Navajo håller fast vid traditionell filosofi

Herb Yazzie, ordförande i Högsta domstolen i Navajo Nation offentliggjorde fredagen den 28 maj 2010 tre utslag som har stor betydelse för alla ursprungsfolk. Genom utslagen skyddas och bevaras den unika navajosynen på vad lagar är och hur de ska tillämpas och samtidigt slås fast att det är folket och inte politiker som ska fatta besluten om framtiden. Domstolens utslag är historiskt och förändrar navajos för all framtid, skriver tidningen Navajo Times.
Det viktigaste utslaget gäller det som hos navajo kallas för de fundamentala lagarna och som enligt traditionen ska vara vägledande för människornas liv här på jorden. (Till begreppet räknas traditionell lag, naturlag, hävdvunnen lag och sedvanelag. En längre artikel om dessa begrepp finns i artikeln Domare, filosofer och traditionalister ). Stamrådet, Navajo Nation Council, har försökt begränsa användningen av de fundamentala lagarna till enbart den del av rättssystemet som kallas Peace Courts och där civila tvister kan avgöras. Avsikten var att ge större makt åt rådet och dess egen lagstiftning – ett beslut som på ett avgörande sätt skulle ha urholkat det traditionella navajosättet att leva, Diné Life Way. Nu ogiltigförklarar Högsta domstolen detta beslut bl a med motiveringen att de fundamentala lagarna har existerat sedan tidens begynnelse och inte kan ändras av människor.
Det andra utslaget handlar om president Joe Shirleys försök att krympa stamrådet från nuvarande 88 till 24 delegater. Vid en folkomröstning i Navajo Nation i december 2009 fick förslaget stöd av över 60 procent av väljarna, troligtvis som ett uttryck för tilltagande missnöje med det alltmer maktfullkomliga och kostsamma rådet. Omröstningen överklagades på formella grunder men nu fastslår Högsta domstolen att den var giltig och att folkets vilja är att minska rådet till 24 delegater. Navajos valkommission uppdras nu att omedelbart förbereda ett sådant val i oktober i samband med de amerikanska kongressvalen.
Också det tredje utslaget handlar om maktkampen mellan president Shirley och stamrådet – mer konkret om rådets beslut att i höstas tvinga presidenten till en betald tjänstledighet (administrative leave) till följd av påstådda oegentligheter i samband med några misslyckade affärsprojekt på reservatet (fortfarande oklart vad det skulle ha handlat om). Tjänstledigheten upphävdes av en domstol och nu fastställs det beslutet av Högsta domstolen. Rådet överskred sina maktbefogenheter, presidenten är inte anställd av stamrådet utan av navajo-folket, säger domstolen.
Därmed har domstolen i tre viktiga mål fastslagit att de traditionella lagarna (från Drömtiden) ska fortsätta att reglera navajos livssätt, att den strikta uppdelningen mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt ska behållas, att makten ska utgå från folket och att folket kan ändra institutionerna när det är missnöjt med de existerande. Ordförande Herb Yazzie har åter gett uttryck för att domarna i Navajo Nation är viktiga filosofer och traditionsbevarare. Den som är intresserad av att läsa en längre intervju med Herb Yazzie hänvisas till min bok Navajo – Att tänka och vandra i skönhet.

Vänligt och inbjudande om häxkonst

Häxkonst är ett sätt att leva som ger livet mening och innehåll. Den fina formuleringen rymmer i sig en sammanfattning av budskapet i Eta Christenssons bok Hellre häxa än präst (Bokförlaget Leva, 2010) – en bok som fyller ett stort tomrum i svenskspråkig andlig litteratur. Det här är en överskådlig och fyllig introduktion till det mesta som ryms i begreppet häxkonst.
Definitionen av häxkonst byggs ut med följande fortsättning: ”Den visar på skönheten och kärleken i livet. Häxkonsten är inte i första hand en lära om magi och ritualer, utan ett övande i förmågan att använda andliga sinnen, att uppfatta det fördolda, det som finns bakom det synliga och hörbara”.
Eta Christensson ser häxkonsten som en naturreligion, hon är starkt influerad av shamanism och har samma anarkistiska och demokratiska attityd som en shaman. Boken beskriver Etas variant av häxkonst och hon betonar om och om igen att man faktiskt kan göra som man vill och att alla måste hitta sin egen individuella väg.
Det låter sympatiskt och detta är en sympatisk bok som egentligen består av tre separata delar även om de hänger intimt samman: 1) glimtar ur Etas eget liv och hennes väg till och från yrket som präst i Svenska kyrkan, 2) teoretiska resonemang om häxkonstens ideologiska överbyggnad, framför allt kopplingen till idén om Den stora gudinnan och 3) ett praktiskt avsnitt med mängder av exempel på hur man kan arbeta med de olika elementen luft, eld, jord och vatten, hur man återknyter till och får kunskap i naturen och hur man t ex kan utforma ceremonier vid solens och månens olika faser.
Eta Christensson har kallat sig för häxa i nio år och det är först som häxa som hon tycker sig ha fått medvind i livet. Idéerna om hur hon ska utveckla häxkonsten flödar och det senaste inslaget i detta är hennes prästinneutbildning. Själv definierar hon sig som ”prästinna i Den Stora Moderns tjänst” och skriver att det nu är dags för prästinnorna att komma tillbaka: ”En prästinna är för mig en helig kvinna som strävar efter att leva på ett sätt som kommer hela mänskligheten till godo. Hon vårdar och värnar om Moder Jord. Hon känner sig förbunden med Alltet och upplever sig själv som en del i Det Hela”.
Visst är detta en del av Det stora återlärande som är nödvändigt för att den civiliserade människan ska kunna återknyta till naturen och vandra i skönhet på Moder Jord.
(Bilden ovan föreställer Glastonbury Tor i England, en helig plats för många nutida häxor. Den är tagen av Carola Korpstjärna Olsson, Shamansk prästinna och häxa.)

Evo Morales på historisk visit i Sápmi

Bolivias president Evo Morales besökte i förra veckan Norge, bl a för att studera hur norrmännen lyckas fördela intäkterna från olje- och gasutvinning i samhället och över tid. Som en speciell markering av sin urfolksstatus besökte han också sametinget i Karasjok - en visit av stor historisk och principiell betydelse för den samiska kulturen. Som man kunde vänta sig var det bara samiska medier som bevakade denna viktiga händelse.
Efter formella överläggningar med samiska politiker från hela Sápmi sa Morales att de kommit fram till att de ska samarbeta för Moder Jord och mänskligheten. Inför sametinget höll Morales ett tal utan manus där han underströk den motsättning som finns mellan urfolks respektfulla förvaltning av resurserna och kapitalismens sätt att ödelägga naturen.
- Vi kan inte leva utan Moder Jord, för hon är helig. Vi ska inte bara försvara urfolkens rättigheter och utan också planetens rättigheter, sa Morales.
Evo Morales är ju en mycket karismatisk person och i jämförelse med honom framstod oundvikligen sametingens ledare från Norge, Sverige och Finland som ganska bleka, även om Sara Larsson i sitt tal klämde till med:
- President Morales, som ledare för ett urfolk är det inspirerande för mig att höra en statschef tala om vikten att respektera Moder Jord. Det påminner mig om att vi urfolk måste ta ansvar för att i de stater vi lever vara med och förändra det sätt som dagens jakt på ekonomisk tillväxt hotar att ödelägga vår planet och kapa de band som gör oss människor till en del av naturen. Om vi fortsätter att ödelägga naturen så förstör vi även vår egen kultur.
Det mest överraskande vid Morales besök i Karasjok var att Saia Stueng, 17, från ungdomsorganisationen Noereh! oanmäld lyckades ta sig fram till Morales och framföra en önskan om mer samarbete mellan samiska ungdomar och ungdomar från Bolivia.
Hon uttryckte efteråt stor beundran för Morales starka ord om att leva i pakt med naturen och hon passade också på att ge en känga till sin egen sametingspresident Egil Olli (och även övriga samepolitiker får man förmoda):
– Vi behöver en president som inspirerar och inte bara snackar. Det är viktigt att Olli blir bättre på att använda urfolksperspektiv när han jobbar med viktiga saker, och törs använda starka ord för det han står för.

Unika böcker om wixárica-indianerna

Nästan 40 år efter att John Hedberg för första gången såg en grupp wixárica-indianer på en sandstrand på Mexikos västkust ger han ut två böcker som summerar hans unika och grundliga undersökningar av denna kultur – den indiankultur i Mexiko som allra längst stod emot kolonialismen och bevarade sina gamla traditioner (och för det mesta går under de spanska kolonisatörernas namn huicholer).
Båda böckerna bär huvudtiteln Paradisets barnbarn. Den ena är en helt enastående fotobok där Hedberg i storslagna färgbilder tagna under drygt 30 år åskådliggör wixáricas landskap, liv och andlighet. Fotoboken har undertiteln Bilder från en döende, 1970-2001 och beskrivs av författaren själv som ”en undersökning av en försvinnande kultur i övergången från samlande/jakt till svedjebruk”. Den andra boken har undertiteln Lärdomar genom wixárica-indianerna i Mexiko 1970-2001. Båda böckerna är utgivna 2009 på Hedbergs eget förlag EXIT.
De flesta av dagens drygt 20 000 wixáricas bor numera utanför det traditionella huicholområdet i de otillgängliga bergstrakterna i Sierra Madre Occidental och har mer eller mindre assimilerats av den mexikanska majoritetskulturen. Hedberg beskriver det som att de flesta wixárica inför suget från den industriella kulturen flydde sin egen och att det han bevittnat är slutfaser i stammens kulturella upplösning.
Under årens lopp har Hedberg gjort nio resor till wixárica. Han har knutit personliga kontakter med wixárica, bott med dem på ensligt belägna gårdar, deltagit i olika ceremonier och tuggat peyote. Men även om han ändå aldrig riktigt blir insläppt i kulturen skaffar han sig en mycket grundlig kunskap om deras historia, vandringar, andlighet, myter, försörjningsmetoder och livssätt. Och inte bara kunskap i en yttre bemärkelse utan verklig förståelse inifrån. Centralt för denna förståelse är att Hedberg tidigt inser att andlighet för wixárica är ett sätt att leva.
Det finns ingen åtskillnad mellan andligt och världsligt i en traditionell wixáricas tankevärld. Det som i västerländsk terminologi brukar kallas gudar betraktas helt enkelt som släktingar, där de viktigaste är Tátewari, farfar eld, Nákawe, växandets moder, Kaumari, storebror hjort/den blå hjorten, som är kunskapen och undervisar shamanerna, och majsmodern som ger wixárica deras föda. Den andliga aspekten av livet handlar till stor del om att skapa och vidmakthålla en balans till alla natursläktingar och de stora kosmiska kretsloppen.
Den ceremoniellt utnyttjade kaktusen peyote, hikuri, har vuxit fram ur storebror hjorts fotspår och ger visioner som förbinder wixárica med förfäder och historia. I wixáricas föreställningsvärld finns ett intimt samband mellan hjorten, peyoten och majsen och de har överfört ursprungliga föreställningar från samlar- och jägartillvaron till jordbruksepoken som ett sätt att ceremoniellt bearbeta sin existentiella ångest.
John Hedbergs böcker om wixárica går utöver det mesta och saknar motstycke, åtminstone i svensk litteratur. En längre recension av hans författarskap går att läsa här.

Att längta efter enkelhet

Det som ses på bilden är en låda som jag vanligtvis har i jordkällaren för att förvara morötter i. Varje försommar måste jag ta ut den ur den mycket gamla stenvalvsbyggda och fuktiga jordkällaren för att torka. Då är också min uppgift att skrubba bort mögel- och svampangrepp på virket. I år var detta inte lönt. Lådans botten och nedre brädvarv var alltför svårt angripet av svamp så jag hade att välja mellan att skaffa nytt virke och bygga en helt ny låda eller försöka reparera den nedre delen och bottnen på lådan.
Detta är vad som hände. En fantastisk majkväll tog jag cykeln bort till ett hygge som togs upp för fem år sedan och nu har planterats med nya gran- och tallplantor. Anledningen till min utflykt var att man där ofta kan höra och ibland också se göken. Jag satte mig på en sten och just som göken började hoa föll min blick på två lastpallsbottnar som använts för att frakta dit skogsplantorna. De hade uppenbarligen legat där sedan förra sommaren. Aha, tänkte jag, göken vill att jag ska ta hand om dem – de kanske kan användas till morotslådan? Enkel återanvändning.
Tack gök, sa jag, du är min lärare. Just då satte den igång att hoa igen och jag tog mig för att räkna antalet hoanden. Det blev 24. Alltså – hela utharken! Gökens budskap var solklart: visdomen finns i de 24 runorna i utharken.
Kvällen därpå återvände jag med bilen och en kofot och medan jag bröt loss de användbara bräderna ackompanjerades jag av göken, som la av för kvällen just när jag lastade in bräderna i bilen. Idag har jag renoverat morotslådan – bänt och slagit bort de svampangripna bräderna och lagt in de nya, som jag också kunde spika ihop en ny botten av. Inte snyggt, men enkelt och funktionellt. Medan jag jobbade med detta flödade tankarna: har vi möjligen inbyggd i oss en längtan efter det enkla? Det enkla livet och de enkla sysslorna – att leva och samspela med Moder Jord på en materiell nivå som kan vara hållbar på sikt och för alla människor. Att samspela med jorden, medmänniskorna och alla andra medvarelser på ett ödmjukt sätt.
På senare tid har en del av mina vänner tagit intryck av olika alarmistiska webbsajter som tycks övertygade om industricivilisationens snara implosion. Är det läge att placera sina tillgångar i guld i stället för i pensionsfonder som kanske inte finns om några år? För egen del tror jag liksom ärkedruiden John Michael Greer att industricivilisationen imploderar långsamt, som att rulla nerför en sluttning i stället för att störta utför ett stup. Guld är en värdefull tillgång bara så länge det finns en allmän konsensus om detta. Mycket bättre förberedelse för en post-industriell tid är att utveckla sina egna kunskaper och färdigheter, sin egen mjukvara – det som jag kallar Det stora återlärandet. Shamanismen är en del av detta återlärande. Liksom relationsbyggande, med andra människor och andra medvarelser. Det är bara i gemensamt arbete som människor i samverkan med andra arter och väsen kan ta sig an de kommande väldiga utmaningarna. Enkelt arbete och enkla sysslor, enkel andlighet i form av samvaro, närvaro och medvaro med Moder Jord.

Arvol Looking Horse om oljekatastrofen

Arvol Looking Horse som är bärare i den 19:e generationen av lakotaindianernas heligaste pipa – den vita buffelkalvens pipa – har gjort ett av sina sällsynta uttalanden med anledning av den pågående oljekatastrofen i Mexikanska golfen. Han riktar sig till världens alla andliga ledare med en vädjan att de ska förena sig med honom i en bön för att oljeläckan, the bleeding of Grandmother Earth, ska kunna stoppas.
“Många djurnationer hotas, de som simmar, de som kryper, de som flyger och växtnationerna – till slut kommer alla att påverkas av oljekatastrofen i Mexikanska golfen… Katastrofen med oljeutsläppet, som är Mormor Jord som blöder, har åstadkommits av mänskliga misstag, misstag som vi inte har råd att fortsätta göra”.
”Som andliga människor måste vi samlas och fokusera vår tankar och böner på att hela de många sår som har tillfogats jorden. Låt oss, för att hedra Livets cykel, mana till bönecirklar över hela världen för att hjälpa till att hela Mormor Jord.”
”Vi ber för att oljeutsläppet, detta blödande, ska sluta. För att vindarna ska hålla sig lugna och hjälpa till i arbetet. Vi ber för att människorna ska få vägledning för att kunna reparera detta misstag, och för att vi också ska kunna leva i harmoni när vi gör valet att byta den destruktiva väg som vi är inne på. När vi ber kommer vi till fullo att förstå att vi alla är förbundna. Och att det vi skapar kan ha bestående effekter för allt liv.”
”Så låt oss förenas andligt, alla nationer, alla trosriktningar, i en bön. Tillsammans med denna omedelbara insats ber jag er också att komma ihåg den 21 juni, bönedagen för världsfred och för att hedra heliga platser. Vare sig det är en naturlig plats, ett tempel, en kyrka, en synagoga eller bara din egen heliga plats, låt oss göra en bön för allt liv, för goda beslut av våra nationer, för våra barns och kommande generationers framtid och välmående.”
Hela uttalandet från Arvol Looking Horse finns på Censored News . Arvols egen hemsida heter Wolakota.
Bilden på Arvol är tagen vid hans framträdande på Etnografiska museet i Stockholm i oktober 2007.

Autism, healing och shamanism

Den amerikanska dokumentärfilmen Hästpojken som förra veckan visades på SVT är en gripande historia som ställer många viktiga frågor. Den skildrar en resa som ett amerikanskt föräldrapar gör tillsammans med sin svårt autistiske sexårige son till Mongoliet för att där söka hjälp hos shamaner.
Den sexårige Rowan har ett antal rigida beteendemönster. Han får ofta långa vredesutbrott, han vägrar att baja på toan och han är oförmögen till socialt samspel med andra barn. Föräldrarna, han författare, hon psykolog, är gamla globetrotters men de har aldrig tidigare kunnat resa långt med Rowan. Anledningen till att de väljer Mongoliet är inte bara shamanerna där utan också landets hästkultur. Rowan är intresserad av hästar och gillar att rida tillsammans med pappa på grannens sävliga märr.
Redan de första dagarna i Mongoliet håller nio shamaner en gemensam ceremoni för Rowan på ett berg strax utanför huvudstaden Ulan Bator. Det är spektakulärt värre med shamanerna i full utstyrsel och med dånande trummor. Den diagnos som de ställer handlar bland annat om att pojkens döda mormorsmor, som hade mentala problem, på något sätt har satt klorna i gossen (en västerlänning skulle kanske tala om genetisk påverkan i stället). Sessionen handlar bland annat om att lossa detta grepp, men diagnosen verkar mer komplex än så för både mamman och pappan piskas av shamanerna. Jag har läst åtskilligt om hur sibiriska shamaner brukar piska sjukdomar ur kroppen men det här var första gången jag fick se det. Mycket intressant – inte minst för att shamanerna valde att behandla hela familjen, inklusive avlidna anhöriga. Onekligen ett helhetsgrepp för att återskapa harmoni och balans.
Resan fortsätter därefter till de nordligaste delarna av Mongoliet, först flera dagar i en minibuss och därefter lika många på hästrygg. Resan tycks ibland stå inför en omedelbar kollaps när Rowan regredierar men småningom når expeditionen fram till det renskötande dukha-folket, där särdeles kraftfulla shamaner ska finnas. En sådan tar sig också an Rowan efter att först ha rådgjort med andarna i ett dygn. Vi får inte se så mycket av seansen i tältkåtans dunkel, kanske var den så här kort eller också ville inte shamanen bli filmad. När seansen var över ropade Rowan: ”Jag vill ha mer shaman” och det var ju i sig ett uttryck för att något avgörande hade hänt. Dagen därpå söker shamanen upp familjen i fullt dagsljus och balanserar pojkens aura med mjuka handrörelser. Han tycks dra ut något ur pojkens aura och sedan skicka iväg det. Han lovar omgående förbättring vad gäller vredesutbrott och toalettrutiner och blir sannspådd. Autismen i sig ska mildras under de kommande åren, heter det.
Filmen avslutas några veckor efter hemkomsten till USA. Rowan bajar på toa, han samspelar med andra barn, hans vredesutbrott har försvunnit eller i alla fall blivit färre och han håller på att lära sig rida ensam. Vilken underbar lättnad för familjen! Så resan kan kanske karakteriseras som en healing för hela familjen och den har fadern Rupert Isaacson också skildrat i en bok som heter just Hästpojken och som även finns på svenska. Filmen går att få tag på som dvd men enbart från denna sajt.
Många frågor dyker upp efter denna gripande film: om vad autism egentligen är och om hur vårt samhälle på ett världsunikt sätt sjukdomsstämplar tillståndet, om hur shamaner med urgamla metoder kan nå fram till kunskaper av liknande slag som modern genkunskap, om hur metoder från Drömtiden kan lösa upp rigida beteenden hos en autistisk pojke och så att säga återföda honom in i världen, om vad föräldraskap innebär och om vad en familj egentligen är – insnärjd i en väv av relationer både till omgivningen och bakåt i historien. Själv undrar jag om inte Rowan hade kunnat återfödas in i livet utan att behöva resa ända till Mongoliet – det kanske hade räckt med Syddakota eller Wyoming och de synnerligen hästskickliga indiankulturer som fortfarande finns där.

Domare, filosofer och traditionalister

När en jurist skriver en bok om sin nations syn på lagar och hur dess rättsväsende tillämpar dem låter det som en synnerligen träig historia som möjligen är gångbar som lärobok på någon juridikinstitution. Men Navajo Courts and Navajo Common Law (University of Minnesota Press, 2009) av Raymond D. Austin är en utomordentligt givande och läsvärd bok. Undertiteln är A Tradition of Tribal Self-Governance och det ger en vink om att detta är en bok skriven för att användas som inspirationskälla för urfolk som vill återknyta till gamla traditioner som en väg till att kasta av sig kolonialismens ok och utöva självstyre.
Raymond D. Austin är verksam som lärare vid University of Arizona i Tucson och han var under åren 1985-2001 ledamot av Navajo Nations högsta domstol. Austin är alltså navajo och hans bok innehåller en överskådlig sammanfattning av navajos skapelsemyter, filosofi och historia. Det går nämligen inte att skriva en bok om navajo-lagar och rättsväsende utan denna filosofiska och historiska bakgrund. Den traditionella andliga filosofin ligger under och genomsyrar all annan verksamhet. Det andliga och vardagliga vävs samman i det som kallas Diné Life Way, alltså navajo-sättet att leva livet.
Navajoerna räknar med fyra så kallade fundamentala lagar som domarna måste kunna hantera och väga samman:
* Traditionell lag (traditional law), som är Den store andens/Det stora mysteriets lagar.
* Hävdvunnen (customary law) lag, som är de heliga varelsernas lagar.
* Naturlag (natural law), som är Moder Jords och Fader Himmels lagar.
* Sedvanelag (common law), som är Dinés/Navajos lagar.
Navajo betraktar kriminella handlingar som ett uttryck för att harmoni och balans har rubbats och lagens syfte är att återskapa harmoni genom att undanröja orsaken till obalansen. Den process som används vid domstolarna brukar på engelska kallas ”talking things out”, alltså att man pratar igenom problemen, till punkt, tills en consensus nås om upprättelse/gottgörelse för den som har drabbats av den brottsliga handlingen. Det handlar alltså om en horisontell rättvisa till skillnad från den vertikala rättvisa som finns i det västerländska systemet, där den som begått den felaktiga handlingen ska straffas. Hos navajo är syftet att återskapa harmoni och balans.
Tanken om den horisontella rättvisan utgår från synen på att alla navajoer är jämställda, att alla varelser i universum är inbördes förbundna med och beroende av varandra i en väv av universella relationer. Alla varelser är därmed släktingar, ingen står över någon annan. En sådan rättsprocess kan ta tid och den får en närmast ceremoniell betydelse. Austin kallar också navajos rättsprocesser för Navajo justice ceremony. En längre recension av Austins bok kan du läsa här.

Modernt skogsbruk är Moder Jords fiende

När kalhyggen tas upp i närheten av där man bor och rör sig blir man på ett övertydligt sätt påmind om det moderna skogsbrukets destruktiva effekter. I Norduppland tycks det som om Stora Enso har drabbats av någon sorts avverkningsmani och gått bärsärk denna vinter och vår. Kör man gamla Gävlevägen mellan Tierp och Mehedeby avlöser det ena jättehygget det andra och det som för några månader sedan var tallhedar med rikligt med blåbärsris har förvandlats till oigenkännlighet. På en del hyggen har man med hjälp av jätteplogar vänt upp mineraljorden så man tror sig skåda en krigsskådeplats.
Och visst är det ett krig som det moderna skogsbruket bedriver mot Moder Jord när skogar omvandlas till virkesplantager. Skogsindustrins egna apologeter brukar hävda att branschen skapar jobb och drar in kapital till landet, men jag tror att vi absolut kan sätta frågetecken efter dessa påståenden. Om vi anlägger ett någorlunda långsiktigt perspektiv på ett par människogenerationer (och det är egentligen ett ganska kort perspektiv) tror jag att det är rimligare att säga att skogsindustrin avskaffar jobb och föröder inte bara biologisk mångfald utan också långsiktigt hållbara resurser. Och det kapital som inbringas hamnar säkert som på de gamla träbaronernas tid i lyxkonsumtion hos skogsindustrins ägare och finansiärer.
Skogsbruket blir alltmer kapitalintensivt och ju mer kapitalintensivt det blir, desto mer skog måste avverkas för att få större omsättning och intäkter. Det är detta som kallas profitkvotens fallande tendens – en företeelse som Marx analyserade grundligt för snart 150 år sedan. Ägarna till de jättelika hyggesmaskinerna sitter fast i detta kapital- och lönsamhetsskruvstäd. Och dessa stora maskiner är över huvud taget inte användbara i något annat sammanhang än att förstöra. Denna teknologi har ingen framtid.
En annan destruktiv sida hos det moderna skogsbruket är att det i praktiken upphäver allemansrätten. Det är mycket svårt att över huvud taget ta sig fram på ett hygge med dess virrvarr av grenar, klenvirke, djupa hjulspår och vattensamlingar. Om hygget dessutom plöjs blir det nästintill omöjligt. Och hur lång tid tar det för blåbärsris att etablera sig igen? En generation? Två? Ibland känns det som att det enda som kan läka skadorna efter skogsbruket är en ny istid.
Det verkar också som om skogsbolagen medvetet försöker hindra folk från att röra sig i skog och mark. Numera spärrar de ofta skogsbilvägarna med bommar eller lägger så grov stenflis på dem att det blir omöjligt att cykla och riskfyllt att köra bil. Förr, för bara 20-30 år sedan var skogsbilvägarna finfina cykelvägar som man kunde använda för att komma in i blåbärsskogen eller till hallonfället.
De som finansierar och profiterar på skogsförstörelsen är Moder Jords fiender. Och det gäller även de som tillverkar de stora skogsmaskinerna, som John Deere och Komatsuforest/Valmet, och de som använder dem. Men hur får man stopp på förstörelsen? Ett sätt är naturligtvis att kämpa för att mer skog undantas från avverkning i form av reservat, men det är ett tveeggat svärd eftersom skogsindustrin då kan härja fritt i merparten av skogarna. På något sätt måste skogsindustrin vingklippas av något som är betydligt starkare än grupper av miljöaktivister. Det kan bara ske genom staten och det kräver självfallet en regering med helt annan inställning än den nuvarande. Och så kan du själv kanske bidra genom att undandra dina pensionspengar från fonder som är med och finansierar förödelsen.

Illusioner och verkliga händelser

Industricivilisationen är bra på att skapa illusioner hos medborgarna om vad som händer och om vad som är viktigt och oviktigt. Situationisten Guy Debord skrev 1967 en hel bok om detta, Skådespelssamhället, som sedan 2002 också finns tillgänglig på svenska.
Ett begrepp som lanserades på den tiden var ”falskt medvetande”, alltså att det kapitalistiska samhället genom de tongivande medierna skapar illusioner och oförståelse hos samhällsmajoriteten om vad som sker i det som synes ske. Detta begrepp har under senare decennier hånats som en vulgärmarxistisk uppfattning, men faktum är att det i många avseenden slår huvudet på spiken.
Det falska medvetandet skapar en illusion hos människor om att de har valfrihet, att de själva styr sina liv och att de genom medierna begriper och är delaktiga i det som sker. Just detta kallar taoistiska mystiker i Kina (även idag) det röda dammet eller den röda dimman som döljer det verkligt viktiga, det som sker i det som synes ske. (Se ex-vis Road to Heaven av Bill Porter.)
Verklig frihet är att delta i de stora skeendena – inte att betrakta de små skeendena genom en dagstidnings, en webbsajts eller en nyhetssändnings filter. Även om den grekiska budgetkrisen, den brittiska statsskulden och eurons skakiga nutid och framtid är viktiga och intressanta händelser att följa kvalificerar de sig ändå inte som verkligt stora skeenden.
Men vad är då stora skeenden? T ex att jordens bana runt solen obevekligt bringar ljus, värme och vår till det norra halvklotet, att flugsnapparen har återvänt just till ”mitt” skogsbryn i Norduppland efter sina långa flytt, att ladusvalorna svirrar runt efter flygfän som de brukar i mitten av maj och att morkullan åter drar fram längs sin kvällsräls rakt över huset. De är alla uttryck för Det Stora Kretsloppet och utgör var och en för sig stora och viktiga händelser. Att delta i dessa händelser genom närvaro, medvaro och aktivitet i landskapet är frihet. Man uppgår i och blir en del av Det Stora Kretsloppet, och samtidigt anar man, nej känner man rent fysiskt, att strax under ytan i detta stora som pågår finns en annan och djupare andning, en kosmisk andning som innehåller allt. Det är Drömtiden man förnimmer, och mer närvarande än så kan man inte bli.

Sättpotatis, metamorfos och Drömtiden

När sättpotatisarna har legat på förgroning i en månad i gamla äggkartonger har de utvecklat gröna groddar som är flera centimeter långa och som börjar skjuta ut små blad. Då vill de bli omfamnade av Moder Jord och det är dags att försiktigt mylla ner dem i jorden. Jag gräver små gropar med spade längs en lina och lägger potatisarna i den nyss bearbetade och porösa jorden med groddarna pekande uppåt. Sedan är det bara att kratta över jord och om fyra fem veckor är det dags att kupa upp jord kring blasten. Efter ytterligare ett par veckor kan man kratsa fram de första mjälla knölarna – i alla fall om det rör sig om en tidig sort. Jag täcker en del av potatisjorden med fiberduk för att få upp jordtemperaturen och, kanske, kanske, få fram färskpotatis till midsommar.
Sättpotatisens metamorfos är en fantastisk process som så mycket annat i naturen. I processen skapar sättpotatisen både grön blast ovan jord och ämnen för nya potatisar nere i den mörka myllan. Samtidigt ruttnar och dör den själv. Ur varje sättpotatis kan man få mellan fem och tolv nya potatisar i denna process av död och återfödelse. Våra mänskliga föregångare i paleolitikum kunde på nära håll studera naturens processer av död och återfödelse och insåg tidigt att döden är en förutsättning för livet. Den processen blev också förebilden för olika mänskliga ceremonier, t ex shamanens initiation där han/hon genom en personlig upplevelse av död och återfödelse träder fram med ny kunskap och kraft. Den personliga konfrontationen med döden ger insikt i det fördolda och förmågan att med en egen viljeakt senare återvända till källan för kunskap och kraft, dvs Drömtiden.
En annan ceremoni som har formgetts utifrån död-återfödelse-processen är svetthyddan och dess nordiska variant skakande badstugan. I denna ceremoni kryper/stiger deltagarna nakna in i hyddan/bastun för att bli renade av de glödande stenarna och vattenångan och därefter födas in i världen igen som förnyade varelser med större kunskap och kraft och i mer harmoni och balans än före ceremonin. Svetthyddan/bastun är Moder Jord. Deltagarna kryper in i hennes sköte, inne i hennes livmoder kastas de in i Drömtiden, genomgår en ibland smärtsam metamorfos och föds in i den ordinära verkligheten igen, med ny energi och insikt. Denna metamorfos påminner en hel del om sättpotatisens, eller hur? Också sättpotatisen svävar in i Drömtiden när man tryckt ner den i den välkomnande myllan.

Vårbruk, jordfräs och Moder Jord

Att återknyta till jorden (reconnect to the earth) är enligt civilisationskritikern John Zerzan en av de vägar vi kan använda för att gå framåt genom att gå bakåt. Att återknyta till jorden är inte en tankelek utan ett praktiskt/konkret arbete med Moder Jord bl a i hennes gestalt som lera, sand, mylla. Vårbruk är en sådan verksamhet – att förbereda/bearbeta jorden så att den kan ta emot sättpotatis, lök och allehanda fröer. Åtminstone i mina trakter i norra Uppland är detta ofta ett tungt och slitsamt arbete sedan vintern packat samman matjorden och försett den med en hård ytskorpa.
Jag har odlat potatis, rotsaker och grönsaker i 35 år – de första åren helt och hållet med manuellt arbete och enkla handredskap, men sedan 20 år med en kombination av jordfräs och handredskap. De uppländska jordarna kräver både en höstgrävning (manuell) och en vårbearbetning, som jag numera alltså gör med jordfräs. För mig representerar jordfräsen en mellanteknologi av ett slag som bör vara användbar och uthållig på liknande sätt som motorsågen. Jordfräsen är enkel att förstå och meka med och den bör kunna drivas med biobränsle. Den är en kraftfull förlängning av den egna organismen och ger jordbearbetning av hög kvalitet. Alternativet för mig skulle vara att anställa två muskelstarka drängar i 20-årsåldern för att manuellt utföra jordfräsens arbete eller att skaffa en häst eller oxe som dragdjur för mekaniska jordbearbetningsredskap. Inget av dessa alternativ ter sig idag som realistiska.
Att bearbeta jorden är en form av andlig verksamhet, men störs inte den av den bullrande jordfräsen? Ja och nej. Det är attityden hos den som kör jordfräsen som avgör den andliga kvaliteten i arbetet. Jag använder jordfräsen för att väcka och helst också öka jordens alstringskraft. Arbetet med fräsen är bara en del av detta. Andra inslag i förberedelserna är att mata jorden med ny mylla från komposten. Idag kunde jag tillföra åtta rågade skottkärror kompost till jorden – ett fantastiskt resultat av miljoner maskars och andra mikroorganismers arbete med restprodukter från köket, mulltoan och trädgårdslandet. Meningen med odling är inte bara att producera mat utan också att förbättra jorden.
När man kör jordfräsen kan man också i sitt inre samtala med Moder Jord, med solen och regnens diser. Man kan be om lagom mycket regn och värme och man kan sjunga för jordvättarna. Även om jordfräsen bullrar kan man höra jordens sång och alla varelser verkar inte så värst störda av det tillfälliga bullret. Hela dagen i dag har jag i den bitande nordanvinden från Bottenhavet haft en sädesärla trippande bakom mig i trädgårdslandet. Fräsen har vänt upp organismer som den ivrigt pickat i sig. Den laddar upp med energi efter den långa flyttningen från Västafrika och inför häckningen och uppfödningen av en ny kull. Sädesärlan har följt mig tätt i spåren alla år som jag har vårbrukat. Det kan inte vara samma ärla hela tiden, men antagligen ungar i rakt nedstigande led till den ärla som var med mig 1977 när jag första gången odlade detta land. Ibland stannar jag och pratar med sädesärlan. Den lägger huvudet på sned, lyssnar och betraktar mig med ett lätt roat uttryck. Moder Jords budbärare?

John Zerzan vägrar skriva recept

Industricivilisationen befinner sig på en katastrofal kurs. Det är teknologin som har skapat problemen och de kan inte lösas med mer teknologi, inte heller så kallad grön teknologi, sa civilisationskritikern John Zerzan när han framträdde på ABF-huset i Stockholm den 6 maj.
Teknologi är inte neutral och det handlar inte om hur teknologi används, den är i sig destruktiv, menar Zerzan som noga skiljer på redskap (tools) och teknologi. Redskap är överblickbara, lätta att tillverka och fungerar som en förlängning, förstärkning av människans förmågor. Teknologi leder till och förutsätter expertvälde och utarmar människans potential.
Zerzan brukar betraktas som anarkoprimitivismens teoretiske fader och levde upp till epitetet i sitt inledande föredrag. Det som fört världen till den nuvarande krisen är den ursprungliga arbetsdelningen som långsamt växte fram i det paleolitiska samhället och gav upphov till hierarkier, privategendom och domesticering i form av jordbruk och boskapsskötsel - ”det värsta misstaget i historien”, enligt Zerzan. Domesticeringen innebar att växter och djur tämjdes och manipulerades och som en effekt domesticerades också människan.
Idag ser vi tydligt de patologiska sidorna hos industrialiseringen. Ju mer civilisation och domesticering, desto mer neuroser och våld. ”Civilisationen är permanent krig”, sa Zerzan. Publiken ville ha handfasta råd om vad vi ska ta oss till, men Zerzan lät sig inte lockas in i den fållan. Han vill inte skriva ut några recept för hur motståndet mot industricivilisationen ska bedrivas eller organiseras eller hur ett framtida, primitivt inspirerat samhälle ska se ut. Han är primärt kritiker av det bestående men gav ändå åhörarna ett antal begrepp att jobba vidare med själva:
• att återknyta till jorden
• att återskapa verklig gemenskap (community)
• att omlokalisera radikalt
• att utveckla icke domesticerade sätt att försörja oss
• att stödja urfolk som gör motstånd mot framstegstanken eftersom framsteg (progress) är katastrof.
Vi kan vara de som åstadkommer förändring, vi måste vara verksamma på många områden, men kommunikation är viktigare än organisation, sa Zerzan, som tycks anse att det är människors vantrivsel i kulturen (ett uttryck han lånat från Freud) som kan vara den viktigaste drivkraften för förändring.
Zerzan påpekade också att primitivismen inte bör bli en ideologi och att anarkism är en eurocentrisk idé, något som måste förändras. Ja, den är inte bara eurocentrisk, den är antropocentrisk, skulle jag vilja tillägga. Och även tankekonstruktionen primitivism bör överskridas om vi ska hitta fram till ett liv i harmoni och balans, till att vandra i skönhet.

Medicinmän analyserar klimatet

Sydvästra delarna av USA är sedan ett decennium inne i en torrperiod, något som visar sig bland annat i de låga vattennivåerna i de jättelika dammarna i Coloradofloden – Lake Powell och Lake Mead t ex. Den gångna vintern bringade dock mycket snö, bland annat i Navajo Nation, och frågan är om det är början på en vändning eller en mer kortsiktig förändring.
Vattennivån i Chinle Wash som flyter genom Canyon de Chelly mitt inne i navajoreservatet och rinner ut i San Juan-floden är den högsta sedan 1993 (se bilden). Det har medfört ett tillfälligt stopp för all turisttrafik inne i canyonen, i jeep, till häst och till fots. I samhället Chinle har man byggt fördämningar med hjälp av sandsäckar – mycket ovanligt för att vara i Navajo Nation.
Våren i sydväst har dessutom varit ovanligt blåsig, vilket jag själv kunde konstatera när jag körde runt i området i april. Vid flera tillfällen hamnade jag i sandstormar med nästan obefintlig sikt och nu läser jag i Navajo Times att motorvägen I-40 stängdes av i förra veckan till följd av sandstorm. Då ska ni veta att detta är en viktig pulsåder för gods- och persontransporter i USA – från hamnarna på västkusten till adressater i centrala eller östra USA.
Storytellern och canyon-guiden Adam Teller berättar för Navajo Times att traditionella navajoer betraktar hårda vårvindar som ett gott omen och som en rening:
- Vinden blåser iväg det gamla för att bana väg för det nya.
Medicinmän på navajoreservatet ägnar just nu stor möda åt att analysera den senaste tidens extrema väder. Ordföranden för Diné Hataali Association, Anthony Lee, säger till tidningen att hans egen organisation tillsammans med två andra sammanslutningar av medicinmän/sångare har genomfört diagnostiska ceremonier för att finna ut varför naturen beter sig som den gör i år.
- Vi har en del preliminära slutsatser men vi behöver fortfarande genomföra en fjärde och sista ceremoni för att nå klarhet, säger Anthony Lee.
Ett exempel på hur traditionella navajoer använder uråldrig kunskap för att orientera sig i dagens värld. Andra navajoer som tidningen intervjuar ser de hårda vårvindarna som en tydlig uppmaning från Moder Jord att stammen borde satsa på att bygga ut vindkraften i stället för att som nu låta Peabody Coal bryta kol på reservatet för att generera el till storstadsområden som Phoenix och Las Vegas.

Moder Jord reagerar på mänsklig hybris (2)

Att ordet varg kan kombineras med hur många olika svärord som helst blev jag varse när jag såg SVT-dokumentären Vargkriget. I den öser anonyma varghatare med förvrängda röster ur sig sitt bottenlösa varghat, som måste betecknas som rent patologiskt. De hävdar att de ingår i en sorts väpnad gerillarörelse som hittills tagit livet av 26 vargar – med kulor eller med gift. Ingen vågar skvallra om dessa marodörer för polisen på grund av rädsla för repressalier och i programmet hotade en av milismännen dem som försöker stoppa den illegala vargjakten med att de kommer att gå samma öde till mötes som vargen.
Det påminner onekligen om de kriminella mc-gängens metoder, men här sägs förövarna vara människor som lever ett vanligt Svenssonliv förutom att de mördar vargar i hemliga sällskap. Om programmets beskrivning av milisjägarna stämmer borde Säpo för länge sedan ha intresserat sig för och kartlagt grupperna – de utgör ju ett hot mot det demokratiska systemet. Och självfallet borde de lagföras.
Men jag undrar om inte programmakaren Peter Andersson fallit för sin egen mediedramaturgi. Varghatarna har självfallet ett intresse av att visa upp sig som starkare och mer organiserade än vad de antagligen är – inte minst för att blåsa upp sin egen stukade självbild och för att fortsätta sätta skräck i eventuella motståndare och tjallare.
Hur som helst gav dessa personer rikhaltiga inblickar i hur mänsklig hybris resonerar och förhåller sig. Varghatet har sin grund i att vargen konkurrerar om villebrådet som dessa personer anser sig ha ensamrätt till. När vargen dödar ett bytesdjur är det grymt bortom allt vanvett, medan jägarnas eget dödande beskrivs som ”förvaltning”. Men nu är vargen ett faktum som det helt enkelt gäller för människan att förhålla sig till. Den går inte att utrota en gång till i Sverige. De vargar som klarar sig undan legal och illegal jakt förökar sig villigt och nya vargar kommer vandrande österifrån. Vargarna rör sig med Moder Jord, varghatarna rör sig mot. Därför är deras kamp i det långa loppet dömd att misslyckas. För varje varg de skjuter skjuter de sig själva i foten. Deras hat och karma kommer obönhörligen att hinna ifatt dem. Vargen däremot representerar framtiden. Den ingår som en viktig beståndsdel i ett nordiskt landskap i harmoni och balans. Den har kommit för att stanna. Så är det och så kommer det att vara.

Moder Jord reagerar på mänsklig hybris (1)

”Om det är olja ni vill ha, då ska ni få olja” (You want oil?... I'll give you oil.) De orden läggs i Moder Jords mun när sajten Life-after-the-Oil-Crash kommenterar oljeutblåsningen i Mexikanska golfen efter explosionen på BP:s plattform Deepwater Horizon. Explosionen och utsläppet kom bara några dagar efter det att Obama-administrationen gett grönt ljus till nya oljeborrningar i känsliga kustområden som tidigare varit undantagna. Så visst kan man skönja ett samband och en möjlig medveten handling från Moder Jord.
För egen del lutar jag mer åt att katastrofen i Mexikanska golfen – vars omfattning ännu är omöjlig att förutsäga – är en sorts smärtreaktion från Moder Jord. Hon är ett levande väsen som naturligtvis reagerar på attacker och övergrepp precis som andra levande varelser. Men för det energislukande amerikanska samhällssystemet är budskapet näst intill övertydligt. Moder Jord pekar med hela handen och säger: Ändra inriktning på det ni håller på med!
När man som jag just kört runt i några veckor i den sol- och vindintensiva amerikanska sydvästern slås man av flera saker som visar hur långt efter den övriga världen USA ligger när det gäller att planera för en energifattig framtid och hur lågt medvetandet om energifrågor är bland den amerikanska allmänheten. På de 400 mil jag körde såg jag ett enda (!) vindkraftverk – och det var ännu inte i drift. Den enda solenergianläggning jag såg fanns på Indian Pueblo Cultural Center i Albuquerque. Och bensinen kostar fortfarande bara hälften av vad den gör i Europa.
Industricivilisationen – allra mest påtagligt i USA – har plöjt ner enorma belopp i bilismens infrastruktur. Resurser som svårligen kan användas till något annat än att föda bilismen – de enorma motorvägssystemen runt de stora städerna (i och för sig mycket funktionella och lätta att navigera i), det finmaskiga nätet av bensinstationer, parkeringsplatserna, de till ytan enorma förorterna som kräver bil för att kunna bebos, shoppingcentrumen som byggts som appendix till motorvägssystemet. Man kan verkligen bli dystopisk inför framtiden när man ser/använder detta system.
Oljeutblåsningen i Mexikanska golfen visar hur ytterst nära katastrofens gräns vi rör oss med våra mänskliga handlingar. Majoriteten i våra samhällen blir alltmer avskärmade från naturen och naturens rytmer samtidigt som samhället i stort paradoxalt nog har blivit hyperkänsligt för ”störningar” från naturliga kretslopp och händelser. Ett strömavbrott får lätt en hel stad eller ett helt land att mer eller mindre fullständigt stanna upp. Ett askmoln från Island (med vulkanmått ganska litet) lamslår flyget över hela Europa i dagar. Avbrott i oljeleveranser eller chockhöjning av oljepriset kan få transportapparaten (och därmed mycket av handeln, även med dagligvaror) att upphöra. En strategi för att komma ur denna hybris kännetecknas av ord som ofta innehåller ledet åter: återknyta, återlära, återbörda, återvända, återanvända, återge, återkomma. Ni kan säkert fylla på listan själva.

Huicholer, peyote och helig ömsesidighet

Att med hjälp av förändrade medvetandetillstånd få visdom, vägledning och bot för sig själv, andra människor och naturen är kärnan i huicholindianernas traditionella livssyn. Den handlar om att upprätta en helig ömsesidighet med landskapet och dess osynliga, andliga dimension för att bibehålla balansen med naturens krafter.
Ungefär så sammanfattar Tom Soloway Pinkson de mexikanska huicholindianernas förhållningssätt i sin bok The Shamanic Wisdom of the Huichol – Medicine Teachings for Modern Times (2010). När bokens första upplaga kom 1995 hade den titeln Flowers of Wiricuta – A Gringo’s Journey to Shamanic Power och den titeln beskriver bättre vad boken handlar om, nämligen psykologen Pinksons egen resa till andlig insikt och kraft via en strulig uppväxt, LSD-experiment, bergsklättring, terapi med drogmissbrukare i vildmarken och arbete med döende patienter. Den röda tråden i Pinksons utveckling är resorna till huicholerna i centrala Mexikos bergstrakter och initieringen i deras shamanska tradition genom deltagande i ceremonier och strapatsfyllda pilgrimsvandringar till Wiricutaöknen på jakt efter de heliga peyotekaktusarna, visionsgivarna.
Pinkson ger en god inblick i huicholernas kosmologi som han beskriver som en erfarenhetsbaserad världsbild byggd på relationer och samspel med naturens andliga krafter och förändrade medvetandetillstånd. Han lyssnar och lär på ett respektfullt sätt för att med hjälp av huicholernas livssyn kunna skapa ett sätt att leva i harmoni med universums ständigt föränderliga rytmer. Den shamanska kraft han eftersträvar handlar inte om dominans och kontroll utan om att upprätta rätt relationer till universum så att man kan leva i vad han kallar en helig ömsesidighet med skapelsen.
Pinksons bok är ett starkt inlägg för att respektera urfolken och deras visdom och för att stödja dem i deras försök att bevara och skydda sin suveränitet och sina ceremonier. För egen del kanaliserar han sitt arbete med att återsakralisera vardagen genom en organisation som han kallar Wakan, genom sitt arbete med svårt sjuka och döende patienter och genom sina workshops. Mer om detta kan man hitta på hans webbsajter Nierica och Journey to Sacred Living .
Den som vill lära sig mer om just huicholerna, eller wixarica, som de kallar sig själva kan med fördel också läsa någon av John Hedbergs böcker i ämnet: Dagbok från Mexico (1976), Den blå hjorten (1980), Wixarica (1993), Indiansommar (1997) och Paradisets barnbarn (2009). Hedbergs envetna ansträngningar att kartlägga huicholernas komplexa kultur och världsbild är värda stor respekt och de äldre böckerna bör kunna hittas på antikvariat.