En gyllene väg till det kollektiva omedvetna

Det var psykiatrikern C. G. Jung som initierade teoribygget om synkroniciteter, dvs meningsfulla sammanträffanden. De viktigaste stegen kunde han ta genom samarbetet med kvantfysikern Wolfgang Pauli som på ett helt nytt sätt kunde förankra tankarna om synkroniciteter i kvantfysikens nya framväxande världsbild. Senare har såväl jungianska psykologer som forskare och filosofer med rötterna i kvantfysiken vidareutvecklat Jungs banbrytande insatser. En av dem är Jeff Vézina som är verksam som jungiansk terapeut i Quebec City i Kanada och som sammanfattat sina rön i boken Necessary Chances: Synchronicity in the Encounters that Transform Us (Pari Publishing 2009).

Vézina behandlar egentligen bara en aspekt av synkroniciteten, nämligen den som handlar om möten – sådana möten med personer, litteratur, teater, film och musik som kan innebära omvälvande personlig transformation och ny inriktning i livet. Han bygger mycket på sina egna och sina patienters erfarenheter och ägnar rätt stort utrymme åt att knyta samman teorin om synkroniciteter med moderna kaosteorier. Personligen anser jag att kvantfysiken har en större potential när det gäller att förstå och utveckla synkronicitetstänkandet – i synnerhet för vårt sätt att samspela med världen – men Vézina har ändå många skickligt formulerade tankar som är väl värda att uppmärksammas.

I Jungs anda definierar Vézina synkroniciteter som sammanträffanden mellan inre och yttre verklighet där händelser binds samman på ett icke-kausalt sätt genom mening. Det handlar om sammanträffanden som kan inträffa vid kriser, fastlåsta lägen och kaotiska situationer och som kan leda till djupgående transformationer. Vézina beskriver det som att synkroniciteter förbinder oss med en djupare ordning som på mystisk väg försöker omorganisera vårt liv. Detta sätt att uppfatta händelser bygger på en världsbild där allt är relaterat till allt annat ”som om materia och medvetande är delar av samma träd”.  Synkroniciteter erbjuder en öppning in i det kollektiva omedvetna, en öppning till det som förbinder individen med det hela. Jag själv brukar tala om synkroniciteter som portar eller virvlar in i Drömtiden.

För Vézina tycks det kollektiva omedvetna ha en egen tendens, ”vilja” eller ”omtanke” som via impulser drar oss till vissa personer, platser och situationer. Synkroniciteter representerar därmed en gyllene väg som ger oss tillgång till det kollektiva omedvetna och dess arketyper. Med Vézinas egna ord är det Självet som skapar arketypiska bilder (symboler) i drömmar och även genererar symboliska händelser (synkroniciteter) i det verkliga livet. De arketyper som är närvarande i synkronistiska händelser är framför allt Självet och Trickstern, skriver han. Det är dock inte arketyperna som skapar synkroniciteter men de är ”den organiserande principen därbakom”.

Synkroniciteter är alltså ett sätt för oss att få tillgång till visdomen i det kollektiva omedvetna, vare sig det handlar om möten med andra människor eller med kulturprodukter som litteratur, musik och film. Dessa möten kan ”avslöja oss för oss själva” och leda till en förändrad världsbild där allt hänger samman och till en akt av spontant skapande och personlig transformation. Synkroniciteter är alltså något som kan föra in kreativitet och transformation i våra liv.

Även om Vézina betonar att alla sammanträffanden – alltså även meningsfulla sådana – inte behöver vara synkroniciteter så tycker jag att han övertolkar förekomsten av synkroniciteter. Det gäller t ex hans redovisning av hur vissa datum och årsdagar tycks styra händelserna i en del familjer. Även om Vézina hos några av sina patienter tycker sig hitta sådana sammanträffanden över generationerna så är dessa likväl en försvinnande minoritet – och vad säger då att de är en synkronicitet och inte en slump?

En annan fråga som infinner sig är huruvida det kollektiva omedvetna, alltså Drömtiden, eller Unus Mundus som alkemisterna talar om, verkligen kan ha en ”avsikt” för olika individer och deras behov av synkroniciteter. I mina öron har detta drag av en söndagsskoleversion av synkronicitetstänkandet. Synkroniciteter inträffar helt enkelt, och det som de i första hand signalerar är en uppmaning till oss (och alla andra varelser) att vara uppmärksamma. Något händer i Drömtiden och för den som är vaken finns kunskap att utvinna – utan att Drömtiden för den skull har någon avsikt med enskilda individer och deras behov.

En av Vézinas tankar som jag däremot instämmer i till fullo är att synkroniciteter kan vara verksamma och förändra oss utan att vi är medvetna om dem – precis som drömmar kan. Ibland blir vi medvetna om dem först efterhand som vi förändrar våra liv. Det är inte heller alltid möjligt att söka efter eller att finna mening i synkroniciteter. Delar av meningen kommer alltid att undgå oss eftersom de kommer ur alltings gemensamma grund, Drömtiden, Unus Mundus, där materia och ande fortfarande är en odelbar enhet och som vårt mänskliga tänkande inte kan greppa i dess totalitet. Det stora mysteriösa som traditionella lakotas kallar det.

Från det fattbara till det ofattbara

Det är definitivt inte alla vetenskapsmän som ser en andlig dimension i kvantfysiken eller vill kännas vid några samband mellan kvantfysik och traditionell andlighet. Men de finns och de betonar att även de bygger sina tankemodeller på en vetenskaplig grund. Dessutom anser de att kvantfysikaliska utsagor om verkligheten inte bara förändrar vårt sätt att se på världen utan också bör leda till ett förändrat sätt att vara i världen.

Några av dessa som jag tidigare har skrivit texter om är David Peat, Lothar Schäfer och Wolfgang Pauli. Nu är det dags att bekanta sig lite mer med Hans-Peter Dürr – något senkommet kanske med tanke på att Dürr avled 2014 och tilldelades The Right Livelihood Award redan 1987 (men då fanns ju inte min blogg!). Det var Dürrs arbete mot kärnvapen och kärnkraft som ledde fram till det alternativa nobelpriset. I motiveringen framhölls särskilt Dürrs arbete mot det så kallade strategiska försvarsinitiativet (SDI) som Pentagon arbetade fram under Ronald Reagans presidentskap (”stjärnornas krig”) och hans verksamhet med att använda högteknologi i fredliga syften. Utöver detta är Dürr kanske mest känd för det så kallade Potsdamsmanifestet från 2005 - We have to learn to think in a new way – som kom att undertecknas av drygt 130 vetenskapsmän.

Mitt intresse för Dürr handlar främst om hans försök att sammanföra kvantfysik, ekologi, filosofi och andlighet i en ny livssyn. Dürr var professor i fysik vid Ludwig Maximilian-universitetet i München och föreståndare för Max-Planck-Institutet i fysik. Han är publicerad huvudsakligen på tyska med titlar som Geist, Kosmos und Physik och Es gibt keine Materie! (Till dessa ska jag återkomma efter lite tyska språkövningar.) Den här texten utgår från en föreläsning som Dürr höll i München 2011 på Akademie der Bildenden Kunste och som finns tillgänglig i tvåspråkig bokversion - Vom Greifbaren Zum Unbegreiflichen/From the Comprehensible to Incomprehensible: Revolutionär neue Wege der modernen Physik/Revolutionary New Paths in Modern Physics (Deutscher Kunstverlag 2012).

Dürr slår i föredraget fast att världen egentligen inte är materiell och inte heller immateriell utan snarare a-materiell. De hittills formulerade naturlagarna är fundamentalt felaktiga, hävdar han. ”I princip existerar inte materia längre. Allt som återstår är till slut en sorts våg. Strängt taget finns inga elektroner, inga kärnor, de är bara vågfigurer – som en mobiltelefonkonversation i det elektromagnetiska fältet, inget materiellt i ordets egentliga bemärkelse.”

Han säger också att i fysiken är verkligheten egentligen inte realitet utan snarare potentialitet. Den är en icke-lokal ”möjlighet” som kan manifestera sig någonstans som energi och materia. Utifrån detta drar Dürr slutsatsen att världen är ”en och hel”. Det finns egentligen inga ”gränser” mellan företeelserna och inga ”delar” eftersom allt är en odelbar helhet. Konsekvenserna av detta är enligt Dürr ”fantastiska”: ”Det innebär till exempel att om vi verkligen inkluderar oss i denna värld så är vi inte åtskilda, även om vi alla är olika och möjliga att särskilja. Vi befinner oss alla så att säga i denna gemensamhet, och det är en väsentlig förutsättning för att vi över huvud taget ska kunna kommunicera med varandra.” Därmed ansluter sig Dürr till den uråldriga synen att världen är icke-dualistisk, att världen är både Den enda och Den hela.

Detta kan vara svårt eller rent av omöjligt att ta till sig och verkligen förstå med sitt logiska intellekt. I ett annat avsnitt av föredraget säger Dürr att vi med vårt språk inte kan känna igen verklighetens struktur utan att vi i stället anpassar vår varseblivning så att den passar in i vårt språk. Kanske ligger i förlängningen av detta resonemang att vi inte kan förstå världen fullt ut med vårt tänkande utan att en sådan förståelse egentligen är bortomspråklig, att det alltså handlar om en mystik upplevelse. Nu närmar vi oss det som traditionella lakotas kallar Det stora mysteriet eller Det stora mysteriösa, och som Carlos Castaneda så genialt formulerade som ”att uppleva energin direkt”.

Vad blir då konsekvenserna av denna syn på världen? Allt befinner sig i konstant rörelse, ett dynamiskt flöde, och det är detta flöde som är själva byggstenen för allt. ”Verkligheten är en immateriell väv av relationer som inte kan repas upp, en sorts ’förväntansfält’ för möjliga energimässiga och materiella manifestationer i framtiden. Därigenom är framtiden i det väsentliga öppen.” ”Skapelsen är inte avslutad; ny skapelse äger rum i varje ögonblick och vi är alla deltagare i ett kosmos som inte kan repas upp och i en kontinuerlig skapande process.”

Här hittar vi förklaringen till Dürrs aktivistiska sida: ”Vi är inneslutna i Det enda/Det hela och därför vet vi redan något som vi kan dela med oss av. På detta sätt har vi också förmågan att förstärka vissa processer som verkligen kan trygga den framtida existensen för alla levande varelser.”

För Dürr handlar kvantfysiken inte bara om att förklara världen utan också om att förändra den - på liknande sätt som Karl Marx nästan 200 år tidigare uttryckte sig om filosofins roll. Såväl kvantfysik som filosofi kan vara en lek med ord och begrepp men rymmer också en aktivistisk dimension för den som har öron att höra.

Valen – om drömmen som vi alla drömmer

Linus Alfredsson i stencirkeln i Vibble

Av Linus Alfredsson

(Linus skrev ner denna händelse 2009. "Den kom till mig som dröm men den är ett minne. Det är som om minnet växer när jag vistas i dess verklighet. Det är väldigt avslappnat. Det är inte jag och ändå minns jag det, minnet är äldre än den ålder som jag nu bär. Kanske finns det mer att minnas?

Kanske minns du mitt minne när du läser? Kanske är det vårt minne, jordens minne och livet i oss som minns.")

Jag minns en gång, en gång för länge sedan

Jag skulle kalla hem en val

Vi hade inte haft mat på en lång tid

Det var en kall vinter och jaktlyckan hade varit dålig

Hela stammen litade på mig

Jag stod vänd mot havet och sjöng en sång

Jag visste att valen skulle komma

Jag kände det

Och så blev det 

Det fanns en stund innan jag visste att valen skulle komma

En stund innan jag kände att han var på väg

Jag visste att jag kunde stå där och kalla

Valen skulle komma eller också inte

Det berodde inte på mig

Valen skulle komma om valen skulle komma

Det är så det är

Det är inte sången utan påminnelsen om det som är

Valen kommer om det är meningen att valen ska komma 

Jag visste att det var så

Och jag visste att om inte valen skulle komma så skulle jag dö

Så var det

Så är det alltid

Vi kan inte göra något

Verkligheten är

Och ändå stod jag där och sjöng

För jag visste att jag inte visste vilken verklighet som var verklig

Först när jag kallat den till mig så blev den verklig i mig och i världen 

Den stora kupolen fylldes av glädje och ljus

När valen landade på isen utanför

Det var länge sedan någon sjungit hem en val

Alla var stolta över mig

Och lite rädda

Jag visste ändå att det inte var jag

Det var verkligheten som visat sig nådig

Tacksamheten stod skriven i mina ögon

Min kvinna såg den och jag visste att hon visste 

Den våren fick vi tre barn

Det var ett lyckligt tecken

Jag visste att det var dags att göra en resa till det stora berget

När jag packade hade jag en känsla

Min fru visste men ville inte säga något

Natten innan jag for berättade hon sin dröm för mig

Det hade varit svåra år men nu skulle det bli goda

Det  var meningen att min son skulle få äran av dem

Jag tog därför med mig min son 

Jag visade honom vägen till berget

Som min morbror gjort före mig

Och berättade om den stora drömmen

Den som vi alla drömmer

Den som vi som vet inte får glömma

När vi var färdiga gav jag honom min trumma och bad honom hänga den på min plats

Jag sade låt den hänga där tills tiden berättar för dig att det är dags

Då vet du

Skär av snodden med pärlan, kasta den i havet, bränn trumman och gör dig sen en egen 

Vi skiljdes åt och jag var inte ensam

Björnen fanns

Jag gjorde en eld och satte mig att vänta på honom

När björnen kommit talade vi länge om det som varit

Sen talade vi om det som skulle komma

Han berättade om hur en man i stammen skulle visa sig för min fru i drömmen

Hon skulle känna igen honom

Och han skulle göra min fru lycklig

Våra barn skulle tycka om honom 

Min son skulle hålla stammen hel i femtio år

När han fick tecknet skulle han berätta drömmen för hövdingens dotter

Hon skulle ta över efter honom

Hon skulle älska en son till ett av mina tre barn

Den sonen skulle vara jag

Jag skulle veta som jag vet nu men det skulle inte spela någon roll

Allt skulle ändå vara annorlunda

Björnen skulle vara med mig

Men tiden skulle vara annorlunda 

Min tid nu är snart slut

Björnen väntar

Jag klär av mig alla kläder

Sist lägger jag min lilla påse på elden

Första bettet tar skuldran och halva halsen

Då står jag redan bredvid

Björnen äter upp mig helt och jag följer röken uppåt

Den med många ansikten möter mig

Jag försvinner in i dem och blir en del av deras rörelse deras sång

 

Stenar som sjunger i själen

Tidlös står jag i dimman

Fram träder stenar

Stående stilla i landskapet

Förankrar något förborgat

Sakta stillar jag mig

Deras röster sjunger i min själ

Något jag glömt minns jag

Så står jag när solen syns 

(Foto och text: Linus Alfredsson)

 

Bilden ovan visar stencirkeln i Vibble strax söder om Visby – en helig plats som drömts och skapats fram av stenhuggaren Linus Alfredsson. Stencirkeln och litet om dess historia finns skildrad i boken Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap (norrshaman 2015) av Jörgen I Eriksson och Jonas Unger.

Framöver kommer jag att publicera flera av Linus texter/drömmar/visioner som ofta rymmer djup visdom. Som Linus själv skriver till mig: ”Den som sjunger stenarnas sång vill börja sjunga. Jag känner att jag vill detta nu. Jag vill göra dessa sånger för att vi alla ska kunna minnas. Självklart är det en hjälp att jag skriver dem till dig för då blir de till.”

Course in England: Rune Magic and Shamanism

The subtitle of this course that will be taught in English by Jörgen I. Eriksson is “Original Nordic Knowledge from Mother Earth”. The course is arranged by TerraSacra at The Abbey in Sutton Courtenay.

The runes are an integral part of a Nordic shamanic way of knowledge that was long forgotten but recreated towards the end of the 20th century. The aim was to pull the essence of the runes, their origins and meanings from the recesses of history and let them flow into our own time in a dynamic and creative way.

Jörgen I Eriksson has been working with the runes and the Nordic shamanic tradition since the early 1980’s and his book Rune Magic and Shamanism is available in English. The runes possess a great inherent power. They represent knowledge from Mother Earth and do express the totality of all knowledge that is dispersed everywhere. The runes are archetypes originating from the beginning of creation and they are doorways into Dreamtime, the non-ordinary reality. They can be utilized to bring healing, harmony and balance to humans, animals, plants, minerals and Mother Earth. The runes are a sacrament in Nordic shamanism and by combining the runes with other shamanic methods such as soul journeying, magical singing, vision quests and ceremonies they can manifest their full potential.

In this course the participants will work with the runes in several shamanic ways in order to get a personal understanding of their origins and meanings and how they can be used as tools in order to think and act in beauty and contribute to harmony and balance in the world. The runes represent a manual to the shaman’s philosophy and practice and the aim of this course is to help participants to find their own unique ways to knowledge and power.

Venue: The Abbey Sutton Courtenay. For more information about the Abbey and its surroundings please visit The Abbey's site.

Practicalities: The workshop starts at 18:00 on Friday 4 November and ends at 16:00 on Sunday 6 November 2016.

Price: £385 – fully residential. Early-bird price of £345 if you book before 1 July 2016. A more detailed information with a booking form can be found here.

To book: Send the attached booking form to Sabrina Biscardi at sabrina@terrasacra.co.uk or contact her on 07816650275.

 

Att vandra i skönhet med kvantfysiken

Kan kvantfysiken säga oss något om hur vi bör leva på jorden? Hur livet ska kunna levas i harmoni med den kosmiska ordningen? Är kvantfysiken rentav ett uttryck för en evolutionär förvandling av det mänskliga medvetandet som signalerar framträdandet av en ny mänsklig art?

Det hävdar i alla fall Lothar Schäfer i sin bok Infinite Potential – What Quantum Physics Reveals About How We Should Live (Deepak Chopra Books 2013). Det har skrivits och sagts en hel del ytligt och okunnigt om kvantfysik i new age-rörelsen men Lothar Schäfer kvalar knappast in i den kategorin. Han är djupt förankrad i västerländsk vetenskap som professor i fysikalisk kemi vid universitetet i Arkansas. I Infinite Potential finns två grundliga appendix där författaren benar ut vad kvantfysik egentligen är och kan säga om tillvarons struktur. Där avlivar han också en del populära myter om kvantfysiken, t ex föreställningen om att något kan vara både en partikel och en vågrörelse samtidigt. Transformationen mellan partikel och våg, där något är antingen partikel eller våg, gäller enbart isolerade elementarpartiklar. När de inte är isolerade är partiklarna materiella partiklar hela tiden. Den läsare som inte är väldigt insatt i kvantfysik – och det gäller väl de allra flesta – kan alltså med fördel börja med appendixen innan hen tar itu med Schäfers egna slutsatser.

Schäfer understryker att kvantfysikens grundläggande idéer har uråldriga andliga rötter, t ex när det gäller föreställningen om ett icke-lokaliserat informationsfält som grundval för allt existerande, om den odelbara helhet som allting kommer ur, om hur allting hänger samman i ett mönster där varje partikel står i omedelbar kontakt med varje annan partikel i universum och om vågor som källa till den manifesterade världen. Det nya paradigm som Schäfer vill utveckla innebär dock inte en återgång till ett arkaiskt tänkande utan en dynamisk och aktiv integrering av ursprungliga andliga åsikter med samtida rationella åsikter om världen och dess beskaffenhet. Schäfer skriver om behovet av en världsåskådning som förenar alla aspekter av verkligheten – dess fysiska ordning likaväl som dess mentala och andliga ordning. Visst känns detta igen! Det var just så som djuppsykologen C.G. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli tillsammans försökte skapa en ny världsbild, vilket jag har skildrat i min bok Drömtiden knackar på.

Att utveckla en förståelse av hur universum är beskaffat och fungerar är helt nödvändigt för att vi som människor ska kunna leva i harmoni med universums ordning. ”Ett liv i överensstämmelse med den kosmiska ordningen är ett autentiskt liv”, skriver Schäfer. Och lägger han till: det enda liv som är värt att leva.

Så hur är då universum då beskaffat enligt Schäfers tolkning av kvantfysiken? Här en kort sammanfattning i punktform:

·         Urgrunden för all existens är ett fält av kosmisk potentialitet. Detta fält som är ett mönster av information kallar han också den icke-empiriska sfären av verkligheten, den odelbara helheten, en sfär av transmateriella former, bilder och elementartankar.

·         Det finns alltså två sfärer av verklighet – den synliga och den osynliga, den empiriska och den icke-empiriska – och den synliga världen är ett utflöde ur den osynliga världen som innehåller formen, dvs mönstren för allt som existerar.

·         Grunden för den synliga världen är en värld av dolda mönster och bilder. Materiens bas är icke-materiell. Alla ting har alltså transcendenta rötter.

·         Den metafysiska sfären är primär och den fysiska är sekundär. ”Världens grundval är ett informationsfält”. ”Ingenting kommer ur ingenting, utan allt kommer ur den kosmiska potentialiteten”.

·         Den icke-empiriska, eller snarare trans-empiriska ordning som ligger bakom hela verkligheten är immanent, dvs finns i allt, och transcendent, dvs är inte en del av den synliga världen.

·         Biosfärens komplexa ordning är en aktualisering av en virtuell ordning som redan finns i den kosmiska potentialiteten.

·         Den icke-empiriska verkligheten, där det fysiska blir andligt och det andliga fysiskt, är den gemensamma källan till både yttre strukturer och inre principer. Vårt medvetande har alltså sitt ursprung i ett kosmiskt medvetande, i den osynliga helheten. Universum har alltså ett medvetande, men är också medvetande – och vårt mänskliga medvetande är en del av detta kosmiska medvetande. Allt är förenat i och genom sina icke-empiriska rötter.

·         Vi människor har en inre potential som är en del av den kosmiska potentialiteten. Vi lever i ett hav av potentialitet. Förändringar i världen äger rum genom så kallade kvantsprång och dessa kvantsprång är det som styr evolutionen.

·         Vårt mänskliga medvetande fungerar som ett utlopp för det kosmiska medvetandet, den kosmiska anden. Det kosmiska medvetandet kan förverkliga sin potentialitet i den empiriska världen genom vårt medvetande.

·         Det kosmiska medvetandet skapar kontinuerligt alltmer komplexa portar genom vilka det kan träda in i den empiriska världen. Denna process rör sig i riktning mot en tilltagande komplexitet och pekar på behovet av en transformation av det mänskliga medvetandet som, enligt Schäfer, innebär att framträdandet av en ny mänsklig art är nära förestående sedan vårt medvetande tagit ett kvantsprång. Universum är ett budskap som vill bli uttalat och det vill att vi ska tala det, skriver Schäfer.

Människan har djupt inom sig en stark önskan att leva i överensstämmelse med den kosmiska ordningen eftersom vi är ett med denna ordning. När Schäfer försöker omsätta sina tankar om kvantfysiken i en vision för världen kan det låta så här: ”Den nya strukturen hos medvetandet är medvetandet i en icke-dualistisk värld, kvantfenomenens värld, där till synes oförenliga motsatser integreras eller försonas. Det integrativa medvetandet kan acceptera den kosmiska ordningen som en modell för mänsklig ordning. Det kan kombinera en andlig syn på världen med en rationell förståelse av den kosmiska ordningen. Det kan hitta en väg att grunda samhällsordningen på samarbete och hjälpsamhet, snarare än på tävling och konflikt. Och det kommer att bli möjligt för oss att fullt ut leva vår individuella potential i en holistisk värld där alla ting och människor är ett.”

Schäfer skriver själv att hans tolkning av kvantfysiken inte är okontroversiell, men visst öppnar han för verkligt kreativa perspektiv när det gäller sammansmältningen av ursprunglig andlighet och kosmologi med kvantfysikens häpnadsväckande framsteg. Då behöver vi inte hänga upp oss på de uppenbara svagheterna i Infinite Potential som oförmågan att analysera ”det onda” i världen (klaras av på bara fyra sidor) och den totala frånvaron av analys av de mäktiga ekonomiska och politiska krafter som föröder Moder Jord. Som jag ser det behöver kvantfysiken smältas samman inte bara med ursprungsfilosofi och djuppsykologi utan kanske också med analyser av kapitalets valoriseringsprocess à la Karl Marx.

Jag lovar läsarna att återkomma med mer om kvantfysik och hur den hänger samman med utharkens runsystem.

Haddings och Heids resa till dödsriket

Det finns i den nordiska traditionen bara ett fåtal nedtecknade beskrivningar av själsresor in i Drömtiden. Mest känd är kanske Odens resa till Dödsriket där han väcker upp en död völva för att utröna Balders öde – en resa som skildras i Eddasången Vägtamskvädet/Balders drömmar. En helt annan och mer detaljerad beskrivning återfinns i Saxos krönika om danernas bragder från 1200-talet (Gesta Danorum), närmare bestämt i en episod där kung Hadding gör ett besök i Hels rike. Jag återger berättelsen ur Fredrik Sanders version i hans Nordisk mythologi från 1887.

”Medan Hadding nu uppehöll sig hos sin maka – vi skulle säga i smekmånaden – tilldrog sig ett undransvärt järtecken. Ty då han intog sin middagsmåltid, syntes en kvinna höja sitt huvud och sin gestalt upp ur marken invid härden; hon bar gröna örter (sprängörter) och tycktes hålla fram sitt sköte för att liksom undersöka, i vilken del av världen så friska gräsväxter under vintertiden haft sitt ursprung. Konungen var nyfiken att få veta detta, och trollkvinnan – vi kunna lätt ana, att det var Mimers dotter Heid – omvecklade honom med sin egen mantel och förde honom med sig ned under jorden till de dödas rike.

Till en början – säger Saxo – framträngde de genom ett töcken av fuktig och ljum ånga, gingo därefter på en smal gångstig, som var uppnött av dagligen intrampade fotspår, och sågo där åtskilliga höga herrar, klädda i purpurfärgade mantlar och kappor. När de gått förbi dessa, kommo de omsider till solbeglänsta trakter, som frambragte de av kvinnan företedda gräsen. När de vandrat vidare, stötte de på en flod med brådstörtande flöde och gråaktigt vatten, välvande i sin strömfåra varjehanda slags kastvapen, men genom en bro gjord tillgänglig för övergång. Sedan de gått över den, fingo de se två och två slagordningar med ömsesidiga krafter drabba samman; och när Hadding frågade kvinnan om deras förhållanden, svarade hon: dessa äro de svärdfallna, som genom samma och ständiga förfaringssätt framställa en bild av sitt nederlag och genom det nuvarande skådespelet återgiva det förflutna livets handling.

När de gingo än längre fram, stötte de på en mur, svår att nalkas och svår att komma över; och när kvinnan fåfängt försökte att hoppa över den, alldenstund hon gjorde försök med en icke en gång av ålderdomsskröplighet förtunnad kropps lätthet, ryckte hon huvudet av en tupp, som hon händelsevis förde med sig, och kastade den över murens stängsel; och strax gav hanen, ånyo vorden levande, genom gällt galande ett tydligt tecken, att han återfått andningsförmågan.

Härefter vände Hadding samma väg tillbaka.”

Vi känner igen muren och stängslet runt dödsriket från berättelsen i Snorres Edda om hur Odens son Hermod på den magiska hästen Sleipner gör resan till Hel för att försöka få den döde Balder utlämnad. Sleipner lyckas hoppa över muren utan att nudda den – något som kvinnan, Heid, inte lyckas med i Saxos text. Heid är en völva som på klassiskt vis för Hadding till Drömtiden genom att svepa sin mantel omkring honom. Kanske sker det också med hjälp av hennes gröna örter, som Sander beskriver som sprängörter. Statens veterinärmedicinska anstalt beskriver den ytterst giftiga växten på följande sätt: ”Sprängört är en av våra allra giftigaste växter, på grund av sitt innehåll av cicutoxin och cicutol som har starkt narkotisk effekt. Hela plantan är giftig, men i synnerhet roten, nedre delen av stammen och unga skott är särskilt giftiga. Giftverkan minskar ej vid torkning.”

De höga herrarna i purpurfärgade kläder är troligen en beskrivning av de andliga krigarna, einhärjarna, i Valhall. När det gäller de två stridande grupperna som beskrivs så går mina tankar osökt till samiska och sibiriska myter om att Vintergatan består av stridande arméer.

Den strida älven är Gjöll som skiljer dödsriket från de levandes sfär och Hadding och Heid tar sig över den på Gjallarbron. Bland övriga kännetecken av intresse är den fuktiga och ljumma ångan/dimman som de passerar och det faktum att landskapet i Drömtiden är solbelyst.

Den mest karakteristiska och djupt traditionella aspekten på denna drömtidsresa är kanske ändå samspelet mellan Hadding och Heid. I nordisk myt är det ett vanligt tema att en man initieras av en kvinna och denna berättelse tycks infoga sig i den traditionen. Är det ett himmelskt famntag vi bevittnar? En transformation av maskulint och feminint till en ny helhet, den fullödiga människan, anthropos? Men även om vi betraktar detta som en initiationsresa så måste den nog ses som icke fullbordad eftersom varken Hadding eller Heid tar sig över muren. Men hur ska vi tolka tuppen som får sitt avslitna huvud kastat över muren och då lever upp igen? Genom död till liv är en klassisk shamansk invigning. Var tuppen Haddings eller Heids fylgja? Är det samma tupp som inför Ragnarök ”gal under jorden, sotröd hane i Hels salar”?

Den som har öron hen höre. Var och en kan naturligtvis göra samma resa som kung Hadding och Heid på egen hand och kanske hitta svaret.

Den heliga omfamningens kunskapsväg

”Läraren älskade henne mer än alla lärjungarna; han kysste henne ofta på munnen.” Så beskrivs relationen mellan Yeshua (Jesus) och Maria Magdalena i Philips evangelium – en textsamling som representerar en kunskapsväg av stort intresse för dagens andliga sökare. Philips evangelium tillhör de gnostiska evangelierna - texter som aktivt valdes bort av den kristna kyrkans ledning när innehållet i Nya testamentet bestämdes vid flera synoder på 300-talet. De icke önskvärda texterna undertrycktes och förstördes och deras förespråkare förföljdes. Några räddades till eftervärlden av kristna munkar i centrala Egypten som gömde undan dem i lerkrukor. De påträffades av en egyptisk bonde 1945 och kallas efter fyndorten för Nag Hammadi-biblioteket. Den fragmentariska text som kallas Maria Magdalenas evangelium påträffades i Egypten i slutet av 1800-talet. Eftersom innehållet ligger i linje med framför allt Philips evangelium brukar även denna text räknas in bland de gnostiska evangelierna.

Såväl Philips som Maria Magdalenas evangelier har översatts från koptiska till franska av den franske ortodoxe munken Jean-Yves Leloup och finns utgivna på engelska av förlaget Inner Traditions - The Gospel of Mary Magdalene (2002), The Gospel of Philip: Jesus, Mary Magdalene and the Gnosis of the Sacred Union (2004). Leloup som har stora kunskaper också om modern filosofi och psykologi har försett de gnostiska evangelierna med utförliga textanalyser. I boken The Sacred Embrace of Jesus and Mary:The Sexual Mystery at the Heart of the Christian Tradition (2006) utvecklar Leloup sina egna tankar i detta för många kriostna så eldfängda ämne.

Leloup själv ser de gnostiska evangelierna som komplement till texterna i Nya testamentet och som en väg till en mer fullständig förståelse av Yeshuas förkunnelse, en kunskapsväg till att bli en fullödig människa, det som i texterna kallas anthropos. För Leloup är Maria Magdalena en både historisk och arketypisk gestalt – ”en inkarnation av den feminina arketypen” och en inkarnation av visdomen, Sophia. Hon representerar en profetisk eller visionär kunskap som förkroppsligar en feminin princip med målet att bli anthropos, en hel människa. Yeshua var inkarnerad som människa och det innebär att han måste vara fullt mänsklig, att han levde sin sexualitet och att han gjorde det på ett heligt sätt. Enligt Leloup hade Yeshua en intim relation med Maria Magdalena, inte bara i köttet utan också känslomässigt, intellektuellt och andligt.

När det handlar om den heliga omfamningen mellan Maria Magdalena och Yeshua bygger Leloup huvudsakligen på Philips evangelium men också på några passager i Maria Magdalenas eget evangelium. Enligt Philip kysste Yeshua Maria ofta på munnen och i Maria Magdalenas evangelium sägs att Yeshua kände henne ”mycket väl” och älskade henne mer än han älskade de andra lärjungarna. Det hebreiska ordet för kyss, nashak, betyder ”att andas tillsammans”, ”att dela samma anda”.

Leloup ser som sin uppgift att rädda sexualiteten från dess mörka tillhåll i sexbutiker och på platser där den döljs och förminskas och återföra den till dess rättmätiga plats i det heliga rummet; brudkammaren som det kallas i Philips evangelium; en plats där vi ”verkligen ber”. Att bli anthropos innebär att omfamna och överskrida vår sexuella natur; att integrera den maskulina och den feminina polariteten; att sammanviga det maskulina och det feminina på alla nivåer – den neurofysiologiska, den sociala och den universella.

Den moderna besattheten av sex och strävan efter orgasm till varje pris är en återvändsgränd som leder till kommersialisering av den mänskliga kroppen och olika former av pornografi. Mot detta ställer Leloup en ren och helig, transformerad, sexualitet som levs helt och fullt och som bygger på tillit och medvetenhet. Den är i harmoni med livets och Skaparens lagar; den kan fungera som en sfär för kunskap och uppenbarelse och är ett stort alkemiskt äventyr vare sig den äger rum i ett pars erotiska liv eller i ett hälsosamt och medvetet valt celibat, skriver Leloup.

Det mest intressanta med Maria Magdalenas eget evangelium är kanske att hon där framträder som lärare för de andra lärjungarna – en följd av hennes särställning i förhållande till Yeshua och det faktum att det är för henne som Yeshua först uppenbarar sig efter döden med budskap som hon ska föra vidare till övriga lärjungar. När Maria berättat om sitt möte med den återuppståndne Yeshua går hon in i tystnad ”eftersom det var i tystnad som Läraren talade till henne”. Petrus blir provocerad och undrar hur det kommer sig att Läraren talade med en kvinna om saker som han inte nämnt för de manliga lärjungarna: ”Måste vi ändra våra seder och lyssna till denna kvinna?” Lärjungen Levi träder fram till Marias försvar eftersom Yeshua höll henne som värdig, ”kände henne mycket väl” och ”älskade henne mer än oss.” ”Låt oss försonas och bli fullt mänskliga så att Läraren kan slå rot i oss. Låt oss växa som han begärde av oss och gå ut och sprida evangeliet.” Texten mynnar ut i att lärjungarna hörsammar Levi.

Philips evangelium rymmer betydligt mer av ursprunglig livssyn och gnostisk kunskap. Ljus och mörker, liv och död är bröder och systrar; de är oskiljaktiga. Allt som är sammansatt kommer att lösas upp. Sanningen har såtts överallt och existerat sedan begynnelsen. Det inre och det yttre är ett. Den stora närvaron finns i allt och de som har kunskap om sanningen är fria. Kunskap gör dem fria även från sin egen frihet. Okunskap däremot är orsaken till allt ont och tjänar döden. Ingen har fötts eller kommer att födas ur okunskap. Okunskap är slaveri, kunskap är frihet.

När det gäller synen på den heliga omfamningen går Philip längre än många andra. Den är ”ett mysterium som är av ljuset och inte av mörkret” och som aldrig utplånas. Alla som praktiserar den heliga omfamningen kommer att ”upptända ljuset”. De som upplever tillit och medvetenhet i omfamningens hjärta blir ”barn av ljuset”. ”För dem har denna värld blivit en annan värld.” Det låter onekligen som ett sätt att beskriva hur den heliga omfamningen kan fungera som en port till Drömtiden.

Vilken relation hade då Yeshua och Maria Magdalena enligt Philip förutom att de kysstes och andades tillsammans? Han beskriver Maria som Yeshuas ”syster, mor och hustru”. Kan det rent av vara så att beskrivningen av Maria Magdalenas trefaldiga roll egentligen är ett sätt att antyda att det är hon som är Mästaren? Eller i alla fall att det är först när Yeshua kysser henne och de andas tillsammans, och förenas i en helig omfamning som han blir fullkomlig, anthropos? Eller snarare: som båda blir fullkomliga?

Vad gäller själva den heliga omfamningen bjuder Philip på åtskilliga väldigt fina formuleringar som jag ska försöka återge i svensk språkdräkt. ”Mysteriet som förenar två varelser är storslaget; utan det skulle världen inte existera.” ”Det som ger substans åt världen är Anthropos. Det som ger substans åt Anthropos är en intim och varaktig relation. Sök erfarenheten av den rena omfamningen; den har stor makt; kontemplera Närvaron i denna obeständiga kropp.” Om du fruktar köttet kommer det att behärska dig. Om du älskar det kommer det att paralysera och uppsluka dig. ”Det heligaste heliga är brudkammaren… Tillit och medvetenhet i omfamningen är upphöjd över allt. De som verkligen ber till Jerusalem återfinns bara i det heligaste heliga… brudkammaren.”

Philip ser brudkammaren som en bild av föreningen ”bortom alla former av ägande”, ”här rivs slöjan uppifrån och ned”. ”Alla kommer att kläs i ljus när de träder in i den heliga omfamningens mysterium” och återupptäcker den förlorade enheten. ”Man och kvinna förenas i brudkammaren, och de som har känt den heliga omfamningen kommer aldrig att skiljas åt.”

Visst är detta en sorts rambeskrivning av en kunskapsväg, en virvel in i Drömtiden, men som Leloup själv betonar så handlar det också om att transformera sexualiteten och göra den helig så att den kan bli ett möte med det gudomliga. Det kräver med Philips ord tillit och medvetenhet, något som Leloup konkretiserar med sin betoning av renheten i den sexuella aktens intention och motivation. Ett ord som kommer till mig är mognad. För att kunna leva sin sexualitet på ett heligt sätt krävs mognad och frånvaro av självviktighet. Också den aspekten täcker Philip in: ”Brudkammaren är inte för djur och inte heller för slavar eller för de orena; den är för varelser som är fria, enkla och tysta.”

Den heliga omfamningen handlar om att förena maskulint och feminint till något nytt, som står över polariteten. Det är en förening som kan äga rum inom var och en av oss och det är en förening av begrepp som liv och död, ande och materia, himmel och jord. Den heliga omfamningen förutsätter inte en sexuell relation, och är inte heller resultatet av varje sådan relation. Denna förening är vad alkemin handlar om, den finns inbyggd i utharkens runsystem och den har sammanfattats på ett lysande sätt av den tidiga alkemisten Maria Profetissa: ”Ett blir två, två blir tre och ur den tredje kommer den Enda som den fjärde. På detta sätt blir de två ett.”

(I min bok Drömtiden knackar på: Om synkronicitet, arketyper och talmagi analyserar jag mer utförligt Maria Profetissas axiom och hur det kan inpassas i och samspela med utharkens runor.) 

Varför gråter nornan?

Även om Odens likgalder och tillskotten till Vägtamskvädet är medeltida och även om dess författare överanvänder metaforer och namnbyten för att framhäva sina egna kunskaper så finns här en hel del visdom att hämta. Insikter i traditionell livssyn och magi levde kvar som en stark underström i de nordiska samhällena ända in i industrialismens tidsålder.

Likgaldern inleds med en allmän lägesbeskrivning av tillvaron och dess drivkrafter och vad olika väsen representerar. Stroferna 4 och 5 målar upp en dov bild av världens tillstånd: ”Varken jord eller sol står för evigt.” I första strofen sägs att ”nornor visar”, och det har av vissa uttolkare översatts som ”nornor visar vägen”. Eftersom den resa som skildras i detta kväde företas in i den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden, så är detta ett kväde som beskriver en kunskapsväg. I andra strofen slås fast att nornan Urd vaktar Odrörer vilket bör tolkas som att Urd har ett nära samband med den extatiska visdomsdrycken. Det är det mjöd som i urtiden bryggdes på den vise Kvasirs blod med ett tillskott av honung. Oden fick dricka av denna magiska dryck efter sin nio dygn långa initiationsrit i världsträdet och inne i jätten Suttungs berg sedan han i tre nätter lägrat jättens dotter Gunnlöd. Sedan Oden rövat mjödet från Suttung blandades det med runor som blev ”sända vida vägar; de finnas hos asar, de finnas hos alver, en del hos de vise vaner, en del hos mänskor dväljas”.

En annan magisk dryck som nämns i Völvans spådom är det mjöd som finns i jätten Mimers (= Minnets) brunn. I likgaldern ser vi ett väldigt komplext och intressant samband mellan Mimers brunn, Urds brunn och Odrörer – tre källor till extatisk visdom som i grunden kan vara en och densamma. I strof 5 av likgaldern sägs att ”alla väsens vishet” finns dold i Mimers brunn. 

Nornan kallas för den framsynta disen, alltså den som kan skåda framåt i tiden, och det är tydligt att hon inte känner sig hemma under världsträdets stam. Hon tycks vara fasthållen mot sin vilja och vantrivs hos Natt eftersom hon är van vid betydligt vidare vyer. Asarna ser att hon sörjer och sänder henne en ulvpäls som hon använder för att skifta hamn (”bytte hug”). Det som återges i strof 8 är en typisk medeltida beskrivning av en förvandling till varulv. Tror asarna att nornan ska se världens framtid tydligare om hon sveper sig i en vargpäls? I strof 9 beskrivs hon som ”guldbärande” vilket bör tolkas som visdomsbärande, men det räcker uppenbarligen inte. Här krävs också att hon försätts i ett visionärt, icke-ordinärt medvetandetillstånd. I strof 10 förstärks detta genom att Oden och de övriga asarna sjunger magiska sånger (”gol galdrar”) och rider på gandstav ”till världens tak”. Detta är en beskrivning av en traditionell sejdceremoni.

För säkerhets skull har Oden skickat tre gestalter för att söka nornans kunskap om världens öde – Heimdall, Brage och Loke. Heimdall är ett uråldrigt väsen som ursprungligen varit förknippad med solen och kallats för den vite asen. Han har fått superhörsel efter att ha druckit ur Mimers brunn och fungerar vanligtvis som asarnas väktare vid himmelsbron (regnbågen eller vintergatan). Brage är skaldekonstens gudom och Loke ska här nog betraktas huvudsakligen som Odens skugga och blodsbroder.

I strof 11 ställer Heimdall sina frågor om ”himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång” till nornan men det enda svar hon ger är ”tår efter tår”. Hennes kraft beskrivs som ”domnad”, hon känner sig hopplös och beskrivs som ”svullen av sorg”. Vad är det som nornan ser men inte vill eller kan berätta? Ragnarök och asarnas undergång? Eller ännu större skeenden bortom Ragnarök? Ser hon ända in i det 21:a århundradet? Är det i själva verket oss som hon varnar? Vet ni än eller vad?

Stroferna 13 och 14 är en poetisk beskrivning av nattens och sömnens väsen och så följer berättelsen om hur Heimdall och Loke reser tillbaka till asarnas sammankomst, som uppenbarligen äger rum i Frejas hall Vingolf, för att avlägga rapport om resans magra resultat. Kanske kan de med ”list och konstgrepp” tvinga den svårbedda nornan till svar? Oden föreslår nya rådslag under natten, men det är oklart om detta resulterar i något beslut. De avslutande fem stroferna är en kraftfullt poetisk beskrivning av hur den nya dagen gryr och natten och nattens väsen viker undan. Heimdall återtar sin väktarposition på Himmelsberget, men under denna skenbara harmoni vet vi att inget är eller förblir som förr. En obönhörlig och ostoppbar process är i full sving: ”Varken jord eller sol står för evigt, förödelsens ström ej stannar i rymden.”

Om likgaldern är tänkt som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet) så är det långt ifrån en sömlös övergång som författaren åstadkommit. Likgaldern handlar om världens öde medan Vägtamskvädet fokuserar på hur Oden själv rider på den magiska hästen Sleipner till dödsriket för att få svar på varför sonen Balder plågas av onda drömmar. Det tycks som om frågeställningen snävas in. Baldersmyten bör ses i ett större perspektiv vilket framgår av prosaberättelsen i Snorres Edda. I boken Eddans dolda visdom har jag försökt att avkoda berättelserna om Balders drömmar och om Baldersmordet så här nöjer jag mig med att peka på några intressanta detaljer i de senare tillskott till den ursprungliga texten i Vägtamskvädet som torde vara samtida med likgaldern.

Strof 2 talar om ”djupsint spåkonst”, kanske med hjälp av runor, som visar att Balder är ”dödsvigd”. Alla väsen sägs gå ed på att inte skada Balder men Oden fruktar ändå ”vansklig utgång” eftersom Balders skyddsväsen (”hamingjor”) hållit sig undan. Därför gör han färden norrut och nedåt till dödsriket där han väcker upp en död völva. Här får vi en ganska detaljerad beskrivning av tillvägagångssättet. De flesta översättningar av Den poetiska Eddan säger bara att Oden sjöng likgalder över völvan men här tillkommer viktiga detaljer; Oden står vänd mot norr, han lägger in runstavar (antagligen under völvans tunga, vilket är en känd magisk metod för att få döda att tala) och läser en magisk formel. Detta sammantaget tvingar völvan att tala och vad Oden får reda på är att Balder är väntad i dödsriket, att det är Odens blinde son Höder som kommer att döda Balder och att detta ska hämnas av Vale som Oden ska avla med jättinnan Rind. Völvan vägrar ytterligare upplysningar sedan hon förstått att det är Oden som väckt upp henne och i slutstrofen säger hon att hon inte kommer att visa sig igen ”förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas och till gudarnes fall fienderna komma”, dvs vid Ragnarök.

Det var Loke som regisserade mordet på Balder och nu är det befogat att fråga sig om det också är Loke som tagit gestalt av den döda völvan? Loke hade ju också deltagit i resan till nornan vid världsträdet där asarnas frågor om världens öde bara fick tårar till svar. Vi bevittnar ett mycket intrikat tricksterbeteende från Odens blodsbroder och skugga. Här finns antagligen viktig kunskap att avtäcka – inte minst när det gäller processer i vårt eget inre. Loke är inte bara Odens skugga utan också vår egen skugga. Och nornan som svarar på de existentiella frågorna med tårar är en arketyp som representerar delar av vårt psyke som försöker balansera insikten om vår egen dödlighet och ofrånkomliga förintelse med lusten att leva vårt jordiska liv helt och fullt.

Vet ni än eller vad?

Vägtamskvädet – med runstavar under tungan

Vägtamskvädet går också under namnet Balders drömmar. Versionen här är tolkad av Edvin Thall (1913) med tillskott de första nio stroferna enligt Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956). Vägtam eller Vegtam är ett av Odens många namn och betyder den vägvane. Namnförklaringar efter texten.

1.
Asarne hastade alla till tinget
och asynjorna alla att rådslå;
och om det de mälte, de mäktige gudar,
vi Balder hade så hotande drömmar.
2.
Tryckande tyckts honom tunga sömnen,
svunnen i sömnen synts hans lycka:
asarna sporde med djupsint spåkonst,
om onda drömmen ofärd bådade.
3.
Domen blev att dödsvigd han var,
allas älskling, Ulls frände:
främst gav det ångest åt Frigg och Svavner
och de rådandes rad: råd måste läggas.
4.
Ut skulle bud sändas och alla väsen
bedjas om trygghet att Balder ej skada:
gavs då allsköns eder om skoning,
Frigg fick de fasta löftena.
5.
Valfader fruktar dock vansklig utgång,
tyckte, att hamingjor hållit sig undan;
han asarna kallar och kräver ett rådslut;
vid denna målstämma vart mycket ordat.
6.
Upp steg Oden, åldrige skaparn,
och lade Sleipner sadeln på;
nedåt han red åt Nifelhel till,
mötte hunden, som ur Helriket kom.
7.
Blodig var han på bröstet framtill,
käften var mordglupsk, käken hängde;
skall gav han och skräckligt glupade,
mot galdrars fader gläfste han länge;
8.
Fram red Oden, färdvägen dånade,
helt till Hels höga hall:
Oden red öster om porten,
där han väl visste en völvas grav.
9.
För leda trollkonan likgalder kvad han,
mot rymden i norr såg, runstavar inlade,
forna formler och frågor ramsade,
tills tvungen hon kvad med tunga av död.
10.
”Vem är den mannen, okänd för mig,
som tvang mig att vandra mödande vägar?
Jag höljdes av snö, jag slogs av regn,
vättes av daggen, död var jag länge.”
11.
”Vegtam jag heter, är Valtams son;
från Helriket tälj mig, jag vet om himlen:
för vem äro bänkarne med blänkande ringar
och sätena fagert flödande av guld?”
12.
”Här står för Balder mjödet bryggt,
skira drycken av skölden täckt;
asmegerna här vänta på asen.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
13.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
vem skall Balders bane varda
och Odenssonens ålder röva?”
14.
”Had bär hit ned äroträdet höga,
han skall Balders bane varda
och Odenssonens ålder röva.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
15.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
vem giver hämnd för hemska dådet,
och bringar å båle Balders bane?”
16.
”Rind föder Vale i västerns salar;
Blott en natt gammal Odenssonen hämnas;
sin hand ej han tvättar, ej huvudet kammar
förrn till bålet han bär Balders fiende.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
17.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
säg mig de mör, som sörja må
och mot himlen kasta halsarnes slöjor?”
18.
”Du är ej Vegtam, den som jag trodde,
förr är du Oden, åldrige skaparn!”
”Du är ej völva, ej vis kvinna,
Förr är du trenne tursars moder!”
19.
”Hem rid Oden, var i hugen stolt:
ej kommer en man att mer mig få se,
förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas
och till gudarnes fall fienderna komma.”

Förklaringar.
Strof 3: Svavner = Oden.
Strof 5: Valfader = Oden.
Strof  14: Had = Höder.

Nästa avsnitt: min egen analys av Odens likgalder och Vägtamskvädet. Varför gråter nornan?