Inte utan min klyvyxa!

Efter några dagars vedhuggning med hjälp av klyvyxa vibrerar kroppen av trötthet. Inne i huvudet brummar en ton som måste vara Moder Jords sång. Det är landskapet som talar genom min organism efter att jag fullständigt har gått upp i det fysiskt krävande skogsarbetet. Arbete av detta slag är som en ceremoni, som ett samtal med naturen och dess dolda sida, dess andliga sida, det osynliga. Å ena sidan är det en ren njutning, som när man kan höra ekot återkasta den distinkta träklangen från ett perfekt yxhugg som just kluvit en grov trädstam. Å andra sidan är det ett hårt slit på den fysiska utmattningens gräns, men jag kan inte tänka mig att vara utan är min klyvyxa.
En man som ur egen erfarenhet förmådde skildra denna känslomässiga komplexitet var den norske skogsarbetaren och poeten Hans Börli. Här är ett avsnitt ur hans dikt Morgonen:
Så börjar jag arbeta.
Tar in morgonen
med djupa andetag som smakar vasst
av nattköld och barr.
Det är skönt att få röra på lederna!
Härligt att gripa verktygen
som du är så förtrogen med
att de är som en förlängning av armarna.
Ja – när muskler, nerver och vävnader
har sina ordlösa samtal
med sakerna i världen
då lyssnar min tunga i munnen
och rör prövande på sig
likt en invalid i rullstol.
Dikten ingår i Börlis samling Fågel, hjärta och yxa från 1980. Han var en man som började jobba i skogen före motorsågens och avverkningsmaskinernas intåg. Då var skogsjobbet ett så hårt fysiskt arbete att vi har svårt att föreställa oss det. Ändå kunde Börli skildra detta manuella arbete som en sensuell upplevelse, som i dikten Jordiska ting:
när jag griper runt
smärt hickory
och hugger
med spänst och svikt i handlederna
kan jag uppleva min kropp
som lycka,
djup musik
tonande ut i fingertopparna.
Arbete med handsåg och yxa kan vara farligt och kräver lika stor närvaro som arbete med motorsåg som jag skildrade i en tidigare text. Och vad är kontentan av detta? Jo, att mycket fysiskt arbete väntar mänskligheten när de fossila bränslena sinar. Att det kommer att vara en hel del hårt arbete, för oss kanske ofattbart hårt, men att det är en oundviklig del av livet om vi ska kunna leva i harmoni och balans med Moder Jord.

Peak Soil – matjorden försvinner

Livslängden hos civilisationer beror till stor del på hur länge de förmår bevara och behålla sitt skikt av matjord, Moder Jords hud. Industricivilisationen håller på att föröda sina egna existensbetingelser genom att i likhet med tidigare civilisationer konsumera jord snabbare än den bildas. Det är några av slutsatserna i boken Dirt – The Erosion of Civilizations av geologen David R Montgomery, verksam vid universitetet i Seattle.
Dirt är en djuplodande undersökning av hur civilisationer genom årtusendena, med början i Mellanösterns tidigaste jordbrukssamhällen, har behandlat och framför allt misshandlat det tunna och livgivande skiktet av matjord – gränssnittet mellan geologi och biologi. Matjord, som har bildats genom långsamma geologiska processer och istidernas söndermalning och omfördelning av jord, kan eroderas bort av vind och vatten och okänsliga odlingsmetoder under några få sekler, och ibland några få decennier.
Med industricivilisationen har jordförstörelsen blivit global. Det industrialiserade jordbruket baserat på massiva insatser av fossila bränslen, konstgödning och växtgifter (också de är fossilbaserade) har accelererat problemen. I USA har t ex mer än en tredjedel av matjorden eroderats bort sedan nationen grundades. Jordbruket sitter fast i en ekonomisk och politisk modell där incitamenten ges till metoder som på kort sikt maximerar produktionen men som på lång sikt är förödande. Det gäller också de statskapitalistiska modeller som tillämpats i Sovjetunionen och Kina och som har förött jordar i enorm skala. Och kolonialismen har tvingat de så kallade utvecklingsländerna till att odla utarmande monokulturer av exportgrödor, som tobak och bomull. De exporterar helt enkelt sin egen matjord.
Montgomery beskriver ingående hur den moderna världen genom konventionella jordbruksmetoder upprepar tidigare civilisationers misstag, trots varnande röster och exempel. Vi behöver en ny jordbruksmodell, skriver han, vi behöver en ny jordbruksfilosofi, där jorden ses som ett dynamiskt, levande system och inte som en fabrik. Jordbruket måste ses och behandlas som en biologisk process och inte som en kemisk och industriell process. Montgomery kallar detta för en ny jordbruksrevolution. Det handlar om metoder, som i och för sig redan är kända, men som måste bli de normala: ingen plöjning, mera täckgrödor och växelbruk, andra grödor, mera naturgödsel och odlingar närmare eller rent av inne i städerna, urban agriculture.
Det oljebaserade jordbruket med konstgödsel och växtgifter kommer hur som helst att upphöra under detta sekel men omställningen till ett jordbruk i balans med Moder Jord måste inledas nu och borde egentligen ha inletts redan i förrgår. Alla måste inte odla, men det som odlas måste odlas som en del av Det stora kretsloppet.

Fortsatt motstånd mot konstsnö på heligt berg

Kampen fortsätter mot planerna på att tillverka konstsnö på skidanläggningen Snowbowl vid San Francisco Peaks utanför Flagstaff i Arizona, rapporterar tidningen Arizona Daily Sun. Bergen betraktas som heliga av 13 indianstammar i området, bland dem navajo, hopi och havasupai som har helt andra namn på bergen – som Doko’oo’slid och Nuvatukaovi.
Skidanläggningen Snowbowl ligger på federal mark men är privatägd. Den började byggas på 1930-talet trots motstånd från indiannationerna och har sedermera expanderat och även fått domstolsutslag på att de under vintermånaderna vid behov får tillverka konstsnö av renat avloppsvatten från staden Flagstaff. Indianernas hårdnackade motstånd mot dessa ingrepp, som man uppfattar som en skymf, har jag tidigare skildrat här och här .
När Obama-administrationen tillträdde avvaktade Jordbruksdepartementet med det slutgiltiga tillståndet och uppmanade Flagstaff att ta fram ett alternativ till avloppsvattnet som råvara för konstsnön. Nu finns ett sådant förslag som går ut på att pumpa upp vatten nedströms från Flagstaffs reningsverk men motståndet är kompakt även mot detta modifierade alternativ.
Leigh Kuwanwisiwma, chef för Hopi Cultural Preservation Office, säger till Arizona Daily Sun att hopis är emot all form av konstsnö på San Francisco Peaks, som de betraktar som vinterhem för det regnbringande kachinafolket.
Carletta Tilousi, som är medlem i havasupais stamråd, säger:
- Att av ekonomiska skäl tillverka konstsnö innebär fortfarande att man skymfar heliga berg. Vilken process de än använder för att göra konstsnö så är den fortfarande oacceptabel för havasupaifolket.
Motståndet mot exploateringen av San Francisco Peaks samordnas av Save The Peaks Coalition som på sin hemsida har massor av material om bergens historia och betydelse.

Att leva väl eller att leva bättre

Bolivias president Evo Morales har hyllats världen över för att han vägrade skriva under det urvattnade amerikansk-kinesiska slutdokumentet vid klimatkonferensen i Köpenhamn och för att han har kallat samman ett folkets klimatmöte den 20-22 april i Cochabamba. Det mötet ska bland annat anta ett dokument om Moder Jords rättigheter, något som jag tidigare skrivit om här.
Bolivia är ett av de länder som redan märker betydande effekter av klimatförändringarna – och det är knappast självförvållat. År 2000 svarade Bolivia för 0,35 procent av världens samlade utsläpp av växthusgaser. Det som sker redan nu är att de stora glaciärerna som ger färskvatten till flera miljoner bolivianer som bor i högländerna, t ex i La Paz och systerstaden El Alto, håller på att smälta – och det i en takt som överstiger det förväntade.
Den amerikanska tidskriften Yes! Magazine har ett färskt reportage från den bolivianska byn Khapi som ligger nedanför berget Illimani, vars stora glaciär tidigare har försett byn, och La Paz på andra sidan berget, med ett kontinuerligt flöde av färskvatten. Glaciären har krympt oroväckande och vattnet från den har ändrat karaktär – flödet är mindre och ojämnare och vattnet har antagit en gul kulör som gör att varken människor eller djur gärna dricker det. Glaciärvattnet är oumbärligt för människorna här och deras småskaliga jordbruk.
Men Yes-reportern Jessica Camille Aguirre skriver också om en oerhört intressant debatt som klimatförändringarna har satt fart på i Bolivia. Den handlar om vilken värld vi vill och kan leva i. Ska det vara en värld där vi ”lever väl” (vivir bien) och får våra grundläggande behov tillfredsställda i balans med naturen eller en värld där vi ”lever bättre” (vivir mejor) och ständigt försöker öka det materiella välståndet på naturens bekostnad?
De flesta miljögrupperna vill återknyta till grundläggande andinska föreställningar om landskapets och bergens helighet och behovet av gemenskap och gemensamma handlingar och strävanden. Illimani och dess glaciär är apu, ett heligt väsen, som innehåller wakas, heliga platser med speciell energi och med viktiga uppgifter i vädrets kretslopp. Det är bergen och glaciärerna som bringar regn och garanterar jordens, Pachamamas, alstringskraft. På mötet i Cochabamba ska Pachamamas rättigheter stadfästas, men sedan handlar det ju om att människorna – inte minst i de industrialiserade länderna – väljer vivir bien i stället för vivir mejor.

Genus som föränderlig process

Fred Martinez var navajo och nadleehi och för det blev han brutalt misshandlad till döds en junikväll 2001 i staden Cortez i Colorado. Martinez blev bara 16 år. Mördaren, en 18-årig redneck, kunde gripas två veckor senare sedan han öppet hade skrutit inför kompisar om att han hade slagit ihjäl en bög. Martinez liv skildras i filmen Two Spirits som nu haft Europapremiär på den pågående London Lesbian and Gay Film Festival.
Cortez är en stad som ligger strax utanför det väldiga navajo-reservatet, Navajo Nation, och hatbrotten mot navajoer är inbyggda i stadens kultur – precis som det är i andra gränsstäder som Farmington och Gallup. Vita, ofta berusade, unga män kan ägna sig åt att spöa upp hjälplösa indianska alkoholister – ibland så grovt att offren dör. Ibland åker förövarna fast och i Farmington har staden tillsatt en kommitté för mänskliga rättigheter som ska föreslå åtgärder. Brotten är uttryck för en strukturell rasism och i fallet med Martinez även för homofobi.
Filmen om Fred Martinez är extra intressant för att den också visar på vilka avancerade och komplexa föreställningar om genus som finns i de traditionella indianska kulturerna. Martinez togs för en bög av sin mördare för att han var sminkad och klädd på ett ”feminint” sätt. Men han var en nadleehi och det är ett betydligt mer sammansatt begrepp.
- För mig kastar Freds korta och underbara liv ett ljus över den otroligt rika genusförståelse som finns i de amerikanska ursprungskulturerna, säger filmens regissör Lydia Nibley till The Independent.
Hos navajo talas traditionellt om minst fyra distinkta genus och ett av dem är alltså nadleehi, en term som kan översättas som ”en som ständigt förändrar sig”. Traditionella navajoer ser det maskulina och det feminina som flytande företeelser som ändrar karaktär över tid. Män har kvinnliga egenskaper och kvinnor har manliga och proportionerna mellan dem kan variera under livet. En nadleehi har en mans kropp men en kvinnlig läggning, som kan ta sig uttryck i klädsel, yrkesval, skapande aktiviteter som vävning och i sexuella preferenser.
Traditionellt har man sett på dessa gränsöverskridande personer med stor respekt och till och med beundran men kristen missionering och århundraden av kolonialt förtryck har underminerat denna tolerans och idag förekommer också så kallad gay bashing på indianreservat. Fred Martinez familj är ett exempel på kolonialismens negativa effekter: hans mor förstod och stödde hans status som nadleehi, medan en del kristnade familjemedlemmar var avvisande.
Den som vill sätta sig in djupare i indiankulturernas syn på genus hänvisar jag till min bok Navajo – Att tänka och vandra i skönhet eller till Two-Spirit People av Jacobs/Thomas/Lang.

Apacher försvarar land och vatten

Ett av apachefolken i sydöstra Arizona – Nnee eller, som de kallas på engelska, San Carlos Apache Tribe – bjuder hårt motstånd mot planerna på att öppna en koppargruva i Oak Flatsområdet. Det är ett variationsrikt landskap som består av berg, skogar, floder, öken och mäktiga klippformationer med mycket gamla hällbilder, skriver Indian Country Today , som också visar ett bildspel över området.
För traditionella apacher är området heligt och används för ceremonier och insamling av läkeväxter. Det utnyttjas också av icke-indianer för vandring, fågelskådning, bergsklättring och scoututflykter. Sex indianstammar i området ligger bakom en namninsamling med 4 000 namn mot planerna på koppargruvan och de får stöd också av naturskyddsorganisationen Sierra Club.
Förutsättningen för gruvbrytningen är ett resolutionsförslag i den amerikanska kongressen från bl a senator John McCain. Det innebär att området med kopparfyndigheterna ska överlåtas till bolaget Resolution Copper, som är ett dotterbolag till de brittisk-australiska mineraljätten Rio Tinto. I utbyte ska den federala regeringen få andra områden i Arizona som Resolution Copper äger.
Bolaget och politikerna som vill driva igenom gruvplanerna motiverar det hela med att det skulle ge 1 200 jobb i ett område som plågas av hög arbetslöshet. Ordföranden för San Carlos-apacherna, Wendsler Nosie, avfärdar argumentet:
- Folk som tror att pengarna kommer före vatten och land, som en del i Washington gör, förstör jorden och det är det våra argument handlar om. Det är fel.
- Det som binder oss alla samman i den här frågan är vattnet. När vattnet en gång har förorenats och förstörts, vart ska vi då ta vägen? Landet är heligt och mina argument handlar inte bara om apacherna utan också om människorna i de omgivande städerna… Jag talar också för dem: Vattnet är liv. Vattnet är det som kommer att bära framtiden.
- Vi kommer att hålla fast vid vår andliga tro och för att göra det måste vi ha landet. Det är så man har sagt till oss, att vår sista strid kommer att vara för vår andliga tro.

Svart eld i Sápmi

Navajo-rockgruppen Blackfire har varit på turné i Sápmi i anslutning till det 100 mil långa hundslädsracet Finnmarkslöpet. De har uppträtt tillsammans med den samiska gruppen Adjàgas vid tävlingens kontrollstationer.
Blackfire har funnits som grupp i 20 år och består av tre syskon Benally från Black Mesa-området i Arizona – Klee, Jeneda och Clayson. Deras far Jones Benally är medicinman och framstående dansare och ibland uppträder de tillsammans med honom i mer traditionella navajoformer än rockmusik. Den legendariske Ramonessångaren Joey Ramone betecknade dem en gång som Fire-Ball Punkrock – inte minst med tanke på gruppens tydliga politiska texter om sociala problem, marginalisering av urfolk och kamp mot naturförstörelse, t ex i form av kolbrytning på Black Mesa.
– Samerna har upplevt så mycket av det som också vi har upplevt - rasism, fördomar och marginalisering. Det har varit bra att lära sig om vad samerna har måst kämpa mot och vad man fortfarande idag kämpar för, säger Jeneda Benally i en intervju med NRK Sámi Radio .
Och brodern Klee, som också är känd som framstående politisk aktivist och reporter, lägger till:
– Vi har så mycket gemensamt, så många likheter. Från och med nu kommer vi att fronta även för samiska rättigheter. Vi kämpar för respekt för alla urfolk och kulturer.
Man kan betrakta medlemmarna i Blackfire som nutida warriors. De är dagens navajo-krigare utrustade med moderna vapen som elgitarrer och förstärkare, videokameror och datorer. Samtidigt har de minst en fot kvar i sin traditionella kultur och canyonlandskapet i Arizona. Arvtagare till de legendariska tvillinghjältarna Monsterdråparen och Född-för-vatten som befriade världen från allehanda monster som gjorde livet outhärdligt i urtiden.

Hur långsiktig är motorsågen?

Att hugga sin vedbrand är en meditativ verksamhet i närkontakt med landskapet och Det stora kretsloppet. Ja, egentligen är det en andlig verksamhet, en ceremoni, ett djupgående samtal och energiutbyte med Moder Jord. Men är det det även om man använder motorsåg? Jag ställer frågan efter ett par soliga dagars arbete i skogen i Norduppland. Kroppen är dovt trött, men tänkandet högaktivt.
Jag har sedan jag inträdde i De äldstes krets skaffat en motorsåg. Det tar för hårt på knän och axlar att ligga på knä och fälla småträd med handsåg. Och något annat än småträd är inte att tänka på med detta redskap. I och för sig är själva sågandet en rätt så meditativ syssla, men som sagt – den åldrande kroppen tycker inte om den. Och sågningen är enligt min uppfattning inte alls så meditativ och andlig som den efterföljande vedklyvningen med hjälp av yxa. Allra bäst fungerar den processen med handsmidda yxor – gärna med yxsmedens initialer instämplade i stålet.
Kan motorsågen vara en långsiktigt hållbar metod att ordna sin vedbrand? Jag tror det. Den är ett uttryck för en småskalig mittemellan-teknik som förlängning och förstärkning av den mänskliga individen. Motorsågen kan bara användas av en person, den kräver en hel del fysisk ansträngning och eftersom den är ett farligt redskap måste man vara fullständigt närvarande i arbetet. Man måste också ha känsla för skog och träd. Det gäller att fälla rätt träd, det gäller att få dem att falla rätt och sedan kvista och såga upp trädet i lagom långa bitar för den kommande yxklyvningen. Motorsågen är en 50-talsteknik, som visserligen ökar effektiviteten i skogsarbetet jämfört med handsågen, men den är inget lämpligt redskap för det industriella skogsbrukets jättelika kalavverkningar. Motorsågen lämpar sig bäst för skonsam gallring av skogen och kan därför sägas vara ett redskap för ett skogsbruk som ingår i det stora kretsloppet.
Än så länge drivs motorsågar av fossilt baserade bränslen, även om den så kallade akrylatbensinen ger betydligt mindre utsläpp än vanlig bensin. Men om den ska bli ett redskap på verkligt lång sikt i ett småskaligt och skonsamt skogsbruk måste det komma nya bränslen som baseras på – ja just det – skogen. Med detta sätter jag punkt för att gå ut i vedboden och hämta in en korg från fjolårets avverkning. Samtidigt kan jag stirra rakt upp i marskvällens överdådiga stjärnhimmel och förnimma Det stora mysteriet. För att därefter djupt kontemplera min relation till skogen med vedbranden mumlande skogens visdom i köksspisen.

Stäm träff med Eldöga!

Vardagsekologi, självförsörjning, överlevnad. Det är ledorden för den sympatiska bloggen Eldöga/Backaberg som drivs av Linköpingsbon Jan Gustafson-Berge. Den handlar om ”odling, hantverk, konst, kurser och experimentell verksamhet”. Det innebär allt möjligt från hur man bygger en traditionell gärdsgård till hur man stickar en filt av restgarn. På sitt lågmälda men envetna sätt ägnar sig Gustafsson-Berge åt viktiga delar av det som jag kallar det stora återlärandet. Han vaskar fram, bevarar och utvecklar sådana färdigheter som kommer att bli oerhört viktiga i den energifattiga tid som väntar efter Peak Oil.
Förutom envetenhet har Gustafson-Berge en mjuk humor som kommer fram bl a i en text om hur han förgäves försökte få Åbro bryggeri i Vimmerby att byta ut plastetiketterna på sina returflaskor mot pappersetiketter. Han vill nämligen återanvända flaskorna själv till sitt eget hembryggda öl.
”Min huvudsakliga arbetsmetod är att lugnt, tålmodigt och med eftertanke jobba på med mina frågor, svar och projekt”, skriver Gustafsson-Berge i en text där han med förnöjelse konstaterar att hans blogg efterhand har fått allt fler besökare.
”I takt med situationens allvar har alltfler blivit verksamma, miljöfrågorna har mycket tydligare kommit upp på dagordningen och det händer mycket positivt bland väldigt många människor jorden runt. De stora strukturerna, den stora MASKINEN, de som idag styr och har makten över världen fortsätter dock som vanligt och kommer att driva utvecklingen mot en stor katastrof. Vi står verkligen inför ett mycket viktigt vägval. Vad väljer du? Vad gör du idag som kan medverka till att vrida utvecklingen åt ett annat håll?” frågar Gustafson-Berge.
Det är ju en fråga som bara kan besvaras i praktiken och varför inte besöka Eldöga för att få lite inspiration?

Traditionell läkekonst är stor i Norge

Å stoppe blod är titeln på en ny bok av den norska sjuksköterskan och antropologen Anni Margaret Henriksen. Intresset för boken är stort i Norge och ett 80-tal intresserade var med när den presenterades i Tromsö.
- Detta förtjänar alla mina källor, utan dem hade jag inte kunnat ge ut boken, sa Anni Margaret Henriksen till NRK Sámi Radio.
Boken handlar om det som i Norge kallas "læsing", alltså magisk formelläsning, och om healing, hjälpare och varsel. Författaren har samlat in material till boken under ett projekt i socialantropologi vid universitetet i Tromsö. De intervjuade är personer i Väst-Finnmark och Nord-Troms som använder traditionell folklig läkekonst i vardagen. Läsningen används framför allt i samisk kultur och i synnerhet bland laestadianer, menar Henriksen. Synpunkten att mycket av de samiska shamanska traditionerna har bevarats just inom laestadianismen är en åsikt som tidigare har framförts av Jens Ivar Nergård vid universitetet i Tromsö, bland annat i boken Den levende erfaring.
Förlaget Cappelen Damm hoppas att Å stoppe blod ska bli en storsäljare av samma slag som Snåsamannen som handlar om botaren och handpåläggaren Joralf Gjerstad , född 1926, och som har sålt i minst 80 000 ex. Gjerstad har blivit en kändis i Norge, inte minst sedan hälsoministern förklarat att Snåsamannen botat hans son från kolik. Själv är Gjerstad ytterst ödmjuk och säger att han hellre vill bli kallad medmänniska än healer.
- Det är inte jag som botar, utan en kraft utanför mig själv. Alla människor har en andlig kraft. Var och en får avgöra varifrån den kommer. De flesta skulle nog säga att den kommer från Gud, sa Snåsamannen i en intervju med tidningen VG.
Intresset för traditionell läkekonst är stort i Norge liksom antalet traditionella botare. Vill ni inte läsa någon av de här böckerna på norska kan ni ju ta er an min egen Var tids noaidi som innehåller intervjuer med ett antal samiska botare – flera av dem bosatta i – just det – Norge.

Samerna har mycket att lära ut om klimatet

- Det finns en hel del att lära av samerna. De har den traditionella ekologiska kunskapen, de känner verkligen naturen. Det säger Elina Helander-Renvall, seniorforskare vid universitetet i Rovaniemi, till den brittiska tidningen The Guardian som sänt en reporter till Utsjoki i nordligaste Finland för att undersöka hur ett arktiskt folk som samerna anpassar sig till klimatförändringarna.
- Samerna har en exakt kunskap om väderförhållanden, om växterna, maten och resurserna. Samerna har ett etiskt förhållande till naturen, en respekt för naturen som också har en andlig sida, förklarar Helander-Renvall för reportern.
Elina Helander-Renvall (bilden ovan) är en samekvinna som är kunnig i traditionell bemärkelse. Hon är uppväxt i en renskötarsläkt, äger renar själv, bor i Utsjoki vid Tanaälvens strand och har mycket av den gamla kunskap och förmåga som går under namnet noaidievuohta. I min bok Var tids noaidi har jag en längre intervju med Elina om just dessa aspekter.
Till Guardian-reportern säger hon att den arktiska regionen är oerhört sårbar för den globala uppvärmningen och för att man ska kunna anpassa sig till den bör man tillägna sig de samiska metoderna att samarbeta för att ta hand om markerna och deras resurser.
- Vi behöver bevara och överföra ursprunglig kunskap till framtida generationer, säger Helander-Renvall. Och det gäller också inför den kommande utvecklingen med olje- och gasutvinning i Ishavet, en växande turistindustri och utbyggnad av vägar, olje- och gasledningar m m.
Professor Monica Tennberg vid universitetet i Rovaniemi säger till The Guardian att samerna redan har visat en anmärkningsvärd förmåga att anpassa sig till klimatförändringarna, t ex genom ändrade flyttvägar och mer samarbete för att hitta gemensamma lösningar på problemen. Det bekräftar att de arktiska kulturerna alltid har haft en stor flexibilitet och improvisationsförmåga.

Svininfluensan – så skapades miljardvinster

Världshälsoorganisationens beslut i juni 2009 att klassificera svininfluensan som en pandemi av klass 6 ledde inte bara till panik världen över utan också till att läkemedelsbolagen gjorde extravinster på motsvarande 125 miljarder dollar genom vaccintillverkning och kraftigt ökad försäljning av Tamiflu. Det skriver den tyska tidningen Der Spiegel i artikeln Reconstruction of a Mass Hysteria - The Swine Flu Panic of 2009
Artikeln är en kristallklar genomlysning av de processer inom WHO som ledde fram till hysterin och vaccinationskampanjerna. På varje stadium valde WHO-ledningen bort alla scenarier utom de värsta. I detta var den ivrigt påhejad av läkemedelsindustrin. Flera ledande personer i WHO:s expertkommittéer var direkt avlönade av läkemedelsindustrin. De röster som påpekade att influensan föreföll att vara relativt mild tystades ner.
WHO:s huvudscenario var att drygt två miljoner människor skulle avlida i pandemin. Facit 2010 visar att det blev 16 500. I Tyskland spåddes 100 000 döda – det blev 240. I Polen, som till skillnad från Tyskland valde att inte köpa in något vaccin, skrivs dödssiffran till 170. Proportionellt något högre än för Tyskland men ändå betydligt lägre än vad den årliga influensan åstadkommer. Kritikerna har kallat WHO för World Hysteria Organisation och i detta fall kan man absolut ge dem rätt.
I den mexikanska byn La Gloria har man nu rest en liten staty över den då femårige pojke, Edgar Hernandez, som 2009 var det första konstaterade fallet av svininfluensan. Han kallades för Boy Zero och piggnade till efter fyra dagar med hög feber och muskelvärk. Och varför är Edgar intressant? Jo, för att han bor i en by som ligger granne med en jättelik svinfabrik som ägs av ett amerikanskt köttbolag och som levererar billigt fläsk till USA. Svinstallar av detta slag är stinkande virusfabriker och det var denna ovärdiga djurhållning som gjorde Edgar sjuk och WHO hysteriskt. Denna djurhållning är djupt oetisk och den borde naturligtvis avskaffas innan den föder fram de verkligt farliga virus som WHO fasar för. Men inte primärt för att den hotar oss själva utan för att den är ett övergrepp på våra medvarelser och på Moder Jord.

Uranbrytning på g trots navajos nej

Ett steg närmare uranbrytning i Church Rock utanför Gallup i New Mexico. Så kan man sammanfatta utslaget i en federal appellationsdomstol i Denver. Med siffrorna 2-1 beslutade domarna att bolaget HRI – Human Resources Inc – får bryta uran utanför Church Rock i enlighet med det beslut som 1998 gavs av NRC – Nuclear Regulatory Commission, rapporterar Navajo Times.
Utslaget är ett bakslag för Navajo Nation som 2005 förbjöd all brytning och annan hantering av uran inom det stora navajoreservatet i Arizona, New Mexico och Utah. Church Rock ligger strax utanför reservatet på privatägd mark. Där bröts uran i ett stort dagbrott mellan 1960 och 1983 och där skedde 1979 ett jättelikt radioaktivt utsläpp när en avfallsdamm brast och flera hundra miljoner liter med förorenat vatten forsade ut i Rio Puerco.
Nu planerar HRI att bryta uran med en metod som kallas in-situ-leach som innebär att man under högt tryck pumpar ner kolsyrat vatten i de uranbärande berglagren. Uranet löser sig i vattnet som sedan pumpas upp igen. Uranet separeras och restvattnet pumpas sedan ner i grundvattnet igen.
Problemet är att bolaget inte kan lämna några garantier för att grundvattnet inte blir radioaktivt nedsmutsat. Och brytningen ska ske bara några kilometer från en av vattentäkterna i samhället Crownpoint. Den domare som ville underkänna HRI:s ansökan säger i sitt yttrande att de nära 1 000 navajoer som bor i närområdet kommer att utsättas för radioaktiva nivåer utöver de gränser som NRC själv satt upp och att det kommer att äventyra hälsa och säkerhet.
Domstolsutslaget innebär inte att det är helt klart att börja utvinna uran. En domstolsstrid återstår. Den gäller huruvida Church Rock juridiskt sett utgör en del av Indian Country och i så fall om Navajo Nations uranbrytningsförbud gäller också där. Men Denverdomstolens utslag är oroande och när det gäller uranbrytning är vi i en bemärkelse alla navajoer. Deras ställningstagande är klart: Uranet, det gula monstret, måste lämnas i marken!

Snart dags för Peak Oil

Peak Oil inträffar när världens oljeproduktion når sin maximala nivå för att därefter minska, alltså när hälften av världens oljetillgångar har förbrukats. Många inom Peak Oil-lägret anser att vi befinner oss på toppnivån nu eller alldeles strax eller att vi redan har passerat den. Oljeindustrin å sin sida vill skjuta peaken ett eller flera decennier framåt i tiden. Därför är det högintressant att en alldeles färsk studie från universitetet i oljelandet Kuwait nu sätter årtalet 2014 för när toppen inträffar och industricivilisationens nedgång inleds på allvar.
Teorierna om Peak Oil baserar sig på den så kallade Hubbert-kurvan som korrekt förutsade att USA:s oljepeak skulle inträffa på 1970-talet. Många kritiker har menat att Hubberts modell har varit för enkelspårig men forskarna i Kuwait har utvecklat den på ett mycket komplext sätt, som bygger på analyser av kurvorna i 47 oljeproducerande länder. Enligt denna utvecklade modell förbrukar världen varje år 2,1 procent av oljetillgångarna och toppen kommer att nås 2014, skriver Energy Bulletin .
Att vi närmar oss toppnivån innebär att oljepriset kommer att stiga till nya höjder och snart passera rekordnivån från 2008 på över 140 dollar per fat. Det kommer att få stora återverkningar på ekonomin världen över och är en av många varningssignaler som Moder Jord skickar till oss. Det är hög tid att ställa om livet i industricivilisationen till något betydligt mer småskaligt där människan inordnar sig i och samspelar med de stora kretsloppen. I det arbetet – det stora återlärandet – kan vi vänta oss minimal hjälp och maximalt motstånd från makthavarna inom stat och ”näringsliv”.

Messaure, Las Vegas och Dubai

Messaure är ett kraftverk med en enormt stor fördämning i Luleälven nedströms Porjus och några mil öster om Jokkmokk. Bygget inleddes 1957 och då anlades ett helt samhälle vid byggplatsen där som mest 3 000 människor kom att bo med skolor, affärer, post, polisstation, bibliotek och ishockeyrink, ja det mesta som hörde till ett svenskt samhälle i början av 60-talet. När dammen och kraftstationen var färdiga 1962 inleddes nedgången och när skolan las ner 1980 blev det dödsstöten för samhället. Idag har skogen återerövrat det mesta och kvar finns bara antydningar om var vägarna gick och husen låg.
Filmaren Olle Häger har gjort en dokumentär om Messaure som visades i SVT den 7 mars. (Sänds i repris och kan även ses på SVT:s webb). Den innehåller mängder av intressanta bilder från samhällets uppbyggnad och blomstringstid och intervjuer med människor som arbetade och växte upp i Messaure. Som helhet ett fantastiskt dokument om det svenska folkhemmet i koncentrat. Den som vill veta mer om detta märkliga samhällsöde kan hitta mycket tänkvärt på sajten Messaureminnen som drivs av tidigare Messaurebor.
Jag vill gärna sätta in Messaure i ett ännu större sammanhang än det svenska folkhemmets naiva framtidstro. Under den mänskliga historiens gång har det skapats mängder av spökstäder – många betydligt större än Messaure – som har varit uppbyggda kring naturresurser som antingen har sinat eller på andra sätt slagit tillbaka mot människorna. Ofta handlar det om hur människorna har behandlat vatten. I boken Peak Water visar den skotske journalisten Alexander Bell att alla civilisationer har byggt och bygger på tillgång till vatten och framför allt på manipulation och kontroll av vatten. Bell ger flera exempel på hur de civilisationer som missbrukar vattnet går under – t ex de första stora jordbrukscivilisationerna kring Eufrat och Tigris. Konsekvenserna blir inte bara att vattenresurserna föröds utan att även jorden och dess alstringskraft utplånas. Sterila och salta öknar breder ut sig där det en gång fanns jättelika konstbevattnade spannmålsodlingar.
Den viktigaste poängen i Peak Water är att vattenförstörelsen fortsätter. Industricivilisationen lever över sina vattentillgångar (och nu talar vi om sötvatten) och Bell ser framför sig hur bisarra stadsexperiment i ökenområden – Las Vegas och Dubai för att nämna de två värsta – kommer att gå under redan inom en generation. Dubai har världens högsta vattenförbrukning per capita – i ett område där det inte finns vatten.
På sikt kommer naturen att återta och vittra ner städer av detta slag och det kommer att bli lika tomt efter dem som efter Messaure. Där står dammen fortfarande kvar efter 50 år och kan säkert göra så länge än, men vatten vill strömma fritt, och på verkligt lång sikt kommer också Messauredammen att vittra sönder och Luleälven att finna en ny frihet. Så på så vis är även Messaure ett exempel på att människan bara kan leva med vattnet, inte mot vattnet.

Isländsk magisk aikido

De alltmer förvirrade argument som jaktivrarna föreslår för att få skjuta varg och lo kan delvis vara ett resultat av de många ceremonier som har genomförts mot jakten, skrev jag igår. Ett annat exempel på ceremoniers betydelse kommer från Island där Asatroföreningen höll ceremonier för att skydda Island när finanskrisen bröt ut och landets Potemkin-banker föll handlöst och höll på att dra med sig hela det isländska folket ner i djupet.
Den gamla hederliga magin med nid riktades mot de nederländska och brittiska regeringarna för deras straffåtgärder och ekonomiska krav på Island. Uppenbarligen är magin verksam, säger allsherjargoði Hilmar Örn Hilmarsson . Den nederländska koalitionsregeringen har spruckit och den hårt ansatte Gordon Brown kan bara med möda klamra sig kvar vid makten – än så länge.
Jag kan inte undanhålla läsarna islänningarnas nid mot Gordon Brown – ett nid som osökt för tankarna till historiska nid av hög klass, som Egil Skallagrimssons berömda nidstång mot kung Erik Blodyx som ledde till att denne tvingades i landsflykt från Norge:
In London town, this lying clown,
our land he drowns in chatters,
Gordon Brown is going down,
his good renown in tatters.

I svensk tolkning:
I London lever en ljugarclown
Vårt land vill han dränka och splittra.
Men Gordon Brown han faller nu
Hans goda rykte i trasor ju.

Detta är inte svart magi. Det är magisk aikido – att hjälpa motståndaren att fälla sig själv med och av egen kraft.

Moder Jord hör bön

Vinterns licensjakt på varg och lokatt ställer Sverige vid den internationella skampålen och har lett till en turbulens i inhemsk debatt och opinion som det nog kan komma ut en del gott av. Allt fler ifrågasätter varför en liten minoritet av befolkningen – de aktiva jägarna och deras organisationer - ska ha ett så otillbörligt stort inflytande över beslut som gäller djur och natur.
Helt klart är att inflytandet är helt oproportionerligt – inte minst bland riksdagens ledamöter. När jag nyligen höll ett föredrag om nordisk andlig tradition för en grupp amerikaner och nämnde vargjakten fick jag frågan hur många parlamentsledamöter vi har. Den frågande New York-mannen kunde med en medlidsam blick konstatera att Sverige har betydligt fler parlamentariker än vargar.
Argumenten för jakt på rovdjuren (utanför renskötselområdena) blir allt mer bisarra och motsägelsefulla. Än är det inavlade och sjuka djur som ska skjutas. Än ska de skjutas för att bereda plats för invandrade vargar österifrån. Än är det som rekreation de ska skjutas och ibland för att de konkurrerar med jägarna om villebrådet. En intervju häromdagen i SVT:s ABC med en företrädare för Jägareförbundet visade på ihåligheten i argumenten. Han talade hela tiden om att jägarna ska ”förvalta” rovdjursstammarna – ett argument som smulades sönder fullständigt i samma reportage av en biolog vid Uppsala universitet. Han påpekade helt enkelt att: ”Naturen förvaltar sig själv”.
”Miljö”minister Andreas Carlgren tycks ha drabbats av en allvarlig intellektuell härdsmälta, vilket fått till och med den borgerliga Upsala Nya Tidning att på ledarplats bli alldeles konfys inför argumenten.
Kanske hänger ministerns förvirring och den växande folkliga vreden samman med de många ceremonier som har gjorts för varg och lo? Moder Jord hör bön. Vi får se om hon kan påverka EU-kommissionen som just fått in en anmälan mot den svenska vargjakten från Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF, Svenska Rovdjursföreningen och Djurskyddet Sverige för brott mot EU:s djurskyddsregler. Läs mer hos Rovdjursföreningen.

Uranbrytning i Grand Canyon

USA:s inrikesminister Ken Salazar har lagt ett tvåårigt moratorium på ny uranbrytning i ett område på en halv miljon hektar runt Grand Canyon. Moratoriet omfattar dock inte gamla tillstånd och sedan december 2009 bryter det kanadensiska bolaget Denison Mines uran vid den norra kanten av Grand Canyon, skriver Censored News.
Den uranhaltiga malmen fraktas per lastbil till bolagets processanläggning i Blandning i Utah där den koncentreras till så kallad yellowcake, som sedan bearbetas vidare för att användas som bränsle i kärnkraftverk.
Det finns idag omkring 8 000 inmutningar för uranbrytning i sydvästra USA. Med tanke på att president Obama har gett lånegarantier för bygget av fyra nya kärnkraftsreaktorer och ställt i utsikt ännu större satsning på ny kärnkraft så handlar det om högst reella hot. Denison Mines är först ut, men det är inte vilket område som helst som de bryter uran i. Förutom att Grand Canyon är ett storslaget geologiskt monument med miljontals besökare från hela världen varje år är den också boplats och hem för två indianfolk – Havasupai och Hualapai – och den betraktas som mycket helig av ett antal ursprungsfolk. Hopis t ex anser att deras inträde i den här världen skedde just i Grand Canyon och traditionella hopier gör årliga pilgrimsvandringar i canyonen. Och när man besöker den slås man inte bara av de storslagna vyerna utan av den särskilda kraft som finns där. Det är en av världens viktigaste kraftplatser och där måste all uranbrytning stoppas!
Såväl Havasupai som Hualapai har förbjudit uranbrytning i området, men frågan är vilken tyngd stammarnas beslut får när det slutliga avgörandet ligger hos federala myndigheter. En intelligent gissning är att gruvbolagen kommer att få bryta betydligt mer än vad som är hälsosamt för människor, djur, växter och Moder Jord. Navajo kallar uran för det gula monstret, som definitivt ska lämnas kvar i marken. Många navajoer känner ännu idag effekterna av den uranbrytning som skett på reservatet - i form av cancer och andra strålningsrelaterade sjukdomar, förgiftat grundvatten och radioaktiva gruvhål och varphögar runt om i landskapet. 2005 förbjöd navajos stamråd all uranhantering i Navajo Nation och tillsammans med Acoma, Laguna, Zuni och Hopi har de lyckats utverka ett tillfälligt skydd för det heliga berget Mount Taylor som Traditional Cultural Property.
Uranbrytning kan bli ett reellt hot också i Sverige, där inte minst kanadensiska mineralbolag provborrar på en rad olika platser. Det kan ni läsa mer om hos Nej till uranbrytning. Också i Sverige måste uranet lämnas kvar i marken!

Klamath kan strömma fritt igen

Vatten är ett levande väsen som vill strömma fritt. Så enkelt är det, men otroligt många av världens strömmande vattendrag har underkuvats, dämts upp, stängts in och exploaterats av människan för att ge elektricitet och vatten till fabriker, industriellt jordbruk och växande städer. Många mäktiga och storslagna floder är idag starkt förorenade av utsläpp och når kanske inte ens fram till havet längre, men för Klamath i Oregon och Kalifornien har dock ett hopp om en bättre framtid tänts.
Efter att under 100 år ha varit utsatt för hårdexploatering genom kraftverksdammar och bevattningskanaler har nu avtal träffats om att riva dammarna och låta Klamath strömma fritt igen. Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger sa när avtalen undertecknades den 18 februari i Salem i Oregon: “Det är dags att säga ’Hasta la vista’ till Klamath-dammarna. Jag kan redan höra laxen ropa ’I’ll be back’”.
Och just laxens livsmiljö är kärnan i avtalen om Klamath. Floden har varit en av Kaliforniens rikaste laxälvar men alla dammar och de låga vattennivåer som jordbrukets konstbevattning orsakat har blivit ett reellt och akut hot mot laxstammen – och mot de indianfolk som lever på och av fisket (Karuk, Yurok och Klamath-folken).
Avtalen innebär att fyra dammar i flodens nedre lopp ska avlägsnas med början år 2020, att vattenflödena ska öka och att en miljard dollar ska satsas på att återställa livsmiljöer längs Klamath. Att dammarna avlägsnas innebär givetvis ett bortfall i elproduktion i Kalifornien, men kraftbolaget PacifiCorp går med på uppgörelsen eftersom alternativet vore en betydligt dyrare upprustning och modernisering av kraftverken och de gamla tillstånden för dammarna dessutom har gått ut. Böndernas organisationer har gått med på uppgörelsen eftersom den garanterar dem ett visst vattenflöde även i fortsättningen och innebär en lösning på deras långvariga vattenkonflikt med indianstammarna. Uppgörelsen måste godkännas i den amerikanska kongressen så ännu är inte allt i hamn.
”Förr var vårt folk friskt, floden var frisk och fisken var frisk”, sa Thomas O’Rourke, ordförande för Yurok-stammen, vid undertecknandet. ”När jag nu ser på floden ser jag att den är sjuk. Vi ska befria floden”.
Mer information om Klamath och uppgörelsen finns hos Klamath Restoration

Inuiter börjar dansa igen

I den inuitiska bosättningen Noorvik i Alaska har invånarna återupptagit sina traditionella danser, som för över 100 år sedan förbjöds som avgudadyrkan av kristna missionärer. ”Det var så här Gud skapade oss, att uttrycka vår tacksamhet genom att dansa”, säger 53-årige Bobby Wells till nyhetsbyrån AP:s utsände reporter. Artikeln återges av Indian Country Today.
Fler och fler inuitiska samhällen bryter sig nu loss ur kristendomens djävulsstämpling av de traditionella danserna och sångerna. Anledningen till att Noorvik fattade beslutet den här vintern var att USA:s stora folkräkning (som genomförs vart tionde år) skulle inledas just i Noorvik i år. Vad vore väl bättre än att högtidlighålla folkräkningen med traditionell sång och dans?
I Noorvik lärs danserna och sångerna numera ut i skolorna. En av instruktörerna är 19-årige Richard Atoruk, som säger till AP att dansen är ett sätt att berätta historier vid alla möjliga tillställningar som bröllop, begravningar och födelsedagar.
- Shamanismen är en viktig del av vår andliga kultur. Vi förlorade en stor del av vår historia eftersom missionärerna kom. Nu kommer den tillbaka.
21-årige Mike Ulroan som kommer från bosättningen Chevak och nu studerar vid universitetet i Anchorage, där han deltar i flera inuitiska dansgrupper kan inte tänka sig ett liv utan dans:
- Det är helt enkelt ett sätt att känna mig lycklig. Med våra rörelser håller vi onda andar och sjukdomar borta.

Indiskt heligt berg hotas av brittiskt bolag

I den indiska delstaten Orissa utspelar sig ett mäktigt drama. På ena sidan Dongria Kondh-folket som med alla medel är beredda att försvara det heliga berget Nyamgiri. På andra sidan det brittiska mineralbolaget Vedanta Resources som vill öppna ett jättelikt dagbrott i Nyamgiri för att bryta bauxit.
Det som Vedanta ser som en bauxitresurs värd två miljarder dollar är för Dongria Kondh ett berg där guden Niyam Raja håller till. På bergets sluttningar odlar de sina grödor och i dess skogar samlar de bär, frukter och annat. De kallar sig själva för Jharnia, forsarnas beskyddare. De ser som sin uppgift att skydda berget och dess livgivande floder.
Ett dagbrott skulle förstöra stora delar av Nyamgiri och dess skogar och utgör ett direkt och akut hot mot Dongria Kondh och deras livsstil. Bauxit används som råvara för aluminium och vid bergets fot har Vedanta byggt ett smältverk. Andra Kondh-grupper har tvångsförflyttats för att ge plats åt fabriken och drabbas nu också av dess utsläpp till luft och vatten.
Indiens högsta domstol har sagt OK till bauxitbrytning men den indiska centralregeringen har ännu inte sagt sitt. Som en direkt följd av Vedantas kontroversiella gruvplaner har den norska staten och Church of England sålt sina aktier i företaget. Survival International driver kampanj mot gruvplanerna och för Dongria Kondh-folket. Den kan man stödja här.
Artiklar om Dongria Kondh kan man hitta både hos Survival International och BBC .
Denna kamp pekar i blixtbelysning på bisarra drag i industricivilisationen. Den är villig att utplåna ett berg som utgör hem för en mångfald av växter, djur och människor för att tillverka aluminiumburkar att förpacka Coca Cola i. Jag hejar naturligtvis på Dongria Kondh och Niyam Raja.