Hällbilder - myter, metaforer och riter

”Hällmålningarna är som folkvisor. Då man följer dem måste man glömma allt vad man lärt sig och bara ge sig själv tid att se och lyssna”. Dessa kloka ord om hur man bör förhålla sig till så kallad bergkonst är Pekka Kivikäs – finsk nestor när det gäller forskning om hällmålningar. Orden återfinns i boken Rödockrarummet – med den långa undertiteln Artiklar från 2008, 2009 och 2010 års arkeologihelger i Näsåker.
Bokens redaktörer är entusiasterna i Norrlands hällbildningssällskap – Maria Tjärnström, Bernt Ove Viklund och Nils Erik Humlesjö – och innehåller ett urval av föredragen från de numera årliga så kallade hällbildsseminarierna i Näsåker, samhället som ligger intill det imponerande hällristningsfältet vid Nämforsen.
Texterna stretar och drar åt olika håll som sig bör, de medverkande arkeologerna skriver träigt och försiktigt och en del texter känns väldigt smala (för kallades sådana studier för knappologi). Samtidigt ställs här också viktiga frågor och förs fram spännande hypoteser om hällristningar och hällmålningar så att man får en känsla av att befinna sig i framkanten av tänkandet på detta område. Seminarierna avspeglar även det pågående arbetet med att upptäcka nya hällmålningar i det landskap i nordvästra Ångermanland som fått beteckningen Rödockrarummet.
I inledningstexten hälsar Maria Tjärnström välkommen till Rödockrarummet, som har gratis inträde och är öppet dygnet runt för alla och envar: ”Rödockrarummet utgör ett stort arkiv över människors drömmar och tankar som etsat sig fast i berget och bevarats som ett värdefullt dokument att tolkas av oss”.
En av de mest intressanta tolkningarna svarar Einar Myrholt för med sitt försök att förstå hällbilder i Tröndelag utifrån samisk livssyn och kosmologi (fast han envisas med att kalla det religion). Bilderna har gjorts av människor som livnärde sig på jakt och samlande och säkert hade kosmologiska föreställningar av samma slag som vi kan se på samiska shamantrummor. Myrholt hittar symboler för Världsmannen, världspelaren, solen, världsträdet, världsberget, dödsriket och kåtan (som man kan ha föreställt sig som en minivariant av kosmos) och han drar slutsatsen att alla hällbilder kanske inte är så gamla som vi tror. Ett av hans märkligaste fynd är en runmålning gjord enligt den ursprungliga utharken. Inskriptionen är helt klart magisk och uttyds som FETT. Ytterligare ett belägg för att samer både känt till och använt runor!
Helena Günther analyserar den rikliga förekomsten av älgkor i hällbilderna och konstaterar att älgkon som motiv har mycket djupa och starka rötter i de nordeurasiska jägarfolkens myter och föreställningar om världen. Pekka Kivikäs betonar att hällbilderna är del i ett komplex av förklaringar, berättelser och riter där människorna har ”strukturerat tiden, mints det förflutna och berättat historier”.
Ylva Sjöstrand står för ett uppfriskande ifrågasättande av gängse arkeologiska förklaringar av hällbilderna. Från att tidigare ha förklarat det mesta utifrån begreppet jaktmagi (vad nu det egentligen är?) är kardinalförklaringen idag att hällbilderna är uttryck för shamanism (dock utan att arkeologerna har någon djupare förståelse av företeelsen shamanism). Sjöstrand pekar på mera komplexa förklaringar. En bild av en älg behöver ju inte betyda att den föreställer en älg. Den kan vara en metafor för något annat, på liknande sätt som t ex Apples äpple inte betyder äpple utan är en symbol för en dator. Hällbildernas älgar kan alltså betyda något annat eller i varje fall något mycket mer än ”älg”. Sättet att framställa älgen på kan ge den helt olika innebörd på liknande sätt som dagens smiley-symboler med små förändringar kan fås att betyda helt olika saker.
De som gjorde och ”läste” hällbilderna förstod sin tids undertext men kan vi någonsin göra det? Mitt svar är att arkeologerna, som använder ett västerländskt vetenskapligt tänkande för att ”förstå” hällbilderna aldrig kommer att göra det. Däremot kan människor som närmar sig hällbilderna i ett shamanskt medvetandetillstånd ta sig in i bilderna, deras kraft, kunskap och undertext. Om det handlar bland annat mitt eget bidrag i Rödockrarummet: Portar till Drömtiden – Hällbilder och modern shamanism. Tyvärr har ett viktigt stycke fallit bort ur min text, vilket redaktörerna ska försöka åtgärda, men om ni redan nu vill läsa texten i sin helhet så finns den även på min hemsida .
Rödockrarummet ges ut på Vulkan och kan också beställas därifrån. Och i Näsåker fortsätter hällbildsseminarierna. Nästa gång 24-25 september 2011. Mer info på hällbildningssällskapets sajt på Facebook .

Viktig domstolsseger för Kalaharis urfolk

Högsta domstolen i Botswana slår fast att gana-, gwi- och tsila-folken, som brukar gå under benämningen bushmen, har rätt att utnyttja sina gamla vattenkällor i Central Kalahari Game Reserve. Det är ett utslag som ger dem möjlighet att återvända till sina ursprungliga bosättningsområden.
Utslaget är en viktig juridisk seger för Kalaharifolken och en av dess representanter säger till Survival International som drivit deras sak:
-Vi är mycket lyckliga för att våra rättigheter till slut har erkänts. Vi har väntat länge på detta. Precis som alla andra människor behöver vi vatten för att leva. Vi behöver också vårt land. Vi ber att regeringen nu ska behandla oss med den respekt som vi förtjänar.
Kalaharis urfolk har i flera omgångar mellan 1997 och 2005 tvångsförflyttats från viltreservatet i centrala Kalahari bl a sedan diamantfyndigheter upptäckts i området. Människorna i reservatet har ansetts stå i vägen för en exploatering och Botswanas regering har förklarat att de borde ”civiliseras”. Deras bostäder har förstörts och deras viktigaste vattenkälla – en borrad brunn – förseglades med betong. Människorna fraktades iväg med lastbil till läger utanför reservatet där en dyster tillvaro väntade. De har hindrats från att jaga på traditionellt sätt i reservatet och har i stor utsträckning drabbats av de typiskt posttraumatiska stressyndrom som kännetecknar etnisk rensning; depressioner, alkoholism och sjukdomar som tbc och hiv.
2006 fastslog en domstol att tvångsförflyttningen av urfolken var olaglig och att de hade rätt att återvända. Regeringen har dock satt käppar i hjulet genom att förbjuda dem att använda den förseglade vattenkällan, ett beslut som nu alltså upphävts av högsta domstolen. I domen sägs att regeringen har utsatt urfolken för en förnedrande behandling och att de har rätt både att använda sin gamla brunn och dessutom borra nya vattenhål.
Till bilden hör också att Botswanas regering samtidigt som den förbjöd urfolken att använda sin gamla vattenkälla borrade flera nya brunnar avsedda för reservatets djur och dessutom gav tillstånd till att bygga ett turisthotell med swimmingpool intill reservatet!
Trots umbäranden har en del bushmen under de senaste åren valt att lämna den bedrövliga tillvaron i lägren och flytta tillbaka in i reservatet där den enda vattentillgången i princip har varit regnvatten. Nu banar domstolens utslag väg för fler att ta sina gamla marker i besittning igen. Men svårigheterna är ingalunda över trots domstolssegern: planerna på diamantutvinning fortskrider och regeringen fortsätter att hindra urfolkens traditionella jakt som ju är förutsättningen för deras livssätt och unika kultur. De behöver fortsatt stöd från omvärlden.

Avkolonisering och en gammal mans berättelser

Ett viktigt inslag i kampen mot kolonialismen är de ursprungsamerikaner som på universitet runt om i USA bedriver antikolonial forskning, som t ex Waziyatawin (Angela Wilson) en dakota-indian från Minnesota, nu verksam vid University of Victoria i British Columbia, Kanada. Waziyatawin är historiker och hon utmanar den koloniala strukturen genom att ge den amerikanska historien en helt ny mening. Hon skriver historia ur de koloniserades, de förtrycktas perspektiv. Det är en historia som bygger på en muntlig berättartradition och som ger en annan version av historien och en annan vision av världen än den förhärskande koloniala, västerländska modellen. Att skriva de förtrycktas historia är ett sätt att göra motstånd, att avkolonisera tänkandet, att återerövra sitt förflutna, ”ett starkt sätt att tänka innan de kom” som den processen kan uttryckas av en traditionell dakota.
Waziyatawin har en egen sajt om den antikoloniala kampen och hon har skrivit flera böcker i ämnet, bl a Remember This! – Dakota Decolonization and the Eli Taylor Narratives (University of Nebraska Press 2005). Det är en märklig och gripande bok som bygger på berättelser av Waziyatawins adopterade farfar Eli Taylor och ger en lysande inblick i ett traditionellt sätt att tänka om och förhålla sig till världen. När berättelserna bandades var Eli Taylor 84 år gammal. Initiativet kom från hans sida. Han ville delge eftervärlden ett antal uråldriga berättelser om vad det innebär att vara dakota som ett sätt att försöka bevara såväl språk som kultur – en ambition som passar som hand i handske med Waziyatawins antikoloniala projekt.
Vilka är då dakota? Tillsammans med lakota och nakota utgör de den större grupp som av kolonisatörerna kom att kallas för sioux. Idag finns dakota på reservat framför allt i Minnesota, North och South Dakota och i de kanadensiska delstaterna Manitoba och Saskatchewan. Läget för dakotaspråket och den traditionella dakotakulturen är prekärt. Försöket att leva som vita har misslyckats skriver Waziyatawin, som ändå tror på möjligheten att behålla en dakotaidentitet och kämpa för överlevnad och självbestämmande.
När Eli Taylor återberättar de traditionella historierna är det enligt Waziyatawin ett sätt att göra motstånd mot det koloniala systemet och ett sätt att återerövra det förflutna. Att göra det på ursprungsspråket är helt nödvändigt eftersom språket är intimt förknippat med, ja sammanlänkat med världsbilden. För en traditionell dakota är språket wakan, dvs mystiskt, heligt, eftersom det en gång gavs av Wakantanka, Det stora mysteriet. Ceremonier och sånger är egentligen bara möjliga på det ursprungliga språket. Det är ett språk som skiljer sig avsevärt från västerländska språk, det är betydligt mer relationellt. Språket i sig uttrycker den helighet som finns i skapelsen och hur allt ömsesidigt hänger samman med allt annat.
De avsnitt i Remember This! Som gör djupast intryck på mig är de som handlar om det mystiska, det heliga, och hur det kan gripa in i jordelivet. En traditionell dakota har en världsbild som säger att allt har sin grund i Wakantanka, Det stora mysteriet, och att allt som är wakan har förmågor som vi som människor aldrig kan förstå. Mirakel inträffar helt enkelt ibland, när det osynliga griper in, t ex vid traditionell sjukdomsbot. Förmågan att bota ges av Wakantanka och är vid varje givet tillfälle beroende av hjälp från andra andliga väsen. Det är alltså aldrig botaren som botar. Det är det osynliga och den som fått förmågan att bota, eller snarare att förmedla bot, har en skyldighet att hjälpa alla enligt den grundregel om ömsesidighet och generositet som bör prägla dakotas sociala liv. Botandet är en helig förpliktelse och ställer alltså tuffa krav på utövaren och hans/hennes sätt att leva.
Genom att nedteckna Eli Taylors berättelser har Waziyatawin gett sitt bidrag till kampen mot kolonialismen, för en avkolonisering av tänkandet som i förlängningen kan bana väg för en avkolonisering av handlingar och av landskapet. Hon har delat med sig av berättelserna och frågar om vi som inte är urfolk verkligen är beredda att lyssna? Jag hoppas det och jag hoppas att hennes optimistiska slutord ska besannas: There is great hope.
En längre artikel om Waziyatawin och traditionell dakota-filosofi finns på min hemsida .

Evo Morales sänker pensionsåldern

Vänsterregeringen i Bolivia går emot den internationella trenden med höjd pensionsålder och sänkta pensioner. I december presenterade president Evo Morales en ny pensionslag tillsammans med representanter för landets fackföreningar. Det nya är att de privata pensionsfonderna förstatligas, att pensionssystemet ska omfatta alla och att pensionsåldern sänks. Såväl Evo Morales som facket betecknar pensionslagen som revolutionär och historisk.
Bolivias pensionsreform är av stort intresse för lönearbetare världen över som ett exempel på ett alternativ till de pensionsdiktat som kommer från det internationella finanskapitalet. En fyllig presentation finns på Upside Down World .
Bolivias tidigare pensionssystem var stöpt i nyliberal form och byggde på höga individuella inbetalningar under mycket lång tid och låga pensionsnivåer. Bara 15 procent av lönearbetarna har kunnat betala in kontinuerligt till pensionsfonderna. Arbetare i den informella sektorn – 60 procent av arbetskraften – har stått utanför systemet. Det gäller t ex arbetare inom handel och tjänstesektor. Nu inrättas en särskild solidaritetsfond med hjälp av arbetsgivaravgifter för att även arbetare som tidigare inte betalat in till pensionsfonderna ska kunna få pension.
Det nya systemet kommer att göra det möjligt för arbetare att gå i pension vid 58 års ålder (i stället för 60). Kvinnor som har tre eller flera barn kan ta ut pensionen vid 55 och gruvarbetare vid 56. Om man betänker att medellivslängden i Bolivia idag är 62 år för män och 65 för kvinnor så ter sig sänkningen av pensionsåldern som helt nödvändig. Pensionerna höjs dessutom. De ska baseras på månadslönen under de två sista åren. Den som jobbat i 20 år ska få 60 procent av den nivån och den som jobbat i 30 år ska få 70 procent av lönen.
En facklig vänsteropposition anser att pensionsreformen inte går tillräckligt långt och ifrågasätter om den är uthållig på lång sikt. Kritiken gäller bland annat att också det nya pensionssystemet behåller den existerande nyliberala modell som bygger på individuella pensionskonton. Kritikerna vill att staten och arbetsgivarna ska stå för en större del av bördan. Regeringen å sin sida ser systemet som en pragmatisk kompromiss och hoppas att det ska fungera i minst 35 år – en förhoppning som bygger på att Bolivias ekonomi fortsätter att växa.
Att ett av Latinamerikas fattigaste länder försöker genomföra en omvälvande pensionsreform som omfattar alla är imponerande och bör vara en inspiration för många kämpande arbetarrörelser världen över.

Vargen som projektionsyta

Såvitt jag känner till har vargen aldrig varit föremål för samma vördnad som förärats björnen, t ex i den ritualiserade samiska björnjakten och björnceremonin. Björnen var/är så kraftfull och helig att den måste begravas på ett ceremoniellt sätt. I björngravarna skulle i princip alla ben från den dödade björnen läggas ner som en garanti för att kretsloppet skulle fortsätta och nya björnar låta sig jagas.
Men varggravar? Knappast. Vargen har inte varit älskad, men den har varit respekterad och den var ett inslag i tillvaron som man helt enkelt hade att förhålla sig till. Och för shamaner och andra vismän och viskvinnor kunde vargen vara en lärare och inspiratör, även om den också hade en farlig karaktär av annat slag än björnens heliga farlighet. I den förkristna föreställningsvärlden var Oden omgiven bl a av två vargar, Gere och Freke och en alldeles speciell grupp av bärsärkar kallades ulvhednar för att de hade vargskinnströjor i stället för brynjor. När ulvhednarna gick in i sin stridstrans skiftade de hamn – blev vargar – på liknande sätt som andra bärsärkar kunde anta björngestalt. Sådana föreställningar lever kvar i och tvinnas samman till idéer om varulvar, alltså människor som nattetid förvandlas till vargar som stryker omkring för att sätta tänderna i intet ont anande människor.
Vargen dras till människan och hennes boplatser i sina födosök och ställer till med problem. I de mytiska berättelserna representerar vargen människans skuggsida, hennes egna mörka sidor. Hur mycket av dessa mörka föreställningar ligger bakom det varghat som tar sig uttryck i dagens Sverige och är en drivande kraft bakom den makabra licensjakt som alliansregeringen gett klartecken till trots varningar från EU-kommissionen? Vi har att göra med en mycket komplex fråga men i grunden är jag övertygad om att vargen har blivit projektionsyta för en oerhörd frustration och förtvivlan som många människor, framför allt i glesbygd, känner inför det senkapitalistiska samhällets utveckling. Avfolkning, uttunnad eller helt försvunnen samhällsservice, nedlagda skolor, butiker och bensinmackar, skogsbrukets kalhyggeshärjningar, politikers storstads- och tillväxtfixering, politikers och byråkraters lomhördhet, tilltagande klasskillnader och resursklyftor.
När vargen blir en projektionsyta för ett hat som har djupa sociala och ekonomiska rötter är det svårt att argumentera bort det med saklighet. De sakliga argumenten mot vargjakten (och det finns över huvud taget inga sakliga argument för vargjakten) får riktas till de politiker som sitter på ansvarsposter och där tror jag att vi som vill ha vargen i faunan kan känna en viss optimism: dumheten kan inte försvaras i all oändlighet.
När det gäller varghatet på basplanet är jag mer pessimistisk: sakliga argument biter inte på den underliggande frustrationen. En möjlig utväg är att få människor att se vargen som en resurs, som kan ge inkomst genom sin blotta existens. Redan idag ordnas vargsafaris för turister som vill ha genuina naturupplevelser. Det är säkert en näring som kan växa till och skapa, som det heter, sysselsättning. När det gäller jägarkåren som helhet måste samhället i övrigt göra en tydlig markering: jägarna har vare sig ensamrätt till skogarna eller förstatjing på det som lever där. Jägarna måste tvingas att inse att de är en grupp bland andra som också har legitima anspråk på skogarna – djur och växter, träd och buskar, bärplockare och växtsamlare, vandrare och shamaner. Och vargen är ett oundgängligt inslag i en natur i balans, det som brukar kallas biologisk mångfald.
Till sist – för att knyta an till artikelns inledning – vill jag citera vad den samiska kvinnan Biret Maret Kallio sa till mig om vargen, eller ulven som hon föredrar att kalla den:
-Ulven är en idjamánni, en nattvandrare. Ulven är en lärare och den bästa följeslagare man kan ha när det gäller att hitta nya stigar och stigar som har blivit bortglömda. Ulven är hjälpare till många noaidier. Ulven är människans närmaste släkting. Ulven är i samisk tradition ceazázan, min fars käre lille bror.
(Kallio är en av många samer som intervjuas i min bok Var tids noaidi.)

Att måla kosmos och söka balans

Museum of Northern Arizona i Flagstaff är ett museum i världsklass med speciellt fokus på ursprungskulturerna i regionen – navajo, hopi, zuni, havasupai, hualapai. Nu har museet gett ut en hyllningsvärd årsskrift med det maffiga namnet Painting the Cosmos: Metaphor and Worldview in Images from the Southwest Pueblos and Mexico. Boken är rikt illustrerad och innehåller åtta olika texter av hög kvalitet om traditionell konst bland hopi i synnerhet och pueblokulturerna i Rio Grandes dalgång i allmänhet samt om sambanden med förkolumbiansk konst i Mexiko.
Författarna är huvudsakligen vidsynta amerikanska arkeologer och konstvetare, men det som framför allt höjer textens kvalitet är de hopis som medverkar, framför allt konstnärer och kulturhistoriker. Hela boken genomsyras av en respekt för pueblokulturerna och en vilja att lyssna till nutida hopis tolkningar av klippkonsten. Klippmålningarna kan vara flera tusen år gamla medan mural- och keramikmålningarna är 500-700 år gamla.
Det som fästs i motiven på berghällarna och i muralmålningarna på väggarna i de underjordiska ceremonirummen, kivorna, är en kosmologi – en berättelse om hur kosmos har uppstått och hur det är beskaffat. Även om det kan vara många hundra år mellan berghällarnas och kivornas utsmyckningar så uttrycks liknande kosmologiska principer i båda sorternas konst. Principer som kan sammanfattas under fyra rubriker: 1) världen består av flera olika skikt/dimensioner, 2) det finns alltid ett centrum, den plats där det är meningen att man ska vara och där man upplever harmoni och balans, 3) världens kvalitet bestäms av de fyra kardinalriktningarna och de färger som är förenade med riktningarna (vit, gul, röd och blå hos hopi), 4) världen befinner sig i ständig rörelse och förändring driven av dynamiska dualistiska energier.
Klippmålningarna beskrivs som ett sätt att bevara identiteten med landskapet och kontinuiteten med förfäderna och som ett sätt att hålla igång det pågående samtalet med den andliga dimensionen, det osynliga. Kivornas muralmålningar betecknas som att medium för bön där målningarna var/är intimt sammanvävda med övriga ceremoniella inslag – berättelser, sång och dans. Såväl de bemålade klipporna som kivorna var/är platser för transformation. Där kunde man föra den andliga världen och den här världen närmare varandra som en garanti för harmoniska relationer mellan människor och förfäder, växter, djur och vädersystemen. Inte bara konsten utan också själva platserna där den placerades var (och är) portar till andra dimensioner, till Drömtiden.
Det här är en konst som är både beskrivande och föreskrivande. Den berättar om världens uppkomst och essens och om den andliga världens beskaffenhet. Samtidigt föreskriver den hur människorna bör uppträda i världen, i livets stora väv. Målningarna, liksom hopis danser och sånger, betonar ömsesidigheten i naturen. Om människorna fullföljer sina uppgifter i tillvaron, t ex genom ceremonier och rätt förhållningssätt, så svarar Moder Jord och hennes andliga representanter med att sända regn och värme till växtligheten och människornas odlingar.
Målningar, berättelser, sånger och danser är uttryck för strävan efter balans och strävan efter centrum i en värld som befinner sig i ständig förändring. Det finns ett uttryck hos såväl hopi som zuni som översatt till engelska blir the middle place. Det är de platser där hopi och zuni, och även andra pueblofolk, slog sig ner efter sina långa vandringar över den amerikanska kontinenten. Och fortfarande år 2011 bor dessa folk på sin respektive middle place, precis som de lovat att de skulle göra vid inträdet i den här världen.
The middle place är alltså en geografisk plats i landskapet, men det är också en känsla, påpekar moderna hopi-konstnärer. En känsla av att vara hel, i balans. De beskriver därför sitt måleri som ett sökande efter denna mittplats, centrum, och denna balans.
Sambanden mellan klipp- och muralkonsten i sydvästra USA och konsten i förkolumbianska kulturer i Mexiko och övriga Centralamerika är påfallande. Men vem har påverkat vem? Kanske är det snarare så att det handlar mer om ett gemensamt förflutet än om direkt påverkan under den tid målningarna gjordes. De underliggande kosmologiska tänkesätten tycks vara desamma, eller i alla fall mycket lika. Och det gäller också sambanden mellan hopis 500 år gamla muralmålningar och dagens rituella sånger och danser. Här finns en påfallande kontinuitet i de grundläggande föreställningarna. Samtidigt nytolkar varje ny generation de gamla bilderna och symbolerna och ger dem på så vis ständigt nytt liv. I alla fall så länge som människorna fortsätter dialogen med bilderna och det de representerar – det osynliga.

FN oroat över samernas situation

Sverige måste ratificera ILO-deklaration 169 om urfolkens rättigheter till mark och vatten, förbättra de samiska språkens situation och stärka sametingets roll som folkvalt organ. Det är några av rekommendationerna i en rapport från James Anaya, FN:s speciella rapportör om urfolkens situation. Hans rapport om samernas situation presenterades på torsdagen i Tromsö och kan läsas i sin helhet här.
Efter några vänliga inledande fraser om att Sverige, Norge och Finland i internationell jämförelse har fäst stor vikt vid urfolksfrågor så konstaterar Anaya att mycket återstår att göra för att möjliggöra självstyre för samerna, något som internationella avtal påbjuder. Alla tre länderna uppmanas att överföra mer beslutsrätt i frågor om mark och naturresurser, språk och kultur till sametingen för att garantera samerna en uthållig ekonomisk, social och kulturell utveckling.
När det gäller Sverige säger han att här behövs reformer som garanterar sametingets oberoende gentemot staten. Idag är ju sametinget en hybrid – både statlig myndighet och ett folkvalt organ. Sverige uppmanas också att ratificera ILO-deklaration 169 och lagstifta om att lätta på samernas bevisbörda när det gäller rättstvister om markrättigheter, betesmarker etc. Den svenska staten måste definiera vad som är traditionella samiska områden och när det gäller rovdjur har staten ett ansvar för att hålla rovdjursstammarna på en sådan nivå att de inte hotar rennäringen.
Anaya hyser stor oro för de samiska språkens framtid och han uppmanar de tre regeringarna att fördubbla ansträngningarna med att stärka och vitalisera språken. Det handlar bl a om att skjuta till pengar för att stärka utbildningen i samiska språk och samisk kultur, utvidga möjligheten att använda samiska i rättsprocesser och vid kontakt med myndigheter.
– Specialrapportören sätter fingret på de mest centrala problem vi brottas med i dag, säger Jörgen Jonsson, ordförande i Svenska samernas riksförbund.
– Vi förutsätter att Sverige nu till slut tar FN på allvar, och rättar till de brister FN:s specifika rapport om samerna identifierat, säger Mattias Åhrén i Samerådet.

Att balansera människans vandring på jorden

Vad var det som förde in mig på shamanens väg? Vilka svar kan en shaman ge på livets existentiella frågor? Har livet och världen något mål? Om det och mycket annat samtalar jag i en lång intervju som den muslimske mystikern Zamael gjort med mig på sin blogg Ananael.
Här följer ett kort utsnitt ur intervjun.
Vilka ambitioner har du för framtiden som shaman, och vad siktar du på att göra för världen och dess medvarelser?
Jag har tidigare sagt att jag vill bli en vis och fri man. Det är ett tillstånd som också kan beskrivas som att man har nått harmoni och balans med tillvaron eller att man tänker och vandrar i skönhet. Jag definierar shamanen som en sorts andlig krigare som verkar för att försvara Moder Jord. Eftersom allt är ett och hänger samman och jag är släkt med alla andra varelser kan jag inte bli fri och vis om inte alla andra varelser också blir det. Shamanen arbetar därför aldrig primärt för sin egen harmoni och balans, även om den ingår i den stora vävens harmoni och balans. Som shaman vill jag ge mitt bidrag till harmoni och balans för Moder Jord, för livets stora väv, för det stora kretsloppet.
Vad kan schamanismen erbjuda dagens [moderna] människa?
En livssyn och attityd som gör det möjligt att uppleva samhörigheten med allt annat levande, att uppleva att man som människa verkligen är släkt med alla andra varelser och en integrerad del av livets stora väv.
Vad är meningen med skapelsen, och vilken roll har människan att spela i denna skapelse?
Även om en shaman inte ser någon övergripande mening med skapelsen så finns den ju ändå och det gäller att förhålla sig till den. I en shamansk livssyn anser man i allmänhet att alla arter har en funktion att fylla i livets stora väv. Människans roll handlar oftast om att genomföra de ceremonier som hon har fått lära sig av heliga varelser arla i urtid. Det kan vara ceremonier i samband med solstånden och det kan vara ceremonier i samband med jakt och odling – för att djuren ska förökas och fortsätta att låta sig jagas, för att regnen ska komma i rätt tid för grödan. Jag skulle vilja säga att det huvudsakligen rör sig om ceremonier för att balansera människans vandring på jorden.
Hur ser den shamanska kosmologin ut (dvs alltets skapelse, fortgång och världens slutliga mål)?
Alltet har skapats ur samspelet mellan energier av komplementärt slag. Skapelsen pågår fortfarande. Världen är en dynamisk process… Allt är ett och hänger samman med allt annat. De andra dimensionerna/världarna/det osynliga finns ”under” eller ”bortom” den ordinära verkligheten… Världen är en pågående ömsesidighet, ett hav av relationer, där vi alla är släkt och där vi alla är ett. Där kan vi människor dansa med eller emot och när vi dansar emot, som industricivilisationen gör, då ger vi upphov till kaos och förvirring. Den har i våra dagar blivit så betydande att den tycks kunna hota vår egen existens. Som Archie Fire Lame Deer sa till mig 1981: ”Det är möjligt att mänskligheten kommer att utrota sig själv, men Moder Jord kommer att överleva”. Det är hybris att tro att människan skulle kunna utplåna jorden. Hon kan alltid återhämta sig och ge upphov till nytt liv, till en ny väv med harmoni och balans. Världen har uppstått ur formlöshet som har framfött en mångfald i form som så småningom återgår till formlöshet. Världen har en gång skapats och kommer en gång att upphöra. Är det ett mål? Ja på sätt och vis. Personligen har jag inga som helst problem med att acceptera att utslocknandet är” målet”.
Vad hoppas du för framtiden?
Att mänskligheten före världens utslocknande ska nå insikt i sådan omfattning att den kan ställa om till ett hållbart sätt att leva på Moder Jord, till att vandra i skönhet.

Varför har det gått så fel i Haiti?

Viktiga orsaker till varför återuppbyggnaden efter jordbävningen i Haiti 2010 har gått fullständigt i stå är den modell som det internationella samfundet – FN, de amerikanska staternas organisation OAS och rader av biståndsorganisationer så kallade NGO-er – försöker pressa på landet och dess arma invånare. De försöker göra Haiti till ett Disneyland för hjälporganisationer. Så ungefär sa brasilianaren Ricardo Seitenfus i en tidningsintervju strax före jul och det ledde till att han omgående fick sparken som OAS-representant i Haiti. Nu har tv-kanalen al Jazira intervjuat Seitenfus i Brasilia och alla som är intresserade av Haiti i synnerhet och biståndsverksamhet i allmänhet har mycket att hämta i denna intervju.
Seitenfus är akademiker och lägger inga diplomatiska dimridåer kring det han vill säga. Den utländska hjälpinsatsen i Haiti är feltänkt i grunden, menar han och pekar först och främst ut den militära FN-styrkan i landet som ett stort problem. Haiti är ingen säkerhetsrisk och hotar inget annat land i området. Haitis fiende är inte säkerhet utan fattigdom och frånvaron av hopp, perspektiv, arbete och inkomst, slår Seitenfus fast. Det internationella systemet kan inte hantera Haiti och dess problem med en arbetslöshet på 80 procent och där 50 procent av befolkningen lever i misär, på mindre än en US-dollar om dagen, och där det inte finns en fungerande stat.
Allt detta gör att Haiti riskerar att bli ett land i händerna på biståndsorganisationer och NGO-er, en sorts NGO-styrd stat, Haiti-NGO. Hjälpinsatserna försvagar i praktiken den haitiska staten och de haitiska institutionerna, säger Seitenfus. Bara sådan hjälp borde accepteras som stärker Haitis egna institutioner och gör det möjligt för Haiti att på egen hand ta itu med de väldiga samhällsklyftorna.
-Vi kan inte göra Haiti till ett Disneyland för NGO-er. Stopp! Detta är ett självständigt land som måste respekteras, inte bara för det land det är utan också för vad det representerar i världshistorien, säger Seitenfus och anspelar på Haitis självständighetsuppror mot den franska kolonialmakten i början av 1800-talet.
Ju längre de fredsbevarande styrkorna stannar i landet, desto mindre framgångar kommer de att uppleva.
-Låt oss sluta leka med Haiti. Vi måste – i en dialog med det haitiska samhället, den haitiska staten och de politiska partierna – hitta en formel för att ge detta land och dess folk med en sådan exceptionell historia en möjlighet att ta sig ur den förnedrande situation de befinner sig i idag.
Visst har Seitenfus kritik mot själva biståndstänkandet relevans för många andra projekt världen över? Bistånd som inslag i nykolonialismen. Bistånd som ett sätt att permanenta underordning och beroende, som ett sätt att göra stora delar av världen till ”ett Disneyland för NGO-er”.

Civilisationen är farlig

Den massutrotning av den amerikanska kontinentens urfolk som inleddes med Columbus landstigning 1492 orsakades till största delen av de sjukdomar som européerna förde med sig och spred, såväl oavsiktligt som avsiktligt. Och detta är en process som fortsätter än idag, i Nordamerika t ex i form av diabetesepidemier och alkoholism och i Sydamerika genom att nyligen kontaktade folk i Amazonas smittas med för dem okända infektionssjukdomar.
Survival International refererar en ny rapport från Brasilien som visar att 15 procent av korubo-indianerna har dött sedan år 2000. Korubo lever i Javaradalen i västra Amazonas och en del koruba kontaktades av brasilianska myndigheter 1996 med förödande resultat. De senaste tio åren har alltså nästan var sjätte korubo avlidit som en följd av kontakt med civilisationen och sjukdomar som hepatit B och D. Rapporten kritiserar den brasilianska regeringen för att trots kunskap om förhållandena inte ha skyddat indianerna eller erbjudit dem tillräcklig hälso- och sjukvård.
Jorge Marubo som tillhör marubostammen i Javaridalen säger: ”Brasilianska indianer fortsätter att massakreras av sjukdomar …. detta måste upphöra!”
Javaridalen är det näst största urfolksområdet i Brasilien. Där bor nästan 4000 indianer – kanamari, kulina, marubo, matsés, matis, tsohom djapá och korubo. Fortfarande har majoriteten av korubo undvikit kontakt med civilisationen. Om de vill ha kontakt måste det vara upp till dem själva att bestämma och kontakten måste i så fall ske på deras villkor.

Bilder som spränger hinnan till Drömtiden

Den som är intresserad av hällristningar och andra former av så kallad klippkonst har lagom till vintern 2010/2011 fått en finfin bok att sjunka in i. Den heter Jägarens leende – Resor i hällkonstens rymd och är skriven av den finlandssvenska etnologen och författaren Ulla-Lena Lundberg (utgiven av Söderströms förlag i Helsingfors). Detta är en synnerligen välskriven och välkomnande bok som observerar, analyserar, diskuterar och kommenterar den mångtusenåriga konst som har målats, ristats eller knackats in i berg och sten världen över.
Det skulle säkert ta en livstid i anspråk att bara besöka alla områden med klippkonst. Lundberg skriver om hällkonst i Afrika och Europa, skickligt tematiskt uppdelat i fyra huvudområden; klippmålningar (södra Afrika), grottmålningar (Spanien och Frankrike), hällristningar och hällmålningar (Sverige, Norge, Finland och Ryssland) samt den underjordiska konsten i stora megalitmonument (Irland och Frankrike). Hon har entusiastiskt rest runt tillsammans med sin syster och boken innehåller också gripande avsnitt om deras livslånga syskonkärlek och existentiella samtal som pågår in i det sista även under systerns borttynande i sjukdom.
Lundberg är en entusiastisk anhängare av de nyaste rönen inom hällkonstforskningen, som ställer shamanen i centrum och primärt beskriver hällarnas bilder som beskrivningar av shamanska transupplevelser. Bilderna betraktas numera i allt mindre omfattning som uttryck för så kallad jaktmagi utan mera som skapelseberättelser, ”om varifrån vi kommer” och som uttryck för en världsåskådning där gränserna är flytande mellan människor och djur, mellan vår värld och den osynliga världen, där ”världarna går in och ut hos varandra”.
Lundberg beskriver sin och systerns metod som ”intuitivt betraktande” där de försöker se och uppleva hällbilderna utan förutfattade meningar. Det gör att hon ofta kommer väldigt nära en shamansk uppfattning av dessa bilder, som ju innebär att man ser dem som portar till Drömtiden. Hon beskriver det som att klippkonsten strävar till att frigöra det som ligger bakom hinnan till en annan värld. Konstnärerna tog alltså fram de bilder som redan fanns på platsen. Hällbilderna har koncentrerats till vissa platser just för att en speciell kraft fanns/finns där: ”Platsen är lika viktig som konsten och utslagsgivande för dess placering”, och ”konsten förstärker och proklamerar platsens betydelse”.
När det gäller de senare ristningarna från bronsåldern konstaterar Lundberg att de är uttryck för ett annat samhälle och en annan livssyn än den som fanns i det egalitära samlar- och jägarsamfundet. Bilderna ger uttryck för världslig och religiös makt, hierarkier och våld även om äldre mer egalitära och vilda element fortfarande smyger sig in i ristningarna – som björnspåren på hällen i Himmelstalund i Norrköping. Lundberg säger sig tycka mycket bättre om jägare och samlare än om bofasta jordbrukssamhällen ”som förökar sig för snabbt och utvecklar militanta hierarkier”. Och de jättelika stenmonumenten i Irland (t ex Newgrange) och Carnac i Frankrike, som förutsatte tvångs- eller slavarbete, betecknar hon som ”vanvettiga stenbaxarprojekt” för att förgylla makten.
Ulla-Lena Lundberg är ödmjuk och fylld av respekt inför klippkonsten och dess skapare och erkänner att många frågor är obesvarade och kanske aldrig kommer att få några logiska svar. En sådan gåta är skålgroparna. Vad var den ursprungliga avsikten med dem? Kanske skulle hällbildsforskarna komma svaren närmare om de tog steget fullt ut från ett erkännande av sambandet mellan shamansk trans och hällbilderna till att själva pröva dessa transmetoder för att verkligen gå in i bilderna och Drömtiden och kanske komma tillbaka något klokare? När börjar bildforskarna ta med sig trummor till de magiska hällarna?
Samtidigt skulle jag vilja ifrågasätta fixeringen vid transupplevelserna. Jag tror att den förklaringen kan vara lite för enkelspårig. Klippkonsten är uttryck för en livssyn. När den gjordes kunde säkerligen människor i gemen – och inte bara shamanerna - ”läsa” bilderna.
En annan förklaring som Lundberg inte alls kommer in på är bildernas karaktär av budskap till kommande generationer och människor. Traditionella hopis t ex ser klippkonst som ett medvetet sätt av förfäder och förmödrar ute på långa vandringar över kontinenten att markera var man gått fram och därigenom också kommunicera genom tiden – med oss.
Jag hade gärna sett flera bilder i Jägarens leende, men oavsett det så måste detta vara en av de bästa böckerna 2010 för den shamanskt intresserade.

Med himlen ovanför och jorden under

En dag kom brevbäraren med John P. Miltons bok Sky Above Earth Below – Spiritual Practice in Nature (2006). Det var Göran Gennvi på Naturakademin som hade skickat den. Milton är nu drygt 70, han är en nestor inom amerikansk miljövård och andlighet och driver Sacred Passage and The Way of Nature Fellowship som ordnar en mängd aktiviteter som förenar andligt sökande med försvar av naturen och utveckling av nya sätt att leva balanserat på Moder Jord. Han har en imponerande cv – har gjort vision quests sedan han var sju år, har på djupet studerat och praktiserat olika andliga discipliner världen över med tonvikt på asiatiska traditioner som buddism, hinduism, taoism, zen, tai chi och qi gong.
Boken är också imponerande. Som framgår av undertiteln är den en manual för andliga övningar i naturen, ju vildare natur desto bättre. För Milton är naturen ett tempel och ett altare. Naturen är den stora läraren som är redo att hjälpa alla som öppnar sig för hennes gåvor utan förväntningar. Milton sammanför och destillerar essensen hos många olika jord-centrerade traditioner för att steg för steg gå igenom det som han kallar de sex kärnprinciperna för naturlig befrielse. Den ena leder över i den andra: avslappning ger närvaro i nuet, som öppnar för flödet av universell livsenergi. Detta i sin tur för med sig att hjärtat öppnas i ett tillstånd av villkorslös kärlek som landar i ett tillstånd av lycksalighet och sällhet (bliss). Men det är viktigt att inte stanna i denna sällhet utan gå bortom den, vilket kan ske med hjälp av en upplyst mänsklig lärare, genom ingripande av Den store anden eller med hjälp av Moder Natur och hennes myriad av existenser. Då når man ett tillstånd av insikt och klarhet och befinner sig på tröskeln av fullständig frigörelse. Denna frigörelse (uppvaknandet, återvändandet till källan, uppnåendet av kristusmedvetande, att bli ett med gudomen, att uppnå Tao etc) innebär att man går bortom känslan av total samhörighet med allt. Då upplöses illusionen om att man har ett solitt och avgränsat själv och man kan uppleva själva källan/tomheten/formlösheten (Ginnungagap) som är alltings ursprung och dit allt återvänder.
Så långt kan man tycka att Milton låter som en traditionell andlig lärare av östligt snitt, men han har också tagit till sig förhållningssätt från de ursprungsamerikanska traditionerna. Därför mynnar boken ut i frågeställningen om hur man ska kunna föra in den harmoni man uppnår med alla dessa noggrant beskrivna naturövningar i sitt vardagsliv. Miltons svar är: genom att bli en andlig krigare i Moder Jords tjänst. Då förenar man inre och yttre processer och ger ett bidrag till ett mer balanserat och harmoniskt livssätt på Moder Jord. För den osäkre ger John P. Milton en rad tips om hur man som andlig krigare kan engagera sig i olika samhälls- och miljöfrågor.
Vad jag verkligen gillar hos John P. Milton är hans betoning av att vägen till insikt och befrielse går via omfamnandet och engagemanget i världen och alla dess existensformer. Däremot känner jag en viss tveksamhet inför de oerhört strukturerade övningar han rekommenderar. Jag har själv upplevt det som de ska leda fram till med betydligt enklare och mer spontana, ja kanske anarkistiska, shamanska metoder. Men detta är kanske en läggningsfråga. En annan tveksamhet jag hyser gäller den tid övningarna tar. Milton talar om att avsätta minst 1-2 timmar per dag för de andliga övningarna. Och på något sätt är man ju fortfarande en besökare i naturen när man genomför dem. Jag vill gå en annan väg där jag i mitt vardagsliv är närvarande i naturen och integrerar andligheten – inte på så sätt att jag kombinerar det andliga och det världsliga, utan på så sätt att det jag gör i vardagen är andligt, att mitt vardagsliv, mitt liv på Moder Jord i sig blir alltigenom andligt, heligt. Jag vill nå ett tillstånd där jag vandrar i skönhet – i allt jag gör. Kanske skulle John P. Milton säga att det är just det vi uppnår när tillräckligt många blir andliga krigare och ställer om vårt sätt att leva på Moder Jord. Då kan vi säga: Vårt sätt att leva är heligt.