ger mat och boplatser åt små insekter som skalbaggar och hoppstjärtar.
Forskarna tror att det bara är toppen på isberget de har hittat – antagligen är det betydligt fler arter som lever i symbios med armémyrorna.
- Det är lite av en paradox att Eciton burchellii som bringar död till så många arter också spelar denna andra roll för så många medföljare, säger Stefanie Berghoff, en av myrforskarna.
Kanske har forskarna tidigare projicerat alltför mycket ”mänskligt” på myrorna – alltifrån namnet armémyror till synen på dem som hänsynslösa marodörer. Naturen är ofta mer komplex än den västerländska vetenskapen föreställt sig – alla arter har såväl konstruktiva som destruktiva sidor för sin omgivning. Och allt hänger samman i en enda stor väv där vi alla är beroende av varandra.
Den som vill få en god inblick i myrornas intelligens och i deras komplexa liv ska få ett lästips: The Lives of Ants av Laurent Keller och Élisabeth Gordon. När man läst den ser man myror på ett helt nytt sätt. Jag lovar!

Skamlig behandling av samer

På måndagen träffade de nordiska ministrarna med ansvar för samefrågor representanter för sametingen i Norge, Sverige och Finland för att dra upp riktlinjerna för kommande förhandlingar om en gemensam nordisk samekonvention.
– Jag är väldigt glad för att vi äntligen kan komma i gång. Det är ett svårt och tungt arbete vi har framför oss, säger sametingspresident Egil Olli till norska Sameradion.
Han tror att förhandlingarna kan ta så lång tid som fem år och i det instämmer norska sameministern Rigmor Aasrud:
- Detta kommer att vara krävande förhandlingar. Fem år är inte orimligt.
Sveriges jordbruksminister Eskil Erlandson uttalade sig efter träffen i Stockholm på sedvanligt dimhöljt sätt med vaga ord om att förhandlingarna är igång, att han hoppas på en lösning men att det är omöjligt att säga när.
En gemensam nordisk tjänstemannagrupp som även innehåller samiska representanter ska nu föra de konkreta förhandlingarna om en samekonvention, som är tänkt att samordna samisk politik och samiska rättigheter trots uppsplittringen på flera länder. Ett förslag togs fram av en utredning 2005 men har sedan legat på is. Alla talar om svåra juridiska nötter att knäcka: så har Norge t ex ratificerat ILO:s konvention 169 om urfolkens rättigheter, vilket Sverige och Finland skamligt nog inte har gjort ännu (och antagligen försöker undvika över huvud taget)..
Man kan naturligtvis ställa sig frågan varför alla processer som har med samiska rättigheter att göra ska ta så förtvivlat lång tid eller helt enkelt läggs på is. Svaret ligger inte långt bort: de nordiska regeringarna är i grunden ointresserade av att göra bot för tidigare oförrätter mot samerna och de är i grunden ointresserade av att ge samerna något reellt inflytande över mark och vatten och naturresurser. Det är ett skamligt agerande, för att tala klarspråk.
Det är ett utslag av samma skamlighet som ledde fram till byggandet av kraftverksdammen i Altaälven på 1980-talet. Kampen mot detta helt onödiga vattenkraftprojekt skildrades grundligt i Dokument inifrån i SVT på söndagskvällen (finns på SVT Play och kommer också i repris senare i veckan). Dokumentären visade bl a att den norska regeringen (socialdemokratisk) var bara timmar ifrån att sätta in militära förband mot Alta-demonstranterna. Man tänkte om i sista stund och nöjde sig med att skicka 500 poliser. Man tog alltså till den största polisinsatsen i Norges historia för att kunna bygga denna skammens kraftverksdamm. Dåvarande statsministern Gro Harlem-Brundtland har senare erkänt att elkraften som alstrades av dammen egentligen inte behövdes.
Vi förlorade slaget men vann kriget, sa en av de samiska aktivisterna i dokumentären och menade därmed inrättandet av sametinget, ratificeringen av ILO:s konvention 169, inrättandet av den så kallade Finnmarkseiendommen som ger samerna ett visst inflytande över mark och vatten. Men många andra samer håller inte med: detta har bara sugit upp samerna i den norska byråkratin och fått samer att administrera den norska statens politik.

De fossila bränslenas historia – på 5 minuter

Fossila bränslen som kol och olja är själva drivkraften i industricivilisationen. Nu när vi närmar oss slutet på epoken med billig olja och kol står mänskligheten inför en omskakande upplevelse – den ultimata berg- och dalbanan som Richard Heinberg kallar sin fem minuter långa animerade historia om de senaste 300 årens fossilbaserade tillväxt.
Heinberg leder Post Carbon Institute och har skrivit böcker som The Party’s Over, Peak Everything och kommer nästa år med The End of Growth. Ta fem minuter och kolla denna lilla animation som rymmer djupa insikter och även hopp. Heinberg tror att det fortfarande finns tid att inleda en kontrollerad omställning till en post-fossil framtid. Och jag håller med – i stället för att se Peak Oil som ett hot bör vi se den som en möjlighet till ett annat och bättre liv i samspel med Moder Jord.
Här kan du se videon eller här.

Det gula monstret

”Före uranbrytningen levde vi i harmoni och allt var bra och vackert”. Så sa en gammal navajokvinna i slutet av 1990-talet när uranbrytningens effekter i Navajo Nation hade slagit till med full kraft och skördat hundratals liv på reservatet. Lungcancer, magcancer, bröstcancer, leukemi, njursjukdomar, fosterskador och missbildade barn. De drabbade: män som utan skyddsutrustning arbetat med att bryta uran, framför allt i dagbrott, kvinnor och barn som blivit radioaktivt smittade av männens arbetskläder och i radioaktiva bostäder byggda av betong från gruvavfall och män, kvinnor och barn som blivit förgiftade av vatten de druckit när de vallat får, ibland ganska långt från själva uranbrytningen.
Fortfarande tickar de radioaktiva tidsinställda bomberna i generna hos gruvarbetarnas efterlevande, fortfarande sprids radioaktivt damm från gamla varphögar och fortfarande rör sig radioaktivt nedsmutsat grundvatten allt närmare dricksvattentäkter som används inte bara av navajo utan även av deras grannar hopi. Det gula monstret, som navajo kallar uranet, är fortfarande aktivt.
Detta är följderna av den uranbrytning som bedrevs i navajoland från början av 1940-talet till slutet av 1970-talet. Det allra mesta av uranet utvanns av privata bolag som kunde skära guld med täljkniv när de med hjälp av billig arbetskraft och utan några som helst investeringar i arbetar- och miljöskydd fick garanterad avsättning av uranet till fasta priser. Det fanns bara en köpare: den amerikanska federala staten genom Atomic Energy Commission. Och en enda användning: till atomvapen. Det var bråttom att få fram uranet för att först hinna före Nazityskland med att ta fram atombomben och därefter för att ligga före Sovjetunionen i det kalla krigets kapprustning.
De fullständigt förödande effekterna för de navajoer som arbetade med uranbrytningen och de som bodde och bor i närheten av gruvorna skildras i en mycket skakande bok av den undersökande reportern Judy Pasternak: Yellow Dirt – An American Story of a Poisoned Land and a People Betrayed (Free Press 2010). Detta är undersökande journalistik av allra bästa märke: Pasternak gräver fram en mängd skandalösa uppgifter ur federala arkiv och hon ger röst åt de mest utsatta – de navajoer som utan att någonsin få reda på något om strålning eller radioaktivitet betalar med sina liv för det amerikanska atombombsprogrammet. Hon följer flera av de familjer som blev indragna i uranbrytningen genom generationerna och hon gör det på ett respektfullt sätt.
Och hon ställer de federala myndigheterna vid skampålen, bl a Indianbyrån som enligt fredsavtalet från 1868 ska agera som beskyddare av navajofolket. Pasternak visar övertygande hur myndigheterna känt till farorna men medvetet valt att blunda. Hur de kände till skadorna men i det längsta vägrade att ta ansvar för och åtgärda dem. Det var först när Pasternak 2006 publicerade en serie uppseendeväckande reportage om problemen i Los Angeles Times som det blev någon aktivitet att tala om från myndigheternas sida – och egentligen inte förrän upprörda ledamöter i representanthuset satte tummen i ögat på dem och fick igång ett nu löpande femårsprogram för att sanera gamla urangruvor och radioaktiva bostäder. Alldeles för sent och för lite för de drabbade.
Och nu finns nya planer på uranbrytning i navajoland – något som navajo kämpar emot med näbbar och klor, men som tyvärr ser ut att kunna bli verklighet redan 2013. Vi kan stödja denna aktuella kamp med sympatiyttringar, men framför allt kan vi ge vårt stöd genom att säga nej till kärnkraft och uranbrytning i Sverige. Det är samma kamp här som där! Navajoernas erfarenheter visar att uranet aldrig ska tas upp ur marken. När det en gång frigjorts ur berget sprids det okontrollerat till mark och vatten, människor, djur och växter. Det är en illusion att tro att radioaktiv strålning kan kontrolleras. Nu matas vi med argument om att uran i Sverige bara ska användas till ”fredlig” kärnkraft, men den är vare sig koldioxidfri eller ofarlig och har dessutom en siamesisk tvilling som följer med på köpet: atomvapen. Uranet måste stanna kvar i marken!

Kanada antar urfolksdeklaration

Kanada regering har gjort en u-sväng och efter tre års motstånd och tvekan godkänt FN-deklarationen om urfolkens rättigheter, rapporterar Canadian Broadcasting Corporation . FN-deklarationen som antogs 2007 tillerkänner världens urfolk grundläggande mänskliga rättigheter och rätt till självbestämmande, språk, jämlikhet och land.
När deklarationen antogs var det fyra länder med olösta urfolksproblem som röstade emot – Kanada, Australien, Nya Zeeland och USA. Såväl Australien som Nya Zeeland har senare anslutit sig till deklarationen och nu återstår bara USA, där president Obamas administration enligt egen utsago håller på att ompröva sitt motstånd.
Kanadas konservative premiärminister Steven Harper har motiverat sitt tidigare motstånd mot FN-deklarationen med att den kunde leda till en mängd nya krav på mark och naturresurser från landets urfolk, som här kallas First Nations. Nu väljer han att inför hårt tryck från First Nations och omvärlden godta deklarationen men ändå ge uttryck för sina invändningar.
Ordföranden för Assembly of First Nations - Shawn Atleo – säger i en kommentar att Kanadas ändrade hållning är en positiv utveckling och markerar en viktig förändring i relationerna mellan First Nations och Kanada.
- Nu börjar det verkliga arbetet med att arbeta tillsammans mot en ny era av ärlighet och rättvisa för First Nations väglett av deklarationens kärnprinciper om respekt, partnerskap och försoning.

Att hitta kraft och hopp i mörkret (3)

När den undersökande reportern Judy Pasternak säger till en navajo-man i New Mexico som oroar sig för radioaktiv förorening av dricksvattnet att ”du måste vara arg” får hon ett omedelbart tillrättavisande svar: ”Vad gäller ilska, så tar man hand om den med bön. Jag kan inte ändra omständigheterna, men jag måste behålla harmonin”.
Dialogen återges i Pasternaks bok Yellow Dirt som handlar om uranbrytningens effekter i Navajo Nation. Den ger en läsupplevelse av förtvivlan och jag återkommer med en recension av denna gripande bok.
Vi är många i industricivilisationens kärnområden som känner en liknande förtvivlan som navajo-mannen inför den förstörelse som Moder Jord utsätts för. Vi är utsatta för detta trauma tillsammans med en rad andra arter, skogar, berg, sjöar, floder, hav, myrmarker, regn, vindar och klimatsystem – eftersom vi alla är ett och hänger samman med varandra i den stora kosmiska väven. Alla varelser känner av allt som alla andra varelser känner.
Traumat och förtvivlan kan leda till ilska och hat och få människor att utföra överilade handlingar men det kan också leda till depression och passivitet, till att man blir lamslagen av förtvivlan inför den väldiga omfattningen av naturförstörelse. Men traumat kan transformeras till en drivkraft för en positiv förändring genom ceremonier, som är en sorts bön, där man vågar se förstörelsen i vitögat och medvetet söker en försoning med traumat och med Moder Jord.
Man kan gå till botten med och i själva upplevelsen av traumat. Det gäller att bottna i lidandet, att ta till sig det helt och fullt under kontrollerade former. I en ceremoni av detta slag bjuder man Moder Jord och alla hennes invånare, synliga såväl som osynliga, att tala sitt lidande direkt till deltagarna. Som deltagare gäller det att ta in, att andas in, att intuitivt öppna sig för detta lidande och införliva det med sitt eget väsen, som ju egentligen inte är åtskilt från Moder Jords väsen. Det handlar om att sammansmälta med och bli ett med traumat och lidandet och när man har nått botten i den upplevelsen är det ceremonins uppgift att omvandla traumat till en kraft som vill vända sig utåt igen och ge ett kreativt bidrag till Den stora väven. Man har andats in lidandet och andas nu ut det igen. Traumat har transformerats i ceremonicirkeln och energin kan vända utåt för att i stället spela en positiv, kreativ roll i Det Stora Kretsloppet, t ex för att skydda hotade arter eller balansera klimatet. Man släpper helt enkelt ifrån sig kraften och om man gör det i ett rent och ärligt syfte så gör man det också möjligt för det osynliga, att använda denna kraft på bästa möjliga sätt.
En ceremoni av detta slag kan, om den görs på rätt sätt, bli en boteprocess för tanke, kropp och landskap, en boteprocess både för de enskilda deltagarna och för Moder Jord och en boteprocess för relationen mellan deltagarna och Det stora kretsloppet. Deltagarna har fått möjlighet att identifiera sig med Moder Jords trauma och lidande och samtidigt fått möjlighet att ge sitt eget trauma en kreativ utväg.

Att hitta kraft och hopp i mörkret (2)

Hur förbereder man sig för industricivilisationens nedgång och sammanbrott? På webben kan man hitta alla möjliga attityder – från att utöva fredliga påtryckningar vid FN:s klimatkonferenser eller sätta sin digitala signatur under upprop mot Islands valjakt till att förespråka sabotage för att påskynda sammanbrottet eller att bygga upp alternativa jordbrukssamhällen på landsbygden. På bloggen The Story of Here ger Alan Wartes läsarna fredliga och kreativa alternativ som bygger på närvaro och handling i nuet. Hur kan man förbereda sig för svåra omställningar och samtidigt leva väl här och nu?
Wartes som tillsammans med sin hustru driver en handelsträdgård (urban farm) i Denver, Colorado, skriver att de flesta som har börjat inse omfattningen av den omställning som mänskligheten står inför under de kommande åren beskriver sitt tänkande och sina handlingar som ”förberedelse”. Detta är ett adekvat ord men ofullständigt, menar Wartes, eftersom dess fokus enbart ligger i framtiden.
- Förberedelse ser alltid framåt även när den medför lämpliga handlingar i nuet. Faran är att detta kan leda till ett liv som för alltid är uppskjutet, och som väntar på en signal från någon utomstående källa om när det är dags att verkligen göra det som man har förberett sig för.
Wartes använder uttrycket ”en handgjord värld” för att beskriva hur världen kan komma att gestalta sig efter Peak Oil och andra omställningar – ett uttryck han lånat från James Howard Kunstlers framtidsroman A World Made by Hand. Men en handgjord värld behöver inte vänta på att något ska kollapsa:
- Det handlar inte så mycket om ett tillstånd i världens affärer som ett tillstånd i hjärta och medvetande understött av mina händers arbete. Det är den värld som jag redan hjälper till att skapa tillsammans med min familj och mina grannar. New Leaf Gardens – vårt urbana jordbruk på ett halvt tunnland – är inte en anakronism, det är prototypen för vad som komma skall.
Vi har släppt vår tro på ”tillväxtens kult” fortsätter Wartes:
-Om jag väljer en handgjord värld i det dagliga livets små ögonblick så kommer jag att vara redo för framtiden när den kommer. Och vem vet – kanske kommer människor omkring mig att bli inspirerade till att göra likadant? Med våra händer upptäcker vi, dag för dag, ett alternativ till galenskapen runt omkring oss. Vad tror ni? Det kanske inte är så svårt när allt kommer omkring.
- Jag vill att det outhärdliga oljudet från den här maskinkulturen ska sluta så att vi kan fortsätta med ett liv som är hårt, men också gott.
Nästa bloggtext handlar om hur man kan använda ceremonier för att transformera sin förtvivlan till positiv handling.

Att hitta kraft och hopp i mörkret (1)

Var kan vi hämta kraft och hopp för att kunna möta den ångest och förtvivlan som klimatförändringar, biologisk utarmning och ekonomisk kris frambringar? Den frågan ställer Sanjay Khanna i en sympatisk artikel i Yes! Magazine . Och han svarar själv: i erfarenheter och berättelser från våra förfäder och förmödrar som erbjuder visdom som kan hjälpa oss att ta oss igenom dagens kriser.
Ett av de exempel Khanna ger är från Inupiat i Alaska, ett folk som redan nu drabbats av den ökande uppvärmningen; marken smälter helt enkelt under deras fötter och med krympande isar i Berings sund tilltar dessutom hotet mot deras försörjning från såväl industrifiske som kommersiell sjöfart. Men i Inupiat-kulturen finns berättelser bevarade som spänner över sju istider, alltså cirka 350 000 år, berättelser om hur landskapet och människorna genomlevt dramatiska klimatförändringar.
”Vår värld var grön och sedan snöade det. Det var varmt och sedan blev det kallt. De få som inte dog arbetade tillsammans. Snö och is lärde oss att vara mänskliga och tänka bortom våra individuella jag. I våra legender och vår historia gjorde snö och is oss till bättre människor och fick oss att använda vårt förstånd. Våra berättelser säger oss att vi inte blev verkliga människor förrän vi blev samhällen, förrän välfärden för helheten blev viktigare än välfärden för individen. Vi lärde oss av djuren, som vargarna, hur de tog hand om varandra.”
Men vi kan alla hämta styrka och inspiration ur den egna släktens berättelser skriver Khanna och ger ett exempel ur egen erfarenhet. Hans släkt kommer från norra Indien men bor sedan länge i USA. Vid en släktträff 2008 noterade hans då 91-åriga farmor att Sanjay verkade deprimerad, vilket han också var efter att under flera år ha forskat och skrivit om klimatförändringar. Precis som många andra kände han sig överväldigad av allvaret i klimatkrisen. Hans farmor såg honom djupt i ögonen och sa sedan bara två ord baserat på hennes långa livserfarenhet från Indien och ett liv som amerikansk invandrare: ”Bring gladness” (Bringa glädje).
Trots klimatforskarnas förutsägelser om stigande havsnivåer, torrperioder och kommande folkvandringar behövde jag hitta vägar till att väcka glädje i mig själv och andra, så enkelt var det, skriver Khanna.
- Jag hoppas att den inre styrka jag bevittnade hos min farmor förblir som ett frö i mig. Allt eftersom tiderna blir svårare ber jag att hennes förmåga att hela själ och kropp ska vara en egenskap som jag kan utveckla.
De förändringar som Peak Oil, klimatrubbningar och ekonomisk osäkerhet för med sig kommer att påverka oss alla, avslutar Khanna. Men de som kan samla kraft från berättelser om skönhet, mod, kärlek, vänlighet, generositet och god vilja kan då sprida positiva frön även i en social omgivning som alltmer präglas av oro och ångest.
Fortsättning på temat följer i kommande bloggtexter.

Att komma ihåg vår djuriskhet

Den ekologiska krisen, förlusten av biologisk mångfald är ett resultat av att vi har förlorat vår anknytning till jorden. Vi har blivit blinda och döva för den icke-mänskliga världen. Så ungefär sa filosofen och ekologen David Abram när han den 5 november 2010 höll en föreläsning mitt i Stockholm med utsikt över Kungsgatans ström av bilar och urbana människor.
Men det finns utvägar för oss, betonar Abram. Vi kan börja tänka och tala annorlunda för att få ett annat deltagande i världen. Vi kan väcka upp våra djuriska sinnen, vi ska fira, hylla, att vi är djur. Språket bestämmer hur vi upplever världen och vi måste sluta tala om naturen som ett objekt, som något dött, som en resurs. Med andra sätt att tala med världen i stället för om världen, kan vi börja delta i världen på ett nytt sätt. Jorden är vår större kropp. Våra kroppar är i jordens kropp. Vi är omslutna av jorden. Också vi är gjorda av vildhet och det vilda finns närvarande även mitt i en stad. Vildheten finns överallt och vi kan släppa in den i vårt tänkande och vårt språk igen, t ex genom att betrakta allt som subjekt i stället för objekt.
Helt följdriktigt heter David Abrams senaste bok Becoming Animal – An Earthly Cosmology. (Hans förra bok The Spell of the Sensous har jag tidigare recenserat här). Abram ser medvetande som en egenskap som tillhör jorden, landskapet. Landskapet är ett medvetandefält där alla olika varelser deltar, var och en på sitt sätt och med sin egen artspecifika del av detta stora medvetande. Vi befinner oss inne i detta medvetande, vi deltar i jordens intelligens och det mänskliga medvetandet uppstår i samspelet mellan kroppen och jorden. Varje ekosystem har sitt eget särskilda medvetande, sin intelligensstil. Varje plats är ett unikt medvetandetillstånd och alla varelser som utgör denna plats och som lever på denna plats deltar i detta medvetande.
Ur den ömsesidighet som råder mellan jorden och alla varelser uppstår språk och även språket tillhör landskapet/jorden. Alla varelser har förmågan till språk och använder sina egna språk. Allt har makten att tala – och gör det också – även om den urbana människan till stor del har förlorat förmågan att lyssna till andra varelser. Vi har stängt våra sinnen och blivit döva för det som ständigt sägs och sjungs i landskapet. Men om vi slutar att tala med andra varelser och företeelser, så kommer de inte längre att tala med oss och vi förlorar förmågan att höra och förstå landskapet.
För att hitta vår väg tillbaka in i biosfären måste vi också vara beredda att gå igenom en massa sorg över all förstörelse som jorden drabbats av. Vi måste låta tårarna flöda, jorden behöver detta vatten, sa Abrams. För att kunna uppleva världen som en plats av glädje måste vi också våga konfrontera lidandet.
En längre recension av Becoming Animal finns på norrshaman.

Wixárica försöker stoppa gruvbrytning

Wixárica-indianerna i de mexikanska delstaterna Jalisco, Nayarit och Durango kräver i ett upprop ett omedelbart stopp för planerna på att utvinna silver i Wirikuta-öknen. Det är hit som traditionella wixárica årligen genomför pilgrimsvandringar för att återskapa den långa resa som deras förfäder gjorde i Drömtiden till den plats där solen föddes. Under pilgrimsresan plockar wixárica peyotekaktusar som används ceremoniellt för att få kontakt med Drömtiden och dess heliga varelser, i synnerhet Den blå hjorten.
Det kanadensiska mineralbolaget First Majestic Silver, baserat i Vancouver, har köpt 22 gamla tillstånd för gruvbrytning i området och tänker börja utvinna silver i dagbrott och med hjälp av cyanid – något som hotar vattentillgångarna för de människor som bor i området. Wixárica vill nu att dessa gamla gruvtillstånd upphävs och att inte heller några nya tillstånd ska utfärdas för ökenområdet Real de Catorce.
- Det är ett område för silvergruvor som spanjorerna öppnade och byggde en stad i anslutning till. Förmodligen var spanjorernas gruvdrift en av anledningarna till att wixárica flyttade västerut. Uppenbarligen har man nu nya möjligheter till lönsam drift, skriver författaren John Hedberg i ett mejl till mig. Han har sedan början av 1970-talet studerat wixárica och skrivit ett flertal böcker om dem, som jag tidigare recenserat här .
- Våra böner i Wirikuta handlar om att allt och alla levande varelser på denna planet ska fortsätta leva och att vår urgamla wixárica-kultur ska bibehållas och inte försvinna, så att grundelementen av kunskap och livets ljus som ger mening åt vår identitet som wixárica ska förnyas, heter det i deklarationen från wixárica, som finns i sin helhet på engelska och spanska på Vancouver Media Co-op .
Deklarationen kräver också att Mexiko ska lägga fram stategier som förbättrar livskvaliteten för invånarna i Wirikuta och att dessa förslag måste vara i harmoni med miljön till skillnad från gruvplanerna som erbjuder dem arbete i utbyte mot att de förstör sitt arvegods, landet.
Wixárica säger sig beredda att använda alla nödvändiga icke-våldsmedel för att stoppa gruvprojektet. Den som vill bidra kan skriva på ett upprop här .

Afghansk feminist: Kriget är en katastrof

Kriget i Afghanistan är ett brott mot det afghanska folket och gynnar bara korrupta krigsherrar, knarkmaffian och fundamentalister som inte är bättre än talibanerna. Det säger Malalai Joya som vid 27 års ålder 2005 valdes in i det afghanska parlamentet som uttalad kritiker av såväl talibaner som krigsherrar. I parlamentet blev hon trakasserad på många olika sätt – hennes mikrofon stängdes av när hon skulle tala och hon blev till och med mordhotad. I det kritiserade valet i september i år ställde hon inte upp eftersom hon förlorat tilltron till möjligheterna att med röstsedeln påverka utvecklingen i Afghanistan till det bättre.
Den 12 oktober höll Joya ett tal i Vancouver i Kanada där hon riktade skarp kritik mot USA:s och Natos krigföring i Afghanistan. Delar av talet har publicerats i Toward Freedom. Joya beskrev Barack Obamas krigspolitik som en värre mardröm än de flesta hade föreställt sig med en fördubblad amerikansk truppstyrka, allt fler bombanfall med obemannade plan, så kallade drönare, och fler dödade civila afghaner:
- Obama talade mycket om hopp och förändring, men för afghanerna har den enda förändringen varit till det sämre. Vid det här laget borde hela världen känna till att det här kriget är en katastrof.
Joya talade om att fler och fler afghaner öppet protesterar mot USA:s ockupation och att presidentvalet 2009 var en bluff präglad av röstköp, valfusk och enorm korruption.
- Under de gångna fem åren har USA och dess allierade gjort krigsherrarna mäktigare så att de nu ännu lättare kan kidnappa valresultaten. De flesta medlemmarna i parlamentet är lagbrytare, inte lagstiftare. Många afghaner vägrade att rösta, de vill inte ha en så kallad demokrati och så kallade val där vapen och pengar har första och sista ordet. Den kanadensiska regeringen kallar detta ”demokrati” och ”framsteg”, men afghaner kallar det ett dåligt skämt. När rättvisa inte kan uppnås via valurnorna måste folket hitta alternativa vägar att kämpa för sina rättigheter.
Malalai Joya avslutade talet i Vancouver med att kräva ett slut på Natos ockupation av Afghanistan men kom inte själv med några mer konkreta förslag om hur utvecklingen i Afghanistan ska kunna vändas. Ändå är det viktigt att hennes röst blir hörd. Hon visar att kriget har varit och är kontraproduktivt och att det finns en uttalad inhemsk afghansk kritik mot alla stridande parter, USA och dess allierade (däribland Sverige), Karzai-regimen, krigsherrar, knarkmaffia och talibanerna.