Uran, vatten och jord

Det pågår ett utdraget och på sätt och vis lågintensivt krig mot Moder Jord överallt i världen. Jag syftar på exploateringen av naturtillgångar i form av gruvdrift, utvinning av gas och olja, skogsskövling, industriellt jordbruk, kraftverksdammar och förgiftning och uttömning av sötvattenresurser.

De människor som drabbas värst är för det mesta urfolk, vare sig de ägnar sig åt traditionella näringar i sina ursprungliga områden eller tvångsförflyttats till reservat som tidigare ansågs mer eller mindre värdelösa. När urfolk gör motstånd sker det oftast under de stora mediernas radar men ibland kan en lokal kamp utvecklas till ett gravitationscentrum för en mer global mobilisering och uppmärksamhet. Det är precis det som nu sker vid Standing Rock-reservatet i South Dakota och kampen mot en oljeledning (Dakota Access Pipeline) som byggs för att transportera olja från fälten i North Dakota till Illinois längre österut. Projektet innebär ingrepp i marker som betraktas som heliga av lakotas och som utgör ett hot mot präriens känsliga ekosystem, i synnerhet vattentillgångarna.

Dakota Access Pipeline är inte det enda hotet i dessa trakter. Här är det också tänkt att den stora pipelinen Keystone XL ska byggas för att transportera kanadensisk tjärsandsolja från Alberta ner till raffinaderierna i Texas. Delar av Keystone-systemet har redan byggts men den mest omstridda, den som kallas XL, är tillfälligt stoppad av president Obama av hänsyn till klimateffekterna.

Den som vill få en aktuell och bra bakgrund till dessa strider rekommenderas att läsa Klas Lundströms färska rapportbok Urangruvan på prärien (Rongo förlag 2016). Den fokuserar på uranutvinningen i nordvästra Nebraska och dess inverkan på det känsliga prärielandskapets jord och vatten, i synnerhet den underjordiska Ogallala-akvifären. Klimatet på prärien är hårt med kalla vintrar, heta somrar och varierande regnmängder. Storskaligt jordbruk har lett till katastrofal erosion, t ex i form av 1930-talets dust bowl, och till ohållbar dränering av Ogallala-akvifären genom omfattande konstbevattning. Att gräva ner oljeledningar i detta torra landskap ökar ytterligare hotet mot vattentillgångarna. Det gäller i synnerhet också tidigare och nu pågående utvinning av uran. Den sker numera inte i dagbrott eller traditionella gruvschakt utan genom en metod som kallas in situ-lakning. Den är en sorts variant av den frackningsmetod som används för att utvinna gas och olja ur skifferlager. Vid in situ-lakning pressas syresatt vatten, eventuellt förstärkt med bikarbonat och andra kemiska tillsatser, ner i den porösa sandstenen där uranet finns. Vattenlösningen tvättar ur uranet ur sandstenen, det uranhaltiga vattnet pumpas upp till ytan och där separeras uran och vatten. Det ”renade” vattnet pumpas sedan tillbaka ner i berggrunden. Såväl vid frackning som vid in situ-lakning sprids på detta sätt olika föroreningar, även radioaktiva sådana, i grundvattnet och i det här fallet även till den stora Ogallala-akvifären.

Klas Lundström har rest runt i Nebraska, South Dakota och Wyoming, han har gjort en grundlig historisk och faktamässig research och han har intervjuat en rad människor som på olika sätt är inblandade i eller påverkade av verksamheten. Hans fokus ligger på människorna kring gruvstaden Crawford och i lakota-reservatet Pine Ridge och han sätter in de lokala problemen i ett större globalt sammanhang av kärnvapenrustningar, kärnkraftssatsningar och klimatförändringar. Otvetydigt leder uranutvinningen till ruggiga och oförutsägbara konsekvenser, både för miljö och människor, bl a i form av sjukdomar och missbildningar. Bland de drabbade finns också de som på kort sikt tjänar på eller tror sig tjäna på uranverksamheten i form av jobb eller betalning för markområden.

 Jag har själv tidigare skildrat uranbrytningens förödande effekter för navajos i Arizona och New Mexico i min bok Navajo: Att tänka och vandra i skönhet. Utifrån dessa historiska erfarenheter har navajos styrande råd beslutat att för all framtid förbjuda uranutvinning på reservatet. Frågan är vilken långsiktig juridisk tyngd detta beslut kommer att ha gentemot uranbolagens planer på framtida in situ-lakning.

Lakotas i North och South Dakota står inför samma problem som navajos – hur få stopp på energibolagens våldsamma framfart vare sig det handlar om utvinning av uran, olja och gas eller bygget av jättelika oljeledningar? Men problemet gäller ju inte bara navajo och lakota – det gäller också oss andra. Vi är alla del i den civilisation som föröder Moder Jord och släpper lös giftiga substanser som sedan sprids över hela jorden. I navajos myter berättas om de heliga tvillingarna som i urtiden dödade och fjättrade monster som hotade hela tillvaron. Ett av dessa monster, det gula monstret, uranet, naglades fast under jorden och där bör det enligt traditionella navajos också förbli.

Den som läser Urangruvan på prärien får en god inblick i den förstörelse som pågår i präriestaterna och som faktiskt också har en direkt svensk koppling. Två svenska pensionsfonder, Andra och Sjunde AP-fonden, investerar nämligen i Cameco, den kanadensiska koncern som utvinner uran i Nebraska. Inte är det vettigt att svenska pensionsmedel är med och finansierar denna förödelse, eller hur?

En ny fin utgåva av Den poetiska Eddan

Var tid har sitt sätt att tolka och översätta sångerna i Den poetiska Eddan. De gamla översättningarna av Brate, Thall och Collinder är bitvis otympliga och daterade. Att förlaget Atlantis nu ger ut en alldeles ny tolkning av Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap, är därför en kulturgärning av rang.

Lönnroth skriver själv i en kort inledning att det inte längre är möjligt att använda ”den högtidligt arkaiserande ’fornnordiska’ vokabulär” som en gång var typisk för svenska eddaöversättningar. Han har i stället försökt att finna en modernare språkform utan att poesin i de isländska texterna går förlorad.

Jag tycker att Lönnroths tolkningar står sig bra i förhållande till t ex Collinder och att han genom att bli mer lättläst och modern också låter eddasångerna tala mer direkt till dagens människor. Jämför själv några strofer ur Völvans spådom:

Först Collinders översättning:

Jättar som föddes i förtider minns jag,
dem som fordom fostrade mig;
nio väldiga världar minns jag,
herrligt ödesträd, höljt av mullen.

Arla i urtid fanns ingenting,
ej sand, ej hav, ej svala vågor;
jord fanns icke, ingen himmel,
där fanns omätligt gap – gräs fanns icke.

Hos Lönnroth lyder dessa två strofer:

Urtidens mäktiga
jättar minns jag,
dem som i forntiden
fostrade mig;
nio världar minns jag,
nio jättekvinnor,
innan världsträdet
började växa.

För länge sedan
då Ymer levde
fanns ej sand eller sjö
eller svala vågor.
Jorden fanns inte,
ej himlen där ovan,
gapande svalg fanns
men ingenstans gräs.

Lönnroths bok innehåller för övrigt två olika versioner av Völvans spådom, den ena från Codex Regius, eddasångernas huvudhandskrift från cirka 1270, och den andra från Hauksbok från början av 1300-talet.

I en del sånger blir skillnaderna i översättningar större än i exemplet ovan, t ex i valkyrjan Sigdrifas hälsning till Sigurd Fafnesbane. Här är Collinders tolkning:

Hell Dag! Hell Dags söner!
Hell, Natt och Natts syster!
Med blida ögon må ni blicka hit,
giv seger åt oss som här sitta!

Hell er, asar, hell, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Given oss två talekonst och visdom
och läkhand, så länge vi leva!

Och i Lönnroths version:

Jag hälsar dig, dag,
hälsar dagens söner,
liksom natten och dess syster!
Med blida ögon
se på oss båda,
ge oss som sitter här seger!

Jag hälsar asarna,
hälsar asynjorna,
hälsar den givmilda jorden!
Ge oss två
visdom, talförmåga
och läkekonst medan vi lever!

En fördel med Lönnroths Edda är att han lägger in förklaringar i direkt anslutning till texterna i stället för i en krånglig notapparat längst bak i boken.

Detta är definitivt en bok att skaffa, för även om Lönnroth själv har en tämligen oandlig syn på eddasångerna kan hans översättningar med fördel användas av den som vill tränga djupare in i dem och upptäcka deras dolda visdom.

Sejd 5.0 - omarbetad och uppdaterad manual

Den första upplagan av Sejd - en vägledning i nordlig shamanism gavs ut 1985 av förlaget Gimle. Jag var en av fyra medförfattare som alla var verksamma i det shamanska nätverket Yggdrasil. Boken blev väldigt populär och tog snabbt slut. Den nya upplaga som Vattumannen gav ut 1988 var betydligt mer omfångsrik och sålde också slut på några år.

Först 2004 kom en ny utgåva och då stod jag ensam som författare och förläggare. Eftersom den nya utgåvan på avgörande sätt skilde sig från de tidigare fick den titeln Sejd 3.0. Jag la där stor vikt vid att sätta in shamanismen i ett större samhälleligt, filosofiskt och evolutionärt perspektiv. Sejd 3.0 byggde på erfarenheter och insikter som jag hade skaffat under nära 30 års studier av nordisk, samisk och indiansk shamanism och genom resor i Sápmi och i Navajo Nation i sydvästra USA.

Nya teoretiska och praktiska insikter nödvändiggjorde en rejäl omarbetning som kom ut 2010 under titeln Sejd 4.0. Sex år har gått sedan dess – den stora kosmiska dansen har genererat mängder av ny kunskap och det är dags att införliva dem i en ny utgåva. Boken som just har kommit från tryckeriet skiljer sig en hel del från tidigare utgåvor och heter därför Sejd 5.0. Med nya perspektiv om synkroniciteter och arketyper och insikter från kvantfysik och alkemi försöker jag här utveckla shamanismen i en kreativ riktning.

Sammanfattningsvis är Sejd 5.0, precis som de tidigare utgåvorna, en introduktion till shamanismens kärna utan alltför många pekpinnar. Den är tänkt att fungera som en manual och vägvisare in i shamanens sällsamma värld – både för nybörjaren på området och för den mer erfarne, vare sig hen är ute efter praktisk vägvisning eller teoretisk förståelse.

Sejd 5.0 är på 90 sidor, formatet är A5 och den är spiralbunden. Priset vid beställning från mig är 180 kr + porto. Det går också bra att beställa hos Adlibris, Bokus och Bokbörsen.

Räcker det med lite alkemi?

Wolfgang Paulis världsur

C G Jungs bok Psykologi och alkemi kom ut på tyska 1942 och på svenska 1999 (Natur och Kultur). I år, 2016, har den hittat hem till mig. Jag har tangerat alkemin bl a i mina studier av synkronicitetsfenomenet. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte utarbeta en ny teori där de sammanfogade kvantfysik, djuppsykologi och alkemi – dock utan att lyckas. Andra har fortsatt med de försöken och det har gjort mig nyfiken på alkemin i sig. Och vad kan vara en bättre introduktion till detta komplexa område än Jungs bok?

Som alltid är Jung väldigt grundlig. Han fullkomligt frossar i citat och bilder från alkemistiska skrifter, framför allt från perioden 1500-1700. Den inledande halvan av boken utgörs av drömanalyser och känns kanske inte helt självklar i en bok om alkemi om det inte vore för att drömmarna kommer från en enda person, nämligen Wolfgang Pauli. Han hade ett otroligt rikt drömliv och en underbar förmåga att minnas detaljer ur drömmarna som rör sig på en väldigt arketypisk nivå och därmed också har beröringspunkter med alkemin. Jung har haft tillgång till flera hundra av Paulis drömmar men har här nöjt sig med att analysera 59. Den 59:e är den dröm som mynnar ut i visionen av världsuret som kanske bäst kan beskrivas som en kvantfysikers drömbeskrivning av den kosmiska symmetrin.

Den västerländska alkemin rör sig huvudsakligen inom ett kristet paradigm även om Jung betonar att den inte har sin grund i kristendomen utan i gnosticismen. Han skriver att alkemin vill fylla de luckor som kristendomen lämnat öppna och på så sätt är alkemin en sorts korrektiv till kristendomen. Den bygger på både tre-och fyrtalet och ser sin uppgift inte som att frälsa människan utan att frälsa materien, att frigöra Gud och det gudomliga ur materien. Det sker genom att alkemisten i sitt hermetiska kärl – som måste vara runt och efterlikna kosmos – frambringar det som brukar kallas lapis, de vises sten, guldet, den filosofiske sonen m m. Jung ser klara paralleller mellan Kristusgestalten och stenen. Alkemisten förlossar med sitt verk den gudomliga energin ur sin smältugn och genomgår då också själv en transformation där stenen föds i hens inre och det sker en sammansmältning av det medvetna och det omedvetna, för att tala med Jung. När den naturvetenskapliga kemin började utvecklas på 1700-talet avvecklades samtidigt den materiella dimensionen av alkemin. Dagens alkemister arbetar därför i allmänhet inte med smältugnar och metaller utan enbart med den inre transformationen.

Jung tolkar alkemin med hjälp av sina teorier om arketyper och människans individuationsprocess. Arketypen är en evig närvaro i det kollektiva omedvetna som tar sig ständigt föränderliga och symboliska uttryck. Kristusgestalten är en arketyp, de vises sten en annan. Utvecklingen av symbolerna är en läkeprocess och enligt Jungs sätt att se på saken så är såväl drömmar som alkemistens verk olika sätt att söka själslig jämvikt och transformation. Han formulerar det ibland helt lysande, som att ”ens drömmar natt efter natt bedriver filosofi på egen hand” och att ”alkemisten har projicerat individuationsprocessen i de kemiska förvandlingsprocesserna”.

Samtidigt betonar Jung att det aldrig har funnits någon enhetlig alkemi. De forna alkemisterna var extremt individualistiska och hemlighetsfulla av sig. Terminologin i de alkemistiska skrifterna är så komplex, vag och disparat att det är mycket svårt, eller rent av omöjligt att veta hur de gick till väga i sitt verk. När folk med alkemistiska intressen småningom slöt sig samman i hemliga sällskap, som t ex rosencreutzarna, så var det enligt Jung ”beviset på att alkemins hemlighet hade uttömt sig själv!” Den har alltså blivit mer eller mindre obsolet.

Men det måste väl finnas något i alkemin som är användbart även för den som söker visdom och transformation idag? Jung skriver inte så mycket om just det men för egen del tror jag att vi kan lära en del viktiga saker av alkemisternas attityd. I flera av skrifterna betonas att verket måste inledas med en ”fri och tom själ”, att anden måste överensstämma med verket vilket kan ske genom att ”öppna andens och själens ögon ordentligt och skåda och begrunda med det inre ljus som Gud från begynnelsen tänt i naturen och i våra hjärtan”. Alkemisten får inte vara arrogant sägs på ett ställe och det är ju samma sak som att vi måste släppa självviktigheten för att kunna nå visdom. Samstämmighet tycks ha rått om att verket bara kan fullbordas med Guds hjälp och det är väl ungefär detsamma som att transformationen bara kan äga rum när vi rör oss med den stora kosmiska avsikten.

Hur kan då en alkemisk inre transformation äga rum idag, hur kan det heliga famntaget mellan ande och materia, manligt och kvinnligt, medvetet och omedvetet åstadkommas i vårt inre? Jag har frågat runt en del men har inte fått något bra svar. Jag misstänker att många alkemiskt intresserade idag nöjer sig med att helt enkelt tänka att transformationen äger rum. Men det räcker inte! Kanske kan Jungs metod med aktiv imagination åstadkomma denna process? Jag tror att det måste till ännu mera och Jung pekar själv i den riktningen i slutet av boken:

”Inte för inte betecknar sig alkemin som ’konst’, i den rättmätiga känslan av att det handlar om gestaltningsprocesser som endast kan fattas genom upplevelsen men vilka intellektet blott kan ge en beteckning.”

Detta resonemang ligger nära Carlos Castanedas tankar om att uppleva energin direkt. Alkemin kan, precis som andra visdomsdiscipliner, vara ett första steg på väg mot detta – eller ett hinder. Arketyper kan vara en ingång eller port in i det fördolda, i Drömtiden, där vi kan uppleva den heliga transformationen och då är vi inne i en process som befinner sig långt bortom språk och intellekt.

Är Oden kvantfysikens gudfader?

Den som vill få insikt i världen och dess väsen behöver bekanta sig en del med kvantfysikens teorier. Den moderna fysiken har vänt upp och ner på åtskilliga invanda föreställningar och den har djupgående filosofiska dimensioner. Framtiden ligger öppen, som den tyske kvantfysikern Hans-Peter Dürr underströk. Samtidigt betonade han dock att den inte är obegränsat öppen. Det finns naturlagar och sedvanor som sätter vissa gränser och även en man som Dürr kände ett behov att framhäva kvantfysikens samband med den klassiska fysiken – som en avgränsning mot den värsta sortens flumuppfattningar om kvantfysik som torgförts inom New Age. Där kan en få intrycket att kvantfysik innebär att en kan forma tillvaron som en vill med hjälp av sin egen vilja. En sådan vulgäruppfattning av vad magi är har inget att göra med kvantfysik men förs fram i dess namn pga okunnighet eller som en form av modernt bondfångeri. Magi är en oerhört komplex företeelse som hänger intimt samman med det som C. G. Jung kallade synkronicitet och som innefattar oerhört mycket mer än magikerns egen vilja. Vi lever ju i ett hav av relationer där många viljor och medvetanden är i farten och där utgången av en magisk ceremoni aldrig går att förutsäga.

Den som vill närma sig den äkta kvantfysikens tankar bör göra det via de verkliga kvantfysikerna och inte via dess amatörmässiga uttolkare. Jag har på denna blogg tidigare recenserat flera sådana böcker av F. David Peat, Lothar Schäfer och Hans-Peter Dürr. Jag kan också rekommendera texter av den man som kallas kvantfysikens fader, Werner Heisenberg, t ex hans självbiografiska berättelse om kvantfysikens historia – Physics and Beyond: Encounters and Conversations (Harper Torchbooks 1972). Annars tycks det som om mycket av det bästa i ämnet enbart finns på tyska. Jag har precis läst ut Dürrs Es giebt keine Materie! (Crotona 2013) och håller på att slutföra en verkligt svårtuggad antologi som har Dürr som redaktör – Physik und Transzendenz: Die grossen Physiker unserer Zeit über ihre Begegnung mit dem Wunderbaren (Driediger 2012). Här finns texter av kvantfysiker som Niels Bohr, Werner Heisenberg, Wolfgang Pauli, Pascual Jordan, Erwin Schrödinger och Carl Friedrich von Weizsäcker. Texterna spänner över en tidsrymd av 50 år och de äldsta texterna kan kännas mer eller mindre obsoleta. Dock får den tålmodige läsaren en god bild av hur kvantfysikens filosofiska och andliga dimension kontinuerligt har fördjupats. Till och med själve Albert Einstein är representerad med en text om naturvetenskap och religion. Einstein är inte ointressant i dessa perspektiv även om han inte kunde acceptera kvantfysikens osäkerhetsteorier, där han envist höll fast vid att ”Gud spelar inte tärning” – även om det är just det som kvantfysiken nu anses ha bevisat.

När Dürr säger att det egentligen inte finns någon materia innebär det definitivt inte att han förnekar verklighetens materiella sida eller ansluter sig till gamla platonska tankar om att bara anden är reell och den materiella verkligheten ett återsken av anden. Det är när vi genom kvantfysiken rör oss ner till atomnivå som den klassiska fysikens lagar tycks upphöra liksom vårt språks förmåga att återge det som där sker. Där, i grunden, finns ingen materia utan bara – ja vad ska vi kalla det? Energi kanske, information möjligen, eller potentialitet, eller kvantfält, eller den psykofysiska urgrunden (för att tala med Jung och Pauli) eller Urds väv (för att se parallellerna mellan kvantfysik och traditionell livssyn). På denna nivå kan vi bara tala i liknelser, säger Dürr, och riktar kritik mot majoriteten av dagens fysiker som ännu använder den klassiska fysikens kategorier. Han själv närmar sig esoteriska versioner av dagens stora religioner, framför allt buddhism och hinduism, i sina försök att beskriva kvantfysikens implikationer för vår världsbild. Det finns inget icke-levande; allt är förbundet med allt; tinget har försvunnit och blivit process; det finns något inbyggt i skapelsen som ständigt strävar efter utvidgning och expansion; i denna kreativa process är varje individs kreativa bidrag något som också förändrar och utvidgar Helheten; kvantfältet är läraktigt och är själva urgrunden på vilken allt utspelar sig.

Visst hade det varit intressant om Dürr eller för den delen Pauli eller Heisenberg eller Jordan hade haft större kunskaper om traditionellt shamanskt tänkande, om traditionell livssyn och urfolkstänkande. Säkert hade de hittat en del väldigt viktiga beröringspunkter mellan kvantfysiken och den ursprungliga andligheten. Men, och detta är ett viktigt men, det går ju inte att sätta likhetstecken mellan det som i ursprunglig andlighet anades eller förstods intuitivt och det som kvantfysiken visat med sina mätningar och avancerade teoribyggen om det allra minsta och det allra största. Vad jag försöker säga är att den som vill vandra en shamansk väg idag behöver införliva en hel del av kvantfysikens kunskaper och framsteg. Att idag arbeta shamanskt med samma tankar och metoder som shamaner använde för tusen eller hundra år sedan är knappast ett kreativt bidrag till den stora kosmiska processen – snarare en mer eller mindre patetisk gest utan någon större betydelse.

Som mina läsare vet arbetar jag huvudsakligen med runor och det system som kallas utharken. Jag ser runorna som arketyper som alltid har funnits inbyggda i skapelsen. De är öppna dynamiska processer som förändrar sig kontinuerligt som en del av den stora kosmiska förändringsprocessen. En runmagikers arbete idag handlar inte om att anpassa runorna till dagens värld utan att själv göra sig mottaglig för vad runorna är idag. Ständigt ny kunskap uttrycks i och genom runorna och ibland görs viktiga nyupptäckter, som när Lundaakademikern Sigurd Agrell på 1920-talet lanserade sin uthark-teori och som när amerikansen Ralph Blum på 1980-talet upptäckte (eller återupptäckte?) den tomma runan. Nya upptäckter och återupptäckter kan komma.

Men hur hänger Oden samman med kvantfysiken? Jo, Oden är en arketyp som alltid funnits – inte som en person eller gud eller väderfenomen utan som en ordnande princip i det kollektiva omedvetna (för att tala med Jung). Och liksom kosmos är i ständig förändring (allt fast förflyktigas, för att tala med Karl Marx) så är även arketyperna att betrakta som dynamiska processer. Det gäller självfallet också den arketyp som vi brukar kalla Oden men som också är känd under mer än 200 andra namn. Här kommer den kvantfysikaliska parallellen in. En elementarpartikel kan uppfattas som partikel eller som vågrörelse beroende på vilken metod vi använder för att betrakta den. Den är i själva verket ingetdera eller möjligen både och (men inte samtidigt) och samtidigt ytterligare något annat om vi kommer på nya sätt att ”betrakta” den. Beroende på hur Oden har betraktats, alltså beroende av observationsmetod, så har denna arketyp uppfattats på över 200 olika sätt. Och precis som elementarpartiklar kan transformeras från våg till partikel till strålning så kan Oden transformeras till fågel, orm eller fyrfotadjur. Han kan också transformera genus vilket framgår av en liten silverstatyett som hittades vid utgrävningar i Lejre i Danmark för några år sedan och som föreställer Oden i klänning. Precis som elementarpartiklar har Oden också sin antipartikel, Anti-Oden eller snarare sin Skugg-Oden i form av Loke/Lodur, som egentligen är ännu mer av hamn- och genusskiftare än Oden. Precis som antimaterian är högst kortlivad här på jorden är Lokes alla olika gestalter mer eller mindre kortlivade övergångsformer. Och när vi går på djupet med både Oden och Loke och skalar av alla yttre attribut och gestalter så återstår till sist ingenting. Vi kan, liksom Dürr, konstatera att det inte finns någon materia, någon Oden eller Loke. Allt är bara potentialitet i kvantfältet, i Urds väv, i det som jag kallar Drömtiden och som alkemisterna kallade Unus Mundus.

Men gör detta det befogat att kalla Oden för kvantfysikens gudfader? Ja, varför inte?

Praktverk om nordiska gudar saknar djup

Johan Egerkrans nya bok Nordiska gudar (B. Wahlströms 2016) är ett praktverk – precis som hans Nordiska väsen som kom ut 2013 och som jag recenserade här. Egerkrans är en driven illustratör som med sin hemvist i fantasygenren lyckas få in såväl dynamik som mystik när han ger sig i lag med den nordiska mytvärlden, eller ska vi säga tillvarons icke-ordinära dimension. Denna bok ligger helt rätt i tiden för en generation unga (och den lanseras som en barn- och ungdomsbok) som matats med estetik från dataspelsvärlden och filmatiseringar som Sagan om ringen. Egerkrans bilder känns därför betydligt mer moderna och ”rätt” än de nationalromantiska alster som brukar illustrera berättelserna ur Eddan. Men de är samtidigt lika mycket uttryck för sin egen tid som de nationalromantiska varianterna var för sin och kommer småningom att liksom de bli mer eller mindre obsoleta.

Egerkrans texter om skapelsen, gudarna och andra väsen samt världsundergången bygger nästan uteslutande på Snorre Sturlassons Edda med en del citat insprängda från Den poetiska Eddan. Detta riktar sökarljuset mot stora och viktiga problem. Egerkrans rör sig, liksom Snorre, nästa fullständigt på myternas exoteriska nivå där han rakt upp och ner berättar historier om märkliga gestalter som håller till i en sagovärld. Även om jag förstår att en barn- och ungdomsbok med tema från förkristna nordiska myter kanske måste utgå från denna nivå finns ju inget som förbjuder författaren att också glänta på myternas esoteriska innebörd. De nordiska myterna är oerhört komplexa berättelser om tillvarons allra innersta och yttersta. De handlar om visdom och kunskapsvägar, inre andlig utveckling och stora kosmiska skeenden.

Att Snorre skrev ner berättelserna på det sätt han gjorde hänger samman med att han var en storpolitisk spelare i den isländska eliten, att han var kristen och att han hade ett tydligt patriarkalt sätt att se på världen. Snorres manliga blick kommer i dagen i hans betoning av myternas krigiska inslag och hyllande av typiskt manliga egenskaper. Denna manliga blick går igen i Egerkrans bilder av muskulösa krigargudar och smala, vackra och i de flesta fallen också unga gudinnor. Det blir i längden tämligen schablonmässigt. (Vad alla ser arga och sura ut, undrade en bekant som just bläddrat igenom boken). Varför inte teckna Freja och Frigg som mogna kvinnor med svällande kroppsformer a la Venus från Wilmersdorf? Och inte måste Frej tecknas som en krigare i full rustning på en bepansrad galt? Den enda kända förkristna avbildningen av fruktbarhetsguden Frej är ju en sittande mansfigur med ståtlig erektion. Den hade varit något att bygga vidare på.

Snorres kristna livssyn återspeglas i uppdelningen av tillvaron i sådant som är ont respektive gott och Egerkrans överskrider inte denna kristet dualistiska hållning. Ragnaröksstriden skildras helt endimensionellt som en strid mellan ”ondskans och godhetens styrkor”. Det hade varit betydligt mer givande för läsaren om Egerkrans i stället hade utgått från de mer komplexa och ibland paradoxala skildringarna som återfinns i Den poetiska Eddan. I Völvans spådom skildras Ragnarök som en oundviklig och nödvändig världsförnyelse som frambringats ur en invecklad förhistoria där många olika väsen spelat roll, ibland konstruktivt, ibland destruktivt. Ragnarök kan också ses som en berättelse om inre processer – den kunskapssökande människans transformation, genom död till liv, och försök att balansera sina egna inneboende ljusa och mörka sidor.

Utifrån Egerkrans bok har jag funderat vidare på frågan om på vilket sätt myternas märkliga väsen över huvud taget ska kunna avbildas utan att ens egen kultur och tid sätter sin begränsande stämpel på dem. Här tror jag att vi får ta kvantfysiken till hjälp. Hans-Peter Dürr hävdar bestämt att vi bara kan närma oss beskrivningen av tillvarons innersta genom att tala i liknelser. Strängt taget finns inte materia. Företeelser kan visa sig som partiklar eller vågrörelser beroende på vilket betraktelsesätt som vi väljer. Allt kommer ur det kosmiska potentialitetsfältet som vi egentligen inte kan beskriva eftersom det föregår de kategorier som vi använder för att beskriva. Så är det också med de mytiska varelserna. De är arketyper och som arketyper saknar de form, som även C.G. Jung själv påpekade. Människans symboler är försök att approximativt försöka få ett grepp om arketyperna. Jamen, då skulle ju Egerkrans bilder kunna fungera som en sorts liknelser för att närma sig det ogripbara? Javisst, men han öppnar egentligen inga sådana esoteriska dörrar i denna bok.

Jag skulle vilja se en annan sorts litteratur och bildkonst ta sig an den förkristna nordiska mytvärlden. En litteratur som omskapar myterna utifrån nya kunskaper om tillvaron och utifrån den faktiska dynamik som kontinuerligt omvandlar kosmos. En bildkonst som kanske är mer abstrakt än avbildande. Oden måste ju inte avbildas som en skäggig man med spjut i ett högsäte. Det finns över 200 olika namn belagda för Oden. De är helt enkelt uttryck för olika sätt att betrakta den energi eller information som fått namnet Oden. Ibland ter han sig si och ibland så, på liknande sätt som partiklar och vågrörelser gör. Han kan ta kvantsprång, skifta hamn och förvandla sig till fågel eller fyrfotadjur, fisk eller orm. Och när vi dissekerar honom i hans inre upplöses hans form och blir bara vibration – den vilda jakten som drar fram som en rasande vind genom kosmos. Kanske har vi i Oden att göra med kvantfysikens gudfader? Någon borde skriva om det.

Storeberg i Göteborg - En port till drömtiden

(Artikel av Johan Nilsson, publicerad i Göteborgs-Posten 29 juni).

Det finns ett heligt berg i Gamlestan, och i förra veckan besteg jag det.

Berget är 80 meter högt och heter Storeberget. Det ligger bakom Nylöseskolan. På stigarna runt berget brukar folk jogga och promenera, och på toppen finns en stenlabyrint som eventuellt är över tusen år gammal.

Ett fint ställe, med andra ord. Men heligt? Vem påstår det?

Jo, det gör Jörgen I Eriksson och Jonas Unger, författare till boken Heligt landskap. Det är en sorts guidebok där de listar omkring 75 platser runt om i Sverige där de menar att uråldriga energier är i rörelse och ”det kosmiska medvetandet” manifesteras.

Dessa platser är ingenting mindre än portar till drömtiden, en mytologisk tid då gudalika gestalter formade världen och landskapet. Enligt fornnordisk tro skapade till exempel Oden, Vile och Ve världen av jätten Ymers kropp (efter att först ha slagit ihjäl honom, förstås). Drömtiden är både urtida och evig, och på vissa platser kan vi än idag träda i kontakt med den.

Bland annat då på Storeberget.

I labyrinten har det med all sannolikhet utförts ritualer som gällt fruktbarhet och jakt- och fiskelycka. Men det är inte labyrinten som gör platsen helig, enligt Eriksson och Unger. De menar tvärtom att den har anlagts här eftersom berget redan var heligt. Labyrintbyggarna har velat dra nytta av platsens energier för att göra sin egen magi starkare.

Jörgen I Eriksson, tänker kanske någon nu, låter inte det namnet bekant?

Jodå, en gång tiden var han nyhetsuppläsare på Dagens Eko. Sedan bytte han bana. Numera är han verksam som schaman.

I en glänta på Storebergets topp hittar jag den halvt överväxta labyrinten. Jag tar av mig strumpor och skor och ger mig in i den. Barfota går jag på mark som andra har trampat tusen år före mig.

Det blöta gräset kittlar skönt under fotsulorna.

I labyrintens hjärta hittar jag fem skalade grankottar. Här, vid själva drömtidsporten, har tydligen några ekorrar haft fest. En bit bort ligger tomma ölburkar och cigarettpaket slängda i en eldstad.

Personligen är jag inte mycket för övernaturligheter, men magi kan också definieras på ett annat sätt: som det vi upplever när vi skärper våra sinnen.

På väg nerför berget möter jag en mamma och en liten flicka. Flickan har ritat en skattkarta som leder till labyrintens mitt. Jag visar henne en av de skalade grankottarna, som jag tagit med mig, och säger att det finns fler i labyrinten. En riktig skatt.

Flickan lyser upp. Och om inte det är magi så vet jag inte vad.

Källor:
Jörgen I Eriksson och Jonas Unger: Heligt landskap (norrshaman 2015)
John Kraft: Labyrinter på svenska västkusten och norska sydkusten

En port till drömtiden

(Artikel av Johan Nilsson, publicerad i Göteborgs-Posten 29 juni).

Det finns ett heligt berg i Gamlestan, och i förra veckan besteg jag det.

Berget är 80 meter högt och heter Storeberget. Det ligger bakom Nylöseskolan. På stigarna runt berget brukar folk jogga och promenera, och på toppen finns en stenlabyrint som eventuellt är över tusen år gammal.

Ett fint ställe, med andra ord. Men heligt? Vem påstår det?

Jo, det gör Jörgen I Eriksson och Jonas Unger, författare till boken Heligt landskap. Det är en sorts guidebok där de listar omkring 75 platser runt om i Sverige där de menar att uråldriga energier är i rörelse och ”det kosmiska medvetandet” manifesteras.

Dessa platser är ingenting mindre än portar till drömtiden, en mytologisk tid då gudalika gestalter formade världen och landskapet. Enligt fornnordisk tro skapade till exempel Oden, Vile och Ve världen av jätten Ymers kropp (efter att först ha slagit ihjäl honom, förstås). Drömtiden är både urtida och evig, och på vissa platser kan vi än idag träda i kontakt med den.

Bland annat då på Storeberget.

I labyrinten har det med all sannolikhet utförts ritualer som gällt fruktbarhet och jakt- och fiskelycka. Men det är inte labyrinten som gör platsen helig, enligt Eriksson och Unger. De menar tvärtom att den har anlagts här eftersom berget redan var heligt. Labyrintbyggarna har velat dra nytta av platsens energier för att göra sin egen magi starkare.

Jörgen I Eriksson, tänker kanske någon nu, låter inte det namnet bekant?

Jodå, en gång tiden var han nyhetsuppläsare på Dagens Eko. Sedan bytte han bana. Numera är han verksam som schaman.

I en glänta på Storebergets topp hittar jag den halvt överväxta labyrinten. Jag tar av mig strumpor och skor och ger mig in i den. Barfota går jag på mark som andra har trampat tusen år före mig.

Det blöta gräset kittlar skönt under fotsulorna.

I labyrintens hjärta hittar jag fem skalade grankottar. Här, vid själva drömtidsporten, har tydligen några ekorrar haft fest. En bit bort ligger tomma ölburkar och cigarettpaket slängda i en eldstad.

Personligen är jag inte mycket för övernaturligheter, men magi kan också definieras på ett annat sätt: som det vi upplever när vi skärper våra sinnen.

På väg nerför berget möter jag en mamma och en liten flicka. Flickan har ritat en skattkarta som leder till labyrintens mitt. Jag visar henne en av de skalade grankottarna, som jag tagit med mig, och säger att det finns fler i labyrinten. En riktig skatt.

Flickan lyser upp. Och om inte det är magi så vet jag inte vad.

Källor:
Jörgen I Eriksson och Jonas Unger: Heligt landskap (norrshaman 2015)
John Kraft: Labyrinter på svenska västkusten och norska sydkusten

En port till drömtiden

(Artikel av Johan Nilsson, publicerad i Göteborgs-Posten 29 juni).

Det finns ett heligt berg i Gamlestan, och i förra veckan besteg jag det.

Berget är 80 meter högt och heter Storeberget. Det ligger bakom Nylöseskolan. På stigarna runt berget brukar folk jogga och promenera, och på toppen finns en stenlabyrint som eventuellt är över tusen år gammal.

Ett fint ställe, med andra ord. Men heligt? Vem påstår det?

Jo, det gör Jörgen I Eriksson och Jonas Unger, författare till boken Heligt landskap. Det är en sorts guidebok där de listar omkring 75 platser runt om i Sverige där de menar att uråldriga energier är i rörelse och ”det kosmiska medvetandet” manifesteras.

Dessa platser är ingenting mindre än portar till drömtiden, en mytologisk tid då gudalika gestalter formade världen och landskapet. Enligt fornnordisk tro skapade till exempel Oden, Vile och Ve världen av jätten Ymers kropp (efter att först ha slagit ihjäl honom, förstås). Drömtiden är både urtida och evig, och på vissa platser kan vi än idag träda i kontakt med den.

Bland annat då på Storeberget.

I labyrinten har det med all sannolikhet utförts ritualer som gällt fruktbarhet och jakt- och fiskelycka. Men det är inte labyrinten som gör platsen helig, enligt Eriksson och Unger. De menar tvärtom att den har anlagts här eftersom berget redan var heligt. Labyrintbyggarna har velat dra nytta av platsens energier för att göra sin egen magi starkare.

Jörgen I Eriksson, tänker kanske någon nu, låter inte det namnet bekant?

Jodå, en gång tiden var han nyhetsuppläsare på Dagens Eko. Sedan bytte han bana. Numera är han verksam som schaman.

I en glänta på Storebergets topp hittar jag den halvt överväxta labyrinten. Jag tar av mig strumpor och skor och ger mig in i den. Barfota går jag på mark som andra har trampat tusen år före mig.

Det blöta gräset kittlar skönt under fotsulorna.

I labyrintens hjärta hittar jag fem skalade grankottar. Här, vid själva drömtidsporten, har tydligen några ekorrar haft fest. En bit bort ligger tomma ölburkar och cigarettpaket slängda i en eldstad.

Personligen är jag inte mycket för övernaturligheter, men magi kan också definieras på ett annat sätt: som det vi upplever när vi skärper våra sinnen.

På väg nerför berget möter jag en mamma och en liten flicka. Flickan har ritat en skattkarta som leder till labyrintens mitt. Jag visar henne en av de skalade grankottarna, som jag tagit med mig, och säger att det finns fler i labyrinten. En riktig skatt.

Flickan lyser upp. Och om inte det är magi så vet jag inte vad.

Källor:
Jörgen I Eriksson och Jonas Unger: Heligt landskap (norrshaman 2015)
John Kraft: Labyrinter på svenska västkusten och norska sydkusten

En port till drömtiden

(Artikel av Johan Nilsson, publicerad i Göteborgs-Posten 29 juni).

Det finns ett heligt berg i Gamlestan, och i förra veckan besteg jag det.

Berget är 80 meter högt och heter Storeberget. Det ligger bakom Nylöseskolan. På stigarna runt berget brukar folk jogga och promenera, och på toppen finns en stenlabyrint som eventuellt är över tusen år gammal.

Ett fint ställe, med andra ord. Men heligt? Vem påstår det?

Jo, det gör Jörgen I Eriksson och Jonas Unger, författare till boken Heligt landskap. Det är en sorts guidebok där de listar omkring 75 platser runt om i Sverige där de menar att uråldriga energier är i rörelse och ”det kosmiska medvetandet” manifesteras.

Dessa platser är ingenting mindre än portar till drömtiden, en mytologisk tid då gudalika gestalter formade världen och landskapet. Enligt fornnordisk tro skapade till exempel Oden, Vile och Ve världen av jätten Ymers kropp (efter att först ha slagit ihjäl honom, förstås). Drömtiden är både urtida och evig, och på vissa platser kan vi än idag träda i kontakt med den.

Bland annat då på Storeberget.

I labyrinten har det med all sannolikhet utförts ritualer som gällt fruktbarhet och jakt- och fiskelycka. Men det är inte labyrinten som gör platsen helig, enligt Eriksson och Unger. De menar tvärtom att den har anlagts här eftersom berget redan var heligt. Labyrintbyggarna har velat dra nytta av platsens energier för att göra sin egen magi starkare.

Jörgen I Eriksson, tänker kanske någon nu, låter inte det namnet bekant?

Jodå, en gång tiden var han nyhetsuppläsare på Dagens Eko. Sedan bytte han bana. Numera är han verksam som schaman.

I en glänta på Storebergets topp hittar jag den halvt överväxta labyrinten. Jag tar av mig strumpor och skor och ger mig in i den. Barfota går jag på mark som andra har trampat tusen år före mig.

Det blöta gräset kittlar skönt under fotsulorna.

I labyrintens hjärta hittar jag fem skalade grankottar. Här, vid själva drömtidsporten, har tydligen några ekorrar haft fest. En bit bort ligger tomma ölburkar och cigarettpaket slängda i en eldstad.

Personligen är jag inte mycket för övernaturligheter, men magi kan också definieras på ett annat sätt: som det vi upplever när vi skärper våra sinnen.

På väg nerför berget möter jag en mamma och en liten flicka. Flickan har ritat en skattkarta som leder till labyrintens mitt. Jag visar henne en av de skalade grankottarna, som jag tagit med mig, och säger att det finns fler i labyrinten. En riktig skatt.

Flickan lyser upp. Och om inte det är magi så vet jag inte vad.

Källor:
Jörgen I Eriksson och Jonas Unger: Heligt landskap (norrshaman 2015)
John Kraft: Labyrinter på svenska västkusten och norska sydkusten